Sanningens minut närmar sig

I onsdags bar finansministern fram vårbudgeten. Större delen av den borgerliga pressen har hyllat Anders Borgs insatser hittills till nästan astronomiska dimensioner. Och 2018 ska visst svenska staten vara skuldfri enligt prognoserna. Jag har lite svårt att förstå egenvärdet i att en stat inte ska belastas av någon skuld. Och varför kritiken är så lam mot att Sverige är på väg mot en spansk situation där statsfinanserna är goda men företagen och hushållens skuldsättning gått över styr. Utöver detta hotas Allianssamarbetet med denna bäst-i-klassen-politik. Folkpartiet med Carl Hamilton i spetsen är på väg att tröttna och efterlyser mer satsningar på infrastruktur och slopad värnskatt bland annat. Opposition och fack är inne på liknande tankegångar. Min gissning är att Anders Borg har det betydligt hetare om öronen inom sisådär ett år. Till detta kommer problemen med det konstant oförändrade utanförskapstalen som numera från Allianshåll övergått till att behandlas som ett rent arbetslöshetsproblem. Ungefär som på Perssontiden.