John Lennon kunder konsten att fabricera slagkraftiga argument och omdömen. Ett av dessa var det om Mick Jagger - mannen med tusen ansikten. Inom svensk forskning skulle detta kunna transponeras till en annan person, statsvetarprofessorn emeritus Leif Lewin.
Denne har inte samma kraftiga stämma men väl en förmåga tolka samtiden förstärkt med en hantering av svenska språket som inte står många efter. Kanske är det enda anledningen till att omvärlden ännu lyssnar till honom. För genom åren har Lewin hunnit gå över idéanalys via public choice på 80-talet till ideologisk urvattningslära på 90-talet.
Idag vill Lewin återupprätta fakultetsstyret. Inte för att jag vet hur han ställt sig till forskningsråden som kölhalas i debattartikeln tidigare, men det verkar så i tiden pricksäkert att ge sig på dessa att det knappast kan handla om en uppfattning någon haft hela tiden.
Problemet med forskningsråden kontra fakultetsstyre är givetvis att den idylliska tillvaro då professorerna hade förmåga att styra över forskningen inte finns längre i Sverige. Studenter, forskare och antal lärosäten har ökat explosionsartart sedan 50-talet. Därtill är enprofessorshierarkierna på många håll en existerade realitet, vilket motiverar en viss politisk styrning.
Lewin får för mig gärna besjunga det bästa ur ett svunnet tillstånd, om så bara för en dag. Men att alls tro att lösningen på frågan om kvaliteten i svensk forskning ligger i att stärka de enskilda universitetens ställning vore tillmäta de befintliga lärosätena alltför stor kompetens.
