Almedalsveckan, detta arrangemang då politiker och journalister ska formera sig inför sommarledigheten, har just avslutats. Jag har tidigare dömt ut detta som ointressant på grund av dess förfall från idealistiskt-folkligt möte till maktjippo där alla måste vara på plats för att inte missa något.
Det här med att gå på semester, och framförallt att vara värd att gå på semester, har jag funderat en del över. Riksdagsledamöterna har ju som bekant tre månaders ledighet. Regeringen får dock ställa in sig på att jobba under semesteruppehållet på någon sorts lågvarv. Det går alltid att diskutera denna ordning. Många, såväl regeringen som riksdagsledamöterna, laddar nog snarare batterierna inför höstsäsongen. Annat är förhållandet med majoriteten av landets presstödsberoende journalister.
En som definitivt inte är värd att gå på semester i år är Norrbottens-Kurirens ansvarige utgivare Mats Ehnbom. Förutom att han är kapten på en skuta som sakta med säkert sjunker mot botten sedan Store Sture Bergman från Lillpite försvunnit till Västerbottens-Kuriren i syfte att få gehör för sina storsinta planer där så är Ehnbom inget att annat än en sluten variant av sin företrädare. Förra hösten när jag i ett inlägg dristade mig att kritisera ett tvivelaktigt forskningsprojekt spelade Kuriren ut mig i tre steg mot den läkarinna som stod bakom detta.
Det började med att insändarnissen på tidningen refuserade ett skrivet inlägg från mig och stoppade det i händerna på en allt annat än kompetent journalist som ringde upp mig och återgav min kritik på förvrängt sätt. Som final på hela affären tog blaskan till det sällsynta greppet att låta läkarinnan köra över mig i rollen som engångsvikarierande journalist i ett "genmäle".
Jag tror nu inte för en sekund att kvinnan det är fråga om hade skrivit detta själv. Ej heller är det nödvändigt att ägna så mycket mer tid åt det här "projektet". Det är en rätt udda historia som går ut på att Luthers tes om "arbete befordrar hälsa och välstånd och förhindrar många tillfällen till synd" omsätts till vetenskap med tillskott av inte så litet lägga livet tillrätta. I Pajala där civilsamhället är starkare än i Luleå där den här kvinnan härjat ignorerades hon. Tyvärr en effekt i en stad där man under långliga tider haft problem med att vara så stora att man inte ser sig själv.
Jag försökte föra en dialog med byråkraten Ehnbom om det här men möttes bara med tystnad. Ej heller fick jag bemöta påhoppet från medicinkvinnan och/eller maken till denna som var rätt obehaglig och nästan gjorde mig illa till mods trots att den viktigaste regeln i den hippokratiska läkareden går ut på att inte skada patienterna.
När jag bodde i de södra delarna av vårt land var jag en gång inblandad i en debatt med en fullfjädrad akademiker, ej heller det en särskilt angenäm upplevelse. Men tidningen ERGO lät mig ändå få besvara ett personligt påhopp från den som tjänstgjorde som doktorandombudsman på universitetet i staden. I översta Norrland tyngt av slutetenhet lät sig icke detta göras för där är tiga guld. Något märkligt kan tyckas med tanke på att riksmedierna i flera fall legat före lokaljournalistiken ifråga om att peka på missförhållanden där.
Intressant ska bli hur denna hanterar den här mannen som väl egentligen borde vara körd vid det här laget men som fått en nystart efter regeringsskiftet. Idag går i alla fall jag på semester i tre veckor. Och det är jag faktiskt värd.
