Det råder förvirring på nationell nivå i den svenska politiken i det läge när riksdagen för ovanlighetens skull fått stor makt. Därför är det desto intressantare att fördjupa sig i lokalvalen. Exemplet Norrbotten visar att de sista sossefästena börjat rasa i regionen. Och i kommuner som Arjeplog, Boden, Kiruna och Övertorneå befinner sig Socialdemokraterna numera under fyrtio procent. Centern är den stora vinnaren i den norrbottniska lokalvalen, och i Kiruna fick partiet över 28 procent av rösterna. Ett resultat som hisnar vid tanke på den politiska traditionen i den röda gruvmetropolen. Passande nog hade SVT:s Uppdrag Granskning igår ett reportage om Överkalix där en regnbågsallians ska ersätta ett 80-årigt S-styre i följd.
Hur man röstar på lokal nivå är avhängigt andra ingångar än i rikspolitiken. De kan också ses som protester mot rikspolitikerna, något jag tror är fallet ifråga om centern. Partiet har gått bra i Västerbotten också. En skolfråga skickade upp partiet till 36 procent i Nordmaling. Liknande orsak inverkade på S-partiets ras i Piteå, och den enda kommun som tillnärmelsevis fortfarande kan liknas vid enpartistad i Norrbotten är Luleå. Men inte ens där fick sossarna egen majoritet.
Det går att fråga sig varför detta kompakta cementerade S-styre består i Norrbottens huvudstad. Spekulera går i att vad som behövs för att ändra på förhållandet är en präktig skandal av något slag, vilket är en verksamhet flera journalister också har högst på dagordningen att försöka offentliggöra. Det finns saker att gräva i, utan tvekan. Men fråga är vad flera sanningar gör för en kommunbefolkning som börjar hemfalla alltmer åt rädsla och trygghetssökande samt agera utifrån att veta vad man har men inte vad man får. Det kanske vore bra om Luleå fick mindre av offentligt ägda arbetsplatser i det större formatet, och mera av medelstora företag. Annars handlar till slut allt om politik.
