Idag funderar jag främst kring två saker. Almedalsveckan givetvis, men också alla dessa ungdomsförbundare, dessa apparatchiks som partierna stampar fram ur sina plantskolor för vidare karriär inom organisationen. En gång i tiden hade ungdomsförbunden drag av idealism och nytänkande inom de politiska rörelserna. Numera är de sinsemellan ganska lika varandra där de unga kvittrar som de gamla sjunga. Engagemang inom SSU, MUF, CUF, KDU eller Vänstern tas för en självklar karriärväg mot toppen, inte som ett sätt för personlig utveckling. Fokus ligger snarare på att lära sig argumentara, allt i enlighet med den rådande ordningen som säger att det är ytan som räknas.
En gång i tiden var jag nära att bli dragen till en MUF-tillställning av en tjej som fått för sig att jag var moderat. Hon var då nyligen omvänd kommunist som hoppat över till vad som då var den andra ytterligheten inom den etablerade partipolitiken. Den gången räddade jag mig ur situationen genom att säga att jag höll på centern, något som var bara delvis sant. Den kursomläggning som påbörjades inom moderaterna från omkring 1980 av Gösta Bohman utefter den liberalkonservativa ideologin tilltalade även mig. Sannolikt gäller det många av de som bestämmer idag. När socialdemokraterna kom åter till makten 1982 kände också de av opinionsvindarna. Hade det inte varit för ett bakåtsträvande och fortfarande starkt LO under 1980-talet hade förmodligen Sverige sett annorlunda ut idag.
För närvarande är det svårt att förutse ideologins återkomst till svensk politik. Med två stora partier som tävlar om att vara statsbärande snarare än vad som ska göras i framtiden blir politiken inte bara tråkig utan också utan funktion. Jag kan inte se annat än att bronsmatchen mellan MP och SD är vad som kommer göra valrörelsen intressant. Det för in på Almedalsveckan som är en tillställning som verkar växa ohämmat. I stort sett hela tyckar-Sverige ska dit. De lokala turistentreprenörerna gnuggar händerna. Samtidigt hörs missnöje från gotlänningar som beklagar sig över det rikspolitiska ointresset för regionen under resten av året. Det blir allt svårare att sticka ut med något originellt. När Gudrun Schyman brände monopolpengar för några år sedan stal hon en stor del av showen i Almedalen. Nu är kanske dags att göra som någon gjorde på 60-talsbandet Tages sista spelning på Nalen: öppna surströmmingsburken. Och en gång för alla avsluta denna årliga tvångsmässiga ritual.
