Tankar ett supervalår

Det drar ihop sig till två val snart för svenskarna. Först till Europaparlamentet, sedan i höst till riksdagen. Som opinionen svänger i landet så har vi av allt att döma att se fram mot en situation i riksdagen som knappast har sitt like sedan allmänna rösträttens införande. Om Sverigedemokraterna lyckas med sin ambition att dra till sig "konservativa socialdemokrater", kommer det inte ens att gå att konstruera en stor majoritetskoalition av socialdemokraterna och moderaterna. Ett möjligt och kanske även i viss mån lämpligt scenario som jag skisserat på tidigare. Kriget om mitten handlar mer om vem som ska ta plats i kanslihuset än om ideologiska skiljaktigheter. Och i ett läge där det politiska arbetet bör inriktas på att lösa för landet allvarliga problem blir bråk och kiv i samband med en valrörelse bara löjliga, särskilt mot bakgrund av att det tunga artilleriet läggs ned dagen efter valdagen. Men nu ser det ut som om Sverigedemokraterna sätter stopp för en koalition av "tysk" modell, genom att inrikta sig på S-sympatisörer. Fredrik Reinfeldt har satt sin heder i pant att inte ta i SD ens med tång. Skulle det visa sig att Alliansen inte blir större än det som ska föreställa ett rödgrönt block, är min gissning Reinfeldt aviserar sin avgång redan på valkvällen. Frågan blir då om hans efterträdare har en mer konciliant inställning till SD, och efterfrågar deras stöd utan regeringstaburetter i utbyte? Jag tror det kan bli så. Och modellen kan inspireras med exempel från Norge. I så fall lär någon eller några från de övriga regeringspartierna lämna regeringen, och dessa kan i sin tur bilda en nytt block med MP, ett blågrönt block. Backar Socialdemokraterna igen lär diskussionen om ledaren ta fart igen, och återigen visa på att partiet är detroniserat som ledande politisk kraft i Sverige. Det enda som är säkert är att den 22 september kommer den bäste förhandlaren bland partiledarna att påbörja sin vandring mot statsministerposten.