I samma takt som makt och ansvar flyttas ut från offentligheten uppstår mera diffusa arenor för politiskt agerande. Det har visat sig att vissa avdankade politiker fått en mer framgångsrik karriär som konsult än före "pensioneringen". Fenomenet är känt utomlands sedan långt tidigare och på många håll i omvärlden finns regler i syfte att stävja dylika beteenden.
DN föreslår möjlighet att kräva karantänsbestämmelser på området. Frågan är dock om inte diskussionen borde inriktas mer på vad som ska ske mellan de politiska uppdragen. Borde inte fler av dem helt enkelt få uppsöka Arbetsförmedlingen och göra egen verklighet av den arbetslinje så många av dem förespråkar?
En del företeelser tär långsamt ned förtroendet för det demokratiska styrelsesättet. När inte de som ska förvalta systemet längre visar prov på anständighet, varför ska då de styrda göra det? Och varför återgår numera nästan inga bland de mest kända politikerna i hederligt arbete när uppdraget är slut?
