Svenskt Näringsliv har vaknat till liv med lite nya inlägg om den högre utbildningspolitiken. För en tid sedan ville organisationen reducera möjligheten till studiemedel på utbildningar med humanistisk inriktning. Det var nästan så det gick att se hur de på nytta inriktade näringslivsföreträdarna myste när de fick ställa ingenjörsidealet ovan de onyttingar som kanske bara ville skaffa sig lite klassisk bildning. Frågan idag är väl närmast om Svenskt Näringsliv ännu återhämtat sig från detta klavertramp eller ens ändrat attityd i frågan.
Resurstilldelningssystemet bör i alla fall göras om menar debattörerna med ex-minister Tobias Krantz i spetsen. Men vad jag kan se torde den fyrapunktersmodell som föreslås snarare göra medelsbestämningen än mer snårig. Det nuvarande systemet ska kompletteras med komponenter som i större utsträckning väger in faktorer som etableringen på arbetsmarknaden och utbildningarnas kvalitet. De eventuella paralleller som kan dras med hur det kommunala utjämningssystemet lappats och lagats sedan det sjösattes verkar inte avskräcka i det här fallet. På något vis är det som om Svenskt Näringsliv fallit offer för samma tendens som uppenbarar sig i offentliga organisationer inom vård och utbildning rent generellt, nämligen att administrationen får växa ohämmat. Vad som borde vara enkelt och okomplicerat blir till en kostsam verksamhet istället för en effektiv resursfördelning. På annat sätt kan jag inte tolka rörigheten i den förelagda propån.
Det finns skäl att fundera över hur mycket i det här som är uttryck för den politik Tobias Krantz inte fick förverkliga som högskoleminister. Han fick i praktiken sparken av Jan Björklund efter valet och ersattes av statssekreterare Peter Honeth som ansvarig för forskning och högskolor på Utbildningsdepartementet. Jan Björklund har en plan för grund- och gymnasieskolan men ifråga om den högre utbildningen väntas det fortfarande på någon som kan peka ut färdriktningen. Förmodligen är det rätt väg att börja med resurstilldelningssystemet. När jag började läsa på högskolan ungefär samtidigt som det nuvarande resurstilldelningssystemet infördes tyckte många inklusive mig själv att det var märkligt att lärarna fick tillämpa en modell där så många som möjligt släpptes igenom. Att kvalitén fick stryk med denna ordning var ju alldeles uppenbar. Lösningen på dilemmat ligger måhända i att studenterna i framtiden får mera gehör för sina åsikter om den utbildning de väljer att investera i.
