Häromveckan läste jag ännu en lista över utvecklingsbara ämnen inom näringslivet på kvinnosidan. Verksamheten med att rangordna det andra könet på detta sätt börjar ha några år på nacken nu, och jag kan konstatera att det är rätt svårt att få ihop namn. Ofta återkommer samma personer år efter år.
Den förteckning som Veckans Affärer ställde upp i sann direktörsfeministisk anda toppas av namn med de som verkligen nått en bit på vägen och kan sägas ha kommit dit de kommit på grund av sin kompetens. Därefter följer en blandning av alfahonor, wannabes och andra som varit duktiga på att kamma silverryggarna. Längst ner finns i vanlig ordning de som står och stampar utanför som normalt sett inte har ett dugg med näringslivsverksamhet att göra utom möjligen en F-skattesedel registrerad hos Skatteverket.
Maria Abrahamsson, före detta ledarskribent på SvD, numera M-riksdagsledamot, saknas i debatten om kvinnligt ledarskap. I sin krönikor återkom hon ofta till hur det strukturella utanförskapet i näringslivet bland kvinnliga chefer skapades av 60- och 70-talets kraftiga expansion av den offentliga sektorn som gjorde Sverige till ett land i bottenligan i att integrera kvinnor som chefer inom den privata sektorn. Men Maria Abrahamsson var samtidigt noga med att poängtera att kvinnor överlag i lägre utsträckning än män vill bli chefer.
Det var egentligen dit jag ville komma. Jag tycker inte det behövs några listor som rankar kvinnor inbördes som möjliga talanger inom företagsamhet. Några jämställdhetsplaner behövs överhuvudtaget inte där heller. Istället är det dags att börjar diskutera oftare vilka det är som vågar ta risker och sätta sin position på spel snarare än vilka som är nöjda över att ha nått dit man kommit. Dags att börja prata jämställdhet på ett konstruktivt sätt alltså.
