Det går inte många knop i Norrland har någon sagt. Kanske stämmer det. I alla fall bekräftade den resa jag gjorde uppåt landet senast, och som jag berättade om i förra inlägget, detta. I Umeå var det en liten uppryckning, samtidigt som nedresan gjorde det klart att denna stad härbärgerar en hel del element som i dagligt tal kan kallas drägg.
Norrlänningarna har kanske inte lärt sig att stå på egna ben. Å andra sidan kallas området ibland för Jante-land. Det är farligt att sticka ut för mycket. Särskilt i Norrbotten där jag bor är denna attityd utbredd, förstärkt dessvärre av en religiös inriktning som mer än någon annan väckelserörelse i landet predikat lydnad inför överheten.
Ändå finns här en medvetenhet om problematiken. Det satsas mycket pengar på att skapa nya företagare. Politikerna är tämligen eniga om att det inte är mera storskalighet och statsingrepp som behövs. Men det blir fel i alla fall. Man skulle kunna likna näringslivspolitiken i Norrbotten vid en stor publik som sitter och hejar på ett fotbollslag som inte finns. För så ser det ut på många områden. De riktiga företagarna-kapitalisterna lyser med sin frånvaro.
En händelse som ser ut som en tanke är att regionala institutioner som Luleå Hockey, Bodens fotbollslag och Norrbotten Big Band numera står och faller med importerat material. Som om dessa vore moderna varianter på Potemkinkulisser.
Vad bör då göras? Ja inte hjälper då mer utvecklingsmedel till projekt av allehanda slag. Kanske är lösningen så enkel som att det handlar om att byta regering(ar) häruppe. Lite borgerlighet för att betona det individuella ansvarstagandet mera.
I veckan ska jag försöka få in ett artikel i Norrbottens-Kuriren som behandlar problemet med hur socialdemokratin i länet, som ersättning för förlorat landstingshuvudmannaskap för vården, håller på att inrätta en regional institution där demokratin är avskaffad. Läs den om tillfälle ges!
