Minnesprogram utan framtidskoppling

Förra veckan visades i en av Public Service-kanalerna ett program om vattenrallarsamhället Messaure. En gång var jag på väg dit för att fiska, men någonting satte stopp för utflykten som hade att göra med fångstmöjligheterna. Så här i efterhand kan jag tycka det var konstigt av vår lärare att alls planera en resa dit. För vad kan man få för fisk på ett ställe där laxen inte kan passera ett antal kraftstationer? I alla fall ville nu programmakarna skildra livet som det var när Lule älv byggdes ut. De som fortfarande var kvar i livet efter den intensiva verksamheten där fick berätta om hur livet gestaltade sig.

Vad som helt saknades var en sammanfattning eller ihopknytning av säcken efter det sagda. Är det något ganska typiskt på avsides, knappast alls befolkade orter, att arbetskraft pytsas in för att delta i produktion för att sedan hämtas hem när det hela är över? Eller är de jobb som erbjuds arbetskraften på orten bara ett avbrott i bidragsperioden? Lite som blivit fallet i östra Tyskland i det sistnämnda fallet.

Snart är minnet av Messaure bortglömt eftersom det inte gjorde något avtryck i historieskildrarnas version av rallarsamhället. Lite som det brukar bli när Norrland behandlas i det berättande formatet på olika sätt.

Vad är problemet Rothstein?

90-talsdebattören Bo Rothstein utsåg för en vecka sedan Carl Bildt till kandidat till posten som lämplig hanterare av SD på grund av dennes förmåga att förlöjliga och ironisera över motståndaren.

Jag måste erkänna att jag inte riktigt förstår vad det skulle komma ut för positivt ur detta, något även andra reflekterat över. Möjligen rör problemet kanske mer arbetssituationen vid det nordskånska lärosäte Rothstein är verksam vid. Annat underhållande i liknande väg från denna professor har framförts i form av förslag att ersätta demokratiska val med lotterier.

Det är lite av en gåta hur någon som gjorts bort så fullständigt av Mattias Svensson och hans kommentatorer kan fortsätta att verka i offentligheten. Lika märkligt är det för övrigt också att inte fler reagerat på någon som i åratal använts sig av ett angreppssätt som kan kallas patriarkalt. För vari består egentligen det hedervärda i att mestadels ge sig på yngre och kvinnor?

Centerns grandiosa vindkraftsplaner

I tisdags drog Maud Olofsson upp riktlinjerna för hur hennes parti avser använda det utrymme för utbyggnad av förnybar el som centern fick i samband med Alliansregeringens energiuppgörelse. Och idag kom det första konkreta beslutet på vad man avser göra.

Som även tidigare noterats här på bloggen kommer en enorm vindkraftspark att uppföras i Markbygden i Piteå kommun. I en region där medel- eller småskalighet sällan applåderas är stämningen förstås lyrisk. Men borde centern också vara det?

När centern på 70-talets bars fram till positionen som det ledande borgerliga partiet var det med hjälp av den rörelse i samhället som kallades gröna vågen. Småskalighet ställdes mot storsamhället, ett ideologiskt ställningstagande som kom till pass i partiets kärnkraftskritik i samband med valet 1976 som ledde till regeringsmakten.

Dessa decentraliseringsidéer var totalt frånvarande idag när miljöministern gav grönt ljus åt piteprojektet. På något sätt är det som om hans parti med detta glömt bort hur småsamhället ska överleva utan att hänvisas till politikens grandiosa planer. Vore det inte en rimligare lösning att placera 1-2 mindre vindkraftverk i varje svensk by istället för en svulstig anläggning, vars övergripande syfte är att bräcka uttaget i Luleälven, eftersom pitebornas egen vattenådra inte får byggas ut?

En sväng över Europa

Det finns de som menar att högern i Sverige vägleds av en konservatism som saknar djup. Efter en liten boklig utflykt utanför den skandinaviska halvön tror sig kulturkritikern Erik Wallrup ha receptet mot denna sjuka.

Wallrup har tidigare vet jag forskat i musikvetenskap, och de som angriper filosofiska problem utifrån musikaliska perspektiv brukar gör det lite från ovan. Det var under allt annat än särskilt lyckade skribenten Peter Lutherssons redaktörskap på SvD Kultur som jag först kom i kontakt med Wallrups arbetssätt.

Om kulturkonservatörerna tror sig kunna mota kulturradikalerna genom att dra till med Europa von oben tror jag de kommer att misslyckas med sitt uppdrag. För övrigt undrar jag om inte tidskriften Axess och TV är en ganska bra banérförare för ett samtal utifrån konservativa utgångspunkter. Synd bara att jag blir så stel i kroppen efter att ha tagit del av deras argument.

Så bra med OS då

P J Anders Linder vill ta bort alla spärrar i personvalssystemet. Han ser ingen risk i detta att kändiskap vinner på bekostnad av politiken. Snarare överlåts makten äntligen till väljarna som får möjlighet att agera som på vilken marknad som helst.

I dessa dagar är det omöjligt att inte tänka på aktiviteterna på andra sidan Atlanten vid OS i Vancouver. Dessa spel med alla dess möjligheter till frigörande nationalism, är kanske därutöver ett vettigt substitut till krig mellan länder.

I svensk politik lyser idrottsstjärnor med sin frånvaro. I andra länder ser det inte alls ut på samma sätt. På något sätt anses idrott hänga ihop med det föraktade kändisskapet, vilket bara är delvis sant. Kan inte partierna släppa in mer idrottsutövare på sina listor, ja då måste de erbjudas vägar in i de politiska församlingarna på andra vis, lämpligen då genom personval. Den popularitet som våra svenska medaljörer åtnjuter i OS är något annat än den beröm yrkespolitikerna får ta del av. Så öppna upp för lite annan representation.

Nu lämnar råttorna det sjunkande skeppet

Idag kom statistik från Tidningsutgivarna. För många men inte alla är det dyster läsning. Norrbottens-Kuriren hör till de avisor som har anledning att misströsta med ett stort tapp i sin upplaga. Officiellt inte under 20 000 ex, vilket är en uppgift jag har anledning att betvivla.

När jag jobbade som tidningsbud på en av de mest Kurirenlojala distrikten i Luleå förra året så gick det att förmärka ett nästan osannolik nedgång på omkring 25 % av tidningens prenumeranter där. Vågar man generalisera utifrån detta stämmer helt enkelt inte uppgifterna om en upplaga för NK på över 20 000. Till yttermera visso kan påpekas att det finns folk i bekantskapskretsen som jag aldrig trodde skulle ta steget över till "socialistiska" NSD som under året verkligen gjort detta.

Imorgon lär vi kanske får höra mera bortförklaringar i tidningschefens lördagsspalt om varför han misslyckats. Till exempel hur många klick hans tidning brukar få. Hundratusentals unika besökare varje vecka imponerar kanske på någon. I jämförelse med andra jämbördiga tidningar i övre Norrland ligger ändå Kuriren illa till, och har bara Norra Västerbotten efter sig. Och ifråga om sidvisningar ligger Norran före, vilket säger något om kvalitén på innehållet i blaskan.

Orsakerna till problemen för Norrbottens-Kuriren är flera. En övergripande strategi verkar saknas. Många av tidningens journalister är direkt okunniga och fega på att sticka ut. De som ändå gör det mobbas med tiden bort, ett öde som även kan drabba intervjuade i denna självfönekelsens förlovade region. På sikt finns givetvis ingen annan lösning än att NSD och Kuriren går ihop till en tidning, med en borgerlig och en socialistisk ledarsida, något jag propagerat för tidigare. Dessvärre befarar jag att denna oundvikliga utveckling kommer att gå för långt innan något händer och att medieproducenterna kommer till skott alldeles för sent i något slags raseri. Konsekvensen kan då bli som någon kommentator skrev idag att Norrbotten blir det första papperstidningsfria länet.

Början till de medlemsburna partiorganisationernas fall

Det har varit ett visst ståhej de senaste dagarna kring att en moderatpolitiker värvat anhängare till provvalet i Stockholms stad genom att betala deras medlemsavgifter. Frågan är väl om det är så mycket att uppröras över egentligen. För även om tillvägagångssättet inte går att försvara de jure så kanske det gör det de facto.

Vad jag menar är att det här med medlemsburna partiorganisationer mer och mer liknar en chimär. Redan på sextiotalet skrev Herbert Tingsten på DN:s ledarsida om hur partiernas ideologier övergår i pragmatism mellan valen, för att vakna till tillfälligt liv när det är kampanjdags igen. Att det då finns de som väljer okonventionella metoder för att ge utrymme åt sin person inför valen ser jag bara som ett friskhetstecken i demokratin.

Vore det inte val i höst hade det här varit ett ypperligt tillfälle för Moderaterna att gå i bräschen för att ändra på det svenska partisystemet (Folkpartiet ligger redan före). Det var för övrigt synd att översynen av Grundlagen tidigare stannade vid en halvmesyr ifråga om personvalet.

Att lägga livet tillrätta

Den rödgröna oppositionen i Stockholms läns landsting lanserar idag ett alternativ till Vårdval Stockholm på DN Debatt. Rätt snabbt fick dock dessa svar från landstingsrådet Birgitta Rydberg som menar att de oppositionella plankar ett beslut som ska fattas. Det man kan konstatera är således att det kan vara riktigt trångt i mitten inom landstingspolitiken.

Rydberg menar ändå att den fria etableringsrätten ska avskaffas med de rödgrönas förslag. Om de båda alternativen är överens om en mer behovsstyrd vård så reagerar jag ändå på ordvalet som oppositionen använder. Dessa talar om ett "hälsoval" i Stockholm, och i bakgrunden är det paternalistiska begreppet folkhälsa inte långt borta. Skulle debattpositionerna analyseras i form av diskurser är nog det troliga att skiljelinjerna blev tydligare. Men ok, en ersättningsmodell som tar hänsyn till individens vårdtyngd ska inrättas oavsett majoritet. Frågan är då var dennas personliga upplevelse av sitt hälso- eller sjuktillstånd kommer in? Är det möjligt att nå kunskap om detta på egen hand, och i så fall var kommer det egna ansvarstagandet in?

En riktig dumdom

Igår rapporterades det om ett fall där Diskrimineringsombudsmannen drivit ett ärende där en muslimsk man fått sin arbetslöshetsersättning indragen på grund av att han inte tagit i en kvinnlig företagarrepresentant i hand i samband med ett möte om en praktikplats.

Den första tanke som dyker upp hos mig är varför DO tagit sig an just ett fall som sägs röra religiös diskriminering? Dagligen utsätts väl lutherska svenskar för diverse sanktioner och kränkningar utan att vi för den skull har rätt eller lätt att få våra saker prövade inför domstol.

Hur Stockholms tingsrätt resonerade när de kom fram till domslutet är en gåta. Det är möjligt att den "signalerar statsmakternas omprövning av Sveriges etablerade könsutjämningspolitik till förmån för återgång till reaktionär könsdiskriminering", som Erik Cornell skriver i SvD. Är det så illa fordras det en upprustning av jurisprudensen i landet om det finns någon.

Rättsfall av progressiv karaktär

Veckans stora debattämne torde ha varit dråpanklagelsen mot läkaren vid Astrid Lindgrens barnsjukhus. I ett större perspektiv handlar frågan om det finns yrkesgrupper och verksamheter som så att säga står över lagen.

Med vården är det nämligen lite som med utbildning. Det är svårt att med rättsliga medel ifrågasätta läkarbehandling eller lärarens beslut. Ändå finns det en del lagstiftning som möjliggör anmälningar, men den vanliga gången är att tilltag av dylikt slag omdefinieras till "synpunkter". Gud nåde den som vågar komma med konstruktiv kritik av våra samhällsauktoriteter.

Nu tycks det i alla fall ha uppenbarat sig en del jurister som intresserar sig för att tillämpa lagen mera i linje med mänskliga rättigheter. De svenska fallet vid ovannämnda vårdinrättning har sannolikt fått syre genom turerna kring Michael Jacksons död. Vilka än utgångarna av dessa ärenden blir så handlar det om genombrott för rätten att få sin sak prövad inför domstol.

Var detta en passning till Birgitta?

Cecilia Wikström (FP) skriver idag om vikten av att hålla offentliga utfrågningar med tillträdande ministrar. Inspirationen till artikeln kommer från hennes arbete i Europaparlamentet där detta förfarande används.

Samtidigt går det inte att undvika en tanke om att Wikströms utspel har något att göra med gårdagens utnämning av Birgitta Ohlsson till EU-minister. Kanske så att hon inte var riktigt nöjd med den som fick jobbet trots att hon själv visst ska ha tackat nej till det.

Det är inte ens fel när två träter

Anna Kåver, med den långa titeln leg psykolog, specialist i klinisk psykologi, leg psykoterapeut, handledare och författare, manar till vapenvila mellan de två skolorna inom den psykiatriska behandlingsvetenskapen. Psykodynamisk terapi sprungen ur freudiansk psykoanalys står mot kognitiv beteendeterapi som utgår från behaviourismen.

Med tiden har jag intagit en iakttagande position i denna strid av den enkla anledningen att det inte brukar vara ens fel när två träter. Den egentliga orsaken till meningsskiljaktligheterna ligger trots detta mindre i bristande vetenskaplighet hos de båda inriktningarna, mera i de som sökt sig till verksamheten. Inom psykiatrin finns det lika många idéer om vägen till själens frälsning som det finns personer som närmat sig ämnet. Är det någonstans det finns ett behov av kvalitetssäkring så är det just på detta område.

Saab igen

GM hittade en ny ägare till Saab i alla fall. Så nu kan anställda och underleverantörer andas ut ytterligare en tid. Det är nämligen ett hästjobb Spyker står inför om man ska upp i över 100 000 tillverkade bilar per år igen. Det återstår säkert en del turer i frågan ännu.

Det är lite oklart vad regeringen egentligen haft för betydelse i det som pågått. Tidigare har jag varit kritisk mot näringsministerns ageranden, som åtminstone officiellt gått ut på en låt-gå-politik med vissa löften om stöd till miljövänlig teknik åt biltillverkaren. Ett underbetyg måste ges åt landets s k ekonomijournalister som sprungit omkring som yra höns och verkar ha haft väldigt dålig koll på läget. Analyserna har mer liknat gissningar.

En konsekvens av exemplet Saab och det här med att styvnackat avböja statlig inblandning vad beträffar ägande i bilindustrin är en hållning som kommer att avta med åren. Bara en sådan sak som att regeringen uttryckligen sagt att man, visserligen i namn av forskning, efterlyser miljövänligare bilar, kommer på sikt att innebära ett mer omfattande statligt engagemang i biltillverkning. På andra håll i världen kan liknande tendenser skönjas så varför skulle det inte komma att bli så här?

Stora investeringar men få varaktiga jobb

Vi har ofta fått höra, nästan under hela 00-talet, att det investeras i mångmiljardklassen i Norrbotten. Det borde innebära att tillväxten i regionen gynnas och att nya arbeten skapas där.

Dessvärre har det blivit så att de positiva effekter satsningar på gruvor, stål och vindkraft givit är mera av tillfällighetskaraktär. Lite som blev fallet i östra Tyskland efter återföreningen när bostäder och vägar rustades upp men mycket lite blev kvar i form av produktion när de västligt belägna företagen var färdiga där.

Mot bakgrund av detta går att fråga sig vad man ska med Norrland till. Att resurserna till sjukvård och utbildning i möjligaste mån ska spridas ut över landet ifrågasätter inte många. När det handlar om näringslivet verkar inte denna målsättning lika självklar. Det talas gärna om globaliseringens effekter när produktion flyttar utomlands. När produktion inom företag flyttas inom landet heter det något annat, som omlokalisering.

Felet ligger dock inte bara hos de stora företag som hellre bedriver sina verksamheter på andra håll än i norra Sverige. Ansvaret ligger lika väl hos befolkningen i landsdelen bland vilken det inte saknas entreprenörsanda. Problemet uppstår när steget ska tas från småföretagare till att blir större men inte störst. Följaktligen ser det ut så idag att det dräller av enmansföretagare i Norrbotten medan de medelstora företagen är få och de riktigt stora inte heller är så många men med väldigt stor omsättning. Om fler alltså kunde tänka större men inte störst tror jag norra Sverige i allmänhet och Norrbotten i synnerhet skulle kunna bli något mer än en turistanläggning i sörlänningarnas ögon.

Röda korset och arvodena

Roger Akelius valde bort Röda korset som förmedlare av sina välgörenhetspengar till jordbävningskatastrofen på Haiti med motivet att chefen för denna organisation är överbetald. Vem är då denne? Ja ingen annan en förre folkpartiledaren och "socialliberalen" Bengt Westerberg. Han ska visst ha över 800 000 i årslön.

Det verkar vara något av en lag att avdankade toppolitiker efter karriären lyckas komma över sysslor som inbringar väl tilltagna summor i form av inkomster vare sig de benämnes arvoden eller något annat. Ursäkta mig, men brukar det inte talas om politikers uppgifter som lekmannainflytanden? Och vad motiverar i så fall inkomstnivåer i närheten av miljonen eller i de mest groteska fallen mångmiljonnivåer?

Mitt förtroende för Bengt Westerberg naggades allvarligt i kanten när han på ett ganska populistiskt sätt ordnade fram medborgarskap åt Ludmila Enquist. När det nu står klart att en folkpensionär dövar sitt sociala samvete med hjälp av en VD-lön måste man nog säga att såväl Röda korset som dess styrelse glömt bort vad de egentligen är till för.

Hoola Bandoola hade fel

Mikael Wiehes slavande uppå Keops pyramid är väl bekant vid det här laget. Uppgifter idag i DN borde ge Wiehe betänkligheter över den textrad han plitade ihop en gång i tiden. Historikerna har länge tvistat om huruvida Keopspyramiden uppfördes av fria arbetare eller möjligen tvångsutskrivna bönder eller slavar. Nu ges ytterligare stöd åt hypotesen att det var de förstnämnda som utgjorde den huvudsakliga arbetskraften i monumentalbygget.

Det vore kanske på sin plats om Wiehe, och större delen av resten av proggrörelsen för övrigt, skulle börja fundera över ett annat mastodontprojekt mera närliggande i tid och rum, nämligen bygget av Vitahavskanalen. Detta slutfördes under svåra umbäranden av slavarbetskraft från Gulag-lägren. Alexander Solzjenitsyn har bedömt att 250 000 arbetare omkom under den korta tid bygget pågick. När blir det progressivt att sjunga om denna form av utsugning?

Kul med lite socialliberalism

Oppositionsrådet i Täby, folkpartisten Mats Hasselgren, anklagar i ett inlägg det moderata fotfolket för att inte gå i takt med partiledningens direktiv. Han bör dock hålla sig för god för att ta i för mycket i dylika ärenden eftersom hans eget partis officiella linje torde representera en hållning som mera påminner om Täbymoderaternas privatiseringsiver.

Man får förmoda Hasselgren skriver ur en socialliberal utgångspunkt. I den acklamativa demokrati som Sverige alltmera börjar likna, och som gynnar framväxten av andra politiska rörelser, så går situationen mot ett tillstånd där politiska ideologier blir en handelsvara. Just nu tycker jag att socialliberalismen företräds bäst av socialdemokratin. Åtminstone att döma av S-topparnas budskap.

Huruvida Hasselgrens DN-artikel kan starta en debatt inte bara om privatiseringars välsignelse, utan också om hans eget partis socialliberala arv, är en fråga för framtiden. Dessvärre tror att den spelats bort inför valet och att folkpartiet kommer att behöva profilera sig hårt i en helt annan fråga som kommer att skicka dem farligt nära spärren till riksdagen.

Vårt behov av akademisk kunskap

Har alldeles nyligen tagit del av en rapport från Riksrevisionen som granskat huruvida regeringen och berörda myndigheter tagit sitt ansvar ifråga om att främja studenternas anställningsbarhet. Termen härrör från målformuleringen i Bolognaprocessens dokument angående "employability".

Utöver den gedigna genomlysningen av ämnet gjorde rapportörerna ett rätt anmärkningsvärt konstaterande: i Sverige tar i dagsläget 40 000 högskoleutbildade varje år ut en examen medan endast 20 000 akademiker går i pension. Även med hänsyn tagen till regeringens stolta deklarationen om det framtida "kunskapssamhället", så råder det sannolikt en oerhörd diskrepans mellan behov och utbud på arbetsmarknaden för akademiker.

Ekonomihistorikern Lars Magnusson har analyserat vad han kallar den tredje industriella revolutionen och bland annat funnit att en stor del av den framväxande tjänsteproduktionen är relaterad till värdeökande processer som kan kallas industriella. Alltså kanske inte alltid vad som kommer ut av akademiska studier får man förmoda. Även andra artiklar har rätt nyligen dragit en lans för industrins betydelse, och senast igår tog PJ Anders Linder död på ryktet om den svenska industrins förestående död.

Vore jag ansvarig för den högre svenska utbildningspolitiken skulle jag ta till mig av dessa fakta. Sedan är det en helt annan fråga att regeringen helt öppet numera använder högskolorna som en buffert för att förbättra arbetslöshetsstatistiken. Att påstå att det skulle finnas särskilt många arbetslösa industriarbetare som tycker det är läge att skaffa sig akademisk utbildning bara för att det inte finns några jobb är bara långsökt.

Så blev det så i alla fall

NSD ska söka presstöd. Som andratidning i Luleå finns den möjligheten. Annars var motivet en gång till att inte slå ihop Kuriren och NSD till en tidning att arrangemanget upprätthåller en sund konkurrens, bra för alla.

Jag påminde för drygt ett år sedan dåvarande tidningschefen på NSD Lennart Håkansson om att såväl NSD som Kuriren och Piteå-tidningen då visst mottog presstöd, låt vara i form av ett mindre belopp till distributionen av morgontidningarna. Håkansson svarade att det inte var ett ämne att diskutera, med motiveringen distributionsstödet är konkurrensneutralt, vilket inte är korrekt att gå efter vad som står i betänkandet Mångfald och räckvidd (SOU 2006:8). Debatten kvävdes så att säga i sin linda men har nu alltså åter aktualiserats.

Lennart Håkansson har slutat på tidningen. Men om nu NSD tänker sig att få del av presstödet, vad är då meningen med att ha kvar två tidningar på samma ort om det är en ambition hos ägarna Norrbottens Media att agera på affärsmässig grund? Om presstödet (detta förtäckta partistöd) avvecklas kommer inte jag att sörja. Förmodligen heller inte andra vänner av kvalificerad samhällsinformation som är trötta på att ta del av artiklar vars sammanlagda innehåll räknas ihop på det ologiska sättet 1+1=1.

Olofsson i händerna på Stureplanscentern

GM lägger ned SAAB. De första efterhandsanalyserna pekar ut den stora biltillverkaren som en dålig ägare och huvudorsaken till att SAAB upphör med sin produktion. Men kommentarerna idag gäller också huruvida regeringen kommer att skadas av detta skedda.

Att oppositionen skulle låta höra av sig och efterlysa mera statsåtgärder är inte att förvåna. Däremot är det kanske ändå konstigt att regeringen inte agerat som andra stora biltillverkarländers regeringar gjort och gått in med stöd. En allmän uppfattning om orsaken till förhållandet är att centern med Maud Olofsson som ansvarig minister för allt i världen inte vill bli en ny kris-Nisse Åsling (som inte lyckades rädda varvsindustrin en gång i tiden trots stora insatser).

Det finns en del skillnader mellan en krisande bilindustri och om hur båtbyggarindustrin krisade en gång i tiden. Den sistnämnda knäcktes i Sverige främst av ett högt kostnadsläge, men även av att den japanska varvindustri som ryckte fram på svenskars och andra västländers bekostnad, räntesubventionerades av Bank of Japan. Problemet idag har aldrig varit att SAAB måste flytta verksamheter till låglöneländer för att överleva, utan problemet handlar mera om försäljningssidan kort och gott.

En rapport framtagen av centerstödda tankesmedjan FORES underkänner statligt ägande av den typ av företag som tillverkar bilar. Häri ligger nog mera förklaringen till att Maud Olofsson tillsammans med Sven Otto Littorin bara kan utlova mer av den arbetsvård som det talades så negativt om före valet. I händerna på en före detta Handelshögskolestudent är det troliga mera att slutsatsen blir att företagsamhet måste bedrivas i privat regi på alla marknader utom de med inneboende konkurrensproblem. Men är bilindustrin så verkligt konkurrensmässig? Och kan man inte på sätt och vis säga att den är en s k mogen bransch, och därför likt kol- och stålproduktion möjligen kan lämpa sig för verksamheter i statlig regi? En stilla fundering i beaktande av att Henry Fords löpande band fyllt hundra år.

Maria mot makten?

Det har under hösten blossat upp till diskussion huruvida miljöpartiet står för det liberala alternativet i svensk politik. Debatten har därtill underblåsts av det faktum att partiets ena språkrör nått högre popularitetssiffror än Mona Sahlin och därför vore det mera självklara namnet till posten som de rödgrönas statsministerkandidat.

De med tydligare liberala sympatier ser nog hellre Maria Wetterstrand som ingående i en mittenregering bestående av FP, C, KD och MP. I vad måtto detta projekt är realiserbart kan jag inte med tvärsäkerhet uttala mig om. Miljöpartiets nyvunna popularitet bland storstadsliberaler attackeras inte minst från höger, bland annat med motivering att partiets politik är tom på innehåll eller rentav falsk. Om Nyhetskvarnen har för avsikt att mala ned Timbro genom att ta in deras inlägg kommer de säkert en bra bit på vägen med smedjans nuvarande ledning. Det återstår emellertid en del arbete för miljöpartisterna om de vill återupprätta sin forna roll som alternativet i svensk politik.

Climategate och klimatet

Inför Köpenhamnsmötet har det handlat mycket om Climatgate, som har sin upprinnelse i den modernaste formen av inbrott. Skillnaden mot när demokraternas högkvarter 1972 fick mera fysisk påhälsning dock påtaglig. Den gången handlade det om att komma över material i syfte att få fördelar gentemot en konkurrent i kamp om makten.

Dataintrånget på University of East Anglia rör mera frågan om hur diskussionerna egentligen går angående den globala uppvärmningen bland de som i varje fall utåt sett är helt övertygade om att deras huvudhypotes stämmer. Motståndarna till denna, även kallade skeptiker fastän de allra flesta bland dessa också är forskare, kan knappast kallas jämbördiga i resursväg med växthuseffektskramarna. Ingen politiker av Nixons kaliber har de heller till sitt förfogande. Så varför kalla det hela för Climatgate?

Acklamativ demokrati

Inte för att jag direkt minns den exakta termen Habermas använde, men han menade i alla fall att i det senkapitalistiska samhället så tenderar offentligheten gravitera åt det kommunikationssätt som var det rådande under feodalismen, eller mera konkret uttryckt som förhållandena var exempelvis när Ludvig XIV regerade i Frankrike. Den historiska utvecklingen riskerar med andra ord att regrediera till ett tidigare stadium bort från den ideala samtalsformen som fanns redan i det antika Grekland men i mer modern form nådde sin höjdpunkt på diskussionklubbarna i Storbritannien redan mot slutet av 1600-talet och något århundade framåt.

Den acklamativa samtalsformen påminner i rätt hög utsträckning om hur de svenska politiska partierna talar till sina sympatisörer. I varje parti verkar det råda en klyfta mellan folket och eliten, av vilka de förstnämnda inte sällan kallas "gamla" medan de sistnämnda hellre kallar sig nya. Moderaterna är det tydligaste exemplet på detta under det att folkpartiets program är utformat av kravliberalerna som talar till många vilsna socialliberaler. I centern talar Stureplansfalangen till Åsa-Nissemarxisterna ute i landet medan partier som kristdemokraterna talar till det så kallade verklighetens folk numera. På den rödgröna sidan har man inte samma krav på sig att sälja in ett budskap, men det är klart att även här går djupa klyftor inom partierna som oppositionsrollen för närvarande döljer. Borgerligheten har alltså anledning till oro om den ska fortsätta med att tillämpa demokrati enligt acklamativ modell. Skälet till detta är ett groende missnöje med partipolitiken överhuvud som kan ta sverigedemokraterna till riksdagen.

Ett nationellt trauma att bearbeta?

Tidigare i höst var jag på en mycket underhållande och lärorik föreläsning med historikern Dick Harrison. Han menade då att orsaken till att en stor del av den svenska populärhistorieskrivning som tillkommit före Peter Englunds Poltava i stort sett är oläslig, eller i alla fall så tråkig att de som ändå gett sig i kast med den riskerat att förgås av tråkighet.

Anledningen till att svenska historiker skrivit så trista böcker står enligt Harrison att finna i det faktum vi inte haft något nationellt trauma att bearbeta i vårt land, något som står i motsats till vad han egentligen säger, eftersom Peter Englunds bok behandlade just ett sådant.

Men ska vi titta längre fram i tiden så har dagarna i Sverige flutit på ganska jämt sedan 200 år nu. Inga krig med alla dess diskutabla konsekvenser som alltid följer på dylika. Däremot en del följder just av det faktum av att vi aldrig riktigt konfronterats med ett mera handgripligt yttre hot sedan 1809. Igår visade Uppdrag Granskning ett andra avsnitt om hur användningen av elchocker, eller elektrokonvulsationsterapi som tjänar som eufemism för behandlingen, exploderat i Sverige och lagt oss i den mindre smickrande världstoppen inom denna verksamhet.

Även ifråga om andra tveksamma behandlingsformer inom psykiatrin har Sverige utmärkt sig på ett negativt sätt. Det mest slående exemplet på hur den svenska staten slagit mot sina egna medborgare, kanske i brist på yttre hot men också på grund av frånvaron av de trauman som i stort sett alla andra länder i Europa haft att brottas med efter andra världskriget, är tvångssteriliseringarna, som fortsatte att användas ända in på 70-talet. Detta om något är ett nationellt trauma som historiker och andra intresserade har att bearbeta. Än så länge har jag bara sett en film på temat. Fler böcker i ämnet vore önskvärda, och i synnerhet Harrisons uppmaningar till sina historikerkollegor att vara mer produktiva borde leda till eftertanke.

En motgång för kapelliberalerna

Lite i skymundan av ställningstagandena ifråga om LAS och medborgarkurser för invandrare antog folkpartiets landsmöte ett kompromissförslag rörande gårdsförsäljning av vin. Många var de ombud som ville upp och debattera frågan. Och detta är väl egentligen inte att förvåna. Det var en gång på alkoholförbudet som partiet splittrades.

Frågan har således ännu sin livskraft. Ändå måste man säga att mänskligheten gått framåt sedan den föga toleranta kapelliberalismen regerade i Sverige. Om dennas verkningar finns bland annat att läsa om i Per Frånbergs avhandling om "Umeåsystemet". När inte detta - som om det gått att vidmakthålla fullt ut hade gjort det omöjligt att få tag i sprit överhuvudtaget i södra Västerbotten - gick att upprätthålla, övergick hela projektet till ett strängt kontrollsystem i vilket bland annat inrättades en fond i länsstyrelsens regi som belönade angivare.

Denna mindre positiva sida av det liberala frisinnet kom till sitt tydligaste uttryck i Västerbotten. Rekryteringen till de nykterhetsorganisationer som såväl Umeå- som Brattsystemet befordrade, gjorde att möjligheten att få tag på alkohol även för lång tid framöver blev svår. Och fortfarande ganska sent har det gått att peka på exempel på organiserade provokationer i syfte att visa på otillåten ölförsäljning bland annat. Om landsmötet med beslutet om underlättande av gårdsförsäljning av vin kom ett steg på vägen i arbetet med att göra upp med partiets mörka historia på området vore något vunnet.

Ett svagt kort?

Ett tag verkade det tveksamt om Sverige alls skulle få någon EU-kommissionär. I takt med att söktrycket till dessa yrken ökat allteftersom unionen fått fler medlemsländer, var det inte alls självklart ett litet land som vårt skulle få utdelning.

Nu har i alla fall regeringen nominerat folkpartisten och EU-ministern Cecilia Malmström till jobbet, en kandidat jag tidigare föredragit framför Carl Bildt på posten. Malmström är sin ålder till trots (41 år) redan mycket väl meriterad. I EU-parlamentet satt hon mellan 1999 och 2006, och sedan 1997 tillhör hon FP:s partistyrelse. Därutöver har hon hunnit med en fil.dr. i statskunskap.

Det är inte många politiker idag som kan visa upp en dylik CV. Ändå kanske det bör sättas några frågetecken för Cecilia Malmström. I sitt politiska värv är jag rätt osäker på vad hon egentligen uträttat. När det gäller åtminstone en fråga som jag själv fördjupat mig en del i inom EU-politiken, strukturfonderna och deras användning, så minns jag särskilt hur hon försvarade dessa nästan omedelbart efter ministertillträdet med att dessa har en avgörande betydelse för att hålla liv i eftersatta regioner. Inte alls alltså i linje med tidigare uttalanden om frihandelns välsignelse eller särskilt i harmoni med vedertagna liberalekonomiska principer. Agerandet tyder snarare på undfallenhet i avgörande situationer.

Ett annat aber för Malmström rör hennes person. Hon verkar förläst snarare än folklig. Och då spelar det mindre roll om hon kan briljera med de språkbegåvade egenskaper som tillskrivits henne. Ett tredje problem rör sättet hon fått jobbet på. En del tyder nämligen på att hon sattes före Bildt på grund av kohandel inom regeringen. Vad folkpartiet får avstå ifrån i utbyte mot detta är för närvarande okänt. Stämmer spekulationen kanske inte regeringen fäster så stark vikt vid EU-kommissionärssysslan.

Något som skulle kunna tala för detta är att Cecilia Malmström är den tredje kvinnan av tre svenska utsedda kommissionärer hittills. För vad någon än säger, när ett uppdrag tenderar att utvecklas till en kvinnosyssla, ja då är det nog så att det inte är så tungt till innehållet i alla fall. Det man kan hoppas på är ändå att vår kommande kommissionär får en tyngre portfölj än den föregående. I annat fall borde förmånsreglerna som sammanhänger med sysslan ändras.

Kommunsamarbete på Sveriges Balkan?

Veckan som snart passerat bjöd på en del intressanta nyheter i regionfrågan. För det första att Kammarkollegiet gör tummen ner för en Norrlandsregion och en Svealandsregion, vilket innebär att den regionala röran fortsätter att bestå. Som idé är dock varken de ihopslagna norrlandslänen eller en fusion av Dalarna, Gävleborg och Uppland död.

Detta kan emellertid sägas om landstingen. I stort sett samma dag som Kammarkollegiets beslut meddelades, relanserades Region Norrbotten vars inrättande misslyckats några gånger tidigare. Det positiva med en Region Norrbotten är att den är uppbyggd efter samma lyckade modell som används i Finland och som innebär att kommunerna sänder representanter till ett förbundsfullmäktige. Landstinget är överflödigt enligt denna ordning.

Som det ser ut är det kommunerna som tagit initiativet till ett kommunalförbund. Vid tidigare försök att bilda så kallat samverkansorgan för regional utveckling, har landstinget i Norrbottens län i allmänhet och dess regionala enhet i synnerhet, varit initiativtagare och pådrivare. Projektet var hårt kritiserat vid dessa tillfällen inte bara utifrån demokratiaspekter, utan också utifrån de centraliseringstendenser alla kommuner i regionen utom Luleå tyckt sig kunna skönja med det tilltänkta arrangemanget.

Just i detta ligger svårigheterna att bilda Region Norrbotten: kommuner som tittar snett på varandra på ett sätt som inte har dess like någon annanstans i landet. Förklaringen till detta förhållande är av komplex natur, men en väldigt bidragande anledning är att de gamla storsocknarna i nordligaste Sverige som ligger till grund för dagens kommuner, var lika stora som landskap i södra Sverige. Det finns följaktligen heller inte någon enhetlig "norrbottnisk" dialekt utan istället flera rätt avvikande tungomål för att uttrycka det något hårddraget.

Vad som talar för att Region Norrbotten kan förverkligas denna gång är att västerbottningarna sedan något år bedriver ett framgångsrikt kommunsamarbete. Detta kan med andra ord visa på att faktiskt går att åstadkomma en dylik organisation. Vill det sig väl kan vi inom en rätt snar framtid ha en lösning där dödköttet landstinget plockas bort till förmån för statligt eller storregionalt utförd vård samtidigt som en del verksamhet vid länsstyrelsen kan avlövas. På något sätt skulle denna dröm kunna bli sannspådd om intresset hos de styrande var större.

En dag att minnas för alla som inte ville se

Det har gått tjugo år sedan den folkliga resning som för övrigt är den enda under 1900-talet som förtjänar epitetet revolution, i varje fall i Europa, började montera ner muren som i nästan trettio år delat staden Berlin. Idag är det fest där, och inga andra än de som fortfarande är så blinda att de inte vill se, vägrar att glädjas åt jubiléet.

En särskild tanke i sammanhanget sänder jag till de som fortfarande lever och känner sig ansvariga för samarbetet mellan Sverige och DDR under hela den östtyska diktaturens historia. Så sent som i januari 1989 besökte exempelvis Ingvar Carlsson Honecker och gratulerade honom angående republikens 40-årsjubileum. På utbildningsområdet var samarbetet mellan länderna mest ingående, och det brukar sägas att det östtyska skolsystemet med enhetskola och integrerad yrkesutbildning utgjorde modellen för ledande svenska skolpolitiker på vänsterkanten som införde den svenska formen av enhetsskola.

Frågan är vems fel det egentligen var att muren byggdes. Allmänt ansågs det väl att Chrustjev börjat föra en aggressiv utrikespolitik, men de östtyska ledarna gillade inte heller att studenter från Östberlin försvann västerut efter färdiga studier. Överhuvudtaget gick befolkningsströmmarna endast åt ena hållet, vilket är ett nog så konkret bevis på vilket samhälle det var som det inte stod riktigt rätt till i. Murens uppförande och vidare historia bekräftade i alla fall så när vad den handelsekonom sagt om att där det slutar passera varor passerar det snart stridsvagnar.

Ingen backlash på Utbildningsdepartementet

Mer eller mindre obemärkt har den av regeringen inrättade Delegationen för jämställdhet i högskolan delat ut ytterligare statsbidrag. Lite märkligt kan tyckas att genusmärkta pengar på detta vis fortsätter att pytsas ut på ett område som enligt ett gängse kriterium måste gå att freda från politisk inblandning i största möjliga utsträckning. Därmed fortsätter Alliansregeringen i samma fotspår som det föregående kabinettet trampade upp.

Ordförande för ovannämnda delegation är Pia Sandvik Wiklund, bland annat med en bakgrund som rektor vid Luleå tekniska universitet efter att först ha underkänts av ett forskarkollektiv vid Umeå Universitet när hon sökte rektorsjobbet där. Parallellt med rektorssysslan har Sandvik Wiklund presterat en hyllvärmare om resurstilldelningssystemet och är nu alltså föreståndare för en stat i staten som tror sig kunna påverka andras val eller öka medvetandenivån som det skulle kunna heta på 70-talska.

Säga vad man vill om regeringens utbildningspolitik i övrigt, på Utbildningsdepartement har vi ännu inte fått bevittna någon backlash.

Folkpartiets nitälskan i kärnkraftsfrågan

Vattenfall och Industrikraft vill bygga mer kärnkraft, något som inte gillas av alla. Min C-uppsats som jag skrev 1995 behandlade ämnet som mynnade ut i slutsatsen att kärnkraftsfrågan numera är ett spörsmål för pragmatiker.

Än idag gäller detta även om en del reaktioner tyder på motsatsen. Ivrigaste förespråkaren för kärnkraften är dock som många gånger förr Folkpartiet. Med en nästan religiös glöd hävdas kraftkällans förträfflighet framför andra former att producera el från det hållet.

När man lyssnar till den debatt som blossade upp under dagen är något som frapperar hur många som inte kan skilja mellan el och energi. Värma upp ett hus kan man göra med energi men inte tända lyset hemma eller tillverka stål. Detta verkar inte många gröna ideologer förstå. "Lösningen ligger i de framtida energislagen", heter det ofta. Men dessa har haft många år på sig att utvecklas nu. Svulstiga orealistiska vindkraftsplaner är det som är för handen för dagen, vilket tyvärr gör att många små, inte sällan kooperativt organiserade kraftverk på landsbygden som kan fungera som ett dugligt komplement till storskaligt organiserad elproduktion, hamnar i skymundan.

Det talas redan om ett kärnkraftsval om ett år. Jag tror dock vi har haft nog av kärnkraft i politiken. Den småskalighet och trygghet som ställdes mot storsamhälle respektive osäkerhet i 70- och 80-talets debatter har idag ersatts av två mäktiga jämbördiga komplex. Eftersom de båda ryms inom statens hägn har jag svårt att se att de skulle kunna gjuta nytt liv i en kärnkraftsdebatt.

Kongress för retstickor

Att det råder brist på idéer och nytänkande inom socialdemokratin har vi blivit varse om för länge sedan. Det var också därför valet förlorades till de borgerliga. Nu försöker sig ändå de slagna på att ta tillbaka makten genom parollen jobben först.

Det handlar givetvis inte om att ha något egentligt bra alternativ till regeringspolitiken, utan mera om att retas. Titta, arbetslösheten gick upp när de fick makten! Åsså sänkte de a-kassan!

Visst går det att vädja till känslor för att få folk att gå till valurnorna med sådana argument. Men de som genomskådar hur svagt regeringsalternativet egentligen är vad beträffar politikens inriktning och mål lär inte kasta sin röst på detta.

Mycket kunde säkert vara bättre med regeringens politik, men när man lyssnar på sossekongressen är det lätt att förfasas över hur det kunde ha varit idag om inte ett maktskifte kommit till för tre år sedan.

Diagnos dessbättre inte detsamma som sjuk

Dagens rubrik förorsakade nog rektorn som åstadkom en livlig debatt och uppståndelse genom att påstå att dyslexi, anorexi och en rad andra handikapp och problem, en del kopplade till mänskligt beteende, är uppfunna.

Strikt vetenskapligt har karln en poäng. Nominalisterna gjorde skillnad mellan det universella och det individuella och menade bland annat att allmänbegreppen endast är tomma ord. En diagnos är följaktligen inte samma sak som en sjukdom om inte termen som används har något gemensamt med den för att dra det hela riktigt till sin spets.

Intresseorganisationer för de olika handikappen som ifrågasätts gillar naturligtvis inte detta. Och inte heller de forskare som varit med om att ta fram eller arbetar med att behandla dem gör vågen. Samtidigt ska man komma ihåg att diagnosticerande, inte minst vad rör problem av psykiatriskt slag ofta används som ett led i att skapa normalitet. Var det detta rektorn nere i Skåne var ute efter när han yttrade sig var han fullt i sin rätt att uttala sig.

En angelägenhet inom Barentsregionen?

Gränsöverskridande samarbeten är populära numera. Senast idag läste jag om att vårdsamarbete är aktuellt över Öresund. På andra håll, bland annat längs finsk-svenska gränsen, finns redan långt gånget kommunsamarbete. Utvecklingen är helt i linje med minskat inflytande för nationalstaterna i riktning mot ett "Regionernas Europa".

Utöver de speciella Euroregionerna finns andra samarbeten av mindre vikt som inte, vilket vissa tycks tro, är någon större angelägenhet för EU, än mindre för Sverige utom möjligen för några som motiverar sin existens bland annat med hänvisning till Barentsregionen. Det går visserligen att få det till en kulturidentitet råder bland de som bor i regionen, men då måste vi återvända till förhållanden som rådde i området under forntid och tidig medeltid. Inte mycket att hänga i julgran det heller alltså.

Barentssamarbetet bygger från början på en axel mellan Norge och Ryssland medan intresset från svensk och finsk sida har varit mera ljumt. På något sätt är det som om hela projektet, i varje fall i Sverige, nått till en sysselsättning för mindre bemärkta aktörer som i forne landshövdingen Ragnar Lassinanttis anda föreställer sig nordligaste Europa som världens nav.

Att en professor vid universitetet i Archangelsk motarbetats i sin forskning av de ryska myndigheterna är således knappast något för hans svenska "kollegor" att uppröras över, särskilt med tanke på att de själva är stationerade i en västrysk exklav som även benämns Norrbotten. Hur många är inte de som av olika skäl obstruerats i sin verksamhet där och tvingats gå i exil för detta? Problemen finns alltså på närmare håll. Det hoppas jag debattörerna underrättar sin ryske kollega om för det fall han vill flytta till Norrbotten.

Mycket sydsvenskt, lite kvinnor

Hade på TV:n idag med SD:s stämma som för närvarande pågår. Det verkar gå rätt lugnt till där, något som kontrasterar bjärt mot den diskussion som följt på partiledarens debattartikel i Aftonbladet i början av veckan.

Påfallande är också det starka inslaget av sydsvensk representation och mycket glest mellan kvinnorna. Det är nog många som vill hänföra åtminstone det sistnämnda förhållandet till bristande demokrati i partiet. Vad beträffar det förstnämnda så är det ett faktum att främlingsrädslan varit mindre utbredd exempelvis i norra Sverige även om man inte heller där varit förskonad från dylika tendenser. Det är tveksamt om SD:s enfrågekoncept kommer att räcka hela vägen till riksdagen med förhandenvarande strategi.

Diskutera även biståndsinsatserna inom Sverige

Svenskans ledare slår ett slag för mikrolånen i u-länder. Att dessa verkligen kan ha effekt uppmärksammades om inte annat än i samband med att Muhammad Yunus fick ekonomipriset för några år sedan. Mindre känt är dock att mikrolånefinansiering tillämpas även inom Sverige genom ALMI Företagspartner.

ALMI:s verksamhet har varit utskälld på sina håll. Den är i grunden en skapelse av centerpolitiker som velat finna en medelväg mellan bidrag eller skattesänkningar i syfte att utveckla eftersatta regioner.

Det inomsvenska biståndet, som i dessa dagar även används till att bedriva konjunkturpolitik, finansieras utöver medel från EU:s strukturfonder även via svenska offentliga och privata medel. På sina håll låter det ibland som om denna gödsling lyckats ta knäcken av veritabel fattigdom, när vad det egentligen handlar om är konstgjord andning av regioner där attitydmönstren konserverats. Därför vore det önskvärt om även denna politik på hemmaplan, företrädd av länsstyrelser, regionförbund och landsting diskuterades i större utsträckning.

Ekonomipriset till Ellinor Ostrom

I år delades Sveriges riksbanks pris i ekonomisk vetenskap för ovanlighetens skull ut till en samhällsvetare. Ellinor Ostrom delar priset med Oliver E. Williamson, vars forskning kring företagets gränser är särskilt intressant.

Ostrom har tidigare fått det Skytteanska priset, som är något av ett nobelpris i statsvetenskap. Hennes forskning kring hur natursresursutnyttjandet kan organiseras har jag själv intresserat mig redan under tiden som student. Att detta i vissa situationer kan läggas upp utan inblandning från vare sig stat- eller marknadsaktörer, måste anses vara kontentan av ett arbete som utförts av framstående betydelse, för att tala med Kungliga Vetenskapakademiens ord.

Det finns alltid de som vill profitera på andras framgångar, och vid ett mindre framstående lärosäte har man naturligtvis inte glömt bort att påminna om att Ellinor Ostrom begåvats med ett hedersdoktorat där redan. I brist på egen originalitet kanske det är enda utvägen när varken pengar eller titlar medför någon större respekt för ens prestation. Varför Ostrom var iförd gångkläder när högtidsdräkt var påbjuden vid promoveringen i Luleå domkyrka kan tolkas på lite olika sätt, men man kan anta att arrangemanget kanske inte var så värst vidare märkvärdigt trots allt.

Festival som spretade åt många håll

En brokig samling författare och konstnärer samt andra som på olika vis sett sig nödiga att än en gång visa på att ett vitalt kulturliv verkligen existerar, fylkade sig för ett arrangemang i Luleå som skakat fram såväl lokala wannabees alltifrån professorn-rektorn med närmare miljonen i årslön, för helgen betitlad författare med mellanbokstav instoppad efter förnamn och före efternamn, som kvinnan bakom "vårens mest uppmärksammade konstprojekt".

Namnlistan för Bok & Bild inger respekt, dock inte upplägget. Jag har lite svårt att begripa vem det egentligen riktar sig till. Kanske ska det bara tas för en manifestation och inget mer. Men då är det inte särskilt uttänkt att ta inträde. Fredagen var vikt för ungdomen men denna verkar ha lyst med sin frånvaro. Höjdpunkten för det hela, utdelandet av ett pris till minne av poeten som i sanningens namn inte hade mycket mer gemensamt med Luleå än att han var född där, kan nog inte säga ha haft annat syfte än att stjäla glans från pristagarens prestationer. Fiffigt var det i alla fall att ge detta till Thomas Tranströmer som var bussig nog att dyka upp och ta emot detta på plats.

Vetenskaplig liberalism

Efter kritik mot Timbros kommunrapport, som hade sin upprinnelse i en folkpartistisk lokalpolitikers åsikter i ärendet, har Thomas Idergard sett sig föranledd att bemöta denna på Newsmill. Mot de tre Handelshögskolestudenterna anför Idergard ett mångordigt svar upplagd som en uppsats med kontentan att dessa ägnar sig åt ett ideologiskt utspel, alltså precis vad Timbro och Idergard gör i form av sin egenhändigt utformade vetenskapliga liberalism.

Det har nämligen kommit dithän att näringslivssponsrade tankesmedjan Timbro fastnat för samma arbetssätt som sin röda motpart på vänsterkanten, alltså de som hävdade att de utövade vetenskaplig socialism. På annat sätt kan jag inte tolka Idergards utspel. Han påstår att hans kritiker försöker dölja sina ideologiska värderingar, vilket väl knappast är sant när de öppet deklarerat politiska utgångspunkt.

Misstaget som gjordes i rapporten om kommunernas prioriteringar är mer av metodologisk natur än ideologisk. Budskapet gick fram men timbroiterna gjorde bort sig när de försökte agera vetenskapare i frågan. Precis som socialismens arkitekter så ofta gjorde.

Bergman och eftermälet

Efter önskemål av mästerregissören själv säljs hans kvarlåtenskap och egendom ut. Något museum över Ingmar Bergman var det inte tänkt att bli även om det nu ändå verkar som om intressenter är i rörelse som vill annorlunda.

På något sätt är det som om Ingmar Bergmans sista vilja kan bli hans sista verk. Den store konstnären som fortsätter att leva efter sin död genom sina dyrt bortauktionerade klenoder spridda över hela världen. Många är de som kommer att höra talas om om vilka som äger den eller den saken tidigare tillhörig Bergman. Hans testamente blir därmed också det manus som gör honom odödlig.

Intolerans hos sossar

Statsministerns "utbrott" mot som det hette redaktionernas frågeställningar utifrån önskemål framförda av sossarna kanske ändå har visst fog för sig. Tidigare i veckan avgavs många kommentarer på en artikel i Dagens Industri som rörde förre statsministernas funderingar kring den sittande regeringens eventuella fortlevnad.

Vid närmare efterforskningar visade det sig att minst 70 kommentarer av över 250 tagits bort. Och eftersom det går att anmäla inlägg kan jag inte tolka det på annat vis än att intoleranta sossar varit i farten igen. Mitt inlägg om den patetiske förloraren Persson kunde jag inte hitta igen efter en stund. Uppenbarligen är det så att en del har svårt att ta till sig kritik mot deras egen husgud, som numera för övrigt har lämnat den politiska scenen. Om någon inte visste det.

Överbryggningspolitiken trettiofem år senare

Fed lämnade som väntat dagslåneräntan oförändrad igår. Samtidigt idag kom statistik som visar att de svenska hushållens skuldsättning ökar snabbt.

Olof Palme har dömts hårt av eftervärlden för "sin" ekonomiska politik mellan 1974 och 1976. Istället för att strama åt finanserna i ett kärvt läge valde den socialdemokratiska regeringen att låna till utgifterna i hopp om att det kommer bättre tider. Så blev det nu inte så enkelt. Den borgerliga regering som tillträdde 1976 fick att handskas med budgetunderskott och skenande statsskuld till följd av företrädarnas oansvariga upplåning.

Idag ser vi exempel på en annan form av överbryggningspolitik där finanspolitik bytts ut mot penningpolitik i form av låg ränta. Där staten på 70-talet erbjöd välfärd och lite annat med lånade pengar förväntas idag hushållen dämpa konjunkturnedgången främst genom bibehållen konsumtion. Då var Keynes förebilden, idag är det Milton Friedman. Men ingen av dem erbjuder någon bra lösning på att hantera krisen. Hushållens ökade skuldsättning är ett problem vi kommer att få dras med många år framöver precis som statsskulden en gång i tiden ställde till det.

Originalet, bloggarna och de lokala kultursidorna

På ett litet lokalt förlag har det kommit ut en bok om "den förste bloggaren". Många är säkert de som minns de personliga meddelanden en uppklädd man satte in nästan från början i den lokala annonstidningens historia.

Konceptet, att denne skulle vara den förste bloggaren, hänger även de lokala kultursidorna på. Jag har emellertid svårt att förhålla mig till en sådan slutsats. Inte ens i Sverige var Fexmo först, utan jag slår då hellre ett slag för Ulf Lundell. Den som följt hela Lundells karriär från producent av refuserade texter till folkhemsbard kan klart se att han var en pionjär på området.

Syftet med att promota ännu en bok från Black Island Books var nu inte att dryfta denna aspekt. Istället handlade det om ännu ett försök att förutspå bloggarnas nära förestående borttynande, denna gång med hjälp av ett original. Långsamt har ändå åtminstone den ena tidningens redaktör måste inse det nödvändiga i att kliva på tåget. Sedan en tid bloggar han i sin egen tidning. Den andra redaktören gör som en del andra bloggare, dvs. tillåter inga kommentarer på sina artiklar. Ändå har hon också en chef.

Faust i Malmö

Lycka är tydligen vad som ska begreppsanalyseras i höst. Johan Norberg, som verkar ha utvecklats från en rätt naiv liberal i enlighet med dr. Pangloss livssyn, till den rekommendation Candide ger i slutet av boken med samma namn av Voltaire, att vi måste odla vår trädgård, har kommit med en skrift i ämnet. Med sitt senaste inlägg tar Norberg definitivt steget in i debatten som folkbildare utan ideologiska skygglappar på det ekonomiska området.

Kritiken har inte låtit vänta på sig men heller inte berömmet. Per T Ohlsson, tar Norberg i försvar mot miljöpartiets anti-tillväxtpolitik och kryddar sin liberala utgångspunkt med Tage Erlanders konstaterande 1956 om "de stora förväntningarnas missnöje", som var en konsekvens av flera år av standardhöjning. Vad Ohlsson inte reflekterar vidare över utifrån den forne landsfaderns bekymmer angående hans medborgares faustiska förhållande till livet är om det går att någonsin bli helt nöjd. Ekonomisk tillväxt definieras inte sällan som mer och mer valfrihet. Men om livet bara går ut på att välja, finns det till slut några värden kvar som inte går att definiera ekonomiskt? Detta borde lyckodebatten också handla om.

Ett steg mot något

Sweco Eurofutures är färdig med sin granskning av ansökningar som lämnats in från landstingen i det norra Sverige att bilda regionkommuner. Konsultfirman fick i uppdrag av Kammarkollegiet att utreda fem alternativ och kom fram till att den för norrländskt vidkommande lämpligaste indelningen var en region bestående av de fyra nordligaste länen.

Detta innebär att bara Hälsingland saknas i ett samarbete som skulle ha förutsättningar att bära upp en självstyrande del av landet. Dit är vi inte komna än men om fyrläns-lösningen som ska ut på extremt snabb remissbehandling vinner Kammarkollegiets och regeringens gillande så ska det hållas val till den nya politiska församlingen i norra Sverige redan nästa val för att den ska kunna börja sitt arbete i början av 2011.

För de som investerat all sin kvarvarande aktning i landstingens totala utraderande är detta inget annat än en katastrof. Visst är det problematiskt att regionfrågan på vissa punkter hanterats rätt amatörmässigt efter det att Ansvarskommittén kom med sitt slutbetänkade, något som bland annat tagit sig uttryck i att alldeles för små regionindelningar som Halland och Gotland getts grönt ljus. Helhetsintrycket är ändå att projektet skrider framåt med viss långsamhet. Och det är verkligen på tiden.

Vad som säljer Norrland

Umeå blir som tidigare meddelats europeisk kulturhuvudstad 2014. Och till detta är bara att gratulera. Enda haken i sammanhanget är anledningen till att valet föll på den norrländska metropolen före Lund. Som det verkat har det hela fallit på att Umeå på uppmaning av juryn utvecklat sitt "samiska tema".

Det är inget fel alls i att den samiska kulturen lyfts fram. Problemet är bara att det ofta tenderar att bli på bekostnad av annat intressant som Norrland har att erbjuda i kulturväg. Umeå som stad är i sanning en ort med ett ypperligt utbud på området, som borde räcka för att slippa ifrån att precisera vad omvärlden förväntar sig av dem.

Fri att välja?

Timbrohögern förnekar sig aldrig. Idag ger man sig med Thomas Idergard spetsen ut i sjukvårdsdebatten med ett Milton Friedmanskt-inspirerat förslag om hälsokonton i vilket fria försäkringar istället för som det heter "offentlig finansiering" utgör basen. Modellen är hämtad från USA där den praktiseras men enligt artikelförfattarna i alldeles för reglerad form.

Dessa hoppas också att Vårdval Stockholm ska kunna inspirera amerikanerna till en förbättring av sitt system, vilket är talande för hela tanken bakom förslaget: att hälsa är något som går att välja sig till. Så fungerar inte sjukvården. Den är ingen bilverkstad som det ska gå att ringa till för att beställa en reparation. Visst ska det få finnas alternativ, men erfarenheter visar att när vissa offentliga verksamheter privatiseras eller börjar utföras i privat regi finns det en tendens att utförarna så att säga börjar välja sina kunder. Kanske ska det vara så att lärare, läkare och brandkårer helt enkelt måste placeras in i facket samhällsauktoriteter. Och då återstår bara att dessa på ett eller annat sätt finansieras med hjälp av offentliga medel.

En annan aspekt i sammanhanget är förstås först och främst vem som kommer att prioriteras vid så kallad konsumentdriven vård. Knappast lär det handla om dem med tunna plånböcker. Ytterligare en aspekt är var denna kommer att kunna utföras. I Stockholm dräller det av möjligheter till att få välja sin vård medan det ser mycket olika ut i det övriga landet. Detta mycket på grund av att det finns läkare som efter sin utbildning ser exempelvis en tjänstgöring i norra Sverige som en förvisning. Då lockar huvudstaden mer med sitt rika utbud på de flesta områden.

Det är vid genomläsningen av sådant som till ovan refererade artikel som det går att börja undra om det finns människor som nästan aldrig varit i kontakt med vården eller varit sjuk ett längre tag eller haft en anhörig som råkat ut för ohälsa. Att det skulle finnas de som på fullt allvar ser sjukdom som något som man råkar ut för av egen förskyllan vågar jag inte spekulera i, men det är klart att ibland tränger sig onekligen också sådana funderingar på.

DN:s äreräddning av Läkarförbundet

I veckans Uppdrag granskning drevs tesen att Läkarförbundet är ansvarig för dagens läkarbrist. Även om jag varken till fullo håller med om påstådd orsak eller verkan i sammanhanget så var det märkligt att DN på sin debattsida på morgonen före TV-programmet sändes gav utrymme åt förbundets ordförande att rädda ansiktet på sin organisation.

Granskarna lade fram fakta på bordet för att Läkarförbundet motsatt sig en ökning av antalet studieplatser på läkarutbildningen stick i stäv med vad andra myndigheter rekommenderade för flera år sedan. Varken den nuvarande eller förra ledningen ville dock erkänna att man gjort en felbedömning. Istället blev det som det brukar när auktoritära människor blir ifrågasatta: Läkarförbundet har ställts i den anklagades bås.

Visst ska det få finnas auktoriteter inom det område de verkar som i form av expertutåtanden ska få uttala sig utan att få först och främst journalister på sig. Ibland kan det dock komma till meningsskiljaktligheter mellan experterna, vilket i sig kan ge upphov till andra debatter på högre nivå som ett skådespel för folket eller om viktiga forskningsrön exempelvis. I fallet med styrningen av antalet platser till läkarutbildningarna handlar det emellertid om ett i högsta grad politiskt spörsmål där Läkarförbundet är ett visserligen tungt men ändå inget annat än ett särintresse bland andra. Vars rekommendation regeringen gick på i det här fallet. Den åsikt som går att ha om DN:s agerande får därför bli att tidningen låtit sig luras av det spel som Läkarförbundets ordförande driver genom att hantera frågan som vårdärende respektive rättsärende allteftersom situationen bjuder. Inget mer sådant tack!

Inte heller en fråga i bara svart eller vitt

Situationen för de thailändska bärplockare som sagts blivit strandsatta i landet på grund av den dåliga tillgången på aktuell råvara verkar vara på väg att ordna upp sig. Fortfarande är det dock oklart huruvida den thailändska regeringen avser betala deras hemresa fullt ut. Klart är inte heller riktigt hur hela affären seglat upp, åtminstone att döma av de lokala medierna i nordligaste Sverige som är utrustade med en stark benägenhet för att måla i antingen svart eller vitt.

Klasskampsperspektivet har således fått dominera. I detta har bäruppköparna i allians med utländska bemanningsföretag som sluppit undan arbetsgivaravgifter genom arrangemanget fått representera ondskan. Bärplockarna eller arbetarna har anställts utan lön utöver bär de själva plockat ihop.

En av bäruppköparna har emellertid uttalat sig om speciella "madamer" som irriterat sig på att deras roll som privatpraktiserande bemanningsföretagare hotats av konkurrens från de plockare som tagits hit av de thailändska bemanningsföretagen. Dessa ska har tagit hit sin personal på turistvisum istället för arbetstillstånd via ambassaden.

Den blev slutligen en kommunal angelägenhet när ett stort antal plockare fick inhysas på området Kronan i Luleå och försörjas av den lokala krishanteringen. Kommunalrådet Petersen ropade på regeringens hjälp, och det går inte att avgöra om detta hade mera av politisk kritik att göra än ett faktiskt önskemål om diplomatisk offensiv från detta håll.

I vilket fall visar utgången av denna historia på flera aspekter än den utgångsanalys som är lättast att ta till: 1) Globaliseringen som fars. Fattiga människor från andra sidan jordklotet kommer hit för att utföra arbete som borde kunna utföras av folk på orten. 2) Dåligt marknadsförd råvara. Som en följd av att de nordnorrländska bären - av forskare vid Umeå Universitet ansedda som värdefullare än skogen - inte sticker ut bättre från exempelvis blåbär på andra håll i världen, så är priset på dem alldeles för lågt. 3) Det är många som vill ta hem pengar på bärhanteringen, men få av dessa som egentligen kan kallas riktiga entreprenörer.

En blogg som balanserar upp en ensidig analys

Härintill länkar jag till bloggen Genusnytt som Pär Ström står bakom. Han vill med denna belysa "den obelysta halvan av jämställdhetsfrågan".

Det har länge varit dåligt ställt med maskulinistiska perspektiv i jämställdhetsdebatten. Feministiska perspektiv har så att säga innehaft åsiktsmonopolet i frågor som rör jämställhet.

Om feminism i allmänhet brukar sägas att det finns flera sorters feminism. Bland de som självmant titulerar sig feminister handlar det oftast om att dessa framför den enda tillåtna sanningen. Dessvärre.

Pär Ströms bloggande kan i någon mån balansera upp den ensidiga samhällsanalys som det feministiska perspektivet står för. I så måtto fyller detta ut ett tomrum i jämställdhetsdebatten.

Sven Britton ser inte skogen för alla träden

I en artikel som jag tidigare kommenterat ifrågasatte läkaren Sven Britton en massvaccinering av svenska folket med anledning av den annalkande svininfluensan. Samme Britton har nu ändrat sig efter att själv ha varit behandlingsansvarig för en patient som insjuknat i influensan.

Givetvis har inte jag som saknar medicinsk utbildning någon auktorisation att uttala mig om diagnos, behandling och prognos för en svininfluensasjuk. Men att med utgångspunkt i ett enda fall uttala behovet av vaccinering för resten av den menighet som ligger i riskzonen för viruset tyder mera på någon som inte ser skogen för alla träden.

I våra grannländer Tyskland och Danmark har man valt en mera pragmatisk strategi inför pandemihotet då det inte finns möjlighet att massvaccinera hela befolkningen heller där. Hur finländarna väljer att hantera problemet vet jag inte, men det är tänkbart att det även i Finland kommer att praktiseras någon form av icke-nollvision i mötet med vad som i Sverige närmast liknas vid ett invasionsförsök som inte får kräva några offer.

Det går nog kallt att räkna med att en del kommer att bli väldigt sjuka i influensan, ja till och med kanske inte överlever sjukdomen även för det fall folkhälsovisionärerna och vården lyckas med sina intentioner respektive arbetsinsatser hundraprocentigt. Det är på något sätt typiskt att Sverige - som inte varit i krig de senaste tvåhundra åren - avviker från länder som har mera närliggande erfarenheter i tiden av yttre hot i konfrontationen med influensaviruset.

Affären vid Pitsund

Igår var det 200 år sedan de sista skotten på svensk mark under pågående krig avlossades. Detta skedde vid Pitsund, beläget något söder om Piteå inte långt från stadens havsbad. Jag måste erkänna att jag tidigare ställt mig lite frågande till riktigheten att dessa var de sista krigshandlingar utfördes på svensk botten, eftersom det gick våldsamt till 1814 när Sverige tvingade in norrmännen i unionen, vilket slutade i konventionen i Moss.

Vid minnesmärket som jag uppsökte tidigare i sommar och först efter vissa svårigheter kunde hitta med hjälp av några turister från södra Sverige redogör en skylt undertecknad av Piteå kommun lite blygsamt för händelseförloppet samt uttalar en förhoppning om inga fler stridigheter mellan ryssar och svenskar framgent.

Minnet av såväl affären vid Pitsund som slaget vid Sävar längre söderut den 19 augusti 1809 högtidighölls av monarken, hans gemål samt kronprinsessan. Lokalmedierna verkade lite väl överraskade av denna uppvaktning, nästan som om de inte kände till hur Finska kriget avslutades. För egen del gäller för denna händelse, i likhet med annat som rör förfluten tid i nordligaste Sverige, att den som vill ha reda på mer hur det förhöll sig i en gång tiden i ens närområde måste lägga ned mycket arbete i dylika ärenden. Detta om något tyder på att man i det bortdöende länet Norrbotten hellre framlever man sina dagar i nuet än att intressera sig för vad som går att ta avstamp från för att blicka in i framtiden.

När är någon psykiskt sjuk?

Konsekvenserna av landets mest uppmärksammande konstprojekt gjorde sig återigen märkbara idag när rättegången mot Anna Odell inleddes. Anklagelserna mot Konstfackeleven rör huruvida det är tillåtet att spela psykiskt sjuk. Åtalspunkterna gällde dock inte misshandel som högerläkaren David Eberhard ville ha det till.

Vad fallet Odell sätter fingret på är således egentligen inte uppenbara brister inom psykvården, utan vem det är som bestämmer om någon är sjuk. Från vårdens och ordningsmaktens sida är svaret självklart: klienten vet aldrig sitt eget bästa ifråga om sin hälsa varför eventuella tvångsomhändertaganden aldrig kan vara fel. Ändå kan det vara så mycket som tjugofem procent av behandlingarna inom psykvården som utgörs av simuleringar.

Från psykvårdens sida hävdas gärna att den första kontakten med den tas av patienterna själva, vilket visserligen kan vara sant i statistisk mening. Men det intressanta är vad som händer sedan när någon "överlämnats eller överlämnat sig till de vita rockarna". Ty med följer inte sällan ett livslångt förhållande, eftersom det är ovanligt att en som någon gång varit kund inom psykiatrin i praktiken betraktas som något annat än en kroniker.

Vanligen är alltså brukaren eller patientens inflytande över sitt öde inom psykiatrin marginellt. Ändå är finns det kanske bara ett enda objektivt mätkriterium på om någon drabbats av en psykos, och det är positronemissionstomografi. Resten är godtycklig maktutövning maskerad till vård. Att det verkligen förhåller sig så kan alla de som dristat sig till att ha synpunkter på sin egen psykiska hälsa vittna om. Då om någonsin är också tvångsvård av nöden eftersom en patient som uttrycker sådana tankar enligt gängse psykvårdspolicy måste må mycket dåligt.

Åsa Moberg och Torsten Kindström, båda med lång värdefull erfarenhet av psykvård som anhöriga, skriver på Brännpunkt idag bland annat om dilemmat med tvångsvård och konstaterar mycket träffsäkert att "tvångsåtgärder har mera att göra med konflikter inom personalgruppen än med patientens psykiska hälsotillstånd".

Det är sådana iakttagelser som gör sig påminda efter att ha hört ovannämnda läkares orationer i offentliga debatter och föreläsningar. Vad han har att säga verkar med andra ord mera handla om egna kontroverser än viktiga tillskott till diskussionen om en bättre psykiatrisk vård. Så snälla, snälla, snälla, låt oss slippa höra mer av pejorativa omdömen om andras prestationer från denne medicinman. Och går inte det för sig kan alternativet möjligen vara att avskaffa inriktningen psykiatri inom läkarutbildningarna då det ändå är de sämsta studenterna som söker sig dit.

Lurad igen

Det är inte första gången det inträffar men idag hände det igen. En KRAV-märkt produkt kom av misstag med i varukorgen. Jag har visserligen inget emot att KRAV-varorna utbjudes till försäljning i affärerna. Stämpeln med märkningen ska dock tydligt framgå, vilket inte var fallet här.

Tidigare har jag reagerat mot hur kravmärkningen tenderar att utvecklas mot eko-sovjetism, dvs. att den mer eller mindre får till konsekvens att till slut inga andra varor än märkta med denna den politiska korrekthetens logga finns att tillgå i varuhusen. Sedan en tid går det exempelvis inte att få tag i A-fil från Norrmejerier utan denna, varför jag numera köper filmjölk istället.

Idag blev det ett äggpaket för dryga tjugan, vilket var bra mycket mer än de 12.90 jag trodde jag skulle få betala. Har möjligen Umeå-Sverker funderat över detta fenomen, han som gillar så mycket att ta sig an fall där folk blivit lurade?

Sensommarläsning

Det har varit alldeles för lite filosofi på den här bloggen, trots dess beskrivning. Därför tänkte jag gå lös lite i ett ämne som det är alldeles för tyst i men ändå pratas rätt mycket om. Vad jag avser är Axel Hägerströms filosofi som många gärna avhandlar i tal men nästan ingen skriver om och än mindre läser (dock jag som tagit mig an två sammanställningar av hans uppsatser). Den här ledaren i DN gjorde emellertid ett avsteg från denna princip.

Vad Håkan Boström på ovannämnda tidning ville ha sagt med sin artikel var att genombrottet för Hägerströms filosofi under 20-talet, även benämnd värdenihilism, gjorde oss till självdyrkare istället för Gudsdyrkare. Den uppgörelse med boströmianismen som slutligen kom till stånd under denna tid, innebar att alltså att värden övergick från att var antingen sanna eller falska till att vara ingenting eller som det heter endast uttryck för känslor och emotioner.

Det finns anledning att titta lite mera bakom Hägerström på vägen fram till Uppsalafilosofins grundande. Han ska visst ha haft en uppväxt där den auktoritäre fadern som var kyrkoherde slog fast att värden var fasta och normer. Revolten mot denna blev då naturligen att göra tvärtemot, något som tycks ha inträffat efter teologiska studier och en religiös kris. Redan i tjugofemårsåldern avlade Hägerström doktorsexamen i filosofi.

Axel Hägerström har inte saknat vedersakare ens under sin livstid även om det kan tyckas som att den ande han blåste in i svenskt filosofiskt liv mer eller mindre dominerat i snart hundra år. Motståndet fanns främst i Lund men även inom vänsterfalangen inom socialdemokratin ställde man sig skeptisk till åsiktsfientligheten. Bland konservativa har heller aldrig Hägerström varit populär.

Hur det ska gå att göra rent hus med följsamheten med allt är en fråga som bör sysselsätta hjärnor som valt intressera sig för naturrätt istället för rättspositivism och andra som vågar sticka ut på ett eller annat sätt. Det talas för närvarande om en nystart för debatten om den konservativa ideologins vara eller icke vara, vilket alltid också är något. Denna behöver inte innebära att vi måste återvända till de rätt kuriösa uppfattningar som förfäktades av "Sveriges Platon". Men lite mer än hittills borde det gå att vara öppen för andra filosofiska inriktningar.

Att hitta rätt bland liberalismerna

Bland många som laddat batterierna under sommarstiltjen återfinns Mattias Svensson som gör en bra höstupptakt genom att försöka lansera en debatt om liberalelitism kontra mera folklig liberalism. Svensson går emot den mera pragmatiska form av liberalism som han menar Johan Ingerö står för. Tidigare har också Magasinet Neo-redaktören varit ute i liknande ärenden på sin blogg i denna tidning, men då under namn av "borgerlig värderingsdebatt".

Men jag undrar om inte grabbarna på Timbro/Neo är lite fel ute när de försöker skaka liv den form av liberalism som var rådande under 1700-talsaristokraterna. Det var då whigs ställdes mot tories i Storbritannien och mössor mot hattar i Sverige. De förra mera för frihandel och religionsfrihet, de senare mera för merkantilism och ett starkt försvar. Intressant blev inte liberalismen förrän efter debatten mellan Edmund Burke och Thomas Paine, varur kom de två inriktningar inom liberalismen som senare fick namn av liberalkonservatism respektive socialliberalism.

Senare under 1800-talet som är det århundrade under vilket namnen på alla ismer myntas dyker i samband med industrialismens genomslag socialismen upp på arenan och drar till sig anhängare ur de ovan nämnda lägren. Jag menar att det är här någonstans en idédebatt måste börja. Länge var det ju också så att liberaler och socialister stod sida vid sida mot de konservativa i kampen om rösträtten, i alla fall i Sverige. Och när socialisterna i sin tur tog makten blev de allt mindre intresserade av att utveckla demokratin och rättigheter, något som är skäl nog för att återvända till den form av liberalism som började utvecklas mot mitten av 1800-talet.

Vill Timbro ha ett allas krig mot alla?

Till förra veckans största politiska snackis bidrog sannolikt en rapport från Timbro. När analyserna efter sågningen av flera kommuners prioriteringar utanför dess kärnverksamheter börjat strömma in, stod det klart att de blåa khmerer som för närvarande regerar på denna smedja har mer att förklara än de verksamheter de så hårt kritiserar.

Detta sammanhänger med de slutsatser och förslag rapporten lanserar. I syfte att välja "rätt" prioriteringar vill författarna till denna att kultur- och fritidsfrågor läggs i samma nämnd som omsorgs- och skolfrågor. Men är inte syftet med nämndorganisationen att undvika att politikerna ska spela ut verksamhetsområdena mot varandra?

I min hemkommun är det så att vuxenutbildningen är utlyft ur nämndorganisationen och direkt underställd kommunstyrelsen. Länge tyckte jag det var ett underligt arrangemang, men har via mera insatta i saken fått veta att det har att göra med fördelningen av statsbidragen. På något sätt ska alltså vuxenutbildning, integrationsfrågor och arbetsmarknadspolitik vara områden som visserligen utföres inom ramen för kommunens organisation, men rimligen borde tillhöra statens uppgifter.

Denna form av outsourcing av statligt ansvar till en kommun intresserar givetvis inte timbroiterna. I Luleå omsätter den 150 miljoner per år, har 140 anställda samt berör ca 4000 personer per år och anses tydligen inte som en kommunal kärnverksamhet. I sin iver att se allting utöver denna som intet annat än en ekonomisk belastning speciellt när de stavas kultur och fritid missar alltså rapportförfattarna någonting som borde förläggas på annat ställe. De bidrar även med sina propåer till en auktoritär samhällsordning då också en nämndkoncentration lär innebära ett allas krig mot alla i kommunala verksamheter.

Sätt stopp för de nya dörrnasarna!

Många av dem har försvunnit från folks hem. En uppskattad skylt i emalj för att hålla dem borta från bostäderna basunerade ut "bettleri och utbjudande av varor undanbedes". Det lät som tidigt nittonhundratal ungefär men är ett budskap som ger önskad effekt än idag.

På senare tid är det bara Jehovas Vittnen och någon blygsam fiskförsäljare som besvärat mig med dörrnasande, givet antagandet att det de förstnämnda försöker sälja är Gud. Värre är det då med telefonnasandet. För trots att jag anmält mig till NIX händer det fortfarande att någon tar sig fram, alltid med någon anledning till att ha brutit mot vad som faktiskt är ett förbud.

En gång plockade jag ut ett så kallat motmanuskript som en av Svenskans bloggare tror jag det var tipsade om. Syftet med att använda detta var att bryta ned försäljaren för att denne aldrig skulle ringa mer. Alltid något för den som orkar ägna sig åt sådant. Men eftersom dessa moderna varianter av dörrnasare tycks använda sig av alltmer raffinerade metoder för att få samtalet så långt som möjligt (och därmed få mera provision?) så vet jag inte om jag har vidare lust med det.

De gånger jag alls tar mig an inkommande samtal i ovanstående ärenden så försöker jag om det alls går att ta reda på vad som utbjudes för att därefter i samtliga fall snabbt meddela mitt ointresse och lägga på luren. Inte sällan har jag vid det laget hunnit bli förbannad och fått en del av dagen förstörd. Snälla lagstiftare, går det inte att sätta stopp för dessa verksamheter som nästan inga kunder eller säljare mår bra av? Det är ju heller knappast fråga om några ordentliga jobb som skapas.

Måhända en oönskad valutgång?

Det tog några år innan en lokaltidning i Luleå plockade upp en längre tids tradition i grannstaden Piteå att utse ortens person. Numera koras årets lulebo i samband med gatufesten i staden i månadsskiftet juli/augusti.

I år "vann" en lokalbekanting till läkare omröstningen som arrangerades av ovan nämnda avisa. En snabb genomgång av kommentarerna till valutgången gav intrycket av ett visst missnöje med att en frimurare för andra gången tagit hem priset. Således plats för konspiratoriska tankegångar.

Att hålla omröstningar där legitimiteten hos segraren kan ifrågasättas med utgångspunkt i antalet röstande är kanske inte så smart. Från officiellt håll har det sagts att omkring 5000 deltagit i omröstningen, vilket inte alls är samma sak som det som också sagts, nämligen att nästan var tionde lulebo röstat. Det är inte alls säkert att alla som röstat varit lulebor eller ens norrbottningar. Det är inte utan att tankarna går till då årtusendets norrbottning utsågs med stöd av några hundra röster. Vinnaren var då Lars Levi Laestadius.

Nej du Mats Ehnbom. För närvarande är du kapten på ett sjunkande skepp. Och jag som jobbar närmast kunden med bland annat din tidnings distribution kan härmed meddela att Kuriren under pågående år kommer att gå under den magiska upplagegränsen 20 000 ex. Så kanske är det därför inte så konstigt att de profiler som plockas fram som representanter för orten hör till det garde som redan har nog med publicitet och därtill tjänar pengar på det. Det nästan som om det mera handlar om att vara bäst på att vara sämst.

Varför har folk inte tid att stanna?

Från 1991 till 1999 hölls Vattenfestivalen i Stockholm, förlagan till andra stadsfestivaler i landet. Redan 1993 läste jag en talande novell i Expressen om sakernas tillstånd på Vattenfestivalen. Folk var som främlingar för varandra och ölutstötning var legio. Författaren till texten har jag tyvärr glömt bort, men måhända är denne uppburen skribent idag.

Några år senare kapade Mats Gellerfeldt arrangemanget jämns med fotknölarna, hänvisandes bland annat till det faktum att det blivit ett folknöje att pissa på UD:s väggar. Gellerfeldt föreslog istället att den smaklösa festen borde förläggas ute på Gärdet eftersom den riktade sig till bönder. Och några år senare var denna tradition som sagt till ända i huvudstaden.

Utbrott av den typen låter sig knappast höras på de orter där stadsfestivaler fortfarande anordnas. Men nog är det så man nästan längtar efter lite gellerfeldtska brösttoner runtom i landet. Många befarar nämligen att min stads lokala huvudfest ska urarta efter det bråkiga Piteå dansar och ler förra helgen. Dessutom har de som jobbar som tidningsbud i centrala stan sin arbetstid senarelagd till efter kl. 04 på grund av risken för överfall. Bara en sådan sak.

Själv reagerar jag mest på hur "festligheterna" tar sig uttryck i form av anonymitet även i en småstad. Det är inte många som är särskilt intresserade av att stanna och prata. Att få fyllna till i ett öltält och sedan ge sig ut i det digra men inte särskilt originella utbud av mat och uppträdanden verkar vara de flestas mål med festivalbesöket. Finns det rentav för mycket att välja mellan, eller är ingenting bra nog att stanna upp vid en längre stund? Kanske vore det bättre att en gång för alla att istället för stadsfestivalerna satsa på lite mera specialiserade varianter av festival. Som den här i Emmaboda till exempel.

Skapligt sommarjobb på DN Debatt

Det torde väl vara varje fri skribents dröm att få in en artikel på debattsidan i landets största morgontidning. När jag studerade i Uppsala på 90-talet minns jag att det skrevs en studentuppsats i ämnet "Den enda sidan". Sedan dess har uttrycksmedlen som bekant revolutionerats, vilket inte innebär att DN Debatts betydelse försvunnit.

Några opinionsbildare från tankesmedjan Timbro lyckades i varje fall i söndags få in ett inlägg på sidan. Förutom chefen själv, eller var det VD:n, eller var det chefen...?, så var denna undertecknad av två andra skribenter, för dagen benämnda utredare precis som om det handlade om någon form av opartisk bedömning. Det är det förstås inte alls. Timbro bedriver opinion precis som den opinionsbildning man kritiserar EU för.

Att EU sprider information om sin verksamhet med hjälp av offentliga medel förvånar inte mig. I grunden går det att leda tillbaka denna sorts verksamhet till den katolska kyrkans utdelning av helgonlegender bland undersåtarna som förekom även i vårt land för rätt länge sedan innan vi och några flera stater valde den lutherska vägen vad beträffar religiositet.

Men nu är det Margot Wallström som är måltavlan för timbroiterna som ansvarig kommissionär. En fråga till Timbrobossen Rankka är då om hon tänker sin tidigare uppdragsgivare Carl Bildt som bättre lämpad för ett EU-uppdrag eftersom denne ofta nämns som efterträdare till Wallström på posten som Sveriges EU-kommissionär?

Det var ett skapligt sommarjobb att granska EU:s opinionsbildning, men innan någon ger sig på att kritisera andras jobb vore det klädsamt att först syna sig själv. För vem är det som betalar Timbros informationskampanjer, inte sällan utstyrslade till vetenskaplighet utifrån gymnasiala utgångspunkter? Jag hade då velat veta mer om Calle Bildts roll i sammanhanget, ni vet han som är chef på UD.

Varför flyttar någon egentligen "hem"?

Tidigare har jag uppmärksammat den satsning kommunen jag bor i lanserade i syfte att få folk att flytta tillbaka, eller hem som det heter. Jag ställde mig då och är även nu skeptisk till projektet mest på grund av tidigare misslyckanden i liknande ärenden. Grundtanken, att få kompetent folk till kommunen genom att inrikta sig på infödingar, får, vill jag befara oönskade konsekvenser. Bättre är då att marknadsföra kommunen i en global värld där vem som helst är välkommen.

Det finns sådant forskningen borde titta på i fallet med hemvändare. Sällan är det nog så enkelt att någon flyttar tillbaks eller hem på grund av enbart längtan. Nej, snarare torde personliga misslyckanden utanför staketet spela stor roll för beslut att ta återvända. Det finns en speciell kategori av tillbakaflyttare som vetenskapen kan inrikta sig på för att få ett svar på frågan, och det är de kontingenter som kom till Luleå på 70-talet inför bygget av Stålverk 80. Vilka var dessa, var kom de ifrån och var bodde de innan flytten söderut? Spörsmål att ta sig an istället för att drömma om något som aldrig blev av.

Sjukjournalism

En genre inom journalistiken utförd av läkare skulle kunna betecknas sjukjournalism. Till skillnad från andra skribenter kan denna yrkesgrupp fatta pennan eller tangentbordet och få sina texter publicerade enbart på grund av den status "leg. läkare" har i samhället. Som till exempel den här debattören nyligen i DN.

Ämnet i sig, Thomas Quicks eventuella diagnos, är inte ointressant även om jag personligen håller mig undan reduktionism som förklaring till hur någon handlar. I fallet Quick handlar det snarare om en individ som med psykiatrin som stöd fört rättsväsendet framför sig. En liten man har därigenom fått spela en större roll än vad hans person egentligen är.

Hur illa det kan gå i ett meningsutbyte när psykiatriska diagnoser börjar användas lite hur som helst visas om inte annat av den här chefsläkarens sätt avvisa kritik. Den som vågar sig på att kritisera vården - återigen Thomas Quick - bekräftar följaktligen den redan fastslagna sjukdomsbilden utöver att utses till åklagare. Om detta var den gängse modellen för att föra ett samtal, skulle vi inte alla vara sjuka snart då?

Vaccination, nej tack!

Det är svårt att avgöra graden av allvaret ifråga om svininfluensan. Semestervikarierna regerar för närvarande på landets redaktioner, och det brukar innebära överdriven rapportering i de flesta ämnen.

En hel del intressant finns emellertid att läsa om effekterna av en massvaccinering av det svenska folket. Sven Britton har idag en bra analys på Brännpunkt. Och igår läste jag bloggaren och landstingspolitikern Kent Perssons inlägg mot den panikstämning som håller på att byggas upp.

Sammantaget handlar det om en stor svulstig idé som måste bekämpas med sakargument. Dessa går i huvudsak ut på att 1.) Påvisa biverkningarna av ett vaccin. 2.) Ställa influensan i relation till andra "vanliga" influensor. 3.) Utreda läkemedelsindustrins intressen i sammanhanget.

För egen del blir det ingen vaccinering. Dessutom är jag kritisk till alla dessa medicinmän som med jämna mellanrum dyker upp på scenen med sitt tal om globala katastrofer. Om nu svininfluensan är en pandemi, varför talar så få om att isolera smittan som man med tiden kom på var det bästa sättet att mota pestvågorna som gick genom Europa? Handlar problemet om globalisering till varje pris eftersom inte denna fråga kommer fram i debatten?

Måndagsbön

Statsfeminismen dog ingalunda för att vi bytte regering. I en rätt svamlig debattartikel som mera är ett försök till att vidmakthålla det förra styrets påbörjade politik i frågan efterlyser två representanter för "Delegationen för jämställdhet i högskolan" mer engagemang för "strukturell förändring" och utlyser medel till "insatser runtom i Sverige".

Den ena av debattörerna är Pia Sandvik Wiklund, tidigare bland annat rektor vid Luleå Tekniska Universitet och författare till en hyllvärmare om högskolans resurstilldelningssystem. Numera är hon vid sidan av delegationsuppdraget länsråd i Östersund, en titel som snarast förknippas med pärmvändarens absoluta drömjobb.

Pia hör till de kvinnor som kommit långt i sin karriär på grund av patriarkatet, inte trots det. Den egentliga måltavlan för kritiken - de manliga professorerna - är således några hon borde vara tacksam mot. Det intressanta är heller inte hur många dessa är i procenttal, utan att kvinnorna bland studenterna idag är i övervikt på universiteten. Andelen av dessa som sedan duger till att ikläda sig professorsämbeten är en fråga som inte lämpar sig för politik.

Hur ställer sig alltså den som valt att bygga sin karriär på andra karlar till att andra kvinnor, åtminstone som det ser ut idag, har bättre möjligheter än någonsin att avancera av egen kraft inom universitetshierarkierna?

Resa längs Dödens väg

Devisen "Hela Sverige ska leva" motiverar bland annat existensen av en glesbygdspolitik i vårt land. Många anser denna för intet annat än konstgjord andning och jag är benägen att hålla med. Nyligen gjorde jag en resa längs en vägsträcka som alltmer kommit att förknippas med landsbygdens sakta avtynande och död. Från Edefors till Yttre Lansjärv går denna och går ungefär parallellt med lappmarksgränsen.

Säkert fanns det liv jag inte såg till men nog verkade det tämligen stilla utmed det av grus bestående underlaget. När jag svängde av från Vuottas mot sydöst ned mot den nordligaste byn i Luleå kommun Grundforshed övergick detta så småningom i asfalt, vilket alltid är något som kan tas som tecken på civilisatorisk verksamhet.

Satsas det för lite på landsbygden av vägunderhållet att döma längs Dödens väg? Förmodligen inte. Men om målet är att hålla liv i alla landets byar i någon form måste det snart tas till unika åtgärder. Och alternativet till stödpengar in i det svarta hålet kan vara skattesänkningar i utsatta områden. Många talar också om ett kommande och pågående intresse inte minst bland tyskar och norrmän för övergivna hus som med lite Ernst Kirchsteiger-händer kan förvandlas till drägliga sommarbostäder. Därmed finns det kanske lite hopp i de regioner som om inte annat än så länge har naturen kvar som komparativ fördel.

Brev om kolonien

Ett uttryck som ofta plockas fram när utsugningen av norra Sverige ska beskrivas är en formulering som tillskrivs Axel Oxenstierna som lyder något i stil med att i Norrland har vi ett Indien. Den här ledarskribenten använde den nyligen i ännu ett försök att hitta landsdelens problem utanför regionen istället för hos befolkningen och förhållandena där.

Jag har försökt hitta källan till de påstådda orden av Oxenstierna, men inte hittat dem. Däremot följande av riksrådet Carl Bonde i ett brev 1635 till Axel Oxenstierna: "Mann hoppas här, näst Gudz tillhiälp så skall dät blifua dee Svänskas Wästindienn".

Det kanske är för mycket att förvänta sig av en tidning som Norrländska Socialdemokraten att finna detta mera nyanserade perspektiv på norra Sveriges naturresurser. När syftet ändå bara är att lyfta fram denna del av landet som offer och plundrade av södra Sverige duger det inte långt med alternativa tolkningar av vad som faktiskt skrevs en gång. Hur kommer det sig att felet alltid ligger utanför en själv?

Almedalen ångar på

Det finns förstås roligare aktiviteter att starta semestern på än med politik. Och jag har tidigare dömt ut Almedalsveckan med en helt annan motivering än att den skulle tillföra något kul nämligen att den inte behövs.

Ingen lyssnar nog till mina argument om jag inte preciserar dem lite bättre. I år är det drygt tusen evenemang på programmet. Att jämföra med endast drygt sexhundra ifjol. Således kan nog den allra mest okunnige i politisk PR konstatera att det parti som uteblir från arrangemanget begår ett irreparabelt misstag. Om det inte vore för en sak.

Almedalsveckan har nämligen kommit till en situation där ingen vågar utebli från den. Vilket innebär att den som faktiskt väljer att dissa den har chans att få störst uppmärksamhet. Kanske är det en händelse som ser ut som en tanke att de partier som inte får vara med verkar gynnas av detta? Eller är Visby på väg att återfå den betydelse staden hade under Hansans tidiga skede? Är det i såfall kring andra partier än enbart svenska lobbyisterna bör samlas?

Maraton i bakugnsvärme

Efter sedvanliga förberedelser med nedvarvning av träningen enligt schemat 80-60-40 procent, kolhydratladdning samt en inställning på att komma under 3.20 så tog jag mig i helgen an Arctic Circle Marathon. Ett rätt nyinstiftat maraton vars bansträckning passerar polcirkeln, vilket för oss nordboende inte är någon större kuriositet.

Det blev inte riktigt som jag tänkt mig, och detta på grund av en bakugnsvärme som enligt en del mätmetoder längs banan uppgick till 31 grader. Jag inledde milen på 42.40, låg på 1.35 efter halva loppet, men sedan brakade allt i ihop. Jag kurkade mer eller mindre totalt och fick växla mellan att springa och gå för att alls ta mig i mål. Ju närmare jag kom slutet så fick jag ägna mig åt den sistnämnda aktiviteten. Till råga på allt började jag krampa vid 39 km. Sluttiden blev mediokra 3.49. Vid målet var några ett tag oroliga för mitt tillstånd, men efter att ha intagit laxsoppa började detta stabiliseras.

Normalt ger jag inte mycket för bortförklaringar. Lika för alla brukar det heta. I mitt fall är det emellertid inte så. Jag tål helt enkelt inte stark värme och presterar klart sämre särskilt i hetta. Därtill kommer att junisolen i nordligaste Sveriges inland inte är att leka med. Överkalix är känt som ett ställe där det kan bli riktigt varmt sommartid inte minst på grund av frånvaron av vindstyrkor. Och eftersom det här är mitt tredje maraton och i alla dessa det har varit mellan tjugofem och trettio grader så har jag lidigt enormt. Därför deklarerar jag härmed att det är slut med långa lopp på det norra halvklotet under juni, juli och augusti försåvitt inte dessa går sent på kvällen eller natten. Löpning ska inte vara en plåga.

Nästa år går fotbolls-VM i Sydafrika. Tur är då att det inte är förlagt till deras sommarhalvår för då hade vi misstänker jag kommit att få se väldigt underliga resultat. VM 1986 avgjordes i Mexiko. Av många ansågs då Sovjetunionen ha det bästa laget. Ryssarna klarade dock inte värmen den gången. Ett annat lag som av tradition har det svårt i hetta är England. Även svenskarna brukar få dricka mycket i stark sol. Så nog har temperaturen betydelse för utgången för idrottsprestationer även om den inte bör gälla för bortförklaring.