fredag, maj 30, 2008

Brev från rörelsen

Sanna Rayman (SvD) har uppmärksammat att LO skickar ut brev med uppmaning till mobbning av en av de endast två borgerliga riksdagsledamöterna från valkretsen Norrbotten (vänsterblocket där har åtta ledamöter).

Jag bor själv i samma område som den andre riksdagsmannen och har därför också fått ett LO-brev. De förslag som kritiseras ska visst påminna om idéer framförda av fackorganisationen tidigare, vilket är logiskt eftersom mobbarens taktik inte sällan går ut på att lasta andra för sina egna brister.

Men det intressanta är kanske inte innehållet i det budskap den kanske mäktigaste organisationen inom rörelsen har att framföra, utan att påverkansvägen ska gå via borgerliga riksdagsledamöter. Trots sex ledamöter i ryggen anmodas väljarna vända sig till företrädare av vilka de flesta inte ens röstat på. Är verkligen vänsterrepresentationen från Norrbottensvalkretsen så svag?

onsdag, maj 28, 2008

Ofrivillig brottsling

Den här rubriken fastnade jag för förra veckan. Den som avses, en "psyksjuk", har tydligen av redaktionen på tidningen ifråga bara genom sin diagnos ansetts vara av brottslig natur. Inlåsning är normaltillståndet för sådana åtminstone om man går efter medielogiken ifråga om dylika individer. Jag har tidigare skrivit om fallet. Här pekas visserligen inte någon ut, men en stor skugga faller över alla som kan räknas in i gruppen psyksjuka. Per definition är dessa livsfarliga enligt svensk såväl lokal- som kvällspress.

Frågan är hur händelser av det här tragiska slaget - för det finns ju fler exempel - bäst ska hanteras. Att namnge och hänga ut är ingen bra idé. Ej heller att rikta in sig på grupper. Faktum är att vi för närvarande befinner oss i ett läge där psyksjuka, vilka dessa nu egentligen är enligt medierapportörerna, mer och mer får fungera som samhällets syndabockar. Utvecklingen är med andra ord allvarligt oroande.

Vården ska givetvis ha sin släng av sleven. Dessvärre tycks kraven på denna i dessa ärenden mer inrikta sig på övervakning och straff istället för behandling. Och hamnar vi där skickas patienterna med psykiska problem snarare ut i ett rättsligt ingenmansland som inte alls lär komma tillrätta med problemen. Det är bara att konstatera, att när det handlar om psykiska sjukdomar, har människan en klar tendens att sluta tänka förnuftigt.

söndag, maj 25, 2008

Överdimensionerat Europa

Att kommentera Eurovision Song Contest är kanske inte den mest intellektuella verksamhet. Ändå ger antalet deltagande länder upphov till vissa funderingar. Inte mindre är 43 stycken deltog i omröstningen igår.

Finns det verkligen så många i Europa? Och det Ryssland som deltar, är det verkligen landet hitom eller bortom Ural? För att inte tala om Azerbadjan och Armenien dit inte ens Alexander den stores trupper nådde.

Montenegro gav Serbien 12 poäng, vilket skulle vara som att Skåne ger Sverige en tolva. Ni kanske anar vartåt jag vill komma. Många av de länder som fick vara med i tävlingen är inte att räkna som nationer i egentlig mening. Alldeles för många av dem är nämligen resultatet av sönderfallna imperier, på sin höjd vagt definierade folkgrupper. Detta att tänka på för alla som ser en östeuropeisk dominans ur gårdagens resultat. Ryssland är dock att gratulera.

torsdag, maj 22, 2008

De inbillade sjuka

Riksteaterns maratonturné med Molières fantastiskt roliga pjäs om den inbillade sjuke med Claes Malmberg i huvudrollen var tyvärr något jag missade. Förvisso har jag sett TV-uppsättningen från 70-talet med Sven Lindberg, säkert minst lika bra den.

Ämnet är klassiskt och med all sannolikhet lika gammalt som mänskligheten. I ena rollen läkaren/medicinmannen som har bot mot allt. I den andra patienten som finner på olika krämpor med en oändlig kreativitet. De båda är varandras förutsättningar.

Diagnoshysterin är ett stort problem även idag där vi aldrig haft fler läkare och ett utanförskap bland arbetsföra av vilka många går hemma och klättrar uppåt väggarna i brist på vettiga arbetsuppgifter. I en sådan situation frodas såväl hypokondrier som överdiagnostisering.

I min barndom fanns det fortfarande läkare som vågade säga: det här är en frisk pojke. Idag är det desto vanligare att läkarna söker finna fel på sina patienter istället för att glädjas åt att folk är friska. Och svenskarna ska visst vara världens friskaste folk; ändå tjatas det ständigt om nedskärningar i vården och otillräckliga resurser.

Skälet är naturligtvis att det går att göra pengar på sjukdomar. Människors ohälsa är en lukrativ bransch. Ingrid Carlberg har i boken Pillret visat hur makten över psykiatriska diagnoser ingår i en järntriangel mellan forskare, läkare och läkemedelsindustrin. Helt klart råder inget tvivel om att din eventuella hälsa utmanas av rätt så starka intressen.

tisdag, maj 20, 2008

Larmar och gör sig till

Ett tragiskt våldsdåd som ser ut att ha familjeanknytning har inträffat i närheten av där jag bor. Det är lite märkligt att se hur olika lokaltidningarna reagerat på händelsen. Den ena avisan skriker ut det skedda i form av rubriker om en psyksjuk som släppts lös. Den andra, som tidigare näpsts av Pressens Opinonsnämnd för att hängt ut en person med diagnos och allt, intar en närmast underdånig attityd i ärendet.

Jag vet inte om det är en normal mänsklig reaktion att uppträda på det här viset beroende på om någon myndighet agerat eller inte. Från min utgångspunkt tyder det i varje fall på någon form av bristande ansvarskänsla i kombination med en diffus uppfattning om vari yttrandefriheten består. Om det här är typiskt norrbottniskt låter jag vara osagt. Dåligt återgiven verklighetsbeskrivning är det då under alla omständigheter.

måndag, maj 19, 2008

Kd-kvinnornas självmål

Förra veckans icke-nyhet nummer 1 var förmodligen två kd-kvinnors krav på att kemiskt kastrera sexförbrytare. Förslag av den här typen dyker upp då och då, oftast som utslag av högerpopulism. Det händer dock att åsikter av dylikt slag kommer från vänsterhåll. Jag minns särskilt den miljöpartiriksdagsman som i slutet av 80-talet ville förse fångar på permission med giftampuller som skulle lösas ut om de rymde.

Det är ingen slump att ett sådan här propå kommer från representanter för kristdemokraterna. Partiet har i och med moderaternas mittensväng alltmer kommit att profilera sig som ultrahögern i svensk politik. Utifrån en sådan ideologisk ståndpunkt är det lätt att ta till demonisering som strategi istället för rehabiliteringsåtgärder mera påminnande om en upplyst liberal kristendomstolkning.

Den springande punkten här är givetvis om dessa familjekramande kd-politiker också vill kastrera den numera världsbekante patriarken i Österrike. Tror inte det. Därför tystades detta självmål ned ganska snabbt.

måndag, maj 12, 2008

Vad är Norrbotten?

Mitt intresse för byggnadskonsten ledde mig in på ämnet gårdar. Eftersom jag är uppväxt med uppfattningen att äldre hus i mitt närområde benämnes Norrbottensgårdar så gjorde jag en sökning på detta ord. Jag hittade många Norrbottensgårdar till salu, men ingen beskrivning av vad en Norrbottensgård egentligen är.

Först efter att har sökt på "Västerbottensgård" så hittade jag en beskrivning på Västerbottens museums hemsida över vad en Norrbottensgård är. För en Norrbottensgård är nämligen inget annat än en Västerbottensgård.

Det var ju nämligen så att landskapet Västerbotten utgjordes av hela kustregionen på västra sidan av Bottenviken. Efter delningen av länet Västerbotten uppkom efter hand landskapet Norrbotten, men detta har aldrig existerat officiellt. Inte så konstigt då att Norrbottensgården helt enkelt inte finns eller är en efterhandskonstruktion.

En tes jag brukar driva är att någon regional identitet knappt existerar inom det område som idag benämnes Norrbotten. Maten i synnerhet, till exempel, brukar fungera som identifikationssymbolen framför andra i regionerna. Men några livsmedel som går att knyta till Norrbotten existerar inte, precis som det heller inte finns någon för regionen typisk gårdsform.

Pitepalt känner vi till, Kalixlöjrom likaså. Tornedalskorv är en känd produkt. Och bland klädesplaggen kan nämnas Lovikkavanten. För orter kända produkter alltså, men inga regionalsymboler som blivit inarbetade. Det landskapsvapen som togs fram på 90-talet i form av fyra älvar mot blå bakgrund känner knappt någon till. Västerbottningarna däremot, är bra mycket mer förbundna med sitt vapen med renen omgiven av stjärnor. De har också en synnerligen riksbekant matsymbol genom Västerbottensosten.

Min fråga är nu: är det inte till Västerbotten vi egentligen ska höra?

lördag, maj 10, 2008

Chans till förändring

Den burmesiska regimens hantering av cyklonkatastrofen ger onekligen tillfällen till förändring i landet. Särskilt nu med anledning av att de styrande trots situationen beslutat sig för att genomföra omröstningen om en ny grundlag. Folkets dom kan bli hård. Det brukar den bli i samband med folkomröstningar om de som sitter vid makten misskött sig.

Mycket talar dock emot att valet kommer att genomföras fritt och rättvist, och en allmän bedömning är att anledningen till att regimen inte vill släppa in utländska hjälparbetare är att dessa kan komma att spela en roll som förnekats utländska valobservatörer.

Hur som helst undergrävs statsmaktens legitimitet om inte de som bestämmer förmår ge sina undersåtar skydd. Det är ett faktum som gällt i alla tider och som möjligen aktualiseras nu i Burma efter cyklonens härjningar där.

torsdag, maj 08, 2008

En svart dag i den svenska riksdagen

Under ett par år har vi fått vänja oss vid att medierna frossat i rubriker som handlat om vad de som benämnts psyksjuka ställt till med. De direkta effekterna av dessa kom till sitt slutgiltiga uttryck i Sveriges riksdag idag där det beslutades om en ny vårdform inom den psykiatriska tvångsvården, kallad öppen psykiatrisk tvångsvård.

Denna går ut på att de som bedöms som i behov av vård visserligen slipper bli intagna, men ändå för att slippa inlåsning måste uppfylla vissa villkor. Dessa kan röra sig om förbud att vistats på en viss plats, tvångsmedicinering eller skyldighet att hålla kontakt med en viss person. Det säger sig självt att det enda sättet att värja sig mot anklagelser att inte hålla sig till dylika regler blir en inkvisitiorisk modell där patienten måste svära sig fri från vad som kan läggas honom eller henne till last.

Jag tvekar inte att säga att det här är så nära man kan komma en Nürnberglag. Grunden för den har som sagt lagts av den stämning som piskats upp av tabloidpressen. Gör gärna tankeexperimentet att psyksjuka byts ut en viss folkgrupp och ni förstår vart jag vill komma. De som blir föremål för öppen psykiatrisk tvångsvård upphör att vara ett rättssubjekt.

Intressant var att läsa protokollet från riksdagsdebatten igår. Frihetens talan fördes av ledamöter från vänsterpartiet och miljöpartiet. Folkpartiets Tobias Krantz, för övrigt aspirant på titeln som Sveriges äldsta 37-åring, kom med följande bisarra ordvrickning på frågan från Elina Linna (v) om hur ökat tvång kan öka kvaliteten inom vården: " Jag har svårt att se varför Vänsterpartiet med argumentet att man inte vill ha mer tvång avvisar denna proposition. Tvärtom borde man välkomna detta. Det öppnar en möjlighet för mindre tvång." Att tänka på för de som möjligen tror sig rösta på en liberal i nästa val.

Det finns mera negativt att säga om denna reform. En ändring i sekretesslagen upphäver tystnadsplikten och gör patienternas sjukdomshistoria till allmän egendom genom att även andra myndigheter än de inom vården får ta del av den. Så här går det att bära sig åt mot en grupp i samhället år 2008 i ett land som beskrivits som världens modernaste.

onsdag, maj 07, 2008

En liten framgång för Maud Olofsson

Regeringens satsning på hushållsnära tjänster fick utstå mycket spott och spe när den lanserades. Skadeglädjen blev inte mindre av att den tycktes dra till sig få ansökningar inledningsvis. Nu vid deklarationstidens utgång visar det sig emellertid att beräkningen om 45000 ansökningar överskridits.

Det har också framkommit att inte så få av dessa härrör från låginkomsttagare. Majoriteten av de som ansökt om avdrag för hushållsnära tjänster är dessutom kvinnor. Det här måste ses som en framgång för Maud Olofsson som i valrörelsen blev något av en galjonsfigur för denna reform. Olofsson har det lite tungt för närvarande i arbetet med att åstadkomma förenklingar för företagandet, så det här måste vara välkomna nyheter.

tisdag, maj 06, 2008

Sveriges sämsta arbetsgivare?

Vårdstrejken rullar vidare med fler och fler anställda indragna i konflikten. Det intressanta är kanske inte så mycket huruvida de strejkandes krav är rimliga eller ej. De flesta håller nog med om att yrken inom vården måste uppskattas mer lönemässigt än vad fallet är idag.

Problemet är nog snarare motpartens agerande. Det har kommit fram att landstingen kallat in personal till skyddsarbete när inga patienter funnits på avdelningarna. Även strejkbrytare har använts.

I svensk strejkhistoria har vi fått lära oss att detta var typiskt för hur "bolagen" hanterade konflikter. Demonstrationståget i Ådalen föregicks av en sympatistrejk till förmån för strejkande vid Marmaverken i Hälsingland där strejbrytare anställts. Här handlar det emellertid om en offentlig arbetsgivare som behandlar sina anställda på ett värre sätt än bolagshögern.

För egen del har jag aldrig varit direkt inblandad i strejkhandlingar. Däremot i arbetsnedläggelse med fackets tysta medgivande någon gång när det av någon anledning var oroligt på SSAB i Luleå. Aldrig var det då tal om att kalla in brytare eller fula tricks som att fejka skyddsarbete. Arbetsgivare och anställda var förvisso inte bästa kompisar, men man visste var man hade varann och respekterade motpartens intresse som regel.

Utvecklingen inom vårdkonflikten lär komma att fästa uppmärksamheten på det lämpliga i att landstingen finns kvar i framtiden som huvudman för vården. Det bästa vore ju förstås om staten fick ombesörja denna uppgift framgent, dock med betydande inslag av komplement från privata alternativ. Det är inte det lättaste att komma med några förklaringar till varför anställda inom vården behandlas som de gör av sin arbetsgivare landstinget. En orsak kan naturligtvis vara att det är en kvinnodominerad verksamhet, med allt vad det innebär från samarbetssvårigheter i största allmänhet till förväntningar på att utförande av vård är något som i sig bär inom sig förväntningar på att man ska ställa upp och inte klaga.

söndag, maj 04, 2008

Mellan tummen och pekfingret

Läste ett kåseri igår om hur det kunde ha gått om gränsen mellan Sverige och Ryssland dragits vid Kalix älv istället för vid Torne älv efter fredsslutet 1809. Förutsatt att Finland inte fått någon självständighet 1917 hade det kanske blivit så att Kalix fått namnet Kalixgrad istället.

Det som avhandlas är naturligtvis Lenins omtalade resa genom Sverige och Finland över Haparanda revolutionsåret. Denne ska möjligen ha haft vissa idéer om Norrbotten efter att ha passerat genom regionen.

Lenins tågresa förändrade visserligen historiens riktning. Ändå tycker jag det är bra mycket intressantare att diskutera motiven bakom färden från Schweiz till Ryssland. Det var nämligen så att underrättelsetjänsten i det wilheminska Tyskland i Lenin mycket korrekt såg en farlig bråkstake. Och eftersom Tyskland vid tidpunkten låg i krig med Ryssland låg det en inte så liten potential i att förpassa Lenin till fiendelandet där han kunde skapa oro.

Som bekant blev Lenins resa i ett plomberat tåg genom Tyskland början på 1900-talshistorien. Den lärdom som kan dras av hur denne revolutionär kom till makten kan inte bli annan än att han snarare var en bricka i ett större spel än någon stor ledare. En inflytelserik ideolog möjligen, men definitivt inte någon stor statsman.

lördag, maj 03, 2008

En återupprepning av 1994 lär inte inträffa

När nu lugnet efter ett särintresses enda heldag i Sverige börjat infinna sig kan det vara på sin plats med några analyser. Särskilt lätt att utmejsla några progressiva idéer ur "arbetarrörelsens" agitation på första maj är det emellertid inte.

Den strategi Mona Sahlin verkar satsa på inför kommande val om drygt två år är att använda sig av den framgångsrika strategi som praktiserades i nostalgivalet 1994. För förmodligen sista gången lyckades då socialdemokraterna nå röstetal i nivå med de som var vanliga under välfärdsårens glansdagar. Idag ser ingenting ut att kunna återföra partiet till fyrtiofemprocentsnivåer annat än ett införande av ett majoritetsvalssystem.

Opinionsläget för dagen pekar dock på motsatsen. När regeringens politik börjar få genomslag, med allt vad denna innebär av Europaanpassning och i övrigt ett avvecklande av Bullerbyn och den svenska sörgårdsidyllen med dess brist respekt för individuella rättigheter, kommer Mona Sahlins argument att väga lätt. Jag har också sagt det förr och jag säger det igen: misslyckas Mona 2010 lär hon åka. Då finns nämligen en uppenbar risk att den debatt som aldrig blev av i samband med att hon tillträdde som partiledare att koka över.

Endast om SVT börjar visa "Skärgårdsdoktorn" i samband med valet finns det anledning till oro för Alliansregeringen.

torsdag, maj 01, 2008

Dags att lägga ner nu

Idag är det första maj, för många känd som arbetarnas helgdag. Den firas till minne av Haymarketmassakern 1886 då anarkistiska arbetare strejkade för åtta timmars arbetsdag och en sammandrabbning med polisen inträffade. Fyra demonstranter dömdes och hängdes för att ha kastat en bomb mot polisen. Efteråt har det talats om domen som ett justitiemord.

Med tiden blev som bekant första maj allt mindre en dag för oppositionella att uttrycka sig. Särskilt egendomlig kom den att te sig i de länder som slog in på kommunismens väg. Vad det var det skulle demonstreras mot när makten redan tillhörde arbetarklassens ledare var rätt svårt att avgöra. Även här hemma i Sverige verkade det alltmer märkligt att demonstrera mot sig själva. Därför drar högtiden inte längre folk som förr.

För mig får gärna de som tycker sig tillhöra arbetarrörelsen fortsätta att demonstrera på första maj. Men dagen ska inte få fortsätta vara arbetsfri. Klasskampen är död och helgen är idag knappast något mer än en chans för partifolk att dra in lite ob-ersättning. Arbete som sådant ska vi dock fortsätta att hylla, men inte i form av arbetsnedläggelse till förmån för ett särintresse. Det är alldeles för mycket 1900-tal över ett sådant arrangemang.