Problem i Europas historia

Sent på kvällen den 20 juli slog det mig vilken speciell dag som gick mot sitt slut. Nämligen den då det var sextioett år sedan attentatet mot Hitler i Varglyan (Wolfsschanze) vid Rastenburg i Ostpreussen. Händelsen är intressant av främst två anledningar. Dels om man vill ägna sig åt kontrafaktisk historieskrivning. Vilket efterkrigs-Europa hade vi fått om Hitler dödats och en antinazistisk regering installerats innan allierade trupper intagit Tyskland? Men också vilket värde det går att tillmäta självmordsbombare. Borde överste Claus Shenk von Stauffenberg ha utlöst sin bomb ståendes invid Hitler istället för att fly efter att ha lämnat den tidsinställd i det rum där diktatorn vistades.

En negativ tolkning av ett lyckat attentat mot Hitler skulle kunna vara att den nya regering som var tänkt att tillträda hade hamnat i samma läge som Weimarrepubliken efter det att kejsardömet rasat samman 1918. Tyskland hade fortfarande varit obesegrat - eller i varje fall inte intaget av utländsk trupp - och en ny dolkstötslegend kunde ha börjat odlas. Knappast en bra start för Europas folkrikaste nation som demokrati. En positiv tolkning av att Hitler eliminerats går först och främst ut på att många, många människoliv sparats. Dessutom hade av allt att döma stora delar av Central- och Östeuropa kommit undan kommunistisk dominans då ju Stalin sommaren 1944 inte ännu hunnit skaffa sig den goda förhandlingsposition han fick vid krigsslutet.

Den 20 juli 1944 kunde med andra ord ha blivit inledningen på en helt annan historia för det efterkrigstida Europa om Stauffenberg gjort som våra dagars självmordsbombare. Frågan är då om han kommit att betraktas som terrorist eller martyr för eftervärlden? Hade han fungerat som inspirationskälla för de som ser det egna livet och andras liv som ersättning för argument och därmed säkert med stor sannolikhet gjort självmordsdåd till ett äldre fenomen i Europa än de tre veckor som gått efter den 7/7 i London? Dylika problem går det att sysselsätta sig med utan att försöka ge några rimliga svar.

Den saliggörande staten

Verksamheten vid Centrum mot rasism såg ut att bli sommarens stora semesterföljetong. Debatten mattades av något efter det att ansvarig minister Jens Orback försvarat vad som sades vara en ideell förening.

Diskussionen om vad staten/regeringen gör för att bedriva god politik genom myndigheter och påstått fria föreningar fortsätter dock. Häromdagen stod det klart att regeringen avser inrätta ett jämställdhetsverk. Det är nästan så man tror det inte är sant. Och hundra miljoner behöver den nya myndigheten. I alla fall säger den som har utrett frågan, Gertrud Åström, så. Satsa en peng på att hon blir generaldirektör och du blir inte rik.

Det fanns en tid när det korporativa Sverige existerade. När den beskyddande staten mötte det fria utvecklande föreningslivet. Idag råder ett annat förhållande. Istället för att hålla sig inom vissa ramar griper staten in på allt fler av medborgarnas områden. Ett fritt föreningsliv finns fortfarande trots stora medlemstapp men behövs snart inte längre. Staten ska ju göra allt åt oss.

Det talas ibland om att nya rörelser uppstår. Påfallande ofta visar sig dessvärre sådana med osviklig snabbhet benägna att sugas in i statsapparaten. Företrädare för folkrörelser verkar ha en särskild smak för maktens sötma, en lockelse som idag också är förknippad med mycket pengar.

En särskilt stor dragningskraft verkar den statliga karriärvägen ha på personer med dragning åt det udda. Detta är något som förvånar mig när den bästa vägen till självförverkligande torde gå genom engagemang i genuint fria föreningar/intresseorganisationer. Sålunda hör man numera sällan företrädare för homosexuella, kvinnoprästmotståndare och antirasister uttala sig. Såvida det inte gagnar den egna saken.

Istället har vi HomO, Synoden och Centrum mot rasism. Inrättningar som jag inte drar mig för att kalla statligt sanktionerade sekter.

En så kallad rörelse

Oas-rörelsen har haft sitt sommarmöte i Boden. Mest uppmärksamhet fick detta på grund av att inte kvinnliga präster tilläts leda gudstjänster vid sammankomsten. Återigen aktualiserades en fråga som många gånger tidigare varit på tapeten: är det tillåtet att föra åsikter till tals med utgångspunkt i den rådande bibeltexten?

Att kvinnan ska tiga i församlingen och mannen ska vara hennes huvud lärde oss Paulus. Denna uppfattning är djupt rotad inom hela kristenheten. Ändå har utvecklingen på många håll gått i motsatt riktning. Det hindrar inte att det finns sällskap inom Svenska kyrkan som motarbetar kvinnliga präster.

Ibland undrar jag om det bakom kvinnoföraktet som det inom Oas-rörelsen döljer sig något mer än bara teologisk misogyni i största allmänhet. Nämligen inflytande från den katolska kyrkans dogmatiska och öppet reaktionära hållning i frågor om jämställdhet. I takt med att EU övertagit beslutandefunktioner från nationalstaterna så har denna institution inte legat på latsidan. Vilket inflytande katolska kyrkan haft på den svenska kyrkopolitiken är dock svårt att avgöra utan att hemfalla åt konspirationsteorier.

Givetvis ska det stå Oas-rörelsen fritt att uttrycka sina åsikter om kvinnliga präster och annat. Det gäller även deras arbetssätt och organisation. Vad man kan ifrågasätta är dock hur staten direkt subventionerar verksamheter av dylikt slag. Om Oas-rörelsen verkligen är en rörelse, vad är det då som hindrar att de öppnar eget? Varför är det förresten så vanligt i Sverige att människor med utrerade åsikter söker sig till staten istället för till den arena där de bäst skulle komma till tals, dvs. i det genuint fria föreningslivet. Till detta problem ska jag återkomma i veckan.

På jakt efter den sanne europén del 2

Det århundrade vi benämner 1700-talet är känt som upplysningstidens. Epokens främsta affischnamn är Francois Marie Arouet, även känd som Voltaire. Voltaire var en praktisk man såtillvida att han argumenterade för tolerans, för tanke- och religionsfrihet och mot förtryck , rättsröta och intolerans. Av de som behärskar filosofins historia betraktas han inte som en tänkare av det mera djupsinnigare slaget, utan snarare som en författare som skrev bra.

Att skriva på ett lättillgängligt sätt betraktas på vissa håll som liktydigt med ytlighet och bristande kompetens. På det forum som på akademierna benämnes seminariet råder andra regler. Narcissismen är här normen, varför publiken utanför ofta glöms bort. Eller föraktas.

Voltaire personifierade raka motsatsen till självbespegling och egenkärlek. Förutom filosofiska essäer skrev han tragedier, prosaberättelser och inte minst historiska arbeten som det om Karl XII. I Candide gjorde han spektakel av Leibniz uppfattning om att vi lever i den bästa av världar och i sin Traktat om toleransen gjorde han rent hus med alla uppfattningar som på något vis ställer upp på intoleranta livshållningar.

Den stora motståndaren för Voltaire var den institutionella kristendomen. Av vilket inte följer att han var ateist. Om inte Gud fanns hade vi blivit tvungna att uppfinna honom menade Voltaire. Själv trodde han på någon form av övernaturlig makt vars syften uppfylls om människor lever dygdigt. Kanske var det med utgångspunkt i denna han vågade gå långt som till att visa sig beredd att dö för andras rätt att uttrycka åsikter han hatade.

Voltaire hamnade tidigt i sitt liv i fängelse för sin satirkonst. Att håna uppfattningen att vi lever i den bästa av världar var säkerligen ett grepp som slutligen retade de flesta av Europas makthavare. Denna grundkritiska livsinställning kunde han ge sig i kast med efter att ha brutit med Fredrik den store och installerat sig på slottet Ferney nära den schweiziska gränsen. Här utvecklade han till slut också sina argument för toleransen, själva grundbulten i det demokratiska arbetssättet.

Den borgerliga alliansens kommunister

Så här i mitten av industrisemestern händer det väl inte så värst vidare mycket i den svenska politiken. Ändå vore det fel att påstå att det inte pågår en uppladdning inför valåret 2006. Vad jag närmast tänker på är det regeringsalternativ i form av den borgerliga alliansen som sedan en tid formerar sin styrkor.

Det är glädjande att borgerligheten för första gången ställer upp med ett konkret alternativ till socialdemokratin. Förhoppningsvis slipper vi höra svar i stil med "det får valutgången avgöra" på frågor ställda till företrädare för de borgerliga partierna angående alliansens gemensamma politik när det börjar dra ihop sig.

Ett problem som ännu inte blivit så tydligt men som med all sannolikhet lär bli uppenbart för de borgerliga rör kristdemokraternas ideologiska kurs. Om det alls går att tala om ideologi ifråga om detta parti. Det enda man kan kräva av en politisk ideologi är att den i någon mån svarar mot förnuftigt tänkande, eller som det också heter, upplysningstanken. Det gör inte kristdemokraternas ideologi.

I syfte att överskyla den enda ideologiska riktning som går att knyta till partiet - moralismen - så ägnar sig kristdemokraterna oavbrutet åt taktiska utspel ingen allmänborgerlig väljare har något att invända mot. Ur detta kommer ingen profilering. De hjärtefrågor som följer av moralismen talas det sällan öppet om även om alla vet vad det handlar om.

I likhet med vänsteralternativet i svensk politik dras alltså borgerligheten med sina kommunister. Jag kallar kristdemokrater så eftersom deras ideologi i likhet med vänsterpartiets hör hemma i politikens skräpkammare. I alla fall om vi ska prata om upplyst politik.

Till slut en fråga: är det en slump att Lars Ohly är son till en präst?

Att skapa en kultur

Det pågår en livlig verksamhet på den regionala arenan. Gamla regioner är på väg att ombildas till eller har ombildats till nya/nygamla. Inte sällan är det fråga om att slå samman befintliga regioner för att åstadkomma en anpassning till förhållandena inom EU. I Sverige påbörjades detta arbete redan på nittiotalet när Skåne och Västra Götalands län bildades.

Dessa regionindelningar svarade inte bara mot statsmakternas behov att åstadkomma en effektivare administration. Upprättandet av Skåne och Västra Götalands län innebar även en återgång till en mera på kulturella förhållanden baserad identitet för dessa regioners invånare. Därmed väcktes frågan om i vilken grad vi kan förvänta oss separatistiska tendenser även i en tydlig enhetsstat som Sverige.

För ett antal år sedan gavs den finska dialekt som används i östra Norrbotten status av minoritetsspråk. Formellt innebar detta främst att de som så önskade hade rätt att bli bemötta på sitt eget "språk" meän kieli i kontakten med myndigheter. Konsekvensen av detta har inte uteblivit. Företrädare för befolkningen i Torne älvdalsområdet har börjat tala om detta som en region. Tendenser finns också till att tala om existensen av ett alldeles eget folk. Ändå handlar det knappast om annat än finnar som hamnade inom Sveriges gränser efter 1809.

Kasjuber, sorber och ingermanlänningar utgör exempel på "folk" som fungerar som inspirationskälla för de som vill skapa en kultur och därmed en region/nation av det område i Norrbotten där finskt talspråk används. Dessa har dock, trots att graden av kontinuitet i deras kulturer också ifrågasatts, en mera konsekvent historia att falla tillbaka på.

Den kultur man försöker upprätta kring Torne älvdalsområdets svenska sida med språket som ledstjärna utgår, vilket Tauno Alatalo så träffande formulerade det i SvD, på det traditionella bruket i denna bygd att "att av­säga sig all gemenskap med finnarna". Det kulturspråk med i grunden rötter i deras egen hemtrakt duger med andra ord inte.

Att det alltid funnits och förmodligen alltid kommer att finnas små, lokala varianter av otillfredställda behov av att uttrycka sin kulturella identitet är ingen nyhet. Men det är sorgligt när dessa med stöd av staten nyttjas till att missbruka regionbegreppet. Det tjänar ingen på, allra minst de som känner sig diskriminerade på ett eller annat sätt.

I väntan på nästa bomb

Ännu en gång har världen drabbats av ett allvarligt terrordåd. Världen säger jag därför att denna form av angrepp är en verksamhet av global karaktär. Det visade sig också snabbt att där blev här eftersom omkring 40 000 svenskar uppges vistas i London.

Det spekuleras redan om vilken stad terroristerna ger sig på nästa gång. Köpenhamn har nämnts som troligt mål. Sverige har i så fall den direkta terrorismen in på knutarna, dvs. intill sitt eget territorium.

Det behöver dock inte gå så långt. I takt med att det blir alltmer uppenbart för folkflertalet att terrorn inte går att koppla till några politiska motiv så ökar förutsättningarna för att de brottslingar som utför och planerar dåden kan gripas och dömas. Att påstå något annat än att det var ett fegt övergrepp att låta bomber detonera bland vanliga civila i Londons tunnelbana är ogörligt. Särskilt med tanke på stadens mångkulturella karaktär.

Den dystra konsekvensen av händelserna den 7/7 i London är förmodligen att mer av övervakning väntar. Redan har den förfärliga termen "social kontroll" föreslagits som medicin mot terrorism av en del kommentatorer. Det vill säga den form övervakning som praktiserades i byar förr i tiden och som av miljö- och bonderomantiker i nutiden ibland plockas fram som exempel på något som leder till det goda samhället. Låt oss slippa detta.

Vem behöver Almedalen?

I veckan har den stora inrikespolitiska uppmärksamheten kretsat kring Almedalen i Visby. Skälet till detta är förstås att partiledarna får var sin dag på sig att föra ut sin politik. Men frågan är idag om den tradition som startades av Olof Palme har en framtid längre. Detta sedan den numera på politik trötte partiledaren Göran Persson valt att utebli från arrangemanget.

Istället tillämpar Rörelsen den för dagen gängse metoden när folkopinionen ska hanteras. Man skickar fram en underhuggare, lämpligen en kvinna, som informerar snarare än argumenterar. Ansvarsutkrävandet fördunklas således och spär på sikt på politikerföraktet. Men det verkar inte bekymra HSB.

En annan aspekt som talar mot behovet av en politikervecka på Gotland rör publiken. Jag tror inte det är en enda person som förlägger sin semester dit för att ta del av vad som sägs på denna. Däremot är alla journalister där. Händelsevis kanske någon turist stannar för att lyssna.

Vad som skulle kunna blåsa liv i Almedalsveckan igen är en samstämd borgerlig politik. Och faktiskt har den samarbetsvilja de borgerliga visat prov på under lång tid gett ett positivt tillskott i årets Gotlandssammankomst. Ändå bör man fundera över om inte det kräves en nytändning på den andra sidan för att lyfta svensk politik. Den blivande bonden från Vingåker börjar nästan bli ett sänke för socialdemokraterna, inte minst genom sin grinighet. Och någon förändring är inte i sikte beträffande statsministerns attityd. Blir det borgerlig valseger 2006 kan Persson ha inlett en karriär som en verklig förlorare.

Slut på sommarstiltjen?

Så här i semestertider drar de flesta svenskar ner på takten i sin yrkesverksamhet. Ändå är det fråga om inte en förändring är på gång på detta område. Den rättighet i form av betald ledighet som är en av de främsta kännemärkena för det svenska folkhemmet, och som gör att nationen mer eller mindre stannar av under en sommarmånad, har inte en självklar framtid. I takt med att folk börjat ställa krav på att deras arbete ska vara intressant och utvecklande och inte ett tvång så visar alltfler tendenser till att jobba även då man "ska" vara ledig.

En samhällsinstitution som är särskilt priviligierad vad beträffar ledighet är utbildningsväsendet. Detta är i varje fall i Sverige med sina tio veckor i verksamhetsuppehåll bara under sommaren ett paradexempel på hur ineffektivt arbetet kan organiseras. Den orädde journalisten Bo Torbjörn Ek på Norrländska Socialdemokraten har dock valt att inte hörsamma den långa pausvila som anbefallts vid Luleå Tekniska universitet. Istället har han fäst uppmärksamheten på vilka groteska kostnader universitetet har för resor per anställd.

Ek pekar i NSD bland annat på att Luleå har högre resekostnader per anställd än vad Umeå Universitet har. Och så har det varit hela 2000-talet. Det finns ingen annan förklaring till detta än att Luleås tekniska universitet misshushåller med resurserna. Särskilt förefaller lärosätets mindre meriterade professorer vara en priviligierad grupp. Universitetsdirektören och tillika universitetsstyrelsens lydiga redskap Staffan Sarbäck har följaktligen inte mycket att komma med i ärendet.

Under våren hanterade universitetsledningen beslutet om att flytta en av universitetets verksamheter på ett synnerligen okänsligt och inkompetent sätt. Det talades då bland annat om universitetets dåliga ekonomi och om att flytten av institutionen för hälsovetenskap från Boden till Luleå skulle förbättra denna. Nu vet vi att detta snack var nonsens och att landets nordligaste universitet snarare alltmer liknar en lekstuga för B- och C-lagsakademiker. Underhållen med hjälp av skattemedel givetvis.

På jakt efter den sanne europén del 1

För några år sedan kom jag över en bok betitlad Europatankens historia. Författaren till denna, Bernard Voyenne, påtar sig uppdraget att i det lilla formatet skriva om ett stort ämne. Och lyckas faktiskt ganska bra. Med utgångspunkt i det antika Grekland, "Europas frö", tar Voyenne fasta på den röda tråd i form av idéhistoria som går att knyta till Europatanken fram till 1950-talets början. Mot slutet av resan blir det mera tal om politik än om idéer och filosofi men det är kanske inte så konstigt eftersom det alltid varit den praktiska handlingsmänniskans förmån att få vara den som leder den historiska utvecklingen. Vi andra får hänga efter och kommentera och ställa upp begreppssystem och teorier som svarar mot verkligheten.

Men det finns givetvis undantag från denna regel. Voyenne framhåller särskilt den katolske prästen Emeric Crucé som företrädare för Europatanken. Denne argumenterade tidigt för handelsfrihet och fred. Dessutom var han i det 1620-tal han verkade fysiokrat långt innan denna term var uppfunnen. Kanske också utilitarist. Crucés plan för fred i Europa gick ut på inrätta en skiljedomstol där "alla suveräna furstar permanent hade sina ombud, så att, när motsättningar uppstode, de skulle kunna lösas genom hela församlingens samlade domslut". En särställning bland dessa tilldelar Crucé påven.

En annan filosof, vid sidan av Platon, som möjligen utgör ett undantag från regeln att de tänkande människorna sällan skapar historia är Friedrich Nietzsche. I den tidiga efterkrigstid som Voyenne skrev sin bok var det dock svårt att öppet erkänna denne filosofs storhet. Följaktligen talar Voyenne om Hitler som "en nietzscheansk Karl den store". Dock utan att på något sätt dra för höga växlar på ämnet om övermänniskan.

Istället är det snarare så att Europatankens historia utgår från en nietzscheanskt inspirerad frågeställning. Greklands geografiska gestalt sägs vara en miniatyr av Europas: en söndertrasad halvö, omsluten av ett moderligt hav, av naturen splittrad i en mängd dalgångar och slätter, åtskilda men ändå samverkande. Befolkningen går grovt att indela i två kategorier, urinvånaren och erövraren - grunden till en kynnets dubbelhet som i sin tur blir källan till kraft och uppfinningsförmåga. Inget annat än en beskrivning av spänningen mellan apollinisk och dionysisk mentalitet med andra ord.