Rosenberg tar pendeltåget

Poeten Kristina Lugn gav en gång uttryck för åsikten att tunnelbaneåkning i Stockholm var som att passera hela världen. I ett liknande ärende ger sig välfärdsstatskramaren Göran Rosenberg ut i TV4 i morgon då han ska ta pendeltåget till sin barndoms Södertälje. Rosenberg har dock meddelat att han med sin färd utefter SL-nätet kommer att befinna sig inom Sverige.

Det är alltid befriande att höra att Sveriges huvudstad kanske inte är den världsmetropol som det ibland låter som. Vad som inte är lika upplyftande är att denna sanning har en tendens att gå ut över resten av landet. Får inte Stockholm vara med i världen, ja då ska inte heller de som inte kan nå huvudstaden med dess lokaltrafik få vara med i Sverige.

Intill leda har vi hört detta. Nu ska i alla fall stockholmarna ges möjlighet att nå övre Nåalaand via järnvägen på kanske mindre än sex timmar, vilket torde underlätta för bland annat vissa journalister att göra exotiska TV-reportage. Att hitta någon ny Lars Törnman efter rälsen torde emellertid bli svårare i framtiden. Eller har jag alldeles fel?

Perssons nickedocka i Norrbotten

Landshövdingen Per Ola Eriksson har varit hos Göran Persson för att som det heter samråda i vissa frågor. När detta skrivs står det inte klart vad som kommit ut av mötet. Kanske gör det inte så mycket eftersom vad Eriksson fått göra är en resa många gjort före honom. Det vill säga åka till Stockholm och avlämna rapport.

Alla landshövdingar har dock inte varit så svaga gentemot centrum som Per Ola Eriksson. Många minns väl ännu Ragnar Lassinantti. Det ska också sägas att Per Ola i början av sin politiska karriär var en grön rebell. Med tiden kom han dock att sitta nära maktens köttgrytor, under den senaste borgerliga regeringen som ordförande i finansutskottet.

Men det är inte från den tiden hans kraft brutits. I rollen som samarbetsingenjör då centern och socialdemokraterna slog sina påsar ihop 1995-1998 knöts han med flera ledande centerpartister hårdare till den mäktigare Rörelsen. Belöningarna för detta har som bekant inte uteblivit. P-O har fått sin landshövdingepost i förläning av (s)-regeringen som tack för sina tjänster till regeringspartiet.

Det är alltså en vingklippt regionalist som inför julen sitter i TV och talar om hur bra det går för Norrbotten just nu. En region där trettio procent av arbetskraften på olika sätt står utanför arbetsmarknaden och där den industri som går bra gör det mycket på grund av de basindustrier som verkar inom den tämligen konjunkturberoende råvarumarknaden.

När bakslaget kommer och notan ska betalas för att det återigen tänkts för stort, vad ska vi göra då? Trösta oss med att handla Ingvars enkla varor?

Gott slut

Det har väl knappast varit ett glädjefyllt år för Europeiska unionen. De franska och nederländska väljarnas nej till konstitutionen, budgethaveriet i juni och bråket som föregick beslutet att inleda medlemskapsförhandlingar med Turkiet gjorde väl ingen Europaentusiast glad.

Nu har man ändå enats kring en budget. Att detta kunde ske hade att göra med att Tony Blair äntligen visade vilja till att tumma på den märkliga rabatt Margaret Thatcher förhandlade fram för mer än tjugo år sedan. Och att Jacques Chirac öppnade för diskussion om det franska jordbruksstödet. Samt sist men inte minst att Angela Merkel var beredd att öppna den tyska plånbok som använts förr i liknande EU-sammanhang.

Den fråga som bör ställas och hela tiden återkommer är hur mycket EU-samarbetet bör fördjupas. Är det överhuvudtaget bra att nationalstaterna lämnar ifrån sig pengar och beslutanderätt till en överstatlig organisation? Är en federation att föredra? Den sistnämnda frågan tror jag mig kunna besvara. En federation bör undvikas av den enkla anledningen att Europa utgörs av enhetsstater. Något "United States of Europe" är helt enkelt inte möjlig att konstruera av stater som är nationer. Det hindrar emellertid inte att unionen kan ha någon form av regering och president och ett parlament. Och som nu också en byråkrati.

Därför ska vi inte vara rädda för att EU utvecklas i "fel" riktning mot en så kallad superstat. Det har ju också visat sig att de största EU-skeptikerna på den svenska politiska arenan numera arbetar flitigt för sina frågor på EU-nivån. Det var till och med så att ett parti som de allra flesta tog för EU-fientligt egentligen var för unionen. Vilket kanske hade att göra med att junilistan i grunden är som ett parti bland andra, dvs. också vill ta del av maktens kaka.

Storpartiernas aptit efter småpartierna

Sedan ordningen blivit återställd efter det märkliga valet 2002 går det att börja tala om vilket politiskt landskap vi har att förvänta oss i framtiden. Den ordning jag talar om är givetvis den att moderaterna tagit igen valraset med råge och varit uppe och nosat på trettio procent i opinionsmätningarna. Och att folkpartiet stabiliserat sig på en nivå det går att förvänta sig av ett liberalt parti. Samt att centern börjat gå sin egen väg enligt en strategi som kan bli vinnande på sikt.

På vänsterkanten har vi socialdemokraterna som varit nere på trettio procent i mätningar under året och vänsterpartiet som trots interna problem lever vidare. Det tredje vänsterpartiet, miljöpartiet, balanserar på fyraprocentsspärren. Det gör också högerpartiet kristdemokraterna.

Miljöpartiet och kristdemokraterna har varit bleka i politiken hittills under mandatperioden. Därför löper de risk att åka ur riksdagen. Innan det sker bör man nog fundera över om inte sossarna respektive moderaterna börjat hungra efter dem eller deras väljare. Anledningen till att (s) inledde intimt samarbete med miljöpartiet kan inte ha berott på annat en önskan att sluka dem efter en tid. När det gäller kristdemokraterna så var det ju så att detta parti från början kom till som en utbrytning ur det gamla högerpartiet eftersom man ansåg att kristendomsundervisningen i skolan var hotad. Eftersom moralismen tonats ned under den okarismatiske Göran Hägglund är det att förvänta sig att (m) börjar positionera sig högerut efter mönster från sina tyska kollegor.

Vad vi kanske har att se fram emot är därför en riksdag med fem partier igen. De predikningar för en politik med bättre möjlighet till ansvarsutkrävande som en del statsvetare ägnat sig åt under flera år verkar nu börja ge resultat. Det var därför fi och jl snabbt kunde avfärdas som potentiella riksdagskandidater. Vad beträffar sjukvårdspartiet så är jag fortfarande beredd att satsa en peng på att de kan sno åt sig två mandat på Norrbottensbänken.

En slug politisk nolla

Folkpartiet har fått en ny gruppledare i riksdagen. Anna Grönlund Krantz efterträder Bo Könberg som blir landshövding i Södermanland efter nyår. Vi som följt Annas hela politiska karriär drar av detta slutsatsen att ingen annan ville bli gruppledare.

Så har det nämligen sett ut genom åren. Från engagemanget i ungdomsförbundet fram till invalet i riksdagen 2002 har Anna tagit på sig uppdrag för att, just det, ingen annan velat ha dem. Hon var en tid också lärare vid en mindre högskola efter att som student odlat kontakterna väl med alla sina lärare. Precis som om hon inte gått ur gymnasiet.

Kronan på verket i Grönlund Krantz karriär har vi kanske inte sett ännu men nog var den riksdagsplats hon inte fick av någon som helst egen kraft ett stort steg. Inte lång tid efter det att Anna Grönlund börjat vistas mera i Stockholm fick hon tillnamnet Krantz, på grund av giftermål. Den nye partnern Tobias, också han en politisk broiler, känner vi mest som politikern som för sig som om han suttit i riksdagen i minst tjugo år trots en ålder bara något över trettio.

De båda skrev tidigare i år - i eget intresse? - en debattartikel där de ville skrota pappamånaderna. För detta fick de mothugg bland annat av en partikamrat, Karin Pilsäter. De finns en del som är imponerade av fru Grönlund Krantz flitiga motionerande och artikelskrivande enligt exemplet ovan. Särskilt originell är denna verksamhet emellertid inte.

Det visade sig inte minst när Anna för något år sedan gav "batongliberalismen" ett ansikte genom förslaget återinföra batongen som tillhygge åt tullen i syfte att komma åt dieselsmugglingen. Därför är det nu bara att hoppas att det inte går så långt att denna politiska nolla får fotfäste i en ny regering genom sin bästa förmåga, att vara slug. För då kommer jag att ångra min röst.

Årets pris tar priset

10 december. Det är återigen dags, för att tala med Knut Ahnlunds ord, för den en gång per år inträffande händelse som förvandlar vårt land från periferi till världens centrum. Nobelfestligheterna har nu firats i över hundra år och är sålunda en institution i såväl Sverige som den övriga världen.

Det pris som brukar tilldra sig mest uppmärksamhet är litteraturpriset. Så även i år. Harold Pinter belönas för sin dramatik men knappast för sin politik. Hans uttalanden på det sistnämnda området kan inte ses som annat än stolliga.

På senare år har priset verkligen tilldelats en del besynnerliga individer. Kinesen Gao, vem minns honom? Och fjolårets pristagare Elfriede Jelinek, vari bestod hennes insats egentligen? För att inte tala om politiske clownen Dario Fo, och Wislawa Szymborska som förmodligen belönades bara för att det skulle vara en kvinna 1996.

Det har varit lite tunnsått med pris till genuina europeiska författare på ett tag. Kanske hörde Günter Grass till den kategorin, Imre Kertész likaså. Men var finns den författare som vågar stå upp för värden som talar för en idé eller en sak och kan kombinera ett sådant uppdrag med inre värld i form av dramatik, poesi, eller prosa?

I år gick nobelpriset i litteratur till en man som inte talar om vad han vill, utan snarare hänger sig åt konspirationsteorier. Ondskan i hans värld är gammal och prövad: USA.

Katrineholms-Stalin

Den senaste veckans inrikespolitik har kretsat kring katastrofkommissionens rapport. I denna fick ju som bekant regeringen svidande kritik. En inte alltför vågad gissning är att utgången av detta blir att Laila Freivalds får lämna ett statsrådsjobb för andra gången i sin politiska karriär.

Vem som har huvudansvaret för regeringens beslutsoförmåga i samband med tsunamikatastrofen är dock en annan: GP, även fordom kallad Katrineholms-Stalin. Under åren i Rosenbad har Persson centraliserat beslutsfattandet till sitt kansli. Att tala om honom som alltmer presidentlik är inte helt fel. Det märks även i hans sätt och åtbörder.

Den som borde avgå är således Göran Persson. Men eftersom Perssons avgång är lika med hela regeringens så är det inte något att föredra. Det är helt enkelt för kort tid fram till det val som medborgarna kan visa sitt missnöje med regeringen genom att rösta borgerligt. Nyval, det enda sättet att snabbt få till ett regimskifte, måste alltså uteslutas.

Osip Mandelstam skrev 1933 ett poem om Stalin som kanske ändå till viss del kan påminna om dagens svenska förhållanden. Översättningen till svenska är en fri från en engelsk översättning.

Vi lever, döva till det land under oss
Tio steg bort hör ingen våra tal

Allt vi hör är den i Kreml boende
Mördaren och bondedråparen

Hans fingrar är feta som larver
Och orden, slutgiltiga som blyvikter, faller från hans läppar.

Hans kackerlacksmorrhår sneglar
Och hans stövelöverdelar glänser

Fallet Mansten - ett prejudikat

Norrbottens läns landsting har fått en sällsynt bångstyrig bråkmakare på halsen. Därtill är han läkare, vilket innebär att kritiken han riktar mot landstingspolitikens utformning inte så lätt kan avfärdas genom osynliggörande och/eller utfrysning.

Landstinget har försökt näpsa Anders Mansten genom att beställa en konsultrapport i vilken hävdas att han uppträtt illa inför patienter. Mera konkret uttryckt innebär detta att han bedrivit "sjukvårdspolitisk agitation" på arbetsplatsen och skrämt upp patienter.

Att vända klienterna mot läkaren utan att tillfråga dem är dock ett billigt trick. Syftet kan därför inte annat vara än att Mansten ska bort. Eftersom han varit för frispråkig i en organisation som är illa skött och har låg legitimitet hos medborgarna.

I dagarna har det blivit klart att ett sjukvårdsparti ska bildas på riksnivån av de regionala sjukvårdspartierna. I Norrbotten stöds sjukvårdspartiet av nära en fjärdedel av de röstande till landstinget. Detta ska ses som ett symptom snarare än att någon rörelse sprider sig över landet. Sjukvårdpartisterna talar nämligen mera om vad de inte vill än vad de vill, eftersom de inte känner sig delaktiga i politiken överhuvudtaget.

Jag hoppas att Anders Mansten får behålla sitt jobb och önskar honom lycka till i politiken som folkpartist. Inte för att jag nödvändigtvis ställer mig bakom hans argumentation. Men är det så att landstinget lyckas i sina förehavanden att tysta en kritisk akademiker, ja då ser det illa för både personal och patienter. Bättre ser det ut för sjukvårdspartiet för det fall landstingsledningen skulle gå segrande ur striden eftersom chanserna då ökar att de får med sig ett eller två Norrbottensmandat i riksdagsvalet.

EU-intressenterna

Det har nu gått mer än tio år sedan Sverige blev medlem i Europeiska unionen. Före det var det folkomröstning i frågan. Under det tidiga 90-talet delades svenskarna upp i EU-förespråkare och EU-motståndare. Så såg det också ut de närmaste åren efter folkomröstningen.

Idag är dock frågan om denna distinktion gäller längre. Snarare handlar det numera om en enda grupp svenskar: EU-intressenterna. De partier som hösten 1994 var mot EU-medlemskap gör idag det mesta för att få sin respektive politik igenom på EU-nivån. Och miljöpartiet och vänsterpartiet har ironiskt nog fått i förhållande till sina svenska röstetal rätt hög andel av platserna i parlamentet, åtminstone till en början.

För de från början splittrade folkrörelsepartierna socialdemokraterna och centern är EU-politiken numera en självklar födkrok och arena att torgföra sin politik på. Folkpartiet och moderaterna var ju för redan tidigt och kristdemokraterna har hakat på sina europeiska motsvarigheter även om man gärna framställer sig själva som svenska. Junilistan är också för fastän deras väljare verkar ha trott något annat.

Med andra ord, för svenska politiker och andra intressegrupperingar är det idag självklart att åka till Bryssel och Strasbourg eller på annat sätt delta i debatten, som delägare i unionen. Denna utveckling ger näring åt tesen att maktförskjutningen från nationalstaten till EU och regionerna pågår över huvudet på oss, liksom var den en obändig kraft. Finns det några marxistiskt orienterade historiker som intresserat sig för detta fenomen trots att någon revolution förmodligen inte är att förvänta?

I väntan på en ny regering

Den senaste tiden har det varit lite tyst kring den borgerliga alliansen. Kanske var det därför vi i förra veckan genom DN/Temos novembermätning kunde konstatera att skillnaden mellan blocken krymt ordentligt. Det var särskilt moderaterna som drabbats av ett tapp, medan socialdemokraterna ryckt upp sig.

Vad beträffar det senare så har det med all sannolikhet spelat in att sossarna kongressat. Detta eftersom s- kongressen får ett mycket stort genomslag, inte bara medialt. Under några dagar dominerar det statsbärande partiet den inrikespolitiska scenen. Samtidigt företas en intern kraftsamling.

Jag tror inte de borgerliga behöver vara särskilt oroliga över opinionssiffrorna. Och att de legat lågt den senaste tiden är bara bra. Det finns nämligen en risk att folk tröttnar på dem i förtid om de har för stor framgång med sitt budskap. Sedan kan en borgerlig valseger "i förskott" leda till att (s) kan gå i opposition innan de förlorat. Och det har varit en lyckad taktik för dem tidigare.

Så den trianguleringsstrategi främst företrädd av moderaterna som den borgerliga alliansen hittills begagnat sig av bör man fortsätta med. Dock inte på ett sådant sätt att valet vinns för tidigt. På en punkt förtjänar de borgerliga emellertid kritik. Genusforskningen ska visst lämnas i orubbat bo med motiveringen att forskningen ska vara "fri". Det är bara det att genusvetenskap inte är det, utan i högsta grad politisk.

Hoppas detta ställningstagande inte beror på feghet inför det politiskt korrekta. Eller än värre, att det skulle ligga någon form av egenintresse bakom. Som till exempel medelålders medelklasskvinnors sysselsättningar.

Tveksam skidpremiär

För er som inte vet det så är skidåkning kultur här i Norrbotten. Visserligen är det vanligare idag att det står två skotrar uppställda på gårdarna än att två par skidor står lutade mot husväggarna. Vilket var fallet för sådär en tjugofem-trettio år sedan.

Det var dock inte mycket till premiär för åkning förra helgen. Så mycket snö som på bilden är det långt till än så länge. I Luleå regnar det idag och den åkbara snö som fanns att tillgå i söndags fanns i Boden i form av konstsnö med visst tillskott av ett tunt lager natursnö. Situationen kan dessbättre ändras ganska snabbt. I Gällivare finns det visst gott om snö inför de tävlingar som ska genomföras där i morgon och på söndag. Kanske blir det en sväng ditupp.

På morgonen har jag varit och lyssnat på ett föredrag om regionernas tillstånd. Läget för Norrbotten var inte så dystert som det vanligen brukar framställas av de som använder statistik för att bedöma denna regions framtidsförutsättningar. Vad som inte kom fram bland alla tabeller, diagram och figurer var i hur stor utsträckning påstått framgångsrika företag använder sig av regionala utvecklingsmedel i sina balansräkningar, alltså de som är tänkta att fungera som motorer i regionala ekonomier.

Som föredragshållaren från ITPS, Institutet för tillväxtpolitiska studier, sa så arbetar han/de på uppdrag av regeringen. Då går det väl att förmoda att kreativ bokföring tillämpas i syfte att visa på hur lyckad politiken varit. Dessvärre är det en dålig strategi eftersom stöd på sikt har en tendens att övergå till bidrag maskerade till plusposter.

Hur stort är Europa?

Den kanske mest brännande frågan för EU rör unionens utvidgning. Var gränsen ska dras i öster och sydöst är vad som debatteras. Eftersom nationsgränserna särskilt i östra Europa till följd av 1900-talets storkrig inte i särskilt stor utsträckning sammanfaller med geografiska, naturliga gränser är det hela lite komplicerat.

Vad beträffar sydöstutvidgningen handlar det mest om Turkiet ska tas med i unionen eller inte. Var Bottnakarlen står i den frågan har redan klargjorts: Turkiet bör stå utanför EU. Det innebär inte att Turkiet ska utestängas från exempelvis ekonomiskt utbyte med unionen. Däremot finns det flera skäl som talar emot politisk integration av landet. I särskilt hög grad tänker jag då på den roll som Turkiet kan spela som pådrivare av den positiva utveckling i riktning mot demokrati som börjar skönjas i den arabisk/islamska världen. Den uppgiften sköter turkarna bäst genom att stå utanför EU.

Hur långt Europa ska sträcka i sig åt öst är dock en kvarstående fråga. En gräns som ibland nämns är floden Dnepr. Problemet med denna är att den går rakt genom två länder, Vitryssland och Ukraina. Ändå är det just här som skiljelinjen mellan västlig och östlig kristendom brukas dras. Här ska också gå någon form av språkgräns.

När EU:s utvidgning diskuteras ska det självklart handla om vilka länder som ska vara med. Det bör emellertid inte glömmas bort frågan vad som egentligen utgör Europa. Här kan sådant som geografi och religion spela roll. För även om det såvitt jag kan se aldrig kommer att uppstå något europeiskt folk, så finns det något som vi kan definiera som Europa.

Sveriges slugaste kvinna

Om någon händelsevis uppmärksammat inläggen under rubriken Kulturdebatt i Dagens Nyheter så stod där häromveckan att läsa en text av litteraturvetaren och genusprofessorn Ebba Witt-Brattström. En intressant sådan som tar upp de problem som humanioran möts av i det svenska samhället. Det är bara ett problem. Witt-Brattström har inte skrivit texten själv. I fysisk mening kanske, men inte andligen. I alla fall är det min adaptivt omedvetna reaktion.

Witt-Brattström skäller på den svenska högskolepolitiken och jämrar sig över svenska studenters dåliga kunskaper. Men detta är att bita den hand som föder en. Att Witt-Brattström kan slänga sig med titeln professor är just en konsekvens av dessa båda fenomen. Vilka som bekant i sin tur utgör konsekvenser av den politiska styrningen av universitet och högskolor.

Egentligen bör man kanske hålla sig för god att kommentera inlägg av dylikt slag. Vi känner redan Ebba. Och många minns väl kanske ännu hennes avhopp från fi. Som skedde inte bara i rätt ögonblick, utan i exakt rätt ögonblick. Hon var den första att lämna det skepp som börjat sjunka och blev nog därmed egentligen den enda av fi-aktivisterna som gått stärkt ut äventyret. En sådan strategi kan bara förklaras av en alldeles säregen form av kvinnlig slughet.

Längre fram ska jag kora Norrlands slugaste kvinna, och därefter eventuellt även Norrbottens och Luleås dito. Nu när statsfeminismen äntligen är på tillbakagång i landet går det att våga sig på ett sådant uppdrag.

En säregen sång?

En syster till min farfar hade ett speciellt sätt att gnola på gamla väckelsesånger och psalmer. Även bland andra gummor som tillhörde en generation som idag har dött ut praktiserades en egenartad sångteknik. De var hemmahörande i Kalixtrakten och uppväxta under den tid då socknen motsvarade vad vi idag kallar kommunen. Det var före det fanns bilar och följaktligen en tid då kyrkans placering så att säga var liktydig med huvudstadens belägenhet. Socknen var för den tidens invånare närmast identifierbar med vad hela landet är för oss idag.

Det sätt att sjunga på de gamla gummorna i det gamla Nederkalix socken utvecklat och möjligen ärvt från tidigare generationer lever såvitt jag vet inte kvar. Och ingen beklagar väl egentligen detta. Nya sångformer har tillkommit helt enkelt därför att de gamla inte längre behövdes. Finns äldre sångsätt och dialekter från förr kvar så gör det de i en mera utvecklad form. Detta kan vi nog alla uppskatta.

Vad som däremot inte bör uppskattas är att gamla så kallade sångtekniker blir föremål för forskning. Inom den religiösa väckelse som benämnes laestadianismen lär det ha använts ett sångsätt som av någon anledning betraktas som säreget. Denna är nu föremål för en doktorsavhandling. Alltså, vad som för en kustbo som mig själv är en företeelse det går att småle åt, något som det möjligen går att återvända till på äldre dagar i minnets form om framtidstron börjat svikta, är för en del något att hänföra till vetenskaplig verksamhet.

Det finns egentligen bara ett område i Sverige där förhållandena anses så unika att sådant som på andra håll anses för vara knappast mera än oväsentliga banaliteter subventioneras av staten. Den kultur som håller på att skapas av krafter utgående från den finsktalande minoritet, hemmahörande i Tååårrrnedaaalen, är med andra ord en bluff. Till de som delar ut pengar till alla former av legitimering av denna falska odling säger jag bara: ni är lurade!

En lärdom att dra

Det ser ut som om upploppen i Frankrike bedarrat för den här gången. Nu blir det en fråga för samhällsanalytiker att reda ut varför ännu en variant på franska revolutionen kunde uppstå och hur liknande företeelser kan förhindras i framtiden. Redan finns dock många förklaringar och botemedel föreslagna.

Företagsledaren Anders Fogelström, bosatt i Paris, gjorde en analys på Brännpunkt igår. Samhällets integrerande mekanismer och symboler har försvunnit och kvar finns bara polisen, konstaterar han bland annat. Det är sant. Vad som också är sant är att de gängse politiska ideologierna har så svårt att fånga upp ungdomar. Islamisering framstår därför som ett alternativ.

Socialismen är inte död, men för närvarande verkar den inte tilltala de breda befolkningslagren som i forna tider. Anledningen är givetvis främst att socialistiska organisationer har en inbyggd logik att fjärma sig från sina medlemmar. Precis som Robert Michels påvisade i början av förra seklet. Och Frankrike är väl om något ett land där elitism varit kännetecknande för styret.

Den lärdom som måste dras av de franska oroligheterna är att de kan inträffa i princip i vilket annat land som helst i världen. Det är inte för inte som de bästa analyser av maktförhållanden som gjorts har utförts på franska institutioner, härmed påminnes bara om Bourdieus och Foucaults arbeten. Huvudorsaken till detta är förstås att här har alltsedan 1789 maktens mekanismer var särskilt sofistikerade. Ja sannolikt ännu tidigare.

Det är tur att de extrema varianterna av socialismen, mera konkret uttryckta under samlingsnamnet kommunism, är försvagade idag. Annars hade vi eventuellt stått inför en veritabel situation av präriebrand över Europa i form av en ny vänsterförvirring.

Apropå upplysning

Senaste numret av den läsvärda tidskriften Axess ägnas åt temat "dämpad upplysning". Per Bauhn, filosofiprofessor i Kalmar, argumenterar för sambandet mellan frihet och förnuft, självklart i polemik mot upplysningskritikerna, även kallade postmodernisterna.

Bauhn hävdar att upplysningskritikerna begår ett felslut när de tolkar faktapåståenden som värdepåståenden. Faktapåståenden är antingen sanna eller falska, medan om värdepåståenden brukar sägas att de är giltiga eller ogiltiga. Faktapåståendets sanning eller falskhet är icke-relativ. Värdepåståendets sanning är relativ till någon normativ utgångspunkt, exempelvis den om universella mänskliga rättigheter.

Resonemanget följer ett mera klassiskt universitetsideal, och utgår kanske främst från David Humes påpekande av det problematiska i att härleda ett "bör" från ett "är". Jag måste dock säga att Bauhn tar lite lätt på problemet när han i sin artikel i tur och ordning avfärdar de så kallade upplysningskritikerna. Vi vet ju nämligen att förnuftet missbrukats i namn av bland annat tvångssteriliseringar, atombomber och överhuvudtaget politik från ovan. På vissa samhällsområden såsom kriminalvården och mentalvården är det tveksamt om det skett några framsteg alls, något som Foucault pekat på i sina studier.

Mina, och även andras, personliga erfarenheter av vilket mottagande universitetsfolket ger intresse för upplysningskritiken är närmast en nedlåtande attityd. Det hela brukas "hanteras" på så vis att ämnet hänvisas till något "praktiskt". Är intresseområdet politisk filosofi sker vanligen kränkningen genom att föreslå litteratur av den bombastiske Richard Rorty (en person jag har svårt att ta på allvar).

Det farligaste som finns är när den akademiska friheten börjar användas till att forskarna får spegla varandra i sig själva och när argument börjar bemötas med mobbning och pejorativa tillmälen. Då har man verkligen eldat på under den postmodernistiska brasa som inte vill ha några auktoriteter överhuvudtaget.

I want to be a företagare

I staden där sista vågorna efter proggromantiken börjat ebba ut, är man för tillfället i färd med att inrätta en så kallad ungdomsgalleria. Som är en omskrivning för en skola för de som vill bli företagare. Bakom detta står Innovation Norrbotten, som leds av en föga lyckad företagare. Det hela betalas förstås av staten.

Det är inte utan att tankarna går till ett populärt TV-program där mobbningen satts i system. I sanningens namn skall dock sägas att musikbranschen är mycket speciell och kanske inte särskilt mycket går ut eget entreprenörskap. Det gör det fria företagandet. Därför är det fel att låta unga människor, och äldre också för den delen, underkasta sig bedömningar av vad de tror de kan tjäna pengar på. Varför ska det finnas grindvakter mellan företagaren och marknaden?

Det här är ännu ett "projekt" som drar ett löjets skimmer över Luleå. Och riksradion var ganska snabb på att sätta tänderna i det. En retorisk fråga som inställer sig är om vi inte fått ännu en verksamhet på halsen som syftar till att förlänga barndomen. Jag vill nämligen minnas att någon av de ungdomar som deltagit i en liknande utbildning berättade hur hon efteråt utvecklats, att hon vågade ta kontakt med andra företagare och arbetsgivare osv. Det vill säga sådant som normalt måste klaras av helt på egen hand utan handledning. Vad göra sedan när gåsmor är borta?

Nej, lägg ned denna infantiliseringsförstärkande och kostnadskrävande satsning. Det är sant att det behövs fler företag i Norrbotten. Men att göra som ovan beskrivet är att börja i fel ända av problemet. För att ge företagandet i Norrbotten, och Västerbotten också, en skjuts har jag tidigare pläderat för ett drastiskt förslag. Nämligen: inför platt skatt i de två nordligaste av Sveriges län. Detta är vill jag påstå den rakaste vägen ut ur vanmakt och beroende av staten. Före det bör man dock titta närmare på varför Finland lyckas bättre än Sverige att få långsiktig utdelning på de medel som avsätts till regional utveckling. För det handlar verkligen om politik.

Franska revolutionen

De upplopp som började i Paris förorter i veckan har nu spridit sig till andra franska städer. Av detta går det att dra slutsatsen att det handlar om något mer än ett problem som kretsar kring allmänt bråkiga ungdomar. Det hela började ju med att polisen ska ha jagat in två afrikanska pojkar i en transformatorstation där de dött. Situationen är därmed skrämmande lik den som uppstod efter det att en jury friat de vita poliser misshandlat Rodney King (en misshandel som filmades). Kravallerna rasade i södra Los Angeles och kunde under sämre omständigheter ha spritt sig över resten av USA.

Det fanns alltså i Los Angeles liksom i Frankrike en tändande gnista. Den underliggande orsaken till såväl upploppen på 90-talet i USA som de i dagarna i Frankrike var/är dock frustration och hopplöshet. Arbetslöshet och kriminalitet var/är utbrett på båda ställena. I de franska förorterna handlar det om andra generationens invandrare som inte fått en plats i det franska samhället och reagerar med våld mot omgivningen.

Frankrike har en lång tradition av revolutioner. Det som nu sker i landet borde därför passa som hand i handsken för marxist-leninistiska strategers intentioner. För vad saknar väl de ungdomar som löper amok annat än en ideologisk överbyggnad för sitt handlande. Som förkroppsligas i en stark ledare.

Det finns anledning att ta denna för revolution så gynnsamma jordmån på allvar. Den finns ju också i Sverige och upplopp har inträffat och skulle kunna inträffa fler gånger också här. Märkligt är emellertid att så få europeiska revolutionärer intresserat sig för sprängkraften i dylika oroligheter. Men det kan ju bero på att även marxism-leninismen i någon mån kan kallas rasistisk.

Sista striden utkämpad

Göran Persson höll tal på s-kongressen igår. Likt en gammaldags kyrkoherde drog han upp den filosofiska utgångspunkten för sin politik: solidaritet med nästan. Sedan övergick han till att tala sig varm för den svenska offentliga sektor som inte fungerar. Och om det gröna folkhem som varit en död idé hos honom i många år. Regeringen har nu som mål att Sverige ska ta sig ur oljeberoendet till 2020.

I samma veva som Persson pläderade för en nationellt orienterad energi- och bränslepolitik så hann han också med att delge kongressen sin funderingar kring den svenska jordbrukspolitiken. I något som liknas vid ett globalt och frihandelsvänligt perspektiv menade Persson att svenska jordbruksprodukter i framtiden kommer att få konkurrera med varor från utlandet. Kanske ska vi plantera energiskog i det öppna landskap som inte längre kommer till användning när det svenska jordbruket utsätts för konkurrens. Jaha. Vi ska alltså göra oss beroende av livsmedelsproduktion utifrån samtidigt som oljeberoendet ska avskaffas. Vilken logik finns i detta resonemang?

Förutom detta var det nog Perssons angrepp på USA och "guvernörens" hantering av orkankatastrofen i New Orleans som tilldrog sig uppmärksamhet. Enligt urgammal politisk logik ger sig den ledare som har problem på hemmaplan på en främmande stat i syfte att lägga dimridåer kring sina egna misslyckanden. Denna gång dock bara med ord. Frågan om är taktiken går hem hos många andra än de redan frälsta. På 60- och 70-talet när denna typ av argument flitigt begagnades var den gångbar. Men idag när folk är mycket mer beresta, språkkunniga och dessutom konsumenter av andra medier än de svenska, så är det föga troligt att så många går på myten om USA som helvetet på jorden.

Det var en partiledare i utförsbacken vi såg i går. Under sitt tal uppmanade han sin församling en gång att applådera, en annan gång återföll han i den svårighet att avhålla sig från skratt som framkallades hos honom då regeringsförklaringen lanserades. Tankarna var nog på annat håll såvitt han inte insåg något komiskt i sin politik. Det är slående vilka likheter Persson företer med Olof Palme för ganska exakt tjugo år sedan. Då liksom nu var/är det fråga om en person med politik som yrke, trött i förtid, inte längre engagerad. Som utkämpat sin sista strid och på väg att bli förlorare.

En kommun med problem

En chef på Luleå kommun har avslöjats för svindel för andra gången. Första gången slapp chefen undan polisanmälan i utbyte mot avsked och avtal om återbetalning. Det har nu uppdagats att chefen lurat kommunen på ytterligare pengar genom skenanställningar. Lönerna som betalats ut har hon själv tagit om hand tyder det mesta på.

Luleå kommun gjorde inte denna upptäckt själv. Istället var det mamman till chefens före detta sambo som påpekade det hela för kommunen. Det kan tyckas vara tjatigt, men jag och många andra undrar nu, hade detta kunnat hända i ett privat företag? Jag betvivlar det scenariot. I synnerhet när man betänker att personen ifråga lurat sin arbetsgivare tidigare, samt kört rattfull och blåst a-kassan på pengar. Och, vad gick de som anställde henne efter när de besatte chefsstolen? Knappast några kriterier som används ute i det gängse arbetslivet tydligen.

En liten fråga kan bli till en stor. Den ovan nämnda kan tyckas vara ett fall enbart för tjänstemän, en isolerad fadäs som inte har att göra med politiken. Men det är fel. Till skillnad från förhållandet på riksnivå är det inte uttryckligen förbjudet med politiskt styre på inom förvaltningen på kommunnivån. Därmed står det klart var ansvaret för ytterst ligger för svindelskandalen på Luleå kommun: hos den (s) - styrda ledningen.

Jag frågar mig än en gång: varför hörs det så sällan om liknande historier från näringslivet? Inte har det väl att göra med att offentliga verksamheter blivit en samlingsplats för de som inte passar in någon annanstans?

Fågelskräck i Europa

De senaste veckorna vi skrämts upp av uppgifter om att fågelinfluensan nått Europa. Redan har paralleller till digerdöden börjat dras, och argument framförs om att åtgärder måste vidtas. Omöjligt är emellertid inte att läkemedelsindustrin ligger bakom detta skräckscenario, något som läkaren Göran Sjönell poängterar i Svenska Dagbladet den 23/10. "Om så är fallet är det ju en genial affärsidé att via riskbedömningar göra friska människor potentiellt sjuka i en framtid och medicinera dem för denna eventualitet", skriver Sjönell bland annat.

För ett par år sedan skrev Maciej Zaremba en artikel i DN, som jag dessvärre inte kan länka till, om dilemmat om hur vi västerlänningar förhåller oss till nödställda i fattigare länder. Artikeln var föranledd vill jag minnas av ebola-epidemins utbrott i Afrika. Zarembas slutsats var att vi inte bryr oss så mycket om vad som händer befolkningen fattiga länder så länge det inte påverkar oss själva.

Av detta följer att det uppstått en slags solidaritet med länder varifrån källan till fågelinfluensan kan spåras. Vi är beredda att hjälpa dem så att eländet inte kommer hit. Samtidigt går det att sätta frågetecken för om det verkligen rör sig om en potentiell pandemi. Smittan har gått från djur till människa, det är sant. Men då har det rört sig om enstaka individer som varit i intensiv kontakt med fåglar. De tio år som viruset funnits hos fåglar har det inte gått från människa till människa en enda gång. Faran ligger därför främst i att det kan mutera.

Jag är ingen virolog som kan ge mig in spekulationer om detta. Däremot vågar jag påstå att fågelinfluensan som medialt fenomen uppvisar stora likheter med en annan sjuka, nämligen den om galna kor. Och i det fallet är det väl idag högst tveksamt om masslakt och kassering av kött verkligen var nödvändigt.

Samtal med Alexander Lukas

Alla som läst Kalle Anka minns väl Alexander Lukas, Kalles mallige kusin. Han som gjorde arge Kalle ännu argare och indignerad. Vi som försöker samtala med andra "etablerade" journalister och politiker känner oss ibland som Kalle när vi inte möts av annat än tystnad.

Sveriges malligaste morgontidning - det är Guillou som gett DN denna beteckning - har förutom sin kompetenta ledarredaktion en så kallad politikavdelning. Under de senaste två veckorna i samband med anklagelserna mot fi-Tiina om plagierad forskning har en person på denna avdelning bland annat ägnat sig åt döma i frågan om huruvida Rosenberg använt fotnot i anslutning till text som verkar vara plockad från andra forskare.

Personen ifråga är själv ingen forskare. Dock minns jag själv henne mest från min tid i Uppsala som den skribent som öste galla över det bostadsområde där bland annat jag bodde då. Subjektiv har därför inte förvånande rapporteringen om fi-aktiviteterna varit, exempelvis frågades det den 13/10 " är Sverige inte redo för en lesbisk feministisk politiker?".

Jag har sökt uppmärksamma såväl politikavdelningen som allmänna redaktionens chef Pia Skagermark (nej hon var inte skådespelerska på 60-talet) på det olämpliga i detta. Samt att politikavdelningens kontaktman Henrik Brors slagit ned på ett annat ytterlighetsparti som kandiderar till riksdagen, junilistan. Ingen som helst reaktion.

Vill inte musslan öppna sig så är det upp till en själv att dra egna slutsatser. Fortsätter DN att bedriva politikrapportering enligt ett förlegat mönster från 70-talet kan inte tidningen sägas verka i en liberal och frisinnad anda. Detta uppenbarligen eftersom feministiskt initiativ särbehandlas samtidigt som junilistan skinnflås av den skribentduo som DN anställt.

Utbildning till varje pris

I tisdagens ledare i Norrländska Socialdemokraten prisar politiske chefredaktören Olov Abrahamssom socialdemokratisk utbildningspolitik. Krigsåret 1940 gick bara var tionde pojke eller flicka i motsvarigheten till dagens gymnasium, skriver Abrahamsson. Tage Erlander och den dåvarande s-regeringen satte på 1950-talet upp som mål att minst femtio procent av en årskull ska gå vidare till gymnasiet, ett mål som med råge är uppnått idag.

I slutet av 1990-talet "överförde" förre utbildningsministern Thomas Östros Erlanders gamla mål till högskolan, fortsätter Abrahamsson. Det var ett djärvt mål då menar ledarskribenten "men nu har även Östros målsättning blivit verklighet". Enligt Högskoleverket går ungefär hälften av de som slutar gymnasiet vidare till universitet och högskolor.

Ledaren andas inte så lite skryt och självgodhet, samt bristande verklighetsförankring. För det första är det tveksamt huruvida det är lämpligt att jämställa gymnasiestudier med universitetsstudier. För det andra, vilket framgår av Högskoleverkets statistik, går femtio procent av de som slutar gymnasiet vidare till universitet. De som inte klarar av gymnasiet av olika skäl faller bort ut resonemanget. Många av dessa kanske helt enkelt inte passar för, eller är intresserade av, en utbildning som mer eller mindre tvingar dem att bli akademiker. Därvid gör man inte minst den så kallade arbetarklassen en björntjänst.

En annan sida av myntet är ekonomisk. De som studerar på universitet måste i allmänhet låna pengar för att klara uppehället. Den bistra sanningen idag är att inte så få akademiker är hänvisade till arbetslöshet efter examen. Är det att stiga från mörkret till ljuset? Sannerligen inte eftersom marknaden för utbildning också kan mättas.

Resultatet av den högre utbildningspolitiken är en konsekvens av en långvarig socialistisk strategi som går ut på att regeringspartiet sedan elva år tillbaka vill bestämma över det mesta inom den statliga sektorn, universiteten inte undantagna. Ofta kompletteras denna med argument hämtade från den ekonomiska begreppsvärlden.

Detta märks inte minst när Luleås tekniska universitets betydelse för Norrbotten och dess näringsliv diskuteras. Och det är sant, placerar man en verksamhet som går loss på en miljard i budget någonstans, visst ger det kringeffekter. Det är emellertid okänt i hur hög grad detta lärosäte givit ett bidrag till tillväxten i regionen i form av avknoppade företag, dvs. verksamheter som verkligen ger ett bidrag till utvecklingen.

Jag skulle vilja råda alla socialdemokrater som är intresserade av utbildningspolitik att återvända Rickard Sandler och hans idéer om folkbildningen. Ni ska då finna att denna syftar till något helt annat än att bestämma över andra, nämligen egenmakt.

På jakt efter den sanne europén - avslutning

Att använda sig av citat av politiker när man ägnar i sig åt vetenskaplig verksamhet är vanligen inte populärt. Den praktiska handlingsmänniskan skall hållas åtskild från intellektuelle lyder grundregeln. Ändå går det inte att komma ifrån att det är just den förstnämnde som skapar historia. Eller som Oswald Spengler uttryckte det: "I historien om Västerlandets tänkande kan kanske Napoleons namn uteslutas, men i den verkliga historien hade kanske Arkimedes med sina vetenskapliga upptäckter mindre betydelse än den soldat som slog ihjäl honom vid stormningen av Syrakusa."

Faktum är också att maktens män (nästan alltid är de ju och har varit män de som bestämmer och har bestämt) genom tiderna leverat de mest bevingade orden. Från modern tid minns vi inte minst Churchills yttranden, men också vår egen Olof Palme med sitt "politik är att vilja". Men det uttrycket hade han snott från Mussolini.

Från den del av Europa som betecknas som den nordligaste har i synnerhet en person utmärkt sig som producent av minnesvärda ord. Ragnar Lassinantti som var landshövding i Norrbotten mellan 1966 och 1982 ägde denna egenskap inte främst för att han strävade efter makten, utan för att han helt enkelt var en mycket kunnig och beläst person. Lassinantti var innan han blev landshövding riksdagsman, men också radioman och skribent. Det finns en bok, Synpunkter och skildringar, som tar fasta på hans gärning i de sistnämnda två rollerna.

Det som slår en vid läsningen av Lassinantti förutom språkbehandlingen är hur slätt dagens folkföreträdare står sig vid sidan av honom. Hade vi haft fler av hans kaliber idag skulle det inte ha behövts så många politiker. Detta är någonting som står helt klart. I uppslagsböckerna brukar det stå om honom att han var en förkämpe för Nordkalotten. Han brukade för utomstående beskriva denna region som bestående av "tre riken, fyra språk och fem stammar".

Om Ragnar levat i dag skulle han ha fått omdefiniera sin karaktäristik av situationen på Nordkalotten. Sedan är det ju på sin plats att fundera över vilka han avsåg med den femte stammen. Var det sagofolket kvänerna som börjat återkomma som faktisk realitet i nygammal tappning de senaste åren? Eller var det människor från hans egen hembygd som talar en ålderdomlig finsk dialekt, av vissa kulturpersonligheter upphöjd till ett språk. Kanske uttalade han sig bara profetiskt om den femte stammen, utan att göra anspråk på en korrekt verklighetsbeskrivning.

För mig är Ragnar Lassinantti en kraft som hade kommit väl till pass i dagens europapolitik. Han kom från en gränsregion och var en autodidakt som arbetade sig upp från enkla förhållanden. Det fanns inte tillstymmelse till likhet mellan honom och dagens broilrar som ger sig in i politiken när de är omkring femton och inte utvecklas mycket efter de fyllt trettio.

Jag vill med detta inte hävda att det var bättre förr och att man ska förhålla sig okritisk till makten. Men efter att igår ha lyssnat till den politiske nollan och EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso i TV:s Agenda och i drygt tio år åhört svenska statsvetares föga originella analyser kan jag inte annat än återvända till forna tider. Det är väl ändå inte ikondyrkan?

Tralaus soppa

I en artikel i senaste numret av tidningen Axess går Johan Tralau - springpojke åt den samhällsgrupp som skulle kunna kallas de riktiga forskarna - till attack mot Tiina Rosenberg, före detta fi-aktivist. Han anklagar henne för plagiat genom att visa på snarlikhet mellan texten i boken Byxbegär som hon själv skrivit och boken Kvinnor i manskläder av forskarna Dekker och van de Pol. Rosenberg har vare sig använt citationstecken eller fotnot för att visa att text hon skrivit uppenbarligen härrör från andra forskare, enligt Tralau.

Tralaus påståenden bygger på en recension i Tidskrift för litteraturvetenskap från år 2000 av Ingeborg Nordin Hennel. Anklagelsen om forskningsfusk är således gammal. Två frågor inställer sig dock: 1) Är det inte också en form av plagiering eller fusk att lyfta fram andras resultat i debattartiklar? Detta är ju nämligen vad Tralau gör och fått uppmärksamhet för. 2) Hur kunde Tiina Rosenberg bli professor när det sedan länge stått klart att hon inte hållit sig till spelreglerna inom den akademiska världen?

Svaret på den sistnämnda frågan är förstås politik. Det ska också nämnas att Rosenberg fått oväntat stöd från historieprofessorn Dick Harrison som i Expressen menat att fenomenet inte är ovanligt, dvs. att forskare anklagas för plagiat. Debatten fick en fortsättning genom Tommy Möller som i samma tidning påstod att Harrison tog för lätt på problemet.

Åsiktsutbyten av det här slaget är nödvändiga. Det behöver föras en ordentlig diskussion om forskningens kvalité vid våra universitet och högskolor. Nu är det bara att hoppas att debatten på riksnivå sprider sig ut i regionerna där de så kallade bygdeprofessorerna huserar, dvs. de som på grund av utebliven konkurrens från den nära omgivningen verkar mer eller mindre frånkopplade från det övriga forskarsamhället.

En ordentlig genomlysning av dessa institut skulle vara väl så mycket värt som en soppa kokad på redan kända förhållanden om en tvivelaktig forskare. Om inte annat så för att åstadkomma en ordentlig revision av vad pengar till vetenskapen egentligen har att tillföra samhällsekonomin.

En fabricerad s-märkt skribent

I Norrbottens-Kurirens helgreportage intervjuades Lotta Gröning, NSD:s förra politiska chefredaktör. Lotta, som med sitt trygga dalmål och sin framtoning för många av oss framstått som en kvinna av folket utan starkare band till makten, lämnade Norrbotten för ett jobb som debattredaktör på Aftonbladet tidigare i år.

Denna Lottas utåt riktade bild av sig själv är dock falsk. Pappan var kommunalråd i det så ofta omtalade Norberg, medan mamman var journalist, lite mera vänster säger hon. Det är alltså knappast någon folktribun vi haft att göra med i Norrbotten i tretton år, utan en företrädare för den politiska adeln i Sverige. Som hamnat på den politiska banan via modersmjölken.

Lotta Gröning gjorde ett märkligt uttalande när hon fick frågan vad hon kommer att sakna mest från tiden i Norrbotten. Svaret blev nämligen "mina läsare". Precis som om åsikter gick att äga. Dessvärre är det en attityd som går igen hos ledarskribenter på vänsterkanten. Man skriver inte för läsarna eller med utgångspunkt i den egna uppfattningen, utan åt läsarna. Eller rentav på uppdrag av regeringen, i mer eller mindre officiella ordalag.

Symtomatisk för denna s-sjuka, och kanske samtidigt också förklaringen till att liberala skribenter i alla tider dragit fler läsare än socialistiska, är Grönings egen positionering till politiken och demokratin: all makt bör utgå från folket. Att Grundlagen föreskriver att politik endast sysslar med den offentliga delen av makten tycks alltså inte - om inte artikelförfattaren hört fel - föresväva Gröning. Men det kanske är för mycket att begära av en fil.dr.

Nej till Turkiet

In i det sista var det tveksamt om Turkiet skulle få möjlighet att inleda förhandlingar om medlemskap i EU. Om allt går som planerat så är landet med i unionen om tio till femton år har det sagts. Och för att bli medlem måste Turkiet bättra sig på ett antal områden: förhållandet till Cypern och kurderna, mänskliga rättigheter, historieskrivningen. Och demokratin förstås.

Så resonerar majoriteten av de svenskar som skriver om frågan i alla fall. Enkel geopolitisk analys ger dock en annan syn på frågan. Nämligen den att Turkiet till allra största delen inte är ett europeiskt land. Mindre Asien kallas det område som upptar huvuddelen av det turkiska territoriet. Bara detta är skäl nog att säga nej till Turkiet.

Denna uppfattning är utbredd i det övriga Europa. I Frankrike och Tyskland tycker 11 respektive 15 procent av befolkningen att det är bra med turkiskt EU-medlemskap. Bland österrikarna som bromsade förhandlingsstarten in i det sista är stödet för Turkiet minimalt.

En finsk forskare som jämförde Finland med Sverige under de första årens EU-medlemskap kom fram till slutsatsen att finnarna gick med för att lära medan svenskarna gick med för att få undervisa. Hållningen är typisk också för hur man från svensk sida agerar i Turkietfrågan. Av rädsla för en "civilisationernas kamp" så måste turkarna uppfostras innan de får gå med.

Det finns för närvarande tecken på att en demokratiseringsvåg är på väg att släppas lös i den arabiska/islamska världen. Vore det inte respektfullt mot Turkiet att få ta del av denna så att säga utifrån sina egna förutsättningar? Och vad är det egentligen för fel med att låta EU sluta vid Bosporen där Istanbul-Konstantinopel får fungera som brygga mellan två civilisationer?

Det är dags att Sverige överger sin mästrande roll i världs- och europapolitiken och inser att andra folk än dem själva också har kraft att lösa sin egna problem. För den skull behöver man inte förhålla sig okritisk till uppenbara missförhållanden bortom sörgårdsidyllen.

Den borgerliga alliansens autister

Frågan om ersättningsnivån i A-kassan och sjukförsäkringen har varit på tapeten i samband med att de borgerliga försöker snickra ihop en gemensam ekonomisk politik. Dessvärre har den taktik som tidigare tillämpats och som går ut på att alliansens samarbetspartier överlåter sina respektive frågor av mera obekvämt slag till varann tillfälligt övergivits sedan moderaterna inte kunnat hålla fingrarna från ersättningsnivåerna.

Det är precis så socialdemokraterna vill ha det. Det ska framstå som att "högern" sparkar på den som redan ligger. Och sannerligen, ger sig moderaterna ensamt på A-kassan och sjukförsäkringen blir det ingen borgerlig valseger. Varför har det blivit så här då? Svaret stavas sannolikt Anders E Borg, f d knarkliberal och ekonomiskt orakel hos moderaterna. I tidskriften Arena fanns för en tid sedan artikel om Borg som exempel på "moderat re-design".

Borg ska bland annat ligga bakom moderaternas image som "Sveriges nya arbetarparti". Kampanjen har varit lyckad ända tills nu då det börjat framstå som om partiet visar sitt rätta ansikte. Varför ge sig på en ersättning som knappt räcker till existensminimum? Är det inte bättre med morötter, dvs. riktiga jobb istället för piskan? Den nya moderata politiken har kännetecknats av ett i stora delar godtagande av den nuvarande arbetsmarknadspolitiken. Men de som inte platsar på arbetsmarknaden ska nu alltså straffas.

För att skapa fler jobb måste alliansen våga mer än den hittills gjort. Mera bestämt handlar det om att göra en översyn av arbetsrätten. För att ställa en fråga: har Sverige råd med en sådan stor arbetslöshet bland nyutexaminerade akademiker samtidigt som det hålls fast vid en föråldrad och trygghetsnarkomanisk regel som först in, sist ut?

För att utmana den idag icke fungerande svenska modellen måste borgerligheten komma med smärtsamma sanningar. Är det möjligt som debattklimatet är idag? Jag tror det. Men vägen dit går inte via autister som Anders E Borg. En sådan strategi visar bara på svagheten i det konservativa sättet att tänka, nämligen att hänge sig åt attityd, inte ideologi.

Om politisk naivitet

Efter en mailväxling med Patrik Boström - Sveriges förmodligen ende älgjagande kulturredaktör - angående en "essä" i hans tidning av särdeles ytligt och okunnigt slag om "demokratins utveckling", måste jag återigen göra konstaterandet att bildningsnivån fortsätter att sjunka och urvattnas hos de som gör anspråk på att vara kulturskribenter.

Vem som författat artikeln, införd i Norrländska Socialdemokraten, är ointressant. Förmodligen är det någon som besitter så kallad generalistkompetens, vilket är illa nog. I alla fall får vi veta att de antika grekiska stadsstaterna förde en politik inriktad på ekonomisk tillväxt. Precis som om detta begrepp var känt då. Vidare att anarkismen är den finaste av sammanslutningar utöver statsbildningarnas på Platons tid plus flera andra röriga och egna tolkningar utifrån det rika material som finns att botanisera bland om man önskar skriva om politisk idéhistoria.

Som bloggare är det nästan genant att läsa sådant. Och egentligen onödigt att kommentera. Men så ser det ut idag. De som skriver - inte bara i lokalpressen - äger alltmer sällan specialistkompetens. Se bara på tidningen Expressens kröniköser som med Ulf Lundells träffande bekrivning ägnar sig åt "verbal graffiti". Den som skriker högst och tar plats får synas. Precis som om livet gick ut på att befinna sig i ständig trotsålder. Vad har felat i uppfostran?

En förklaring till att feminism och anarkism - terrorismens urideologi - får stort utrymme är förmodligen den oförmåga till ansvarstagande hos de styrande som brett ut sig under senare år. Den representativa demokratin som styrelseform knakar därtill i fogarna och lägger alltmer ansvar på individen. Men det är en seger för liberalismen som idé, inte för de som vägrar att bli vuxna.

Ett politiskt dödläge

De metaforer som brukar användas för att beskriva Tysklands betydelse i den europeiska ekonomin blir snabbt utslitna. Talet om Europas motor/draglok/industriella gigant är för den skull inte ointressant. Men att hänga upp sig på Tyskland som hela regionens ekonomiska och politiska framtid är minst sagt överdrivet.

Något som det talas alltför litet om när Tysklands ekonomiska problem dryftas är vad återföreningen kostat. Idag nämns siffror på en bra bit över 1000 miljarder, euro alltså. Och ändå är räkningen för det kommunistiska samhällsexperimentet i den östra delen av landet långtifrån slutbetald ännu.

Det tjänar ingenting till idag att blicka bakåt, men gör gärna tankeexperimentet att Sverige skulle ha fått tillbaka de provinser vi hade på andra sidan Östersjön under Stormaktstiden för femton år sedan. Sannerligen hade en sådan återförening "sänkt" den svenska ekonomin och fått medlen till svenska utvecklingsregioner att framstå som småpengar.

Sådan är den ekonomiska situationen i Tyskland om man bortser från andra problem som faktiskt kan förekomma. Och i söndags var det val till förbundsdagen, vilket resulterade i ett politiskt dödläge. Ingen vinnare kunde utropas. Det troliga är nu att en stor koalitionsregering bestående av socialdemokrater och kristdemokrater bildas, med Angela Merkel som förbundskansler. I alla fall är detta ett tips.

En märklighet i rapporteringen från det tyska valet stod TV-programmet Agenda för. Carl Bildt och Kaj Fölster kommenterade läget på sina respektive partiers valvakor. Den sistnämnda dock utan att riktigt veta om hon befann sig hemma eller framför en TV-kamera. Hade det inte varit önskvärt med något annat än att politikerna valts ut att kommentera politiken? Självbespegling är ju ett nog svårt problem idag.

Vad ska man lita på?

Det har kommit en ny opinionsmätning från DN/Temo idag. I denna ges de borgerliga ett kraftigt övertag. Prognosmakarna gör även konstaterandet att det blir mycket svårt för socialdemokraterna och dess samarbetspartier att äta upp det försprång oppositionen har fram till valdagen. Det ska dock sägas att DN/Temos mätningar av en del, bland annat statsministern, beskyllts för att gynna de borgerliga. Och att en annan mätning alldeles nyligen gav socialdemokraterna en stark uppgång i väljaropinionen.

Det intressantaste hos dylika väljarbarometrar är i mitt tycke inte hur blocken rör sig mot varandra, utan snarare hur småpartierna rör sig kring fyraprocentsspärren. Samt hur stor andelen osäkra väljare är. Därtill måste jag erkänna att jag är rätt skeptisk efter vad som skedde i samband med det förra valet. Något som såg ut som ett jämnt val blev till en klar vänsterseger miljöpartiet inräknat. Folkpartiets uppgång och moderaternas ras missades helt av opinionsinstituten. Hur kunde detta ske?

Kristdemokraterna har jag räknat bort tidigare. Det blir inte lättare för dem om sjukvårdspartiet och en septemberlista ställer upp i valet eftersom många äldre i så fall lär komma att rösta på dessa. Centern brukar göra bra valrörelser och sitter för närvarande tryggt. På vänstersidan ligger miljöpartiet risigt till. Men de har ett trumkort i form av privilegiet att argumentera för hållbar utveckling inom vänsterblocket sedan socialdemokraterna tröttnat på denna. Vänsterpartiet sitter än så länge tryggt trots kommunistdebatten.

De märkliga kan komma att inträffa i nästa års val att ett socialistiskt fyrpartialternativ ställs mot ett borgerligt trepartialternativ. Vad hade splittringsdemagogen Olof Palme sagt om det? Jag håller det nämligen inte för troligt att en septemberlista har så mycket att hämta i ett riksdagsval efter att ha läst en dålig debattartikel av Nils Lundgren. Däremot kan sjukvårdspartiet komma att adderas till vänsteralternativet, som då består av fyra partier eftersom jag räknar bort fi. Som Göran Skytte skriver i SvD så lär vi hos denna elitsekt få se fram emot en utveckling där förökningen sker genom delning. Underhållande säkert men kanske inte helt ofarligt.

Politik och åter politik

Gårdagens ämne i TV-programmet Debatt handlade om turerna kring beslutet att lägga ned BB i Kiruna. Sällan har väl en politisk fråga medverkat så till att spä på politikerföraktet. Detta eftersom socialdemokraterna använt den som leksak i ett enda syfte: att behålla makten.

Följaktligen är förtroendet för landstingspolitiker och landstinget som politisk institution i botten. Alltfler röster höjs nu för landstingens avskaffande, men oftast inte med argumentet att de ägnar sig åt fel saker, utan snarare med hänvisning till vanstyre.

En märklig positionering i debatten var att landstingsrådet Kent Ögren intog analytikerns roll och menade att BB-frågan är avförd från dagordningen inför nästa val, medan statsvetaren Lars Carlsson iklädde sig politikerns kostym genom att ställa sig bakom moderaternas gamla krav på landstingens avveckling.

Som en ytterligare komplikation av detta kan nämnas att den sistnämnde i en utredning utformad i enlighet med närmast sträng marxistisk logik menat att vi i framtiden går mot ett tillstånd där inte sjukhusen i Kiruna, Kalix och Piteå kommer att finnas kvar. Alltså egentligen en slags legitimering av den politik landstingsledningen länge bedrivit. Men om detta sades intet av den person som tillkallats som expert, däremot hänvisade han till andras forskning.

En annan expert i Kiruna stadshus - denna lokal valdes sannolikt därför att det fortfarande är så att sörlänningar uppfattar det som att det politiska livet i Norrbotten kretsar kring gruvstrejken 1969 - var Lotta Gröning. För Gröning är all verksamhet politisk. När denna är lyckosam är den socialdemokratisk, när den är mindre lyckad eller dålig är alla partier dåliga. Läkare har motiv de också enligt Gröning. Hört talas om det svenska ämbetsmannaidealet?

En agitator i stadshuset som gjorde en blek figur var Lars Törnman. Inte för att han lät annorlunda än han brukar. Men han måste onekligen hänföras till kategorin nittiotalspolitiker. Dessutom har de motståndare han haft i kommunpolitiken i Kiruna skärpt till sig. Kiruna kommun är idag ett välskött pastorat. Vi ska dock inte räkna bort Soppero-Jesus för det fall den övriga politiken i Norrbotten börjar likna landstingspolitiken. Gör den det då är det riktigt illa.

På jakt efter den sanne europén del 5

På södra Östersjökusten ligger idag staden Kaliningrad i exklaven med samma namn. Före andra världskrigets slut hette staden Königsberg och var huvudstad i provinsen Ostpreussen. Den mest framträdande personen från Königsberg var utan tvekan filosofen Immanuel Kant.

Kant menade att "tinget i sig" struktureras för det transcendentala jaget eller subjektet i åskådningsformerna tid och rum samt de tolv förståndsformerna, kategorierna. Med detta menas att erfarenheterna inte är som de ter sig för oss eftersom vår kunskapsförmåga är begränsad. Det var väl främst detta som kom ut av den syntes Kant åstadkom mellan den kontinentala rationalistiska filosofiska traditionen och den anglosaxiska empiriska filosofiska traditionen. Låter det svårt?

I så fall är det kategoriska imperativet lättare att ta till sig: "handla endast efter den maxim om vilken du samtidigt kan vilja att den upphöjdes till allmän lag." Med maxim avsåg Kant den avsikt eller föresats människor har när de handlar moraliskt. Sedelagen inom oss gör att vi starkt känner skillnaden mellan goda och onda handlingar. Vi ska handla som denna bjuder oss att handla enligt Kants pliktetik.

Det brukar om Kant sägas att han åstadkom en "kopernikansk revolution" inom filosofin. Människan sattes slutligen i Guds ställe. Kant fordrade av oss att uppmärksamheten skulle vändas från de erfarna föremålen till erfarenheten själv. Kant gav även bidrag till den politiska filosofihistorien med skriften Den eviga freden från 1795. Här skisserades på en konfederation av alla världens stater där stående arméer var förbjudna.

Trots den i grunden anti-intellektuella hållning som Kant gör sig till företrädare för genom att ta gott-ont-problematik till utgångspunkt för sin filosofi, så måste konstateras att han är en stor europé. Synd bara att hans hemstad blev sönderbombad. Det hade varit intressant att få flanera i de omgivningar där folk lär ha kunnat ställa klockan efter hur långt den plikttrogne filosofen hunnit på sina promenader.

Debatt med två tydliga alternativ?

I söndags hade TV-programmet Agendas studio återigen gjorts om till debattlokal. Den borgerliga alliansen ställdes mot vänsteralternativet i svensk politik, dvs. socialdemokraterna med dess satelliter eller ryggsäckar vänsterpartiet och miljöpartiet.

Vänsteralternativets taktik från början var den som traditionellt använts vid konfrontationer med borgerligheten: underlägesargumentationen. Persson deklarade med dåligt tillkämpad harmsenhet att de borgerligas föreslagna politik beträffande A-kassenivån skulle leda till lönedumping. Vi skulle få det som i det orättvisa, förskräckliga och katastrofdrabbade USA där människor måste ha två jobb för att få det att gå ihop. Underförstått, fattiga och lågutbildade måste dubbeljobba för att klara sig.

Men att en sådan analys av förhållanden i USA är felaktig visade Johan Norberg i Svenska Dagbladet den 6 september. Det är snarare så att det är vanligare med fler jobb än ett ju högre utbildning en person har. "Arbetande fattig" kan man vara i USA utan att ha ett jobb enligt statistiken. Vänsteralternativet med Persson i spetsen hyllar istället vårt folkhem där 20-25 procent av arbetskraften står utanför arbetsmarknaden.

Om man undantar Maria Wetterstrands tal om de "gröna jobben" så hade regeringssidan inte mycket att komma med. Detta eftersom Persson sedan länge tröttnat på eller glömt bort visionen om det hållbara samhället. Numera talas det skämtsamt om dennes gröna period med anspelning på faser i Picassos måleri. Istället besväras partiet på alltfler områden av den feminism som tillåtits grassera i partiet sedan 1994.

I bakgrunden av de etablerade aktörerna i svensk partipolitik rör andra krafter på sig. Jag tänker närmast på det ur regionala partier sammansatta sjukvårdspartiet och vad som skulle kunna komma ur Europaparlamentets junilista, dvs. en septemberlista. Kristdemokraterna och fi är jag rädd för att vi får räkna bort ur riksdagsdiskussionen redan nu.

Inom svensk statsvetenskap är normen fortfarande att partipolitiken kretsar kring de forna förhållandena i mellansvenska bruksorter. Socialdemokraterna styr, ibland gör centern det. Det onda utgörs av högern (moderaterna). Folkpartiet är idealisterna. Och så har vi kommunisterna. Inte undra på att många drar på munnen åt de som har studiet av politik som yrke.

Inget annat än en skandal

Luleåläkaren Ivan Nilsson ska upphöra med sin mottagning. Därför har han begärt att få överlåta denna till en annan läkare. Men till detta säger landstingsstyrelsen i Norrbottens län nej. Detta trots att Nilsson tar emot fem gånger så många patienter som genomsnittet för allmänläkare i landet. De 4000 patienter som utgjort Ivan Nilsson kundunderlag har därtill valt att ha honom som läkare.

Landstingsrådet Kent Ögren - som fått vården av sina egna speciella problem betalda av landstinget - hade magen att motivera beslutet med att vi inte vet vad Nilsson gör med sina patienter. Precis som om politiker skulle ha bättre möjlighet att styra offentligt avlönade läkare. Är patienterna nöjda, vad är det då som säger att insyn krävs i verksamheten? Läkaryrket är ju en profession, något som inte politiker ska lägga sig i.

Den fria etableringsrätt för läkare som infördes av den borgerliga regeringen har motarbetats av socialdemokraterna med hänvisning till så kallad vårdideologi. Plånboken ska inte få avgöra vem som får vård har stridsropet varit. Men för de som vänt sig till en privat läkare har möjlighet funnits få betala samma vårdtaxa som vid patientbesök hos den offentliga vården. Ända tills nu alltså då det s- styrda landstinget i Norrbotten beslutat att repolitisera vården genom att börja använda behovsprövning som instrument för att stoppa privat läkarvård.

Det sätt på vilket vänstermajoriteten i Norrbottens läns landsting och Sveriges riksdag bedriver vårdpolitik strider mot all form av förnuftigt tänkande. Flera utredningar har kommit till samstämmiga slutsatser om att den offentliga vården förbättrats genom att konkurrensutsättas från privata initiativ. I grunden handlar det ju förresten aldrig om att bedriva vård på strikt marknadsmässiga villkor utan bara om att göra alternativen fler. Det är inte en självklarhet att de bästa läkarna vill starta eget och tjäna så mycket pengar som möjligt. Däremot vill de nog välja sin arbetsform själv. Det är inte tillåtet idag.

Själv kan jag bara travestera Heidenstam. Det är skam, det är fläck på Sveriges banér, att patienträtt heter makt.

Solidaritet 25 år

Så har det då gått hela 25 år sedan den fria fackliga rörelsen Solidaritet bildades i Polen. Det var med hjälp av denna som nedmonteringen av Sovjetväldet över östra Europa kunde påbörjas. Någonting som liknade fria val hölls i juni 1989 i Polen. Sedan accelererade händelseutvecklingen.

Det går inte att peka ut Solidaritet som enskild faktor till kommunismens sammanbrott i Öst- och Centraleuropa och Sovjetunionen. Men rörelsen tjänade som exempel för andra på att det lönade sig att göra motstånd. Ändå var det inte första gången polackerna opponerade sig mot den sovjetiska övermakten. Åren 1956, 1968, 1970 och 1976 är årtal då polackerna protesterat och gärna nämner tillsammans med 1980 i sin långa kamp mot utländskt styre.

Men frågan är ändå om inte Solidaritets bestående insats var att vänsterintellektuella i väst påverkades. Anders Ehnmark har i boken Maktens hemligheter - en essä om Machiavelli beskrivit hur han fullständigt tappade tron på kommunismen som samhällssystem när upproret som utgick från Gdansk slogs ned. En arbetarrevolt krossades av en regim som sade sig företräda arbetarklassen, konstaterade Ehnmark. Ett av de första kraven som de strejkande vid Leninvarvet framförde var för övrigt arbetsfria lördagar.

Förr eller senare hade dock det kommunistiska samhällssystemet brakat samman i östra Europa. Knappast ens de mest förhärdade stalinister torde idag kunna förneka att marknadsekonomi och demokrati av västerländskt snitt på sikt skapar ett drägligare liv för de som har det sämst ställt än vad enpartistyre och planekonomi förmår åstadkomma. Det kan den mest grundliga indoktrinering aldrig undanskymma.

I Polen genomfördes jordbrukskollektiviseringen aldrig fullt ut under kommunisttiden på grund av folkligt motstånd. Därmed överlevde genom bevarandet av äganderätten revoltungar även inom ett politiskt system som sade sig genomföra den definitiva revolutionen.

Återtåget

Snart ska feministiskt initiativ hålla det årsmöte där det slutligen beslutas om föreningen också ska bli ett politiskt parti. Det vill säga då det steg ska tas från att tala om olika problemområden till att ta ansvar för den ideologi man avser använda som ledstjärna. Redan nu går det dock att fråga sig om det kommer att komma ut något mer konkret ur feministiskt initiativ. Skälet till detta är att den axel som fram till i förra veckan existerade mellan Gudrun Schymans politiska feminism och Ebba Witt-Brattströms akademiska feminism brustit genom den senares avhopp från Fi.

Det var nämligen inget dåligt team som Fi hade att ställa upp genom denna konstellation. Schymans mediala öppna manshat i kombination med Witt-Brattströms mera dolskt förklädda argumentation för matriarkatet kunde ha lett till platser i riksdagshuset. Nu blir det av allt att döma inte så. Den vecka som är kvar till årsmötet verkar ägnas till en förberedelse för det återtåg som är oundvikligt. Nu gäller det för fi-aktivisterna att rädda sig själva för det fall politiken skulle bli aktuell igen inom överskådlig tid.

Varför går det då inte att göra ett riksdagsparti av feministiskt initiativ utan slugt ledarskap? Svaret på frågan är vill jag påstå att det helt enkelt inte behövs. Feminismen är idag en bärande del i den svenska statsideologin. Feminismen ligger idag som ett täcke över allt som sägs i den svensk offentligheten. Därutöver har feminismen lyckats med vad kommunismen under de radikala årtiondena sextio- och sjuttiotalet misslyckades med: att etablera sig på universiteten.

Av dessa anledningar är den svenska feminismen av 2005 års märke heller ingen gräsrotsrörelse, vilket är något som går att kräva av de som vill ge sig in i politiken. Till de som sörjer Fi:s öde är det värt att nämna att könsmaktsperspektivet inte alltid hanterats som idag, något som Susanne Dodillet visat i sin forskning. Kanske något att påminna om för de som fortfarande tror på nödvändigheten av ett feministiskt politiskt parti i Sverige.

Ekot från vildmarken

En del skribenter lyckas med bedriften att bilda skola för andra. Herbert Tingsten gjorde detta även om han av flesta av sextioåttorna avfärdes som åsiktsdiktator. Vänsterdebattörer har också sina förebilder. Men till skillnad från liberaler har dessa vanligen det svårt att åstadkomma självständiga, originella analyser. Kanske som en följd av att vänstern alltid haft så svårt att förhålla sig till frihetsbegreppet.

Auktoriteten framför andra idag för den reformistiska vänsterns skrivande förmågor är Dala-Demokratens chefredaktör Göran Greider. Bland Greiders epigoner finner vi bland andra Jenny Wennberg på Norrländska Socialdemokraten. Att läsa Wennbergs ledare är som att höra ett eko från Dalarna. Som ytterligare förstärkning av detta så skriver ibland Dala-Demokratens Robert Sundberg i tidningen.

En eloge till Göran-dyrkarna från Norrbotten måste dock ges till dem för att de inte låter sig styras från Stockholm. För detta var väl just vad Lars Adaktusson anklagade Helle Klein på Aftonbladet för när han kritiserade henne för att skriva på påbud från regeringen, dvs. en annan Göran, också han från Vingåker. Vilket inte undanskymmer det faktum som säger att vänsterfolket har svårt att tänka själv.

Med all önskvärd tydlighet framgick detta i Stig-Björn Ljunggrens på bokförlaget Tiden utgivna skrift Ett visst mått av frihet: om socialdemokratin, välfärdsstaten och folkhemmet. Där definieras frihet utifrån vad Per-Albin medgivit en gång. Kan problemet åskådliggöras på ett bättre sätt?

På jakt efter den sanne europén del 4

Idéhistorien är full av exempel på personer som på olika sätt stuckit av. Som velat bryta med det traditionella och driva utvecklingen framåt. Verk i politisk idéhistoria brukar av någon anledning ofta börja med Platon. Platon betraktas i dessa som den förste riktige idealisten. Men han bidrog inte med någon generell utvecklinglära. För Platon låg idealsamhället i det förflutna, inte i framtiden. Det gällde att stanna upp historien och återinrätta det som gått förlorat och att människan i handling bröt mot "ödets järnlagar"för att inrätta den ideala staten.

För Augustinus låg idealsamhället i framtiden. Visserligen i form av ett av abstrakt tillstånd benämnt Gudsstaten, men i alla fall med en slutstation på vägen på den historiens gång som börjar med skapelse och syndafall. De världsliga staterna hade uppstått efter syndafallet och var ofullkomliga och förgängliga, menade Augustinus. Därmed föregrep han och legitimerade den åtskillnad mellan kyrka och stat som varit så karaktäristisk och unik för just Västerlandet.

Augustinus föddes och verkade i Nordafrika. Eftersom han förfäktade arvssynden och människans förutbestämmelse har han ofta betraktats som anti-intellektuell. Kunde verkligen inte den enskilde göra något för att förbättra utsikterna till frälsning?, undrade Augustinus motståndare Pelagius. En berättigad fråga som väl egentligen lagt grunden till den enda upprorsrörelse värd namnet idag: liberalismen. Ändå ska inte Augustinus förpassas till någon skräpkammare. Se honom istället som en för-upplysningsman som bestod oss med en tro på framtiden.

Borgerlig kraftsamling

Ombuden har åkt hem från folkpartiet liberalernas landsmöte. Det vi fick se på detta i år var en uppvisning i den skarpare profilering av partiets politik som skett på senare år. Eller ideologiska omsvängning som statsvetare skulle ha kallat den. Grovt sett kan denna sammafattas i två ord: hårdare tag.

Folkpartiets nya ideologiska kurs från och med kravet på språktest för invandrare sommaren 2002 torde vara ett lika intressant ämne som moderaternas nya politik efter Fredrik Reinfelts tillträde. Likasom kanske också centerns efter det att Maud Olofsson tog över. På den borgerliga sidan går det kanske också att säga något om kristdemokraternas ideologiska utveckling, men frågan är förstås om detta låter sig göras om ett parti som inte verkar vilja stå för vad de egentligen tycker i sina hjärtefrågor.

Den strategi borgerligheten anammat - ja jag kallar den så - är inget annat än genialisk. Och den ser ut att kunna hålla över valet utan att krossas av den socialdemokratiska valmaskinen. Greppet att låta det "mjuka" folkpartiet överta de "hårda" moderaternas politik i viktiga kärnfrågor gör socialdemokratiska angrepp mer eller mindre verkningslösa.

I kombination med moderaternas mjuka profilering omintetgör detta av allt att döma skrämseltaktiska viftanden med högerspöket. Sedan har vi centern som bland annat markerat vänskap med småföretagarna och lagt sig till med en mycket framsynt hållning i Europafrågan.

Återstår så kristdemokraterna. Jag tror att de åker ur riksdagen. Ingenting talar för att deras budskap skulle gå att sälja till väljarna. Dessutom kommer vad jag kan se inte Göran Hägglund att klara en valrörelse, med allt vad denna innebär av kritik från vänster och höger. Kristdemokrater har få vänner inom Rörelsen och liberal borgerlig press.

Men det gör ingenting. De borgerliga klarar sig utan dem. Nu är det bara upp till seriöst arbetande ledarsidor för en borgerlig valseger att se till att presumtiva väljare från rest-kristdemokraterna inte skingras till den socialistiska sidan. I så fall kan de gå de till historien för att ha avgjort ett val i alla fall. Ty politik består trots allt av mer än att vara trevlig.

Att vara beroende

Höstsäsongens första stora politiska fråga i Norrbotten blev debatten kring det så kallade transportstödet. Jag måste villigt erkänna att existensen av ett sådant var okänd för mig. Men så är det ju ibland. Saker kommer inte till ens kännedom förrän de blir aktuella och debatterade.

Regeringen fattade alltså beslut om att sänka transportstödet, vilket skulle drabba norrbottniska företag extra hårt. Detta på grund av de långa avstånden. Politiker, företagare och organisationsfolk i regionen stod upp som en man och protesterade. Gamle överliggaren och (m)-riksdagsmannen Krister Hammarbergh höll dock en låg profil i frågan.

Det hela slutade med att ansvarigt statsråd Ulrica Messing fick backa (order uppifrån?). Transportstödet ska nu återställas fullt ut. Och de flesta verkar nöjda. Men frågan är väl om norrbottningar och andra invånare i perifert belägna områden bör vara det. För vad är transportstödet annat än en subvention bland andra för att hålla liv i en landsända. Alltså något som fortsätter att göra norrbottningarna beroende av staten.

Ett rimligt argument för transportstödet är att kommunikationerna till och från norra Sverige är dåliga. Och försök att förbättra dessa bemöts inte sällan med skepsis. Det är idag inte självklart att Norrbotniabanan kommer att förverkligas. Detta är tråkigt, ty järnvägen är framtidens kommunikationsmedel nummer ett.

Jag skulle vilja slå ett slag för ett alternativ till dagens regionala utvecklingstänkade. Ersätt denna med regionpolitik. Ge alltså mer makt åt regionerna, helst större sådana än dagens. Varför inte införa så kallad platt skatt på företagandet i norra Sverige? Vid sidan av regionpolitiken får naturligtvis även fortsättningsvis politiker leka med regionala utvecklingsmedel. Men inte på ett sådant sätt att de utgör själva livsnerven i regionekonomin.

Den sektion på Länsstyrelsen i Norrbotten som handhar de regionala utvecklingsmedlen heter sedan en tid Strukturfondsenheten. Det utvecklande perspektivet har sålunda av namnet att döma kommit något i skymundan. Vilket kanske säger ganska mycket om vad långvarigt beroende av offentliga medel leder till: uppgivenhet.

En speciell form av ansvar

Mordet på sex miljoner judar utfört av en regim i Europas största nation har för evigt tilldelat världsdelen en alldeles speciell form av ansvar. I direkt anslutning till krigsslutet var det dock segrarmakterna, i synnerhet USA, som drev på för att det skulle göras upp med vad som skett. Idag märker vi detta bland annat i form av minnesmärken och högtider, men också i form av lagstiftning. I Tyskland är det exempelvis förbjudet att förneka att Förintelsen ägt rum.

När nu en europeisk union håller på att ta form med utökad beslutsrätt och fler medlemsstater så vore det bra om Europa kunde finna en egen väg i kampen mot anti-semitismen. I det långa loppet torde det nämligen inte vara hållbart att förvänta sig att USA ska rycka ut och hjälpa alternativt ta européerna i örat när de inte klarar av att hantera sina egna problem. Som fallet blev i samband med kriget på Balkan under 1990-talet.

Anti-semitismen har en koppling till ett annat ständigt aktuellt fenomen: terrorismen. Vad som inte kommer fram riktigt i nyheter när radikala islamister uttalar sina hot är med vilket hat det talas om "sionismen". Kanske helt enkelt därför att budskapen inte skulle gå att offentliggöra för en bredare publik då. Nyhetsförmedlingen blir till en propagandamegafon.

Det går alltså att slå två flugor i en smäll om Europas stater enas i kampen mot terrorismen eftersom det uppenbarligen finns de som inget lärt av historien och bara blickar bakåt. De styrande som söker efter ledstjärnor att följa i detta arbete kan dock ha hjälp av radikala islamister i ett avseende: nämligen genom att vända sig till de som på olika sätt utnämns till sionister. Dessa är om några vad jag skulle vilja kalla personer med sanna ideal.

Vänsterpartiet feministerna

Så börjar då FI:s blivande partiprogram ta form. Inte oväntat verkar det få stora likheter med vänsterpartiets. Avgående partisekreteraren i vänsterpartiet Pernilla Zethraeus har till och välkomnat FI upp på barrikaden. Sex timmars arbetsdag och individuell föräldraförsäkring är i alla fall de första konkreta frågor FI meddelat att de vill driva.

Kopplingen vänsterut kommer inte direkt som någon överraskning. Feminismen har tydliga likheter med leninistisk strategi och taktik. Kanske är det därför som en av förgrundsfigurerna i FI, queer-teoretikern Tiina Rosenberg, hotat med att hoppa av. Sexual- och familjepolitiken är för ensidigt inriktad på heterosexuella, menar hon. Detta är väl knappast att förvåna eftersom homosexualitet var straffbart i Sovjetunionen.

Vad jag vill påstå är att det går att dra paralleller mellan det stridssätt sovjetkommunismen begagnade sig av och den svenska vänsterfeminismens sätt att arbeta. Intoleransen finns där liksom snacket om "backlash" så fort argumenten brutits av. Allt för att få ligga steget före. Målet är, vilket jag tidigare varit inne på, ett upprättande av matriarkatet som hämnd för vad det teoretiska begreppet patriarkatet sägs ha ställt till med. Att få ge igen är vad det handlar om.

I kulisserna bakom FI spökar Ebba Witt-Brattström, kanske den som tillsammans med Gudrun Schyman har mest inflytande över föreningens/partiets politik. Det är mindre troligt att denna kommer att ingå i det av ansvar urvattnade delade ledarskap som ska tillämpas. Men den ideologiska basen för FI, om det nu någonsin kommer ut något röstbart av alla mediala utspel, kommer sannolikt att formuleras av Witt-Brattström. Med hatet som drivkraft dessvärre.

Uppochnedvända världen

För någon tid sedan gick nationalekonomen Marian Radetzki ut med den positiva prognosen att vi inom ett femårsperspektiv kan förvänta oss ett oljepris på omkring 25 dollar fatet, dvs knappt hälften av vad det är idag. Detta under förutsättning att det lugnar sig politiskt i Mellanöstern. För vad världen står inför är en ökning av produktionskapaciteten av sällan skådat slag enligt Radetzki. Som dessutom utvecklas i länder utanför det opålitliga OPEC. Den efterfrågeökning på olja (och andra råvaror) som skett under senare år och som höjt priset är därtill tillfällig. USA går mot lågkonjunktur och kinesernas oljehunger under 2004 var ett specialfall.

Radetzki har dock kommit med djärva spådomar tidigare som slagit fel. Finns det anledning att tro att han har rätt denna gång? Förmodligen inte. Hela argumentationen bygger som Tommy Hammarström påpekar i Expressen den 18/7 på att oljan är en oändlig naturresurs. Vilket den naturligtvis inte är (fastän det finns en del som tror det).

Marian Radetzki är professor i nationalekonomi vid Luleå Tekniska Universitet. Man kan undra om detta är en tillfällighet. Luleå brukar ju göra sig känt utanför staketet som producent av tokiga idéer. Svart blir till vitt bara genom att detta sägs högt, upp blir ned osv. Ett desperat skrik lämnar ingen oberörd. Särskilt om det görs stort.

Om det är Luleås, Radetzkis eller någon annans fel att stadens universitet börjar få dåligt rykte låter jag vara osagt. Men nog vore det väl tråkigt att få göra konstaterandet att det råder ett symbiotiskt förhållande mellan snedseglare och perifert belägna lärosäten.

På jakt efter den sanne europén del 3

I Sverige är vi inte direkt bortskämda med stora filosofer och tänkare. Kanske är det symtomatiskt att en av de största inom facket, Descartes, dog här, i det land där han menade att såväl människor som tankar frös till is. Samtidigt finns det exempel på personer som verkat inom rikets gränser som väl kunnat uppnå världsrykte om de släppts fram eller uttryckt sig annorlunda.

Anders Chydenius från Österbotten i det som kallades östra rikshalvan av Sverige fram till det att Finland förlorades 1809 var sådan person. Han argumenterade inte bara för frihandel och ekonomisk liberalism drygt tio år före Adam Smiths The Wealth of Nations kom ut. Han var också drivande bakom 1766 års tryckfrihetsförordning och religionsfrihetsförordningen från 1781.

Chydenius argumentation för ekonomisk liberalism tog sig konkret uttryck främst i motstånd mot det bottniska handelstvånget som utgjorde exempel på den inre kolonialism som den svenska centralmakten bedrev bland annat mot hans egen region. Med utgångspunkt i naturrättsresonemang som föreskrev att det tillkom människan att oberoende av omständigheter och klass få vara fri menade han att den enskildes vinst samtidigt var till samhällets gagn. Men också att människorna måste få tänka och debattera fritt. Annars hotades även den ekonomiska friheten.

Chydenius funderade också i banor kring att inrätta en liberal lappländsk utopi. Här skulle privat äganderätt och individuell frihet råda. Befolkningen där skulle ha rätt att sysselsätta sig med vad de ville och inga regler, privilegier eller skatter skulle få finnas. Den enda tillåtna myndigheten var tänkt att utgöras av domaren, vars uppdrag var att se till att ingens rätt kränktes.

Hade detta projekt sjösatts och fått utvecklas är sannolikheten stor att det verkligen gått att tala om existensen av ett Sveriges Amerika i norr.

Rothstein versus Lundgren

Ibland är det rentav tacksamt att bo ute i periferin. Att vara i besittning av möjligheten att utifrån, på avstånd betrakta vad som sker på riksnivån. Den sena vårens debatt i Sverige präglades av vad som framkom i TV-programmet Könskriget. Inte minst väckte sociologiprofessorn Eva Lundgrens forskningsresultat uppmärksamhet.

Efter det att Könskriget visats var det egentligen bara en tidsfråga innan dåligt sysselsatte och ridderlige väktaren av akademiska ideal Bo Rothstein skulle rycka ut. Det skedde också på DN Debatt den 3 juni. Denna gång med en Anne-Marie Morhed som vapendragare så att han skulle undankomma att bli beskylld för manliga härskartekniker eller ensamhet.

Artikeln var taktiskt upplagd sålunda. Det var även Lundgrens svar den 12 juni i vilket Rothstein & Morhed utmålas som forskningspoliser. Lundgren pekade också på svagheten i dessas resonemang som likställer tomten med kristendomen ifråga om vidskepelser. Slutrepliken gavs åt Rothstein & Morhed som säger sig invänta den granskning av Lundgrens verksamhet som Uppsala Universitet beslutat vidta.

Av detta kan man göra några konstateranden. För det första att de båda DN-debattörerna inte lyckades, som det heter i de här sammanhangen, hantera Lundgren. Argumenten räckte inte till och därför hänvisades hela diskussionen till en auktoritet. Ivern att visa upp sig var starkare än resonemangen. Därför blev matchen oavgjord. Eller så blev det seger på poäng för Lundgren.

Det andra konstaterandet som går att göra rör platsen för var Lundgrens omstridda forskning bedrivs. Denna är belägen i den svenska akademiska världens absoluta centrum, Uppsala. Inte i Umeå som vanligen är det lärosäte i landet som kommer på tal när stolligheter är på tapeten.

Med detta sistnämnda som utgångspunkt kan man fråga sig om det alltid är så lämpligt att överlåta domarrollen för vad som ska betraktas som god sed inom forskningen åt centrala instanser. Det verkar ju ibland som om det kan leda till att folk pekar finger åt sig själva.

Nyhetsvärde av en dödad ren

Ett populärt tema är att göra spektakel av vad som står att läsa i landsortstidningar. Med dessa avser jag inte främst alla mediala organ som är belägna utanför Stockholms tullar. Snarare syftar jag på de riktigt lokala, såsom till exempel Haparandabladet i Norrbotten.

Det händer sannerligen inte mycket att skriva om i Torne älvdalsområdet. Det sägs ha förekommit även under andra tider än semesterperiodens värsta nyhetstorka att Haparandabladet rapporterat om överkörda rävar och harar. Sannerligen något för en storstadsbo att skratta åt.

Men fundera gärna närmare över detta fenomen. Är det inte just i storstäder som djuromsorgen tar sig tydligast uttryck? En nyhet som knappast är värd att nämnas ens i periferin skulle därmed kunna gå hem även i Stockholm. Men är huvudstadsborna villiga att nedlåta sig till att erkänna att allt liv inte cirkulerar runt dem själva?

Sådana tankar rör sig i mitt huvud när jag i Norrländska Socialdemokraten läser om en renolycka på E10. Slutmeningen i notisen är kort, lakonisk: "Föraren klarade sig utan skador, men renen avled."

Problem i Europas historia

Sent på kvällen den 20 juli slog det mig vilken speciell dag som gick mot sitt slut. Nämligen den då det var sextioett år sedan attentatet mot Hitler i Varglyan (Wolfsschanze) vid Rastenburg i Ostpreussen. Händelsen är intressant av främst två anledningar. Dels om man vill ägna sig åt kontrafaktisk historieskrivning. Vilket efterkrigs-Europa hade vi fått om Hitler dödats och en antinazistisk regering installerats innan allierade trupper intagit Tyskland? Men också vilket värde det går att tillmäta självmordsbombare. Borde överste Claus Shenk von Stauffenberg ha utlöst sin bomb ståendes invid Hitler istället för att fly efter att ha lämnat den tidsinställd i det rum där diktatorn vistades.

En negativ tolkning av ett lyckat attentat mot Hitler skulle kunna vara att den nya regering som var tänkt att tillträda hade hamnat i samma läge som Weimarrepubliken efter det att kejsardömet rasat samman 1918. Tyskland hade fortfarande varit obesegrat - eller i varje fall inte intaget av utländsk trupp - och en ny dolkstötslegend kunde ha börjat odlas. Knappast en bra start för Europas folkrikaste nation som demokrati. En positiv tolkning av att Hitler eliminerats går först och främst ut på att många, många människoliv sparats. Dessutom hade av allt att döma stora delar av Central- och Östeuropa kommit undan kommunistisk dominans då ju Stalin sommaren 1944 inte ännu hunnit skaffa sig den goda förhandlingsposition han fick vid krigsslutet.

Den 20 juli 1944 kunde med andra ord ha blivit inledningen på en helt annan historia för det efterkrigstida Europa om Stauffenberg gjort som våra dagars självmordsbombare. Frågan är då om han kommit att betraktas som terrorist eller martyr för eftervärlden? Hade han fungerat som inspirationskälla för de som ser det egna livet och andras liv som ersättning för argument och därmed säkert med stor sannolikhet gjort självmordsdåd till ett äldre fenomen i Europa än de tre veckor som gått efter den 7/7 i London? Dylika problem går det att sysselsätta sig med utan att försöka ge några rimliga svar.

Den saliggörande staten

Verksamheten vid Centrum mot rasism såg ut att bli sommarens stora semesterföljetong. Debatten mattades av något efter det att ansvarig minister Jens Orback försvarat vad som sades vara en ideell förening.

Diskussionen om vad staten/regeringen gör för att bedriva god politik genom myndigheter och påstått fria föreningar fortsätter dock. Häromdagen stod det klart att regeringen avser inrätta ett jämställdhetsverk. Det är nästan så man tror det inte är sant. Och hundra miljoner behöver den nya myndigheten. I alla fall säger den som har utrett frågan, Gertrud Åström, så. Satsa en peng på att hon blir generaldirektör och du blir inte rik.

Det fanns en tid när det korporativa Sverige existerade. När den beskyddande staten mötte det fria utvecklande föreningslivet. Idag råder ett annat förhållande. Istället för att hålla sig inom vissa ramar griper staten in på allt fler av medborgarnas områden. Ett fritt föreningsliv finns fortfarande trots stora medlemstapp men behövs snart inte längre. Staten ska ju göra allt åt oss.

Det talas ibland om att nya rörelser uppstår. Påfallande ofta visar sig dessvärre sådana med osviklig snabbhet benägna att sugas in i statsapparaten. Företrädare för folkrörelser verkar ha en särskild smak för maktens sötma, en lockelse som idag också är förknippad med mycket pengar.

En särskilt stor dragningskraft verkar den statliga karriärvägen ha på personer med dragning åt det udda. Detta är något som förvånar mig när den bästa vägen till självförverkligande torde gå genom engagemang i genuint fria föreningar/intresseorganisationer. Sålunda hör man numera sällan företrädare för homosexuella, kvinnoprästmotståndare och antirasister uttala sig. Såvida det inte gagnar den egna saken.

Istället har vi HomO, Synoden och Centrum mot rasism. Inrättningar som jag inte drar mig för att kalla statligt sanktionerade sekter.

En så kallad rörelse

Oas-rörelsen har haft sitt sommarmöte i Boden. Mest uppmärksamhet fick detta på grund av att inte kvinnliga präster tilläts leda gudstjänster vid sammankomsten. Återigen aktualiserades en fråga som många gånger tidigare varit på tapeten: är det tillåtet att föra åsikter till tals med utgångspunkt i den rådande bibeltexten?

Att kvinnan ska tiga i församlingen och mannen ska vara hennes huvud lärde oss Paulus. Denna uppfattning är djupt rotad inom hela kristenheten. Ändå har utvecklingen på många håll gått i motsatt riktning. Det hindrar inte att det finns sällskap inom Svenska kyrkan som motarbetar kvinnliga präster.

Ibland undrar jag om det bakom kvinnoföraktet som det inom Oas-rörelsen döljer sig något mer än bara teologisk misogyni i största allmänhet. Nämligen inflytande från den katolska kyrkans dogmatiska och öppet reaktionära hållning i frågor om jämställdhet. I takt med att EU övertagit beslutandefunktioner från nationalstaterna så har denna institution inte legat på latsidan. Vilket inflytande katolska kyrkan haft på den svenska kyrkopolitiken är dock svårt att avgöra utan att hemfalla åt konspirationsteorier.

Givetvis ska det stå Oas-rörelsen fritt att uttrycka sina åsikter om kvinnliga präster och annat. Det gäller även deras arbetssätt och organisation. Vad man kan ifrågasätta är dock hur staten direkt subventionerar verksamheter av dylikt slag. Om Oas-rörelsen verkligen är en rörelse, vad är det då som hindrar att de öppnar eget? Varför är det förresten så vanligt i Sverige att människor med utrerade åsikter söker sig till staten istället för till den arena där de bäst skulle komma till tals, dvs. i det genuint fria föreningslivet. Till detta problem ska jag återkomma i veckan.

På jakt efter den sanne europén del 2

Det århundrade vi benämner 1700-talet är känt som upplysningstidens. Epokens främsta affischnamn är Francois Marie Arouet, även känd som Voltaire. Voltaire var en praktisk man såtillvida att han argumenterade för tolerans, för tanke- och religionsfrihet och mot förtryck , rättsröta och intolerans. Av de som behärskar filosofins historia betraktas han inte som en tänkare av det mera djupsinnigare slaget, utan snarare som en författare som skrev bra.

Att skriva på ett lättillgängligt sätt betraktas på vissa håll som liktydigt med ytlighet och bristande kompetens. På det forum som på akademierna benämnes seminariet råder andra regler. Narcissismen är här normen, varför publiken utanför ofta glöms bort. Eller föraktas.

Voltaire personifierade raka motsatsen till självbespegling och egenkärlek. Förutom filosofiska essäer skrev han tragedier, prosaberättelser och inte minst historiska arbeten som det om Karl XII. I Candide gjorde han spektakel av Leibniz uppfattning om att vi lever i den bästa av världar och i sin Traktat om toleransen gjorde han rent hus med alla uppfattningar som på något vis ställer upp på intoleranta livshållningar.

Den stora motståndaren för Voltaire var den institutionella kristendomen. Av vilket inte följer att han var ateist. Om inte Gud fanns hade vi blivit tvungna att uppfinna honom menade Voltaire. Själv trodde han på någon form av övernaturlig makt vars syften uppfylls om människor lever dygdigt. Kanske var det med utgångspunkt i denna han vågade gå långt som till att visa sig beredd att dö för andras rätt att uttrycka åsikter han hatade.

Voltaire hamnade tidigt i sitt liv i fängelse för sin satirkonst. Att håna uppfattningen att vi lever i den bästa av världar var säkerligen ett grepp som slutligen retade de flesta av Europas makthavare. Denna grundkritiska livsinställning kunde han ge sig i kast med efter att ha brutit med Fredrik den store och installerat sig på slottet Ferney nära den schweiziska gränsen. Här utvecklade han till slut också sina argument för toleransen, själva grundbulten i det demokratiska arbetssättet.

Den borgerliga alliansens kommunister

Så här i mitten av industrisemestern händer det väl inte så värst vidare mycket i den svenska politiken. Ändå vore det fel att påstå att det inte pågår en uppladdning inför valåret 2006. Vad jag närmast tänker på är det regeringsalternativ i form av den borgerliga alliansen som sedan en tid formerar sin styrkor.

Det är glädjande att borgerligheten för första gången ställer upp med ett konkret alternativ till socialdemokratin. Förhoppningsvis slipper vi höra svar i stil med "det får valutgången avgöra" på frågor ställda till företrädare för de borgerliga partierna angående alliansens gemensamma politik när det börjar dra ihop sig.

Ett problem som ännu inte blivit så tydligt men som med all sannolikhet lär bli uppenbart för de borgerliga rör kristdemokraternas ideologiska kurs. Om det alls går att tala om ideologi ifråga om detta parti. Det enda man kan kräva av en politisk ideologi är att den i någon mån svarar mot förnuftigt tänkande, eller som det också heter, upplysningstanken. Det gör inte kristdemokraternas ideologi.

I syfte att överskyla den enda ideologiska riktning som går att knyta till partiet - moralismen - så ägnar sig kristdemokraterna oavbrutet åt taktiska utspel ingen allmänborgerlig väljare har något att invända mot. Ur detta kommer ingen profilering. De hjärtefrågor som följer av moralismen talas det sällan öppet om även om alla vet vad det handlar om.

I likhet med vänsteralternativet i svensk politik dras alltså borgerligheten med sina kommunister. Jag kallar kristdemokrater så eftersom deras ideologi i likhet med vänsterpartiets hör hemma i politikens skräpkammare. I alla fall om vi ska prata om upplyst politik.

Till slut en fråga: är det en slump att Lars Ohly är son till en präst?