Skadeskjutet flaggskepp

På 70-talet var det så att varje kommun med självaktning skulle hålla sig med en skidbacke. Så småningom kom det sig också så att varje region skulle hålla sig med ett hockeylag. En minnesvärd marsafton 1984 gick Luleå Hockey upp i högsta divisionen efter att ha krossat Hammarby i tre raka matcher.

Under vintern har det varit uppe till diskussion huruvida det var rätt av kommunen att sälja Coop Arena restaurerad till hockeylaget, dessutom med hyran betald. Alldeles frånsett affärens karaktär av otillbörligt gynnande av kommunens och hela regionens flaggskepp i idrottssammanhang, inställer sig alltmer frågan om det även av rent idrottsliga skäl finns anledning att satsa mer på Luleå Hockey.

Laget har varit illa ute förr, men i år ter sig kvalserien ett högst realistiskt scenario. Går det illa där åker Luleå ur elitserien efter 24 år i sträck i hockeysocieteten. Det har spekulerats en del hur det har gått dithän. Svagt spelarmaterial till följd av otillräckliga värvningar som i sin tur kan vara en konsekvens av föreningens misslyckade samarbete med Obol Investment nämns av många som huvudorsaken. Men intresset för hockey i stan har också minskat.

Luleå är inte längre en arbetarstad på samma sätt som tidigare, med den naturliga påföljden att idrotter som hockey tappar mark till andra intressen. Det hjälper inte att publik bussas från orter som Boden, Kalix och Piteå, ja till och med flygs från Pajala, i syfte att hålla uppe publiksiffrorna. Elitseriehockey är inte lika spännande längre och kanske lite för ofta förekommande. Det makthavarna i kommunen snarare borde fundera över vore därför om folk vill ha hockey längre, inte om hur mycket det ska lappas och lagas i en skadskjuten galjonsfigur.

Varför flyttar han inte också?

Det här med norrbottningar i förskingringen har jag studerat en del. Elaka tungor säger att det finns folk häruppifrån som knappt rör sig utanför arbetsplatsen och hemmet efter att de flyttat lite längre bort. De har med andra ord lite svårt att integreras på de nya bostadsorterna. Mest utbrett ska detta beteende vara hos de med anknytning till en viss religiös gruppering med förankring i inlandet.

Må så vara med det. Till syvende og sidst är vi alla individer och ska bedömas därefter. Gårdagens stora nyhet var att chefen på länsstyrelsens miljöavdelning ska bli chef på Naturhistoriska riksmuséet. Som vanligt när kråkvinkeljournalistiken får tag i nyheter av dylikt slag, framställs det som om det är fråga om ett toppjobb. Sanningen är att Naturhistoriska riksmuséet var det av de stora statliga muséerna som klarade sig sämst när de fick börja jobba kundorienterat och ta inträde. Hela 56% minskade antalet besökare från 2006 eller 400 000 i absoluta tal. Jan-Olov Westerbergs roll är nog därför snarare städgummans.

Han ska också bo kvar i Luleå. Kanske på grund av att han inte lär bli så långvarig på det nya jobbet, vad vet jag om en som byggt upp hela sin karriär på en regional myndighet. Särskilt klimatsmart det emellertid inte, för jag förmodar att Westerberg varken kommer att ha tid eller lust att åka fjorton timmar med tåg enkel resa mellan huvudstaden och residensstaden gissningsvis två gånger per vecka. Mest av allt skorrar detta falskt när det är fråga om en person som haft ansvar över miljöfrågor.

Mina iakttagelser angående norrbottningar som sedda lite över axeln på grund av sin inskränkthet och ovilja att ta till sig av nya intryck är måhända inte korrekt. Jag tycker ändå att om man heltidsjobbar på ett ställe så ska man inte bo 100 mil därifrån. Det är bara självbedrägeri och klimatdumt att göra så.

Oron på börssidorna

Det har väl inte undgått någon att det händer rätt mycket på världens börsmarknader just nu. Sedan årsskiftet har Stockholmsbörsen gått ned omkring 15 procent. Det är den amerikanska finansmarknaden som haft problem ett tag. Dessutom har det börjat komma negativa signaler om ekonomiska utvecklingen i stort i USA.

För bara några veckor sedan var det inte många som trodde annat än att den svenska ekonomin även under 2008 och 2009 skulle fortsätta att gå lika bra som den gått några år. Nu är dock börssidorna fulla av helt andra prognoser. Likt kajor som följer den som skriker högst trumpetas den ena sensationella analysen eller kommentaren efter den andra ut. Det är svårt att hitta något vettigt att lita på.

Något som bekymrar mig mer än själva börsoron är oron på börssidorna. Om det ska se ut så här när det verkligen krävs sakliga och pålitliga prognoser, vad behöver vi då börskommentatorerna till? Visst är det så i en globaliserad tid att skeendet måste följas upp hela tiden, men nog borde det väl också finnas utrymme för lite mer analyser av långsiktigt slag. Efter att det börjat lugna ner sig igen fordras en ordentlig gallring bland ekonomijournalisterna.

Lägg ned KGB

Länge var det ett problem på TV att förmågor som gjort sig bemärkta på 50-talet fick stanna kvar för länge. Det klassiska exemplet på detta är Lennart Hyland som återkom i en lördagsshow på 80-talet. Tiden hade då för länge sedan sprungit ifrån honom. Han var heller inte lätt att tas med som person. Programformen som gick ut på att "hela svenska folket" skulle sitta bänkade framför apparaterna kom dock att överleva ännu en tid.

I höst har en av de TV-profiler som kom fram på 80-talet haft ett eget program, benämnt KGB. Karl-Gösta Bergström från Ryssbält står bakom detta i kraft av en långvarig karriär som politisk reporter. Felet med programmet är väl egentligen inte att det är dåligt, men det lider av samma problem som sammanhängde med Hylands återkomst: nytänk saknas och yngre förmågor hålls borta.

Ändå finns det också ungdomar som kan räknas in bland fossilerna på TV. Ett program betitlat "Carin" leds av en göteborgsbrutta som vid det här laget kan räknas till veteranerna på statstelevisionen. Anledningen är att hon redan som tonåring började förestå ungdomsprogram. "Carin" är mera lättunderhållning, ofarlig journalistik, helt i motsats till KGB. I slutet av det spelas beröm till programmet upp, kritik omdefinieras på sin höjd till synpunkter för privat bruk. Dags för denna TV-broiler att söka nytt jobb.

Det tredje programmet som börjar ha tjänat ut är Plus från Umeå. Tidigare firade det 20-årsjubileum, alltså också en 80-talare. Konsumentupplysning sköts numera lika bra på annat håll. Sverker är inte längre först med sina avslöjanden. Kvar blir tunnan som slamrar, något som inte i sig saknar underhållningsvärde. Dessutom lär programmet ha gett upphov till ett nytt ord, sverka, dvs. klaga i efterhand på inköpt vara. Så skulle det inte ha blivit om avtalsrätten varit mer utvecklad i Sverige.

Projektpartiet

Det gick ju bra för centern i valet. Partiet blev landets tredje största, bland annat med konsekvensen att ledaren besatte vice statsministerposten i regeringen. Dessvärre, eller uppenbarligen skulle det hellre uttryckas, lyckades inte centern följa upp valvinden. Det har gått rätt tungt för dem i regeringsställning trots att departementen i deras hjärtefrågor tillföll dem vid regeringsbildningen.

Maud Olofsson har fått lite uträttat på näringsdepartementet. Kritik har riktats mot politiken från företagarhåll och från oppositionen för att hon blickar bakåt. Andreas Carlgren på miljö har fått gjort mera men verkar vara inställd på att miljöpolitik innefattar ett icke ringa mått av självplågeri. Eskil Erlandsson på jordbruks är en doldis, en förvaltare som de flesta varken sagt bu eller bä åt.

Jag tror centerns problem i grunden består i att partiet har och alltid haft en svag ideologisk förankring. I valet framträdde det som det liberalaste av alla, men när det kom till praktisk handling verkade kompassnålen snurra flera varv. Längre än nästa projekt tänker inte centerpartisterna framåt. Därefter måste det komma något nytt. Som jag ser det är det lättare att se vad centern inte står för än vad de står för.

Sura sidan

I Norrbotten är vi ännu så längre begåvade med två ideologiskt disparata tidningar. Den ena av dem, Norrländska Socialdemokraten, har en ledarsida som jag tänkte ägna några rader.

Det är nämligen så att denna, förutom att sakna nästan varje tillstymmelse självständig analys, sedan regeringsskiftet intaget en position som närmast är att likna vid gamle politbyråmedlemmen Gromykos ständiga njet till allt icke-sovjetiskt. Ingenting regeringen gör är bra, och då menar jag ingenting. Visst ska det finnas en opposition, men även jag med min borgerliga sympatier kan tycka att en del av det sossarna har att komma med är OK.

Finansministern kölhalades på ledarsidan för några dagar sedan. Han anklagades för att inte agera som den ekonom han är utbildad till. Bara någon dag därefter refererades ett påbudsliknande inlägg från ex-minister Nuder som hade sitt regeringsjobb inte på grund av sin kompetens, utan som ett lydigt redskap till sin chef.

NSD:s politiske redaktör avhördes nyligen i riksradion med anledning av partiledardebatten i riksdagen. Som en inkvoterad förmåga med enda syfte att jämna ut regional obalans och ideologiskt övertag från liberala kommentatorer påminde han mest om Gustav Hedenvind-Erikssons roddare som vidgade sitt synfält genom att blicka bakåt. Lösningarna på dagsproblematiken fanns i det förgångna, inte i framtiden.

På tal om jämtar. En Peter Swedenmark skriver regelbundet på ledarsidan. Enligt vissa är hans krönikor mycket lästa. För egen del tycker jag det mesta han har att komma med kan sammanfattas i ordet mot. Det är tveksamt om hans ens skulle få tala till punkt i ring P1.

Demokraternas nomineringar i kristallkulan

I regeringsorganet, jag menar Svenska Dagbladet, skriver exilfilosofen Martinsson om demokratiska partiets primärval i USA. Han är bosatt i Austin står det (håller inte en annan så kallad filosof samt vindflöjel nämligen Lars Gustafsson till där?). Martinsson har frukostat ihop med en av "världens smartaste kampanjstrateger". Inte illa. Ändå är det mer intressant att läsa vad han skriver om parallellen mellan svenska s-partiet och amerikanska demokraterna.

Dock begriper jag mig inte på svanhoppet från primärvalen till den sittande svenska regeringens eventuella omval. En filosof borde kunna dra ut resonemanget från kampen mellan Obama och Clinton till vad som förestår om Sahlin förlorar 2010. Jag befarar då att vi får uppleva svenska primärval inom s-partiet mellan denna och en motkandidat som det möjligen går att ana konturerna av men ännu inte vet så mycket om.

Att vara kund i vården

Idag funderar jag över varför det fortfarande i vår upplysta tid finns en grupp i vårt samhälle vars kompetenser eller eventuella lämpligheter i yrket är så svåra att ha synpunkter på. Jag tänker naturligtvis på läkarna. Sedan teologin ersattes av vetenskapen blev det nämligen dessa som efterträdde prästerna som Försynens företrädare. Att kritisera vården, särskilt om det inte görs på rätt sätt, renderar i regel i bestraffningar av något slag har många fått erfara.

Därför är det intressant att läsa om en sida på nätet där det går att betygsätta läkare. Hur pass seriös denna är har jag ännu svårt att bedöma. Desto intressantare är att läsa vad ordföranden i en läkarförening tycker om det hela. Denne har inget positivt att säga om att vården måste arbeta kundorienterat. Argumentet är att läkare kan bli mobbade och att missnöjda inte hör av sig till vården (där dessa förmodligen själva skulle bli eller blir mobbade av vården).

Det finns många exempel på läkare som överhuvudtaget inte borde få utöva sitt yrke. Så är det ju också i alla andra professioner. Det handlar ju om människor av kött och blod, ingen är fullkomlig och kapabel att göra misstag. För att folk ska kunna välja läkare måste de också ha tillgång till beslutsunderlag. Därför är det inget fel i att det går att betygsätta tjänster av vilket slag det än vara månde.

När det gäller läkaryrket finns det för övrigt en mycket intressant och bra bok, Tecknen - läkaren och konsten att läsa kroppar, av idéhistorikern Karin Johannisson. Av denna framgår att den vita rocken är en relativt sen uppfinning. Först under första världskriget kom detta läkarens maktattribut nummer 1 i bruk. Och det var först under senare halvan av 1800-talet som det individuella mötet mellan läkare och patient successivt började praktiseras. Före det hade undersökning och behandling snarare karaktären av offentlig föreställning.

Den uppenbarligen ganska känslige läkarordföranden Svartholm slår ett stort hål i luften när han summerar sina åsikter om yttrandefriheten i lokaltidningen i påståendet att det följaktligen blir möjligt att "förtala" läkare. Tydligare kunde det inte sägas. Doktorns ord ska vara lag.

En räv i bloggarhönsgården

I min fackföreningstidning har under de senaste åren fokus svängt från att lyfta fram lyckade exempel på medlemmar till att ägna utrymme åt att den kategori av förbundets undersåtar som har svårt att få jobb efter examen. Bland samhällsvetarna är för närvarande 22 procent utan jobb enligt Juseks arbetsmarknadsundersökning. En grupp bland dessa som särskilt sticker ut är statsvetarna.

Det går att ha skilda åsikter om varför det är så. Ändå skulle jag vilja lansera en huvudförklaring till detta förhållande: svensk statsvetenskap vari inbegripes såväl forskning som utbildning har skaffat sig ett dåligt renommé genom att dess företrädare som under ett flertal år nu ägnat sig åt mediala framträdanden av diverse slag som inte kan anses som seriösa.

Jag ska inte göra något försök att utse störste pajasen inom facket. Det är en alldeles för grannlaga uppgift. Men klart står att yrket statsvetare inte har någon vidare status. Och ansvaret för detta ligger i första hand hos institutionerna.

Det har nu dykt upp en professionell statsvetare, varmed avses en med doktorsexamen, i bloggosfären. Han är förvisso inte den första. Gå gärna in på hans ankarplats och studera med fördel språket som rör sig någonstans mellan det frökenaktiga och en recension i Svenska Dagbladet under sent 90-tal. Narcissismen är naturligtvis normen. Vi ska veta vem som skriver, inte vad som skrivs. Budskapet går kanske inte in direkt men då det gör det är vi lurade. Killen har sålt in sig. Det hela liknar ändå mest ett projekt av en som inte kommit ut ur studentrollen ännu. Jag kan inte annat än beklaga det som sker.

Nu tjänar det väl inget till att nedlåta sig till att vara för elak även om det måste vara möjligt även för en liberal bloggare att ge sig på en räv i hönsgården. Samhällsvetenskapliga institutioner på universiteten tenderar att vara härdar för diverse svårplacerade element. Inte sällan blir de professorer som är bäst på att vara sämst, och jag känner till några fall som misslyckats med sina ingenjörsstudier och satsat på statsvetenskapen i stället. Det är väl knappast det som kallas för kompetensförsörjning.

Klavertrampet i Kalla-euforin

Det är inte ofta som små orter i inlandet hamnar på världskartan. Mest känt är kanske Tärnaby, som fostrade en utförsåkningskung utan dess like. Nu har i alla fall en ny stjärna uppmärksammat existensen av ett samhälle som mer eller mindre börjat bli bortglömt.

Tärendö i Norrbotten var egen kommun fram till 1971 då den tillsammans med några andra socknar lades ihop till Pajala kommun. Många är de som vill förknippas med Charlotte Kalla med tanke på hennes bedrift i Tour de Ski. En av dessa är Pajalas kommunalråd Bengt Niska. Han vill hedra Charlotte med en tomt. Det är bara det att en sådan handling strider mot kommunallagen.

Bruket med att staten delar ut belöningar till framstående idrottare har varit vanligt i Finland. Jag tror det tillämpades i Sovjetunionen och i de baltiska staterna än idag. Men i allt annat i elitistiska Sverige gör vi inte så. Därför är idén god. Niska gjorde dock bort sig när han som motivering till sitt beslut hävdade att det är tillåtet så länge ingen anmäler det. Ett förtäckt hot?

Det är ingen tvekan om att Charlotte Kalla har en enorm utvecklingspotetial. Mycket har emellertid skett på väldigt kort tid. Och en del frågor återstår ännu. Vi befinner oss ännu på försäsongen. Otaliga är de skidåkare som varit lysande under denna del av året, men så småningom kommit efter när allvaret börjat. Angående Tour de Ski är jag dessutom osäker på dess egentliga status. Därmed inget negativt om prestationen i sig.

Svenska skidförbundet gör helt rätt nu som intensifierar omhändertagandet om sin största talang sedan Per Elofsson kom fram. Det finns nämligen en uppenbar risk att Charlotte Kalla röner samma öde som denne om kraven blir för stora. När det gäller mediauppmärksamheten är det värt att påminna om att samma krafter som burit upp någon till stora höjder kan vara lika snabba att totalsänka ifrågavarande när det börjar gå tungt.

Dags att byta jobb PJ?

Svenskans politiske chefredaktör summerar sina första fyra år i denna position. Inte särskilt förvånande uppehåller han sig vid det förgångna. För det var ju någon som menade att PJ Anders Linder starkt bidrog till Alliansens valseger. Nu är det mesta mycket bättre fastslår Linder. Det är däremot inte hans tidnings ledarsida längre.

Efter maktskiftet har Svenskans ledarskribenter successivt tappat i styrka som opinionsbildande kraft i svensk politik. En del (läs Ulf Adelsohn) håller nog inte med om detta. Vi ser det i form av sviktande stöd för regeringen, den som för att tala det riktigt Carlbildtigt, är bra eller bäst för Sverige. Bättre kommunikation har efterlysts av regeringsföreträdarna. Men frågan är om inte vad som saknas är en berättelse till folket om att de är bäst på att styra landet.

När jag läst igenom en artikel av PJ Anders Linder känner jag mig ganska tom efteråt. Det som kommuniceras går visserligen ut från texterna, men någon djupare idé bakom det han skriver tycker jag mig inte förmärka. Till råga på allt verkar den förmåga på ledarredaktionen som främst fått jobbet för sitt motstånd mot radikalfeminismen ha förirrat sig i gammaldags konservatism genom att börja försvara åtminstone en läkare som agerat olämpligt.

Om inte stödet för Alliansen förbättras snart bör dess främste supporter byta jobb. Eller åtminstone bestämma sig för om han är bloggare eller ledarskribent.

Det nya bruket

En forskare vid Luleå Tekniska Universitet går till attack mot vad han kallar toppstyrning av verksamheten på hans arbetsplats. Istället för att ange spelreglerna och ge fakulteterna det mesta av makten, är det rektorn och universitetets styrelseordförande som bestämmer. Dessa vill bland annat prioritera den tekniska fakulteten på den filosofiskas bekostnad.

Det är väl inte att förvänta något annat av en beslutsfattare som har politiken som livslångt yrke. Mer att förvåna är att samme Sundström blev kvar i universitetsstyrelsen efter regeringens så kallade avpolitisering, särskilt som det är högst oklart om han ens har en akademisk examen.

Nu är väl problemet med ledarkompetens minst lika stort vad beträffar den akademiska kompetensen vid universitetet. Några särskilt internationellt renommerade forskare finns inte i Luleå. Om Luleå skulle få ett fakultetsstyrt universitet skulle verksamheten där ganska snart rasa samman.

En del gillar att framhålla att antalet anställda vid SSAB - järnverket - minskat. Det ska per automatik innebära att småföretagen ökat sin andel av det totala antalet jobb i kommunen. Sanningen är att ganska många är kommunalanställda istället eller arbetar på kommunens tredje största arbetsplats - universitetet.

Det talas ibland om att bruksandan håller på att träda tillbaka till förmån för ett mera fritt förhållningssätt till näringslivet på orter som Piteå, Luleå och Kalix. Att döma av utvecklingen vid Luleå Tekniska Universitet tyder det mesta på motsatsen. Vi har fått ett bruksuniversitet istället för istället för ett akademiskt lärosäte.

Ett nytt Rwanda?

Den politiska kris som tornat upp i Kenya till följd av valet har också etniska undertoner. Tankarna går därför genast tillbaka till 1994 och Rwanda. Expertisen tror dock inte på en sådan dramatisk utveckling. Konflikter av liknande slag har en historia i Kenya men ser annorlunda ut. Till exempel står inte två grupper mot varandra. De som tvistar som valresultatet har anknytning till kikuyuer och luoer som tillsammans bara utgör en tredjedel av landets befolkning.

Desto mer att fundera över är varför det tycks finnas en tendens att vara tyst om etniska konfliktområden ända tills det är för sent. Även om Kenya inte utvecklas till ett nytt Rwanda så är det väl för de allra flesta helt okänt vad som lett fram till situationen i Kenya. På grundskolan och gymnasiet läste jag om Kenyatta och självständigheten, något om landets koppling till socialism, men knappast någonting om etniska grupperingar. När alla konflikter av etnisk natur brakade lös i början var vi många som inte förstod ett smack först till följd av drillen i det kalla krigets utrikespolitiska kålsuparläror.