Säsongsavslutat!

I helgen var det Lidingölopp för mig. Det blev väl kanske inte riktigt ett tidsmässigt resultat som jag är nöjd med, men med tanke på förutsättningarna ska det inte klagas för mycket. Andra halvan av augusti gick bort i en förkylning istället för träning. På detta kom problem under första halvan av september med så kallad gubbvad, något som gjorde förberedelserna inför Lidingö allt annat än idealiska. Till detta kan läggas motivationsproblem hela den här säsongen. Det har helt enkelt inte känts lika roligt att springa i år av någon anledning.

Men det var lika roligt som alla de tidigare gångerna också i år att ställa sig på Koltorps gärde och invänta startskottet. Tiden blev strax över 2.30, och hade det inte varit för att jag skaffat mig en dum idé innan start att hoppa över vätskan vid 23.7 km så hade det nog kanske blivit någon minut bättre tid. Sista fem kilometrarna gick nämligen alldeles för långsamt och lite blåbärssoppa hade nog kunnat stötta upp uthålligheten. För att sammanfatta det hela så kan årets löparsäsong ändå sägas ha blivit något i stil med vad jag förväntade mig i april. Planeringen inför nästa år har redan börjat i och med att det tämligen snart lär vara fulltecknat i Stockholm Marathon. Där ska jag nog vara med. Måttlig värme tävlingsdagen är beställd.

Matematiker mosar professor

Det osäkra läget ifråga om mandatfördelningen efter valet har gett upphov till problem som kommit som en lika stor överraskning som det var för en del att SD kom i riksdagen. Bland de matematiker! som tagit kommandot som professionella experter på valsystemet i Sverige under de senaste dagarna har visserligen redan före valet funnits de som fäst uppmärksamheten på vad som skulle kunna hända.

Svante Linusson vid KTH har helt korrekt poängterat att det rådande systemet med fördelning enligt jämkade uddatalsmetoden kanske fungerade hyfsat med fem riksdagspartier. Detta verkar dock inte ha föresvävat Uppsalastatsvetarprofessorn Jörgen Hermansson som tänkt högt inför TV och mera rört sig kring felaktigt utformade valkretsar och ett regeringsbeslut på 50-talet som syftade till att utestänga kommunisterna från riksdagen som orsak till det skedda.

Hermansson har heller inte några konstruktiva förslag till ändring i valsystemets utformning, något samme forskare inte heller hade i samband den utredning han gjorde kring Eva Lundgrens vid det här laget ökända verksamhet vid sociologiska institutionen i Uppsala. Så mycket mer än lite mallighet blev det inte den här gången heller från detta håll. Värre är att denna underlåtenhet att agera indirekt resulterat i rådande eftervalskaoset, eftersom en modell som tar 50-talsförhållanden till utgångspunkt näppeligen kan råda bot på dagens situation. I nästa Grundlagsutredning kan det därför vara på sin plats att ifrågasätta statsvetarnas medverkan överhuvudtaget. Det finns med all sannolikt större hjärnor än dessa. Detta sista sagt mot bakgrund av vad de förra utredarna faktiskt presterade.

Sämsta valbevakningen?

SVT:s valvaka dominerades av Sverigedemokraternas inträde i riksdagen. På partiets egen vaka ska det ha varit fler journalister än sympatisörer. När det ganska snabbt stått klart att ett åttonde parti tar plats i det svenska parlamentet inträffade det märkliga: i brist på kommentatorer med sakkunskap om partiets ideologi, historia och program fick diverse representanter för det reformerade kommunistpartiet agera experter i ämnet.

Ett politiskt parti ska givetvis både tåla och utstå granskning, men hur kunde SVT låta politiska meningsmotståndare till SD ikläda sig vetenskapsmannens roll denna kväll? Ali Esbati "som varit i Norge" och sett hur det varit där, vad har han kompetens analysera de partier han inte gillar som kan angå allmänintresset?

Det hade varit klädsamt om SVT haft någon forskare i studion som kunnat bidra med klokskap över SD:s riksdagsinträde, för oväntat kan inte det som skedde ha kommit. I övrigt gav såväl de utposterade journalisterna som de i studion ett virrigt intryck. Flera av gästerna som var där borde inte ha kommit dit alls som exempelvis politiska förtidspensionärsduon Niklas Nordström/Maria Rankka. Ska någon prisas denna kväll så är det K G Bergström som faktiskt var den ende som lyckades fokusera på de viktigaste frågorna till följd av valutgången. "Ryssbältarn", vars pensionering jag tidigare applåderat blev faktiskt något av en räddare i nöden denna kväll.

Tankar om kommunvalet i Luleå

Idag när jag passerade Storgatan funderade jag ett tag om jag skulle stanna och invänta den utanonnserade bataljen mellan huvudkandidaterna om det politiska styret i Luleå. Efter att ha sett höjdpunkterna från debatten i TV så insåg jag snabbt att jag fattat rätt beslut. Moderaternas man och kommunalrådet verkade mest tävla om vem som skrek högst. I mycket verkade de ganska överens. De var i bruklig ordning stora i orden och faktiskt bitvis rätt underhållande.

Segern för sittande rådet Karl Petersen kan nog betraktas som kassaskåpssäker, och därmed även sysselsättningen fram till pensionen, även om det är mindre troligt att hans parti efter söndag sitter med egen majoritet i kommunfullmäktige. Petersen har nästan fått lite drag av Honecker över sig. För honom är makten självklar, dock med skillnaden mot den östtyske ledaren att hans mandat stödjer sig på ett fritt val. Så originella är kommuninvånarna i Luleå ifråga om sina politiska preferenser.

Petersens motståndare Mattias Karlsson erbjuder inte något egentligt alternativ, något jag tror kommer sig av en blandning av ointresse, bristande ideologisk förankring eller helt enkelt att han är nöjd med tillvaron som den är. Det finns många egendomliga sysslor grosshandlare i politiskt entreprenörskap kan ägna sig åt. Det finns även ett antal andra mindre partier som ställer upp i kommunvalet för de som saknar något hos de stora drakarna. Två kuriösa förslag på centerns program gör att jag inte kommer att rösta på dem. Linbana från Loet till Ormberget (varför det?) och äldres rätt att åldras på sitt eget språk (vad är det?). Sen går det avslutningsvis att fundera över vad slags politik V i Luleå står för. Vill andra partier samarbeta med dem i syfte att störta S från makten? Om inte, varför det?

Upprört efter avslöjande på boende för dementa

För mig började valrörelsen i onsdags. Det har nämligen varit lite som engagerat hittills mellan de båda alliansernas sifferkrig. Uppdrag Granskning visade hur dementa låstes in nattetid på grund av personalbrist på ett boende i Piteå, eller låstes om som den förskönande termen löd.

Det här borde valrörelser handla om, alltså mera konkret hur vardagen tar sig ut för både som jobbar med de allra mest utsatta, och de själva. De som varit med om att bygga upp välfärden i Sverige.

Tyvärr har politiken mer eller mindre abdikerat på de här områdena sedan några år. Kompisgänget som känner varandra sedan ungdomsförbunden där det är mera intressant hur den snabbaste karriärvägen går, har ersatt verkligt brinnande engagemang i handling. Säg mig den ledande politiker idag som har genuin erfarenhet från verksamhet på det mera praktiska planet som han eller hon basar över. Inte många skulle jag tro.

Ändå är det här fallet mest penibelt för S-partiet. Och Piteå kommun förstås. Pitesossarna är i alla fall i egna ögon lite av bärarna av det folkhem och den svenska modell som sägs ha rasat på andra håll i landet. På grund av att man gör som man alltid gjort i Piteå, dvs. röstat rött och låtit partiet ta hand om sin medborgare. Nu visar det sig att det inte alls är så längre eftersom kommunen misslyckas med sin kanske viktigaste kärnverksamhet.

Hela historien kommer att fortsätta ett tag till och följas upp ordentligt går det att förmoda. Det är risk för att kommunalrådet måste gå, och säkerligen kommer även en granskning över kommunens budgetprioriteringar att vidtas. Slutligen: Elisabeth Marklund, hon som gav röst åt problemen inom äldreomsorgen i Piteå, kan inte hon bli kommunalråd istället? Sen när blev det bestämt att politiskt ansvar är lika med tjänstemannajobb?

Borg kan sin Machiavelli

Läser idag att Anders Borg har för avsikt att fortsätta sänka skatterna i steg för låg- och medelinkomsttagare. Detta under den outtalade förutsättningen att hans allians vinner valet.

Borg är enligt många en mycket beläst person, och en skrift som definitivt kommit för hans ögon är Fursten av Machiavelli. Ett av råden till fursten där är att genomföra populära beslut och reformer med långa mellanrum; impopulära ska däremot genomföras i snabb följd.

På det viset minns folket det goda längre under det att det dåliga lättare glöms bort. Jag kan inte annat än konstatera att Anders Borg och hans regering använder sig av denna maktstrategi på ett mycket lyckat sätt.

Liberala perspektiv på norra Sverige

Ett antal debattörer (12 stycken närmare bestämt) med varierande bakgrund har samlats i en skrift över ämnet Öppna Norrlandsfönstret-liberala perspektiv för norra Sverige (red. Anders Rönmark och Ola Nordebo)

Antologin blandar traditionellt med försiktighet, en viss djärvhet och överdrifter som lösningar och infallsvinklar på det nuvarande tillståndet i den norra delen av landet. Det hela påminner om en lite mer originell variant av den typ av kraftsamling som brukar kunna komma ut av träffar som landstinget eller kommunföreträdare anordnar för att diskutera regional utveckling. Intressant att läsa i varje fall.

Överdrifter står Timbroskribenten Eva Cooper för som återvänt till sin hembygd med några rätt överdimensionerade idéer hur vården i Gävleborg ska kunna konkurrera på en global marknad medan juristen David Svenn propagerar för det djärva greppet att göra Norrbotten till ett försöksområde för "avlasifiering". Mera tjatigt traditionell är Ola Nordebo på Västerbottens-Kuriren som missförstått det här med att universitetsetableringar längre skulle vara exempel på en progressiv politik. Detsamma kan nog sägas om Marcus Bohlins industritunga artikel som visserligen innehåller ett stort mått av sanning men icke desto mindre tillhör allmängodset vad beträffar kunskapen om den ekonomiska strukturen i norra Sverige.

Sen går det ju som gävlebördige Carl Lagerqvist att diskutera var Norrland egentligen börjar i geografiskt hänseende och fråga sig om vilket håll norrlänningarna ska blicka - söderut eller norrut, eller som det också frågas, bakåt eller framåt i tiden? Opinionsanalytikern Per Nilsson menar därtill att norrlänningarna trots att de röstar rött knappast är så radikala utan mera jordnära. Därav följer kanske en negativ attityd till entreprenörskap som Berivan Mohammed iakttagit utifrån hur det är i Kurdistan där det finns en annan stolthet över framgångar och eget företagande. I kanske samma anda följer Emil Källström som pekar på hur Norrland av tradition gynnats av och haft behov invandring utifrån. Hanna Wagenius slår ett slag för mobiliteten i norra Sverige och diskuterar hur regelkrångel ställt till det på området, medan Magnus Andersson är mera Stureplanscentrig angående ungdomars möjligheter till rörlighet överhuvudtaget. Åsa Malmström som flyttat till Hälsingland från Stockholm tar fram ett gott exempel på hur en bygd kan lyfta genom entreprenörskap, stolthet och nyfikenhet men framhåller samtidigt att kvaliteten inom vård, skola och omsorg är livsviktig för att kunna bo och leva i glesbygd. Anders Rönmark, politisk redaktör på Örnsköldsviks Allehanda och Tidningen Ångermanland, är inne på samma spår när han argumenterar för att dugliga lärare är särskilt betydelsefulla i regioner med stora avstånd och små samhällen. Så är det nog. Inte bara personer utan även hela regioner förlorar på att staten tillhandahåller inkompetent service.