tisdag, januari 31, 2012

Månadens västryss: Ewa Hedkvist Petersen

Enligt vad jag erfar används min genomgång av västryssar av en del som underlag till att kora nästa landshövding i Norrbotten. Sådant är kul, även om jag är inne på att denna kommer att heta Maud Olofsson och sannolikt lär vara den sista som ikläder detta ämbete eftersom en länssammanslagning med Västerbotten är för handen. Maud Olofsson är lämplig för uppdraget på grund av sina kontakter in i Regeringskansliet, en ovärderlig resurs för en del av Sverige som många gånger hamnar lite utanför när de stora besluten fattas.

Men Maud är ingen västryss i den mening jag avser. Det kan man däremot säga att Ewa Hedkvist Petersen i viss mån är. Jag skulle kunna välja någon annan ur den politikerklan hon representerar, kommunalrådet-maken eller debattören-dottern. Nu får det bli Hedkvist Petersen eftersom hon har viss erfarenhet av arbete av att representera Norrbotten i Europa också. Hon var en av tre(!) europaparlamentariker från regionen för ett antal år sedan. Lite anonym var nog Hedkvist Petersen i det sammanhanget. Icke desto mindre värd att nämna. Landshövding lär hon ändå aldrig bli.

måndag, januari 23, 2012

Benus besvärar

Tidigare här på bloggen har uppmärksammats i samband med att en av de lokala avisorna i Norrbotten firat jubileum att tidningen ifråga under andra världskriget förfäktade en linje som minst sagt kan kallas tyskvänlig. Detta var också något som den "historiker" som fick till uppgift att gå igenom det material som kommit från trycket under 150 år uppmärksammade. Fram trädde i berättelsen krönikören Benus som enligt mer etablerade presshistoriker också gick över gränsen från det mer konservativa lägret till sympatier för den regim som styrde i Tyskland mellan 1933 och 1945.

Imorgon är det samtalskafé på Norrbottens Museum där ämnet Journalistik i allvarstid ska ventileras, och man får förmoda att Norrbottens-Kurirens ideologiska ståndpunkt under kriget kommer att avhandlas. Frågan som egentligen bör ställas med anledning av denna tilldragelse är vad som gör det intressant att granska och diskutera detta just nu? Vad är det som gör Benus besvärande efter sjuttio år? Finns det något i hans journalistiska gärning som dagens reportrar på tidningen tycker att de måste göra upp med? Eller har man sent omsider insett att Norrbotten en gång i tiden inte bara var ett starkt fäste för kommunister, utan också för nazister. Här finns en annan historia att berätta där det krävs mer än att stödja sig på eget material.

lördag, januari 21, 2012

För många verktyg

Förra veckans utbrott framför andra stod nog Nathan Shachar för. Idag är det sällsynt med dylika uppträdanden i svensk debatt, men i en DN-krönika går Schachar till storms mot ADHD-diagnosticerandet och åtföljande medicinering. I botten av resonemanget vädras helt korrekt kritik mot psykoanalys och behaviorism som var det tidiga 1900-talets förelöpare till dagens stämpling av avvikande beteenden i form av diverse bokstavsdiagnoser.

Eva Kärfve som skrivit en kritisk bok om DAMP poängterar att diagnoser på unga har som främsta syfte att avlasta föräldrar från skuld. Vid sidan av de forskare och läkare inom det psykiatriskt-industriella komplexet som får sin födkrok ur bokstavsdiagnosernas verktygslåda gnuggar förstås också läkemedelsindustrin händer.

När psykiska tillstånd diskuteras kommer jag ibland att tänka på de apatiska barnen som uppmärksammades flitigt för några år sedan och den debattör som sattes i karantän efter att ha gett ett annat perspektiv på problemet. Thomas Jackson har nu i alla fall beretts utrymme på Newsmill med anledning av några synpunkter på fallet Anna Odells ryktbara konstinstallation. Han konstaterar att Odell inte skulle ha kommit undan tvångsvård till följd av sin provokation om den utförts i England, men att samtidigt inte heller den ansvarige läkaren som uttalade sig i samband med denna skulle ha fått behålla sin legitimation på grund av sina offentliga förolämpningar av patienten.

Nu menar jag inte att David Eberhard (som gråtit ut och krupit till korset i Odell-affären på ovannämnda debattsajt) är en OP (ond psykiater). Faktum är att jag delar hans åsikter om bättre ansvarstagande i stort i samhället. Om det är ståndpunkter han själv kan leva efter är en annan femma. Vad vi kan ta med oss från diverse diagnoskritiker borde vara att skilja mellan verkliga sjukdomstillstånd och rena hjärnspöken, dvs. egna problem som blir andras. För att komma närmare detta ideal kanske det vore lämpligast ställa högre krav på de som ställer diagnoserna. Kanske går många diagnoser i likhet med myndigheter att fusionera.

tisdag, januari 17, 2012

Vem ska kvalitetssäkra högskoleutbildningarna?

De tre högskolemyndigheterna Högskoleverket, Verket för högskoleservice och Internationella programkontoret för utbildningsområdet ska fusioneras till två nya myndigheter meddelar utbildningsminister Jan Björklund. Den ena av dessa två ska tydligen ägna sig bland annat åt kvalitetssäkring.

Att minska antalet myndigheter, eller uttryckt i det större perspektivet, det offentligas andel av samhällsekonomin, är i sig inte ett dåligt inititiativ. Inte minst på utbildningsområdet gäller detta. Frågan är dock om det offentliga utgifterna kommer att minska på grund av regeringens kommande åtgärd. Detta mot bakgrund av att det igår kom fram att Skolverket anlitar konsulter från bemanningsföretaget Proffice för att bedöma vilka som ska få lärarlegitimation.

När vänstern ropar på satsningar och mer "resurser" i olika sammanhang har vi lärt oss att borgerligheten svarar med kvalité. Men vad är egentligen kvalité om det är något som överlämnas för bedömning åt i praktiken offentligt avlönade entreprenörer?

Hur kvalitetssäkringen av högskoleväsendet ska utföras återstår att se. Ändå går en stilla tanke till hur det kunnat bli som det blivit. Varför klarar uppenbarligen staten inte längre av att utföra sina kärnverksamheter på egen hand? Finns det ingen medelväg mellan konsulternas kvalitetskriterier och politiska överord om budgetförstärkningar?