Stora problem och små

I skuggan av den svenska valrörelse som handlar om bidrag eller jobb pågår en humanitär katastrof. Ja det där med humanitär katastrof har nästan blivit en klyscha, men på annat sätt kan man inte karaktärisera det som pågår i västra Sudan.

USA och Storbritannien har föreslagit att FN ska skicka trupper till Darfur, något som inte uppskattats av Khartoum-regimen. Resolutionsutkastet betraktas av Sudans regering som ett sätt att sätta landet under förmyndarskap. Därför ser det ut som om den tandlösa fredsstyrka under befäl av Afrikanska unionen som finns på plats i regionen får fortsätta sin verksamhet ensam.

Det verkar nämligen utsiktslöst att FN:s säkerhetsråd skulle kunna skicka en fredsstyrka utan Sudans medgivande. Detta med tanke på att landets regering deklarerat att varje stat som stöder förslaget kommer att betraktas som fiender till Sudan. Kina med sina stora oljeintressen i landet lär därför lägga in sitt veto mot en FN-styrka.

Situationen verkar alltså låst. Alltmedan det i Sverige diskuteras huruvida gamla ska få ha med sig husdjur på äldreboendena. Finns det EU-regler om sådant?

Räkna inte ut Göran Persson

Ja han var ju i stan i torsdags. Det ser ut som om det kan vara GP:s sista besök här som statsminister. Den långtgående trenden i väljarundersökningarna pekar nämligen på att socialdemokraterna får lämna regeringskansliet senare i höst. Visserligen verkar de borgerliga ha slarvat bort den verkliga valvinnarfrågan fastighetsskatten, men samtidigt hade det forna arbetarpartiet i sitt valmanifest ingenting att komma med till alla de som inte har ett jobb att gå till. Inte ens sysselsättning, bara lite godis i form av villkorade höjningar av bidragsnivåer.

Kraften i vad detta kan ha för effekt på de som är osäkra eller drar sig för att gå och rösta ska inte underskattas. Resultatet av den mätning från SIFO som kom idag säger kanske en del om vad löften av dylikt slag kan ge för utslag. Det kommer handla mycket om taktik fram till valdagen när slaget om soffliggarna ska vinnas. Här tror jag att Göran Persson som den yrkespolitiker ut i fingernaglarna han är kan komma att fira stora triumfer.

Mot honom ska ställas ett borgerligt alternativ som är mer enigt än någonsin tidigare. Jag noterar också att de färdiga skandalerna har börjat plockas fram vid lämpligt tillfälle. Tidigare i veckan fick vi veta att Mona Sahlin fixat jobb åt dottern sin på svenska ambassaden i Washington. Igår lanserades "nyheten" att en kd-politiker falskeligen utgett sig för att vilja jobba för socialdemokraterna i valrörelsen. Mer är att vänta.

Alldeles frånsett allt detta ser jag utsikterna till en borgerlig valseger som goda. Förutsättningen är förstås att fyrklövern inte klantar till det något förskräckligt på sluttampen. Märkligast med denna valrörelse är ändå att borgerlig sämja står mot röd-grön röra. Det är detta man bör fokusera på när spurten börjar dras upp. Får dessutom sjukvårdspartiet mer än 12 procent i valkretsen i Norrbotten går det verkligen att börja tala om socialistisk kannibalism.

Valrörelsemellanstick

Igår besökte Göran Persson Luleå. Han ledsagades av kommunalrådet Karl Petersen (s) in i Stadshuset innan han senare på kvällen promenerade över till stadsparken för att valtala inför en skara trogna lyssnare.

Frågan vi ställer oss är om Kalle P agerade konstitutionellt korrekt när han bjöd in sin partichef som föreståndare över en offentlig institution? Eller om en borgerlig statsminister hade fått besöka kommunhögkvarteret i en s-styrd kommun under en valturné?

Jag besvarar då båda frågorna med ett nej.

Nu ska han bli byråkrat

Mikael Niemi, skidåkare, älgjägare och författare, gjorde för några år sedan succé med seriefigursromanen Populärmusik från Vittula. År 2000 var boken årets mest omtalade, och det fanns de som menade att Niemi lyckats med bedriften att placera Pajala på världskartan.

Utifrån Mikael Niemis författarkarriär har nu länsstyrelsen i Norrbottens län utlyst en så kallad idétävling, "Kultur och näringsliv i samverkan". Landshövdingen, Niemi själv och några andra regionala och lokala aktörer ska bedöma projektidéer från förslagsställare från Pajala, Överkalix och Övertorneå kommuner. Ett vinnande förslag ska utses och genomföras.

Det här är så långt det går att komma från idealet om ett fritt närings- och kulturbegrepp. En auktoritet, statsmaktens förlängda arm i riket - landshövdingen, uppmanar till diskussion. Som moderator fungerar den intellektulle som ställt sig i maktens tjänst. När meningsutbytet slutligen gått till ända ska Perssons nickedocka med tillhjälp av andra byråkrater kora sin egen kulturfavorit - allt i det goda syftet att främja regionens utveckling.

Själv skulle jag dock hellre kalla det en variant på Maos kulturrevolution.

Sörgårdsidyllen

Anders Wijkman, europaparlamentariker för kristdemokraterna och tillika ett av detta partis mera upplysta företrädare, skriver på Brännpunkt om frånvaron av svenskt engagemang i frågor som rör EU. "Paradoxen är...", skriver Wijkman, "...att samtidigt som listan av gränsöverskridande problem växer tenderar den politiska debatten i vårt land att snävas in och bli än mera fokuserad på typiskt nationella frågor."

Så sant. Valrörelsen verkar komma att handla om vård-skola-omsorg, skatter, arbete och företagande. Typiskt nationella frågor alltså. Freden, miljösamarbetet, gemensamma marknadens vidare utveckling, kampen mot den internationella brottsligheten, unionens relationer till omvärlden, samt uppbyggnaden av en utrikes- och säkerhetspolitik verkar få en mera undanskymd roll.

Frågan är varför det är så här? Wijkman pekar ut två förklaringar. Ett: frånvaron av partiledare av Olof Palmes eller Carl Bildts snitt med ena benet utanför Sverige. Två: den belastning vänster- och miljöpartiet utgör på den nuvarande regeringspolitiken. Båda två vill ju att Sverige ska lämna EU, varför en uppenbar splittring i frågor som rör denna endast kan döljas genom att hålla tyst.

Det här är ingen anledning för de borgerliga att också hålla en låg profil. Frågan är dessutom vem som skulle kunna bli utrikesminister i en annan regering än dagens? Maud Olofsson har visst uttryckt önskemål om att få bekläda detta ämbete. Sedan skulle ju förstås Wijkman själv kunna komma ifråga. Eller varför inte en comeback av Carl Bildt? Eller siktar han mot att bli EU-kommissionär i framtiden?

Kan fusk någonsin rättfärdigas?

Avslutningen på friidrotts-EM aktualiserade frågan om fusket inom idrotten. Inte för att det blev något dopingsmästerskap, men att två gamla storstjärnor så småningom erkände att de använt kokain gav ämnet förnyad substans.

Att Patrik Sjöberg åkte dit kanske inte förvånade jättemånga. Däremot höjdes det säkert på många håll på ögonbrynen när Sven Nylander också erkände, engagerad som han var inom Ren Idrott. Av allt att döma handlar det knappast om något missbruk i något av fallen. Det faktum att båda två representerat idrotten i Göteborg gör dock deras handlande oacceptabelt.

Diskussionen om Sjöberg och Nylander dopat sig under sina aktiva idrottskarriärer lär efter detta tillta. Sannolikt går det aldrig att reda ut det faktiska förhållandet. Vi får lita till att de talar sanning.

En som intresserat sig för fusket inom idrotten är författaren Per Olov Enquist. Boken Sekonden från 1971 handlar om släggkastaren Mattias Jonsson-Engnestam-Lindner, som använde en för lätt slägga. Enquist skyller fusket på "utvecklingen", och sonen-sekonden vill att det ska stå "han förbättrade resultaten" på faderns gravsten.

Som den självstränge övernorrlänning och västerbottning Enquist alltid varit låg det givetvis nära till hands att ta till marxistiska förklaringsmodeller, speciellt i en tid då dylika teorier var inne. Om inte annat så för att reagera mot sin egen uppfostran, uppväxt och bakgrund.

Den fråga som emellertid aldrig får lämnas obesvarad är när det individuella ansvarstagandet kommer in. Är en person som har mycket synpunkter på andras vandel verkligen alla gånger att anse som oförvitlig själv? Går moralism och ansvar att förena?

Vad har hänt med Norrbottens-Kuriren?

För någon vecka sedan kom siffror som visade på att nya jobb i Norrbotten inte gått till unga utan snarare till arbetstagare i åldern 55-64. Nyheten var av det slaget att den uppmärksammades i riksmedia. Särskilt mycket eko gav emellertid inte dessa uppgifter i regionen där man nu alltmer sluter sig inåt och inte vill ta åt sig av kritik.

Det är allvarligt att talibanstrukturerna i Norrbotten på detta sätt befästes genom att de yngre inte släpps fram. Förr om åren fanns det ett organ som stod upp för de liberal-demokratiska värderingarna gentemot de socialistiskt orienterade bossar följde upp den långa tradition av inlärd hjälplöshet som hämmat länets utveckling.

Det här var på den tiden Norrbottens-Kuriren hade en redaktionsledning med ett mera vidsynt perspektiv. Idag är det navelskåderi och kråkvinkel på tillvaron som gäller.

Följden har blivit att politikerna ligger ett steg före de som ska granska dem. Och att charlataner av allehanda slag etablerar sig på olika håll. Idag hade tidningen ett alldeles för stort reportage om stiftelsen Verklighetens Center som slagit sig ned i Vuollerim.

Allt på en gång så att säga. För det här borde ha följts upp tidigare redan före det att ett samhällsprogram uppmärksammat sekten. Nu riskerar det hela att spela bondfångarna i händerna genom granskning som blir till reklam.

Kuriren satsar visst på ungdomarna kommer någon att säga och hänvisar till nöjessidorna. Det är bara det att de grabbar och tjejer som skriver om musik och film agerar enligt principen "lita inte på någon över trettio". Är det därför medelåldern stiger i Norrbotten?

Kampen mot terrorn

I sista stund, som det verkar, har flera terrordåd kunnat avvärjas. De som skulle straffas var resenärer med flyg mellan Storbritannien och USA. Vad nu dessa har att göra med den politik som de för stämpling till attentat uppenbarligen ondgör sig över.

Jag tillhör dem som har svårt att se någon logik i detta sätt på vilket det öppna samhället angrips. Med andra ord: terrorismen är inte någon ideologi i vanlig mening. Den betraktar inte alla individer som möjliga anhängare till sina olika rörelser, utan har snarare sektstatus.

Visst är det så att terrorismen är sprungen ur någon form av armod, vanmakt eller mindervärdeskänslor. Det vill säga problem som måste diskuteras i syfte att finna lösningar på dem. Dåden i sig är dock intet annat än kriminella handlingar.

Från roten till det onda - terrorismens orsaker - har av allt att döma brittisk säkerhetspolis, underrättelsetjänst och polis arbetat sig fram till de som planerade att spränga tio passagerarplan i luften över Atlanten.

Om det här hade gjorts till en politisk fråga, vilket säkert hade skett om det handlat om Sverige, är det troligt att uppsåtet lyckats: att sprida skräck. Rasismen och misstänksamheten hade ökat till rekordnivåer, med konsekvenser för världsordningen jag knappt vågar tänka på.

Menar han allvar?

Per T Ohlsson, ledarskribent på Sydsvenskan, har nästan alltid något intressant att säga i sina söndagskrönikor. Men ibland träffar han riktigt fel, ungefär som om han från sin skånska utsiktspunkt betraktar det rikssvenska skeendet som synonymt med utvecklingen i världen.

Den 25/6 kallar han till exempel Leif Lewin "högst respekterad statsvetare i Uppsala". Alltså mannen som jag från min tid i lärdomsstaden mest minns som en driftkucku och vars originalitet består i att kunna skriva för att synas. Nåja, den gode Per T har väl rätt att missta sig någon gång.

Allvarligare är dock att en redaktörskollega till honom, Mats Bergstrand - en av landets verkliga dolda makthavare genom redaktörskapet för DN Debatt - slagit sig ihop med ovannämnde Lewin och en annan pajas, numera avdankade politikern och landshövdingen Anders Björck. Detta i form av en bok, När verkligheten sparkar bakut. Ett koncentrat av innehållet i denna finns att läsa i Tvärsnitt.

Det är kloka synpunkter herrarna har att framföra men det mesta har man hört förr. Varför gör då Mats Bergstrand sällskap med representanter för den politiska respektive den vetenskapliga makten? Kanske för att åstadkomma någon form av åsiktskanon. Det är i varje fall så jag med åren kommit att uppfatta intentionen med det forum han ansvarar för.

Borgerligt från Norrbotten

Valrörelsen och det därpå följande valet är ju årets stora begivenhet. Helt i klass med fotbolls-VM, OS och friidrotts-EM. Nej kanske inte riktigt så kul. Men för alla de som suktar efter makten och vi som valt den utomstående iakttagarens roll är det en höjdpunkt.

I år finns det risk för att de borgerliga partierna i valkretsen Norrbotten begåvas med varsin representant till riksdagen. Självskriven är moderaternas förstanamn Krister Hammarbergh, gammal ungdomspolitiker och överliggare som så att säga överlevt sig själv. De andra partierna får tillsammans med miljöpartiet och sjukvårdspartiet slåss om tre, fyra mandat som det ser ut.

Det är inget höjdarlag som de norrbottniska borgarna mönstrar. Anna Grönlund Krantz från folkpartiet går i likhet med sin moderate kollega på övertid, och finns egentligen bara kvar i riksdagsdiskussionen på grund av dålig konkurrens från andra partikamrater. Om kristdemokraternas kandidat Anders Pettersson vet jag inte så mycket annat än att han verkar rätt anonym. Med centerns kandidat är det annorlunda.

Stefan Tornberg har inte bidat tiden under semestern utan gjort flera utspel. Det har handlat om lite av varje, en del lite på sidan av den officiella centerlinjen faktiskt. Klart är i alla fall att herr Tornberg mer än någon annan i Norrbotten vill komma in i riksdagen. Om politik är att vilja ska han naturligtvis dit.

Så är det förstås inte. Och någon kandidat från länet, borgerlig eller socialistisk, som duger för riksdagsuppdraget kan jag heller inte finna. Faktum är att jag anser att 349 riksdagsledamöter är 150 för många. Dessutom är det dags att införa majoritetsvalsystem i syfte att förbättra ansvarsutkrävandet.

Såg idag att Norrbottens-Kurirens ordinarie ledarskribent kommit tillbaka från semestern. Så nu är det återigen Bo Östman i alla rutor på tidningens politiska megafonplats. En något märklig ordning kan tyckas, men så är då redaktionsledningen lika imponerad av utlokaliserade arbeten som inlokaliserad arbetskraft.

Hur har västvärlden påverkat arabvärlden?

Det råder inget tvivel om att kulturer knappast lever isolerade från varann. Istället konfronteras de ständigt och korsbefruktas, till gagn för deras respektive utveckling och förkovran.

Den mest studerade och debatterade kulturjämförelsen är den mellan västerländskt och islamskt/arabiskt. Det är inte ovanligt i våra dagar att vi får höra att den sistnämnda var en mera högtstående civilisation än den förstnämnda under medeltiden fram till renässansen.

Men är det hela sanningen? Vad ligger till exempel bakom den långa traditionen av bildfientlighet inom islam? Och dagens kitschiga porträttframställningar? På något sätt verkar det som om arabvärlden i mångt och mycket fastnat för den oproportionerliga och inte sällan naiva konst som var vanlig i Europa under senantiken.

Vissa framhåller dock den förfinade ornamentik baserad på stiliserad och repetitiv rytm med vilken det eviga gärna åkallas inom islam. Allt för att det gudomliga överskrider människans föreställningsvärld och därför gör figurativ avbildning till en sorts förnedring.

Ifråga om kulturell och annan utveckling har västvärlden sprungit ifrån arabvärlden från 1300-talet och framåt. Det har sedan varit, som Bernard Lewis påtalat, upp till "Islam" att förhålla sig till det som skett. Minst lika intressant vore kanske också att diskutera i vilken utsträckning det arabisktalande området är att betrakta som influerat av romersk förfallen kultur.