lördag, december 31, 2011

Månadens västryss: Sven Eric Bucht

Bakom IKEA:s etablering i Haparanda anses kommunens dåvarande kommunalråd ha spelat en särskild roll genom sin speciella relation till Ingvar Kamprad. Sven Eric Buchts idéer om en livskraftig och dynamisk Barents/Nordkalottregion påverkade sannolikt beslutet att förlägga varuhuset på som det verkar i förstone rätt udda ställe.

Bucht verkar i samma tradition som förre landshövdingen i Norrbotten Ragnar Lassinantti. Han är inte rädd för att tänka i stora banor trots bakgrund från mindre förhållanden. Numera är Bucht riksdagsman, kanske den mest tongivande för närvarande från valkretsen.

Alla är inte överens om förträffligheten och motiven bakom Buchts politiska gärning. Inte minst Mikael Styrman när en oförsonlig hållning till honom, låt vara med botten i ganska svårförklarliga oförätter tillbaka i tiden. Vad SEB uträttat eller kan komma att uträtta för sin region framgent framstår i dagsläget som oklart.

torsdag, december 29, 2011

Tafatt försvar för Norrbottens-Kurirens bruna period

Andra världskriget var en tid av medlöperi. I Sverige tog det länge innan det gick att gå igenom pro-tyska hållningar och ståndpunkter inom landet. I Den svenska pressens historia står bland annat att läsa om "ljusbruna" tidningar i landsorten under krigsåren och uppladdningen före dessa.

Det här är något som Norrbottens-Kurirens inbäddade historiker tagit fasta i sin serie artiklar om tidningens långa historia sedan 1861. Vad som skilde ut Kuriren från andra organ var dock en synnerligen rabiat krönikör som verkar ha gått utanpå det mesta som skrevs under perioden i högerpressen. Signaturen Benus måste ha varit gillad av de mera udda avisor som hade sin storhetstid de här åren även om de inte lästes av många. Följaktligen var Norrbottens-Kuriren efterfrågad som någon som kunde skicka en representant i Pressnämnden av en av de mest ökända redaktörerna.

Spekulera går alltid hur mycket som var känt på Kurirens redaktion ifråga om planeringen av mordbranden på Norrskens-Flamman. Elisabeth Sandlund som skrivit delen om den svenska pressen under andra världskriget låter frågan hänga i luften.

Att anklaga någon för att vara nazist brukar som bekant följa Godwins lag. När Fredrik Reinfeldt utsåg Cecilia Stegö-Chilò till kulturminister släpptes en storm lös på landets kulturredaktioner som sällan skådats. På Norrbottens-Kurirens kulturredaktion landade jämförelsen i att statsministern utsett ett statsråd från "yttersta högern". Därmed kan cirkeln anses vara sluten: samma avisa som en gång i tiden löpte med ifråga om hatet mot först och främst kommunister visade sig vara lika duktiga eller rentav värst på att hata en nyliberal.

onsdag, december 14, 2011

Öppning i psykiatridebatten

Psykiatriprofessorn Johan Cullberg riktade i förra veckan hård kritik mot diagnosticeringen av Utöya-mannen Breivik. Cullberg menade att det mesta pekade mot att Breivik lider av en personlighetsstörning och inte en psykisk sjukdom.

Det här öppnar onekligen för nya perspektiv i psykiatridebatten. Under 00-talet har psykisk sjukdom mest förknippats med våldsamhet. Att nyare forskning visat att det knappast är psykisk sjukdom i sig som är en riskfaktor för våldsdåd utan snarare en kombination av densamma och missbruk förklingar för det mesta ohört.

Under utredningen kring Breivik framkom vissa uppgifter om att han varit drogpåverkad när han begick sina handlingar. Som det verkar passade dessa heller in i den psykiatriska diagnos som har mera drag åt det politiska än vetenskapliga.

Cullberg har fått mothugg av Sten Levander som talar om ett gränstillstånd sjuk och frisk, dvs. en slags eller så kallad psykopati. För att komma fram till denna diagnosform krävs att bedömningen läggs i händerna på en rättspsykiater. Men Levander går också ett steg längre och vågar ta i den svåra frågan om mänsklig ondska. Går det att tala om en speciell form av ondska i fallet med Utöya-massakern utan att stämplas som anti-intellektuell? Sannolikt gör det och vi får hoppas att skandinavisk politik framgent tar med sig erfarenheter av det redan skedda.

onsdag, november 30, 2011

Månadens västryss: Anna Stina Nordmark Nilsson

För november månad har jag utsett Anna Stina Nordmark till västryss. Hon är lite mer anonym än de andra som tas upp här men ändå intressant mest på grund av sin ledarkaraktär. Enligt DN hör eller hörde hon till "gänget kring Maud Olofsson".

Efter en karriär som "direktör" inom landstinget till bland annat utskälld chef på Vägverket hamnade Anna Stina som chef på Företagarna. Det tog inte lång stund innan kritiken mot henne började rasa in. I stort alla nära medarbetare försvann, och i ett mycket vasst reportage i Veckans Affärer togs fasta på vad som minst sagt kunde kallas auktoritär ledarstil.

Någon kommentator tyckte att det chefsskap Nordmark Nilsson utövade kanske hörde hemma inom något rederi på 1800-talet; en studentkompis förvånades hur någon som knappt märktes på institutionen för Arbetsvetenskap vid Högskolan i Luleå kunde komma så långt.

Jag skriver det här eftersom jag känner igen problematiken från inte så få av de chefstyper jag kommit i kontakt på olika jobb i Norrbotten. Hela armens ledarskap brukar det kallas, karaktäristiskt i synnerhet bland personer med bakgrund i inlandet.

Som chef för Företagarna hade Anna Stina Nordmark Nilsson en och en halv miljon i årslön.

måndag, november 28, 2011

Massor av plusjobb på Porsön

Läste i förra veckan i Piteå-tidningen om hur Luleå Tekniska Universitets filial i Piteå Musikhögskolan haft flera studenter registrade på kurserna än vad som kan verka rimligt. Detta sätt att laborera med antalet studerande påminner om hur vissa politiska organisationer fifflat med medlemsantalet för att få mer statsbidrag.

Man tycker att lärosätet ifråga borde vara nöjt med alla resurser som hälls över det. I många avseenden handlar det om arbetsmarknadsåtgärder, rena rama plusjobb om det så uttrycks. Förra helgens jobb-bilaga i DN var fylld av annonser där LTU sökte folk av olika de slag. Vad jag kunde se stack annonserna ut endast ifråga om att vara skrivna på det främmande språket engelska och de iskuber som också blivit till en apart symbol för Luleå.

fredag, november 25, 2011

Per-Albin anno 2011

Sverigedemokraterna ska satsa på den socialkonservativa ideologin meddelar partiets ledare Jimmie Åkesson. Frågan är dock om det är KD:s eller nya moderaternas politik avlagda politik de aspirerar på. Tanke-exemplet att Per-Albin Hansson skulle återuppstå i denna dag och få uttala sig om vilket av riksdagspartierna han helst sympatiserar med talar nog snarare för att han skulle välja Sverigedemokraterna.

Att SD hellre än att ha hittat en ny nisch i det politiska landskapet tagit upp en del av socialdemokratins övergivna paradfrågor öppnar för en del intressanta spekulationer. I de regioner av landet till exempel där "klockorna stannat" och trenden gått emot den att S tappat väljare i jämn takt kanske SD numera är ett högst gångbart alternativ. Det är också symptomatiskt att bland äldre vänstersympatisörer och ute i regionerna har inte kritiken mot SD varit lika rabiat och fördömande som i Stockholmsområdet.

tisdag, november 22, 2011

Kalixborna behöver inte skämmas

Läser idag om chefsflykten från Kalix kommun. Bland de godkända kommentarerna finner jag förklaringen till fenomenet bland annat i form av bostadsbrist i centrum av samhället, jantelag och motvilja mot personer med utbildning. Ungefär som det brukar vara på små bruksorter med kontraktiv befolkningsutveckling.

Frånsett detta borde kalixborna ha anledning att sträcka på sig. Numera bär den löjrom som försetts med ursprungsbeteckning av EU också ortens namn i förleden. Från Torne älv till Åby älv ska rommen fiskas och beredas för att få kallas Kalixlöjrom.

Tidigare i höst kom det fram att piratkopior av produkten vilselett konsumenterna. Folke Spegel vid BD Fisk i Kalix ville med anledning av detta ha hjälp av "myndigheterna" (läs Livsmedelsverket). Men frågan är om det är rätt väg att gå för att skydda ett varumärke med kapacitet att marknadsföra och sälja på det globala nivån. Jag tänker mig mera att detta är en uppgift för professionella affärsjurister.

Åtgärden är med all sannolikhet kostsam men förmodligen oundviklig om varumärket Kalixlöjrom ska bestå. Och entreprenörer brukar förresten sällan få gehör hos myndigheter.

fredag, november 18, 2011

Knäpptyst i Sverige om Danmarks politik

Det var åtminstone några segerrusiga journalister som åkte hem från Danmark efter valet där tidigare i höstas. Då skulle den främlingsfientliga politik som högerregeringen fört ersättas av en bättre humanare vänsterpolitik.

Särskilt mycket har emellertid inte avhörts från Danmark via rapporteringen hit därifrån att det skulle ha skett någon större förändring i frågan. Kan det vara så att det inte är lika intressant med en vänsterregering som vill administrera en stram invandrar- och asylpolitik?

Under alla omständigheter vore det önskvärt med ett större engagemang från svensk media rörande vad som pågår i våra grannländer. För tillfället har malligheten tagit över, och endast förhållanden som kan bekräfta den svenska självtillräckligheten är av intresse att skriva och rapportera om i vårt närområde. I fallet med Danmark är det slående vilken desinformation som bedrivits av såväl politiker som journalister och debattörer på hemmaplan under senare år. På valnatten i Köpenhamn drog sig en medarbetare på SVT inte för att påstå att Dansk Folkeparti ingått i regeringen. Sådant får passera när ointresset för ens närmaste omgivning nått högsta nivå.

torsdag, november 10, 2011

Missbruk ofta ett större problem i sammanhanget

Idag skriver DN om psyksjukas våldsamhet. På senare tid har det blivit vanligare att lasta psykiatrin för det som sammanhänger med denna problematik, nämligen att upptäcka faran i tid. Frågan är om detta för saken så mycket längre framåt. De som fått en psykiatrisk diagnos en gång i livet är med den utgångspunkt som oftast behandlas stigmatiserade för lång tid, och få verkar de vara som är inställda på att bidra till en mer upplyst ton i ämnet.

En som dock vågat och kunnat ta i saken är Niklas Långström som påvisat den egentligen rätt självklara slutsatsen att psykiatrisk diagnos måste kombineras med missbruk för att utgöra någon större fara för omgivningen. Men detta faktum är ointressant för det mesta att framhålla.

En annan outforskad del av problemet har att göra med den frustration som den kanske mest auktoritära av världar skapar hos de som kommer i kontakt med den. Psykiatrisamhällets makt över förståndet torde ha få motsvarigheter inom det öppna samhälle vi lever i. Därför borde diskussionen också handla om utfallet av denna del av vården. Inte om farliga klienter.

tisdag, november 01, 2011

Finurligt förslag från statsvetarnarr

Det har debatterats på Brännpunkt i förra veckan angående för- och nackdelar med elektronisk röstning. Initiativtagare till ämnet var Peter Santesson som droppat sitt mellannamnefternamn och kanske kommit en bit på vägen bort från sin märkvärdighet. Jag blir dock inte klok på om den debattposition Santesson försvarar, nämligen att bevara röstningsförfarande med valsedlar, är något han verkligen ställer sig bakom eller om det mera handlar om att han hittat ett problem användbart att använda som narrspegel. Lite ungefär som Uppsalastatsvetaren Leif Lewin gjorde under sina aktiva år, och fortfarande ibland gör, dvs. intar en ståndpunkt inte för att han egentligen företräder den på något sätt, utan mer för att helt enkelt visa att han finns till.

Heller blir jag inte klok på analysen som utelämnar huvudproblemet med att övergå till elektronisk röstning, alltså upprätthållandet av valhemligheten. Istället talas det förnumstigt om att den individuella rösten måste garanteras anonymitet. Jag minns hur det var där jag växte upp i en by där alla visste nästan allt om alla, inklusive vad folk röstade på. Den skeptiske medborgare Santesson syftar på framstår för mig snarare som representanten för skvallret än den som vill vara säker på att rösträkningen gått rätt till. Och i den lokal där jag senast röstade noterade jag inte förvånande att Sverigedemokraternas valsedlar om inte saknades så i alla fall var i det närmaste osynliga.

Hur en maskin som trycker ut valsedlar i vallokalen ska råda bot på dylik diskriminering förstår jag rakt inte, ej heller hur valhemligheten gagnas av att en automat skriver ut sedlarna. Det hela liknar mest falskmynteri med demokratin som förlorare.

måndag, oktober 31, 2011

Månadens västryss: Anders Sundström

Pitebon Anders Sundströms hemort kan räknas till den västryska exklaven i nordligaste Sverige emedan Piteå ligger norr om Skellefteälven, denna "Rio Grande" i övre Norrland. En del menar dock att en kulturgräns går redan strax söder om Pite älv, vid Hortlax församlings nordgräns, som anses markera en övergång till det egentliga Västerbotten.

Det må nu vara hur det vill med den saken. Anders Sundström - en inte nära men ändå heller ej avlägsen släkting till mig - kvalar in som västryss genom sitt värv och sin bakgrund. Efter en politisk karriär först som SSU:are och rekordungt kommunalråd under många år, via minister och avgång i vredesmod mot Göran Perssons auktoritära styre, hamnade Anders Sundström inom bankfinansförsäkringssektorn. Ett mellanspel som riksdagsledamot föregicks av chefsskap för Pitedalens Sparbank och eftergås av en chefsroll för Folksam.

Anders Sundström är ingen storfräsare om någon trodde det. Han har aldrig eller knappt någonsin tagit risker med eget kapital, vilket är ett typiskt kriterium på en västrysk beskrivning. Politik och ekonomi går på något vis ihop. Tidigt höll Sundström på att äventyra hela sin fortsatta karriär genom finansspekulationer där Piteå kommun hade affärer ihop den med numera detroniserade fastighetskungen Hans Thulin.

Till detta ska även läggas den nuvarande Folksamchefens ambitioner att lyfta undersåtarna mot ljuset genom utbyggnaden av högskolan i Luleå, en verksamhet som gått hand i hand med en omfattande politisering, och som vi sedan flera år nu ser resultatet av inte minst genom att många med akademisk examen inte får de jobb de utbildat för sig efter avslutade studier. På något sätt har ansvaret för detta misslyckande försvunnit någonstans på vägen.

söndag, oktober 30, 2011

Jan Björklund uppmanas söka hjälp

Sedan Tobias Krantz tjänst som högskole- och forskningsminister plockades bort ur regeringen har det varit rätt mycket stiltje inom den högre utbildningspolitiken. Som ensam härskare över inriktningen av grund-, gymnasie- och högskolepolitiken har Jan Björklund visat lamt intresse över hur han avser utveckla den sistnämnda.

Men i måndags denna vecka vågade i alla fall Björklund ta i den heta potatisen om sammanslagningar av lärosäten. Insikt verkar finnas om att den eftersträvade kritiska massan inte kan uppnås genom att utbildning blir en rättighet i alla delar av landet, något som kan vidimeras av att det mesta som bedrivs under namn av forskning vid plusgymnasierna, jag menar de mindre länsspecifika högskolorna, har föga att göra med framtagande av ny kunskap.

Ett mothugg i form av ett snömosinlägg från några representanter i ett förmodligen ganska betydelselöst nätverk för lärosäten i Sydsverige publicerades i DN som replik på Björklunds initiativ. Han uppmanas där att ta kontakt med dem, förmodligen mest på grund av att inga andra än de som ser sina jobb hotade vill ha att göra med denna pratklubb.

Att se till rätten att få ha jobb på hemorten får dock aldrig bli ledstjärnan för den som intresserar sig för forskningspolitik. En av undertecknarna till repliken har lyckats få till ett väldigt märkligt arrangemang med anställning som rektor vid en mindre högskola samtidigt som han tituleras professor vid Luleå Tekniska Universitet. Att det finns bestämmelser kring bisysslor som universitetslärarna inte efterlever är kanske också något regeringen bör ta tag i.

Desto svårare och förmodligen mer besvärligt att komma åt är de som befinner sig på universiteten i första hand för att plocka ut så mycket pengar som möjligt istället för att ägna sig åt vad de är satt att göra, nämligen att forska. Hur kommer vi alltså åt de som hamnat på universiteten för att berika sig själva istället för att utveckla vetenskaplig produktion?

fredag, oktober 28, 2011

Om detta må hon berätta

"Finland neutralt i nya kriget. Tyska ångaren Bremen antändes av kommunistiska sabotörer". Nej det är inte krigsrubriker i Der Stürmer eller Völkischer Beobachter dagen efter Tysklands angrepp på Sovjetunionen midsommaren 1941 översatta till svenska. Inte heller är det utdrag ur någon udda svensk avisa till vad som sagts vara försvar för landet.

Nej det är inget annat än vad Norrbottens-Kurirens ledare utropar den 23 juni 1941. Tidningen var under senaste världskriget protysk som det heter med en förskönande omskrivning. Kanske inte så många känner till detta faktum eftersom Norrbotten traditionellt varit ett fäste för röda idéer. I många hushåll som prenumerade på tidningen sade man därför under kriget upp prenumerationen. Tillsammans med några få andra tidningar i landet av de då etablerade var man öppet tyskvänlig i högerpressen i Norrbotten. Det var alltså fråga om ett klart ideologiskt ställningstagande, vilket är värre än mordbranden på Norrskens-Flammans tryckeri som planlades i Norrbottens-Kurirens tryckeri av bland annat en journalist på tidningen.

Ovan nämnda tidning är i färd med att fira 150-årsjubileum, och som historiker för denna epoks uppteckning har städslats förra kulturredaktören med smak för det tokudda (läs Staffan Westerbergs "scenkonst") Marianne Söderberg. Det går att hoppas på att dessa korta år under en mörk tid då Norrbottens-Kuriren agerade medlöpare åt främmande makt inte avfärdas som en parentes av Söderberg, utan att hon går lite på djupet ifråga om detta problem. Norrbotten var ett fäste för nazister under kriget, något inte minst historikern Heléne Lööw poängterat i sin forskning. Tidigare har det visat sig svårt att röra i dylika problem (Korpelarörelsen bland annat) med hänvisning till ännu levande berörda och kanske släktingar. Nu borde dock tiden vara mogen för en uppgörelse med detta mörka kapitel i Norrbottens presshistoria. Eller finns det folk på blaskan som har svårt att hantera mötet igen med den gamla pro-tyske politiske redaktören?

torsdag, oktober 20, 2011

Godnatt Norrbotniabanan?

EU-kommissionen har tillstyrkt (prioriterat) ett förslag om att ge visst bidrag till bygget av Norrbotniabanan. I syfte att gynna färdigställandet av "Bottniska korridoren" anses det i Bryssel av vikt att järnvägsprojektet gynnas.

Kan låta surt men jag anser detta är att börja i fel ände av problemet. Att sitta med kartor på avstånd och dra upp stora rälsplaner i norra Europa vittnar för det första om lite brist på verklighetsförankring. För det andra är det svenska regeringens kloka intention att detta projekt ska finansieras tillsammans med näringslivet. Staten ska inte stå som enda garant. Tanken är förstås att investeringen ska bottna i verkligt behov, och inte ses som en regionalpolitisk stödåtgärd. Men nu rycker alltså EU in som en räddande ängel.

De som hoppar högt över det här förstår nog inte riktigt konsekvenserna på lång sikt. Bidrag från EU är idag och har hela tiden varit synonymt med konstgjord andning. Och det är väl inte riktigt något sådant järnvägsentusiasterna i norra Sverige går och hoppas på. För att inte tala om vad projektets belackare på andra håll i Sverige kommer säga.

Utspelet från EU-kommissionen kan möjligen fungera som en väckarklocka för berörda aktörer. Det kostar ju också att ha igång en projektavdelning på Trafikverket som får visa att de finns till vid tillfällen av det här slaget. Två län som snart förmodligen läggs ihop till ett berörs närmast av frågan. Är det så svårt för politik och näringsliv att samverka i regionen i detta delikata ärende? En tanke går ändå till tystnaden på central nivå igår. Är det kanske ändå så att det inte var så mycket att orda om det mandarinerna hade att uttala?

tisdag, oktober 18, 2011

Var är Niklas Jonsson?

Stefan de Wylder tecknar i sin bok Världens springnota en typisk bild av oansvaret i finansvärlden när det brukar hetta till. Så länge det går bra och kapitalet för det mesta (men inte alltid) förökar sig har placeringsrådsgivarna (säljarna) glada tider. Desto mindre benägna att sälja sina råd och förklara sig inför sina kunder har dessa när konjunkturerna eller börsen går nedåt. Fram skickas då istället informatörer och kommunikatörer som ska lugna ned "oroliga småsparare" tills nästa gång kurvorna pekar uppåt.

Att inte alltid placeringar i aktier kan vara en bra affär har vi blivit varse om inte de senaste dagarna. Aktiespararna är en förening som tar tillvara småspararnas intressen och anordnar träffar med sina medlemmar och andra intresserade. Till dessa inbjuds olika talare och föreläsare. Bland dessa, kanske mera som ett dragplåster, har på orten där jag bor inbjudits förre elitskidåkaren Niklas Jonsson som rådgivare/säljare. Jonssons intresse för finansiella instrument är av gammalt datum. Jobb inom aktuell sektor fick han först efter att ha avlagt ekonomie magisterexamen, och då på SE-banken.

På senare tid har lite hörts av Niklas Jonsson ifråga om börsråd i offentligheten. När Den Stora Finanskrisen satte in hösten 2008 spådde han en nedgång på 30-40 procent för Stockholmsbörsen. En profetia som inte alls slog in eftersom vi alla vet att denna svacka blev nästan dubbelt så djup. Jag vet inte om det är ett frivilligt val av Niklas Jonsson att iaktta tystnad. Det finns nog skäl att granska hans rådgivningsverksamhet för det fall han skulle dyka upp igen när notan betalts och glömts. En annan ex-stjärna inom skidsporten, Per Elofsson, har haft en liknande syssla efter karriärens slut då han inte kommenterat tävlingar i TV. Tjänstemän av det slaget (som tar risker med andras pengar) bör inte komma undan ansvar med kändisskapet som alibi.

fredag, oktober 07, 2011

Pyhäjoki i centrum för avgörande beslut - igen

Det är nu klart var Finlands nästa kärnkraftsanläggning ska byggas. Turerna i frågan har intensivt bevakats på den västra sidan av Bottenviken eftersom det länge varit klart att verken ska byggas i norra Österbotten.

Lilla kommunen Pyhäjoki gick segrare ur striden med något större kommunen i invånarantal Simo längre norrut vad beträffar placeringen.

Motståndare mot projektet i Sverige är bekymrade, men förmodligen träffade Sven Eric Bucht rätt när han framhöll att det är bättre att det byggs kärnkraft i Finland än att man där importerar el från Ryssland där kvalitén på reaktorerna är under all kritik.

En händelse som ser ut som en tanke är att anläggningen ska byggas vid mynningen av den älv som enligt rysk tolkning av Nöteborgstraktaten från 1323 utgjorde gräns mellan dåvarande Sverige-Finland och Ryssland. Svenskarnas gränstolkning gick rakt norrut från Karelen till Vita havet.

Vill man se historiska paralleller går det att säga att oönskad rysk närvaro motats bort i och med beslutet i veckan från norra Sverige och Finland, denna gång med orten Pyhäjoki i centrum på ett positivt sätt för svenskt vidkommande. Definintivt kommer i alla fall säkerhetsläget att förbättrats.

tisdag, oktober 04, 2011

Från löpare till konsument?

Ja, det blev Lidingöloppet förra helgen i år också. Mitt nionde lopp. Under åren har arrangemanget gått från att mera vara en angelägenhet för löpare till ett event för konsumtionsinriktade idrottsutövare. Det är den slutsats jag måste dra av hur de totala kostnaderna ökat för att delta. De konferenshotell på Lidingö som tidigare kunde erbjuda boende per natt för 400-500 kronor har i år i de flesta fall mer än dubblerat sina priser.

Kanske är det bara så att besöksnäringen på ön upptäckt att det går att göra pengar på tävlingen. Inget fel i det, men det är den hastiga utvecklingen som gör mig bekymrad. I år kostade det också 40 kronor (från att tidigare varit gratis) att få väskan transporterad från Lidingövallen till Grönsta (målet). En fjuttsumma kan tyckas men 2003 var pastan kvällen före loppet i mindre skolmatsalar gratis. Den kostar numera 60 kronor att avnjutas i ett tält i stökig miljö. De små stegen må vara lagd med goda föresatser, som jag ser det måste ändå arrangörerna fundera över vad för slags Lidingölopp de vill ha i framtiden.

Vill de ha deltagare som betalar eller vill de ha deltagare som presterar? Någon kanske invänder att jag har en för elitistisk syn löpningssporten. Och visst är det sant att viktiga är väl att folk överhuvudtaget rör på sig. Men för många som vill tävla är det inte alls nödvändigt att springa maraton på rätt taskiga tider när det finns millopp som man dessutom mår mycket bättre efter. Min grundpoäng är i alla fall denna: plånboken ska inte få bestämma vem som vill göra bra ifrån sig i Lidingöloppet. Det vore tråkigt om detta fina och trevliga arrangemang sällar sig helt till eventpajasarna.

fredag, september 30, 2011

Månadens västryss: Marita Ulvskog

Vi går vidare med lite personligheter som kan sägas representera Norrbotten på ett typiskt sätt. Marita Ulvskog har rötterna i Luleå, ett förflutet bland annat som journalist på Svenska Dagbladet!, chefredaktör på Dalademokraten och ministeruppdrag i S-regeringarna mellan 1994-2006.

Men vad de flesta nog förknippar Ulvskog med är en ytterposition till vänster i S-partiet, faktiskt så att hon står klart till vänster i partiet som Hans Bergström, före detta DN-redaktör, uttryckt det. På 70-talet hade Ulvskog som så många andra i sin politikergeneration en period inom sektvänstern.

Anledningen till att Marita Ulvskog fick känna på ministertaburetten kan nog tillskrivas en enda person, nämligen Ingvar Carlsson, vars pressekreterare hon var en tid. I den rollen gjorde hon sig bland annat känd som inspelare av vad andra journalister sa till Carlsson.

I mångt och mycket påminner Ulvskogs karriär om den norrbottniske västryssens egenskaper. Det handlar om en ganska besynnerlig utveckling från granskare av makt till maktutövning i sig. Idag är Marita Ulvskog EU-parlamentariker som det är ganska tyst om, vilket inte ändå är särskilt ovanligt i det sällskap hon befinner sig. Vem hon egentligen är framgick trots detta ganska klart i ett av debattprogrammet Speciellt i början av 90-talet där Ulvskog var nära att riva ut studion efter något slags ondgörande över kritik från statsvetaren Stig-Björn Ljunggren.

fredag, september 16, 2011

Läkarna och de auktoritära socialliberalerna

I Mattias Svenssons artikel "Socialliberalen är ingen frihetsvän" tas fasta på det paternalistiskt/auktoritära förhållandet inom denna gren av liberalismen. Jag undrar då om Svensson läst särskilt mycket av John Stuart Mills socialliberalism som inte alls överensstämmner den folkpartistiskt/vänsterpartistiska variant som förknippas med Sverige.

Hur som helst leder Svenssons resonemang in på de tankegångar som tar sig uttryck i folkpartiets kanonader på utbildningsområdet. Fler läkare är det senaste bidraget från detta nya högerparti som även ivrar för andra auktoritetsyrken som lärare, poliser och militärer.

Som så ofta förr framhålles även den här gången att kvalité måste komma i första rummet. Men är det verkligen huvudproblemet i världens mest läkartäta land? Ok, jag kan gå med på att vår åldrande befolkning i framtiden kommer att kräva mer läkarresurser, men huvudproblemet torde nog snarare vara den exklusivitet som fortfarande kännetecknar yrket.

I kommentarer och artiklar muttras det från utbildade (manliga?) läkare att alltfler kvinnor och "utlänningar" håller på att sänka statusen på yrket. En sak som regeringen velat komma åt med att inrätta något hundratal fler platser på läkarutbildningen är att komma åt problemet med för många läkare utan svensk utbildning, eftersom "det inte är stabilt att bygga på".

Man får hoppas att syftet med "kvalitetsförstärkningen" inte bara är att öka auktoritetsutbudet på den svenska vårdmarknaden. Läkarens uppgift var ursprungligen att trösta, lindra och bota men har alltför ofta inneburit att samma yrkesroll kommit att förknippas med den prästen tidigare hade i samhället. Etableringsfrihet är sannolikt en del av lösningen på denna problematik.

Annars verkar de stora svårigheterna för närvarande ligga på det planet att landstingen inte kan ta emot tillräckligt med praktikanter. Detta är illa och borde driva på de som eventuellt intresserar sig för regionreformer. Om det är landstingen som är problemet med sjukvården ska de inte alls ha hand om den.

måndag, september 12, 2011

Mera farlig nostalgi

Norrbottens-Kuriren har tagit tillbaka också sin gamla kulturredaktör. I början av 90-talet när jag läste nästan allt i kultursidesväg skedde en drastig försämring av kvalitén på innehållet i den lokaltidning jag prenumerade på. Bort försvann nästan allt som hade med lärdom och klassisk bildning att göra, och, inte minst, kulturdebatter. In istället med reportage baserat på prat och recensioner av diverse företeelser som mera hade med recensörerna själva att göra. Nästan ingenting gick att läsa med någon behållning.

Några vikarier har passerat på ovannämnda blaska under senare tid, dock utan att kunna erbjuda (eller fått tillåtelse?) att bidra med några andra nya perspektiv i nämnvärd omfattning.

Kulturlivet i övrigt i Norrbotten påminner alltmer om gruvindustrin. In flygs arbetskraft till att göra filmer och teateruppsättningar. Böcker med anknytning till regionen skrivs så gott som inga längre, undantaget kanske några statsanställda som slutat att utvecklas i jobbet. Dessutom kräver mera litterära verksamheter att man måste sitta still längre perioder, något som norrbottningen i allmänhet har rätt svårt för. Och då återstår bara prat, teater och film att ägna sig åt. Är det någon mer än mig som tror att detta missförhållande skulle gå att ändra på med lite mer frihet på kulturområdet? Har ni förresten läst den här briljanta artikeln av Malin Siwe?

torsdag, september 08, 2011

Ökänd studie citeras i Newsmill-artikel

En debattör verksam vid forskningsinstitutet Ratio!? drar på Newsmill sitt strå till stacken i medikaliseringen av arbetslivet. Det heter att arbetslöshet bland unga leder inte bara till sämre karriärutveckling och ökad brottslighet, utan också till ohälsa och allsköns elände i övrigt. För den senare slutsatsen stöder sig artikelförfattaren på en vid det här laget ökänd långtidsstudie utförd bland annat av två läkare i Umeå.

Vanligen är intresset ljumt för vad man företar sig i forskningsväg i norra Sverige, "men det är ju i Norrland" kan man få höra från luttrade sörlänningar. Men det tycker jag är en farlig väg att hantera problemet. Jag ingick nämligen i det udda projekt som refereras till, och kan nog säga att forskningsobjekten, dvs. eleverna som A Hammarström sökte upp, behandlades som modellera för att passa de i förväg dragna slutsatserna som denna ville komma fram till.

Det hade varit klädsammare att tala om att syftet med det hela mera handlade om egenterapi i kombination med ett argument för en sträng variant av arbetslinjen. Idag har vi dessbättre kommit en bit på vägen bort från universallösningar på arbetslivets problem. Det är inte säkert att den som har arbete mår bättre än den som inte har det per automatik. Nej, frågan är mycket mer komplex än så säger all slags vederhäftig forskning. Det är rätt typiskt att folkhälsoargumentet dras fram när avsikten mera handlar om att få pengar till forskningsverksamhet, än att konstruktivt argumentera för sin sak. På det sättet missas faktum att arbete eller vad som uppfattas som ett meningsfullt sätt att fylla ut dagen i grunden är ett individuellt problem.

Paulsen (2010) pekade på - om vi ska använda makrostatistik - att hälsotalen i USA förbättrades i samband med den stora depressionen på 1930-talet. Vad som verkar skevt kan alltså i verkligheten vara rätt sunt. Och fler liknande exempel kan ges. Entreprenören som spelar en nyckelroll i konjunkturnedgångar kanske kommer på att han eller hon måste utveckla verksamheten för att överleva, något som förkortar en utdragen kris. Han eller hon som blivit uppsagd kanske börjar en utbildning eller flyttar någonstans där tiderna är bättre och på så sätt skaffar sig nyttiga erfarenheter. Varför denna negativa syn på framtiden umeläkare, och på vad sätt tycker ni ungdomar är behjälpta av er egen problembild?

Svensk arbetsmarknadspolitik har under mer än 40 år successivt övergått från att vara en verksamhet dit de som haft intressen på arbetsmarknaden mötts av kunnigt branschfolk till att bli en sjukvårdsinrättning mera liknande en skyddad verkstad för personalen vars tjänster alltfler helt enkelt undviker. Utvecklingen finns beskriven i Svante Nycanders Makten över arbetsmarknaden. Det är inte säkert att en uppluckring av LAS är lösningen på problemet men den är i alla fall en del av den. Framförallt gagnar det ingen att få en sjukdomsstämpel bara för att någon befinner sig mellan två jobb.

tisdag, september 06, 2011

Uppdatering: lärares bisysslor

Med anledning av ett tidigare inlägg skulle jag vilja tillföra lite mer upplysning i ämnet vad lärare får ta för sig utanför själva yrkesutövningen. Det är ju så att i högskolelagen finns undantag från lagen om offentlig anställning för lärare på högskolan som vill ta uppdrag eller utöva verksamhet inom forsknings- och utvecklingsarbete inom det egna ämnesområdet så länge det inte skadar allmänhetens förtroende för lärosätet eller inkräktar på lärarens arbete inom anställningen. Motivet till undantaget är att stärka samverkan mellan det omgivande samhället och universiteten.

Högskoleverket har utrett frågan två gånger under 00-talet men också Riksrevisionen. RR är dock tydligare med vad som angetts i förarbetena bakom undantaget. Till exempel sägs att uppdrag som lärare har mera på grund av sin allmänna kompetens inte ryms i där. Eller att åta sig bisysslor som är rena undervisningsuppdrag. Det ges alltså utrymme för tolkningar av lagen som inte ska göras här, och anledningarna är främst två: jag är själv ingen jurist och när det gäller just lärare som eventuellt bryter mot lagen så brukar ärenden mestadels hamna i utredningar. Vilket brukar vara ett sätt för myndigheterna att visa att man är "medveten om problemet". Om det händer så mycket sen är en annan sak.

Jag hade en lärare på gymnasiet som hade kontrakt på inkomsterna från spelautomaterna i stan. Vi tyckte nog de allra flesta att det inte var vad en lärare borde ägna sig åt även om det var på fritiden. Jag tror att många lärare, inte minst forskare som förekommer alltför frekvent i media, tappar fokus på uppdraget om de börjar ägna sig åt för mycket åt verksamheter utanför jobbet, må det vara av vad slag som helst. Ett annat märkligt fenomen relevant i sammanhanget är när idrottare får anställningar vid universitet och högskolor med det egentliga syftet att få mer tid över till betald träning, dvs i praktiken bli professionella utövare. Under många år var dylika arrangemang vanliga inom det militära, och är det säkert fortfarande.

Det här är kanske något att tugga på för Jan Björklund i hans statusjakt på bättre lärare. Vad har vi rätt att förvänta oss av dem mer än auktoritet?

onsdag, augusti 31, 2011

Månadens västryss: Tomas Lejon

Under ett tag här framöver hade jag tänkt utse månadens västryss. Vilka är då kriterierna på en västryss? Hur mycket kan vi känna igen oss i en västryss och vad är det som utgör jordmånen för honom eller henne? Här ska alltså inte bara dömas och analyseras, utan också sätta in saker i sitt rätta sammanhang. Allt för att bidra till att upprätta en bättre förståelse av fenomenet.

Västryssen är till att börja med besläktad med den ryske oligarken, med andra ord en som inte sällan tjänar oförtjänt med pengar, dock utan att tagit särskilt mycket risk med egna. Han vill ofta framstå som storfräsaren men talar ogärna om hopblandningen av politik och näringsverksamhet som är en förutsättning för hans existens. Ofta är västryssen en mångordig pratkvarn men kan också vara tillbakadragen och rentav tystlåten. Generellt sett ler man öppet eller i smyg åt västryssen söder om norra Sveriges Rio Grande, Skellefteälven.

Tomas Lejon hette Sundström i efternamn när jag gick på gymnasiet. Då gick han mestadels runt och diskuterade med andra under lite olika roller. Pappa var politiskt tillsatt rektor på skolan, och Tomas kallade sig också socialdemokrat. Jag undvek alltid att hamna i meningsutbyten med honom, mest eftersom dessa kändes alltigenom animerade. Om det var i andra eller tredje ring minns jag inte men Tomas försvann i alla fall ett år till USA och kom tillbaka i den bombarliknande jacka som andra utbyteselever bar som statusplagg efter vistelsen i staterna. Det pratades på den tiden om att farsan hans kanske hade ett finger med i spelet för sonens utbildningsväg.

För ett antal år sedan dök Tomas Lejon upp i helt annat sammanhang. Han var nu "chef" på Swedbank i Luleå. Men det räcker inte med det. Av den här artikeln att döma är han rätt typisk för västryssen såtillvida han hellre ser näringsverksamhet som en i grunden byråkratisk verksamhet. Styrgruppen som omtalas, vad är detta annat än uttryck för en kommitté som pratar överhuvudet på entreprenörerna? Omsorgstänket genomsyrar projektet som beskrivs, något som också fäster uppmärksamheten på religiöst motiverad inblandning i det hela. Också detta är något vi förknippar med verksamheter i västryssens kärnland.

Tomas Lejon deklarerade 2009 för en årsinkomst på nära 1.4 miljoner.

måndag, augusti 29, 2011

Elituniversitetspapegojorna

Detta om att kunskap skulle vara överlägset alla andra produktionsfaktorer börjar bli rätt enformigt att lyssna till. Det är nästan så man tror att de debattörer som skriver i DN idag fallit offer för den politisering de själva kritiserar i artikeln.

Det är svårt att avgöra hur mycket som är hjärnspöken i professorerna Alvesson & Rothsteins diskussion kring hur universitetsinstitutionerna bör eller inte bör organisera sin interna verksamhet. Min erfarenhet av hur det går till i den akademiska världen är att det dräller av tyckare som vet hur forskning bäst ska bedrivas; desto färre är de som vill ta ansvar för sina ståndpunkter och driva en konstruktiv linje. Skyttegravskriget som livsform så att säga.

Debattörerna förespråkar också en koncentration av forskningen till färre lärosäten. Bo Rothstein har tidigare varit inne på att forskning ska bedrivas vid max två lärosäten i landet, med hänvisning till forskningspolitikens inriktning i nobelprisnationen USA där det finns ett "spetsuniversitet" per fem miljoner invånare. Översatt till svenska förhållanden innebär väl detta förmodligen att det bara ska forskas i Lund och Uppsala. Dessa ärevördiga lärosäten har traditioner från medeltid så jag undrar om inte Rothstein är mera ute efter att återupprätta någon form av skolastisk mystik som vetenskapligt ideal när han skriver så.

Att lilla Sverige på något sätt borde kunna inta positionen som en ledande forskningsnation i en globaliserad tid är bara önskedrömmar. Debatten borde handla mer vad vi får ut av de jättesummor som redan idag går till forskning. Samt se till att regelverket efterlevs vid lärosätena inte minst ifråga studenternas rättigheter och lärarnas skyldigheter. Vid årliga rankningar av universiteten i världen brukar Köpenhamn och Oslo Universitet hamna före alla svenska. Där är väl snarare där vi bör hålla oss, bli en framstående nordisk forskningsnation. Allt annat är bara dumt tal.

tisdag, augusti 16, 2011

Avklippt och stympad debattråd

Att ge sig in i debatter som kommentator på artiklar i den etablerade pressen har onekligen sina risker. Formatet är inte det bästa för den som verkligen vill få ur sig det han eller hon vill ha sagt. Till detta kommer att vissa redaktioner tillämpar en refuseringspolicy som verkligen inte går att förklara med rationella argument alla gånger.

Jag initierade en debatt i kommentatorsfältet för någon dag sedan i en lokaltidning på orten där jag bor med anledning av en person som valt att inreda en gammal byggnad till bostad. I artikeln beskrevs hur ägaren använt den som "skrivarlya" fast den tydligen haft en yta på 300 kvm. Säkert en av världens största i så fall. Jag valde att skriva under eget namn.

Själva grejen med denna öppenhet mot omvärlden från ägarens sida var inte bara att uppträda på fåfängans marknad, utan också att slå ett slag för sin kulturgärning. Eftersom jag inte kunde begripa hur i all herrans dar en sådan verksamhet kunde vara förenlig med ägarens yrke - professor vid en bygdehögskola och rektor vid en annan - så dristade jag mig till att ställa frågan hur högskolelagens bestämmelser om bisysslor ser på detta. Denna tillåter nämligen inte att verksamhet vid sidan av anställningen som har med forskning och utvecklingsarbete att göra utövas inom lärarnas ämnesområde om allmänhetens förtroende för lärosätet skadas. Den juridiska formuleringen är öppen för tolkningar och det är inte min sak att göra den. Jag är desto mera intresserad av intentionerna lagstiftarna gett uttryck för i Grundlagen om att den som fullgör uppgifter inom den offentliga förvaltningen skall beakta allas likhet inför lagen samt iakttaga saklighet och opartiskhet. Det är dessa som ligger till grund för lagen om offentlig anställning som i sin tur ligger till grund för högskolelagens bestämmelser om bisysslor för forskare.

När jag valde att avsluta min universitetsstudiekarriär i Uppsala lade jag på plats genast märke till en sak. De lärare jag hade där var verkligen forskare, "brann" för uppdraget med allt vad det innebar av positiva och negativa sidor. I Luleå handlade det mer om att uppfylla politiska målsättningar, lärarna (en del av dem gamla bekanta från min gymnasietid) jobbade först och främst där. Forskning - i den mån de ägnade sig åt det - var först och främst ett sätt få tid och pengar över till annat. I Uppsala kände ingen av lärarna till något om statsvetarna i Luleå. Istället var de kritiska till att det alls hölls kurser i statsvetenskap där, väl medvetna om svårigheterna för studenterna inom detta område att få jobb efter examen också vid ett såpass välrenommerat lärosäte som Uppsala.

Det går inte att ställa upp några kriterier på hur idealforskaren ska vara. Men när någon som är anställd inom det offentliga börjar ägna sig åt för mycket mångsyssleri tycker jag denne fallit utanför ramen. Det tror jag också grundlagsfäderna skulle ha hållit med om. En kulturverksamhet bekostad med egna pengar låter i kuriösaste laget, nog är det väl tänkt att den ska betala sig också. Vad som är politik eller näringsverksamhet framgår emellertid inte, bara att någon vill bara störst på något sätt. Tycker sig Luleå Tekniska Universitet få gott anseende av att hålla sig med sådana anställda önskar jag dem lycka till.

Norrbottens-Kurirens webbredaktion ser ut att ha ignorerat mina möjligheter att utveckla resonemanget. Samtidigt hänger mina meningsmotståndares frågor kvar i tråden till det jag skrev i det första inlägget som är borttaget. Detta stycke märkliga debattupplägg kan läsas här.

Förmodligen ingen större sorg

Regeringen väntar med femte jobbskatteavdraget. Minerna på Borg och Reinfeldt verkade emellertid inte mer dystra än de brukar i samband med beskedet. Förmodligen har det att göra med att de inte känner någon större sorg över det tillbakadragna löftet.

Faktum är att Finanskrisen 2.0 kommer precis när den behövs för att regeringen ska få ett alibi att backa i den här frågan. Det femte jobbskatteavdraget hade med all sannolikhet inte gått igenom i riksdagen i höst, och regeringskris hade då stått för dörren.

Det är bara att gratulera Alliansregeringen till att den kommer att bestå något år till i alla. Nu minskar också spänningarna inom den eftersom C, KD och FP tvekat ifråga om ytterligare jobbskattesänkningar. Det är möjligt att moderaterna kommer att tappa en del i opinionen på grund av det här.

måndag, augusti 15, 2011

Kommunal huggsexa om landstingets arbetsuppgifter?

Som tidigare noterats finns det bland vissa kommunalråd i Norrbotten planer på att utöka sina domäner. Och att döma av andra funderingar som rör sig i diskussionerna om större kommuner kan ett mönster skönjas. Ett icke alltför omöjligt scenario är att det kommer att finnas fem kommuner i Norrbotten i framtiden.

Det verkar troligt att uppgifter vikta för Hälso- och sjukvården kommer att spela en roll som symbolfråga för en sådan utveckling. Kommunsjukhuset blir "kyrkan mitt i byn" om vi leker med tanken att de nuvarande sjukhusen i länet bevaras.

I Finland är vad jag kunnat få fram primärvården en angelägenhet för kommunerna medan i Sverige är det förbjudet i lag för kommuner att anställa läkare. Det fordras alltså en del lagändringar för att en process mot ökat kommunalt ansvarstagande ska kunna äga rum. Motståndaren mot en sådan kommer givetvis att heta landstinget, eftersom det successivt lär avvecklas då nu när både Region Norrbotten och Västerbotten med ansvar för kultur, transporter och regional utveckling ser ut att bli verklighet.

Landstingets gradlösa upplösning är ingenting att beklaga. Någon kanske tycker att det fordras en större region för att hantera mer specialiserad vård, och detta är förmodligen sant. Vad som skiljer fallet Norrbotten/Västerbotten från övriga Sverige är att där är den regionala identifikationen svag. Befolkningen uppfattar sig mera som kommuninvånare eller älvdalsinvånare än länsbor.

Det kanske blir svårt att övertyga de som ska besluta i ärendet om dessa för översta Sverige speciella förhållanden, men om tanken fortfarande finns kvar på att bilda en större region av norra Sverige kan det vara värt att fundera lite i ovanstående banor. Ingenting hindrar nämligen att en storregion kan fungera lite som en samordnande instans för vården, kanske något i stil med den norska fylkeskommunens sätt att fungera.

torsdag, augusti 11, 2011

Pengar har inget beständigt värde

I 45-årsåldern är det vanligt att det dyker upp personer, gärna sådana som kallar sig entreprenörer, som påstår att de har tjänat ihop pengar så det räcker fram till pensionen. De skulle således inte behöva jobba mer.

Senast jag hörde något om ett sådant fall var när Stefan Edberg ansåg sig kunna lägga sig i hängmattan för gott. Men ingenting kan vara mera felaktigt eftersom pengars värde kan krympa ihop på grund av var man har dem placerade. En dunderinflation kan eliminera såväl sparade pengar som skulder. Finns då inga trygga ekonomiska placeringar i en orolig värld? Nja egentligen inte, men det går att försäkra sig på hur många sätt som helst nästan. Dock utan att helt riskfria instrument kan erbjudas.

Fortsättningen på Finanskrisen när den nu slutar visar med all tydlighet att det inte går att driva en ekonomi på krita. De som hyllar vår nuvarande finansministers insatser glömmer gärna att det är hushållens upplåning som drivit tillväxten i landet i kombination med en euro-fri valuta. När vi kommer ur den svacka vi verkar vara på väg in i är det en förhoppning att nästa högkonjunktur kommer att innehålla mer av värdeskapande tillväxt.

onsdag, augusti 10, 2011

I eget intresse

Bo Rothstein har skrivit debattartikel i Expressen. Han är kritisk till konfessionella skolor, och ikläder sig en författningsdomares roll när han dömer ut dessa med stöd av Grundlagen.

Rothstein har blivit en alltmer sällsynt företeelse i riksmedia men är forfarande en välkommen gäst i Göteborgspressen. Där bör han nog förbli, ty gårdagens artikel verkar mera vara tillkommen i eget intresse mot den religiösa rörelse som stöter sig med en annan.

Det brukar inte vara något bra tecken när forskare ger sig alltför långt in i politiska förvecklingar. Ett faktum som möjligen kan öppna för diskussion rörande lämpligheten av livstidsförordnanden inom den akademiska världen.

måndag, augusti 08, 2011

Det är farligt att bli nostalgisk

Slog häromdagen upp lokaltidningen. Jag vet inte hur länge sedan det var jag bläddrade i pappersversionen av högerblaskan på orten där jag bor. I alla fall pryddes ledarsidan av en ex-skribent på tidningen. I helfigur. En gammal man nu, definitivt ingen ny frisk fläkt. Jag har absolut ingenting emot att pensionärer och seniorer emellanåt hoppar in med kloka synpunkter. Men det är något exceptionellt att framtidens politiska journalistik ställs till en föredetting eller rentutsagt ganska medioker kommentator.

Bo Östman, så var det visst han hette, kunde i början av 2000-talet excellerera i kommunala missförhållanden, och, inte minst landstingspolitikers inkompetens i att sköta sina uppgifter. En övergripande idé om vad han egentligen tyckte var svårt att konstruera, politiskt var det dock fråga om en man ur genuin rödhöger. Till detta kom ett pinsamt okritiskt förhållningssätt till yngre kvinnliga borgerliga politiker. Say no more.

Norrbottens-Kuriren bytte nyligen ledarskribent om någon märkte det. Den föregående var enligt några på Youtube en nolla, den nuvarande är om möjligt en nollkommanolla. Anledningen till detta är ovanstående rekrytering plus att Lotta Gröning! också städslats på blaskan. Men också att han verkar ha svårt att hålla i sär sitt bloggande från ledarskribentskapet. Rödhöger, ja det var det jag sa.

Det är svårt att veta vad tidningen vill med sin verksamhet utifrån dylika ageranden. Stackars Mats Ehnbom ("VD, chefredaktör och ansvarig utgivare") måste nog betraktas om ett fall för sina finansiärer snart. Jag tycker snarare synd om honom utifrån det som går att läsa i hans så kallade krönikor som verkar tillkomna 6-7 år försent hela tiden. Vad är det som gör nostalgi så intressant egentligen?

Tidigare har jag här på bloggen pläderat för en fusion av NK och NSD. Det verkar vara svårt att få till stånd något sådant, och att lyfta sig i håret är onekligen en svår uppgift. Vad man skulle vinna med detta är främst kvalitetsjournalistik. De som ändå vill läsa två ledarsidor kan göra det i samma tidning, ungefär som i Tidningen Ångermanland. Att som jämtarna tjura vidare med två tidningar duger inte i längden.

fredag, augusti 05, 2011

Varför inte rörmokare utan gränser?

DN rapporterar om den humanitära krisen i Somalia, enligt organisationen Läkare utan gränser är denna till stor del förorsakad av torkan i området.

Att vård och omhändertagande kan ske snabbt och effektivt i krisregioner är väl bra, men frågan är om kanske fler yrkesgrupper än läkare bör få diplomatpass när svält och sjukdomar slagit till. Rörmokare till exempel, eftersom rent vatten och avlopp borde kunna eliminera många problem innan de alls uppstår.

På det sättet kan förmodligen vårdresurser sparas för andra ändamål samtidigt som eftertanke ges åt frågan varför ofta läkare både får och är så benägna att kapa åt sig äran av andras arbete. Vaccinationsprogram i all ära men de allra flesta humanitära katastrofer kan oftast förebyggas med hjälp av annat än medicinsk logistik.

söndag, juli 24, 2011

Jakten på avvikaren redan i full gång

Det är för närvarande inte möjligt att komma med annat än spekulationer kring orsakerna bakom det fruktansvärda våldsdådet utanför Oslo. Vad som fick som det verkar en ensam gärningsman att slakta människor runt omkring sig förefaller så obegripligt och overkligt, särskilt i ett skandinaviskt land.

En ondskans banalitet som för mycket datorspelande där gränsen suddats ut mellan lek och verklighet i kombination med förläsning av skrifter med utrerat politiskt innehåll förefaller en inte alltför orimlig hypotes att bygga vidare på i sammanhanget. Men kanske också något mycket djupare i det norska kulturen som lär komma att intressera såväl forskare som författare och konstnärer av olika slag som förklaring till det skedda.

Tyvärr hör det också till när händelser av det här slaget inträffar att förmodligen oftast harmlösa grupper råkar illa ut. Idag ger DN utrymme åt vänsterdebattören Anna-Lena Lodenius som identifierat "de ensamma farliga männen". Myntningen av uttrycket är inget annat än en glidning på den gängse forskarjargongen kring Sverigedemokraternas väljare tillsammans med gammalt tankeskrot från 90-talets feministiska irrfärder.

Jag är rädd för att dylika angreppssätt av problemet först och främst innebär en återgång, ja till och med en förstärkning av den diagnostiseringsiver som under 80- och 90-talen fick härja tämligen obehindrat inom hjärnforskningen, något som i förlängningen av allt att döma kommer att elda på kraven på inkvisitoriska processer utförda av själadoktorer helt utanför rättsstatens ramar och räckvidd. Bloggaren Jinge frågar sig om vi ska börja jaga psykiskt sjuka i skolorna igen med hänvisning till ett förslag från Jan Björklund, och undrar också vad för hjälp före detta elevers lärare ska stå till tjänst med rörande deras disciplars politiska åsikter för länge sen. Var hamnar vi om politiska tankar börjar landa i en anamnes?

måndag, juli 18, 2011

En öppen debatt om svenskheten efterlyses

Svenskhet, denna term som kommit att fundera som substitut till andra mera obehagliga associationer om vad det innebär att tillhöra Sverige, har av skilda debattörer fyllts med innehåll på olika sätt under senare år. Göran Hägg menade i sin bok Svenskhetens historia att välfärdsstatens starka ställning i vårt land har sin rot i att kyrkan under medeltiden lade sig till med stora egendomar som staten sedan dess kunna förvalta.

Jasenko Selimovic för inte diskussonen från denna utgångspunkt i sin DN-debattare, utan ägnar sig snarare åt essensen i svenskheten, dock utan att gå särskilt långt i den riktningen. Selimovic kom till Sverige som flykting i början av 90-talet och hör till de med invandrarbakgrund som tämligen lätt lärde sig psalmerna i den politiska debatten här vid ankomsten; han har en landsmannina i sin egen ålder med snarlik karriärutveckling och bakgrund som också följt minsta motståndets lag på väg till den politiska eliten. Hon heter Anna Ibrisagic och sitter i Europaparlamentet för moderaterna i en alltmer undanskymd roll emellertid.

Det är lite sorgligt att jämt behöva läsa om "förklaringen" till varför en del röstar på Sverigedemokraterna, så även här. Medan väljarkategorin "arbetslös" knappt ens förekommer i anslutning till valanalyser i andra partier fast den borde det så stämplas Sverigedemokraternas väljare med detta märke i pannan. En starkt bidragande orsak till detta förhållande torde vara temanumret i denna vetenskapliga tidskrift. Ändå är finns det också de som menar att Sverigedemokraterna är starka i bättre bostadsområden.

En mera öppen debatt om svenskheten borde gagna utvecklingen av begreppets innebörd. I arbetet med detta hjälper det föga att i några intoleranta forskares efterföljd åsätta politiska motståndare med skuldbelastande etiketter. Hur ofta hör man förresten dessa vetenskapens tjänare tala om att de själva arbetar mellan svadan om egna titlar, resultat och löner? Förmodligen aldrig. Såvitt jag vet har politik för det mesta handlat om sådant som utanförstående kunnat vända sig till, inte att brännmärkas av upplysta figurer.

onsdag, juli 06, 2011

Politik och sport som semesterkickoff

Almedalsveckan pågår för fullt. Jag har inga planer på att besöka en holme som förlagt diverse politiska aktiviteter dit som en slags inledning på semestern. Lika lite som det hastigt uppblommande intresset för Haloween är ett arrangemang som på tio år svällt från endast omkring 50 event till årets närmare 1500 en för svenskt vidkommande traditionell företeelse.

Den som besöker Almedalsveckans hemsida möts av Region Gotlands logga i övre vänstra hörnet. Kanske säger det mer om vad hela cirkusen handlar om: att utveckla en region vars aspirationer att utgöra centrum avslutades i och med brandskattningen av Visby 1361.

I helgen har det också varit "SM-tävlingar" i Halmstad i landets andra mikroregion, Halland. När regeringen fattade det underliga beslutet att bredvid Skåne och Västra Götaland låta Halland och Gotland fått ett utökat regionalt ansvarstagande höjde en del på ögonbrynen. Nu får vi skörda frukterna av denna bristande vision i regionfrågan från centralt håll: egentligen rätt futtiga arrangemang som mest syftar till att sätta orten på kartan.

söndag, juli 03, 2011

Direktörslönekramarna på SvD

LO har kommit med en attitydundersökning. Denna inte första gång om löneskillnaderna som många verkar vara upprörda över, inte minst inom så kallade höglöneyrken. Mest vrede orsakar nivån på ersättningarna till direktörssysslorna.

Ett organ som sällan sviker direktörslönernas sak är Svenska Dagbladet. En vikarie på ledarredaktionen har till och med lyckats med konststycket att framställa dirrarna som offer, som enligt skribenten är "de som fattar de svåraste, avgörande besluten för framtiden".

Jag undrar mest hur någon vars lön skenat i förhållande till andra anställda i företaget kan fortsätta fylla ordet medarbetare med innehåll när han eller hon talar om vi i sammanhanget.

onsdag, juni 29, 2011

Bron i Mostar..



... har jag ingen bild på, men väl denna. Tycker broar kan symbolisera mycket på ett bra sätt. Tankarna går lite åt brohållet vid genomläsningen av denna artikel. Sven-Eric Liedman och Göteborg Universitets rektor varnar för nyttofixering vad beträffar synen på utbildningens roll i samhället. Och visst har näringsliv, myndigheter och regering en förkärlek för att snacka om effektivitet på utbildningsområdet istället för att kunskapsinhämtning också kan innebära en bättre förmåga att reflektera inför omvärlden. Med påföljd att en statusskala tagit form som säger att bästa samhällsnyttan fås av tekniskt/naturvetenskapliga utbildningar följda av samhällsvetenskap och i sist den i mångas ögon onödiga humanioran.

Tänk om det gick att bygga broar mellan dessa utbildningsdiscipliner, att de alla sammanhänger som en sorts enhet där de är beroende av varandra för att hela kroppen ska kunna fungera. Ty vad blir kvar av exempelvis demokratin om bara nyttiga människor fanns? En invändning mot Liedman och rektorns argument är att de kunde ha satt fingret på de ofta kvalitetsmässigt undermåliga utbildningar som inrättats från tidigt 90-tal och framåt som ersättningsjobb på orter och i regioner som drabbats hårt av regementsnedläggningar. Här går det att fråga sig om verkligen hela paletten av utbildningar verkligen ska finnas som en rättighet nära hemorten för de som vill utbilda sig. Kunskap är en stark produktionsfaktor som det inte kan förfaras hur som helst med.

onsdag, juni 15, 2011

Måtte det inte bli av

Byggnadsnämnden satte igår tillfälligt stopp för Norrportens bygge på gamla Fritz Olsson-tomten. I den tänkta fastigheten ska bland annat inrymmas en hotellverksamhet som pitepilten Hilding Holmqvist ska testa på överdrivet manér.

Tidigare har jag kritiserat rivningen av det gamla Fritz Olsson-huset som ett utslag av kulturskymning. Men när kåken väl var borta uppenbarade sig där det stått en yta som blivit mycket omtyckt.

Kulturskribenten Rolf Nilsén föreslår därför bland annat att göra en park av området, och varför inte namnge det efter alla tiders lulebo alla kategorier Martin Ljung. Kanske rentav resa en staty av honom där, något man normalt gör bara över avlidna personer.

Nilséns idé lär nog förklinga ohörd är jag rädd. Hoppas går ändå på att det planerade byggnadssvamlet inte blir av. Vi har haft nog av utstadsexploatörer som ska göra Luleå större än det är.

tisdag, juni 14, 2011

Storkommunala planer

Piteås kommunalråd Peter Roslund vill lägga ihop hans egen plus Älvsbyn, Arvidsjaur och Arjeplogs kommuner till en enda. Var kommunhuset är tänkt att vara beläget behöver väl inte ordas vidare om.

Planerna påminner lite om en återgång till de medeltida storsocknarna i övre Norrland, som utöver Piteå bestod av Lule, Torne, (Kemi) och Umeå enligt de distrikt som förmodligen birkarlarna varit med om att rita upp.

Det är nästan i överkant att ta i på det viset, men egentligen inte att förvånas heller över eftersom de storregionala ambitionerna fortfarande hålls vid liv. Möjligen har dragkampen om den framtida indelningen av norra Sverige med detta tagit en ny vändning.

lördag, juni 11, 2011

Stor snackdag på landstinget

En stor tilldragelse timade i veckan kunde de notera som passerade landstingshuset i Luleå. Utöver den asfalterade parkeringen var den omgivande gräsmattan fylld av bilar på ett sätt som nog borde ha fått parkeringsvakter att reagera.

Det betyder dock inte att intresset för landstingets verksamhet är stort. Snarare handlade det om en kombination bland deltagarna i "kraftsamlingen" om rädsla från att utebli från arrangemanget för att alla var där i kombination med påkostade förmåner i samband med sammankomsten och en del namnkunniga deltagare samt fri lunch.

Vad som kom ut av det hela är svårt att säga men ett tillväxtråd har bildats. Vad nu det ska tillföra då nästan inga av de utsedda deltagarna i detta har erfarenhet av entreprenörskap och att ta risk med egna pengar och resurser.

En intressant figur som brukar dyka upp vid sådana här tillfällen är denna ofrivillige "professor". I veckan syntes han till i lokal-TV för att kommentera utflyttningen från Norrbotten trots att det går bra för regionen enligt tillgänglig statistik. Förklaringen är till fenomenet som går ut på att folk inte vill bo här utan flygs in som tillfällig arbetskraft är inte särskilt originell längre. Ej heller särskilt unik för Norrbotten heller då den torde gälla efterblivna regioner överhuvudtaget.

Vad jag saknar ändå är en diskussion om inland kontra kust. Frågan är nämligen om inte skillnaderna mellan dessa är större än exempelvis mellan Kustnorrland och Svealand. En sådan för oss också in på landstingets framtida funktion och arbetssätt. En storregion av minst de fyra nordligaste länen är nog enda överlevnadsmöjligheten för detta.

Efter förebild Region Västerbotten har en stomplan upprättats för bildande av Region Norrbotten med start i början av 2012. Kommunerna är initiativtagare och landstinget är inbjudet att delta. Samverkansorganet, som den juridiska benämningen på förbundet lyder, kommer att handha uppgifter med anknytning till regional utveckling, kultur och transporter, alltså verksamheter som landstinget bland annat låtsas syssla med idag. Ska bli intressant att se hur Norrbottens läns landsting kommer att agera för att möta detta initiativ där de själva inte får spela första fiolen.

lördag, juni 04, 2011

Håller landstinget på att implodera?

Vårdvalet som gett möjlighet att öppna privata vårdcentraler har skapat problem för den forna monopolisten. Penningbrist hotar i landstingets kassa då alltfler väljer att lista sig och ta del av en annan sorts vårdutbud, som dessutom verkar vara kvalitetsmässigt bättre överlag.

Inte för att jag är någon jättestor beundrare och anhängare av fler alternativ i vården som lösning på dess problem. Men den tes som Friedrich August von Hayek drev i Frihetens grundvalar om att sjuk- och hälsovård i statlig regi leder till att den hamnar i händerna på byråkrater har visat sig stämma alltför väl.

För närvarande är landstingsledningen i Norrbotten riktigt illa ute på grund av hanteringen av sjukhusfrågan i Kiruna. Tanken är väl att successivt avlöva verksamheten där så att en förstärkt vårdcentral återstår, eftersom den eller de politiker som utför åtgärden är väl medvetna vad konsekvensen blir av ett mera rakt beslut: ett förmodligen livslångt hat från de som berörts.

Nu är det bara så att det kan finnas intresse från största arbetsgivaren på orten, LKAB, att medverka till ett sjukhus. I så fall kan kirunaborna helt sonika säga so long till landstinget. Med tanke på hur uruselt skött verksamheten varit i många är nu inom denna nattståndna organisation så vore kanske en sådan utveckling något att föredra.

torsdag, juni 02, 2011

Semestervikarierna och monarkin

Just nu är det farligaste tiden på året om man inte vaksam på nyhetsrapporteringarna. Villebrådet nummer 1 för sommarskribenterna i år är med all sannolikhet kungahuset.

Drömmen om att få avsätta kungen bör alltså tas med i kalkylen när hysterin kring vad han gjort eller inte gjort för länge sedan går på högvarv.

Ändå är det bra att monarkin skärskådas, vilket verkar vara en ambition bland de mera seriösa skribenterna som oftast också är året-runt-anställda. Mitt förslag att kungen ställer sin plats till förfogande i syfte att bli godkänd eller vald för ännu en tid gäller ännu.

lördag, maj 28, 2011

Kvinnor i "näringslivet"

Häromveckan läste jag ännu en lista över utvecklingsbara ämnen inom näringslivet på kvinnosidan. Verksamheten med att rangordna det andra könet på detta sätt börjar ha några år på nacken nu, och jag kan konstatera att det är rätt svårt att få ihop namn. Ofta återkommer samma personer år efter år.

Den förteckning som Veckans Affärer ställde upp i sann direktörsfeministisk anda toppas av namn med de som verkligen nått en bit på vägen och kan sägas ha kommit dit de kommit på grund av sin kompetens. Därefter följer en blandning av alfahonor, wannabes och andra som varit duktiga på att kamma silverryggarna. Längst ner finns i vanlig ordning de som står och stampar utanför som normalt sett inte har ett dugg med näringslivsverksamhet att göra utom möjligen en F-skattesedel registrerad hos Skatteverket.

Maria Abrahamsson, före detta ledarskribent på SvD, numera M-riksdagsledamot, saknas i debatten om kvinnligt ledarskap. I sin krönikor återkom hon ofta till hur det strukturella utanförskapet i näringslivet bland kvinnliga chefer skapades av 60- och 70-talets kraftiga expansion av den offentliga sektorn som gjorde Sverige till ett land i bottenligan i att integrera kvinnor som chefer inom den privata sektorn. Men Maria Abrahamsson var samtidigt noga med att poängtera att kvinnor överlag i lägre utsträckning än män vill bli chefer.

Det var egentligen dit jag ville komma. Jag tycker inte det behövs några listor som rankar kvinnor inbördes som möjliga talanger inom företagsamhet. Några jämställdhetsplaner behövs överhuvudtaget inte där heller. Istället är det dags att börjar diskutera oftare vilka det är som vågar ta risker och sätta sin position på spel snarare än vilka som är nöjda över att ha nått dit man kommit. Dags att börja prata jämställdhet på ett konstruktivt sätt alltså.

fredag, maj 20, 2011

En svagare fackföreningsrörelse än någonsin

För något år sedan grunnade jag på ett blogginlägg med rubriken Raggarbrudarna Rörelsens Räddning? Nu blev det inte så eftersom Mona Sahlin skaffade sig respass från partitoppen på egen hand.

Men det finns annat att fundera över kring varför S inte fungerar längre som politisk progressiv kraft i samhället. Närmare bestämt fackföreningsrörelsen.

För närvarande leds de tre stora paraplyorganisationerna av kvinnor, visserligen inga raggarbrudar, men ändå kvinnor. Enligt en sällan begagnad term inom statsvetenskapen går makten ut där kvinnor går in. Måhända är den inte lika användbar längre men den kan kanske ändå mana till eftertanke.

Damerna i toppen av SACO, TCO och LO är mina ögon inga förhandlingsmänniskor eller ens "brinner" för uppdraget utan tjänste(män) rätt och slätt. Om detta beror på könstillhörigheten eller något annat får andra svara på. Jag konstaterar bara att vi för tillfället har en svagare fackföreningsrörelse än någonsin.

onsdag, maj 18, 2011

Världens största lekstuga ska kylas i Luleå

Facebook ska förlägga sin serveranläggning till Luleå. Sedan länge har norra Sverige gott rykte inom IT-branschen som ett område som erbjuder stabilt klimat åt datorutrustning. Ordentligt med el ska det visst gå åt för att hålla igång lokalerna, lika mycket ström som 16000 villor drar är det sagt.

Lite trist är när ett globalt företag när det väl hittat till nordligaste delen av Sverige inte också lägger ut produktion dit. I förevarande fall känns det lite som om den exotiska karaktären istället för den ekonomiska karaktären på regionen spelat in när placeringen av Facebooks servrar valdes ut.

söndag, maj 15, 2011

Ett argument för att bryta det kommunala sambandet

Valrörelsen inför omvalet till regionfullmäktige i Västra Götaland har rönt stort intresse inte minst från statsministern och oppositionsledaren. Kanske något att tänka på för de som fortfarande håller fast vid att det så kallade kommunala sambandet ska finnas kvar. Med valdagen förlagd till samma tillfälle när kommun- och landstingsfullmäktige samt riksdagen ska utses har de lokala och regionala valrörelserna på något sätt haft en tendens att hamna i skuggan av den stora valrörelsen på riksplanet.

Den senaste veckan har faktiskt påmint lite grann om tyska förhållanden under delstatsvalen. Med spänning har då förbundsdagspolitikerna brukat åse de regionala valens utveckling, som samtidigt kunnat ge en fingervisning om vart opinionen verkligen är på väg. Det talas om att en framgång för S i Västra Götaland skulle betyda mycket för Håkan Juholts karriär. Hoppas på är ändå att rikspolitikerna börjar intressera sig mer för regionfrågan efter den senaste tidens ovanliga valrörelse. Hittills har det varit lite dåligt bevänt med den saken.

lördag, maj 14, 2011

Ullenhags ökenvandring

Bengt Westerberg har fått regeringens uppdrag att utreda främlingsfientlighet. Bakom beslutet står integrations- och biträdande arbetsmarknadsminister Erik Ullenhag. Inte att förvåna kanske då den förstnämnde är den sistnämndes politiska läromästare.

Jag hade dock hellre sett en annan kille på uppgiften. Utöver att Mauricio Rojas är folkpartist och forskarutbildad har han intresserat sig för konsekvenser av olikheter i sociokulturell bakgrund. Och eftersom mångkultur numera är inskriven i Grundlagen kanske det är på sin plats att börja intressera sig för de som kommer hit mera än att sammanföra dessa till gruppen invandrare.

Rojas visar till exempel att vissa invandrargrupper klarar sig bättre än svenskarna i gemen medan andra befinner sig i konsekvent utanförskap. Om det är Ullenhags ambition att integrera dessa genom "etableringslotsar" önskar jag givetvis honom lycka till, men desto troligare är förmodligen att han gett sig ut på en enda lång ökenvandring genom detta projekt. Bengt Westerbergs utredning kommer att visa detta genom att röna ett mycket stort ointresse.

söndag, maj 08, 2011

Fusion som dröjer

Norrbottens Media har ekonomiska problem. Säkert spelar de knackiga upplagesiffrorna för pappersblaskorna in så att annonsörerna drar sig undan.

Roten till problemen är ändå kvalitén på det som distribueras. Två stora regiontidningar är en för mycket, något som inte kan avhjälpas med att konkurrenterna vaktar på varandra. Ingen läsare bryr sig heller om han eller hon läser exempelvis sporten eller nyheter i NSD eller NK. Eller kanske någon annanstans för den delen.

Två alternativ står till buds i en reformerad tidningsmarknad i Norrbotten. Antingen modellen med dubbla ledarsidor i samma tidning efter modell Tidningen Ångermanland. Eller en (liberal)bjässe kompletterad eventuellt med ett folkblad efter mönster Västerbotten, Sundsvall eller norra Hälsingland.

Jämtlandsmodellen där rödhögern käftas med en borgerlig och en socialistisk tidning är ingen framkomlig väg längre. I Jämtland är det dock i motsats till i Norrbotten den borgerliga tidningen som dominerar över den röda Länstidningen Östersund, som i stil med Norrbottens-Kuriren kämpar för sin överlevnad.

En kritisk massa krävs alltså för att producera kvalitetsjournalistik till medborgarna. Klarar Norrbottens Media denna uppgift? Finns det resurser till att lyfta en skamfilad verksamhet?

torsdag, april 28, 2011

Märklig rekrytering Svenskt Näringsliv

På den här bloggen har jag tidigare skojat om tidigare FP-stjärnskottet Tobias Krantz lillgammalhet. Sedan Jan Björklund plockade bort den för Lars Leijonborg särskilt vikta tjänsten som högskole- och forskningsminister som Krantz innehade under ett år har det varit tyst kring honom. Faktiskt vet jag inte vad han gjort under tiden. Varit arbetslös?, ja kanske. Under alla omständigheter verkar hans karriär ha kulminerat.

Nu ska han i alla fall bli ansvarig bland annat för utbildning och innovationer hos Svenskt Näringsliv. Lite märkligt kan tyckas eftersom Krantz var en av arkitekterna bakom det forskningpolitiska program som Alliansen lagt fram i regeringsställning, som just Svenskt Näringsliv åtminstone av deras rapporter att döma är starkt kritisk till.

Det finns andra sidor av Tobias Krantz som aldrig riktigt granskades i offentligheten när han fortfarande var på uppgång och måhända har något att göra med att han till sist blev utslängd i kylan av det egna partiet. Jag noterade till exempel en gång att han tillsammans med sin maka ville ändra i föräldraförsäkringen i som det verkade eget intresse, ville inrätta en integritetsmyndighet efter att som riksdagsledamot gjort sig ett namn som motståndare till "myndighetsraseriet", men ändå, värst av allt, med frenesi stod upp i riksdagen och försvarade sitt partis linje i frågan om införandet av öppen psykiatrisk tvångsvård som försätter patienterna i ett rättslöst tillstånd. Så agerar inte en sann liberal heller.

måndag, april 25, 2011

Har Wolodarski haft ett skitjobb någon gång?

Karin Wanngård (S) har på sitt lite speciella sätt satt fingret på ett ökande problem inom arbetslivet. Låg om alls betalda jobb där främst yngre arbetskraft mera ses som insatsvaror i produktionen än människor.

Peter Wolodarski gillar inte Wanngårds utspel (som hon snabbt fick ta tillbaka), något som inte förvånar mig eftersom Wolodarski bland annat visat sig vara en supporter av bemanningsföretagens verksamhetsidé med motiveringen att de "kapar toppar", som jag läste på ledarplats i DN för något år sedan.

Det går att fråga sig om Wolodarski själv haft ett riktigt "skitjobb". I artikeln frågar han sig om Wanngård haft det, vilket väl heller inte är särskilt troligt. På senare tid har jag också funderat över om stjärnskottet på landets största morgontidning har en så särskilt upplyst syn på tillvaron. Detta efter ha läst kritik från denne mot idéer som förgiftar samhällsklimatet eller något dylikt (finns ej på nätet men i pappersversionen). En argumentationsteknik som knappast kan vara hämtad från någon liberal politisk filosof.

lördag, april 23, 2011

Tankar i påskatider

Förra årets påsk var en uppgörelse i det större formatet kring bibliska myter och budskap. Såväl Lena Einhorn som Christer Sturmark excellerade i att ifrågasätta vem Jesus var eller om han alls funnits. För någon dag sedan läste jag om en engelsk forskare som vill tidigarelägga skärtorsdagen och därmed flytta på hela påskfirandet.

Svenskarna brukar betraktas som världens mest sekulariserade folk, och visst är det sant att traditionell religion maskats av intill sådant som tjänstemannautövning kan klara av. Samtidigt finns det frikyrkor som har en rätt levande verksamhet med bibeln som utgångspunkt.

Religion, eller vad som kan sägas gå att lägga under mystisk spekulation, har alltså absolut inte försvunnit ur det svenska samhället. Den har därutöver tagit sig andra former och försvunnit in i andra verksamheter, inte minst i sådana som går under namnet vetenskap. Feminismen har med sina uppsatta dogmer som inte kräver några större intellektuella insatser kanske ställt sig i första ledet i denna rörelse. Andra mot-rörelser ägnar sig också åt dylikt utan oftast att reflektera över att de verkar i samma anda som forna tiders präster och pastorer.

Vi firar fortfarande påsk men i framtiden är det mindre troligt att det är en gemensam angelägenhet för svenskarna. Istället lär andra valmöjligheter stå till buds för den som vill högtidlighålla just sitt budskap. Frågan är bara hur det ska lösas med ledigheter. Har de kristna helgdagarna överlevt sig själva? Sannolikt.

torsdag, april 21, 2011

Enkel eller ingen matematik

Stockholms handelskammare har räknat ut eller meddelar att Storstockholmare står för 50 procent av inbetalningarna av statsskatten fastän de bara utgör 20 procent av landets befolkning. Upplysningen är rätt ointressant annat än som ett konstaterande att tjänstesektorn är rätt starkt utvecklad i regionen. Ett känt faktum är nämligen att i de områden som har en arbetsmarknad mera inriktad på kunskapsintensiva branscher så blir konjunktursvackorna mindre djupa.

Lönenivåerna är också överlag högre inte minst på grund av att som i Stockholms fall de flesta företags huvudkontor - såväl svenska som utländska - är belägna där. Fabriksarbetarna håller alltså till på andra ställen runtom i landet, med kraftiga påföljder för det kapital som betalas in till staten där i form av skatter. Ingen beräkning verkar heller ha gjorts beträffande vad stockholmarna får gratis i form av färdigutbildade lantisar som kommer till storstaden. Plus flera andra parametrar användbara i sammanhanget som inte behöver upprepas här.

Det går att fråga sig vad syftet är med att torgföra åsikter av det här slaget. En politik för hela landet kan det knappast vara, snarare sår det split bland medborgarna. Låt gå för att förhållningssättet är naivt men är alla stockholmare beredda att godta det för det? Jag är inte så säker på det. Tack Stockholms handelskammare men den dylik information klarar vi oss utan.

söndag, april 17, 2011

Plötsligt intresse för Finland

Finländarna går till val idag. Vanligtvis är intresset inte så stort i Sverige för vad som händer i våra grannländer. Utom förstås när det är fråga om att klanka ned på något som inte passar svenska normer av hur ett bra eller gott samhälle ska vara ordnat. Danmark har utifrån gängse svenska måttstockar kommit att omvandlas till ett dåligt land att leva i. Detta trots att danskarna utsetts till världens lyckligaste folk enligt en studie. Skälet till detta är naturligtvis den parlamentariska situationen där som gett visst inflytande åt Dansk Folkeparti. Nu har Sannfinländarna seglat upp som en motsvarighet till Dansk Folkeparti. Svenska journalister har dock varit noga med att påpeka att Sannfinländarna inte går att jämföra med Sverigedemokraterna. På deras program står EU-motstånd, enspråkighet och kritik mot invandring men också en del välfärdsfrågor. Tillåt mig att påstå att intresset för valet i Finland ändå har något att göra med att finländarna kanske visar mer acceptans och förståelse för ett nationalistiskt sinnat parti än svenskarna. Tänk om Sannfinländarna dessutom får ingå i regeringen, hur ska det då gå? Merit Wager, en av få svenska journalister, dock med finländsk anknytning, har försökt ge en förklaring till varför det till synes omöjliga i Sverige kanske kan komma att ske i Finland. Wager menar att i Finland ser politikerna i första hand till nationens bästa under det att i Sverige väger partiernas enskilda maktintressen över. Man har därutöver personvalsinslag i Finland, något som ger helt andra möjligheter till ansvarsutkrävande av politikerna än i vallistornas Sverige. Om Sannfinländarna får ingå i regeringen kanske det finns att lära något i Sverige. Det kanske går att prata med Sverigedemokraterna i alla fall. Ylva Johansson har redan provat.

lördag, april 16, 2011

Sanningens minut närmar sig

I onsdags bar finansministern fram vårbudgeten. Större delen av den borgerliga pressen har hyllat Anders Borgs insatser hittills till nästan astronomiska dimensioner. Och 2018 ska visst svenska staten vara skuldfri enligt prognoserna. Jag har lite svårt att förstå egenvärdet i att en stat inte ska belastas av någon skuld. Och varför kritiken är så lam mot att Sverige är på väg mot en spansk situation där statsfinanserna är goda men företagen och hushållens skuldsättning gått över styr. Utöver detta hotas Allianssamarbetet med denna bäst-i-klassen-politik. Folkpartiet med Carl Hamilton i spetsen är på väg att tröttna och efterlyser mer satsningar på infrastruktur och slopad värnskatt bland annat. Opposition och fack är inne på liknande tankegångar. Min gissning är att Anders Borg har det betydligt hetare om öronen inom sisådär ett år. Till detta kommer problemen med det konstant oförändrade utanförskapstalen som numera från Allianshåll övergått till att behandlas som ett rent arbetslöshetsproblem. Ungefär som på Perssontiden.

fredag, april 08, 2011

Klart med nästa landshövding i Norrbotten snart?

Avgångskrav på Maud Olofsson har väckts i veckan, och idag hävdar Dagens Industri att hon känt till Vattenfalls omdiskuterade fallskärmar. En inte alltför vågad gissning är att det från mediahåll kommer att ägnas mycket uppmärksamhet åt Olofsson framöver. Hon har tagit lätt på den interna kritiken på resa någonstans. Intrycket är att hon som vid tidigare tillfällen det hettat till håller sig undan. Så länge hon hade partiet i ryggen gick detta bra men nu har omständigheterna drastigt förändrats. K G Bergström har identifierat två allvarliga misstag av Maud Olofsson ifråga om ledarskapet, det ena att hon i stil med putinskt maktutövande börjat lägga sig in vem som ska blir hennes efterträdare. Det andra är att klamra sig fast vid posten precis som föregångarna Thorbjörn Fälldin och Olof Johansson. Norrbottens landshövding Per Ola Eriksson fyller folkpensionär i höst, så det jobbet är ledigt om PO vill sluta. Maud Olofsson har kunskap och erfarenhet av förhållandena i Norrbotten genom jobb på Hushållningssällskapet där och som CUF-ombudsman i regionen. Kvalifikationerna för denna tjänst kan därmed anses uppfyllda, och starta eget behöver Maud inte göra som hon sagt sig vilja göra om hon blev arbetslös.

onsdag, april 06, 2011

Tungt i riksdagen för Mi(ni)ster åtta procent

Det var högst påtagligt igår att se vilka svårigheter finansministern hade att försvara och förklara sin politik. Arbetslösheten har mer eller mindre bitit sig fast på åtta procent, jobbskattereformen betalar inte sig själv genom att fler inte kommer i arbete än prognosticerat. Ännu ska väl inte Anders Borgs försök att få bukt med det utanförskap han och hans regeringskollegor vann valet på 2006 dömas ut. Men snart har han bara tre år på sig att komma upp till bevis. Den i politisk taktik mycket kompetente Göran Persson satte på sin tid också i likhet med Borg upp mål ifråga om arbetslösheten. Den skulle ned så och så mycket. Målsättningarna refererades så ofta att de till slut togs till intäkt för något faktiskt utfall, vilket gjorde att förra S-regeringen kunde sopa frågans allvar under mattan när det drog ihop sig till val. Anders Borg är sannolikt medveten om denna lyckade taktik. Skillnaden mellan Borg och Persson var dock att den förstnämnde investerat hårt i att bryta utanförskapet och att predika arbetslinjen. Det kan med tiden visa sig vara ett för högt pris när det börjar dra ihop sig till strid om regeringsmakten igen.

måndag, april 04, 2011

Räddningen för Kalix?

I en föränderlig tid när det mer och mer handlar om överleva på den globala arenan snarare än inom ramen för nationalstaten går det ibland att fundera över en del kommuners överlevnads- och utvecklingsmöjligheter. I Norrbotten finns det fjorton kommuner, var och en med skilda förutsättningar att profilera och marknadsföra sig. Bäst förutsättningar torde Luleå och Piteå med dess satellitkommuner Boden respektive Älvsbyn ha. Här finns en väl utvecklad tjänstesektor men också industrier samt ett vitalt näringsliv i övrigt. Haparanda har från att ha varit en riktig kriskommun seglat upp som en dynamisk kraft som inte behöver ordas vidare om här. Av de andra två tornedalskommunerna är Pajala också på gång genom gruvetableringen där även om det segar lite med starten. Malmfältskommunerna Kiruna och Gällivare upplever också en boom tack vare de höga järnmalmspriserna. I morse hörde jag också att brytvärd malm finns i Jokkmokk, något som skulle kunna innebära ett lyft där. Arjeplog bland fjällkommunerna har sin biltestverksamhet medan Arvidsjaur har goda utvecklingmöjligheter men kanske ännu väntar på det där riktiga genombrottet. I likhet med Överkalix finns där en storslagen natur som turistentreprenörer kan exploatera. Återstår då kustkommunen nedanför som oftast har en tendens att förblekna i olika sammanhang. I Kalix sattes tilltro till att orten skulle kunna bli ett ställe där många kunde stanna till på vägen till Haparanda och IKEA. Högst pliktskyldigt uppfördes därför en galleria där. Någon vidare succé blev emellertid inte denna, allmänt talades det om för höga priser. Kommunen har också besvärats av problem med kvalitén på skolan, något som verkar har gjort att en del valt bort Kalix som bostadsort. Till råga på allt har kommunpolitiken hämmats av klanstrider, vilket gett argument för en sammanslagning med någon annan kommun. Någon dundermedicin för att hjälpa Kalix kan jag inte erbjuda men kanske kom Olle Palmlöf tidigare med en tänkvärt förslag. Han lanserade något skämtsamt i TV-programmet På Spåret benämningen "Happy Kalix" på orten. Satt i relation till marknadsföringsstrategier är inte propån så dum då vad som säljer kan uppkomma ur vad slags knasigheter som helst. Under alla omständigheter blir inget bättre av att hänga läpp och vara negativ. Kanske kan också Kalix hitta sin plats i en gränslös värld?

torsdag, mars 31, 2011

När idrott blir allvar

En gammal gymnastiklärare har hamnat ordentligt i hetluften. "Osten" Bergström anklagas för rasistiska uttalanden under en match i den tuffa semifinalserien i ishockey mellan Skellefteå och Luleå. Tonläget mellan anhängarna i respektive lag var emellertid redan innan ganska uppskruvat, så jag undrar om inte det Osten sägs ha sagt eller skrikit lika gärna kan vara påhitt avsedda att användas i matchen utanför banan. Annat som talar emot anklagelserna är min egen subjektiva uppfattning i sammanhanget. Jag uppfattade Osten som en rätt jovialisk person, i alla fall i rollen som lärare. Och eftersom jag också var med på en resa från skolan där han var ledare var vi några som lärde känna honom lite mer än de andra eleverna, och någon omdömeslös gaphals har jag minst av allt anledning att tro att han är, även om det i stridens hetta kan koka över för nästan vem som helst. Det hela har också fått orimliga proportioner genom att huvudsponsorn SSAB hotat att dra sig ur samarbetet med Luleå Hockey. Om en grundlig utredning kan konstatera att Osten inte vräkt ur sig det han lastas för, har sannolikt den som mest eldat på den här historien, journalisten Jonas Fahlman, gjort sitt som sportkommentator.

onsdag, mars 30, 2011

Varför inte 10 000 läkare?

Ett drygt hundratal medicinskt orienterade män och kvinnor anklagar idag regeringen för att skada andra genom sin politik med att försöka få tillbaka långtidssjuka till arbetslivet. Gunnar Axén gör rätt i att fråga om debattörerna glömde att sätta ut partibeteckning. Genom googling på namnen har han kunnat konstatera att vänsterkantring råder bland dessa bara genom att gå igenom de första i ordningen bland undertecknarna. Själv har jag personlig erfarenhet av en av de som skrivit under, den här gången uppträdandes under beteckningen "psykiatrispecialist". Frånsett ett närmast totalt ointresse för andra än de som överensstämde med hans egen problembild, så hade denne åt mig inget annat att erbjuda än mediciner och tomt prat i kombination med meningslösa monologer. Rebilitering fanns inte på kartan, konstigt nog trots att finansiella resurser fanns tillgängliga. Så småningom tog jag mig lös från denna misslyckade existens, men inte utan att ha straffats i form av elaka journalanteckningar. Dessförinnan hade jag i Journalens Namn behandlats i så kränkande ordalag att det säkerligen hållit för ett åtal om det skett ute i det öppna samhället. Det går givetvis inte att generalisera utifrån ett enda fall, men faktum är att jag tror att det verkliga intressena bakom kritiken mot sjukförsäkringsreformen inte endast låter sig fångas i en omsorg om "patienter". Då ovanstående också numera bedriver "eget" är det kanske inte heller så intressant med alltför många odiagnosticerade patienter. Detsamma torde gälla läkare överhuvudtaget eftersom överutbud på dem råder och arbetslöshet lurar i bakgrunden om diagnosticerandet börjar avta hos världens friskaste folk. Och hur många känner egentligen till att bedömning av behovet av tvångsvård är möjligt att lägga ut på entreprenad genom att dessa själadoktorer som verkar på privat basis har möjlighet att teckna kontrakt om detta med landstinget? Att drämma till med självutnämnd arbetsförhetsexpertis i stort antal i syfte att argumentera mot något som strider, som det verkar i många fall, mot ens egen personliga uppfattning främjar knappast de som hamnat utanför. En ung människa som drabbas av förtidspension till följd av medicinisters personliga ointresse kan nog sägas vara lika allvarligt som att drabbas av en riktigt svår sjukdom.

fredag, mars 25, 2011

Upplyftande med Västerbottensnytt

Den som är uppe tidigt kan ta del av andra regionala sändningar än den från den egna regionen. SVT sänder från klockan 6 ungefär nyhetsprogram från olika delar av landet. I morse visades Västerbottensnytt bland annat.

Tidigare ingick i Nordnytt de regionala nyheterna från både Västerbotten och Norrbotten. När programmet delades upp tyckte någon att det var bra att slippa "dödköttet från Västerbotten". Det tyckte aldrig jag, och styrkt i min uppfattning om detta blev jag i morse. Nyheterna och reportagen från Västerbotten är uppfriskande och intressanta och inte alls någon död information för de som bor längre upp på Bottenvikens västra sida. Möjligen sårar de någon som är upptagen med sig själv och som retar sig på att det finns företeelser i det egna närområdet som har en annat världsbild än en själv.

En återfusion av Nordnytt och Västerbottensnytt skulle sannolikt ge en injektion till etermedia i nordligaste Sverige. Då är sannolikheten också stor att de ledsna reportrarna på Nordnytt - förutsatt att inte självupptagenheten sätter stopp - blandas ut med lite muntrare tongångar. Tidigare i vinter har Nordnytt-redaktionen bekymrat sig mer för om Luleå Hockey ska missa slutspelet när det hela tiden istället handlar om hur laget ska lägga beslag på en av de fyra topp-placeringarna i serien. Pessimism kan uttryckas otydligare. Till sist: glöm inte något delat landskap mellan Västerbotten och Norrbotten inte existerar i officiell mening.

torsdag, mars 24, 2011

De som inte fått jobb då?

Igår var det Alla Borgarungars Dag. Statistik från Svenskt Näringsliv som visade på skillnader i ingångslön beroende på vilket universitet man tagit ut sin examen från var givetvis mumma för karriärister av diverse slag. Kritiken mot detta sätt att mäta framgång för respektive lärosäte lät emellertid inte vänta på sig. Bland många kommentatorer var meningen att utredarna inte gjort skillnad mellan korrelation och kausalitet, och inte minst, att individens egen förmåga nog spelar större roll än var studierna bedrivits.

Och visst är det väl så. Den som studerat vid ett perifert beläget universitet där han eller hon är uppväxt och bosatt och vill bo kvar på hemorten kan ganska säkert räkna med lägre lön än den som väljer att flytta till en hetare arbetsmarknadsregion med allt vad det kan innebära av lönerace. På samma sätt behöver en hemkär stockholmare inte bekymra sig om lönenivån på orten om denne väljer att bo kvar. Summa summarum: det är vilseledande att tala om ingångslöner i relation till studieort annat än i syfte att visa upp ett falskt yttre.

Vad som borde diskuteras desto mer än hur mycket pengar som ska tjänas från första dagen på jobbet är hur fler akademiker ska få in en fot på arbetsmarknaden. Högskoleverkets årliga granskning av hur examinerade som etablerat sig på arbetsmarknaden ett och ett halvt år efter examen visade senast på att bara 80 procent har jobb. Notera "har jobb", inte om de jobbar med det de utbildat sig till. Passande nog, går det att säga, kontrade Svenskt Näringsliv igår sig själva med uppgifter om att endast 6 av 10 studenter 12 månader efter examen har ett jobb de är kvalificerade för.

Det här är uppgifter som borde vålla huvudbry på Utbildningsdepartementet. Befogat är att fråga sig om ansvarig minister Björklund är så särskilt intresserad av de här frågorna. Han avvecklade posten som högskole- och forskningsminister och har stått i riksdagen och sagt att det är bättre att folk exempelvis studerar vid någon högskola än "gör ingenting". Traditionen från tidigare S-ministrar fullföljs därmed genom att högskolorna tillåts användas som arbetsmarknadspolitiska dragspel. Istället för att försöka begränsa utflödet att akademiker på arbetsmarknaden som ändå inte får användning för sin kompetens ges alltså grönt ljus för en fortsättning av denna misslyckade politik sedan flera år. Allt under det att högsta prioritet istället borde ges åt att finna en modell balansera tillgången mot efterfrågan.

måndag, mars 21, 2011

Veckans skvallergubbe

Det hör till tråkigheterna i livet att ibland behöva konfronteras med personer som fastnat i utvecklingen för länge sen. Häromdagen befann jag mig på ett köpcenter då en man som verkade något bekant tydligen observerat mig och kommenterade detta till en medföljande kvinna. Tänkte inte mycket mer på det, alla kan man inte känna igen.

Desto underligare blev det när jag cirka 20 minuter senare efter att ha gjort de nödvändiga inköpen i affären upptäcker att samme man står och väntar utanför kassan. När jag plockat varorna från bandet börjar karln mer eller mindre springa efter mig och halvt högt ropa mitt namn. Jag stannar då och någon som jag ska minnas som "Evas pappa" börjar fråga ut mig om diverse ting.

Jag vet inte om jag någonsin tidigare talat på tu man hand med personen ifråga som jag efter att ha rekapitulerat en del minns från min barndom som han som alltid blängde ilsket åt alla bilar som passerade hans hus. Han skulle visst vid något tillfälle ha lovat att misshandla en kompis åt mig för hans hastighetsöverträdelse enligt sina egen privatpolisnorm.

Hans dotter gick i min klass på högstadiet men det är en person jag knappt talat med sedan den tiden (30 år sedan!). Man kan fråga sig varför jag skulle minnas det, varför det finns anledning att helt plötsligt intressera sig för mig och vad jag har för mig. Jag tror att huvudanledningen är att det går omkring så många besvikna och halvt deprimerande människor som inget annat har att göra än att skvallra och tugga om gammal skåpmat. Bitterheten över inte ha gjort något avtryck i livet blir till slut något som hinner i fatt dem. Kvar återstår att klamra sig fast händelser i det förgångna. Säga vad man vill om detta men friskt är det fan i mig inte.

fredag, mars 18, 2011

"Stadsvetare vid Lindköpings universitet"

För någon månad sedan passerade jag en hylla på Kulturens Hus i Luleå där det stod en rapport uppställd som behandlade "effekterna av byggandet av Kulturens Hus". Intresserad greppade jag den lilla boken för att läsa lite grann. Ganska snabbt avtog dock läslustan när jag kom till en lista med intervjuvade. Där fanns nämligen med en "stadsvetare vid Lindköpings universitet".

Av skäl som inte nödvändigtvis har att göra med bristande begåvning eller dyslexi kallas ibland statsvetare för stadsvetare. Men att stava staden Linköping som Lindköping måste sannolikt tas till intäkt för att det saknas något väsentligt bakom pannbenet. Lägg därtill att rapportförfattaren är disputerad forskare från Luleå Tekniska Universitet så blir problemet av mycket brydsam karaktär.

Att nästan dagligdags snubbla över dylika fadäser som kommer ut från LTU gagnar varken forskningens ställning i Norrbotten eller i stort. Att vi har för många universitet står allt klarare för var dag som går. Såvitt inte några regionalpolitiska företrädare är beredda att med näbbar och klor börja slåss för universitetets överlevnad så lär lärosätet i Luleå stå först i raden bland landets lärosäten som mister sin status.

lördag, mars 12, 2011

Dags att vidga utanförskapsbegreppet

Svenskt Näringsliv har kommit med en rapport som visar att bara omkring hälften av de som forskat och examinerats kommit med resultat som gett de eller någon annan jobb. Och bara var sjätte forskare har bidragit med forskning som renderat i nya produkter eller tjänster.

Det här borde vara skrämmande läsning för alla beslutsfattare som länge agerat som att forskning är något som under alla omständigheter bidrar till tillväxten. Studien visar dock att de forskare som samarbetat med företag under utbildningstiden skaffat sig mycket bättre möjligheter att etablera sig på arbetsmarknaden.

Det sistnämnda konstaterandet borde vara skäl nog att baka in doktorander i det av regeringen omhuldade utanförskapsbegreppet. För den korrekta benämningen på en som doktorerar är nämligen forskarstuderande. Och en som studerar och söker jobb samtidigt har onekligen det lättare att komma in på arbetsmarknaden visar det sig. Det finns ingen anledning, vare sig för samhällsnyttan eller de som söker personlig utveckling, att fortsätta med att låta FoU-politiken inriktas på att skapa skyddade verkstäder för egensinniga individualister som ändå inte riskerar något med egna medel. Det är dags att vidga utanförskapsbegreppet också till forskarna.

torsdag, februari 24, 2011

Anledning till oljeoro

Den demokrativåg som för närvarande tycks svepa fram över arabvärlden för inte bara gott med sig. Osäkerhet kring oljeleveranserna har fått priserna att stiga, åtminstone i det korta perspektivet.

Det är svårt att uttala sig om vad för slags styrelseskick som kommer i de störtade diktaturernas ställe. Fullvärdiga demokratier någonting i stil med de som finns i Västeuropa kanske inte går att ställa i utsikt i brådrasket. Men mjukt religiösa partier liknande turkiska AKP förefaller väl inte som alltför osannolika alternativ som statsbärare rätt snart.

Oljesuget lär påverka den fortsatta utvecklingen, förhoppningsvis inte till men för de frihetstörstande krafter som satts i rullning.