Jo du är en maktmänniska David Eberhard

Idag skriver David Eberhard på Newsmill. Fast jag blir inte riktigt på det klara om han är mest arg på "kultursidorna" för att de kritiserat hans böcker, eller att "de" ska ha hyllat Anna Odells konstinstallation som använde Eberhards arbetsplats som utgångsmaterial. Det sistnämnda är för övrigt inte riktigt korrekt eftersom flera av de recensioner jag läst just pekar på att konstverket saknar en idé att gå efter, att det mera handlade om hämnd.

I den position Eberhard befann sig innan han slutade på S:t Görans sjukhus, och i den liknande roll vad jag förstår han har på Danderyds sjukhus, var och är hans befogenheter mycket stora. Han kan besluta om tvångsintagning med hänvisning till bestämmelser som kan töjas som gummi om så önskas. Det är sant att visst rättsligt inflytande finns för patienterna, men psykläkarna kan ändå häva ur sig nästan vad som helst, ord som går att hålla hemliga för yttervärlden med hänvisning till tystnadsplikten eller helt enkelt sådant som faller under journalanteckningar.

Jo du är en maktmänniska David Eberhard. Och det på en form av institution som inte är avvecklad trots en lång historia av övergrepp i form av kallbad, lobotomi, övermedicinering och systematiska kartläggningar av patienter i mycket underordnad ställning. Du avslutar din artikel med att rekommendera folk gå ut och skaffa sociala kontakter. Hur kan någon som jobbar på en inrättning som syftar till att plocka av människan i stort sätt alla hennes egenskaper och förmågor utöver sin diagnos säga något sådant? Vari består det förnuftiga i att först hospitalisera sina patienter, för att sedan hoppas att när de kommer ut från asylen eller pratvårdens omsorg ska fungera som fullt socialt acceptabla varelser?

Sista sommaren med Norrbotten

Tidigare i år tog regionfrågan ny fart sedan försöken med ändrad regional ansvarsfördelning permanentades i Skåne och Västergötland, samt att ansökningarna från Halland och Gotland att få bilda så kallade regionkommuner beviljades av regeringen. Jag har tidigare ställt mig lite skeptisk till regionalisering med utgångspunkt i Ansvarskommitténs förslag, som är något av ett norskt-inspirerat påfund som bryter med den östnordiska förvaltningsmodellen, eftersom detta vill att landet ska bestå av tre beslutsfattande politiska nivåer istället för det traditionellt vanligare två i Sverige och Finland. Ändå kan det finnas visst utrymme för några större regioner i landet.

När det gäller de hittills rätt tafatta försöken att bilda en nordsvensk storregion så har jag också ställt mig tveksam. Men då det nu verkar som om den beredning Kammarkollegiet är i färd att göra av norrlänningarnas ansökan, som först omfattade ett lapptäcke av kommuner och län i området men som efter korrigeringar kanske kan komma att bestå av norra Sverige och inget annat så börjar min inställning att bli alltmer positiv.

Det här kan innebära att vi just nu upplever sista sommaren med Norrbotten, och detta är sannerligen inget att beklaga. Länet som tillskapades efter att dignitärer söderifrån funnit landsdelen för svår att administera i samband med finska kriget på grund av att regionen då omfattade såväl dagens Norrbotten och Västerbotten fyller 200 år nästa år, vilket alltså som det ser ut kan bli dödsåret för områdesbeteckningen.

Den regionala identiteten har aldrig varit särskilt stark i Norrbotten, mest på grund av egensinniga kommuner, men också på grund av traditionen. Det prosteri som bildades senast på 1460-talet av det område som omfattar ungefär dagens Norrbotten och birkarlarnas land inrättat redan på 1200-talet har inte förmått göra norrbottningar av de befolkningar i älvdalarna som varandra emellan är rätt olika. Och situationen är inte heller helt olik förhållandena i Västerbotten. Höladan som införskaffades som landskapssymbol ter sig därför rätt kuriös i sammanhanget.

Som alltid inför stora förändringar finns det krafter som med näbbar och klor slåss för att hålla fast vid det bestående. Moderaterna försvarar den gamla länsorganisationens förträfflighet medan Norrbottens Sjukvårdsparti är emot det mesta av initiativ som kommer från den sittande landstingsledningen. Centern däremot har en lång tradition av en progressiv hållning i regionfrågan, riktiga regionkramare om man så vill. Folkpartiet i alla fall på riksnivån är för någon form av storregioner. Även KD, V och MP kan betraktas som regionpositiva.

Motståndet mot att bilda en stor region av norra Sverige hörs mest från den mycket kritiska Norrbottens-Kuriren som i landstingrådet Kent Ögren ser ett kommande katastrofalt ledarskap. Men när regionerna i Norrland börjar kraftsamla på allvar om det går, är det då troligt att Ögren kommer att utgöra högsta hönset i forma av ett regionråd? Knappast. Så till alla gamla moderater och journalister som kanske för sista säsongen får skriva skrönor från distriktsmästerskapet i fiske kan jag bara säga: det kommer något bättre sen.

Lugnet före stormen

Idag inleds midsommarfirandet som traditionellt tas för den svenskaste högtiden. Och om någon vecka börjar industrisemestrarna som brukar markera starten på sommarstiltjen inte minst inom politiken.

Att midsommar ändå kanske inte längre har den status den tidigare haft i landet markeras av att vår statsminister för närvarande befinner sig i Bryssel på toppmöte, något jag poängterade redan för två år sedan. Ute i Europa är nämligen Johannes Döparens dag den stora högtiden, dvs. på söndag.

Men den i internationella sammanhang rätt unika företeelsen semester börjar alltså ganska snart efter midsommar i Sverige. Efter denna tornar ytterligare svåra problem upp sig för den svenska ekonomin. Igår kom statistik som visar på nio procents arbetslöshet, vilket innebär att siffran 500 000 utan sysselsättning av arbetskraften (15-74 år) med raska steg är på väg att uppnås.

Vad som är på gång mot hösten är ytterligare neddragningar till följd av att krisen först då börjar slå in mot många offentliga verksamheter, något som innebär att tolv procents arbetslöshet enligt prognoserna av allt att döma kommer att uppnås under 2010, alltså över 600 000 utan sysselsättning. Men för all del Svensson koppla av och ha det roligt under sommarmånaderna men ägna gärna ledigheten också åt lite kreativa tankar inför framtiden.

Avfärda inte vänsterkritiken

SSU:s tidning Tvärdrag har i sitt senaste nummer temat Nyliberal hjärntvätt. Genom att anklaga motståndaren för samma politiska opinionsbildningsmetodik som vänstern tillämpade på 60- och 70-talen gör man rent hus med de krafter som avväpnade arbetarklassen deras argument.

Så låter i alla fall förklaringen. Men kritiken når inte hela vägen fram eftersom det fortfarande är så idag att vänsterhegemoni råder på offentliga inrättningar vad beträffar politisk indoktrinering, trots att journaliststudenterna John Antonsson och och Per Asplund gör konstaterandet att 6 av 10 lärare använder gratisböcker från företag i sin undervisning, om nu detta får konsekvensen att eleverna hjärntvättas.

Intressantare är då att läsa samma skribenteras granskning av den Stockholmscentrerade borgerliga opinionsbildningen i artikeln Sanningsfabriken där de verkligen kommer en del oegentligheter på spåren. Som till exempel att hela verksamheten skulle vara organiserad i ett större nätverk, något som får Sanna Rayman att ana konspiratoriska tankegångar

Det tjänar i vart fall ingenting till att avfärda den här vänsterkritiken, även om den till större delen består av en överföring av det sätt att verka på som redan tillämpats för trettio, fyrtio år sedan men då av den andra sidan. En intressant fråga i sammanhanget vore ändå förstås att få veta om borgarungarnas föräldrar tillhörde denna.

De blåa khmererna återvänder till fadershuset

EU-valet gav en fingervisning om vart väljaropinionen i Sverige är på väg. Det gick inget vidare för sossarna och ännu sämre för vänsterpartiet. Tilltänkta koalitionspartnern miljöpartiet verkar ha en medvind som kanske bär fram till nästa års val. Men inte heller moderaterna lyckades särskilt bra, något som bland annat berodde på folkpartiets framgång. Centern och Kristdemokraterna landade på omkring fem procent var, Piratpartiet som meddelats på sju.

Den här analysen verkar som tagen ur en annan tid men så är den också avslöjande för någon som aldrig varit något annat än moderat, trots ideologiska utfärder åt andra håll i ordval. Och Johnny Munkhammar, tidigare folkpartist, ska visst ställa upp för moderaterna i riksdagsvalet. Även Mattias Svensson som brukar gå sina egna vägar oftast verkar ha återvänt till fadershuset eftersom han sagt att han kryssade moderatskt i EU-valet.

Frågan är nu varför dessa blåa khmerer verkar ha blivit konservativa. Har de alltid varit det eller handlar det om någon form av avgörande händelser som drabbat dem i livet? Gäller det förstnämnda är vi lurade om vi inte trodde något annat. En kommentar jag läste någonstans slog fast att nyliberaler är falska. Hur det nu är med det låter jag vara osagt. Jag undviker helst beteckningen då den mera används som ett skällsord.

Pohjanens påhittade plågor

Det verkar som varje vecka ska ha en pseudonyhet. En sån där som visserligen väcker uppmärksamhet men icke desto mindre knappast tillför något nytt. I veckan var det författaren Bengt Pohjanen och hans livsprojekt om "tornedalingarna" som offer som var på tapeten när en del medier men långt ifrån alla rapporterade om att dessa ska få upprättelse av Svenska Kyrkan för övergrepp, diskriminering, ja till och med våld.

Brotten som beskrivs låter i mina öron rätt överdrivna om de alls förekommit. Det rådde fram till 1958 förbud att tala finska på skolgårdar har vi fått lära oss. När förbudet infördes vet jag inte men knappast var det tidigare än mot slutet av 1800-talet då nationalism över hela världen gjorde stater misstänksamma även mot grannländer.

Pohjanen har nog en poäng när han beskriver det hårda livet i sin hembygd förr, men frågan är snarare, var det inte så överallt med auktoritära lärare och präster, dåligt utbyggt socialt skyddsnät och inte minst intolerans mot avvikare och rasism? Begreppet tornedaling är för övrigt ett påfund från 1980-talet. Tidigare var det vanligare att tala om finnar, eller helt enkelt byfinnar, eftersom det inte finns några städer av rang i området. Hela den historia Bengt Pohjanen försöker bygga upp av de påstådda missförhållandena i sin hembygd har svag bäring mot hur det egentligen var. Nu är det dags att börja granska denna verksamhet och ett särskilt ansvar för detta bär de lokala avisornas kultursidor som i åratal hjälpt till att stötta alltihop.

Leijonborg går

Dagens stora inrikespolitiska händelse är naturligtvis att forsknings- och högskoleministern lämnar regeringen. Lars Leijonborg gör det för att han inte tycker sig ha engagemang nog att genomgå ytterligare en valrörelse. Själv blev jag emellertid lite förvånad över avgången. Det är väl inget som säger att han, en före detta partiledare, måste ut och kampanja nästa år. Leijonborg kunde gott ha bidat sin tid och lugnt inväntat valet och avgått sedan. För ingen hade väl trott att han i händelse av en valseger skulle ha suttit kvar. Problemet ligger nog mera i att Leijonborg haft svårt att förlika sig med att han tvingades bort från ordförandeskapet 2007. Att det verkligen förhållit sig på det viset kan jag också som deltagit i hans rådgivningsbrev intyga där synpunkter i många andra spörsmål än på utbildningsområdet efterfrågats.

Det lär ha gnagt mellan Reinfeldt och Leijonborg också i Allianssamarbetet, något jag tror kan bero på att de nya moderaterna så att säga snodde en folkpartifråga som inte alls gick hem i 1998 års val, nämligen arbetslinjen. En av anledningarna till att jag då röstade på folkpartiet var att några redan då såg vartåt det var på väg med utanförskapet. Vem som nu blir Leijonborgs efterträdare är svårt att sia om. Tobias Krantz med doktorsexamen i statsvetenskap från Uppsala har nämnts som en trolig kandidat. Krantz tillhör också partiets absoluta påläggskalvar även om jag gjort mig lite lustig över honom angående hans lillgamla person och hans kanske inte alltid ärliga avsikter.

Peter Englund lägger ned

En blogg mindre blir följden av Peter Englunds beslut att lägga ned sin nätdagbok. Måste erkänna att jag varit lite dålig på att läsa den trots att jag bokmärkt den. Det har varit en del intressanta kommentatorsdebatter på den så jag hoppas den får ligga kvar utan uppdatering i alla fall. Det borde i alla fall inte kosta något att bibehålla den i ett sådant tillstånd.

Av skäl jag varit inne på tidigare har jag med åren blivit alltmer skeptiskt inställd till Peter Englunds insatser. Det innebär inte att jag avfärdar honom. Men så pass bra som han framställts i medierna är han väl ändå inte? Den akademiska karriären gick väl exempelvis inte så bra för honom efter doktorshatten. Och går det inte snart att placera in hans författarskap i någon annans efterföljd? Någon har talat om att han skriver i Jolos anda.

Varvet, Strömberg och en förkylning

Som ett något udda inslag var Glenn Strömberg inbjuden till SVT:s valvaka i går. Jag vet inte vad han hade där att göra mer än att prata lite Italien med Carl Bildts fru, tillika kandidaten till Europaparlamentet, Anna Maria Corazza Bildt.

För personlig del vill jag lägga en del av skulden på Glenn Strömberg för att jag drabbades av en kraftig förkylning för tre veckor sedan efter Göteborgsvarvet. Vid målgången hade nämligen hans pastakoncept närmast monopol på mathanteringen. Efter ett långlopp är det viktigt att snabbt återställa den förbränning kroppen utsatts för genom att äta. Till saken hör att uppladdningskosten brukar bestå av mycket pasta. Så min fråga till Glenn är nu: trodde du verkligen på fullt allvar att alla temporärt uppförda restauranger med din nuna överallt kunde tillgodose en långdistanslöpares matlust med dina pastaidéer?

Innan jag fick i mig en riktigt kötträtt på Jensens i Göteborg hade det hunnit gå alldeles för lång tid, vilket med stor sannolikhet gjorde mig mer mottaglig för förkylningsvirus. Därför gick två veckor bort i träning inför Artic Circle Marathon den 27 juni. Strömbergs ensidiga kost kanske ändå fick det goda med sig att jag byggde upp immunförsvaret för en tid. Men nästa år Göteborgsvarvsarrangörer ska ni baske mig se över matutbudet vid målgången!

Personkryssandet inget självändamål

Ja, det föll sig så att jag gick och röstade i alla fall idag. Smög in folkpartiets valsedel i kuvertet, dock utan något personkryss av skäl jag angett tidigare. Håller därför inte med P J Anders Linder om att det är ett självändamål i att kryssa kandidater. Det kan faktiskt vara så att en röstande tycker att ingen på valsedeln går att hålla för favorit och detta måste respekteras.

Problemet ligger nog snarare i ovanan vid personvalssystem i Sverige. Vi röstar på partier, inte på personer. Sedan är det ju också så att demokrati på europeisk nivå kanske är något vi inte riktigt tar på allvar, något som bland annat befordrat den här forskarens karriär, med allt vad det innebär av snack, oseriösa argument och att för allt i världen inte avslöjas som överflödig på något som helst vis. Efter röstningen försökte jag ett par timmar efteråt känna efter hur valhandlingen var i jämförelse med att säga sitt i ett riksdagsval, endast för att komma till slutsatsen att det ska mycket till om jag går och röstar igen i Europarlamentsvalet. Hoppas unionen börjar fundera över andra beslutsformer ganska snart.

Folkdomstolen i översta Norrland

Rättsprocessen mot den i tingsrätten dömde mannen från Malmfälten har dragit vidare i hovrätten. Den lokala mediala bevakningen av ärendet är typiskt nog under all kritik. Snarare uppmanar denna till lynchstämning än en rättvis behandling av den anklagade. Som den här artikeln om den åtalades advokat som kallas "brunbränd".

Uppenbarligen, vilket är något jag poängterat tidigare nyligen, är det svårt det här med att se sakernas tillstånd ur olika perspektiv, ja så svåra till och med att en del referenter går över gränsen kanske utan att veta om det själva. Ska det fortsätta i den här stilen om fallet går upp i HD så talar väl inget egentligen emot att den till folkdomstol självutnämnda journalistkåren i Norrbotten kommer att dra ett oreparabelt löje över såväl regionen som sig själva.

Det börjar dra ihop sig...

...till val. Såg inte hela TV-debatten på grund av mitt funktionärskap i Vårruset. Den fråga som bör ställas är väl ändå snarare om vi verkligen behöver något Europaparlament. Tänkte ett slag lägga en kryssröst på folkpartiets Cecilia Wikström, men efter att ha sett hennes rätt urvattnade, kanske lite för vänsterbetonade program så tror jag att jag avstår. Nu lutar det mera åt att jag bestämmer mig på valdagen om jag alls ska rösta.

Och så har jag fastnat för dagens slutrad i Europatipset. Den kanske säger mycket om vilken ställning Europaperspektivet har här på hemmaplan.


1 Motala AIF - IF Sylvia 3:0
2 Alviks IK - Bodens BK 1:1
3 Anundsjö IF - Sollefteå GIF FF 2:0
4 Friska Viljor F - Ersboda SK 2:5
5 Mariehem SK - Robertsfors IK 2:0
6 Piteå IF - IFK Luleå 3:2
7 Umedalen - Infjärdens SK 4:1
8 Lunds BK - IFK Hässleholm 2:1
9 Brage - Enköping 2:0
10 BK Forward - Syrianska IF Kerbura 4:3
11 IFK Värnamo - Torslanda IK 1:0
12 Gunnilse IS - IS Halmia 0:3
13 Smedby Ais - Tenhults IF 3:1

Bortgjorda igen

Maciej Zarembas reportage om familjen i Vojakkala har än en gång inskärpt det faktum att de lokala medierna i Norrbotten inte klarar av att hantera svåra problem i närområdet. Nu ska skuggan inte bara falla tung över dessa eftersom även riksmedier som TV3, Expressen och SVT vinklat affären på ett rätt missvisande sätt. Ändå måste kritiken bli hård mot de förstnämnda, och i synnerhet då Haparandabladet som så att säga verkat på ort och ställe.

Själva grundorsaken till varför det blir så här har jag rätt nyligen analyserat, och kort och gott går den ut på att bara en åsikt får komma till tals eller dominera. Det är enklast så i sant stalinistisk anda. Eller handlar det bara om lättja? Blir det en tradition att centralt placerade medier får göra brandkårsuttryckningar på det här viset lär regionen med tiden ådra sig ett dåligt rykte som slår över på fler områden. I värsta fall är vi redan där. Den här damen vill inte ta åt sig av kritiken medan den här killen inte säger flaska i ärendet.

Finns det anledning att engagera sig? 2

Förmodligen inte efter vad jag kom fram till efter gårdagens analys. Hörde idag folkpartiets kryssdrottning i riksdagsvalet Cecilia Wikström i radion som hade mycket klokt att säga. Dessvärre kommer hon inte igenom det ytliga brus som kännetecknar valrörelsen till Europaparlamentet. Det är en annan sorts representanter som ska in detta helt klart.

Men även utifrån den institutionella nivån finns det anledning att ifrågasätta hela arrangemanget med val på EU-nivå. Med sina 27 språk att hålla reda på och sin ambulerande tillvaro mellan Strasbourg, Bryssel och Luxemburg går det starkt att ifrågasätta inrättningens legimtimitet även om den sannolikt fungerar som ett effektivt korrektiv till mandarinerna i kommissionen.

Ministerrådsmötena torde ändå vara tillräckliga för att behålla något slags nationellt inflytande inom unionen då det ändå är så att Europaparlamentarikerna väljs av medborgarna i respektive land, dock som sagt utan speciellt starkt mandat av orsaker som framgått av ovan och det låga valdeltagandet inte minst. Jag kan inte se att Europaparlamentet fyller någon funktion som inte skulle gå att överföra till exempelvis ministerrådet. Ej heller kan det kallas demokratiskt.

Finns det anledning att engagera sig?

Snart är det val, närmare bestämt om en och en halv vecka. Bara för sådär en två-tre veckor sedan hade jag nästan bestämt mig för vem jag skulle rösta på. Den sista tiden har jag dock börjat luta åt att bojkotta EU-parlamentsvalet. Och den främsta anledningen till detta är kandidaterna.

Det kan nog sägas om Europaparlamentet åtminstone vad beträffar svenska politiker att det snarare fungerar som sysselsättning för de som når dit än ett folkvalt organ på överstatlig nivå. Lite som landstingen här hemma som knappast fyller någon politisk funktion.

Att sossarna toppar med Marita Ulvskog säger väl det mesta om vilken vikt det partiet fäster vid valet. Ulvskogs kandidatur är mera en spark uppåt än en seriös valrörelse. På hemmaplan har hon varit en tillgång för borgerligheten, mer behöver inte sägas. Vänstern och miljöpartiet har länge haft den besynnerliga ordningen att godta något man är emot genom att ha representanter i församlingen även om de sistnämnda hoppat på en mera samarbetsvänlig riktning i kölvattnet av klimatkrisen.

Folkpartiet har sin Marit men slutade inte hon tidigare på grund av för hög arbetsbelastning? Är det annat än politisk idealism som måhända drar henne tillbaka? Centern har vissnat efter förra valets lyckade kampanj om "ett smalare men vassare EU". Moderaternas kandidater tillhör den gamla falangen och kristdemokraterna som är ett apolitiskt parti skulle visserligen kunna spela en roll om de agerade som andra kristdemokrater på Europanivån men de kommer de knappast att göra.

Sedan finns det ett och annat udda inslag i valrörelsen som Gudrun Schyman och Sverigedemokraternas kandidater. Den som inte finner något intressant att välja bland kan alltid göra som den här mannen och rösta på Piratpartiet. Alltid något.

30-tal i 00-talet

På Axess blogg har Johan Lundberg initierat en debatt med anledning av att Uppsala Universitet beslutat att "bränna" en bok av Freud-skeptikern Max Scharnberg. Ett fel i handläggningen av forskningsärendet är den formella anledningen bakom åtgärden.

Närmare till hands som förklaring verkar emellertid vara att Scharnberg kritiserat genusprofessorn Eva Lundgrens forskning i sin nya bok. Uppsala Universitet genomförde tidigare en granskning av dennas forskning, men trots konsekvent och skicklig analys vågade, kunde eller ville inte statsvetarprofessorn Jörgen Hermansson utdela den vederbörliga sågning som kunde ha återupprättat lärosätets nedfläckade rykte på grund av Lundgrens till forskning utklädda spökerier. Nu ser vi konsekvenserna av denna harighet.

Surt efter seminarium med Siewert Öholm 2

Ett faktum som kanske många förbiser är att genombrottet för nyliberalismen i Sverige på 80-talet hade en baksida, nämligen nymoralismen. Några år in på decenniet kom filmen "G" där biopubliken fick följa tre ungdomar bort från olämpliga tankar relaterade till droger, homosexualitet och rasism.

Några år tidigare visades det beryktade programmet i Svensk Television där Siewert Öholm som ett varningsord i tiden lanserade begreppet videovåldet. Innan 80-talet var slut hade han i ett kaxigt radioprogram som sändes sent på kvällen utsetts till landets mest hatade person.

Det behöver väl inte ordas särskilt mycket mera om den moralistiska sidan av Reagans och Thatchers ideologiska framtoning, och vars politik åtminstone på ekonomins område hade många positiva effekter. Ändå undrar jag så här lite på avstånd från seminariet jag skrev om tidigare om inte trevlighetsnivån på detta delvis kan förklaras av att kombattanterna var ganska överens. Mattias Svensson har själv skrivit någonstans att han gillar lyckliga slut, och den film han måste hålla för bättre än många andra måste väl därför vara just "G". Det kanske var den rullen de skulle ha diskuterat istället. Då skulle det ha blivit en riktigt, riktigt trevlig tillställning misstänker jag.

Surt efter seminarium med Siewert Öholm

Som ett interludium inför sitt boksläpp om glädjedödare hade debattglade Mattias Svensson ställt till med ett seminarium på Timbro i veckan angående moralpanik i medierna. En figur som definitivt kan sägas representera detta fenomen hade bjudits in till detta, nämligen Siewert Öholm.

Det blev en rätt trevlig tillställning kan jag intyga som var där. Och sanningen att säga är Öholm också bra på att skapa en bra stämning trots sina åsikter och oöverträffade förmåga att avbryta andra. Ändå känns det surt efteråt att få ha varit med om inblick dennes reaktionära tankeskrot.

Jag har svårt att tänka mig att det egentligen var så mycket debatt över det hela eftersom Öholms perspektiv överhuvudtaget inte blickade in i framtiden. Och då kommer ett meningsutbyte mest att handla om att inte sänka sig under motståndarens nivå, vilket var en fälla Svensson dessbättre inte gick i.

Ifråga om värderingar befinner sig Siewert Öholm snarast någonstans i närheten av den kristna högerns verklighetsbeskrivning. Han pläderade för kärnfamiljen. Jaha. Är det inte sådant man pratar om hemma istället för i offentligheten? Att sedan stå upp för lite allmänborgerliga attityder säger mig egentligen inte mycket mer än att det går att bli fin genom att förfäkta vissa åsikter. Godnatt.

Norrbottensmedierna befäster sin ställning som stalinismens nordligaste utpost

Norrländska Socialdemokraten toppar idag med ett reportage om en kvinna som blivit misshandlad av sin make i tre år. Artikeln är upplagd som en gripande partsinlaga där offret, dvs. kvinnan, får möjlighet att tala ut.

Jag vet inte hur många gånger jag läst dylika infallsvinklar på problem och fenomen i lokaltidningarna där jag bor. Det är inte bara så man tror utan även vet att journalismen häruppe helt enkelt inte kan förhålla sig till mer än ett sanningsbegrepp i taget.

Mannen i artikeln är lite som "mannen med de mörka ögonen" i Pite-Lizas" bok. Det är bara det att lite längre söderut kan de som skriver på detta ensidiga sätt tvingas förhålla sig flera versioner, eller i alla fall avkrävas en förklaring.

Vad jag hade velat veta mer om är varför kvinnan ifråga stannade kvar hos detta "monster" trots att misshandeln ska ha startat redan i ett tidigt skede i relationen. Det kan knappast ha handlat om ekonomisk trygghet som var vanligt i liknande fall förr i tiden. Så vad var det då? Varför ställdes aldrig denna fråga av journalisten bakom texten? Med detta upplägg befäster återigen Norrbottensmedia sin ställning som stalinismens nordligaste utpost.

Myten om den psykiskt sjuke brottslingen

Nu står det klart: myten om den till våld benägne psykiskt sjuke patienten kan avfärdas. I den hittills mest omfattande studien om sambandet mellan schizofreni och våldsbrottsbenägenhet slås fast att skillnaden mellan psykiskt sjuka och "normalbefolkningen" vad beträffar exempelvis domstolsutslag är i det närmaste försumbar.

En intressant upplysning i studien som refereras i såväl DN som Svenskan är att missbruk i kombination med psykisk sjukdom kraftigt ökar våldsbenägenheten. Dock skall sägas att våldsbrottsligheten bland missbrukare utan psykosproblematik är ännu högre. Hur mycket våldsbenägenheten ökar i normalbefolkningen i samband med intag av alkohol eller droger framgår typiskt nog inte av undersökningen i de ovan redovisade avisorna.

Med vetskapen om ovanstående borde det gå att en gång för alla avskaffa riskkategorin psykiskt sjuka våldsbrottslingar och istället fokusera på vem helst det än är som tar in för mycket av droger av olika slag. Och är det någon som fortfarande hävdar att psykiskt sjuka ändå utgör en fara för omgivningen så går nog denna fördom totalt att ta död på genom att gå in på det asymmetriska förhållande som råder på sina håll inom vården och som lämnar patienterna ensamma med frustration som förr eller senare mynnar ut i våld någonstans. Skulle denna sistnämnda faktor bakom ökad brottsbenägenhet bland psykiskt sjuka elimineras är jag säker på alla snedvridna föreställningar i sammanhanget går att eliminera och sanningen om den psykiskt sjuke som en rätt ofarlig, inte sällan rätt begåvad person kan ta överhanden.

I sanning ett exempel på skräpkultur

Ja, vad ska man säga? He ska hållas performancefestival i stan igen. För två år sedan hade någon dragit hit en artist som slog sönder fårskallar i Stadsparken i ett försök att åstadkomma konst. Som avslutning på kvällen hamnade utställaren i bråk på en krog och fajtades med vakterna där.

Något liknande lär väl inte inträffa i år eftersom deltagarna är av yngre snitt. Icke desto mindre efter vad jag läst om det hela så verkar det mest handla om utloppsverksamheter för sådana som inte kommit till ett längre utvecklingsstadium än roliga timmen i småskolan.

De lokala kultursidorna vars främsta kompetens tycks ligga i att skriva om det som är för dåligt att recensera gör inte förvånande det här till extraordinär händelse. Så här i kristider borde vi hellre fråga oss om de offentliga medel som bekostar arrangemanget verkligen är väl använda pengar.

Okunniga eller ovetande?

När Mitt i naturen inledde sin serie om landets landskapsdjur så var det lite dåligt ställt med kunskaperna hos norrbottningarna vilket djur deras region representeras av. Programledaren Martin Emtenäs visade sig vara påläst om det landskap han besökte och hade bland annat tagit reda på att namnet Norrbotten kommer sig av "botten", som beteckning för det innersta av en vik. Jag kan då lägga till att väderstrecksbenämningen i förleden på landskapsnamnet förmodligen kommer sig av ett stockholmsperspektiv på området.

Området kring Bottenviken befolkades med stor sannolikhet av mellansvenskar under 1300-talet då trycket på jorden blivit för hårt i Mälardalen. Om detta och mycket annat om regionens tidiga historia är kunskaperna dåliga häruppe. I fallet med lavskrikan är förhållandet något annorlunda eftersom landskapet Norrbotten ännu inte existerar officiellt. Norrbottningarna identifierar sig snarare med länet om ens det eftersom lokalsamhället här är mer utvecklat än i några andra regioner. Med andra ord är jag inte så säker på att folk är så obildade som det först verkade i det inledande programmet om Sveriges landskapsdjur.

Glöm inte gamla centern

"Till flydda tider återgår min tanke än så gärna", skrev Runeberg. Thomas Mann var ännu mera drastisk när han inledde Josef och hans bröder: "Tief ist der Brunnen der Vergangenheit. Sollte man ihn nicht unergründlich nennen?"

Kommer att tänka på detta i anslutning till en talare från centerdistriktet i Norrbotten som gick på tvärs mot stämmans beslut idag om LAS. Så går tongångarna på många håll i landet inom politiken i områden som skulle kunna gå att inordna under begreppet "det glömda Sverige". De centralt placerade partiledningarna företräder en annan ideologisk inriktning än de som befinner sig vid sidan av allfarvägarna.

De gamla centerpartisterna har sällskap av gamlingar i alla de andra riksdagspartierna och nästan alla står de till vänster av sitt partis officiella linje. Dock inte de gamla moderaterna som fortfarande står till höger om de nya. Ofta är det så här på landsbygden. I det förgångna finns guldåldern som det är politikens uppgift att återuppväcka. Frågan är rentav om det inte skulle gå att bilda ett rätt stort parti av alla de som känner sig främmande för vad som pågår. Tänk om KD kommer på att slå mynt av situationen, för vad har de för framtidsidéer egentligen?

Om att vända på argumenten

Kunde inte hålla mig häromdagen från att ta en bild av denna firmabil från min balkong. Företaget erbjuder hushållsnära tjänster, en slags verksamhet som bespottats inte minst från vänsterhåll på grund av rätten för köparna att dra av i deklarationen för dylikt.

Ett annat sätt att se på benämningen "pigjobben" är dessa som uttryck den nedlåtande attityd som finns inom arbetarrörelsen gentemot serviceyrken, där det i sammanhanget inte sällan talas om att "passa upp". Precis som om det gick att ignorera att sådana tjänster måste utföras också.

Kanske var en av anledningarna, om inte den enda, till att socialismen dog ut med 1900-talet att de marxistiska teoretikerna mest i proletariatet sökte efter den manlige industriarbetaren. Pigor och drängar gjorde sig icke besvär. Just därför tyckte jag firmanamnet var så bra.

Kloka ord

Historikern Gunnar Wetterberg attackerar idag på DN Debatt det proportionella valsystemet. Sedan Grundlagsutredningen kom med sitt starkt konsensusbetonade slutbetänkande i slutet av förra året har det varit alldeles för tyst i den här frågan. Och det inte bara på grund av frånvaron av diskussion kring proportionalismen.

Wetterbergs huvudpoäng är att denna skapar färglösa ledamöter i riksdagen. Han menar dessutom att de är alldeles för många, vilket också är sant. Jag kan därför inte annat än hålla med om att ärendet bör skickas tillbaka och utredas på nytt.

Efter fåglarna: svin

Det talas redan om risken för en pandemi. Svininfluensan har visst skördat sitt första offer idag utanför sjukdomens ursprungsland. Så nu är det tydligen skarpt läge som gäller med allt vad det innebär av varningar för att gnugga sig i ögonen, bita på naglarna eller peta sig i näsan.

Jag tar dock det hela med ro. För inte alltför länge sedan som väl de flesta redan glömt så var pandemin i antågande så fort någon siktat en död fågel. Tamiflutabletter skulle då heller på långa vägar räcka till att bekämpa den annalkande farsoten. Vi som möjligen hoppades på att kunna överleva gjorde bäst i att sitta inne och avvakta händelseutvecklingen.

Ingenting hände dock dessbättre annat än att ett stort antal människor förvandlades till potentiella patienter som under en tid led av dödsskräck. Det fanns emellertid medicinskt ansvariga som vågade gå emot strömmen den gången. Låt oss hoppas att några fler av den sorten ger sig tillkänna snart innan vi kollektivt siktar Ragnarök.

Kranen och almarna

I den lilla staden vid Bottenvikens strand, som fått sitt namn efter samiskans "östervattnet", vars regionala tillhörighet bygger på stockholmarnas syn på Östersjöns norra del som en vik i norr, har fått en liten fråga att engagera folk i. Kranen i södra hamn ska bort har kommunen bestämt, något som bland annat bidragit till en protestgrupp mot beslutet på Facebook som samlat över 1000 personer.

Paralleller dras redan med motståndet mot rivningsraseriet på 70-talet då den arbetarrörelse som glömt eller förnekade sin historia styrdes av representanter som inget hellre ville eller kunde än att i det moderna tolka in slagordet "riva ned och bygga nytt", manifesterad på det värsta sätt genom destruktionen av Klarakvarteren i Stockholm.

Förebilden för alla bevarandegrupper är förstås "almbråket" i samma stad, som hade sin upprinnelse i att nu fick det vara nog med kulturhuliganismen bland de styrande. Lite bråk kring kranen i södra hamn skulle inte skada, inte minst i en region där toleransnivån mot oliktänkande och andra som sticker ut för närvarande befinner sig i absolut bottenläge.

Ursäkta, vart tog individens egen roll vägen?

När psykiatrisamordnaren Anders Milton gav sig in i det till synes omöjliga projektet att få till stånd en strategi för samhällets insatser till personer med psykiska sjukdomar och funktionshinder kunde han tidigt notera två stora problem inom den svenska psykiatriska vården: många idéer om hur denna borde bedrivas och många känsliga personer i yrket

Med egen erfarenhet som klient inom gebitet kan jag inte annat än hålla med. Vägarna till boten av den sjuka själen är sannolikt lika många som de som arbetar inom facket. Det är i skenet av dessa fakta som Tomas Erikssons debattartikel ska läsas.

Klart att karln får uppmärksamhet för sitt utspel. Kognitiv beteendeterapi med dess fokus på det observerbara står i motsatsställning till den psykodynamiska skolan som mera uppehåller sig vid det undermedvetna och bortträngda minnen.

Någonstans måste det ändå gå att fråga sig vart individens egen roll tar vägen i dessa frälsarläror. Gemensamt för de båda kan nämligen sägas vara att ingenting finns bortom sjukdomen, med påföljden att den som underkastar sig någon av behandlingsmetoderna har att se fram emot antingen en tillvaro av plågsam självkritik eller oändligt tal.

Klassiskt machiavellisk strategi vid informationen om försäljning 2

I mitt förra inlägg skrev jag om hur det kommunala bostadsbolaget i Luleå fattade beslut över huvudet på lägenhetsinnehavarna rörande försäljningen av bostadsbeståndet i området där jag bor. Lite felaktigt hävdade jag kanske att hela problemet låg hos det lokala sosseriet. Två av ledamöterna i Lulebos styrelse är nämligen borgare, centerns Camilla Hansen och moderaternas riksdagsledamot Hammarbergh.

Huruvida dessa reserverade sig mot beslutet har jag inte fått fram, men den här killen argumenterar för att kommunala försäljningar ska genomföras via öppna anbudsförfaranden.

Nu inväntar vi givetvis en reaktion från denne. Under ett par dagar nu har Munkeberg stått i centrum för den politiska debatten i stan. En konsekvens av detta är att folk på ett helt annat sätt än hittills under de snart sex år jag bott här börjat engagera sig. Således ett lysande exempel på att den lokala demokratiformen trots allt har framtiden för sig.

Klassiskt machiavellisk strategi vid informationen om försäljning

Det kommunala bostadsbolag som äger fastigheten jag bor i har hastigt och lustigt gjort sig av med hela områdets lägenhetsbestånd. Länge har det klagats över det eftersatta underhållet, inte minst de fläktlösa köken och läckande taken ställer till förtret hos många av de boende.

Det kan inte bli mycket sämre var den allmänna meningen på mötet jag var på igår där det informerades om försäljningen, något som är ett kraftigt underbetyg till förvaltaren Lulebo. Vad värre var, mötet annonserades ut endast en dag före vad som var tänkt att talas om där, och när kontraktsinnehavarna kom hem till sina lägenheter väntade ett brev med skriftlig information om den nya ägaren och vad som skulle bli vid det gamla, dock ingenting om eventuella hyreshöjningar och planer på renoveringar.

Således handlade det om en klassiskt machiavellisk strategi vid genomförandet av den obehagliga delen av affären: informationen till de närmast berörda. Snabbt och i små steg skedde denna. Men man får också det man valt, och med detta syftar jag främst på det sossestyre som funnits hur länge som helst i kommunen. Bossarna bakom detta har vant sig vid att förhålla sig till sina undersåtar på detta vis, nämligen att fatta beslut över huvudet och sedan föra ut politiken i efterhand som något i grunden gott.

För egen del har jag argumenterat en del för att göra om områdets bostäder till bostadsrätter, men denna idé har inte hamnat i god jord. Lite bättre kommunikation med det kommunala bostadbolaget hade kanske kunnat leda till att denna kunnat förverkligas när nu ändå detta ville sälja. Särskilt mycket pengar fick under alla omständigheter säkert inte Lulebo för det de avyttrade.

Tröttsam holmgång om ungdomsarbetslösheten

Igår drabbade näringsministern och sossarnas arbetsmarknadspolitiske talesman Sven Erik Österberg samman i Agenda. Det var rätt trubbiga argument de hade att anföra mot varann om man undantar Maud Olofssons dröm om att ändra arbetsrätten så att principen sist in-först ut förpassas till skräpkorgen.

Debatten gav även uttryck för hur långt politiker står från verkligheten och hur lite de kan och väl också egentligen hur lite de bör lägga sig i förhållandena på arbetsmarknaden. Det bästa vore förstås om de nya moderaterna redan imorgon tog initiativ till en reformering av arbetsrätten.

Dessvärre är det en förhoppning som lär komma på skam, åtminstone under den här mandatperioden, till skada inte minst för många ungdomar som står och knackar på dörren till den åtråvärda arbetsmarknaden. Är det sådant här käbbel som ska avhöras från ansvariga politiker de närmaste åren finns det anledning att vara negativ.

Det ultimata exemplet på att politik blivit ett yrke

Landshövdingen i Sveriges mest politiska region har fått förlängt förordnande. Detta sträcker sig nu till 2011 då Per Ola Eriksson går i folkpension. Eriksson fick jobbet som förläning efter centerns samarbete med socialdemokratin mellan 1995 och 1998. I detta ska han enligt vissa ha haft en nyckelroll.

Att Per Ola Eriksson får gå vid 65 kan inte tolkas på annat sätt än att politiken definitivt blivit ett yrke. För inom vilket annat område skulle han ha kunnat jobba om han fått gå tidigare? Ingenstans förmodligen eftersom han sedan länge är en förbrukad kraft. Tack vare regeringen slipper han nu går på a-kassa i två år.

Samtidigt meddelas att residensstaden Luleås 60-åriga kommunalråd Karl Petersen siktar på en mandatperiod till, vilket skulle innebära att han blir folkpensionär samma år som valåret 2014.

Är det så här det ska se ut med folkrepresentationen så är läget för närvarande katastrofalt, vilket måhända beror på att folket sover. För egen del är jag mera inne på att en ordentlig reform av representationen är mera nödvändig just nu än någonsin tidigare.

Kultursidorna uppe i det blå

Filosofin ställer frågor medan religionen ger svar brukar det heta. Hur det står till med kulturens uppgift är ett annat problem. Redaktören på en kulturredaktion brukar vanligen varken kunna ställa frågor eller ge några svar.

Så går det väl också att se på kultursidorna i dagstidningarna i landets översta del. Utöver att det verkar bli allt vanligare med att samma artikel står att läsa eller samma ämne behandlas i båda tidningarna så har de båda respektive redaktörerna klara beröringspunkter: de svävar numera i det blå.

Hon på högertidningen befinner sig inte på samma höjder som han på vänsterblaskan men rör sig ändå i enlighet med den tankelogik som ofta praktiseras häruppe i de högre rymderna. För en vecka sedan var jag på ett privat besök på Försvarsmuseum i Boden och kunde då konstatera att två av utställningarna där lite komiskt kommit att förlägga centrum för det händelserna i det Finska kriget i Norrbotten respektive kärnan för det svenska försvarets utveckling i Boden.

Ingenting kunde givetvis vara mera felaktigt men ändå ett klart uttryck för mindervärdeskomplexet hos de som står bakom museet. Till råga på allt var någon som kallats historiker den som med hjälp av kunskaper hämtade från Wikipedia den som ställt i ordning det som skulle föreställa den roll Västerbottens regemente hade i Finska kriget, vilket förstås bara förstärkte uppfattningen att detta hade en rätt underordnad roll i sammanhanget.

Även om jag i en artikel jag sände in till NSD ändå försökte göra någonting positivt av de överdimensionerade utställningarna eftersom det i Boden även fanns en avdelning om skidsportens historia så var det här inget för redaktörerna på tidningen. Den ene av dem, Patrik Boström, skrev en gång till mig och beklagade sig över tvärsäkerheten i den norrbottniska mentaliteten och den stora förekomsten av kommunister i regionen bland annat, samt gjorde sig för några år sedan lustig över bloggare. Idag har han en jaktblogg på sin tidning och begav sig igår upp i de stora idéernas blå genom att kritisera FN. Ursäkta mig, men vem bryr sig vad någon lite tyckare i det översta Norrland har för synpunkter på dylikt? Är det då inte intressantare med aspekter på företeelser i närområdet?

Boström menade även att då han hörde av sig att hans "socialiberala" utgångspunkt som han växt upp med i Västerbotten inte stämde överens med de politiska uppfattningar som finns i Norrbotten. Men efter att ha läst P O Enquist "Ett annat liv" och om dennes definition av sig själv som socialliberal så är jag fortsättningsvis på min vakt när ordet nämns. Enquist hyllade som väl för de flesta bekant är Pol Pots politik som syftade till att göra folk av människor genom att driva ut dem ur städerna, vilket dessvärre är en uppfattning som finns lite varstans i regioner som kan kallas fattiga.

När kommer den dag vi får en sant kulturliberal vinkel på förhållandena i nordligaste Sverige som förmår ställa nya frågor istället för att bara följa med strömmen som döda fiskar. Är det måhända en anspråkslös bloggare som ska utföra den uppgiften?

Vad tyst diplomati får kosta

Regeringen med Carl Bildt i spetsen berömmer sig för att ha fått loss en svensk straffånge med hjälp av framgångsrik tyst diplomati. Det vanliga när denna förhandlingsmetod använts är annars att de som inte får komma hem råkat illa ut på grund av behandling som krockar med vår västerländska uppfattning om vad humanism är. Så är knappast fallet med Annika Östberg, något denna artikel gör klart.

Hon har för de brott hon begått suttit av nog med år och hon är nog vid det här laget också färdigkorrigerad (som det skulle kunna heta om målet med amerikansk kriminalvård). Säkert har det också varit den svenska regeringens uppfattning. Men det är inte dennas uppgift att ta sig an ärenden av dylikt slag, särskilt inte i en demokrati. Som tårta på allt kostade Östbergs hemresa de svenska skattebetalarna en bra bit över en halv miljon. Den tysta diplomatin mycket troligt ännu mer.

Att det handlar mycket om pengar i det här fallet överensstämmer också med de uppgifter som sagt att Kalifornien inte har råd med nuvarande antal fångar i delstaten och därför släppt Östberg. En del får kosta mycket men uppenbarligen inte för mycket är den slutsats som går att dra av detta.

Att sedan landets största och av någon betecknad som landets malligaste morgontidning försöker dra paralleller mellan det här och den fängslade journalisten Dawit Isaak i Eritrea måste anses som en blunder av sådant format att hela kampanjen för denne nu skadats allvarligt.

Krisen som övergick i en annan kris

Den förhanden varande stora krisen är naturligtvis som alla känner till av ekonomisk karaktär. Bara för ett år var den stora krisen av ett helt annat slag. Den globala uppvärmningen har idag övergått i det globala finansystemets kollaps till följd av för vidlyftig utlåning. Precis som det brukar vara när ekonomiska kriser slår till.

Klimatkrisen är väl på intet sätt löst. Ändå talas det väldigt lite om den globala uppvärmningen när det finns andra mer akuta problem att lösa. Tankegången leder in på om det snarare är behovet av kristänk som ställer till det än påstått empiriska belägg för fenomenet. Visst har vi en global lågkonjunktur för tillfället men det är inte första gången. Och visst ökar temperaturen på jorden men för ett par decennier målades skräckscenarier upp om en kommande istid.

På lite mera nära avstånd i mitt eget liv gör sig ingen temperaturstegring särskilt bemärkt. Skidsäsongen ser ut att bli mycket lång på orten där jag bor. Åkbara spår har funnits oavbrutet sedan mitten av november. Och sätter det inte igång att tina något alldeles förskräckligt kommer det att gå att åka på Ormberget kanske lika länge som i fjol då spårpersonalen kunde genomföra den mycket unika åtgärden att dra spå rekordsent, dvs. på Valborg.

I konkurrens med Den Stora Idén om jordens uppvärmning kommer hela tiden nya rön som motsäger vad jag skulle vilja beteckna som en domedagsprofetia. Särskilt har jag fäst mig vid en teori som säger att jordaxels lutning ökat, vilket skulle betyda att kyla/värme förflyttat sig längs breddgraderna. Tänk om det vore så enkelt att detta är en naturlig rörelse. Då skulle det lätt gå att komma fram till andra slutsatser som bättre överensstämde med det faktum att snön de sista två åren faktiskt legat längre kvar på våren än normalt.

Störst

Idag jublas det nog i Piteå sedan länsstyrelsen sagt ja till den jättelika planerade vindkraftparken i Markbygden. Det återstår ändå en del processande i frågan, bland annat drabbas rennäringen av projektet. Av många kommentarer att döma så ses det hela som återigen ett exempel på utsugning av norra Sveriges resurser. När vindsnurrorna är färdigbyggda försvinner produktionen från regionen och kvar står dessa med ett minimum av underhållsbehov som ger jobb på orten åt endast ett fåtal. Det som kommer ut av anläggningen i form av el försvinner söderut i syfte att försörja industrier och annan konsumtion där. Mönstret känns igen.

Jag ser det hela på ett lite annat sätt, lite som en relik från andra satsningar som visserligen inte blev av men ända kan sägas känneteckna hur många i nordligaste Sverige ser på hur industriell utveckling bör bedrivas. Såväl Stålverk 80 som aluminiumsmältverket i Piteå var typiska exempel på detta, och idag är det väl ingen som av ekonomiska skäl begråter att dessa svulstiga planer aldrig förverkligades. Däremot tycks inte idén om att vara större än störst ha somnat av hos norrbottningarna.

Ett mindre vindkraftprojekt på Fårön utanför Piteå försvann så att säga i hanteringen när planerna om Europas största vindkraftpark började ta form. Hur det går där vet jag inte. I alla fall verkar det inte särskilt intressant att skriva om något som kommer helt i skuggan av vad som är pågår. I Storön utanför Kalix har det uppförts en vindsnurra men inte heller den tycks vara värd särskilt mycket uppmärksamhet. Vad jag vet så är då ett andra kraftverk på gång att sättas upp där.

Om småskalighet är ett motto för det parti som inom regeringen verkat mest för en utbyggnad av vindkraften så borde inte anläggningen i Markbygden byggas alls. Utöver risken som tas att allt kan sluta i ett jättelikt ekonomiskt fiasko så missgynnar bygget en demokratisk utveckling som kunde ha tagit fart om lokalsamhället i någon form kunde ha tagit hand om vindkraftsresursen genom mindre anläggningar men i större antal. Som det ser ut just nu hamnar vindkraftutbyggnaden i Norrbotten i ett läge som för tankarna till Sovjetunionen. Och det i Piteå kommun där man inte sällan berömmer sig av sin starka lokala förankring.

Sett i ett större sammanhang handlar ändå kanske hela frågan om något helt annat. Med vindkraftparken i blåshålet i ödebygden väster och söder om stan beräknas eluttaget som går att göra från Lule älv bräckas, och det är sannerligen inte dåligt. Var det någon som sa att piteborna någonsin kommer att ge upp tanken att bli större eller värre än staden i norr?

Ekonomiska extravaganser i hockeyhålan

Lågkonjunkturen som vi för närvarande genomgår slår hårt över i stort sett hela fältet. Det är inte bara de konkurrensutsatta privata företagen som har problem, utan också kommunerna. Än så länge väntar vi dock på att det statliga myndighetsväsendet ska beröras av vad som pågår.

Med all rätt och enligt den ekonomiska skolboken håller finansministern hårt i pengarna vad beträffar räddningsaktioner till kommuner och landsting som hotas av stora underskott. Dessa gör bäst i att försöka lösa sina problem själva. Och visst finns det de som gör det också. Inte i Luleå dessvärre där ett ombyggnadsprojekt av lokalen för ishockey pågår mitt i värsta krisen.

Tidigare fick hockeylaget köpa anläggningen till rabatterat pris och med hyran betald. Luleå kommun är således ändå på sätt och viss involverad i det hela. Och eftersom det talas om Luleå hockey som kommunens starkaste varumärke så lär inte de politiska företrädarna släppa greppet om detta guldägg i första taget. Om det nu är något guldägg.

Vidgas perspektivet till hela elitserien är frågan om inte verksamheten i stort är kraftigt subventionerad, med lagen som lokalklenoder som i likhet med Volvo och Saab eventuellt inte är konkurrenskraftiga på marknaden. På orter där hockeyn är stark, och jag betvivlar att den står särskilt stark längre ens i Luleå, är detta synsätt ofta det förhärskande i offentliga sammanhang.

I praktiken torde det emellertid stå till på ett annat sätt. Om den ekonomiska kristidspolitik som säger att lågkonjunkturen endast är ett uttryck för ett återställande av de extravaganser som högkonjunkturen ställt till med så borde det inte byggas om på Coop Arena idag. Det utbud som förströelseindustrin kan erbjuda numera motiverar dessutom inte argumentet "bröd och skådespel" åt folket som tröst i eländet. Istället ska vi nu ta tillfället i akt och fråga oss om vad vi egentligen behöver Luleå hockey till.

Valet av S-ordförande ett tecken på det tradtionella partiväsendets förfall

Sossarna i Norrbotten valde ny ordförande i helgen. Två kvinnor stod mot varandra, men som vanligt när detta parti utser företrädare så handlade det förmodligen om att rätt person förhandlats fram.

Ny S-bas blev i alla fall Karin Åström från Överkalix. En såvitt jag vet rätt anonym politiker med riksdagserfarenhet. S-distriktet i Norrbotten har bara drygt femtusen medlemmar, vilket borde tala för att valet av Åström inte kommer att innebära någon vidare skjuts åt rörelselivet.

Annat var det förr kunde det gå att säga. Men faktum är att medlemsmöten enligt den traditionella folkhemsmodellen sakta men säkert håller på att dö sotdöden. När ska vi, och då menar jag inte främst sossar, inse att framtiden snarare ligger i kampanjer efter amerikanskt mönster för att vidmakthålla en levande demokrati.

Förhållandena i USA, världens första moderna demokrati, brukar bespottas inte minst i Sverige. Vem har inte fått lära sig i skolan om hur få de är av de röstberättigade som ställer sig bakom presidenten. Men vilka är det egentligen av de som röstar på S i Norrbotten som ställer sig bakom Karin Åström? Eller vad säger egentligen s-väljaren i gemen om Mona Sahlin? Frågor som dessa kanske kan tjäna som en startpunkt i syfte att ruska liv i den rätt trötta svenska demokratin.

Kommunens största misslyckande

Ikväll tog jag mig för att springa vårens första långpass runt Luleå stad. Rundan på 19 km avverkades på rekordtid i många minuter räknat, mycket som en följd av att ingen som helst snöröjning hade utförts efter den nederbörd som fallit under hela dagen.

Faktum var att jag inte såg ett enda fordon i farten i syfte att göra vägar och gångstigar farbara. Inget arbete hade heller utförts i den vägen förutom på det märkliga stället på gården där jag bor. Trots att det hade slutat snöa var det bara skottare på villatomterna i farten, vilket måste anses som anmärkningsvärt.

Den dåliga snörjningen den här vintern har upprört många kommuninvånare, och frågan är om det inte är ett av kommunens största misslyckanden på flera år nu. Går det inte för en vinterstad att klara av ett dylikt uppdrag, ja då är det illa.

Vad ett starkt varumärke kan göra

Idag är det fyra veckor exakt sedan jag åkte Vasaloppet. Det är alltid roligt att röra på sig även det i år var rätt mycket strul innan jag kom till start. Medalj blev det ändå endast med omkring trettio sekunders marginal.

Efter loppet passade jag på att inventera omgivningen i målområdet och kunde då notera att en del av "efterssläntrarna" hade riktigt god åkteknik. Jag fick också vara med om prisutdelningen till de allra främsta åkarna.

Annars är ju det viktigaste med den här tävlingen den egenupplevda uppfattningen av ens prestation, något som ibland har en tendens att komma bort i tävlingshetsens största allmänhet. En annan aspekt i sammanhanget är vilken betydelse Vasaloppet har för bygden i Dalarna. Något dylikt finns inte på många andra håll i landet, kanske en källa till stolthet som andra glesbygdsorter skulle vara betjänta av, eller i varje fall kunna fungera som ett lyft för ett Inlandssverige som sakta håller på att förblöda.

I den region där jag bor har Jante en stark ställning, en företeelse jag inte kunnat notera bland dalmasarna på samma sätt. Det sjuder av liv i varje stuga, särskilt mycket ödegårdar kunde jag inte se bland landskapet på väg till loppet genom Hälsingland fram till starten. Jag vill med detta inte säga att varje region behöver sitt eget Vasaloppet, händelseförloppet är förmodligen dubbelriktat, orsak och verkan inte klarlagd. Men något som bygden har att vara stolt över, ett varumärke av vad slag det vara månde, är förmodligen en förutsättning för glesbygdens överlevnad.

Mannen som satte sig själv i kylskåpet

Som jag tolkar den här artikeln så har Anders Mansten, läkare och landstingspolitiker, lämnat folkpartiet. Egentligen är det väl inte att förvåna eftersom det rör sig om en kille utrustad med en emininent förmåga att hamna i konflikt med sin omgivning.

För de publicistiska organ som gett utrymme åt Manstens åsikter, och det är inte litet, är det här rätt penibelt. För nu lär de som hävdat att han är en rättshaverist få vatten på sin kvarn, samtidigt som de lokala medierna måste rädda ansiktet på sig själva. Två scenarier är tänkbara: 1) Mansten får fortsätta rasa ut mot allt han retar sig på, vilket på sikt leder till de tidningar som vill ta in hans artiklar skadar sig själva. 2) Mansten sätts i karantän och ignoreras i det offentliga samtalet (en blogg tror jag inte han kommer att starta).

Den klantiga hanteringen av Manstens konflikter med sin forna arbetsgivare landstinget från i synnerhet den högerorienterade tidningen i Norrbotten kommer också att driva hela affären i händerna på de som hävdar dessa åsikter. Det är inte utan att man tycker lite synd om såpass erfarna publicister, men så går det tyvärr ibland.

Efter K-G: doktor Åsa

Knappt har TV:s mångårige medarbetare K-G Bergström självmant stigit åt sidan förrän en annan profil med redan god erfarenhet av mediet genom medverkan i Robinson påbörjar en andra säsong av sin serie.

Försvaret för doktor Åsa skulle naturligtvis kunna vara stor publik. Hälsoprogram brukar vara populära. Å andra sidan ställer jag mig rätt tveksam till den uppmärksamhet som ges åt det förmodligen mest statusfyllda yrket i västvärlden, som för att tala med Michel Foucault så att säga etablerades med den kliniska medicinens intåg i övergången mellan 1700- och 1800-tal då läkarens "blick" började användas för att åtskilja patientens kropp från hans eller hennes identitet.

Tidigare har jag dryftat frågan om varför läkaryrket bland annat är något som lockar många studenter från fattiga regioner och u-länder. Doktor Åsa lär komma från Skellefteå. Och K-G från påvra förhållanden som det låtit, uppväxt i en by utanför Kalix. Men han var ingen läkare men däremot en slags auktoritet inom sitt gebit som han vann legitimitet till genom ett gravallvar av sällan skådat slag.

Bonuskulturen och arbetslinjen

Som en lavin som växer sig allt starkare rasar kritiken vidare mot såväl näringslivets som sossepamparnas och myndighetschefernas vidlyftiga bonusavtal. Det var väl synd då att det behövdes en kraftig konjunkturnedgång innan frågan lyftes upp på dagordningen. För dagen är det LO:s ordförande som är mest ansatt av journalisternas frågor. Wanja Lundby-Wedin har dock inga svårigheter än så länge att rida ut stormen. Inte för att hon är särskilt bra på att bemöta kritiken utan för att helt enkelt hennes rörelse inte säger så speciellt mycket.

Och frågan är väl om arbetarrörelsen egentligen är så värst vidare engagerad i att det finns folk som tjänar väldigt, väldigt mycket pengar. Socialister brukar inte vilja ha någon medelklass, alltså en grupp i samhället som kan bo bland vanliga löntagare men ändå tjäna lite mer. Sådant sticker mer i ögonen än personer som de aldrig behöver träffa och bara läser om eller ser på TV ibland.

Det här är en utveckling som pågått länge, underblåst av lotterikulturen där vägen till lycka inte går genom arbete utan snarare via fru Fortuna. Den svenska arbetarklassen överlag vill jag mena hänger sig mera åt beundran av bonuscheferna, härav LO-basens hala och självsäkra svar ställd inför det faktum att hennes egna och dessvärre hon själv legitimerat avtalen till topparna inom arbetarrörelsen.

Bonuskulturen, för det handlar om en sådan, är dessutom understödd av de som gärna titulerar sig liberaler. Den torde heller inte hjälpa regeringen att upprätthålla sin hjärtefråga arbetslinjen då det näppeligen kan kännas motiverat för många att dag efter dag släpa sig till arbetsplatser med kanske rätt ofta tråkiga uppgifter att utföra. De som förskaffat sig de avtal som nästan omgående gör dem ekonomiskt oberoende behöver inte fundera i de termerna överhuvudtaget så varför ska någon annan slita, släpa och dra för löner fjärran från de vidlyftiga bonusarna.

Situationen idag påminner nästan lite om hur inkomstfördelningspolitik tar sig uttryck i orientstater. Är det något vi i västvärlden ska vara stolta över? Vem för med andra ord medelklassvärderingarnas talan när de mest behövs och varför är svensken så groteskt avundssjuk på den som bara genom lite mera arbete eller utbildning har det ekonomiskt bättre än honom själv? Det är frågor värda att fundera över när finanskrisen löpt till ända och förhoppningsvis ställt till rätta de ovan nämnda obalanserna och överdrifterna i ekonomin.

Tack K-G för att du slutar

Igår var det stor avskedsföreställning för skjutjärnspolitiska programmet Rakt på. K-G Bergström slutar i rätt tid innan någon annan sänker honom. Själv har han ägnat mycket tid åt att sänka andra (läs politiker) under sin långa karriär.

Han ska visst ha jobbat i Kalix ett tag bland annat på lokalradion efter att mycket snabbt ha läst ihop till en fil.mag. Därefter blev det raketkarriär på Sveriges Television. Jag tillhör dock dem som i likhet med Jan Lindström aldrig imponerats särskilt mycket av Karl-Gösta Bergström, något jag meddelat tidigare.

Skälet är enkelt. Han uppfyller enligt mig bättre än någon annan de kriterier statsvetaren Olof Petersson ställde upp på en representant för journalismen, dvs, i grunden själv en aktör i politiken som genom att gå in beslutsprocessen ställer sig på samma nivå som de folkvalda. Så var det med det.

Vad vilja Stureplanscentern?

Efter Maud Olofssons auktoritära övningar ifråga om sitt partis framtida inställning till kärnkraften har centern närmat sig det dilemma som användes i 2002 års valrörelse om att landet då var på väg att klyvas såväl regionalt som socialt. Det är fullt möjligt att en partisprängning är nära förestående, något som dock mer har att göra med en längre tids utveckling än kärnkraften, som var droppen som fick bägaren att rinna över för många.

Problemet stavas Stureplanscentern som bland partiets kärnväljare i det glest bebyggda Sverige knappast ses med blida ögon. Det är lite svårt att ringa in denna fraktion av centerrörelsen, vilka som företräder den, och hur dess ideologi tar sig uttryck. Frågan är snarast om det inte handlar om ett skällsord. Under alla omständigheter är den liberal, fast kanske med mer anstrykning av ord än något egentligt handlingsprogram.

En tankesmedja har Stureplanscentern i alla fall i form av Fores. När denna drog igång hyllades den av inte minst av företrädare för de gamla moderaterna som räddningen för landet. Och visst är det intressanta aspekter som tas upp på smedjans hemsida, inte minst på näringspolitikens område.

Ändå är det något jag saknar. Det verkar råda en slags vilsenhet bland de som står bakom Fores. Ett annat problem har att göra med originaliteten ifråga om det som skrivs. Forskning som presenteras är inte ny, utan oftast redan presenterat material i andra sammanhang. Attityden hos Fores-folket har också lite drag av några som hellre vill frottera sig med de som ger status, vilket varit ett återkommande problem inte minst bland centerföreträdare.

Tankesmedjan Fores chef har av allt att döma fått en del pengar till att finansiera sin verksamhet från centerns försäljning av sitt ägande på tidningsmarknaden. Om det är väl använda slantar att nyttja dessa till denna försiktigt "grön-liberala" och lite otydliga ideologiska inrättning ställer jag mig dessvärre rätt tveksam till.

Kvinnan bakom jag-reformen

Bror Rexed var mannen bakom att vi slutade säga ni till varandra i mer artiga sammanhang. Att denna kvarleva från mera kontinentalt konversationssätt upphörde sörjer knappast någon idag.

Men på vägen mot mera förtrolighet människor emellan gick det överstyr, som till exempel på 90-talet när denna spaltdrottning regerade. Jag har inte mycket att säga om innehållet i artikeln mer än att av tio stycken börjar fem med ordet jag. Konstigt vore väl annat när den tar till orda som mer än någon annan förknippas med jag-först-reformens genomförande.

Domstolen kvar men duger den?

Verksamheten för dagen som räddats kvar i Norrbotten heter länsrätten. En utredning tidigare hade kommit till slutsatsen att denna borde flyttas till Umeå. Nu meddelar i alla fall justititeministern och moderate riksdagsledamoten Krister Hammarbergh att den blir kvar i regionen.

Reformeringen av förvaltningsdomstolarna innebär främst att dagens 23 länsrätter blir 12, men också att förutsättningar ska skapas för bättre specialisering och kompetensutveckling. Ursäkta, men hur ska det gå till om syftet bara är att ha kvar verksamheten i Luleå? Vore det inte bättre med kompetent handläggning av ärendena på en gång i Umeå som av allt att döma från början ansågs uppfylla kriterierna på dessa?

De långa avstånden är som vanligt orsaken till att länsrätten under det nya namnet förvaltningsrätten blir kvar i Norrbotten. Även Falun blev en vinnare ifråga om behålla en förvaltningsdomstol på sin regionala nivå. Flitigt lobbyarbete har legat bakom detta, inte minst från Hammarberghs sida. Var det förresten någon som såg hur irriterad Reinfeldt blev idag på denne i riksdagen när han begärde åtgärder till Norrbotten på grund av det förändrade konjunkturläget?

Vård och omsorg är ingen bilverkstad

Timbros tidigare benämnde VD Maria Rankka och ständige MUF-ordföranden Thomas Idergard tar idag till orda på Newsmill. De hävdar att moderaternas nyorientering på välfärdsområdet bidragit till att frågan om huvudmannaskapets roll i sammanhanget kommit bort.

Ifråga om vården kommer med jämna mellanrum förslaget upp om inte vård kan bedrivas som en reparationsverksamhet. Lite som att man ringer upp läkaren på samma sätt som till en bilverkstad när bilen gått sönder. Nu är det ju dock skillnad mellan en sjuk människa och en trasig bil. Läkarens roll brukar lite generaliserat beskrivas på ett helt annat sätt, nämligen som konsten att läsa av kroppar.

Omsorg och skola behandlas även av debattörerna som de tillsammans med vården vill ha till att ha uppnått en högre grad av uppskattning av brukarna genom ökad valfrihet. Tolkningen av den statistik som används är emellertid mera ideologisk än utgående från empiri och säger vad jag kan se inget om attitydförändringar efter reformernas genomförande. Det här är inget annat än tal för den enda vägens politik, sågad av väljarna i 2002 års val då moderaterna var nära att kastas tillbaka till Yngve Holmbergs tid. Resonemanget Rankka/Idergard för är rätt vilset och det är lätt att förstå att de politiska partierna fjärmar sig från försvaret av idéer som måhända accepterats av folkflertalet men ändå knappast går att uttala sig tvärsäkert om.

Varför lyder läkarna under en myndighet och inte under lagen?

Fallet med det för tidigt födda spädbarnet och dråpmisstankarna fortsätter att uppröra. Så mycket står klart att det verkar ha varit ett svårt dilemma vårdpersonalen haft att hantera. Och så fort det bara tänkts tankar om dödshjälp åt sjuka så brukar debatten rasa. Det har inte minst Torbjörn Tännsjös utspel i ämnet visat på.

För egen del har jag reagerat mest på det faktum att kritiken varit så hård bara för att rättsväsendet gripit in. Varför ska läkare och vårdpersonal vara undantagen detta? Från höger med socialministern i spetsen hävdas bestämt att det inte behövs riktlinjer utan att frågor om liv och död måste avgöras genom "kollegialt" beslutsfattande. Vänstern med Ylva Johansson (S) vill ha strängare direktiv från Socialstyrelsen i dylika ärenden.

Och myndigheten själv ifråga har en generaldirektör som stod i TV igår och använde sig av gummiparagrafen "vetenskap och beprövad erfarenhet" som täckmantel för sin ståndpunkt att all vård som bedrivs i grunden är god. Det är just det vi inte kan veta och därför måste patienträttigheterna stärkas på bekostnad av läkarnas makt.

Stötande reportage om världsomseglare

Idag hade jag tänkt ägna mig åt lite klassanalys. Många anser ju att klassbegreppet är avskaffat i och med de liberala demokratiernas segertåg världen över. Det kanske vore sant om inte för att det är en samhällslag att nya privilegierade grupper har en tendens att uppstå av olika anledningar.

En sådan grupp utgörs av den så kallade politiska adeln. Läste häromdagen ett rätt stötande reportage om en tillhörig denna klass i samhället. Ett par har varit ute och seglat i snart tre år. Mamman till mannen i sällskapet har mångårig erfarenhet som landstingspolitiker bland annat (okänt vad hon uträttat utöver att lyfta lön).

Huruvida dessa pengar intjänta genom andras arbete gått till att finansiera resan kan givetvis inte jag avgöra, men nog det rätt märkligt att någon har råd att ägna tre år åt en fritidssysselsättning. Det är nog sällan man hör talas om att något liknande försiggår numera ens bland sådana som vi vanligen betecknar som rikemansbarn. Annars är parsegling något som brukar praktiseras av medelklasspar i syfte att testa äktenskapsbegränsningar, dock inte så länge som i åratal.

Om vad klassanalytikern skulle kalla arbetarklassungdom ägnade sig åt dylikt hade det hetat att de var långtidsarbetslösa, odågor, hopplösa fall eller något liknande. Och visst känner jag till de som varit borta länge och mest festat bort pengar. Men många med resandet som livsstil från mindre privilegierade grupper har betalt sitt uppehälle med egna intjänta medel.

Det står under artikeln att inga inlägg inkommit, vilket är fel eftersom redaktionen inte ville ta in mina synpunkter och den familj det handlar om har en gräddfill på borgarblaskan ifråga. Tidigare hade en annan medlem tillhörig denna en egen spalt på ledarsidan i kraft av en pysselsättning i Bryssel som defintivt ordnats fram åt honom genom hans härkomst. Att morsan hans missade riksdagsplatsen trots en stor framgång för moderaterna i valkretsen var en av de få positiva saker som kom ut av valresultatet.

Inga fingrar i maten tack!

Förhållandet mellan tjänstemännen och politikerna i landstinget i Norrbotten ska studeras. Initiativtagare till projektet är landstinget och det leds av en lärare vid universitetet i Luleå som jag från min studietid där mest minns som rätt förläst men duktig så det nästa störde. Hon hade visst då forskat fram en grön politisk ideologi, helt i linje med den rådande lysenkoistiska läran om att politisk vetenskap är möjlig.

Deltar i det hela gör också en Lisa Dahlén, för den minnesgode mera känd under namnet Domeij under den tid denna representerade miljöpartiet i Luleås kommunfullmäktige. Efter denna episod i livet seglade Lisa runt i världen tre år innan hon själv anträdde en forskarkarriär. Politiken har hon dock aldrig lämnat, vilket står klart eftersom hon finns företrädd i Norrstyrelsen, som innehåller de representanter som leder det kamikazeprojekt som enligt min och många andras bedömning bara väntar kraschlanda när som helst.

Tidigare en gång när Luleå Tekniska Universitet och landstinget samverkade i ett forskningsprojekt slutade det med att en chefstjänsteman på den sistnämnda inrättningen underkände forskarnas slutsatser. Med den politiska inblandning detta projekt får kännas vid är nog risken för en sådant scenario rätt litet. Tyvärr till priset av fingrar i maten.

Måtte det inte bli Carl...

Partierna har börjat formera sig inför att en ny EU-kommissionär ska utses efter Margot Wallström. Att det blir en av borgerlig kulör är väl att vänta. Vem det blir är mer svårsiat eftersom alla partier lanserar en egen kandidat.

Av många anses uppdraget "vikt" för Carl Bildt. Som veteran på området Europafrågor torde han ligga bra till. Annat talar dock emot honom som ålder eller att helt enkelt att folk vill han något nytt. Till den sistnämnda kategorin räknar jag mig själv och därför stödjer jag snarare folkpartiets Cecilia Malmström än aristokraten från Halland. I kompetens når hon väl upp till Bildts nivå om inte till och med är ett huvud högre i sammanhanget.

Risken är ändå överhängande att Carl Bildt får jobbet eftersom vi i Sverige inte tar Europafrågorna riktigt på allvar. Såväl parlamentsuppdrag och andra funktioner i Strasbourg och Bryssel tenderar att bli någonting i stil med landshövdingeposterna, dvs. sysslor för avdankade politiker eller sådana man vill bli av med. En ny frisk fläkt på den svenska kommissionärsstolen skulle kunna ändra på detta förhållande.

Underhuggaren Stefan Tornberg

Läste idag riksdagsledamot Stefan Tornbergs reaktion på sin partikollega Börje Hörnlunds utbrott på DN Debatt. Han företräder en helt underdånig attityd gentemot sitt parti till skillnad från Hörnlund. Kanske ligger häri skillnaden mellan en norrbottning och en västerbottning. Medan "norrbottningen" Stefan Tornberg går maktens ärenden utan att ens överväga de intressen och åsikter som finns inom hans egen valkrets, så går västerbottningen Börje Hörnlund till attack mot vad han anser har blivit en omvänt Robin Hood-system.

Jag har länge noterat hur denne centerriksdagsman med rötter kring Torne älvdal i artiklar och på annat vis agerat som en slags statskyrkopräst som talar till menigheten istället för med den. Så brukar det gå till om inte humöret slår helt bakut. På liknande sätt agerar även Norrbottensvalkretsens andra borgerliga ledamot i parlamentet, Krister Hammarbergh, om än inte på ett så servilt sätt som Tornberg.

Det kanske skulle behövas fullt lag på allianssidan, med ledamöter även från folkpartiet och kristdemokraterna. Folkpartiets kandidat till nästa års val kommer att bli Jens Sundström, rätt ung men redan veteran i politiken. Dessutom ingående i den politiska adeln som son till före detta oppositionspolitikern i Luleå kommun, Ylva Strutz. Det finns lite som talar för att denne broiler skulle kunna ge röst åt den representation i riksdagen från Norrbotten som förefaller mer eller mindre, stendöd, undantaget kanske Siv Holma eller Peter Eriksson.

Kommer Victoria alls att tillträda?

Idag var det en glädjens dag för landets alla rojalister. För en moderat republikan som mig själv kanske ändå också uppåt när uppståndelsen lagt sig kring Victoria och Daniels förlovning. Ty det står klart att det är en helt annan sorts regent som kommer att tillträda sig, om Victoria alls kommer att bli drottning, än Carl XVI Gustaf.

För det var ju så att tanken med den nya regeringsformen var att göra kungen till en såpass obetydlig figur att det skulle bli löjligt att ha honom kvar. Nu blev det inte så efter som vår nuvarande statschefs företrädare dog dagen innan valet och den nya riksdagens öppnande, varför kungen kunde tillträda enligt den gamla regeringsformens bestämmelser. Därför fick den svenska monarkin respit ännu en regenttid.

Frågan är nu om Victoria kan bli drottning enligt den nya avmystifierade procedur där hon kommer att vara renons på makt från första början. Och kan förresten ett ämbete ärvas när det som det verkar inte längre kommer att rättfärdigas i vidskepelse? Tidigare har jag föreslagit kungen att avgå och som landets populäraste person låta sig utses till riksföreståndare.

Ska monarkin överleva ännu en tid i Sverige måste det nog till grepp av dylikt slag. Victoria är sannolikt också en populär person och kan kanske väljas till drottning när pappa med ålderns rätt vill gå pension. Dessutom hade vi ju ungefär de första femhundra åren av den svenska monarkins historia faktiskt valkungadöme.

Fem matroser i VM-flottan

Från officiellt håll förnekas det fortfarande att två lokaltidningar i Norrbotten ska fusioneras. Man har ändå sett sig tvungen att slå ihop vissa redaktionella verksamheter, dock ännu inte sporten.

Under det pågående skid-VM i Tjeckien befinner sig för närvarande inte mindre än sammanlagt fem medarbetare från den ännu inte sammanslagna tidningen på plats. Detta är givetvis två-tre för mycket. Och ifråga om de utsända från den ena tidningen så är det lätt av innehållet i det som rapporteras från tävlingsplatsen att döma att börja fråga sig om det inte roas med en hel del annat än skidåkning.

De som eventuellt inte håller med mig kanske påstår att det ägnas ännu mycket mera trycksvärta åt hockeyn. Om detta kan jag bara hålla med.

Förmodligen ett ointressant faktum för feminister

Idag har det rapporterats om arbetslöshetsstatistiken ur ett genusperspektiv. Och ett inte tidigare obekant mönster träder fram: när konjunkturen går ned är det främst män som drabbas och blir uppsagda.

Skälet är förstås att männen är överrepresenterade i den konkurrensutsatta sektorn. I goda tider pratar inte minst feminister om lönenivån i den kontra kvinnolöner oftast intjänta i den offentliga sektorn. Än har ingen Schyman, Stark eller Lundby-Wedin konfronterats med detta faktum. Skulle någon av dem avtvingas en åsikt i ämnet misstänker att det kommer att komma ett högst intetsägande svar.

Detta om något borde vara ett intressant debattämne som torde smula sönder feminismens retorik om kvinnan som offer och i underläge, för vilka är det nu som får se ett kraftigt tapp i sin löneutveckling?

Den empiriskt upplagda lönestatistik som används i syfte att belägga eftersläpande löner för kvinnor är för övrigt missvisande eftersom den inte tar hänsyn till de som inte ens går på a-kassa. Jag har inte sett någon statistik för könsfördelningen i gruppen sjukskrivna eller med sjukersättning, men jag misstänker att en gammal sanning lär komma till användning för att beskriva förhållandet dessa siffror uttrycker: många män i toppen men i botten också.

När Maud skällde på Arbetsförmedlingen

Att det kan låta annorlunda i regeringsställning än i opposition är känt. Frågan är dock om inte vår näringsminister behärskar denna praktik till fulländning. Innan Maud Olofsson klev in som chef på näringsdepartementet hade hon bland annat slagit ned på Arbetsförmedlingens verksamhet med motiveringen att varje anställd bara förmedlar ett jobb per år.

Slagkraftigt och sant. Men i dessa varseltider, vad har hon att komma med? Jo, bland annat mer "resurser" till AMS. FoU och nystartsföretagande får också en del av kakan, men om detta kloka förslag från två Linköpingsforskare har jag intet hört från regeringens sida. Snälla redaktionen på Ny Teknik, skicka ett ex av tidningen till näringsministern.

Falska idealister driver på i piratmålet

Målet mot The Pirate Bay har dragit igång. Inte för att jag känner till så mycket om de åtalades bakgrund, men det hela doftar lång väg av till idealism utklädd medelklassysselsättning, kanske därtill kryddat med en hel del omognad.

Klart att de fyra grabbarna också tjänat pengar på verksamheten. Frågan är om de alls är så särskilt intresserade av film och musik, vars rätt att fritt ta del av de försvarar. Det tål att fundera över om det alls finns ett genuint intresse för dessa kulturformer, när det finns debattörer som fascineras av det faktum att det inom en inte alltför avlägsen framtid kommer att vara så att vem som helst kan ha all musik som någonsin gjorts hemma. Frågan som infinner sig mot denna bakgrund är när man ska ha tid att lyssna på all musik och film, och framför allt välja i samlingen?

Någonstans i detta där upphovsrätten står i centrum kommer kreativiteten bort. För vad är det för originellt med att till slut bara ha fullständig tillgång och sätta ihop nytt av detta hemma framför skärmen? Ligger inte mycket av kreativitetens kärna i mötet med andra genom någon sorts marknad och de regler och konventioner som gäller på denna? Minns förresten att även sjörövarna var ett slags entreprenörer.

Ersätt honom med Ann Heberlein

Kerstin Thorvalls problem med nerverna har ibland varit något av en riksangelägenhet. Jag har inte läst någon av hennes böcker, men de som gjort det talar om att det nästan blir för mycket.

En som måhända skriver i Kerstin Thorvalls efterföljd är Ann Heberlein. Hennes manodepressivitet är numera allmän kunskap hos svenska folket. Jag hör emellertid till de som ställer sig skeptiska till psykiatriska diagnoser av skilda slag. Vem är förresten inte lite rastlös ibland och känner ett behov att få något gjort när det är ojämnt med arbete?

Därför undrar jag om inte lösningen på Ann Heberleins problem, eller i alla fall en del av dem, skulle vara om hon fick syssla med med lite mer utomakademisk verksamhet. Hennes liberala idéer om individuellt ansvar och skuld behöver bättre uppbackning och kanske skulle värderas högre i ett mera praktiskt sammanhang än vid Lunds universitet. Varför inte ersätta den här killen med Ann Heberlein?

Kristi brud och de kvinnliga akademikerna

Igår var det debatt i TV om Knutby-fallet som fortfarande engagerar och upprör. Anledningen till att det togs upp igen var emellertid inte att det kommit fram något nytt i ärendet, utan att två kvinnliga akademiker bedrivit något som visst ska kallas forskning kring det hela.

Mot dessa ställdes Åsa Waldau, även kallad Kristi brud. Waldau hade inte mycket till övers för Eva Lundgren och Rigmor Robért som placerades långt från varandra i studion (vad tyckte de om varandra förresten?) även om hon inte kunde läggas till last de uttalanden som programledaren Janne Josefsson försökte pådyvla henne.

Om sociologiprofessorn och läkaren som menade sig stå för någon högre form av sanning i Knutby-affären har det också sagts en del . Eva Lundgren var ju exempelvis rätt illa ute när Uppsala universitet utredde hennes forskningsmetoder. En granskning som dessvärre inte ledde till någonting på grund av den harige statsvetarprofessorn Jörgen Hermanssons oförmåga att ha en bestämd åsikt i en delikat fråga. Rigmor Robérts självständighet har därtill ifrågasatts av ledande företrädare inom pingströrelsen.

Säga vad man vill om Åsa Waldaus religiositet, men hon håller i varje fall till på den plan hon spelar, dvs. sin tro. Det gör inte Lundgren/Robert vars synpunkter i ämnet mera är ett hopkok av vetenskap, maktutövning och faktiskt en hel del vidskepelse.

Var det förresten någon som funderade kring den fängslade pastorns norska bakgrund när han eller hon lyssnade på Eva Lundgren? Det gjorde då i alla fall jag.

Kulturutredning klar 1

Med den i dag framlagda kulturutredningen kommer av allt att döma den officiella inriktning av kulturpolitiken som lanserades i mitten av 70-talet att ändras, den någon debattör menade tog formen av en helig skrift för kulturarbetarna.

I övrigt är det väl mest en förvaltningsutredning. Att entreprenörskapet betonas är mest en kodifiering av rådande förhållanden, var ju just detta Niklas Rådström redogjorde så bra för tidigare i en DN-artikel. Vidare kommentarer i ämnet lär följa...

Centern och storstadsliberalerna

Maud Olofsson hyllades väl inte som en hjälte precis vid partiets kommundagar i Visby. Andra tongångar var det minsann när Olof Johansson kom till stämman 1994 efter att ha avgått i protest mot Öresundsbron.

Någon större opposition mot kärnkraftsbeslutet var det dock inte fråga om. Partiet som helhet verkar ha övergett sitt tidigare motstånd i frågan. Det finns emellertid ett annat sätt att se på partiledningens nya hållning.

Maud talade i Visby snarare till partikamraterna än med dem. Tidigare har hon dunkat in budskapet att centern är ett liberalt parti. Må så vara. Men många av partiets väljare ute i landet har röstat på ett antimodernt budskap, inte ett liberalt.

Rätt ofta känns det därför ganska konstigt att läsa storstadsliberalers åsikter om vad de vill att centern ska vara istället för vad de egentligen är. Jag är inte så säker på att Maud Olofsson var så framgångsrik i sin kommenderande roll i kärnkraftsfrågan.

Har du sagt A får du säga B Lena Olofsson

Sedan en tid är det möjligt att kommentera artiklar i lokaltidningarna på orten där jag bor. Dock inte fortfarande de på kultursidan i den där blaskan som bytte format i veckan.

Lena Olofsson, stf ansvarig utgivare på den andra ortstidningen, skriver idag om denna möjlighet att ha synpunkter på ämnet i artiklar och tidningens policy för granskning av dessa.

Efter att ha läst rätt mycket artikelkommentarer kan jag bara konstatera att det framträder en klar tendens hos dessa tidningars sätt att refusera inlägg. När debatten blir för jobbig att ta blåser helt enkelt webmaster av denna. Vidare åsikter tas för icket önskvärda.

Om det rör sig om bra skribenter menar jag behövs ingen granskningsfunktion. Som det nu är skriver dessa skribenter så amatörmässigt att de tappar greppet om debattråden, med påföljden att många ämnen slutar i ingenting och frågorna inte kommer framåt.

Ytterst beror detta på att journalisterna i Norrbotten är rädda om jobbet och inte har en öppen attityd till de som läser deras artiklar. Med andra ord: ska man ha en kommentatorsfunktion är det fullt ut som gäller och inte sätta stopp när behärskningen tryter. Har du sagt A Lena Olofsson får du säga B.

Kompromiss om kärnkraften

Idag när det blev klart att regeringen avser överge ytterligare ett hinder för att utveckla kärnkraften var det inte lika äkta glädje hos Maud Olofsson som förra veckan då hennes parti fick igenom sitt krav på ett mer federalt organiserat Sverige. Det ligger nära till hands att dagens uppgörelse var priset centern fick betala för vinsten i regionfrågan.

Nu ska det trots allt satsas mycket på förnybar energi i alla fall plus också effektivare energianvändning och minskning av utsläpp av klimatgaser på sikt. Största nyinvesteringarna ska ske på vindkraftens område, vilket knappast kom som någon överraskning eftersom den tidigare skeptiska inställningen i vårt land till denna form av elproduktion för varje dag som går ändras i allt positivare riktning.

Frånsett vad oppositionen tycker, var det här egentligen en speciellt kontroversiell uppgörelse?

Gammal skåpmat

Arbetsförmedlingen tar nya grepp för att hjälpa sina vårdtagare. Nu heter det, med ett språkbruk hämtat från lagidrotten, att arbetslösa ska "coachas" fram till jobb. Coachen ska ha upp till 20 spelare, jag menar arbetssökande. Denne eller denna ska "upphandlas" och få 9000 kr för tre månaders jobb per arbetssökande. En bonus utgår om en adept får jobb "motsvarande sitt arbetsutbud".

Visst är det bra att det prövas nya vägar men nog har vi hört det här förr. Och det här med att "få jobb" brukar vara ett ganska tänjbart begrepp på denna myndighet. Nej, säg som är: det arbetsförmedlingen kan åstadkomma är i stort sätt inget annat än i bästa fall konstgjord andning. Själv betackar jag mig helst för deras tjänster eftersom själv är bäste dräng förutsatt att man är frisk och kan jobba.

Chefens freudianska felsägning

Idag var det premiär för Norrbottens-Kuriren i nytt format, något vi tidningsbud märkte av på så vis att det numera rent fysiskt är svårt att skilja den från NSD. Innehållsmässigt skiljer sig dock tidningarna än så länge åt.

Lennart Håkansson, NSD:s förre chef som inte ville diskutera borgerlig offentlighet med mig, gjorde i samband med sin avgång sig skyldig till en freudiansk felsägning när han hävdade att fusionen mellan konkurrentblaskan och hans egen tidning är viktig för framtiden. Eller har jag missat något? Finns det personer i ledande ställning som vågar gå emot den offentliga lögn som säger att det även framgent ska finnas två stora dagstidningar i Norrbotten?

Mitt tips sedan länge att det kommer att finnas en stor tidning med två ledarsidor i regionen i framtiden i pappersformat. Ett annat miljövänligare alternativ vore tre-fyra mindre tidningar till vid sidan om denna. Den grundläggande frågeställningen är förstås ändå om papperstidningen har någon framtid överhuvudtaget liksom tidningsbudsyrket.

Minoriteter i kommunal arrest

Minister Nyamko Sabuni meddelade nyligen att förvaltningsområdet, som det heter, för det samiska språket ska utökas med Arvidsjaurs kommun. Det innebär att ytterligare en till det antal kommuner längs fjällkedjan ned till Älvdalens kommun måste ta till vara den rätt samer har att använda samiska i kontakterna med myndigheter. Liknande rättigheter finns också för de som vill använda meänkieli och finska i myndighetskontakterna.

Jag ställer mig frågande till varför regeringen på detta vis plockar ut kommuner som förvaltningsområden för minoritetsspråken, eftersom det ju låser fast dessa på speciella orter, förutsatt att enskilda i minoritetsgrupperna vill ta tillvara sina språkliga rättigheter i hela landet.

Arrangemanget skvallrar än en gång om att den lag som antogs för snart tio år sedan och som innebar att Sverige erkände fem historiska nationella minoriteter kanske inte är så lyckad. Utöver ovanstående kommunarresteringar torde det vara rätt krångligt att skaffa fram personal som vid behov måste kunna behärska det språk som efterfrågas.Till detta kommer problemet med andra minoritetsgrupper som också med tiden vill bli erkända. Arabiskan, för att ta ett exempel, talas väl av rätt många i landet nu. Och den är till skillnad från meänkieli definitivt ett språk, eftersom tornedalsfinskan av inte så få anses vara dialekt omgjord till språk så sent som på 1980-talet mest som hämnd för oförätter i det förgångna.

Ett egendomligt beslut

Regeringen har kommit till skott i regionfrågan låter det som. Samtidigt innehåller uppgörelsen många motsägelser. Moderaternas entusiasm är dämpad. Och vad menar Per Schlingmann egentligen? Hans parti har länge velat avskaffa landstingen. Nu verkar Schlingmann inne på att de nya regionerna ska bli arbetsmarknadsregioner, ej vårdregioner. Detta är viktigt att komma ihåg för frågans vidare utveckling.

Sverige ska ha tre beslutsnivåer med beskattningsrätt är ändå kärnan i uppgörelsen. Maud Olofsson närmast hoppade av glädje in till pressträffen och talade om ett Sverige ordnat efter federalt snitt. Detta i ett av Europas mest utpräglade enhetsstater!

Regionförsöken i Skåne och Västra Götaland permanentas, Gotland och Halland får grönt ljus att bilda regionkommuner medan Norrstyrelsens tafatta planer på att göra en regionkommun av ett stympat Norrland får tummen ned.

Det märkligaste med uppgörelsen är ändå att det verkar som att bara de regioner som vill ska få bilda regionkommuner, något som tyder på beslutsvånda inom Alliansen. För mig verkar det hela i avsaknad av någon samlad strategi. Strular de till det för mycket är risken överhängande att en ny kärnkraftsfråga tar form på sikt.

Så hamnade då Luleå på kartan...

...fast inte på världskartan. Däremot är staden stoff på båda ledarsidorna i landets största morgontidningar. Både DN och Svenskan har uppmärksammat att minnesstunden för Förintelsens offer som skulle ha ägt rum i domkyrkan idag ställts in med hänvisning till att arrangemanget skulle kunna anses som "stötande".

Bakgrunden är förstås att det demonstrerats i stan mot Israels förehavanden i Gaza. En ståndpunkt som dessutom backats upp av kommunalråden. Detta brydde sig dock knappast någon utanför staketet om. Ej heller hörde israeliska ambassaden av sig efter det att olämpliga slagord ropats i demonstrationståget som någon oppositionspolitiker hoppades på.

Kultursidan i den ena av stadens avisor vill i vanlig ordning inte visa sig sämre i genren dryfta frågor av monumental filosofisk karaktär och har idag ett inlägg där tyskarnas kollektivskuld i sammanhanget problematiseras. Vilket syfte redaktören har med detta kan bara utredas genom att läsa det som står mellan raderna i en del av dennas artiklar. Tänk om någon kunde tala om för alla inblandade i den här soppan att de inte befinner sig i världens mittpunkt.

Om detta borde du ha berättat Krister Hammarbergh

Tidigare har jag skrivit om landstingets skattehöjning på 98 öre som i Norrbotten skulle innebära att effekten av jobbskatteavdragets tredje steg ( denna del i en machiavellisk strategi som innebär att positiva nyheter pytsas ut med långa mellanrum) omintetgörs. Som de flesta andra svenskar hade även jag dålig koll på avdragets innebörd. Norrbottningarna får mindre i skatt efter årsskiftet.

Frågan är då vem som ska betala för landstingets illa skötta ekonomi när inte löntagarna får göra det. Ja det är ju följaktligen ingen annan än staten, eller om man så vill, Anders Borg. Denne och regeringens redskap i valkretsen Krister Hammarbergh nämner ingenting om denna subvention till den politiska institution som moderaterna motsatt sig under många år.

Med förhoppningar om ett lyckat kommunsamarbete

Kommunerna i Jokkmokk och Älvsbyn har slagit sig ihop om ett samarbetsprojekt som ska hjälpa människor in på arbetsmarknaden igen. Alldeles frånsett innehållet och dess mycket goda intentioner så är formen - det vill säga att kommuner samarbetar - bra.

I Finland är det vanligt med kommunsamarbeten i form av de så kallade samkommunerna. Att arbetssättet är mycket vanligare än i Sverige har att göra med avsaknaden av landsting där. I Finland har man dessbättre insett det vettiga i en sådan ordning medan vi svenskar (än så länge) håller fast vid denna överspelade institution.