Föraktar svenska statsvetare väljarna?

Senaste numret av Statsvetenskaplig Tidskrift har "Partier i förändring" som tema. Den inledande uppsatsen slår fast att det finns politiska journalister som har bättre koll på partierna än statsvetarna, något som onekligen öppnar för synpunkter för oinbjudna.

I uppsatsen om Moderaterna konstaterar Anders Lindbom att de nya Moderaternas långsiktiga och kortsiktiga mål skiljer sig åt på. Utgångpunkten är en skräck för att M verkligen har en dold agenda vad beträffar synen på välfärdsstaten. Uppsatsen om Socialdemokraterna vill göra gällande att S alltid varit beroende av stöd från andra partier, varför det rödgröna allianssamarbetet inte utgör något egentligt trendbrott.

Frågan är om en sådan slutsats är särskilt originell när det är ett känt faktum att S endast vid två gånger sedan rösträttens införande fått egen majoritet i riksdagen, men så är författaren till texten den störste narren i svensk samhällsdebatt just nu, Peter Santesson-Wilson. Douglas Brommesson leverar en högst pliktskyldig studie av Kristdemokraternas omvandling från ett kristet till sekulärt parti, och Stig-Björn Ljunggren kastar sig än en gång över sin favoritbyte i uppsatsen om Miljöpartiet. Dessa är numerade inkluderade i politiken istället för exkluderade, vilket om jag förstår rätt uppskattas av Ljunggren, eftersom, "politiska lycksökare, opportunister, rättshaverister och rena dårfinkar brukar dras till nybildade partier" enligt en plump benämning.

Malena Rosén Sundström och Mikael Sundström visar i uppsatsen om Centern hur en spricka mellan riks- och kommunnivå kommit att göra sig gällande på senare år inom partiet. Katarina Barrling Hermansson kommer fram till att inte någon kulturrevolution skett inom folkpartiet, en slutsats som nog inte delas av många men iakttagelserna om ritualerna på landsmötet var i hög grad slående. Märkligaste partianalysen gör emellertid Jörgen Hermansson som menar att Vänsterpartiets långa historia som kommunistiskt moskvatroget parti var en parentes och att V nu återvänt till sina egentliga rötter där idealister med "ultrademokratiskt" sinnelag kan samlas. Inte en tanke ägnas åt att åsikter och stora ord drastiskt kan förändras under intryck av händelser utanför landet.

Den avslutande texten behandlar "utmanarpartierna". Dessa lockar enligt författarna Erlingsson och Persson till sig utanförstående. Frågan vilka konfliktlinjer som kan tänkas ligga bakom uppkomsten av Piratpartiet, Sverigedemokraterna, Junilistan och Feministiskt initiativ behandlas bara ytligt. På samma sätt som då Kristdemokraterna och Miljöpartiets sympatisörer hånades på 70- respektive 80-talet så definieras utmanarna ut via deras kundunderlag. Min fråga är: ska verkligen statsvetare ägna sig åt sådant? Vore det inte mer fruktbart att försöka utveckla Stein Rokkan och Seymour M Lipsets konflikthypotes istället för att förlöjliga? Den dag kommer förmodligen när de offentligförsörjda måste börja argumentera för sin sak. Kommer de då att bilda ett eget parti?

Sommarens ödsligaste miljöer

EU-kommissionen vill satsa 6.4 miljarder euro på forskning. Idag meddelar forskningsministern att han vill inrätta elitprogram för yngre forskare i syfte att komma åt det faktum att Sverige, trots väl tilltagna summor ifråga om forskningsmedel, inte står sig särskilt bra internationellt med hänsyn taget till antal citeringar.

Ökad kvalitet stod i fokus i folkpartiets valmanifest. Även i Lars Leijonborgs proposition togs steg mot ett mer prestationsbaserat resurstilldelningssystem, och under dennes efterträdare har politiken fortsatt. Det går dock att fundera över om Tobias Krantz gjort några större framsteg på området. Storbråket med förre universitetskanslern Anders Flodström om det nya kvalitetssystemet visar om inte annat på missnöje från lärarkåren.

På somrarna brukar universitetsområdena vara något av de ödsligaste miljöer, ungefär i stil med hur det kunde vara på garnisonsorterna mellan muck och inryckning. Många inrättade tjänster på högskolorna, speciellt de mindre, kan nog liknas vid beredskapsarbeten, allt i linje med en högre utbildningspolitik som syftar till att göra om de nedlagda landskapsregementena till institut som mera ägnar sig åt förvalta redan känd kunskap.

Tyvärr finns det också inslag av biståndsideologi över folkpartiets forsknings- och utbildningspolitik. Tänket om att en procent av BNP ska gå till forskning verkar direkt hämtat från de gamla socialliberalernas biståndsmål. En tydligare profilering av kvalitetsmålen för högskolorna skulle sannolikt ta udden av kritiken om att regeringen ägnar sig åt att agera respirator i utbildningssystemet.

Eventpajasarna tar över

I flera av de evenemang jag deltagit i de senaste åren har det gått att förmärka en tendens mot att de traditionella ideella krafter som arbetat med arrangemangen ersatts av folk av ett annat snitt. Jag talar om eventpajasarna.

Dessa har, och då talar jag främst om idrottsevenemang eftersom det är dessa som intresserar mig mest, föga erfarenhet av verksamheterna i sig. Följaktligen kan det stå flinande töntar vid målet efter ett långlopp och dela ut medaljer och säga dumheter som vittnar om djup okunskap rörande den ansträngning som ligger bakom prestationen. Eller andra sorgliga fall som tror att den märkning deltagare brukar få fästa på skon eller runt fotleden benämnes "chipset" när det med basta heter CHIPET. I det fallet är det knappast fråga om nyspråk, utan snarare om av som verkligen rör sig i huvudet på funktionären: slappande framför TV:n.

Vasaloppsarrangörerna har släppt in eventpajasarna i sitt evenemang. Stockholm Marathon har såvitt jag kunnat se hållit stånd än så länge, och detsamma gäller även dessbättre Lidingöloppet. Men trenden på andra håll går mot utslätning och förakt mot intressentkunskaperna, precis som om målet med allt är att skämmas för allt som en gång gick under namn av svensk modell. Låt oss hoppas att det finns de som aldrig slutar lyssna på eldsjälarna inom idrottsrörelsen. Ändå.

Ja, vem behöver Almedalen?

Tidigare här på bloggen har jag spekulerat i Almedalens utveckling från folkligt möte till jippo. För oss som är intresserade av politik och samhällsfrågor har veckan säkert mycket intressant att erbjuda. Jag har dock valt att hålla mig ifrån den eftersom jag tycker den numera definitivt kommit att bli en tillställning som mer handlar om något som det är farligt att utebli ifrån än en publikdragande mässa.

I år har det dessutom tydligen varit ett bekymmer för en del med många inbjudningar till evenemangen, minglandet som inneburit ett visst mått av frihet för besökarna är på väg ut. Lite humoristiskt går det att säga att minglarna ersatts av månglarna.

Bland några ämnen som avhandlas är psykiatrin där en "Ing-Mari Wieselgren" figurerar i flera relaterade evenemang, tydligen med som främsta uppgift för ögonen att återupprätta vårdformens skamfilade rykte. Ett annat spörsmål som debatterades idag rör det troliga scenariot att Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen. I en Ratio-rapport diskuteras möjliga konsekvenser av att partiet får en vågmästarroll i riksdagen. Resonemangen rör emellertid bara till det, och den troligaste följden av ett SD-inträde i riksdagen, att S och M bildar en stor koalition under förutsättning att KD eller C åker ur, försvinner ur analytikerns synfält.

Det vi kommer att få se i årets val är ett lägre valdeltagande än väntat, mycket som en följd av politikernas oförmåga att anpassa sig till den allmänna opinionen. Almedalspektaklet, i första hand en sammankomst för politiker och journalister, är bara ett symptom på detta.

Utredning med ideologiska förtecken

Sexköpslagen har utretts av justitiekansler Anna Skarhed. Jag har inte läst betänkandet men som det verkar av en del kommentarer så har utgångspunkterna för det haft vissa feministiska förtecken. Lite märkligt kan tyckas eftersom lagens tillkomst hade sitt ursprung i radikalfeministisk ideologi där mannen per definition är förövare och kvinnan offer.

Mot denna bakgrund blir också slutsatserna därefter. Lagen sägs ha haft vissa positiva effekter så tillvida att prostitutionen minskat. Dessutom ska attityderna till sexköp ha ändrats som en följd av lagen. Ändå är inte Skarhed nöjd utan vill ha hårdare straff.

Det brukar bli så här när samhällsproblem betraktas som onda istället för frågor som måste hanteras på mer pragmatisk väg. Det finns till exempel en del forskning som sällan nämns eller refereras till i Sverige som visar på gradskillnader inom sexhandeln som den radikalfeministiska agendan missar helt och hållet.

I länder där prostitution verkligen utgör ett stort problem verkar intresset för den svenska lösningen rätt svalt. Det är nästan som om det anas lite överseende med det lilla landet i norr som tror sig sitta inne med undermedicinen mot den sjukdom som ingen annan lyckats bota. Lite som någon som försöker utrota malaria genom att ha ihjäl alla mygg.

Som det verkar har inte utredningen gett sig ut i några vidare spekulationer huruvida den minskade prostitutionen i landet till följd av sexköpslagen bidragit till en ökad prostitution utanför Norden. Ett svar på denna fråga hade nog varit mest intressant att få veta.

När ska högskolorna "konkurrensutsättas"?

Att stora delar av det svenska högre utbildningsväsendet lider av kvalitetsproblem ifråga om innehållet i forskningen och undervisningen är ett påstående som torde gensägas av få. Högskolorna, i likhet med alltfler verksamheter med offentlig finansiering, börjar också de få karaktären av skyddade verkstäder.

Ett sätt att höja kvalitén på utbildningarna skulle kunna vara att marknadsanpassa dem mera, och ett medel på vägen mot detta kan vara att ta betalt för studieplatserna. Men ska en sådan reform bli annat än en halvmesyr måste det till en genomgång även av lärarstocken.

På samma sätt som inom andra yrkesområden borde svenska universitet och högskolor kunna få anställa arbetskraft till de marknadsmässiga löner som följer av vad de uträttar på området anställningsbara studenter. Det kan innebära att akademiker från andra länder kan plockas in för uppgifter som idag ter sig överbetalda.

Tanken går främst till de många välutbildade från Östeuropa som säkert gärna skulle vilja få in en fot på den svenska marknaden för akademiker. Var det något positivt som de kommunistiska diktaturerna lämnade efter sig så var det i alla fall en befolkning med hög utbildningsnivå. Och särskilt inom naturvetenskapliga ämnesområden finns det gott om lämplig kompetens eftersom inom dessa ingen hårt driven politisering förekom. Så öppna dörrarna för lettiska akademiker för inte är väl de sämre än lettiska byggnadsarbetare?

Kulturskymning

Ett problem med socialdemokratisk historieskrivning är att tideräkningen brukar börja strax efter andra världskrigets slut. En följd av detta är att återkopplingen bakåt i tiden, inte minst på arkitekturens område, sällan kommer till uttryck. En byggnad anses i regel rivningsfärdig efter en generation.

Det så kallade Fritz-Olsson-huset i Luleå var något äldre och i så dåligt skick att föga annat än ett rivningsalternativ återstod. Frågan är dock hur det kunde gå så långt. En gissning är att de historieförnekande socialdemokrater som hade det yttersta ansvaret för beslutet knappast led när ännu en bit av den "borgerliga" arkitektur som finns kvar i stan raserades. Med på vagnen var även byggherren Norrporten och garanterat ifrågavarande facklig gren Byggnads.

Förre bebyggelseantikvarien vid Norrbottens Museum Lina Karlsson har i en studentuppsats studerat den politiska processen bakom beslutet att riva husen i kvarteret Hunden. Inte förvånande kunde hon konstatera att detta gjordes upp mellan berörda intressenter och sedan kördes igenom i den folkvalda politiska delen i en formell procedur.

Karlsson vill göra gällande att det går att generalisera utifrån exemplet Hunden, att ett nytt mönster börjat framträda vid politiskt beslutsfattande. Det ställer jag mig tvivlande till, och orsaken är en annan del av Karlssons utredning, nämligen medias hantering av ärendet. Avvikande åsikter som verkligen stack ut till exempel länsstyrelsens klokskap i frågan försvann på vägen när inga rapportörer följde upp denna tråd. Såvitt jag kan se är dylika förfaringssätt förkastliga och rentav ett hinder för att befolkningskurvorna ska börja vända uppåt igen. Signifikant för den här avisan är att när väl ämnet aktualiseras utanför orten så är det försent och för mycket kommer på en gång. Ett gammalt mönster återupprepas.

Ytterligare ett argument för medborgarlön

Thomas Gür och Patrik Engellau skriver om det skenande utanförskapet. Samtidigt framgår det av statistik att regeringen misslyckats med sitt viktigaste mål inför mandatperioden, nämligen att minska detta. Gür och Engellaus huvudpoäng är att sysselsättningstillväxten i nästan femtio år skett inom den offentliga sektorn. De vill öka incitamenten för företag att anställa.

Detta är nog av nöden eftersom inte alltmindre i längden kan försörja alltfler. Inom den skyddade sektorn finns också en speciell kategori av anställda som ska begråta de som hamnat i olika former av utanförskapet, även benämnt den tredje sektorn. Peter Wolodarski har ändå valt att se det som en framgång med regeringens politik att fler söker arbete. Faktum kvarstår dock de största omflyttningarna skett inom den tredje sektorn, fler har inte fått arbete.

Det här är ett starkt argument för att införa någon form av medborgarlön. Ekonomiskt innebär det ingen belastning för statsbudgeten eftersom kostnaderna för en sådan reform kan kompenseras av besparingar inom administrationen av de som ändå inte platsar på eller vill passa in på en alltmer strömlinjeformad arbetsmarknad. Medborgarlönens storlek bör sättas klart under de lägsta lönerna. Det är dags att komma till skott i den här frågan nu. Kanske en uppgift för en M + S - regering?

Börja bygg Norrbotniabanan nu!

Efter en resa med tåg kustvägen från Skåne genom Halland fram till Göta älvs mynning letar sig tanken ganska snabbt på. En dylik transportmöjlighet borde redan finnas från Västerbotten till Norrbotten. Sträckan Umeå-Luleå motsvarar ganska exakt den mellan Malmö och Göteborg. Stationer som Lund, Ängelholm, Helsingborg, Båstad och Halmstad kunde ha stopp som Robertsfors, Skellefteå, Piteå och Rosvik i norra Norrland.

Regeringen har sagt nej till banan men i praktiken ja genom en förhoppning om att involvera näringslivet i finansieringen. Elaka tungor talar om projektet som en "turistjärnväg", men denna uppfattning vilar på den tungt inrotade föreställningen att norra Sverige är lika med dess inland och vykortsvyer, inte att det faktiskt finns orter där människor jobbar med annat än turism och äldreomsorg. Hur ofta talas det egentligen om södra Sveriges inland och varför är det inte ett problem med kustfrånvaron där?

Nej, sätt nu genast spaden i jorden folk från politik och näringsliv och börja bygg Norrbotniabanan. Botniabanan ska invigas i augusti och vara farbar för persontrafik hösten 2011 hela sträckan från Umeå till Stockholm. Skulle hela kuststräckan genom Västerbotten och Norrbotten förses med en ny kommunikationsled handlar det sannolikt om den största regionalpolitiska satsningen i området sedan slutet av 1400-talet då ärkebiskop Jakob Ulfsson i egenskap av länsherre där lät uppföra stenkyrkor vid alla de stora älvmynningarna.

Styrmans massaker av Bresky

Det har dykt upp en ny webbavisa med anknytning till Sveriges nordligaste region. Bakom toppmotet.se står bland annat två medieveteraner, Lars Lindberg och Tomas Bresky. Den kanske mest lästa artikeln än så länge på sidan behandlar entreprenören Mikael Styrman.

Måltavlan replikerade snabbt på vad som stod att läsa om honom själv, ja kunde faktiskt tillbakavisa det mesta som bestod av en del faktafel, slag under bältet och traditionell gammalmedialsk elakhet. Frågan är nu hur vi ska bedöma Tomas Breskys journalistiska kompetens i och med Styrmans skribentuella massaker av honom? Han var för en tid sedan aktuell med en bok om välbekante Fritiof Enbom, men det som är mer intressant är kanske att få veta hur han hamnade häruppe. Vad lockar honom och andra rödfärgade personligheter till Norrbotten egentligen?

Högskolornas "överskott"

I en artikel i JUSEK-tidningen berättas om pengar som blivit över när högskolor och universitet gjort sina prioriteringar. Den gängse klagosången i sammanhanget är att detta drabbar första hand studenter som inte får rätt till utbildning och forskning.

Ett annat sätt att betrakta situationen är att se dessa överskott som vinster som de moderna universitetsledningarna i sann fabrikörsanda sett till att uppstå. Vilket strider mot kutymen rörande medelshanteringen av offentliga medel som säger att dylika verksamheter skall gå med nollresultat. Annars blir det mindre pengar nästa år.

Regeringens storsatsning främst på forskning har inte åtföljts av någon ordentlig styrning av vad de som kommer i åtnjutande av pengarna egentligen uträttar. Vissa steg i riktning mot ett förbättrat resurstilldelningssystem håller på att tas men bilden är ändå att högre utbildningsverksamheter i allt högre utsträckning graviterar mot industriella arrangemang. Kanske måste vi börja ställa oss frågan vad vi ska göra med alla akademiker?

Vänstern och motivet

Två journalister-författare summerar innehållet i en bok de kommit ut med på DN Debatt. Perspektivet är klassfrustrationens, vilket i aktuell skrift bidragit till att Sverigedemokraterna skaffat sig ett icke obetydligt väljarunderlag, eftersom, om jag fattat det rätt enligt skribenterna, går till så idag att alltfler utsatta människor per definition vänder sina personliga misslyckanden mot invandrare.

Inlägget har inte så litet drag av klassförakt över sig, ett fenomen som inte är särskilt ovanligt bland vänstermänniskor som hämtar inspiration från Platons ideala styrelsemodell, men också från den vänstermarxistiska freudianska åsiktkausalitetens benägenhet att alltid leta efter det egentliga motivet till varför någon hyser åsikter av olika slag. Och i fallet med Sverigedemokraterna är alltså analysen glasklar.

Det går att fråga sig hur offentlig debatt skulle se ut om meningsutbytena gick ut på att dra fram motiven hela tiden. Förmodligen skulle snart politik gå ut på att utreda dagarna i ända istället för att bemöta motståndarens argument. Kanske är just detta dilemmat för vänsterdebattörerna: de som inte får finnas i deras drömda värld är heller inga individer i verkligheten med egna förmågor. De är offer för omständigheter men ändå värda att förakta tydligen.

Tillväxt betald med lånta medel?

I fredags kom statistik som visade på 3 procents tillväxt för första kvartalet i jämförelse med första kvartalet i fjol. I jämförelse med förra kvartalet var dock tillväxten 1.4 procent, vilket inte är illa det heller.

Hälften av tilläxtökningen ska visst komma från privata konsumtionen. Som den skeptiker jag är till det rådande lågränteregementet ställer jag mig förstås också tvekande till hur mycket denna eldats på av ökade lån. Riksbankens finansmarknadsstatistik för april ger inget stöd för vidlyftig utlåning till hushållen men heller ingen ökning av utlåningen till icke-finansiella företag, något som Riksbanken och de flesta andra väl hade hoppats på det skulle komma ut av en ändring till det låga ränteläget.

Pengarna kommer givetvis någonstans ifrån. Det Riksbankens statistik mäter är tillväxttakt, vilket kanske borde oroa mera likasom att det finansiella sparandet för förra kvartalet var negativt. Under alla omständigheter vill jag som icke-professionell ekonom inte ge mig in i någon större ekvibrilistik på området utan slår istället ett slag för bloggen Den hälsosamme ekonomisten som är en bra lots i marknadsekonomins djungel.

Gud, läkarna och Göran Hägglund

Socialminister Hägglund vill utöka sekretesskyddet för läkare som figurerat i klagomålsärenden. Regeringspropositionen kan ses som en seger för berörd myndighet Socialstyrelsen över patienträtten. Den verksamhet som under en bred benämning kan benämnas vård ska alltså ytterligare mystifieras genom att insynen i eventuella felgrepp, misstag eller uppsåtligt förfarande minskas.

Från regeringshåll har det låtit som om ambitionen varit att förbättra villkoren för patienterna. Främst har detta kommit till uttryck genom vårdvalet. Men ifråga om möjligheten att utveckla rättskyddet för vårdtagarna tas nu ett ordentligt steg tillbaka. En förklaring till detta kan ha att göra med att det parti som förestår Socialdepartementet är ointresserat av rättighetsfrågor i kombination med att det dominerade partiet i Alliansen är ointresserat av vårdinnehållet. När ska läkaryrket bli vad det egentligen är, nämligen en servicesyssla som i första hand syftar till att tjäna/bota de som söker vård istället för en felaktigt fastslagen statusmarkör i samhället.

Egendomlig slutkläm

Numera riksmonarkisten P J Anders Linder debatterar i Aftonbladet i sitt nya favoritämne. Att upplysta principer inte ingår som ingrediens i argumenteringen varken stör eller förvånar mig mycket, men desto mer artikelns slutkläm:

Republikaner kan säkert nå upp i sina eftertraktade 6000 medlemmar (ungefär lika många som Kungliga svenska segelsällskapet KSS) under året, men väntan på republiken lär kräva större tålamod.

Får man då fråga hur många medlemmar Rojalistiska föreningen har?

Norbergs överdos

Har just avslutat läsningen av Apokalypsens gosiga mörker av Anders Bolling. Huvudtesen i boken är att nyhetsrapportering och forskning i alltför stor utsträckning domineras av den kommande domedagen vare sig det handlar om välstånd eller konflikter. Bolling drar fram otaliga belägg för att världen faktiskt varje dag blir en bättre plats att leva i än tidigare. Husguden för framställningen är förstås filosofen Leibniz.

Dessvärre lade författaren till denna på sätt och vissa ganska angelägna skrift ned pennan alldeles före finanskrisens utbrott hösten 2008. Således är det lätt att känna saknad efter ytterligare ett kapitel i Bollings bok betitlad Ekonomin. Detta särskilt mot bakgrund av att den man i svensk samhällsdebatt som mer än någon annan kommit att förkroppsliga en Pangloss i modern tappning gjort en film om den kommande finanskrisen.

Johan Norbergs scenario är i princip att många av världens regeringar redan skuldsatt sig öronen och att undergången är nära förestående. Vi lever på lånad tid om inte bättring sker inom en snar framtid. Nu lär inte Norberg hålla med mig om denna beskrivning, utan i sedvanlig harmoniliberal anda snarare hävda att statsinblandningen är orsaken till den fortsatta globala krisen. Men frågan är ändå, var går gränsen mellan att föreställa sig ett idealtillstånd där den osynliga handen ställer allt tillrätta och politikens drömda förverkligande av himmelriket på jorden, båda uppenbarligen beskaffade med varsin negation i form av Ragnarök.

Jag saknar lite mera nyanserade bedömningar av tänkbara effekter av stor statlig skuldsättning. Viss skillnad råder väl ändå i sammanhanget mellan upplåning inom eller utom landet t ex? I Norbergs monumentala tankefigurer saknas dylika perspektiv. Sammaledes gäller Kinas eventuella roll som "världens bank" som vidmakthålls via undervärderad valuta. Är det inte något bakvänt med en idéhistoriker som är så intresserad av ekonomi?

Varför inte en vårdoffermyndighet?

En tidigare folkpartistisk riksdagsledamot, Britta Bjelle, orsakade en del uppmärksamhet när det blev bekant att hon efter att ha utrett brottsofferproblematiken i själva verket förskaffat sig ensamrätten till generaldirektörssysslan på Brottsoffermyndigheten som startade sin verksamhet 1994.

Igår läste jag att det ska inrättas en Vårdmyndighet. Myndigheten ska utöva tillsyn och har inga sanktionsmöjligheter. Detta är tråkigt eftersom möjligheterna att få upprättelse på grund av misstag eller till och uppsåtliga förfaranden är svagt utvecklade i de svenska patienternas kontakter med vården. En konsekvens av detta är att alltfler börjat polisanmäla vårdpersonal, något som inte känns riktigt rätt väg att gå.

Istället för att skapa ytterligare en myndighet vars uppgifter på något vis påminner om ett dubbelkommando vore det kanske lämpligare att bygga upp en vårdoffermyndighet om det inte är aktuellt med att förbättra rättsskyddet för patienterna. Vården (inte stavad med stor första bokstav), har karaktären av en stat i staten, med funktionen att bara vilja gott. Känns detta igen? Goda intentioner höjda över allt annat. Ändå blir det i alla fall galet. Vårdvalet kanske kan råda bot på en bit av problematiken men är förmodligen inte tillräckligt. Överväg därför gärna bättre sätt att tackla missnöjet med vårdutförarna.

Löparsäsongen i full gång

Vid det här laget har jag genomfört två tävlingar. På lördag ska jag springa ett halvmaraton som blir längre än de första loppen. Efter dagens träningspass i nyinhandlade skor kändes det mycket lättare att springa. Det två år gamla paret hade helt tappat dämpningen i framfoten, något som kan förklara att det gått lite tungt i början tidsmässigt.

Det känns som om den här säsongen lutar åt något av en mellansäsong, ett tillfälle att ta ett steg bakåt för att senare längre fram någon gång ta två steg framåt. Något maratonlopp är inte inplanerat. Om ett sådant projekt alls blir av så är det troligt att ett sådant aktualiseras framåt hösten. Viktigast är ändå att det kul och utvecklande och hålla på. Ett fritidsintresse får inte urarta till ett tvång eller en tom ritual. Då är det kontraproduktivt.

Dags för en stor koalition

Under en tid är jag funderat över om det kan vara värt att ge Alliansen stöd i valet ytterligare en gång. Efter att ha sett Sahlin och Reinfeldt debattera igår tycker jag det klarnat något. Det lämpligaste vore nu - med hänsyn till att riksdagen efter valet kommer att inrymma 5-6 småpartier, och att ett av dessa har minst av allt några humanistiska idéer på programmet - att en koalition bildas mellan de båda största partierna.

Huvudanledningen till mitt ställningstagande är emellertid också ett annat: särskilt mycket skiljer inte moderaterna och socialdemokraterna åt. Reinfelds parti levererar och Sahlins följer. Det handlar egentligen bara om makten. Redan för länge sedan talade Herbert Tingsten för samlingsregering på grund av idéernas successiva urvattning, och hade inte sextioåtta kommit emellan hade denna varit förverkligad för länge sedan. Återstår nu bara att fundera över vad det ska röstas på. Fortsättning följer.

Stor i orden, ingen på jorden

Tidigare här på bloggen har jag uppmärksammat ett rätt pinsamt exempel på kommunal megalomani som dessvärre inte var någon isolerad företeelse. I söndags på "Pressfrihetens dag" manifesterades det i Luleå för fängslade Dawit Isaak, vilket i sig inte är något fel, även om jag inte stött på en enda svensk journalist som fördjupat sig lite mer i bakgrunden till varför han återvände till Eritrea, allraminst mannen bakom denna artikel.

Att små människor har för vana att tala med stora bokstäver och åthävor är ingen större nyhet. Men att stora idéer slutar i ingenting torde vara en färsk företeelse. Vad jag syftar på är de riksdagsledamöter från Norrbottens läns valkrets, från vänster till höger, som under den gångna mandatperioden fört en i stort sett obemärkt tillvaro. Det ska sägas om norrbottningar att de väl aldrig varit kända för att vara bra på att ta för sig och ta plats, en egenskap som ofta ändå kunnat vändas till uppskattning hos många.

Varför har det då gått dithän att folkrepresentanterna från Norrbotten inte märks alls? En del talar om självupptagenhet, andra om Stockholmsdominansen. Kanske utgör dessa en del av förklaringen men det faktum att det finns politiker i glesbefolkade regioner som satt i ära att stå upp för mänskliga rättigheter (lite oklart vilka) har nog större betydelse för att argumenten mest ändar i tomma slag i luften. Ska det vara så svårt att vara lite vardagsnära.

Trött första maj

Så har då årets manifestation för den globala arbetarrörelsen avslutats, för att använda en modern term om gårdagsaktiviteterna. Det intressanta i år är inte i första hand vad missnöjet efter åratal vid makten rör sig om, utan hellre då vad de rödgröna tänker ta sig för i sitt valmanifest (notera att första maj inte är en angelägenhet för miljöpartiet).

Idéer saknas inte men vem ska betala? Carl Hamilton från folkpartiet ställde den opposition som tänkt sig att få råskälla på regeringens budget till svars under debatten i riksdagen och kunde konstatera att deras löftespolitik låg i några hundramiljardersklassen och att finansiering då än så länge saknades. Det finns ingenting som talar emot att denna ska betalas med skattehöjningar i en sällan skådad omfattning.

Imorgon när vänsteralliansen lägger fram sin ekonomiska motion kommer de därför med all sannolikt att lägga grundstenen till ett nederlag i valet. Vad som stort sker, det sker tyst brukar det heta. Regeringspolitiken under de snart gångna fyra åren må ha haft sina brister men i jämförelse med vad deras motståndare har att presentera imorgon är det större. Skattesänkningar för låg- och medelinkomsttagare i rätt blygsamma steg lär gå hem mer hos väljarna än stora svulstiga projekt vars nytta är svår att konkretisera även på sikt.

En annan aspekt på den rödgröna valförlusten i höst är att hela ledarlaget lär komma att bytas ut. Eriksson och Wetterstrand ska ersättas enligt partiets stadgar på grund av begränsningen av mandattiden. Ohly har haft det tungt hela tiden som partiledare och av opinionen att döma backar hans parti. Tidigare har jag konstaterat att Mona Sahlins parti inte tolererar en valförlust. Fortsättningen därefter är därmed ganska öppen.

Proggen kvävde den svenska 70-talshårdrocken

Tomas Ledin har vittnat om hur han frapperades av klimatet på musikfronten i Sverige när han kom hem från en USA-vistelse i början av 70-talet. Något som kan liknas vid sträng religiös moral rådde i vilken allt utländskt och kommersiellt var bannlyst. I denna förkvävande atmosfär kunde dock ABBA växa fram som det främsta internationella musikfenomen vi någonsin haft.

Sämre gick det då för den svenska 70-talshårdrocken som väl proggarna måste ha hatat något alldeles enormt eftersom den knappast omtalas. Band inom genren fanns ändå som verkade, t ex Neon Rose, vars influenser från Led Zeppelin, Thin Lizzy m fl med rätt producenter kunde ha lett till någonting i stil med en svenskt internationellt hårdrocksgenombrott före Europe. Ett annat band som spelade hårdare var Råg i ryggen, som officiellt kallades proggband.

Det måste gå att kritisera ifråga om musik. Men att så till den grad som proggen agerade smakdomare en gång i tiden hoppas jag vi aldrig mer får uppleva. Under 80-talet blev det lite friare på musikfronten i Sverige. Fullt genrespel i landet torde ändå inte ha slagit igenom här förrän på 90-talet. Utvecklingen därefter har fortsatt i positiv riktning.

Räddningen för monarkin är sannolikt monarkin

Det råder åtminstone i vissa delar av medierna och i huvudstaden en rojalistisk yra. Ett akademikerbarn av adlig familj förestår med anledning av detta en allt annat än upplyst programserie om kungabröllop.

Inte att förvåna är att skvallersektionen i offentligheten under namn av skildrande journalistisk ägnar sig åt dylikt. Mera att förvåna är att politiske chefredaktören på andra morgontidningen i Stockholm försöker sig på att legitimera monarkin med rationella argument.

P J Anders Linder får inte alls ihop sin liberala utgångspunkt med denna. Anledningen är förmodligen att han skriver på direktiv uppifrån. Lite märkligt är ändå hur dessa högerliberaler som så ofta hänvisar till lagen i fallet med ärvda ämbeten pekar mot folket. Principlöst är det i alla fall.

Jag vet inte hur gemene man ställer sig till att uppmärksamma och påkosta ett prinsessbröllop. Arvsmonarkin är under alla omständigheter ifrågasatt från flera håll. I ett ganska tidigt skede av mitt bloggande gav jag rådet åt kungen att låta sig utses till riksföreståndare i väntan på att ett bättre alternativ av monarki inrättas. Vad jag hade i tankarna var givetvis den medeltida valmonarkin som hade demokratiska inslag i princip men baserade sig på arv i praktiken eftersom nya härskare hämtades inom ätten. Familjen Bernadotte är sannolikt den populäraste familjen i landet och behöver nog inte frukta att blir bortvald. Andra debattörer har slutit upp bakom mitt förslag rätt nyligen men många trodde nog att pratkvarnen Göran Hägg var först med idén.

Från handelskammare till hönshus?

Häromdagen passerade jag en bil med bakrutesdekalen "Ta för dig". I lite mindre text strax under stod det "Annars gör någon annan det", undertecknat "Moderatkvinnorna. Det var inte utan att jag studsade till lite när jag läste det. Moderaterna, som sedan Gösta Bohmans linjetal 1980 slagit sig för bröstet som ett frihetligt, liberalt parti. I ett sådant föreställer man sig att nollsummespel inte hör hemma, att 1+1 kan vara lika med 3 och att samarbete kan löna sig.

Därför kan det finnas skäl att titta närmare på dessa moderatkvinnor som "gjort karriär". En gemensam nämnare för det flesta av dem brukar vara att det börjar i politiken men så småningon slutar någon annanstans, förslagsvis i någon av den uppsjö av organisationer som rör sig mellan politik och näringsliv, där engagemang och intresse inte är en nödvändighet utöver maktinnehav utan ansvar och arbete med så lite utfört arbete som möjligt.

Idag meddelades det att Timbrochefen Rankka "gått vidare" till jobb som verkställande på Stockholms Handelskammare. Som det brukar heta med en förskönande omskrivning när någon fått sparken. Det förvånar mig inte att det gick den vägen eftersom samma Timbrochef i höstas lyckades med konststycket att placera sin smedja på samma sida som Jan Myrdal och Pol Pot i debatten om Forum för levande historia, och därtill att lägga en utomordentligt naiv artikel i DI om att ge bort vitala delar av energiförsörjningen. För att inte tala om det fatala misstaget att städsla Muf-aren? Thomas Idergard som räknenisse ifråga om kommunala utgifter.

P J Anders Linder, förutvarande Timbrochef, hyllar ovannämnda utnämning som offensiv och visar samtidigt vilken liten människa han är. Den avslöjande kritiken i kommentatorsfältet är redan igång. Jag skulle tro att vi inför valet kommer att få uppleva en närmare granskning av alla dessa damer på högerkanten som fått stå tillbaka på grund av det långa socialdemokratiska maktinnehavet. Det vore inget annat än att applådera för då kanske vi återigen kan börja ta till oss Strindbergs konstaterande att två karlar med en kvinna är löjliga.

Den gode Sokrates och den dålige Platon?

En paradox, måhända allmängiltig, som sysselsatt många är hur någon de flesta tagit för en god människa tagit en dålig dito till sin lärjunge. Karl Popper ägnade i sin rasande kritik av Platon i Det öppna samhället och dess fiender viss filosofisk diskussion åt frågan varför Sokrates kunde ta denne under sina vingar. Ty Sokrates var ju uppenbarligen god.

Efter att ha läst journalistlegenden I F Stones Rättegången mot Sokrates har det börjat klarna en del. Stone menar att Sokrates inte alls var någon särskilt schysst figur utan rätt högmodig, elitistisk och definitivt en som skulle har trivts bättre i ett kloster än i ett öppet demokratiskt samhälle. Anledningen var främst att Sokrates såg ned på folkstyret i antikens Aten. De "sofister" som mången student i klassisk grekisk historieskrivning fått lära sig var principlösa skränhalsar som den briljante Sokrates smulade sönder argumenten för, var för övrigt enligt Stone snarare mera konstruktiva debattörer som gjordes sämre av motståndarens "negativa dialektik".

Det väl egentligen rätt ofta så här. Ledare väljer ut sina medarbetare som är som de själva när de är unga. Så var det också i fallet med Sokrates-Platon. Det hindrar förstås inte att det kan komma ut bättre av mindre lyckade val i första ledet. I fallet med Platonlärjungen Aristoteles blev det nämligen så. För att återvända till nutid och elitstyre måste man väl också säga att sovjetledaren Andropovs inval av Michail Gorbatjov i politbyrån blev ett lyckat drag.

Benny Haag och Spritpartiet

I min förra bloggpost efterlyste jag mera engagerande folkrörelser, bland annat eftersom de politiska partier vi har idag är förstelnade marknadsaktörer. Några av de nya partier som avser ställa upp i höstens val har väckt lite mer uppmärksamhet. I TV 4:s morgonprogram i förmiddags var skådespelaren Benny Haag gäst och promotade för sitt parti och mot alkoholkonsumtionen.

Jag vänder mig egentligen inte mot det goda i sig som Spritpartisterna står för, men nog är det lite konstigt att det alltid brukar vara de främsta ivrarna för en idé som efter frälsningen går emot densamma. I fallet med spriten förs debatten av de som inte klarat av att hantera den, något som inte är skäl nog för att förbjuda den, eller bringa ned dess totala intag till hälften av dagens nivå. Intrycket av Haags framträdande i TV-studion var närmast att han såg alkoholen som roten till allt ont. Den attityden omfamnas dessbättre av en liten minoritet av Sveriges befolkning.

Tillhör strejker historien?

Det fanns en tid när folkligt motstånd var en del av den politiska processen. Av flera anledningar engagerar sig hellre medborgarna individuellt än kollektivt numera, något som dock inte inneburit att rörelser slutat uppstå.

Ett vapen som använts för att kanalisera missnöje var länge strejken eller arbetsnedläggelse. Denna demonstrationsform är vid det här laget sedan länge övergiven. Handels försökte inför påsken hota med strejk men fogade sig rätt snabbt.

Att strejken inte längre används som kampmetod, missnöjesyttring eller politiskt utspel innebär inte att själva grundproblematiken är löst. För vad gör folk instället för strejkar idag. Jo, sjukskriver sig eller ser till att få gå i för tidig pension (vilket inte är någon större svårighet med den diagnosrikedom läkarna har att tillgå idag).

Substitutet för strejken är således ingen särskilt kostnadseffektiv företeelse. Det individualistiska sättet att demonstrera är förmodligen också mer nedbrytande för den enskilde på grund av den stämpel sjukskriven eller pensionär ger den på olika sätt besvikne eller missnöjde helt i onödan.

Högerns största dilemma?

Republikanerna är på frammarsch i takt med att prinsessbröllopet nalkas. Diskussionen om monarkins vara eller inte vara har definitivt fått en injektion av vad som tima skall. Det finns ledarskribenter som måste bekänna färg, och lite märkligt är det att en del av dem har så svårt att komma med rationella argument i sammanhanget.

Liberalkonservativa brukar av tradition ha lätt för att hänvisa till Grundlagen när de vill sätta stopp för politisk klåfingrighet och socialistiskt maktmissbruk. Men när det heter att monarkin ska försvaras då sker referensen till "statsskicket". Som känt är kallas vårt för konstitutionell monarki med anledning av att det finns en grundlag som upprätthåller arvsmonarkin, successionsordningen. Debatten borde dock handla om denna överhuvudtaget kan kallas upplyst. Att jämföra ätten Bernadottes rätt till arv av statliga tjänster med hur pacifister kan ställa sig till försvaret eller anarkister till att vi har en riksdag är rätt så långsökt PJ Anders Linder. Nu hamnade du i knät på Edmund Burke.

Tröttsam symbolpolitik

Några borgerliga riksdagsledamöter har deklarerat att de tänker rösta emot regeringens energiproposition senare i vår. Det går att tycka att kärnkraftsfrågan borde vara utagerad vid det här laget, men uppenbarligen finns det kvar tendenser till motstånd till energikällan som förmår splittra borgerligheten. Och visst är det bra att denna folkvilja ventileras.

Mera tröttsamt är det att ständigt påminnas om den symbolpolitiska aspekten av kärnkraften. Vid folkomröstningen 1980 segrade den linje som ville ha 12 reaktorer. Så småningom, bland annat efter protester från Danmark, stängdes Barsebäck 1 och 2. Det antal reaktorer som Sverige ska ha idag är således 10 stycken.

Den mängd el som går att krama ur varje verk är dock en helt annan än i början av 1980-talet. Och om man skulle besluta sig för stoppa in helt ny teknik i dem idag och börja använda den i morgon lär det ska gå att få ur dubbelt så stor effekt ur varje anläggning i förhållande till för 30 år sedan. Så det där med 10 reaktorer ter sig därför mera som kulisser.

Nationalekonomen Marian Radetzki, en man som inte gjort sig bemärkt för underdrifter i sina beräkningar, har varit inne på att felöverväganden inom svensk energipolitik kostat 100 miljarder. Även om det inte behöver vara så mycket så handlar det sannolikt om gigantiska summor. Och då tänker jag inte bara på vad fixeringen vid reaktorantalet har ställt till med, utan också på tydligt anti-intellektuella beslut som den så kallade tankeförbudsparagrafen. Så länge det finns företrädare för regering eller opposition som uttalar sig tvärsäkert i kärnkraftsfrågan är jag rädd för att miljardrullningen på kostnadssidan inom energiområdet kommer att fortsätta.

Indoktrineringen i Sverige

Det stöd miljöpartiet för närvarande åtnjuter från medialt håll liknar alltmer styrningen i den förefintliga statunderstödda televisionen och informationen i det gamla östblocket. Att vi nästan kommit dithän i fallet MP beror sannolikt på den mångåriga drillningen i skolorna i namn av miljökunskap. Tankarna går till Göran Palms klassiker.

Maria Wetterstrand hyllas som den möjliga rödgröna statsministerkandidaten av mediaindoktrinörerna trots att så mycket som tio procent i valet inte förmår rubba Sahlins självklara kandidatur. Finns en ickedoktrinär press och television i Sverige? Säkert. Men hur blev public service så här?

Minnesprogram utan framtidskoppling

Förra veckan visades i en av Public Service-kanalerna ett program om vattenrallarsamhället Messaure. En gång var jag på väg dit för att fiska, men någonting satte stopp för utflykten som hade att göra med fångstmöjligheterna. Så här i efterhand kan jag tycka det var konstigt av vår lärare att alls planera en resa dit. För vad kan man få för fisk på ett ställe där laxen inte kan passera ett antal kraftstationer? I alla fall ville nu programmakarna skildra livet som det var när Lule älv byggdes ut. De som fortfarande var kvar i livet efter den intensiva verksamheten där fick berätta om hur livet gestaltade sig.

Vad som helt saknades var en sammanfattning eller ihopknytning av säcken efter det sagda. Är det något ganska typiskt på avsides, knappast alls befolkade orter, att arbetskraft pytsas in för att delta i produktion för att sedan hämtas hem när det hela är över? Eller är de jobb som erbjuds arbetskraften på orten bara ett avbrott i bidragsperioden? Lite som blivit fallet i östra Tyskland i det sistnämnda fallet.

Snart är minnet av Messaure bortglömt eftersom det inte gjorde något avtryck i historieskildrarnas version av rallarsamhället. Lite som det brukar bli när Norrland behandlas i det berättande formatet på olika sätt.

Vad är problemet Rothstein?

90-talsdebattören Bo Rothstein utsåg för en vecka sedan Carl Bildt till kandidat till posten som lämplig hanterare av SD på grund av dennes förmåga att förlöjliga och ironisera över motståndaren.

Jag måste erkänna att jag inte riktigt förstår vad det skulle komma ut för positivt ur detta, något även andra reflekterat över. Möjligen rör problemet kanske mer arbetssituationen vid det nordskånska lärosäte Rothstein är verksam vid. Annat underhållande i liknande väg från denna professor har framförts i form av förslag att ersätta demokratiska val med lotterier.

Det är lite av en gåta hur någon som gjorts bort så fullständigt av Mattias Svensson och hans kommentatorer kan fortsätta att verka i offentligheten. Lika märkligt är det för övrigt också att inte fler reagerat på någon som i åratal använts sig av ett angreppssätt som kan kallas patriarkalt. För vari består egentligen det hedervärda i att mestadels ge sig på yngre och kvinnor?

Centerns grandiosa vindkraftsplaner

I tisdags drog Maud Olofsson upp riktlinjerna för hur hennes parti avser använda det utrymme för utbyggnad av förnybar el som centern fick i samband med Alliansregeringens energiuppgörelse. Och idag kom det första konkreta beslutet på vad man avser göra.

Som även tidigare noterats här på bloggen kommer en enorm vindkraftspark att uppföras i Markbygden i Piteå kommun. I en region där medel- eller småskalighet sällan applåderas är stämningen förstås lyrisk. Men borde centern också vara det?

När centern på 70-talets bars fram till positionen som det ledande borgerliga partiet var det med hjälp av den rörelse i samhället som kallades gröna vågen. Småskalighet ställdes mot storsamhället, ett ideologiskt ställningstagande som kom till pass i partiets kärnkraftskritik i samband med valet 1976 som ledde till regeringsmakten.

Dessa decentraliseringsidéer var totalt frånvarande idag när miljöministern gav grönt ljus åt piteprojektet. På något sätt är det som om hans parti med detta glömt bort hur småsamhället ska överleva utan att hänvisas till politikens grandiosa planer. Vore det inte en rimligare lösning att placera 1-2 mindre vindkraftverk i varje svensk by istället för en svulstig anläggning, vars övergripande syfte är att bräcka uttaget i Luleälven, eftersom pitebornas egen vattenådra inte får byggas ut?

En sväng över Europa

Det finns de som menar att högern i Sverige vägleds av en konservatism som saknar djup. Efter en liten boklig utflykt utanför den skandinaviska halvön tror sig kulturkritikern Erik Wallrup ha receptet mot denna sjuka.

Wallrup har tidigare vet jag forskat i musikvetenskap, och de som angriper filosofiska problem utifrån musikaliska perspektiv brukar gör det lite från ovan. Det var under allt annat än särskilt lyckade skribenten Peter Lutherssons redaktörskap på SvD Kultur som jag först kom i kontakt med Wallrups arbetssätt.

Om kulturkonservatörerna tror sig kunna mota kulturradikalerna genom att dra till med Europa von oben tror jag de kommer att misslyckas med sitt uppdrag. För övrigt undrar jag om inte tidskriften Axess och TV är en ganska bra banérförare för ett samtal utifrån konservativa utgångspunkter. Synd bara att jag blir så stel i kroppen efter att ha tagit del av deras argument.

Så bra med OS då

P J Anders Linder vill ta bort alla spärrar i personvalssystemet. Han ser ingen risk i detta att kändiskap vinner på bekostnad av politiken. Snarare överlåts makten äntligen till väljarna som får möjlighet att agera som på vilken marknad som helst.

I dessa dagar är det omöjligt att inte tänka på aktiviteterna på andra sidan Atlanten vid OS i Vancouver. Dessa spel med alla dess möjligheter till frigörande nationalism, är kanske därutöver ett vettigt substitut till krig mellan länder.

I svensk politik lyser idrottsstjärnor med sin frånvaro. I andra länder ser det inte alls ut på samma sätt. På något sätt anses idrott hänga ihop med det föraktade kändisskapet, vilket bara är delvis sant. Kan inte partierna släppa in mer idrottsutövare på sina listor, ja då måste de erbjudas vägar in i de politiska församlingarna på andra vis, lämpligen då genom personval. Den popularitet som våra svenska medaljörer åtnjuter i OS är något annat än den beröm yrkespolitikerna får ta del av. Så öppna upp för lite annan representation.

Nu lämnar råttorna det sjunkande skeppet

Idag kom statistik från Tidningsutgivarna. För många men inte alla är det dyster läsning. Norrbottens-Kuriren hör till de avisor som har anledning att misströsta med ett stort tapp i sin upplaga. Officiellt inte under 20 000 ex, vilket är en uppgift jag har anledning att betvivla.

När jag jobbade som tidningsbud på en av de mest Kurirenlojala distrikten i Luleå förra året så gick det att förmärka ett nästan osannolik nedgång på omkring 25 % av tidningens prenumeranter där. Vågar man generalisera utifrån detta stämmer helt enkelt inte uppgifterna om en upplaga för NK på över 20 000. Till yttermera visso kan påpekas att det finns folk i bekantskapskretsen som jag aldrig trodde skulle ta steget över till "socialistiska" NSD som under året verkligen gjort detta.

Imorgon lär vi kanske får höra mera bortförklaringar i tidningschefens lördagsspalt om varför han misslyckats. Till exempel hur många klick hans tidning brukar få. Hundratusentals unika besökare varje vecka imponerar kanske på någon. I jämförelse med andra jämbördiga tidningar i övre Norrland ligger ändå Kuriren illa till, och har bara Norra Västerbotten efter sig. Och ifråga om sidvisningar ligger Norran före, vilket säger något om kvalitén på innehållet i blaskan.

Orsakerna till problemen för Norrbottens-Kuriren är flera. En övergripande strategi verkar saknas. Många av tidningens journalister är direkt okunniga och fega på att sticka ut. De som ändå gör det mobbas med tiden bort, ett öde som även kan drabba intervjuade i denna självfönekelsens förlovade region. På sikt finns givetvis ingen annan lösning än att NSD och Kuriren går ihop till en tidning, med en borgerlig och en socialistisk ledarsida, något jag propagerat för tidigare. Dessvärre befarar jag att denna oundvikliga utveckling kommer att gå för långt innan något händer och att medieproducenterna kommer till skott alldeles för sent i något slags raseri. Konsekvensen kan då bli som någon kommentator skrev idag att Norrbotten blir det första papperstidningsfria länet.

Början till de medlemsburna partiorganisationernas fall

Det har varit ett visst ståhej de senaste dagarna kring att en moderatpolitiker värvat anhängare till provvalet i Stockholms stad genom att betala deras medlemsavgifter. Frågan är väl om det är så mycket att uppröras över egentligen. För även om tillvägagångssättet inte går att försvara de jure så kanske det gör det de facto.

Vad jag menar är att det här med medlemsburna partiorganisationer mer och mer liknar en chimär. Redan på sextiotalet skrev Herbert Tingsten på DN:s ledarsida om hur partiernas ideologier övergår i pragmatism mellan valen, för att vakna till tillfälligt liv när det är kampanjdags igen. Att det då finns de som väljer okonventionella metoder för att ge utrymme åt sin person inför valen ser jag bara som ett friskhetstecken i demokratin.

Vore det inte val i höst hade det här varit ett ypperligt tillfälle för Moderaterna att gå i bräschen för att ändra på det svenska partisystemet (Folkpartiet ligger redan före). Det var för övrigt synd att översynen av Grundlagen tidigare stannade vid en halvmesyr ifråga om personvalet.

Att lägga livet tillrätta

Den rödgröna oppositionen i Stockholms läns landsting lanserar idag ett alternativ till Vårdval Stockholm på DN Debatt. Rätt snabbt fick dock dessa svar från landstingsrådet Birgitta Rydberg som menar att de oppositionella plankar ett beslut som ska fattas. Det man kan konstatera är således att det kan vara riktigt trångt i mitten inom landstingspolitiken.

Rydberg menar ändå att den fria etableringsrätten ska avskaffas med de rödgrönas förslag. Om de båda alternativen är överens om en mer behovsstyrd vård så reagerar jag ändå på ordvalet som oppositionen använder. Dessa talar om ett "hälsoval" i Stockholm, och i bakgrunden är det paternalistiska begreppet folkhälsa inte långt borta. Skulle debattpositionerna analyseras i form av diskurser är nog det troliga att skiljelinjerna blev tydligare. Men ok, en ersättningsmodell som tar hänsyn till individens vårdtyngd ska inrättas oavsett majoritet. Frågan är då var dennas personliga upplevelse av sitt hälso- eller sjuktillstånd kommer in? Är det möjligt att nå kunskap om detta på egen hand, och i så fall var kommer det egna ansvarstagandet in?

En riktig dumdom

Igår rapporterades det om ett fall där Diskrimineringsombudsmannen drivit ett ärende där en muslimsk man fått sin arbetslöshetsersättning indragen på grund av att han inte tagit i en kvinnlig företagarrepresentant i hand i samband med ett möte om en praktikplats.

Den första tanke som dyker upp hos mig är varför DO tagit sig an just ett fall som sägs röra religiös diskriminering? Dagligen utsätts väl lutherska svenskar för diverse sanktioner och kränkningar utan att vi för den skull har rätt eller lätt att få våra saker prövade inför domstol.

Hur Stockholms tingsrätt resonerade när de kom fram till domslutet är en gåta. Det är möjligt att den "signalerar statsmakternas omprövning av Sveriges etablerade könsutjämningspolitik till förmån för återgång till reaktionär könsdiskriminering", som Erik Cornell skriver i SvD. Är det så illa fordras det en upprustning av jurisprudensen i landet om det finns någon.

Rättsfall av progressiv karaktär

Veckans stora debattämne torde ha varit dråpanklagelsen mot läkaren vid Astrid Lindgrens barnsjukhus. I ett större perspektiv handlar frågan om det finns yrkesgrupper och verksamheter som så att säga står över lagen.

Med vården är det nämligen lite som med utbildning. Det är svårt att med rättsliga medel ifrågasätta läkarbehandling eller lärarens beslut. Ändå finns det en del lagstiftning som möjliggör anmälningar, men den vanliga gången är att tilltag av dylikt slag omdefinieras till "synpunkter". Gud nåde den som vågar komma med konstruktiv kritik av våra samhällsauktoriteter.

Nu tycks det i alla fall ha uppenbarat sig en del jurister som intresserar sig för att tillämpa lagen mera i linje med mänskliga rättigheter. De svenska fallet vid ovannämnda vårdinrättning har sannolikt fått syre genom turerna kring Michael Jacksons död. Vilka än utgångarna av dessa ärenden blir så handlar det om genombrott för rätten att få sin sak prövad inför domstol.

Var detta en passning till Birgitta?

Cecilia Wikström (FP) skriver idag om vikten av att hålla offentliga utfrågningar med tillträdande ministrar. Inspirationen till artikeln kommer från hennes arbete i Europaparlamentet där detta förfarande används.

Samtidigt går det inte att undvika en tanke om att Wikströms utspel har något att göra med gårdagens utnämning av Birgitta Ohlsson till EU-minister. Kanske så att hon inte var riktigt nöjd med den som fick jobbet trots att hon själv visst ska ha tackat nej till det.

Det är inte ens fel när två träter

Anna Kåver, med den långa titeln leg psykolog, specialist i klinisk psykologi, leg psykoterapeut, handledare och författare, manar till vapenvila mellan de två skolorna inom den psykiatriska behandlingsvetenskapen. Psykodynamisk terapi sprungen ur freudiansk psykoanalys står mot kognitiv beteendeterapi som utgår från behaviourismen.

Med tiden har jag intagit en iakttagande position i denna strid av den enkla anledningen att det inte brukar vara ens fel när två träter. Den egentliga orsaken till meningsskiljaktligheterna ligger trots detta mindre i bristande vetenskaplighet hos de båda inriktningarna, mera i de som sökt sig till verksamheten. Inom psykiatrin finns det lika många idéer om vägen till själens frälsning som det finns personer som närmat sig ämnet. Är det någonstans det finns ett behov av kvalitetssäkring så är det just på detta område.

Saab igen

GM hittade en ny ägare till Saab i alla fall. Så nu kan anställda och underleverantörer andas ut ytterligare en tid. Det är nämligen ett hästjobb Spyker står inför om man ska upp i över 100 000 tillverkade bilar per år igen. Det återstår säkert en del turer i frågan ännu.

Det är lite oklart vad regeringen egentligen haft för betydelse i det som pågått. Tidigare har jag varit kritisk mot näringsministerns ageranden, som åtminstone officiellt gått ut på en låt-gå-politik med vissa löften om stöd till miljövänlig teknik åt biltillverkaren. Ett underbetyg måste ges åt landets s k ekonomijournalister som sprungit omkring som yra höns och verkar ha haft väldigt dålig koll på läget. Analyserna har mer liknat gissningar.

En konsekvens av exemplet Saab och det här med att styvnackat avböja statlig inblandning vad beträffar ägande i bilindustrin är en hållning som kommer att avta med åren. Bara en sådan sak som att regeringen uttryckligen sagt att man, visserligen i namn av forskning, efterlyser miljövänligare bilar, kommer på sikt att innebära ett mer omfattande statligt engagemang i biltillverkning. På andra håll i världen kan liknande tendenser skönjas så varför skulle det inte komma att bli så här?

Stora investeringar men få varaktiga jobb

Vi har ofta fått höra, nästan under hela 00-talet, att det investeras i mångmiljardklassen i Norrbotten. Det borde innebära att tillväxten i regionen gynnas och att nya arbeten skapas där.

Dessvärre har det blivit så att de positiva effekter satsningar på gruvor, stål och vindkraft givit är mera av tillfällighetskaraktär. Lite som blev fallet i östra Tyskland efter återföreningen när bostäder och vägar rustades upp men mycket lite blev kvar i form av produktion när de västligt belägna företagen var färdiga där.

Mot bakgrund av detta går att fråga sig vad man ska med Norrland till. Att resurserna till sjukvård och utbildning i möjligaste mån ska spridas ut över landet ifrågasätter inte många. När det handlar om näringslivet verkar inte denna målsättning lika självklar. Det talas gärna om globaliseringens effekter när produktion flyttar utomlands. När produktion inom företag flyttas inom landet heter det något annat, som omlokalisering.

Felet ligger dock inte bara hos de stora företag som hellre bedriver sina verksamheter på andra håll än i norra Sverige. Ansvaret ligger lika väl hos befolkningen i landsdelen bland vilken det inte saknas entreprenörsanda. Problemet uppstår när steget ska tas från småföretagare till att blir större men inte störst. Följaktligen ser det ut så idag att det dräller av enmansföretagare i Norrbotten medan de medelstora företagen är få och de riktigt stora inte heller är så många men med väldigt stor omsättning. Om fler alltså kunde tänka större men inte störst tror jag norra Sverige i allmänhet och Norrbotten i synnerhet skulle kunna bli något mer än en turistanläggning i sörlänningarnas ögon.

Röda korset och arvodena

Roger Akelius valde bort Röda korset som förmedlare av sina välgörenhetspengar till jordbävningskatastrofen på Haiti med motivet att chefen för denna organisation är överbetald. Vem är då denne? Ja ingen annan en förre folkpartiledaren och "socialliberalen" Bengt Westerberg. Han ska visst ha över 800 000 i årslön.

Det verkar vara något av en lag att avdankade toppolitiker efter karriären lyckas komma över sysslor som inbringar väl tilltagna summor i form av inkomster vare sig de benämnes arvoden eller något annat. Ursäkta mig, men brukar det inte talas om politikers uppgifter som lekmannainflytanden? Och vad motiverar i så fall inkomstnivåer i närheten av miljonen eller i de mest groteska fallen mångmiljonnivåer?

Mitt förtroende för Bengt Westerberg naggades allvarligt i kanten när han på ett ganska populistiskt sätt ordnade fram medborgarskap åt Ludmila Enquist. När det nu står klart att en folkpensionär dövar sitt sociala samvete med hjälp av en VD-lön måste man nog säga att såväl Röda korset som dess styrelse glömt bort vad de egentligen är till för.

Hoola Bandoola hade fel

Mikael Wiehes slavande uppå Keops pyramid är väl bekant vid det här laget. Uppgifter idag i DN borde ge Wiehe betänkligheter över den textrad han plitade ihop en gång i tiden. Historikerna har länge tvistat om huruvida Keopspyramiden uppfördes av fria arbetare eller möjligen tvångsutskrivna bönder eller slavar. Nu ges ytterligare stöd åt hypotesen att det var de förstnämnda som utgjorde den huvudsakliga arbetskraften i monumentalbygget.

Det vore kanske på sin plats om Wiehe, och större delen av resten av proggrörelsen för övrigt, skulle börja fundera över ett annat mastodontprojekt mera närliggande i tid och rum, nämligen bygget av Vitahavskanalen. Detta slutfördes under svåra umbäranden av slavarbetskraft från Gulag-lägren. Alexander Solzjenitsyn har bedömt att 250 000 arbetare omkom under den korta tid bygget pågick. När blir det progressivt att sjunga om denna form av utsugning?

Kul med lite socialliberalism

Oppositionsrådet i Täby, folkpartisten Mats Hasselgren, anklagar i ett inlägg det moderata fotfolket för att inte gå i takt med partiledningens direktiv. Han bör dock hålla sig för god för att ta i för mycket i dylika ärenden eftersom hans eget partis officiella linje torde representera en hållning som mera påminner om Täbymoderaternas privatiseringsiver.

Man får förmoda Hasselgren skriver ur en socialliberal utgångspunkt. I den acklamativa demokrati som Sverige alltmera börjar likna, och som gynnar framväxten av andra politiska rörelser, så går situationen mot ett tillstånd där politiska ideologier blir en handelsvara. Just nu tycker jag att socialliberalismen företräds bäst av socialdemokratin. Åtminstone att döma av S-topparnas budskap.

Huruvida Hasselgrens DN-artikel kan starta en debatt inte bara om privatiseringars välsignelse, utan också om hans eget partis socialliberala arv, är en fråga för framtiden. Dessvärre tror att den spelats bort inför valet och att folkpartiet kommer att behöva profilera sig hårt i en helt annan fråga som kommer att skicka dem farligt nära spärren till riksdagen.

Vårt behov av akademisk kunskap

Har alldeles nyligen tagit del av en rapport från Riksrevisionen som granskat huruvida regeringen och berörda myndigheter tagit sitt ansvar ifråga om att främja studenternas anställningsbarhet. Termen härrör från målformuleringen i Bolognaprocessens dokument angående "employability".

Utöver den gedigna genomlysningen av ämnet gjorde rapportörerna ett rätt anmärkningsvärt konstaterande: i Sverige tar i dagsläget 40 000 högskoleutbildade varje år ut en examen medan endast 20 000 akademiker går i pension. Även med hänsyn tagen till regeringens stolta deklarationen om det framtida "kunskapssamhället", så råder det sannolikt en oerhörd diskrepans mellan behov och utbud på arbetsmarknaden för akademiker.

Ekonomihistorikern Lars Magnusson har analyserat vad han kallar den tredje industriella revolutionen och bland annat funnit att en stor del av den framväxande tjänsteproduktionen är relaterad till värdeökande processer som kan kallas industriella. Alltså kanske inte alltid vad som kommer ut av akademiska studier får man förmoda. Även andra artiklar har rätt nyligen dragit en lans för industrins betydelse, och senast igår tog PJ Anders Linder död på ryktet om den svenska industrins förestående död.

Vore jag ansvarig för den högre svenska utbildningspolitiken skulle jag ta till mig av dessa fakta. Sedan är det en helt annan fråga att regeringen helt öppet numera använder högskolorna som en buffert för att förbättra arbetslöshetsstatistiken. Att påstå att det skulle finnas särskilt många arbetslösa industriarbetare som tycker det är läge att skaffa sig akademisk utbildning bara för att det inte finns några jobb är bara långsökt.

Så blev det så i alla fall

NSD ska söka presstöd. Som andratidning i Luleå finns den möjligheten. Annars var motivet en gång till att inte slå ihop Kuriren och NSD till en tidning att arrangemanget upprätthåller en sund konkurrens, bra för alla.

Jag påminde för drygt ett år sedan dåvarande tidningschefen på NSD Lennart Håkansson om att såväl NSD som Kuriren och Piteå-tidningen då visst mottog presstöd, låt vara i form av ett mindre belopp till distributionen av morgontidningarna. Håkansson svarade att det inte var ett ämne att diskutera, med motiveringen distributionsstödet är konkurrensneutralt, vilket inte är korrekt att gå efter vad som står i betänkandet Mångfald och räckvidd (SOU 2006:8). Debatten kvävdes så att säga i sin linda men har nu alltså åter aktualiserats.

Lennart Håkansson har slutat på tidningen. Men om nu NSD tänker sig att få del av presstödet, vad är då meningen med att ha kvar två tidningar på samma ort om det är en ambition hos ägarna Norrbottens Media att agera på affärsmässig grund? Om presstödet (detta förtäckta partistöd) avvecklas kommer inte jag att sörja. Förmodligen heller inte andra vänner av kvalificerad samhällsinformation som är trötta på att ta del av artiklar vars sammanlagda innehåll räknas ihop på det ologiska sättet 1+1=1.

Olofsson i händerna på Stureplanscentern

GM lägger ned SAAB. De första efterhandsanalyserna pekar ut den stora biltillverkaren som en dålig ägare och huvudorsaken till att SAAB upphör med sin produktion. Men kommentarerna idag gäller också huruvida regeringen kommer att skadas av detta skedda.

Att oppositionen skulle låta höra av sig och efterlysa mera statsåtgärder är inte att förvåna. Däremot är det kanske ändå konstigt att regeringen inte agerat som andra stora biltillverkarländers regeringar gjort och gått in med stöd. En allmän uppfattning om orsaken till förhållandet är att centern med Maud Olofsson som ansvarig minister för allt i världen inte vill bli en ny kris-Nisse Åsling (som inte lyckades rädda varvsindustrin en gång i tiden trots stora insatser).

Det finns en del skillnader mellan en krisande bilindustri och om hur båtbyggarindustrin krisade en gång i tiden. Den sistnämnda knäcktes i Sverige främst av ett högt kostnadsläge, men även av att den japanska varvindustri som ryckte fram på svenskars och andra västländers bekostnad, räntesubventionerades av Bank of Japan. Problemet idag har aldrig varit att SAAB måste flytta verksamheter till låglöneländer för att överleva, utan problemet handlar mera om försäljningssidan kort och gott.

En rapport framtagen av centerstödda tankesmedjan FORES underkänner statligt ägande av den typ av företag som tillverkar bilar. Häri ligger nog mera förklaringen till att Maud Olofsson tillsammans med Sven Otto Littorin bara kan utlova mer av den arbetsvård som det talades så negativt om före valet. I händerna på en före detta Handelshögskolestudent är det troliga mera att slutsatsen blir att företagsamhet måste bedrivas i privat regi på alla marknader utom de med inneboende konkurrensproblem. Men är bilindustrin så verkligt konkurrensmässig? Och kan man inte på sätt och vis säga att den är en s k mogen bransch, och därför likt kol- och stålproduktion möjligen kan lämpa sig för verksamheter i statlig regi? En stilla fundering i beaktande av att Henry Fords löpande band fyllt hundra år.

Maria mot makten?

Det har under hösten blossat upp till diskussion huruvida miljöpartiet står för det liberala alternativet i svensk politik. Debatten har därtill underblåsts av det faktum att partiets ena språkrör nått högre popularitetssiffror än Mona Sahlin och därför vore det mera självklara namnet till posten som de rödgrönas statsministerkandidat.

De med tydligare liberala sympatier ser nog hellre Maria Wetterstrand som ingående i en mittenregering bestående av FP, C, KD och MP. I vad måtto detta projekt är realiserbart kan jag inte med tvärsäkerhet uttala mig om. Miljöpartiets nyvunna popularitet bland storstadsliberaler attackeras inte minst från höger, bland annat med motivering att partiets politik är tom på innehåll eller rentav falsk. Om Nyhetskvarnen har för avsikt att mala ned Timbro genom att ta in deras inlägg kommer de säkert en bra bit på vägen med smedjans nuvarande ledning. Det återstår emellertid en del arbete för miljöpartisterna om de vill återupprätta sin forna roll som alternativet i svensk politik.

Climategate och klimatet

Inför Köpenhamnsmötet har det handlat mycket om Climatgate, som har sin upprinnelse i den modernaste formen av inbrott. Skillnaden mot när demokraternas högkvarter 1972 fick mera fysisk påhälsning dock påtaglig. Den gången handlade det om att komma över material i syfte att få fördelar gentemot en konkurrent i kamp om makten.

Dataintrånget på University of East Anglia rör mera frågan om hur diskussionerna egentligen går angående den globala uppvärmningen bland de som i varje fall utåt sett är helt övertygade om att deras huvudhypotes stämmer. Motståndarna till denna, även kallade skeptiker fastän de allra flesta bland dessa också är forskare, kan knappast kallas jämbördiga i resursväg med växthuseffektskramarna. Ingen politiker av Nixons kaliber har de heller till sitt förfogande. Så varför kalla det hela för Climatgate?

Acklamativ demokrati

Inte för att jag direkt minns den exakta termen Habermas använde, men han menade i alla fall att i det senkapitalistiska samhället så tenderar offentligheten gravitera åt det kommunikationssätt som var det rådande under feodalismen, eller mera konkret uttryckt som förhållandena var exempelvis när Ludvig XIV regerade i Frankrike. Den historiska utvecklingen riskerar med andra ord att regrediera till ett tidigare stadium bort från den ideala samtalsformen som fanns redan i det antika Grekland men i mer modern form nådde sin höjdpunkt på diskussionklubbarna i Storbritannien redan mot slutet av 1600-talet och något århundade framåt.

Den acklamativa samtalsformen påminner i rätt hög utsträckning om hur de svenska politiska partierna talar till sina sympatisörer. I varje parti verkar det råda en klyfta mellan folket och eliten, av vilka de förstnämnda inte sällan kallas "gamla" medan de sistnämnda hellre kallar sig nya. Moderaterna är det tydligaste exemplet på detta under det att folkpartiets program är utformat av kravliberalerna som talar till många vilsna socialliberaler. I centern talar Stureplansfalangen till Åsa-Nissemarxisterna ute i landet medan partier som kristdemokraterna talar till det så kallade verklighetens folk numera. På den rödgröna sidan har man inte samma krav på sig att sälja in ett budskap, men det är klart att även här går djupa klyftor inom partierna som oppositionsrollen för närvarande döljer. Borgerligheten har alltså anledning till oro om den ska fortsätta med att tillämpa demokrati enligt acklamativ modell. Skälet till detta är ett groende missnöje med partipolitiken överhuvud som kan ta sverigedemokraterna till riksdagen.

Ett nationellt trauma att bearbeta?

Tidigare i höst var jag på en mycket underhållande och lärorik föreläsning med historikern Dick Harrison. Han menade då att orsaken till att en stor del av den svenska populärhistorieskrivning som tillkommit före Peter Englunds Poltava i stort sett är oläslig, eller i alla fall så tråkig att de som ändå gett sig i kast med den riskerat att förgås av tråkighet.

Anledningen till att svenska historiker skrivit så trista böcker står enligt Harrison att finna i det faktum vi inte haft något nationellt trauma att bearbeta i vårt land, något som står i motsats till vad han egentligen säger, eftersom Peter Englunds bok behandlade just ett sådant.

Men ska vi titta längre fram i tiden så har dagarna i Sverige flutit på ganska jämt sedan 200 år nu. Inga krig med alla dess diskutabla konsekvenser som alltid följer på dylika. Däremot en del följder just av det faktum av att vi aldrig riktigt konfronterats med ett mera handgripligt yttre hot sedan 1809. Igår visade Uppdrag Granskning ett andra avsnitt om hur användningen av elchocker, eller elektrokonvulsationsterapi som tjänar som eufemism för behandlingen, exploderat i Sverige och lagt oss i den mindre smickrande världstoppen inom denna verksamhet.

Även ifråga om andra tveksamma behandlingsformer inom psykiatrin har Sverige utmärkt sig på ett negativt sätt. Det mest slående exemplet på hur den svenska staten slagit mot sina egna medborgare, kanske i brist på yttre hot men också på grund av frånvaron av de trauman som i stort sett alla andra länder i Europa haft att brottas med efter andra världskriget, är tvångssteriliseringarna, som fortsatte att användas ända in på 70-talet. Detta om något är ett nationellt trauma som historiker och andra intresserade har att bearbeta. Än så länge har jag bara sett en film på temat. Fler böcker i ämnet vore önskvärda, och i synnerhet Harrisons uppmaningar till sina historikerkollegor att vara mer produktiva borde leda till eftertanke.

En motgång för kapelliberalerna

Lite i skymundan av ställningstagandena ifråga om LAS och medborgarkurser för invandrare antog folkpartiets landsmöte ett kompromissförslag rörande gårdsförsäljning av vin. Många var de ombud som ville upp och debattera frågan. Och detta är väl egentligen inte att förvåna. Det var en gång på alkoholförbudet som partiet splittrades.

Frågan har således ännu sin livskraft. Ändå måste man säga att mänskligheten gått framåt sedan den föga toleranta kapelliberalismen regerade i Sverige. Om dennas verkningar finns bland annat att läsa om i Per Frånbergs avhandling om "Umeåsystemet". När inte detta - som om det gått att vidmakthålla fullt ut hade gjort det omöjligt att få tag i sprit överhuvudtaget i södra Västerbotten - gick att upprätthålla, övergick hela projektet till ett strängt kontrollsystem i vilket bland annat inrättades en fond i länsstyrelsens regi som belönade angivare.

Denna mindre positiva sida av det liberala frisinnet kom till sitt tydligaste uttryck i Västerbotten. Rekryteringen till de nykterhetsorganisationer som såväl Umeå- som Brattsystemet befordrade, gjorde att möjligheten att få tag på alkohol även för lång tid framöver blev svår. Och fortfarande ganska sent har det gått att peka på exempel på organiserade provokationer i syfte att visa på otillåten ölförsäljning bland annat. Om landsmötet med beslutet om underlättande av gårdsförsäljning av vin kom ett steg på vägen i arbetet med att göra upp med partiets mörka historia på området vore något vunnet.

Ett svagt kort?

Ett tag verkade det tveksamt om Sverige alls skulle få någon EU-kommissionär. I takt med att söktrycket till dessa yrken ökat allteftersom unionen fått fler medlemsländer, var det inte alls självklart ett litet land som vårt skulle få utdelning.

Nu har i alla fall regeringen nominerat folkpartisten och EU-ministern Cecilia Malmström till jobbet, en kandidat jag tidigare föredragit framför Carl Bildt på posten. Malmström är sin ålder till trots (41 år) redan mycket väl meriterad. I EU-parlamentet satt hon mellan 1999 och 2006, och sedan 1997 tillhör hon FP:s partistyrelse. Därutöver har hon hunnit med en fil.dr. i statskunskap.

Det är inte många politiker idag som kan visa upp en dylik CV. Ändå kanske det bör sättas några frågetecken för Cecilia Malmström. I sitt politiska värv är jag rätt osäker på vad hon egentligen uträttat. När det gäller åtminstone en fråga som jag själv fördjupat mig en del i inom EU-politiken, strukturfonderna och deras användning, så minns jag särskilt hur hon försvarade dessa nästan omedelbart efter ministertillträdet med att dessa har en avgörande betydelse för att hålla liv i eftersatta regioner. Inte alls alltså i linje med tidigare uttalanden om frihandelns välsignelse eller särskilt i harmoni med vedertagna liberalekonomiska principer. Agerandet tyder snarare på undfallenhet i avgörande situationer.

Ett annat aber för Malmström rör hennes person. Hon verkar förläst snarare än folklig. Och då spelar det mindre roll om hon kan briljera med de språkbegåvade egenskaper som tillskrivits henne. Ett tredje problem rör sättet hon fått jobbet på. En del tyder nämligen på att hon sattes före Bildt på grund av kohandel inom regeringen. Vad folkpartiet får avstå ifrån i utbyte mot detta är för närvarande okänt. Stämmer spekulationen kanske inte regeringen fäster så stark vikt vid EU-kommissionärssysslan.

Något som skulle kunna tala för detta är att Cecilia Malmström är den tredje kvinnan av tre svenska utsedda kommissionärer hittills. För vad någon än säger, när ett uppdrag tenderar att utvecklas till en kvinnosyssla, ja då är det nog så att det inte är så tungt till innehållet i alla fall. Det man kan hoppas på är ändå att vår kommande kommissionär får en tyngre portfölj än den föregående. I annat fall borde förmånsreglerna som sammanhänger med sysslan ändras.

Kommunsamarbete på Sveriges Balkan?

Veckan som snart passerat bjöd på en del intressanta nyheter i regionfrågan. För det första att Kammarkollegiet gör tummen ner för en Norrlandsregion och en Svealandsregion, vilket innebär att den regionala röran fortsätter att bestå. Som idé är dock varken de ihopslagna norrlandslänen eller en fusion av Dalarna, Gävleborg och Uppland död.

Detta kan emellertid sägas om landstingen. I stort sett samma dag som Kammarkollegiets beslut meddelades, relanserades Region Norrbotten vars inrättande misslyckats några gånger tidigare. Det positiva med en Region Norrbotten är att den är uppbyggd efter samma lyckade modell som används i Finland och som innebär att kommunerna sänder representanter till ett förbundsfullmäktige. Landstinget är överflödigt enligt denna ordning.

Som det ser ut är det kommunerna som tagit initiativet till ett kommunalförbund. Vid tidigare försök att bilda så kallat samverkansorgan för regional utveckling, har landstinget i Norrbottens län i allmänhet och dess regionala enhet i synnerhet, varit initiativtagare och pådrivare. Projektet var hårt kritiserat vid dessa tillfällen inte bara utifrån demokratiaspekter, utan också utifrån de centraliseringstendenser alla kommuner i regionen utom Luleå tyckt sig kunna skönja med det tilltänkta arrangemanget.

Just i detta ligger svårigheterna att bilda Region Norrbotten: kommuner som tittar snett på varandra på ett sätt som inte har dess like någon annanstans i landet. Förklaringen till detta förhållande är av komplex natur, men en väldigt bidragande anledning är att de gamla storsocknarna i nordligaste Sverige som ligger till grund för dagens kommuner, var lika stora som landskap i södra Sverige. Det finns följaktligen heller inte någon enhetlig "norrbottnisk" dialekt utan istället flera rätt avvikande tungomål för att uttrycka det något hårddraget.

Vad som talar för att Region Norrbotten kan förverkligas denna gång är att västerbottningarna sedan något år bedriver ett framgångsrikt kommunsamarbete. Detta kan med andra ord visa på att faktiskt går att åstadkomma en dylik organisation. Vill det sig väl kan vi inom en rätt snar framtid ha en lösning där dödköttet landstinget plockas bort till förmån för statligt eller storregionalt utförd vård samtidigt som en del verksamhet vid länsstyrelsen kan avlövas. På något sätt skulle denna dröm kunna bli sannspådd om intresset hos de styrande var större.

En dag att minnas för alla som inte ville se

Det har gått tjugo år sedan den folkliga resning som för övrigt är den enda under 1900-talet som förtjänar epitetet revolution, i varje fall i Europa, började montera ner muren som i nästan trettio år delat staden Berlin. Idag är det fest där, och inga andra än de som fortfarande är så blinda att de inte vill se, vägrar att glädjas åt jubiléet.

En särskild tanke i sammanhanget sänder jag till de som fortfarande lever och känner sig ansvariga för samarbetet mellan Sverige och DDR under hela den östtyska diktaturens historia. Så sent som i januari 1989 besökte exempelvis Ingvar Carlsson Honecker och gratulerade honom angående republikens 40-årsjubileum. På utbildningsområdet var samarbetet mellan länderna mest ingående, och det brukar sägas att det östtyska skolsystemet med enhetskola och integrerad yrkesutbildning utgjorde modellen för ledande svenska skolpolitiker på vänsterkanten som införde den svenska formen av enhetsskola.

Frågan är vems fel det egentligen var att muren byggdes. Allmänt ansågs det väl att Chrustjev börjat föra en aggressiv utrikespolitik, men de östtyska ledarna gillade inte heller att studenter från Östberlin försvann västerut efter färdiga studier. Överhuvudtaget gick befolkningsströmmarna endast åt ena hållet, vilket är ett nog så konkret bevis på vilket samhälle det var som det inte stod riktigt rätt till i. Murens uppförande och vidare historia bekräftade i alla fall så när vad den handelsekonom sagt om att där det slutar passera varor passerar det snart stridsvagnar.

Ingen backlash på Utbildningsdepartementet

Mer eller mindre obemärkt har den av regeringen inrättade Delegationen för jämställdhet i högskolan delat ut ytterligare statsbidrag. Lite märkligt kan tyckas att genusmärkta pengar på detta vis fortsätter att pytsas ut på ett område som enligt ett gängse kriterium måste gå att freda från politisk inblandning i största möjliga utsträckning. Därmed fortsätter Alliansregeringen i samma fotspår som det föregående kabinettet trampade upp.

Ordförande för ovannämnda delegation är Pia Sandvik Wiklund, bland annat med en bakgrund som rektor vid Luleå tekniska universitet efter att först ha underkänts av ett forskarkollektiv vid Umeå Universitet när hon sökte rektorsjobbet där. Parallellt med rektorssysslan har Sandvik Wiklund presterat en hyllvärmare om resurstilldelningssystemet och är nu alltså föreståndare för en stat i staten som tror sig kunna påverka andras val eller öka medvetandenivån som det skulle kunna heta på 70-talska.

Säga vad man vill om regeringens utbildningspolitik i övrigt, på Utbildningsdepartement har vi ännu inte fått bevittna någon backlash.

Folkpartiets nitälskan i kärnkraftsfrågan

Vattenfall och Industrikraft vill bygga mer kärnkraft, något som inte gillas av alla. Min C-uppsats som jag skrev 1995 behandlade ämnet som mynnade ut i slutsatsen att kärnkraftsfrågan numera är ett spörsmål för pragmatiker.

Än idag gäller detta även om en del reaktioner tyder på motsatsen. Ivrigaste förespråkaren för kärnkraften är dock som många gånger förr Folkpartiet. Med en nästan religiös glöd hävdas kraftkällans förträfflighet framför andra former att producera el från det hållet.

När man lyssnar till den debatt som blossade upp under dagen är något som frapperar hur många som inte kan skilja mellan el och energi. Värma upp ett hus kan man göra med energi men inte tända lyset hemma eller tillverka stål. Detta verkar inte många gröna ideologer förstå. "Lösningen ligger i de framtida energislagen", heter det ofta. Men dessa har haft många år på sig att utvecklas nu. Svulstiga orealistiska vindkraftsplaner är det som är för handen för dagen, vilket tyvärr gör att många små, inte sällan kooperativt organiserade kraftverk på landsbygden som kan fungera som ett dugligt komplement till storskaligt organiserad elproduktion, hamnar i skymundan.

Det talas redan om ett kärnkraftsval om ett år. Jag tror dock vi har haft nog av kärnkraft i politiken. Den småskalighet och trygghet som ställdes mot storsamhälle respektive osäkerhet i 70- och 80-talets debatter har idag ersatts av två mäktiga jämbördiga komplex. Eftersom de båda ryms inom statens hägn har jag svårt att se att de skulle kunna gjuta nytt liv i en kärnkraftsdebatt.

Kongress för retstickor

Att det råder brist på idéer och nytänkande inom socialdemokratin har vi blivit varse om för länge sedan. Det var också därför valet förlorades till de borgerliga. Nu försöker sig ändå de slagna på att ta tillbaka makten genom parollen jobben först.

Det handlar givetvis inte om att ha något egentligt bra alternativ till regeringspolitiken, utan mera om att retas. Titta, arbetslösheten gick upp när de fick makten! Åsså sänkte de a-kassan!

Visst går det att vädja till känslor för att få folk att gå till valurnorna med sådana argument. Men de som genomskådar hur svagt regeringsalternativet egentligen är vad beträffar politikens inriktning och mål lär inte kasta sin röst på detta.

Mycket kunde säkert vara bättre med regeringens politik, men när man lyssnar på sossekongressen är det lätt att förfasas över hur det kunde ha varit idag om inte ett maktskifte kommit till för tre år sedan.

Diagnos dessbättre inte detsamma som sjuk

Dagens rubrik förorsakade nog rektorn som åstadkom en livlig debatt och uppståndelse genom att påstå att dyslexi, anorexi och en rad andra handikapp och problem, en del kopplade till mänskligt beteende, är uppfunna.

Strikt vetenskapligt har karln en poäng. Nominalisterna gjorde skillnad mellan det universella och det individuella och menade bland annat att allmänbegreppen endast är tomma ord. En diagnos är följaktligen inte samma sak som en sjukdom om inte termen som används har något gemensamt med den för att dra det hela riktigt till sin spets.

Intresseorganisationer för de olika handikappen som ifrågasätts gillar naturligtvis inte detta. Och inte heller de forskare som varit med om att ta fram eller arbetar med att behandla dem gör vågen. Samtidigt ska man komma ihåg att diagnosticerande, inte minst vad rör problem av psykiatriskt slag ofta används som ett led i att skapa normalitet. Var det detta rektorn nere i Skåne var ute efter när han yttrade sig var han fullt i sin rätt att uttala sig.

En angelägenhet inom Barentsregionen?

Gränsöverskridande samarbeten är populära numera. Senast idag läste jag om att vårdsamarbete är aktuellt över Öresund. På andra håll, bland annat längs finsk-svenska gränsen, finns redan långt gånget kommunsamarbete. Utvecklingen är helt i linje med minskat inflytande för nationalstaterna i riktning mot ett "Regionernas Europa".

Utöver de speciella Euroregionerna finns andra samarbeten av mindre vikt som inte, vilket vissa tycks tro, är någon större angelägenhet för EU, än mindre för Sverige utom möjligen för några som motiverar sin existens bland annat med hänvisning till Barentsregionen. Det går visserligen att få det till en kulturidentitet råder bland de som bor i regionen, men då måste vi återvända till förhållanden som rådde i området under forntid och tidig medeltid. Inte mycket att hänga i julgran det heller alltså.

Barentssamarbetet bygger från början på en axel mellan Norge och Ryssland medan intresset från svensk och finsk sida har varit mera ljumt. På något sätt är det som om hela projektet, i varje fall i Sverige, nått till en sysselsättning för mindre bemärkta aktörer som i forne landshövdingen Ragnar Lassinanttis anda föreställer sig nordligaste Europa som världens nav.

Att en professor vid universitetet i Archangelsk motarbetats i sin forskning av de ryska myndigheterna är således knappast något för hans svenska "kollegor" att uppröras över, särskilt med tanke på att de själva är stationerade i en västrysk exklav som även benämns Norrbotten. Hur många är inte de som av olika skäl obstruerats i sin verksamhet där och tvingats gå i exil för detta? Problemen finns alltså på närmare håll. Det hoppas jag debattörerna underrättar sin ryske kollega om för det fall han vill flytta till Norrbotten.

Mycket sydsvenskt, lite kvinnor

Hade på TV:n idag med SD:s stämma som för närvarande pågår. Det verkar gå rätt lugnt till där, något som kontrasterar bjärt mot den diskussion som följt på partiledarens debattartikel i Aftonbladet i början av veckan.

Påfallande är också det starka inslaget av sydsvensk representation och mycket glest mellan kvinnorna. Det är nog många som vill hänföra åtminstone det sistnämnda förhållandet till bristande demokrati i partiet. Vad beträffar det förstnämnda så är det ett faktum att främlingsrädslan varit mindre utbredd exempelvis i norra Sverige även om man inte heller där varit förskonad från dylika tendenser. Det är tveksamt om SD:s enfrågekoncept kommer att räcka hela vägen till riksdagen med förhandenvarande strategi.

Diskutera även biståndsinsatserna inom Sverige

Svenskans ledare slår ett slag för mikrolånen i u-länder. Att dessa verkligen kan ha effekt uppmärksammades om inte annat än i samband med att Muhammad Yunus fick ekonomipriset för några år sedan. Mindre känt är dock att mikrolånefinansiering tillämpas även inom Sverige genom ALMI Företagspartner.

ALMI:s verksamhet har varit utskälld på sina håll. Den är i grunden en skapelse av centerpolitiker som velat finna en medelväg mellan bidrag eller skattesänkningar i syfte att utveckla eftersatta regioner.

Det inomsvenska biståndet, som i dessa dagar även används till att bedriva konjunkturpolitik, finansieras utöver medel från EU:s strukturfonder även via svenska offentliga och privata medel. På sina håll låter det ibland som om denna gödsling lyckats ta knäcken av veritabel fattigdom, när vad det egentligen handlar om är konstgjord andning av regioner där attitydmönstren konserverats. Därför vore det önskvärt om även denna politik på hemmaplan, företrädd av länsstyrelser, regionförbund och landsting diskuterades i större utsträckning.

Ekonomipriset till Ellinor Ostrom

I år delades Sveriges riksbanks pris i ekonomisk vetenskap för ovanlighetens skull ut till en samhällsvetare. Ellinor Ostrom delar priset med Oliver E. Williamson, vars forskning kring företagets gränser är särskilt intressant.

Ostrom har tidigare fått det Skytteanska priset, som är något av ett nobelpris i statsvetenskap. Hennes forskning kring hur natursresursutnyttjandet kan organiseras har jag själv intresserat mig redan under tiden som student. Att detta i vissa situationer kan läggas upp utan inblandning från vare sig stat- eller marknadsaktörer, måste anses vara kontentan av ett arbete som utförts av framstående betydelse, för att tala med Kungliga Vetenskapakademiens ord.

Det finns alltid de som vill profitera på andras framgångar, och vid ett mindre framstående lärosäte har man naturligtvis inte glömt bort att påminna om att Ellinor Ostrom begåvats med ett hedersdoktorat där redan. I brist på egen originalitet kanske det är enda utvägen när varken pengar eller titlar medför någon större respekt för ens prestation. Varför Ostrom var iförd gångkläder när högtidsdräkt var påbjuden vid promoveringen i Luleå domkyrka kan tolkas på lite olika sätt, men man kan anta att arrangemanget kanske inte var så värst vidare märkvärdigt trots allt.

Festival som spretade åt många håll

En brokig samling författare och konstnärer samt andra som på olika vis sett sig nödiga att än en gång visa på att ett vitalt kulturliv verkligen existerar, fylkade sig för ett arrangemang i Luleå som skakat fram såväl lokala wannabees alltifrån professorn-rektorn med närmare miljonen i årslön, för helgen betitlad författare med mellanbokstav instoppad efter förnamn och före efternamn, som kvinnan bakom "vårens mest uppmärksammade konstprojekt".

Namnlistan för Bok & Bild inger respekt, dock inte upplägget. Jag har lite svårt att begripa vem det egentligen riktar sig till. Kanske ska det bara tas för en manifestation och inget mer. Men då är det inte särskilt uttänkt att ta inträde. Fredagen var vikt för ungdomen men denna verkar ha lyst med sin frånvaro. Höjdpunkten för det hela, utdelandet av ett pris till minne av poeten som i sanningens namn inte hade mycket mer gemensamt med Luleå än att han var född där, kan nog inte säga ha haft annat syfte än att stjäla glans från pristagarens prestationer. Fiffigt var det i alla fall att ge detta till Thomas Tranströmer som var bussig nog att dyka upp och ta emot detta på plats.

Vetenskaplig liberalism

Efter kritik mot Timbros kommunrapport, som hade sin upprinnelse i en folkpartistisk lokalpolitikers åsikter i ärendet, har Thomas Idergard sett sig föranledd att bemöta denna på Newsmill. Mot de tre Handelshögskolestudenterna anför Idergard ett mångordigt svar upplagd som en uppsats med kontentan att dessa ägnar sig åt ett ideologiskt utspel, alltså precis vad Timbro och Idergard gör i form av sin egenhändigt utformade vetenskapliga liberalism.

Det har nämligen kommit dithän att näringslivssponsrade tankesmedjan Timbro fastnat för samma arbetssätt som sin röda motpart på vänsterkanten, alltså de som hävdade att de utövade vetenskaplig socialism. På annat sätt kan jag inte tolka Idergards utspel. Han påstår att hans kritiker försöker dölja sina ideologiska värderingar, vilket väl knappast är sant när de öppet deklarerat politiska utgångspunkt.

Misstaget som gjordes i rapporten om kommunernas prioriteringar är mer av metodologisk natur än ideologisk. Budskapet gick fram men timbroiterna gjorde bort sig när de försökte agera vetenskapare i frågan. Precis som socialismens arkitekter så ofta gjorde.

Bergman och eftermälet

Efter önskemål av mästerregissören själv säljs hans kvarlåtenskap och egendom ut. Något museum över Ingmar Bergman var det inte tänkt att bli även om det nu ändå verkar som om intressenter är i rörelse som vill annorlunda.

På något sätt är det som om Ingmar Bergmans sista vilja kan bli hans sista verk. Den store konstnären som fortsätter att leva efter sin död genom sina dyrt bortauktionerade klenoder spridda över hela världen. Många är de som kommer att höra talas om om vilka som äger den eller den saken tidigare tillhörig Bergman. Hans testamente blir därmed också det manus som gör honom odödlig.

Intolerans hos sossar

Statsministerns "utbrott" mot som det hette redaktionernas frågeställningar utifrån önskemål framförda av sossarna kanske ändå har visst fog för sig. Tidigare i veckan avgavs många kommentarer på en artikel i Dagens Industri som rörde förre statsministernas funderingar kring den sittande regeringens eventuella fortlevnad.

Vid närmare efterforskningar visade det sig att minst 70 kommentarer av över 250 tagits bort. Och eftersom det går att anmäla inlägg kan jag inte tolka det på annat vis än att intoleranta sossar varit i farten igen. Mitt inlägg om den patetiske förloraren Persson kunde jag inte hitta igen efter en stund. Uppenbarligen är det så att en del har svårt att ta till sig kritik mot deras egen husgud, som numera för övrigt har lämnat den politiska scenen. Om någon inte visste det.