Jakten på avvikaren redan i full gång

Det är för närvarande inte möjligt att komma med annat än spekulationer kring orsakerna bakom det fruktansvärda våldsdådet utanför Oslo. Vad som fick som det verkar en ensam gärningsman att slakta människor runt omkring sig förefaller så obegripligt och overkligt, särskilt i ett skandinaviskt land.

En ondskans banalitet som för mycket datorspelande där gränsen suddats ut mellan lek och verklighet i kombination med förläsning av skrifter med utrerat politiskt innehåll förefaller en inte alltför orimlig hypotes att bygga vidare på i sammanhanget. Men kanske också något mycket djupare i det norska kulturen som lär komma att intressera såväl forskare som författare och konstnärer av olika slag som förklaring till det skedda.

Tyvärr hör det också till när händelser av det här slaget inträffar att förmodligen oftast harmlösa grupper råkar illa ut. Idag ger DN utrymme åt vänsterdebattören Anna-Lena Lodenius som identifierat "de ensamma farliga männen". Myntningen av uttrycket är inget annat än en glidning på den gängse forskarjargongen kring Sverigedemokraternas väljare tillsammans med gammalt tankeskrot från 90-talets feministiska irrfärder.

Jag är rädd för att dylika angreppssätt av problemet först och främst innebär en återgång, ja till och med en förstärkning av den diagnostiseringsiver som under 80- och 90-talen fick härja tämligen obehindrat inom hjärnforskningen, något som i förlängningen av allt att döma kommer att elda på kraven på inkvisitoriska processer utförda av själadoktorer helt utanför rättsstatens ramar och räckvidd. Bloggaren Jinge frågar sig om vi ska börja jaga psykiskt sjuka i skolorna igen med hänvisning till ett förslag från Jan Björklund, och undrar också vad för hjälp före detta elevers lärare ska stå till tjänst med rörande deras disciplars politiska åsikter för länge sen. Var hamnar vi om politiska tankar börjar landa i en anamnes?

En öppen debatt om svenskheten efterlyses

Svenskhet, denna term som kommit att fundera som substitut till andra mera obehagliga associationer om vad det innebär att tillhöra Sverige, har av skilda debattörer fyllts med innehåll på olika sätt under senare år. Göran Hägg menade i sin bok Svenskhetens historia att välfärdsstatens starka ställning i vårt land har sin rot i att kyrkan under medeltiden lade sig till med stora egendomar som staten sedan dess kunna förvalta.

Jasenko Selimovic för inte diskussonen från denna utgångspunkt i sin DN-debattare, utan ägnar sig snarare åt essensen i svenskheten, dock utan att gå särskilt långt i den riktningen. Selimovic kom till Sverige som flykting i början av 90-talet och hör till de med invandrarbakgrund som tämligen lätt lärde sig psalmerna i den politiska debatten här vid ankomsten; han har en landsmannina i sin egen ålder med snarlik karriärutveckling och bakgrund som också följt minsta motståndets lag på väg till den politiska eliten. Hon heter Anna Ibrisagic och sitter i Europaparlamentet för moderaterna i en alltmer undanskymd roll emellertid.

Det är lite sorgligt att jämt behöva läsa om "förklaringen" till varför en del röstar på Sverigedemokraterna, så även här. Medan väljarkategorin "arbetslös" knappt ens förekommer i anslutning till valanalyser i andra partier fast den borde det så stämplas Sverigedemokraternas väljare med detta märke i pannan. En starkt bidragande orsak till detta förhållande torde vara temanumret i denna vetenskapliga tidskrift. Ändå är finns det också de som menar att Sverigedemokraterna är starka i bättre bostadsområden.

En mera öppen debatt om svenskheten borde gagna utvecklingen av begreppets innebörd. I arbetet med detta hjälper det föga att i några intoleranta forskares efterföljd åsätta politiska motståndare med skuldbelastande etiketter. Hur ofta hör man förresten dessa vetenskapens tjänare tala om att de själva arbetar mellan svadan om egna titlar, resultat och löner? Förmodligen aldrig. Såvitt jag vet har politik för det mesta handlat om sådant som utanförstående kunnat vända sig till, inte att brännmärkas av upplysta figurer.

Politik och sport som semesterkickoff

Almedalsveckan pågår för fullt. Jag har inga planer på att besöka en holme som förlagt diverse politiska aktiviteter dit som en slags inledning på semestern. Lika lite som det hastigt uppblommande intresset för Haloween är ett arrangemang som på tio år svällt från endast omkring 50 event till årets närmare 1500 en för svenskt vidkommande traditionell företeelse.

Den som besöker Almedalsveckans hemsida möts av Region Gotlands logga i övre vänstra hörnet. Kanske säger det mer om vad hela cirkusen handlar om: att utveckla en region vars aspirationer att utgöra centrum avslutades i och med brandskattningen av Visby 1361.

I helgen har det också varit "SM-tävlingar" i Halmstad i landets andra mikroregion, Halland. När regeringen fattade det underliga beslutet att bredvid Skåne och Västra Götaland låta Halland och Gotland fått ett utökat regionalt ansvarstagande höjde en del på ögonbrynen. Nu får vi skörda frukterna av denna bristande vision i regionfrågan från centralt håll: egentligen rätt futtiga arrangemang som mest syftar till att sätta orten på kartan.

Direktörslönekramarna på SvD

LO har kommit med en attitydundersökning. Denna inte första gång om löneskillnaderna som många verkar vara upprörda över, inte minst inom så kallade höglöneyrken. Mest vrede orsakar nivån på ersättningarna till direktörssysslorna.

Ett organ som sällan sviker direktörslönernas sak är Svenska Dagbladet. En vikarie på ledarredaktionen har till och med lyckats med konststycket att framställa dirrarna som offer, som enligt skribenten är "de som fattar de svåraste, avgörande besluten för framtiden".

Jag undrar mest hur någon vars lön skenat i förhållande till andra anställda i företaget kan fortsätta fylla ordet medarbetare med innehåll när han eller hon talar om vi i sammanhanget.

Bron i Mostar..

... har jag ingen bild på, men väl denna. Tycker broar kan symbolisera mycket på ett bra sätt. Tankarna går lite åt brohållet vid genomläsningen av denna artikel. Sven-Eric Liedman och Göteborg Universitets rektor varnar för nyttofixering vad beträffar synen på utbildningens roll i samhället. Och visst har näringsliv, myndigheter och regering en förkärlek för att snacka om effektivitet på utbildningsområdet istället för att kunskapsinhämtning också kan innebära en bättre förmåga att reflektera inför omvärlden. Med påföljd att en statusskala tagit form som säger att bästa samhällsnyttan fås av tekniskt/naturvetenskapliga utbildningar följda av samhällsvetenskap och i sist den i mångas ögon onödiga humanioran.

Tänk om det gick att bygga broar mellan dessa utbildningsdiscipliner, att de alla sammanhänger som en sorts enhet där de är beroende av varandra för att hela kroppen ska kunna fungera. Ty vad blir kvar av exempelvis demokratin om bara nyttiga människor fanns? En invändning mot Liedman och rektorns argument är att de kunde ha satt fingret på de ofta kvalitetsmässigt undermåliga utbildningar som inrättats från tidigt 90-tal och framåt som ersättningsjobb på orter och i regioner som drabbats hårt av regementsnedläggningar. Här går det att fråga sig om verkligen hela paletten av utbildningar verkligen ska finnas som en rättighet nära hemorten för de som vill utbilda sig. Kunskap är en stark produktionsfaktor som det inte kan förfaras hur som helst med.

Måtte det inte bli av

Byggnadsnämnden satte igår tillfälligt stopp för Norrportens bygge på gamla Fritz Olsson-tomten. I den tänkta fastigheten ska bland annat inrymmas en hotellverksamhet som pitepilten Hilding Holmqvist ska testa på överdrivet manér.

Tidigare har jag kritiserat rivningen av det gamla Fritz Olsson-huset som ett utslag av kulturskymning. Men när kåken väl var borta uppenbarade sig där det stått en yta som blivit mycket omtyckt.

Kulturskribenten Rolf Nilsén föreslår därför bland annat att göra en park av området, och varför inte namnge det efter alla tiders lulebo alla kategorier Martin Ljung. Kanske rentav resa en staty av honom där, något man normalt gör bara över avlidna personer.

Nilséns idé lär nog förklinga ohörd är jag rädd. Hoppas går ändå på att det planerade byggnadssvamlet inte blir av. Vi har haft nog av utstadsexploatörer som ska göra Luleå större än det är.

Storkommunala planer

Piteås kommunalråd Peter Roslund vill lägga ihop hans egen plus Älvsbyn, Arvidsjaur och Arjeplogs kommuner till en enda. Var kommunhuset är tänkt att vara beläget behöver väl inte ordas vidare om.

Planerna påminner lite om en återgång till de medeltida storsocknarna i övre Norrland, som utöver Piteå bestod av Lule, Torne, (Kemi) och Umeå enligt de distrikt som förmodligen birkarlarna varit med om att rita upp.

Det är nästan i överkant att ta i på det viset, men egentligen inte att förvånas heller över eftersom de storregionala ambitionerna fortfarande hålls vid liv. Möjligen har dragkampen om den framtida indelningen av norra Sverige med detta tagit en ny vändning.

Stor snackdag på landstinget

En stor tilldragelse timade i veckan kunde de notera som passerade landstingshuset i Luleå. Utöver den asfalterade parkeringen var den omgivande gräsmattan fylld av bilar på ett sätt som nog borde ha fått parkeringsvakter att reagera.

Det betyder dock inte att intresset för landstingets verksamhet är stort. Snarare handlade det om en kombination bland deltagarna i "kraftsamlingen" om rädsla från att utebli från arrangemanget för att alla var där i kombination med påkostade förmåner i samband med sammankomsten och en del namnkunniga deltagare samt fri lunch.

Vad som kom ut av det hela är svårt att säga men ett tillväxtråd har bildats. Vad nu det ska tillföra då nästan inga av de utsedda deltagarna i detta har erfarenhet av entreprenörskap och att ta risk med egna pengar och resurser.

En intressant figur som brukar dyka upp vid sådana här tillfällen är denna ofrivillige "professor". I veckan syntes han till i lokal-TV för att kommentera utflyttningen från Norrbotten trots att det går bra för regionen enligt tillgänglig statistik. Förklaringen är till fenomenet som går ut på att folk inte vill bo här utan flygs in som tillfällig arbetskraft är inte särskilt originell längre. Ej heller särskilt unik för Norrbotten heller då den torde gälla efterblivna regioner överhuvudtaget.

Vad jag saknar ändå är en diskussion om inland kontra kust. Frågan är nämligen om inte skillnaderna mellan dessa är större än exempelvis mellan Kustnorrland och Svealand. En sådan för oss också in på landstingets framtida funktion och arbetssätt. En storregion av minst de fyra nordligaste länen är nog enda överlevnadsmöjligheten för detta.

Efter förebild Region Västerbotten har en stomplan upprättats för bildande av Region Norrbotten med start i början av 2012. Kommunerna är initiativtagare och landstinget är inbjudet att delta. Samverkansorganet, som den juridiska benämningen på förbundet lyder, kommer att handha uppgifter med anknytning till regional utveckling, kultur och transporter, alltså verksamheter som landstinget bland annat låtsas syssla med idag. Ska bli intressant att se hur Norrbottens läns landsting kommer att agera för att möta detta initiativ där de själva inte får spela första fiolen.

Håller landstinget på att implodera?

Vårdvalet som gett möjlighet att öppna privata vårdcentraler har skapat problem för den forna monopolisten. Penningbrist hotar i landstingets kassa då alltfler väljer att lista sig och ta del av en annan sorts vårdutbud, som dessutom verkar vara kvalitetsmässigt bättre överlag.

Inte för att jag är någon jättestor beundrare och anhängare av fler alternativ i vården som lösning på dess problem. Men den tes som Friedrich August von Hayek drev i Frihetens grundvalar om att sjuk- och hälsovård i statlig regi leder till att den hamnar i händerna på byråkrater har visat sig stämma alltför väl.

För närvarande är landstingsledningen i Norrbotten riktigt illa ute på grund av hanteringen av sjukhusfrågan i Kiruna. Tanken är väl att successivt avlöva verksamheten där så att en förstärkt vårdcentral återstår, eftersom den eller de politiker som utför åtgärden är väl medvetna vad konsekvensen blir av ett mera rakt beslut: ett förmodligen livslångt hat från de som berörts.

Nu är det bara så att det kan finnas intresse från största arbetsgivaren på orten, LKAB, att medverka till ett sjukhus. I så fall kan kirunaborna helt sonika säga so long till landstinget. Med tanke på hur uruselt skött verksamheten varit i många är nu inom denna nattståndna organisation så vore kanske en sådan utveckling något att föredra.

Semestervikarierna och monarkin

Just nu är det farligaste tiden på året om man inte vaksam på nyhetsrapporteringarna. Villebrådet nummer 1 för sommarskribenterna i år är med all sannolikhet kungahuset.

Drömmen om att få avsätta kungen bör alltså tas med i kalkylen när hysterin kring vad han gjort eller inte gjort för länge sedan går på högvarv.

Ändå är det bra att monarkin skärskådas, vilket verkar vara en ambition bland de mera seriösa skribenterna som oftast också är året-runt-anställda. Mitt förslag att kungen ställer sin plats till förfogande i syfte att bli godkänd eller vald för ännu en tid gäller ännu.

Kvinnor i "näringslivet"

Häromveckan läste jag ännu en lista över utvecklingsbara ämnen inom näringslivet på kvinnosidan. Verksamheten med att rangordna det andra könet på detta sätt börjar ha några år på nacken nu, och jag kan konstatera att det är rätt svårt att få ihop namn. Ofta återkommer samma personer år efter år.

Den förteckning som Veckans Affärer ställde upp i sann direktörsfeministisk anda toppas av namn med de som verkligen nått en bit på vägen och kan sägas ha kommit dit de kommit på grund av sin kompetens. Därefter följer en blandning av alfahonor, wannabes och andra som varit duktiga på att kamma silverryggarna. Längst ner finns i vanlig ordning de som står och stampar utanför som normalt sett inte har ett dugg med näringslivsverksamhet att göra utom möjligen en F-skattesedel registrerad hos Skatteverket.

Maria Abrahamsson, före detta ledarskribent på SvD, numera M-riksdagsledamot, saknas i debatten om kvinnligt ledarskap. I sin krönikor återkom hon ofta till hur det strukturella utanförskapet i näringslivet bland kvinnliga chefer skapades av 60- och 70-talets kraftiga expansion av den offentliga sektorn som gjorde Sverige till ett land i bottenligan i att integrera kvinnor som chefer inom den privata sektorn. Men Maria Abrahamsson var samtidigt noga med att poängtera att kvinnor överlag i lägre utsträckning än män vill bli chefer.

Det var egentligen dit jag ville komma. Jag tycker inte det behövs några listor som rankar kvinnor inbördes som möjliga talanger inom företagsamhet. Några jämställdhetsplaner behövs överhuvudtaget inte där heller. Istället är det dags att börjar diskutera oftare vilka det är som vågar ta risker och sätta sin position på spel snarare än vilka som är nöjda över att ha nått dit man kommit. Dags att börja prata jämställdhet på ett konstruktivt sätt alltså.

En svagare fackföreningsrörelse än någonsin

För något år sedan grunnade jag på ett blogginlägg med rubriken Raggarbrudarna Rörelsens Räddning? Nu blev det inte så eftersom Mona Sahlin skaffade sig respass från partitoppen på egen hand.

Men det finns annat att fundera över kring varför S inte fungerar längre som politisk progressiv kraft i samhället. Närmare bestämt fackföreningsrörelsen.

För närvarande leds de tre stora paraplyorganisationerna av kvinnor, visserligen inga raggarbrudar, men ändå kvinnor. Enligt en sällan begagnad term inom statsvetenskapen går makten ut där kvinnor går in. Måhända är den inte lika användbar längre men den kan kanske ändå mana till eftertanke.

Damerna i toppen av SACO, TCO och LO är mina ögon inga förhandlingsmänniskor eller ens "brinner" för uppdraget utan tjänste(män) rätt och slätt. Om detta beror på könstillhörigheten eller något annat får andra svara på. Jag konstaterar bara att vi för tillfället har en svagare fackföreningsrörelse än någonsin.

Världens största lekstuga ska kylas i Luleå

Facebook ska förlägga sin serveranläggning till Luleå. Sedan länge har norra Sverige gott rykte inom IT-branschen som ett område som erbjuder stabilt klimat åt datorutrustning. Ordentligt med el ska det visst gå åt för att hålla igång lokalerna, lika mycket ström som 16000 villor drar är det sagt.

Lite trist är när ett globalt företag när det väl hittat till nordligaste delen av Sverige inte också lägger ut produktion dit. I förevarande fall känns det lite som om den exotiska karaktären istället för den ekonomiska karaktären på regionen spelat in när placeringen av Facebooks servrar valdes ut.

Ett argument för att bryta det kommunala sambandet

Valrörelsen inför omvalet till regionfullmäktige i Västra Götaland har rönt stort intresse inte minst från statsministern och oppositionsledaren. Kanske något att tänka på för de som fortfarande håller fast vid att det så kallade kommunala sambandet ska finnas kvar. Med valdagen förlagd till samma tillfälle när kommun- och landstingsfullmäktige samt riksdagen ska utses har de lokala och regionala valrörelserna på något sätt haft en tendens att hamna i skuggan av den stora valrörelsen på riksplanet.

Den senaste veckan har faktiskt påmint lite grann om tyska förhållanden under delstatsvalen. Med spänning har då förbundsdagspolitikerna brukat åse de regionala valens utveckling, som samtidigt kunnat ge en fingervisning om vart opinionen verkligen är på väg. Det talas om att en framgång för S i Västra Götaland skulle betyda mycket för Håkan Juholts karriär. Hoppas på är ändå att rikspolitikerna börjar intressera sig mer för regionfrågan efter den senaste tidens ovanliga valrörelse. Hittills har det varit lite dåligt bevänt med den saken.

Ullenhags ökenvandring

Bengt Westerberg har fått regeringens uppdrag att utreda främlingsfientlighet. Bakom beslutet står integrations- och biträdande arbetsmarknadsminister Erik Ullenhag. Inte att förvåna kanske då den förstnämnde är den sistnämndes politiska läromästare.

Jag hade dock hellre sett en annan kille på uppgiften. Utöver att Mauricio Rojas är folkpartist och forskarutbildad har han intresserat sig för konsekvenser av olikheter i sociokulturell bakgrund. Och eftersom mångkultur numera är inskriven i Grundlagen kanske det är på sin plats att börja intressera sig för de som kommer hit mera än att sammanföra dessa till gruppen invandrare.

Rojas visar till exempel att vissa invandrargrupper klarar sig bättre än svenskarna i gemen medan andra befinner sig i konsekvent utanförskap. Om det är Ullenhags ambition att integrera dessa genom "etableringslotsar" önskar jag givetvis honom lycka till, men desto troligare är förmodligen att han gett sig ut på en enda lång ökenvandring genom detta projekt. Bengt Westerbergs utredning kommer att visa detta genom att röna ett mycket stort ointresse.

Fusion som dröjer

Norrbottens Media har ekonomiska problem. Säkert spelar de knackiga upplagesiffrorna för pappersblaskorna in så att annonsörerna drar sig undan.

Roten till problemen är ändå kvalitén på det som distribueras. Två stora regiontidningar är en för mycket, något som inte kan avhjälpas med att konkurrenterna vaktar på varandra. Ingen läsare bryr sig heller om han eller hon läser exempelvis sporten eller nyheter i NSD eller NK. Eller kanske någon annanstans för den delen.

Två alternativ står till buds i en reformerad tidningsmarknad i Norrbotten. Antingen modellen med dubbla ledarsidor i samma tidning efter modell Tidningen Ångermanland. Eller en (liberal)bjässe kompletterad eventuellt med ett folkblad efter mönster Västerbotten, Sundsvall eller norra Hälsingland.

Jämtlandsmodellen där rödhögern käftas med en borgerlig och en socialistisk tidning är ingen framkomlig väg längre. I Jämtland är det dock i motsats till i Norrbotten den borgerliga tidningen som dominerar över den röda Länstidningen Östersund, som i stil med Norrbottens-Kuriren kämpar för sin överlevnad.

En kritisk massa krävs alltså för att producera kvalitetsjournalistik till medborgarna. Klarar Norrbottens Media denna uppgift? Finns det resurser till att lyfta en skamfilad verksamhet?

Märklig rekrytering Svenskt Näringsliv

På den här bloggen har jag tidigare skojat om tidigare FP-stjärnskottet Tobias Krantz lillgammalhet. Sedan Jan Björklund plockade bort den för Lars Leijonborg särskilt vikta tjänsten som högskole- och forskningsminister som Krantz innehade under ett år har det varit tyst kring honom. Faktiskt vet jag inte vad han gjort under tiden. Varit arbetslös?, ja kanske. Under alla omständigheter verkar hans karriär ha kulminerat.

Nu ska han i alla fall bli ansvarig bland annat för utbildning och innovationer hos Svenskt Näringsliv. Lite märkligt kan tyckas eftersom Krantz var en av arkitekterna bakom det forskningpolitiska program som Alliansen lagt fram i regeringsställning, som just Svenskt Näringsliv åtminstone av deras rapporter att döma är starkt kritisk till.

Det finns andra sidor av Tobias Krantz som aldrig riktigt granskades i offentligheten när han fortfarande var på uppgång och måhända har något att göra med att han till sist blev utslängd i kylan av det egna partiet. Jag noterade till exempel en gång att han tillsammans med sin maka ville ändra i föräldraförsäkringen i som det verkade eget intresse, ville inrätta en integritetsmyndighet efter att som riksdagsledamot gjort sig ett namn som motståndare till "myndighetsraseriet", men ändå, värst av allt, med frenesi stod upp i riksdagen och försvarade sitt partis linje i frågan om införandet av öppen psykiatrisk tvångsvård som försätter patienterna i ett rättslöst tillstånd. Så agerar inte en sann liberal heller.

Har Wolodarski haft ett skitjobb någon gång?

Karin Wanngård (S) har på sitt lite speciella sätt satt fingret på ett ökande problem inom arbetslivet. Låg om alls betalda jobb där främst yngre arbetskraft mera ses som insatsvaror i produktionen än människor.

Peter Wolodarski gillar inte Wanngårds utspel (som hon snabbt fick ta tillbaka), något som inte förvånar mig eftersom Wolodarski bland annat visat sig vara en supporter av bemanningsföretagens verksamhetsidé med motiveringen att de "kapar toppar", som jag läste på ledarplats i DN för något år sedan.

Det går att fråga sig om Wolodarski själv haft ett riktigt "skitjobb". I artikeln frågar han sig om Wanngård haft det, vilket väl heller inte är särskilt troligt. På senare tid har jag också funderat över om stjärnskottet på landets största morgontidning har en så särskilt upplyst syn på tillvaron. Detta efter ha läst kritik från denne mot idéer som förgiftar samhällsklimatet eller något dylikt (finns ej på nätet men i pappersversionen). En argumentationsteknik som knappast kan vara hämtad från någon liberal politisk filosof.

Tankar i påskatider

Förra årets påsk var en uppgörelse i det större formatet kring bibliska myter och budskap. Såväl Lena Einhorn som Christer Sturmark excellerade i att ifrågasätta vem Jesus var eller om han alls funnits. För någon dag sedan läste jag om en engelsk forskare som vill tidigarelägga skärtorsdagen och därmed flytta på hela påskfirandet.

Svenskarna brukar betraktas som världens mest sekulariserade folk, och visst är det sant att traditionell religion maskats av intill sådant som tjänstemannautövning kan klara av. Samtidigt finns det frikyrkor som har en rätt levande verksamhet med bibeln som utgångspunkt.

Religion, eller vad som kan sägas gå att lägga under mystisk spekulation, har alltså absolut inte försvunnit ur det svenska samhället. Den har därutöver tagit sig andra former och försvunnit in i andra verksamheter, inte minst i sådana som går under namnet vetenskap. Feminismen har med sina uppsatta dogmer som inte kräver några större intellektuella insatser kanske ställt sig i första ledet i denna rörelse. Andra mot-rörelser ägnar sig också åt dylikt utan oftast att reflektera över att de verkar i samma anda som forna tiders präster och pastorer.

Vi firar fortfarande påsk men i framtiden är det mindre troligt att det är en gemensam angelägenhet för svenskarna. Istället lär andra valmöjligheter stå till buds för den som vill högtidlighålla just sitt budskap. Frågan är bara hur det ska lösas med ledigheter. Har de kristna helgdagarna överlevt sig själva? Sannolikt.

Enkel eller ingen matematik

Stockholms handelskammare har räknat ut eller meddelar att Storstockholmare står för 50 procent av inbetalningarna av statsskatten fastän de bara utgör 20 procent av landets befolkning. Upplysningen är rätt ointressant annat än som ett konstaterande att tjänstesektorn är rätt starkt utvecklad i regionen. Ett känt faktum är nämligen att i de områden som har en arbetsmarknad mera inriktad på kunskapsintensiva branscher så blir konjunktursvackorna mindre djupa.

Lönenivåerna är också överlag högre inte minst på grund av att som i Stockholms fall de flesta företags huvudkontor - såväl svenska som utländska - är belägna där. Fabriksarbetarna håller alltså till på andra ställen runtom i landet, med kraftiga påföljder för det kapital som betalas in till staten där i form av skatter. Ingen beräkning verkar heller ha gjorts beträffande vad stockholmarna får gratis i form av färdigutbildade lantisar som kommer till storstaden. Plus flera andra parametrar användbara i sammanhanget som inte behöver upprepas här.

Det går att fråga sig vad syftet är med att torgföra åsikter av det här slaget. En politik för hela landet kan det knappast vara, snarare sår det split bland medborgarna. Låt gå för att förhållningssättet är naivt men är alla stockholmare beredda att godta det för det? Jag är inte så säker på det. Tack Stockholms handelskammare men den dylik information klarar vi oss utan.