För något år sedan grunnade jag på ett blogginlägg med rubriken Raggarbrudarna Rörelsens Räddning? Nu blev det inte så eftersom Mona Sahlin skaffade sig respass från partitoppen på egen hand.
Men det finns annat att fundera över kring varför S inte fungerar längre som politisk progressiv kraft i samhället. Närmare bestämt fackföreningsrörelsen.
För närvarande leds de tre stora paraplyorganisationerna av kvinnor, visserligen inga raggarbrudar, men ändå kvinnor. Enligt en sällan begagnad term inom statsvetenskapen går makten ut där kvinnor går in. Måhända är den inte lika användbar längre men den kan kanske ändå mana till eftertanke.
Damerna i toppen av SACO, TCO och LO är mina ögon inga förhandlingsmänniskor eller ens "brinner" för uppdraget utan tjänste(män) rätt och slätt. Om detta beror på könstillhörigheten eller något annat får andra svara på. Jag konstaterar bara att vi för tillfället har en svagare fackföreningsrörelse än någonsin.
