En sväng över Europa

Det finns de som menar att högern i Sverige vägleds av en konservatism som saknar djup. Efter en liten boklig utflykt utanför den skandinaviska halvön tror sig kulturkritikern Erik Wallrup ha receptet mot denna sjuka.

Wallrup har tidigare vet jag forskat i musikvetenskap, och de som angriper filosofiska problem utifrån musikaliska perspektiv brukar gör det lite från ovan. Det var under allt annat än särskilt lyckade skribenten Peter Lutherssons redaktörskap på SvD Kultur som jag först kom i kontakt med Wallrups arbetssätt.

Om kulturkonservatörerna tror sig kunna mota kulturradikalerna genom att dra till med Europa von oben tror jag de kommer att misslyckas med sitt uppdrag. För övrigt undrar jag om inte tidskriften Axess och TV är en ganska bra banérförare för ett samtal utifrån konservativa utgångspunkter. Synd bara att jag blir så stel i kroppen efter att ha tagit del av deras argument.

Så bra med OS då

P J Anders Linder vill ta bort alla spärrar i personvalssystemet. Han ser ingen risk i detta att kändiskap vinner på bekostnad av politiken. Snarare överlåts makten äntligen till väljarna som får möjlighet att agera som på vilken marknad som helst.

I dessa dagar är det omöjligt att inte tänka på aktiviteterna på andra sidan Atlanten vid OS i Vancouver. Dessa spel med alla dess möjligheter till frigörande nationalism, är kanske därutöver ett vettigt substitut till krig mellan länder.

I svensk politik lyser idrottsstjärnor med sin frånvaro. I andra länder ser det inte alls ut på samma sätt. På något sätt anses idrott hänga ihop med det föraktade kändisskapet, vilket bara är delvis sant. Kan inte partierna släppa in mer idrottsutövare på sina listor, ja då måste de erbjudas vägar in i de politiska församlingarna på andra vis, lämpligen då genom personval. Den popularitet som våra svenska medaljörer åtnjuter i OS är något annat än den beröm yrkespolitikerna får ta del av. Så öppna upp för lite annan representation.

Nu lämnar råttorna det sjunkande skeppet

Idag kom statistik från Tidningsutgivarna. För många men inte alla är det dyster läsning. Norrbottens-Kuriren hör till de avisor som har anledning att misströsta med ett stort tapp i sin upplaga. Officiellt inte under 20 000 ex, vilket är en uppgift jag har anledning att betvivla.

När jag jobbade som tidningsbud på en av de mest Kurirenlojala distrikten i Luleå förra året så gick det att förmärka ett nästan osannolik nedgång på omkring 25 % av tidningens prenumeranter där. Vågar man generalisera utifrån detta stämmer helt enkelt inte uppgifterna om en upplaga för NK på över 20 000. Till yttermera visso kan påpekas att det finns folk i bekantskapskretsen som jag aldrig trodde skulle ta steget över till "socialistiska" NSD som under året verkligen gjort detta.

Imorgon lär vi kanske får höra mera bortförklaringar i tidningschefens lördagsspalt om varför han misslyckats. Till exempel hur många klick hans tidning brukar få. Hundratusentals unika besökare varje vecka imponerar kanske på någon. I jämförelse med andra jämbördiga tidningar i övre Norrland ligger ändå Kuriren illa till, och har bara Norra Västerbotten efter sig. Och ifråga om sidvisningar ligger Norran före, vilket säger något om kvalitén på innehållet i blaskan.

Orsakerna till problemen för Norrbottens-Kuriren är flera. En övergripande strategi verkar saknas. Många av tidningens journalister är direkt okunniga och fega på att sticka ut. De som ändå gör det mobbas med tiden bort, ett öde som även kan drabba intervjuade i denna självfönekelsens förlovade region. På sikt finns givetvis ingen annan lösning än att NSD och Kuriren går ihop till en tidning, med en borgerlig och en socialistisk ledarsida, något jag propagerat för tidigare. Dessvärre befarar jag att denna oundvikliga utveckling kommer att gå för långt innan något händer och att medieproducenterna kommer till skott alldeles för sent i något slags raseri. Konsekvensen kan då bli som någon kommentator skrev idag att Norrbotten blir det första papperstidningsfria länet.

Början till de medlemsburna partiorganisationernas fall

Det har varit ett visst ståhej de senaste dagarna kring att en moderatpolitiker värvat anhängare till provvalet i Stockholms stad genom att betala deras medlemsavgifter. Frågan är väl om det är så mycket att uppröras över egentligen. För även om tillvägagångssättet inte går att försvara de jure så kanske det gör det de facto.

Vad jag menar är att det här med medlemsburna partiorganisationer mer och mer liknar en chimär. Redan på sextiotalet skrev Herbert Tingsten på DN:s ledarsida om hur partiernas ideologier övergår i pragmatism mellan valen, för att vakna till tillfälligt liv när det är kampanjdags igen. Att det då finns de som väljer okonventionella metoder för att ge utrymme åt sin person inför valen ser jag bara som ett friskhetstecken i demokratin.

Vore det inte val i höst hade det här varit ett ypperligt tillfälle för Moderaterna att gå i bräschen för att ändra på det svenska partisystemet (Folkpartiet ligger redan före). Det var för övrigt synd att översynen av Grundlagen tidigare stannade vid en halvmesyr ifråga om personvalet.

Att lägga livet tillrätta

Den rödgröna oppositionen i Stockholms läns landsting lanserar idag ett alternativ till Vårdval Stockholm på DN Debatt. Rätt snabbt fick dock dessa svar från landstingsrådet Birgitta Rydberg som menar att de oppositionella plankar ett beslut som ska fattas. Det man kan konstatera är således att det kan vara riktigt trångt i mitten inom landstingspolitiken.

Rydberg menar ändå att den fria etableringsrätten ska avskaffas med de rödgrönas förslag. Om de båda alternativen är överens om en mer behovsstyrd vård så reagerar jag ändå på ordvalet som oppositionen använder. Dessa talar om ett "hälsoval" i Stockholm, och i bakgrunden är det paternalistiska begreppet folkhälsa inte långt borta. Skulle debattpositionerna analyseras i form av diskurser är nog det troliga att skiljelinjerna blev tydligare. Men ok, en ersättningsmodell som tar hänsyn till individens vårdtyngd ska inrättas oavsett majoritet. Frågan är då var dennas personliga upplevelse av sitt hälso- eller sjuktillstånd kommer in? Är det möjligt att nå kunskap om detta på egen hand, och i så fall var kommer det egna ansvarstagandet in?

En riktig dumdom

Igår rapporterades det om ett fall där Diskrimineringsombudsmannen drivit ett ärende där en muslimsk man fått sin arbetslöshetsersättning indragen på grund av att han inte tagit i en kvinnlig företagarrepresentant i hand i samband med ett möte om en praktikplats.

Den första tanke som dyker upp hos mig är varför DO tagit sig an just ett fall som sägs röra religiös diskriminering? Dagligen utsätts väl lutherska svenskar för diverse sanktioner och kränkningar utan att vi för den skull har rätt eller lätt att få våra saker prövade inför domstol.

Hur Stockholms tingsrätt resonerade när de kom fram till domslutet är en gåta. Det är möjligt att den "signalerar statsmakternas omprövning av Sveriges etablerade könsutjämningspolitik till förmån för återgång till reaktionär könsdiskriminering", som Erik Cornell skriver i SvD. Är det så illa fordras det en upprustning av jurisprudensen i landet om det finns någon.

Rättsfall av progressiv karaktär

Veckans stora debattämne torde ha varit dråpanklagelsen mot läkaren vid Astrid Lindgrens barnsjukhus. I ett större perspektiv handlar frågan om det finns yrkesgrupper och verksamheter som så att säga står över lagen.

Med vården är det nämligen lite som med utbildning. Det är svårt att med rättsliga medel ifrågasätta läkarbehandling eller lärarens beslut. Ändå finns det en del lagstiftning som möjliggör anmälningar, men den vanliga gången är att tilltag av dylikt slag omdefinieras till "synpunkter". Gud nåde den som vågar komma med konstruktiv kritik av våra samhällsauktoriteter.

Nu tycks det i alla fall ha uppenbarat sig en del jurister som intresserar sig för att tillämpa lagen mera i linje med mänskliga rättigheter. De svenska fallet vid ovannämnda vårdinrättning har sannolikt fått syre genom turerna kring Michael Jacksons död. Vilka än utgångarna av dessa ärenden blir så handlar det om genombrott för rätten att få sin sak prövad inför domstol.

Var detta en passning till Birgitta?

Cecilia Wikström (FP) skriver idag om vikten av att hålla offentliga utfrågningar med tillträdande ministrar. Inspirationen till artikeln kommer från hennes arbete i Europaparlamentet där detta förfarande används.

Samtidigt går det inte att undvika en tanke om att Wikströms utspel har något att göra med gårdagens utnämning av Birgitta Ohlsson till EU-minister. Kanske så att hon inte var riktigt nöjd med den som fick jobbet trots att hon själv visst ska ha tackat nej till det.

Det är inte ens fel när två träter

Anna Kåver, med den långa titeln leg psykolog, specialist i klinisk psykologi, leg psykoterapeut, handledare och författare, manar till vapenvila mellan de två skolorna inom den psykiatriska behandlingsvetenskapen. Psykodynamisk terapi sprungen ur freudiansk psykoanalys står mot kognitiv beteendeterapi som utgår från behaviourismen.

Med tiden har jag intagit en iakttagande position i denna strid av den enkla anledningen att det inte brukar vara ens fel när två träter. Den egentliga orsaken till meningsskiljaktligheterna ligger trots detta mindre i bristande vetenskaplighet hos de båda inriktningarna, mera i de som sökt sig till verksamheten. Inom psykiatrin finns det lika många idéer om vägen till själens frälsning som det finns personer som närmat sig ämnet. Är det någonstans det finns ett behov av kvalitetssäkring så är det just på detta område.

Saab igen

GM hittade en ny ägare till Saab i alla fall. Så nu kan anställda och underleverantörer andas ut ytterligare en tid. Det är nämligen ett hästjobb Spyker står inför om man ska upp i över 100 000 tillverkade bilar per år igen. Det återstår säkert en del turer i frågan ännu.

Det är lite oklart vad regeringen egentligen haft för betydelse i det som pågått. Tidigare har jag varit kritisk mot näringsministerns ageranden, som åtminstone officiellt gått ut på en låt-gå-politik med vissa löften om stöd till miljövänlig teknik åt biltillverkaren. Ett underbetyg måste ges åt landets s k ekonomijournalister som sprungit omkring som yra höns och verkar ha haft väldigt dålig koll på läget. Analyserna har mer liknat gissningar.

En konsekvens av exemplet Saab och det här med att styvnackat avböja statlig inblandning vad beträffar ägande i bilindustrin är en hållning som kommer att avta med åren. Bara en sådan sak som att regeringen uttryckligen sagt att man, visserligen i namn av forskning, efterlyser miljövänligare bilar, kommer på sikt att innebära ett mer omfattande statligt engagemang i biltillverkning. På andra håll i världen kan liknande tendenser skönjas så varför skulle det inte komma att bli så här?

Stora investeringar men få varaktiga jobb

Vi har ofta fått höra, nästan under hela 00-talet, att det investeras i mångmiljardklassen i Norrbotten. Det borde innebära att tillväxten i regionen gynnas och att nya arbeten skapas där.

Dessvärre har det blivit så att de positiva effekter satsningar på gruvor, stål och vindkraft givit är mera av tillfällighetskaraktär. Lite som blev fallet i östra Tyskland efter återföreningen när bostäder och vägar rustades upp men mycket lite blev kvar i form av produktion när de västligt belägna företagen var färdiga där.

Mot bakgrund av detta går att fråga sig vad man ska med Norrland till. Att resurserna till sjukvård och utbildning i möjligaste mån ska spridas ut över landet ifrågasätter inte många. När det handlar om näringslivet verkar inte denna målsättning lika självklar. Det talas gärna om globaliseringens effekter när produktion flyttar utomlands. När produktion inom företag flyttas inom landet heter det något annat, som omlokalisering.

Felet ligger dock inte bara hos de stora företag som hellre bedriver sina verksamheter på andra håll än i norra Sverige. Ansvaret ligger lika väl hos befolkningen i landsdelen bland vilken det inte saknas entreprenörsanda. Problemet uppstår när steget ska tas från småföretagare till att blir större men inte störst. Följaktligen ser det ut så idag att det dräller av enmansföretagare i Norrbotten medan de medelstora företagen är få och de riktigt stora inte heller är så många men med väldigt stor omsättning. Om fler alltså kunde tänka större men inte störst tror jag norra Sverige i allmänhet och Norrbotten i synnerhet skulle kunna bli något mer än en turistanläggning i sörlänningarnas ögon.

Röda korset och arvodena

Roger Akelius valde bort Röda korset som förmedlare av sina välgörenhetspengar till jordbävningskatastrofen på Haiti med motivet att chefen för denna organisation är överbetald. Vem är då denne? Ja ingen annan en förre folkpartiledaren och "socialliberalen" Bengt Westerberg. Han ska visst ha över 800 000 i årslön.

Det verkar vara något av en lag att avdankade toppolitiker efter karriären lyckas komma över sysslor som inbringar väl tilltagna summor i form av inkomster vare sig de benämnes arvoden eller något annat. Ursäkta mig, men brukar det inte talas om politikers uppgifter som lekmannainflytanden? Och vad motiverar i så fall inkomstnivåer i närheten av miljonen eller i de mest groteska fallen mångmiljonnivåer?

Mitt förtroende för Bengt Westerberg naggades allvarligt i kanten när han på ett ganska populistiskt sätt ordnade fram medborgarskap åt Ludmila Enquist. När det nu står klart att en folkpensionär dövar sitt sociala samvete med hjälp av en VD-lön måste man nog säga att såväl Röda korset som dess styrelse glömt bort vad de egentligen är till för.

Hoola Bandoola hade fel

Mikael Wiehes slavande uppå Keops pyramid är väl bekant vid det här laget. Uppgifter idag i DN borde ge Wiehe betänkligheter över den textrad han plitade ihop en gång i tiden. Historikerna har länge tvistat om huruvida Keopspyramiden uppfördes av fria arbetare eller möjligen tvångsutskrivna bönder eller slavar. Nu ges ytterligare stöd åt hypotesen att det var de förstnämnda som utgjorde den huvudsakliga arbetskraften i monumentalbygget.

Det vore kanske på sin plats om Wiehe, och större delen av resten av proggrörelsen för övrigt, skulle börja fundera över ett annat mastodontprojekt mera närliggande i tid och rum, nämligen bygget av Vitahavskanalen. Detta slutfördes under svåra umbäranden av slavarbetskraft från Gulag-lägren. Alexander Solzjenitsyn har bedömt att 250 000 arbetare omkom under den korta tid bygget pågick. När blir det progressivt att sjunga om denna form av utsugning?

Kul med lite socialliberalism

Oppositionsrådet i Täby, folkpartisten Mats Hasselgren, anklagar i ett inlägg det moderata fotfolket för att inte gå i takt med partiledningens direktiv. Han bör dock hålla sig för god för att ta i för mycket i dylika ärenden eftersom hans eget partis officiella linje torde representera en hållning som mera påminner om Täbymoderaternas privatiseringsiver.

Man får förmoda Hasselgren skriver ur en socialliberal utgångspunkt. I den acklamativa demokrati som Sverige alltmera börjar likna, och som gynnar framväxten av andra politiska rörelser, så går situationen mot ett tillstånd där politiska ideologier blir en handelsvara. Just nu tycker jag att socialliberalismen företräds bäst av socialdemokratin. Åtminstone att döma av S-topparnas budskap.

Huruvida Hasselgrens DN-artikel kan starta en debatt inte bara om privatiseringars välsignelse, utan också om hans eget partis socialliberala arv, är en fråga för framtiden. Dessvärre tror att den spelats bort inför valet och att folkpartiet kommer att behöva profilera sig hårt i en helt annan fråga som kommer att skicka dem farligt nära spärren till riksdagen.

Vårt behov av akademisk kunskap

Har alldeles nyligen tagit del av en rapport från Riksrevisionen som granskat huruvida regeringen och berörda myndigheter tagit sitt ansvar ifråga om att främja studenternas anställningsbarhet. Termen härrör från målformuleringen i Bolognaprocessens dokument angående "employability".

Utöver den gedigna genomlysningen av ämnet gjorde rapportörerna ett rätt anmärkningsvärt konstaterande: i Sverige tar i dagsläget 40 000 högskoleutbildade varje år ut en examen medan endast 20 000 akademiker går i pension. Även med hänsyn tagen till regeringens stolta deklarationen om det framtida "kunskapssamhället", så råder det sannolikt en oerhörd diskrepans mellan behov och utbud på arbetsmarknaden för akademiker.

Ekonomihistorikern Lars Magnusson har analyserat vad han kallar den tredje industriella revolutionen och bland annat funnit att en stor del av den framväxande tjänsteproduktionen är relaterad till värdeökande processer som kan kallas industriella. Alltså kanske inte alltid vad som kommer ut av akademiska studier får man förmoda. Även andra artiklar har rätt nyligen dragit en lans för industrins betydelse, och senast igår tog PJ Anders Linder död på ryktet om den svenska industrins förestående död.

Vore jag ansvarig för den högre svenska utbildningspolitiken skulle jag ta till mig av dessa fakta. Sedan är det en helt annan fråga att regeringen helt öppet numera använder högskolorna som en buffert för att förbättra arbetslöshetsstatistiken. Att påstå att det skulle finnas särskilt många arbetslösa industriarbetare som tycker det är läge att skaffa sig akademisk utbildning bara för att det inte finns några jobb är bara långsökt.

Så blev det så i alla fall

NSD ska söka presstöd. Som andratidning i Luleå finns den möjligheten. Annars var motivet en gång till att inte slå ihop Kuriren och NSD till en tidning att arrangemanget upprätthåller en sund konkurrens, bra för alla.

Jag påminde för drygt ett år sedan dåvarande tidningschefen på NSD Lennart Håkansson om att såväl NSD som Kuriren och Piteå-tidningen då visst mottog presstöd, låt vara i form av ett mindre belopp till distributionen av morgontidningarna. Håkansson svarade att det inte var ett ämne att diskutera, med motiveringen distributionsstödet är konkurrensneutralt, vilket inte är korrekt att gå efter vad som står i betänkandet Mångfald och räckvidd (SOU 2006:8). Debatten kvävdes så att säga i sin linda men har nu alltså åter aktualiserats.

Lennart Håkansson har slutat på tidningen. Men om nu NSD tänker sig att få del av presstödet, vad är då meningen med att ha kvar två tidningar på samma ort om det är en ambition hos ägarna Norrbottens Media att agera på affärsmässig grund? Om presstödet (detta förtäckta partistöd) avvecklas kommer inte jag att sörja. Förmodligen heller inte andra vänner av kvalificerad samhällsinformation som är trötta på att ta del av artiklar vars sammanlagda innehåll räknas ihop på det ologiska sättet 1+1=1.

Olofsson i händerna på Stureplanscentern

GM lägger ned SAAB. De första efterhandsanalyserna pekar ut den stora biltillverkaren som en dålig ägare och huvudorsaken till att SAAB upphör med sin produktion. Men kommentarerna idag gäller också huruvida regeringen kommer att skadas av detta skedda.

Att oppositionen skulle låta höra av sig och efterlysa mera statsåtgärder är inte att förvåna. Däremot är det kanske ändå konstigt att regeringen inte agerat som andra stora biltillverkarländers regeringar gjort och gått in med stöd. En allmän uppfattning om orsaken till förhållandet är att centern med Maud Olofsson som ansvarig minister för allt i världen inte vill bli en ny kris-Nisse Åsling (som inte lyckades rädda varvsindustrin en gång i tiden trots stora insatser).

Det finns en del skillnader mellan en krisande bilindustri och om hur båtbyggarindustrin krisade en gång i tiden. Den sistnämnda knäcktes i Sverige främst av ett högt kostnadsläge, men även av att den japanska varvindustri som ryckte fram på svenskars och andra västländers bekostnad, räntesubventionerades av Bank of Japan. Problemet idag har aldrig varit att SAAB måste flytta verksamheter till låglöneländer för att överleva, utan problemet handlar mera om försäljningssidan kort och gott.

En rapport framtagen av centerstödda tankesmedjan FORES underkänner statligt ägande av den typ av företag som tillverkar bilar. Häri ligger nog mera förklaringen till att Maud Olofsson tillsammans med Sven Otto Littorin bara kan utlova mer av den arbetsvård som det talades så negativt om före valet. I händerna på en före detta Handelshögskolestudent är det troliga mera att slutsatsen blir att företagsamhet måste bedrivas i privat regi på alla marknader utom de med inneboende konkurrensproblem. Men är bilindustrin så verkligt konkurrensmässig? Och kan man inte på sätt och vis säga att den är en s k mogen bransch, och därför likt kol- och stålproduktion möjligen kan lämpa sig för verksamheter i statlig regi? En stilla fundering i beaktande av att Henry Fords löpande band fyllt hundra år.

Maria mot makten?

Det har under hösten blossat upp till diskussion huruvida miljöpartiet står för det liberala alternativet i svensk politik. Debatten har därtill underblåsts av det faktum att partiets ena språkrör nått högre popularitetssiffror än Mona Sahlin och därför vore det mera självklara namnet till posten som de rödgrönas statsministerkandidat.

De med tydligare liberala sympatier ser nog hellre Maria Wetterstrand som ingående i en mittenregering bestående av FP, C, KD och MP. I vad måtto detta projekt är realiserbart kan jag inte med tvärsäkerhet uttala mig om. Miljöpartiets nyvunna popularitet bland storstadsliberaler attackeras inte minst från höger, bland annat med motivering att partiets politik är tom på innehåll eller rentav falsk. Om Nyhetskvarnen har för avsikt att mala ned Timbro genom att ta in deras inlägg kommer de säkert en bra bit på vägen med smedjans nuvarande ledning. Det återstår emellertid en del arbete för miljöpartisterna om de vill återupprätta sin forna roll som alternativet i svensk politik.

Climategate och klimatet

Inför Köpenhamnsmötet har det handlat mycket om Climatgate, som har sin upprinnelse i den modernaste formen av inbrott. Skillnaden mot när demokraternas högkvarter 1972 fick mera fysisk påhälsning dock påtaglig. Den gången handlade det om att komma över material i syfte att få fördelar gentemot en konkurrent i kamp om makten.

Dataintrånget på University of East Anglia rör mera frågan om hur diskussionerna egentligen går angående den globala uppvärmningen bland de som i varje fall utåt sett är helt övertygade om att deras huvudhypotes stämmer. Motståndarna till denna, även kallade skeptiker fastän de allra flesta bland dessa också är forskare, kan knappast kallas jämbördiga i resursväg med växthuseffektskramarna. Ingen politiker av Nixons kaliber har de heller till sitt förfogande. Så varför kalla det hela för Climatgate?

Acklamativ demokrati

Inte för att jag direkt minns den exakta termen Habermas använde, men han menade i alla fall att i det senkapitalistiska samhället så tenderar offentligheten gravitera åt det kommunikationssätt som var det rådande under feodalismen, eller mera konkret uttryckt som förhållandena var exempelvis när Ludvig XIV regerade i Frankrike. Den historiska utvecklingen riskerar med andra ord att regrediera till ett tidigare stadium bort från den ideala samtalsformen som fanns redan i det antika Grekland men i mer modern form nådde sin höjdpunkt på diskussionklubbarna i Storbritannien redan mot slutet av 1600-talet och något århundade framåt.

Den acklamativa samtalsformen påminner i rätt hög utsträckning om hur de svenska politiska partierna talar till sina sympatisörer. I varje parti verkar det råda en klyfta mellan folket och eliten, av vilka de förstnämnda inte sällan kallas "gamla" medan de sistnämnda hellre kallar sig nya. Moderaterna är det tydligaste exemplet på detta under det att folkpartiets program är utformat av kravliberalerna som talar till många vilsna socialliberaler. I centern talar Stureplansfalangen till Åsa-Nissemarxisterna ute i landet medan partier som kristdemokraterna talar till det så kallade verklighetens folk numera. På den rödgröna sidan har man inte samma krav på sig att sälja in ett budskap, men det är klart att även här går djupa klyftor inom partierna som oppositionsrollen för närvarande döljer. Borgerligheten har alltså anledning till oro om den ska fortsätta med att tillämpa demokrati enligt acklamativ modell. Skälet till detta är ett groende missnöje med partipolitiken överhuvud som kan ta sverigedemokraterna till riksdagen.