Det ultimata exemplet på att politik blivit ett yrke

Landshövdingen i Sveriges mest politiska region har fått förlängt förordnande. Detta sträcker sig nu till 2011 då Per Ola Eriksson går i folkpension. Eriksson fick jobbet som förläning efter centerns samarbete med socialdemokratin mellan 1995 och 1998. I detta ska han enligt vissa ha haft en nyckelroll.

Att Per Ola Eriksson får gå vid 65 kan inte tolkas på annat sätt än att politiken definitivt blivit ett yrke. För inom vilket annat område skulle han ha kunnat jobba om han fått gå tidigare? Ingenstans förmodligen eftersom han sedan länge är en förbrukad kraft. Tack vare regeringen slipper han nu går på a-kassa i två år.

Samtidigt meddelas att residensstaden Luleås 60-åriga kommunalråd Karl Petersen siktar på en mandatperiod till, vilket skulle innebära att han blir folkpensionär samma år som valåret 2014.

Är det så här det ska se ut med folkrepresentationen så är läget för närvarande katastrofalt, vilket måhända beror på att folket sover. För egen del är jag mera inne på att en ordentlig reform av representationen är mera nödvändig just nu än någonsin tidigare.

Kultursidorna uppe i det blå

Filosofin ställer frågor medan religionen ger svar brukar det heta. Hur det står till med kulturens uppgift är ett annat problem. Redaktören på en kulturredaktion brukar vanligen varken kunna ställa frågor eller ge några svar.

Så går det väl också att se på kultursidorna i dagstidningarna i landets översta del. Utöver att det verkar bli allt vanligare med att samma artikel står att läsa eller samma ämne behandlas i båda tidningarna så har de båda respektive redaktörerna klara beröringspunkter: de svävar numera i det blå.

Hon på högertidningen befinner sig inte på samma höjder som han på vänsterblaskan men rör sig ändå i enlighet med den tankelogik som ofta praktiseras häruppe i de högre rymderna. För en vecka sedan var jag på ett privat besök på Försvarsmuseum i Boden och kunde då konstatera att två av utställningarna där lite komiskt kommit att förlägga centrum för det händelserna i det Finska kriget i Norrbotten respektive kärnan för det svenska försvarets utveckling i Boden.

Ingenting kunde givetvis vara mera felaktigt men ändå ett klart uttryck för mindervärdeskomplexet hos de som står bakom museet. Till råga på allt var någon som kallats historiker den som med hjälp av kunskaper hämtade från Wikipedia den som ställt i ordning det som skulle föreställa den roll Västerbottens regemente hade i Finska kriget, vilket förstås bara förstärkte uppfattningen att detta hade en rätt underordnad roll i sammanhanget.

Även om jag i en artikel jag sände in till NSD ändå försökte göra någonting positivt av de överdimensionerade utställningarna eftersom det i Boden även fanns en avdelning om skidsportens historia så var det här inget för redaktörerna på tidningen. Den ene av dem, Patrik Boström, skrev en gång till mig och beklagade sig över tvärsäkerheten i den norrbottniska mentaliteten och den stora förekomsten av kommunister i regionen bland annat, samt gjorde sig för några år sedan lustig över bloggare. Idag har han en jaktblogg på sin tidning och begav sig igår upp i de stora idéernas blå genom att kritisera FN. Ursäkta mig, men vem bryr sig vad någon lite tyckare i det översta Norrland har för synpunkter på dylikt? Är det då inte intressantare med aspekter på företeelser i närområdet?

Boström menade även att då han hörde av sig att hans "socialiberala" utgångspunkt som han växt upp med i Västerbotten inte stämde överens med de politiska uppfattningar som finns i Norrbotten. Men efter att ha läst P O Enquist "Ett annat liv" och om dennes definition av sig själv som socialliberal så är jag fortsättningsvis på min vakt när ordet nämns. Enquist hyllade som väl för de flesta bekant är Pol Pots politik som syftade till att göra folk av människor genom att driva ut dem ur städerna, vilket dessvärre är en uppfattning som finns lite varstans i regioner som kan kallas fattiga.

När kommer den dag vi får en sant kulturliberal vinkel på förhållandena i nordligaste Sverige som förmår ställa nya frågor istället för att bara följa med strömmen som döda fiskar. Är det måhända en anspråkslös bloggare som ska utföra den uppgiften?

Vad tyst diplomati får kosta

Regeringen med Carl Bildt i spetsen berömmer sig för att ha fått loss en svensk straffånge med hjälp av framgångsrik tyst diplomati. Det vanliga när denna förhandlingsmetod använts är annars att de som inte får komma hem råkat illa ut på grund av behandling som krockar med vår västerländska uppfattning om vad humanism är. Så är knappast fallet med Annika Östberg, något denna artikel gör klart.

Hon har för de brott hon begått suttit av nog med år och hon är nog vid det här laget också färdigkorrigerad (som det skulle kunna heta om målet med amerikansk kriminalvård). Säkert har det också varit den svenska regeringens uppfattning. Men det är inte dennas uppgift att ta sig an ärenden av dylikt slag, särskilt inte i en demokrati. Som tårta på allt kostade Östbergs hemresa de svenska skattebetalarna en bra bit över en halv miljon. Den tysta diplomatin mycket troligt ännu mer.

Att det handlar mycket om pengar i det här fallet överensstämmer också med de uppgifter som sagt att Kalifornien inte har råd med nuvarande antal fångar i delstaten och därför släppt Östberg. En del får kosta mycket men uppenbarligen inte för mycket är den slutsats som går att dra av detta.

Att sedan landets största och av någon betecknad som landets malligaste morgontidning försöker dra paralleller mellan det här och den fängslade journalisten Dawit Isaak i Eritrea måste anses som en blunder av sådant format att hela kampanjen för denne nu skadats allvarligt.

Krisen som övergick i en annan kris

Den förhanden varande stora krisen är naturligtvis som alla känner till av ekonomisk karaktär. Bara för ett år var den stora krisen av ett helt annat slag. Den globala uppvärmningen har idag övergått i det globala finansystemets kollaps till följd av för vidlyftig utlåning. Precis som det brukar vara när ekonomiska kriser slår till.

Klimatkrisen är väl på intet sätt löst. Ändå talas det väldigt lite om den globala uppvärmningen när det finns andra mer akuta problem att lösa. Tankegången leder in på om det snarare är behovet av kristänk som ställer till det än påstått empiriska belägg för fenomenet. Visst har vi en global lågkonjunktur för tillfället men det är inte första gången. Och visst ökar temperaturen på jorden men för ett par decennier målades skräckscenarier upp om en kommande istid.

På lite mera nära avstånd i mitt eget liv gör sig ingen temperaturstegring särskilt bemärkt. Skidsäsongen ser ut att bli mycket lång på orten där jag bor. Åkbara spår har funnits oavbrutet sedan mitten av november. Och sätter det inte igång att tina något alldeles förskräckligt kommer det att gå att åka på Ormberget kanske lika länge som i fjol då spårpersonalen kunde genomföra den mycket unika åtgärden att dra spå rekordsent, dvs. på Valborg.

I konkurrens med Den Stora Idén om jordens uppvärmning kommer hela tiden nya rön som motsäger vad jag skulle vilja beteckna som en domedagsprofetia. Särskilt har jag fäst mig vid en teori som säger att jordaxels lutning ökat, vilket skulle betyda att kyla/värme förflyttat sig längs breddgraderna. Tänk om det vore så enkelt att detta är en naturlig rörelse. Då skulle det lätt gå att komma fram till andra slutsatser som bättre överensstämde med det faktum att snön de sista två åren faktiskt legat längre kvar på våren än normalt.

Störst

Idag jublas det nog i Piteå sedan länsstyrelsen sagt ja till den jättelika planerade vindkraftparken i Markbygden. Det återstår ändå en del processande i frågan, bland annat drabbas rennäringen av projektet. Av många kommentarer att döma så ses det hela som återigen ett exempel på utsugning av norra Sveriges resurser. När vindsnurrorna är färdigbyggda försvinner produktionen från regionen och kvar står dessa med ett minimum av underhållsbehov som ger jobb på orten åt endast ett fåtal. Det som kommer ut av anläggningen i form av el försvinner söderut i syfte att försörja industrier och annan konsumtion där. Mönstret känns igen.

Jag ser det hela på ett lite annat sätt, lite som en relik från andra satsningar som visserligen inte blev av men ända kan sägas känneteckna hur många i nordligaste Sverige ser på hur industriell utveckling bör bedrivas. Såväl Stålverk 80 som aluminiumsmältverket i Piteå var typiska exempel på detta, och idag är det väl ingen som av ekonomiska skäl begråter att dessa svulstiga planer aldrig förverkligades. Däremot tycks inte idén om att vara större än störst ha somnat av hos norrbottningarna.

Ett mindre vindkraftprojekt på Fårön utanför Piteå försvann så att säga i hanteringen när planerna om Europas största vindkraftpark började ta form. Hur det går där vet jag inte. I alla fall verkar det inte särskilt intressant att skriva om något som kommer helt i skuggan av vad som är pågår. I Storön utanför Kalix har det uppförts en vindsnurra men inte heller den tycks vara värd särskilt mycket uppmärksamhet. Vad jag vet så är då ett andra kraftverk på gång att sättas upp där.

Om småskalighet är ett motto för det parti som inom regeringen verkat mest för en utbyggnad av vindkraften så borde inte anläggningen i Markbygden byggas alls. Utöver risken som tas att allt kan sluta i ett jättelikt ekonomiskt fiasko så missgynnar bygget en demokratisk utveckling som kunde ha tagit fart om lokalsamhället i någon form kunde ha tagit hand om vindkraftsresursen genom mindre anläggningar men i större antal. Som det ser ut just nu hamnar vindkraftutbyggnaden i Norrbotten i ett läge som för tankarna till Sovjetunionen. Och det i Piteå kommun där man inte sällan berömmer sig av sin starka lokala förankring.

Sett i ett större sammanhang handlar ändå kanske hela frågan om något helt annat. Med vindkraftparken i blåshålet i ödebygden väster och söder om stan beräknas eluttaget som går att göra från Lule älv bräckas, och det är sannerligen inte dåligt. Var det någon som sa att piteborna någonsin kommer att ge upp tanken att bli större eller värre än staden i norr?

Ekonomiska extravaganser i hockeyhålan

Lågkonjunkturen som vi för närvarande genomgår slår hårt över i stort sett hela fältet. Det är inte bara de konkurrensutsatta privata företagen som har problem, utan också kommunerna. Än så länge väntar vi dock på att det statliga myndighetsväsendet ska beröras av vad som pågår.

Med all rätt och enligt den ekonomiska skolboken håller finansministern hårt i pengarna vad beträffar räddningsaktioner till kommuner och landsting som hotas av stora underskott. Dessa gör bäst i att försöka lösa sina problem själva. Och visst finns det de som gör det också. Inte i Luleå dessvärre där ett ombyggnadsprojekt av lokalen för ishockey pågår mitt i värsta krisen.

Tidigare fick hockeylaget köpa anläggningen till rabatterat pris och med hyran betald. Luleå kommun är således ändå på sätt och viss involverad i det hela. Och eftersom det talas om Luleå hockey som kommunens starkaste varumärke så lär inte de politiska företrädarna släppa greppet om detta guldägg i första taget. Om det nu är något guldägg.

Vidgas perspektivet till hela elitserien är frågan om inte verksamheten i stort är kraftigt subventionerad, med lagen som lokalklenoder som i likhet med Volvo och Saab eventuellt inte är konkurrenskraftiga på marknaden. På orter där hockeyn är stark, och jag betvivlar att den står särskilt stark längre ens i Luleå, är detta synsätt ofta det förhärskande i offentliga sammanhang.

I praktiken torde det emellertid stå till på ett annat sätt. Om den ekonomiska kristidspolitik som säger att lågkonjunkturen endast är ett uttryck för ett återställande av de extravaganser som högkonjunkturen ställt till med så borde det inte byggas om på Coop Arena idag. Det utbud som förströelseindustrin kan erbjuda numera motiverar dessutom inte argumentet "bröd och skådespel" åt folket som tröst i eländet. Istället ska vi nu ta tillfället i akt och fråga oss om vad vi egentligen behöver Luleå hockey till.

Valet av S-ordförande ett tecken på det tradtionella partiväsendets förfall

Sossarna i Norrbotten valde ny ordförande i helgen. Två kvinnor stod mot varandra, men som vanligt när detta parti utser företrädare så handlade det förmodligen om att rätt person förhandlats fram.

Ny S-bas blev i alla fall Karin Åström från Överkalix. En såvitt jag vet rätt anonym politiker med riksdagserfarenhet. S-distriktet i Norrbotten har bara drygt femtusen medlemmar, vilket borde tala för att valet av Åström inte kommer att innebära någon vidare skjuts åt rörelselivet.

Annat var det förr kunde det gå att säga. Men faktum är att medlemsmöten enligt den traditionella folkhemsmodellen sakta men säkert håller på att dö sotdöden. När ska vi, och då menar jag inte främst sossar, inse att framtiden snarare ligger i kampanjer efter amerikanskt mönster för att vidmakthålla en levande demokrati.

Förhållandena i USA, världens första moderna demokrati, brukar bespottas inte minst i Sverige. Vem har inte fått lära sig i skolan om hur få de är av de röstberättigade som ställer sig bakom presidenten. Men vilka är det egentligen av de som röstar på S i Norrbotten som ställer sig bakom Karin Åström? Eller vad säger egentligen s-väljaren i gemen om Mona Sahlin? Frågor som dessa kanske kan tjäna som en startpunkt i syfte att ruska liv i den rätt trötta svenska demokratin.

Kommunens största misslyckande

Ikväll tog jag mig för att springa vårens första långpass runt Luleå stad. Rundan på 19 km avverkades på rekordtid i många minuter räknat, mycket som en följd av att ingen som helst snöröjning hade utförts efter den nederbörd som fallit under hela dagen.

Faktum var att jag inte såg ett enda fordon i farten i syfte att göra vägar och gångstigar farbara. Inget arbete hade heller utförts i den vägen förutom på det märkliga stället på gården där jag bor. Trots att det hade slutat snöa var det bara skottare på villatomterna i farten, vilket måste anses som anmärkningsvärt.

Den dåliga snörjningen den här vintern har upprört många kommuninvånare, och frågan är om det inte är ett av kommunens största misslyckanden på flera år nu. Går det inte för en vinterstad att klara av ett dylikt uppdrag, ja då är det illa.

Vad ett starkt varumärke kan göra

Idag är det fyra veckor exakt sedan jag åkte Vasaloppet. Det är alltid roligt att röra på sig även det i år var rätt mycket strul innan jag kom till start. Medalj blev det ändå endast med omkring trettio sekunders marginal.

Efter loppet passade jag på att inventera omgivningen i målområdet och kunde då notera att en del av "efterssläntrarna" hade riktigt god åkteknik. Jag fick också vara med om prisutdelningen till de allra främsta åkarna.

Annars är ju det viktigaste med den här tävlingen den egenupplevda uppfattningen av ens prestation, något som ibland har en tendens att komma bort i tävlingshetsens största allmänhet. En annan aspekt i sammanhanget är vilken betydelse Vasaloppet har för bygden i Dalarna. Något dylikt finns inte på många andra håll i landet, kanske en källa till stolthet som andra glesbygdsorter skulle vara betjänta av, eller i varje fall kunna fungera som ett lyft för ett Inlandssverige som sakta håller på att förblöda.

I den region där jag bor har Jante en stark ställning, en företeelse jag inte kunnat notera bland dalmasarna på samma sätt. Det sjuder av liv i varje stuga, särskilt mycket ödegårdar kunde jag inte se bland landskapet på väg till loppet genom Hälsingland fram till starten. Jag vill med detta inte säga att varje region behöver sitt eget Vasaloppet, händelseförloppet är förmodligen dubbelriktat, orsak och verkan inte klarlagd. Men något som bygden har att vara stolt över, ett varumärke av vad slag det vara månde, är förmodligen en förutsättning för glesbygdens överlevnad.

Mannen som satte sig själv i kylskåpet

Som jag tolkar den här artikeln så har Anders Mansten, läkare och landstingspolitiker, lämnat folkpartiet. Egentligen är det väl inte att förvåna eftersom det rör sig om en kille utrustad med en emininent förmåga att hamna i konflikt med sin omgivning.

För de publicistiska organ som gett utrymme åt Manstens åsikter, och det är inte litet, är det här rätt penibelt. För nu lär de som hävdat att han är en rättshaverist få vatten på sin kvarn, samtidigt som de lokala medierna måste rädda ansiktet på sig själva. Två scenarier är tänkbara: 1) Mansten får fortsätta rasa ut mot allt han retar sig på, vilket på sikt leder till de tidningar som vill ta in hans artiklar skadar sig själva. 2) Mansten sätts i karantän och ignoreras i det offentliga samtalet (en blogg tror jag inte han kommer att starta).

Den klantiga hanteringen av Manstens konflikter med sin forna arbetsgivare landstinget från i synnerhet den högerorienterade tidningen i Norrbotten kommer också att driva hela affären i händerna på de som hävdar dessa åsikter. Det är inte utan att man tycker lite synd om såpass erfarna publicister, men så går det tyvärr ibland.

Efter K-G: doktor Åsa

Knappt har TV:s mångårige medarbetare K-G Bergström självmant stigit åt sidan förrän en annan profil med redan god erfarenhet av mediet genom medverkan i Robinson påbörjar en andra säsong av sin serie.

Försvaret för doktor Åsa skulle naturligtvis kunna vara stor publik. Hälsoprogram brukar vara populära. Å andra sidan ställer jag mig rätt tveksam till den uppmärksamhet som ges åt det förmodligen mest statusfyllda yrket i västvärlden, som för att tala med Michel Foucault så att säga etablerades med den kliniska medicinens intåg i övergången mellan 1700- och 1800-tal då läkarens "blick" började användas för att åtskilja patientens kropp från hans eller hennes identitet.

Tidigare har jag dryftat frågan om varför läkaryrket bland annat är något som lockar många studenter från fattiga regioner och u-länder. Doktor Åsa lär komma från Skellefteå. Och K-G från påvra förhållanden som det låtit, uppväxt i en by utanför Kalix. Men han var ingen läkare men däremot en slags auktoritet inom sitt gebit som han vann legitimitet till genom ett gravallvar av sällan skådat slag.

Bonuskulturen och arbetslinjen

Som en lavin som växer sig allt starkare rasar kritiken vidare mot såväl näringslivets som sossepamparnas och myndighetschefernas vidlyftiga bonusavtal. Det var väl synd då att det behövdes en kraftig konjunkturnedgång innan frågan lyftes upp på dagordningen. För dagen är det LO:s ordförande som är mest ansatt av journalisternas frågor. Wanja Lundby-Wedin har dock inga svårigheter än så länge att rida ut stormen. Inte för att hon är särskilt bra på att bemöta kritiken utan för att helt enkelt hennes rörelse inte säger så speciellt mycket.

Och frågan är väl om arbetarrörelsen egentligen är så värst vidare engagerad i att det finns folk som tjänar väldigt, väldigt mycket pengar. Socialister brukar inte vilja ha någon medelklass, alltså en grupp i samhället som kan bo bland vanliga löntagare men ändå tjäna lite mer. Sådant sticker mer i ögonen än personer som de aldrig behöver träffa och bara läser om eller ser på TV ibland.

Det här är en utveckling som pågått länge, underblåst av lotterikulturen där vägen till lycka inte går genom arbete utan snarare via fru Fortuna. Den svenska arbetarklassen överlag vill jag mena hänger sig mera åt beundran av bonuscheferna, härav LO-basens hala och självsäkra svar ställd inför det faktum att hennes egna och dessvärre hon själv legitimerat avtalen till topparna inom arbetarrörelsen.

Bonuskulturen, för det handlar om en sådan, är dessutom understödd av de som gärna titulerar sig liberaler. Den torde heller inte hjälpa regeringen att upprätthålla sin hjärtefråga arbetslinjen då det näppeligen kan kännas motiverat för många att dag efter dag släpa sig till arbetsplatser med kanske rätt ofta tråkiga uppgifter att utföra. De som förskaffat sig de avtal som nästan omgående gör dem ekonomiskt oberoende behöver inte fundera i de termerna överhuvudtaget så varför ska någon annan slita, släpa och dra för löner fjärran från de vidlyftiga bonusarna.

Situationen idag påminner nästan lite om hur inkomstfördelningspolitik tar sig uttryck i orientstater. Är det något vi i västvärlden ska vara stolta över? Vem för med andra ord medelklassvärderingarnas talan när de mest behövs och varför är svensken så groteskt avundssjuk på den som bara genom lite mera arbete eller utbildning har det ekonomiskt bättre än honom själv? Det är frågor värda att fundera över när finanskrisen löpt till ända och förhoppningsvis ställt till rätta de ovan nämnda obalanserna och överdrifterna i ekonomin.

Tack K-G för att du slutar

Igår var det stor avskedsföreställning för skjutjärnspolitiska programmet Rakt på. K-G Bergström slutar i rätt tid innan någon annan sänker honom. Själv har han ägnat mycket tid åt att sänka andra (läs politiker) under sin långa karriär.

Han ska visst ha jobbat i Kalix ett tag bland annat på lokalradion efter att mycket snabbt ha läst ihop till en fil.mag. Därefter blev det raketkarriär på Sveriges Television. Jag tillhör dock dem som i likhet med Jan Lindström aldrig imponerats särskilt mycket av Karl-Gösta Bergström, något jag meddelat tidigare.

Skälet är enkelt. Han uppfyller enligt mig bättre än någon annan de kriterier statsvetaren Olof Petersson ställde upp på en representant för journalismen, dvs, i grunden själv en aktör i politiken som genom att gå in beslutsprocessen ställer sig på samma nivå som de folkvalda. Så var det med det.

Vad vilja Stureplanscentern?

Efter Maud Olofssons auktoritära övningar ifråga om sitt partis framtida inställning till kärnkraften har centern närmat sig det dilemma som användes i 2002 års valrörelse om att landet då var på väg att klyvas såväl regionalt som socialt. Det är fullt möjligt att en partisprängning är nära förestående, något som dock mer har att göra med en längre tids utveckling än kärnkraften, som var droppen som fick bägaren att rinna över för många.

Problemet stavas Stureplanscentern som bland partiets kärnväljare i det glest bebyggda Sverige knappast ses med blida ögon. Det är lite svårt att ringa in denna fraktion av centerrörelsen, vilka som företräder den, och hur dess ideologi tar sig uttryck. Frågan är snarast om det inte handlar om ett skällsord. Under alla omständigheter är den liberal, fast kanske med mer anstrykning av ord än något egentligt handlingsprogram.

En tankesmedja har Stureplanscentern i alla fall i form av Fores. När denna drog igång hyllades den av inte minst av företrädare för de gamla moderaterna som räddningen för landet. Och visst är det intressanta aspekter som tas upp på smedjans hemsida, inte minst på näringspolitikens område.

Ändå är det något jag saknar. Det verkar råda en slags vilsenhet bland de som står bakom Fores. Ett annat problem har att göra med originaliteten ifråga om det som skrivs. Forskning som presenteras är inte ny, utan oftast redan presenterat material i andra sammanhang. Attityden hos Fores-folket har också lite drag av några som hellre vill frottera sig med de som ger status, vilket varit ett återkommande problem inte minst bland centerföreträdare.

Tankesmedjan Fores chef har av allt att döma fått en del pengar till att finansiera sin verksamhet från centerns försäljning av sitt ägande på tidningsmarknaden. Om det är väl använda slantar att nyttja dessa till denna försiktigt "grön-liberala" och lite otydliga ideologiska inrättning ställer jag mig dessvärre rätt tveksam till.

Kvinnan bakom jag-reformen

Bror Rexed var mannen bakom att vi slutade säga ni till varandra i mer artiga sammanhang. Att denna kvarleva från mera kontinentalt konversationssätt upphörde sörjer knappast någon idag.

Men på vägen mot mera förtrolighet människor emellan gick det överstyr, som till exempel på 90-talet när denna spaltdrottning regerade. Jag har inte mycket att säga om innehållet i artikeln mer än att av tio stycken börjar fem med ordet jag. Konstigt vore väl annat när den tar till orda som mer än någon annan förknippas med jag-först-reformens genomförande.

Domstolen kvar men duger den?

Verksamheten för dagen som räddats kvar i Norrbotten heter länsrätten. En utredning tidigare hade kommit till slutsatsen att denna borde flyttas till Umeå. Nu meddelar i alla fall justititeministern och moderate riksdagsledamoten Krister Hammarbergh att den blir kvar i regionen.

Reformeringen av förvaltningsdomstolarna innebär främst att dagens 23 länsrätter blir 12, men också att förutsättningar ska skapas för bättre specialisering och kompetensutveckling. Ursäkta, men hur ska det gå till om syftet bara är att ha kvar verksamheten i Luleå? Vore det inte bättre med kompetent handläggning av ärendena på en gång i Umeå som av allt att döma från början ansågs uppfylla kriterierna på dessa?

De långa avstånden är som vanligt orsaken till att länsrätten under det nya namnet förvaltningsrätten blir kvar i Norrbotten. Även Falun blev en vinnare ifråga om behålla en förvaltningsdomstol på sin regionala nivå. Flitigt lobbyarbete har legat bakom detta, inte minst från Hammarberghs sida. Var det förresten någon som såg hur irriterad Reinfeldt blev idag på denne i riksdagen när han begärde åtgärder till Norrbotten på grund av det förändrade konjunkturläget?

Vård och omsorg är ingen bilverkstad

Timbros tidigare benämnde VD Maria Rankka och ständige MUF-ordföranden Thomas Idergard tar idag till orda på Newsmill. De hävdar att moderaternas nyorientering på välfärdsområdet bidragit till att frågan om huvudmannaskapets roll i sammanhanget kommit bort.

Ifråga om vården kommer med jämna mellanrum förslaget upp om inte vård kan bedrivas som en reparationsverksamhet. Lite som att man ringer upp läkaren på samma sätt som till en bilverkstad när bilen gått sönder. Nu är det ju dock skillnad mellan en sjuk människa och en trasig bil. Läkarens roll brukar lite generaliserat beskrivas på ett helt annat sätt, nämligen som konsten att läsa av kroppar.

Omsorg och skola behandlas även av debattörerna som de tillsammans med vården vill ha till att ha uppnått en högre grad av uppskattning av brukarna genom ökad valfrihet. Tolkningen av den statistik som används är emellertid mera ideologisk än utgående från empiri och säger vad jag kan se inget om attitydförändringar efter reformernas genomförande. Det här är inget annat än tal för den enda vägens politik, sågad av väljarna i 2002 års val då moderaterna var nära att kastas tillbaka till Yngve Holmbergs tid. Resonemanget Rankka/Idergard för är rätt vilset och det är lätt att förstå att de politiska partierna fjärmar sig från försvaret av idéer som måhända accepterats av folkflertalet men ändå knappast går att uttala sig tvärsäkert om.

Varför lyder läkarna under en myndighet och inte under lagen?

Fallet med det för tidigt födda spädbarnet och dråpmisstankarna fortsätter att uppröra. Så mycket står klart att det verkar ha varit ett svårt dilemma vårdpersonalen haft att hantera. Och så fort det bara tänkts tankar om dödshjälp åt sjuka så brukar debatten rasa. Det har inte minst Torbjörn Tännsjös utspel i ämnet visat på.

För egen del har jag reagerat mest på det faktum att kritiken varit så hård bara för att rättsväsendet gripit in. Varför ska läkare och vårdpersonal vara undantagen detta? Från höger med socialministern i spetsen hävdas bestämt att det inte behövs riktlinjer utan att frågor om liv och död måste avgöras genom "kollegialt" beslutsfattande. Vänstern med Ylva Johansson (S) vill ha strängare direktiv från Socialstyrelsen i dylika ärenden.

Och myndigheten själv ifråga har en generaldirektör som stod i TV igår och använde sig av gummiparagrafen "vetenskap och beprövad erfarenhet" som täckmantel för sin ståndpunkt att all vård som bedrivs i grunden är god. Det är just det vi inte kan veta och därför måste patienträttigheterna stärkas på bekostnad av läkarnas makt.

Stötande reportage om världsomseglare

Idag hade jag tänkt ägna mig åt lite klassanalys. Många anser ju att klassbegreppet är avskaffat i och med de liberala demokratiernas segertåg världen över. Det kanske vore sant om inte för att det är en samhällslag att nya privilegierade grupper har en tendens att uppstå av olika anledningar.

En sådan grupp utgörs av den så kallade politiska adeln. Läste häromdagen ett rätt stötande reportage om en tillhörig denna klass i samhället. Ett par har varit ute och seglat i snart tre år. Mamman till mannen i sällskapet har mångårig erfarenhet som landstingspolitiker bland annat (okänt vad hon uträttat utöver att lyfta lön).

Huruvida dessa pengar intjänta genom andras arbete gått till att finansiera resan kan givetvis inte jag avgöra, men nog det rätt märkligt att någon har råd att ägna tre år åt en fritidssysselsättning. Det är nog sällan man hör talas om att något liknande försiggår numera ens bland sådana som vi vanligen betecknar som rikemansbarn. Annars är parsegling något som brukar praktiseras av medelklasspar i syfte att testa äktenskapsbegränsningar, dock inte så länge som i åratal.

Om vad klassanalytikern skulle kalla arbetarklassungdom ägnade sig åt dylikt hade det hetat att de var långtidsarbetslösa, odågor, hopplösa fall eller något liknande. Och visst känner jag till de som varit borta länge och mest festat bort pengar. Men många med resandet som livsstil från mindre privilegierade grupper har betalt sitt uppehälle med egna intjänta medel.

Det står under artikeln att inga inlägg inkommit, vilket är fel eftersom redaktionen inte ville ta in mina synpunkter och den familj det handlar om har en gräddfill på borgarblaskan ifråga. Tidigare hade en annan medlem tillhörig denna en egen spalt på ledarsidan i kraft av en pysselsättning i Bryssel som defintivt ordnats fram åt honom genom hans härkomst. Att morsan hans missade riksdagsplatsen trots en stor framgång för moderaterna i valkretsen var en av de få positiva saker som kom ut av valresultatet.

Inga fingrar i maten tack!

Förhållandet mellan tjänstemännen och politikerna i landstinget i Norrbotten ska studeras. Initiativtagare till projektet är landstinget och det leds av en lärare vid universitetet i Luleå som jag från min studietid där mest minns som rätt förläst men duktig så det nästa störde. Hon hade visst då forskat fram en grön politisk ideologi, helt i linje med den rådande lysenkoistiska läran om att politisk vetenskap är möjlig.

Deltar i det hela gör också en Lisa Dahlén, för den minnesgode mera känd under namnet Domeij under den tid denna representerade miljöpartiet i Luleås kommunfullmäktige. Efter denna episod i livet seglade Lisa runt i världen tre år innan hon själv anträdde en forskarkarriär. Politiken har hon dock aldrig lämnat, vilket står klart eftersom hon finns företrädd i Norrstyrelsen, som innehåller de representanter som leder det kamikazeprojekt som enligt min och många andras bedömning bara väntar kraschlanda när som helst.

Tidigare en gång när Luleå Tekniska Universitet och landstinget samverkade i ett forskningsprojekt slutade det med att en chefstjänsteman på den sistnämnda inrättningen underkände forskarnas slutsatser. Med den politiska inblandning detta projekt får kännas vid är nog risken för en sådant scenario rätt litet. Tyvärr till priset av fingrar i maten.

Måtte det inte bli Carl...

Partierna har börjat formera sig inför att en ny EU-kommissionär ska utses efter Margot Wallström. Att det blir en av borgerlig kulör är väl att vänta. Vem det blir är mer svårsiat eftersom alla partier lanserar en egen kandidat.

Av många anses uppdraget "vikt" för Carl Bildt. Som veteran på området Europafrågor torde han ligga bra till. Annat talar dock emot honom som ålder eller att helt enkelt att folk vill han något nytt. Till den sistnämnda kategorin räknar jag mig själv och därför stödjer jag snarare folkpartiets Cecilia Malmström än aristokraten från Halland. I kompetens når hon väl upp till Bildts nivå om inte till och med är ett huvud högre i sammanhanget.

Risken är ändå överhängande att Carl Bildt får jobbet eftersom vi i Sverige inte tar Europafrågorna riktigt på allvar. Såväl parlamentsuppdrag och andra funktioner i Strasbourg och Bryssel tenderar att bli någonting i stil med landshövdingeposterna, dvs. sysslor för avdankade politiker eller sådana man vill bli av med. En ny frisk fläkt på den svenska kommissionärsstolen skulle kunna ändra på detta förhållande.

Underhuggaren Stefan Tornberg

Läste idag riksdagsledamot Stefan Tornbergs reaktion på sin partikollega Börje Hörnlunds utbrott på DN Debatt. Han företräder en helt underdånig attityd gentemot sitt parti till skillnad från Hörnlund. Kanske ligger häri skillnaden mellan en norrbottning och en västerbottning. Medan "norrbottningen" Stefan Tornberg går maktens ärenden utan att ens överväga de intressen och åsikter som finns inom hans egen valkrets, så går västerbottningen Börje Hörnlund till attack mot vad han anser har blivit en omvänt Robin Hood-system.

Jag har länge noterat hur denne centerriksdagsman med rötter kring Torne älvdal i artiklar och på annat vis agerat som en slags statskyrkopräst som talar till menigheten istället för med den. Så brukar det gå till om inte humöret slår helt bakut. På liknande sätt agerar även Norrbottensvalkretsens andra borgerliga ledamot i parlamentet, Krister Hammarbergh, om än inte på ett så servilt sätt som Tornberg.

Det kanske skulle behövas fullt lag på allianssidan, med ledamöter även från folkpartiet och kristdemokraterna. Folkpartiets kandidat till nästa års val kommer att bli Jens Sundström, rätt ung men redan veteran i politiken. Dessutom ingående i den politiska adeln som son till före detta oppositionspolitikern i Luleå kommun, Ylva Strutz. Det finns lite som talar för att denne broiler skulle kunna ge röst åt den representation i riksdagen från Norrbotten som förefaller mer eller mindre, stendöd, undantaget kanske Siv Holma eller Peter Eriksson.

Kommer Victoria alls att tillträda?

Idag var det en glädjens dag för landets alla rojalister. För en moderat republikan som mig själv kanske ändå också uppåt när uppståndelsen lagt sig kring Victoria och Daniels förlovning. Ty det står klart att det är en helt annan sorts regent som kommer att tillträda sig, om Victoria alls kommer att bli drottning, än Carl XVI Gustaf.

För det var ju så att tanken med den nya regeringsformen var att göra kungen till en såpass obetydlig figur att det skulle bli löjligt att ha honom kvar. Nu blev det inte så efter som vår nuvarande statschefs företrädare dog dagen innan valet och den nya riksdagens öppnande, varför kungen kunde tillträda enligt den gamla regeringsformens bestämmelser. Därför fick den svenska monarkin respit ännu en regenttid.

Frågan är nu om Victoria kan bli drottning enligt den nya avmystifierade procedur där hon kommer att vara renons på makt från första början. Och kan förresten ett ämbete ärvas när det som det verkar inte längre kommer att rättfärdigas i vidskepelse? Tidigare har jag föreslagit kungen att avgå och som landets populäraste person låta sig utses till riksföreståndare.

Ska monarkin överleva ännu en tid i Sverige måste det nog till grepp av dylikt slag. Victoria är sannolikt också en populär person och kan kanske väljas till drottning när pappa med ålderns rätt vill gå pension. Dessutom hade vi ju ungefär de första femhundra åren av den svenska monarkins historia faktiskt valkungadöme.

Fem matroser i VM-flottan

Från officiellt håll förnekas det fortfarande att två lokaltidningar i Norrbotten ska fusioneras. Man har ändå sett sig tvungen att slå ihop vissa redaktionella verksamheter, dock ännu inte sporten.

Under det pågående skid-VM i Tjeckien befinner sig för närvarande inte mindre än sammanlagt fem medarbetare från den ännu inte sammanslagna tidningen på plats. Detta är givetvis två-tre för mycket. Och ifråga om de utsända från den ena tidningen så är det lätt av innehållet i det som rapporteras från tävlingsplatsen att döma att börja fråga sig om det inte roas med en hel del annat än skidåkning.

De som eventuellt inte håller med mig kanske påstår att det ägnas ännu mycket mera trycksvärta åt hockeyn. Om detta kan jag bara hålla med.

Förmodligen ett ointressant faktum för feminister

Idag har det rapporterats om arbetslöshetsstatistiken ur ett genusperspektiv. Och ett inte tidigare obekant mönster träder fram: när konjunkturen går ned är det främst män som drabbas och blir uppsagda.

Skälet är förstås att männen är överrepresenterade i den konkurrensutsatta sektorn. I goda tider pratar inte minst feminister om lönenivån i den kontra kvinnolöner oftast intjänta i den offentliga sektorn. Än har ingen Schyman, Stark eller Lundby-Wedin konfronterats med detta faktum. Skulle någon av dem avtvingas en åsikt i ämnet misstänker att det kommer att komma ett högst intetsägande svar.

Detta om något borde vara ett intressant debattämne som torde smula sönder feminismens retorik om kvinnan som offer och i underläge, för vilka är det nu som får se ett kraftigt tapp i sin löneutveckling?

Den empiriskt upplagda lönestatistik som används i syfte att belägga eftersläpande löner för kvinnor är för övrigt missvisande eftersom den inte tar hänsyn till de som inte ens går på a-kassa. Jag har inte sett någon statistik för könsfördelningen i gruppen sjukskrivna eller med sjukersättning, men jag misstänker att en gammal sanning lär komma till användning för att beskriva förhållandet dessa siffror uttrycker: många män i toppen men i botten också.

När Maud skällde på Arbetsförmedlingen

Att det kan låta annorlunda i regeringsställning än i opposition är känt. Frågan är dock om inte vår näringsminister behärskar denna praktik till fulländning. Innan Maud Olofsson klev in som chef på näringsdepartementet hade hon bland annat slagit ned på Arbetsförmedlingens verksamhet med motiveringen att varje anställd bara förmedlar ett jobb per år.

Slagkraftigt och sant. Men i dessa varseltider, vad har hon att komma med? Jo, bland annat mer "resurser" till AMS. FoU och nystartsföretagande får också en del av kakan, men om detta kloka förslag från två Linköpingsforskare har jag intet hört från regeringens sida. Snälla redaktionen på Ny Teknik, skicka ett ex av tidningen till näringsministern.

Falska idealister driver på i piratmålet

Målet mot The Pirate Bay har dragit igång. Inte för att jag känner till så mycket om de åtalades bakgrund, men det hela doftar lång väg av till idealism utklädd medelklassysselsättning, kanske därtill kryddat med en hel del omognad.

Klart att de fyra grabbarna också tjänat pengar på verksamheten. Frågan är om de alls är så särskilt intresserade av film och musik, vars rätt att fritt ta del av de försvarar. Det tål att fundera över om det alls finns ett genuint intresse för dessa kulturformer, när det finns debattörer som fascineras av det faktum att det inom en inte alltför avlägsen framtid kommer att vara så att vem som helst kan ha all musik som någonsin gjorts hemma. Frågan som infinner sig mot denna bakgrund är när man ska ha tid att lyssna på all musik och film, och framför allt välja i samlingen?

Någonstans i detta där upphovsrätten står i centrum kommer kreativiteten bort. För vad är det för originellt med att till slut bara ha fullständig tillgång och sätta ihop nytt av detta hemma framför skärmen? Ligger inte mycket av kreativitetens kärna i mötet med andra genom någon sorts marknad och de regler och konventioner som gäller på denna? Minns förresten att även sjörövarna var ett slags entreprenörer.

Ersätt honom med Ann Heberlein

Kerstin Thorvalls problem med nerverna har ibland varit något av en riksangelägenhet. Jag har inte läst någon av hennes böcker, men de som gjort det talar om att det nästan blir för mycket.

En som måhända skriver i Kerstin Thorvalls efterföljd är Ann Heberlein. Hennes manodepressivitet är numera allmän kunskap hos svenska folket. Jag hör emellertid till de som ställer sig skeptiska till psykiatriska diagnoser av skilda slag. Vem är förresten inte lite rastlös ibland och känner ett behov att få något gjort när det är ojämnt med arbete?

Därför undrar jag om inte lösningen på Ann Heberleins problem, eller i alla fall en del av dem, skulle vara om hon fick syssla med med lite mer utomakademisk verksamhet. Hennes liberala idéer om individuellt ansvar och skuld behöver bättre uppbackning och kanske skulle värderas högre i ett mera praktiskt sammanhang än vid Lunds universitet. Varför inte ersätta den här killen med Ann Heberlein?

Kristi brud och de kvinnliga akademikerna

Igår var det debatt i TV om Knutby-fallet som fortfarande engagerar och upprör. Anledningen till att det togs upp igen var emellertid inte att det kommit fram något nytt i ärendet, utan att två kvinnliga akademiker bedrivit något som visst ska kallas forskning kring det hela.

Mot dessa ställdes Åsa Waldau, även kallad Kristi brud. Waldau hade inte mycket till övers för Eva Lundgren och Rigmor Robért som placerades långt från varandra i studion (vad tyckte de om varandra förresten?) även om hon inte kunde läggas till last de uttalanden som programledaren Janne Josefsson försökte pådyvla henne.

Om sociologiprofessorn och läkaren som menade sig stå för någon högre form av sanning i Knutby-affären har det också sagts en del . Eva Lundgren var ju exempelvis rätt illa ute när Uppsala universitet utredde hennes forskningsmetoder. En granskning som dessvärre inte ledde till någonting på grund av den harige statsvetarprofessorn Jörgen Hermanssons oförmåga att ha en bestämd åsikt i en delikat fråga. Rigmor Robérts självständighet har därtill ifrågasatts av ledande företrädare inom pingströrelsen.

Säga vad man vill om Åsa Waldaus religiositet, men hon håller i varje fall till på den plan hon spelar, dvs. sin tro. Det gör inte Lundgren/Robert vars synpunkter i ämnet mera är ett hopkok av vetenskap, maktutövning och faktiskt en hel del vidskepelse.

Var det förresten någon som funderade kring den fängslade pastorns norska bakgrund när han eller hon lyssnade på Eva Lundgren? Det gjorde då i alla fall jag.

Kulturutredning klar 1

Med den i dag framlagda kulturutredningen kommer av allt att döma den officiella inriktning av kulturpolitiken som lanserades i mitten av 70-talet att ändras, den någon debattör menade tog formen av en helig skrift för kulturarbetarna.

I övrigt är det väl mest en förvaltningsutredning. Att entreprenörskapet betonas är mest en kodifiering av rådande förhållanden, var ju just detta Niklas Rådström redogjorde så bra för tidigare i en DN-artikel. Vidare kommentarer i ämnet lär följa...

Centern och storstadsliberalerna

Maud Olofsson hyllades väl inte som en hjälte precis vid partiets kommundagar i Visby. Andra tongångar var det minsann när Olof Johansson kom till stämman 1994 efter att ha avgått i protest mot Öresundsbron.

Någon större opposition mot kärnkraftsbeslutet var det dock inte fråga om. Partiet som helhet verkar ha övergett sitt tidigare motstånd i frågan. Det finns emellertid ett annat sätt att se på partiledningens nya hållning.

Maud talade i Visby snarare till partikamraterna än med dem. Tidigare har hon dunkat in budskapet att centern är ett liberalt parti. Må så vara. Men många av partiets väljare ute i landet har röstat på ett antimodernt budskap, inte ett liberalt.

Rätt ofta känns det därför ganska konstigt att läsa storstadsliberalers åsikter om vad de vill att centern ska vara istället för vad de egentligen är. Jag är inte så säker på att Maud Olofsson var så framgångsrik i sin kommenderande roll i kärnkraftsfrågan.

Har du sagt A får du säga B Lena Olofsson

Sedan en tid är det möjligt att kommentera artiklar i lokaltidningarna på orten där jag bor. Dock inte fortfarande de på kultursidan i den där blaskan som bytte format i veckan.

Lena Olofsson, stf ansvarig utgivare på den andra ortstidningen, skriver idag om denna möjlighet att ha synpunkter på ämnet i artiklar och tidningens policy för granskning av dessa.

Efter att ha läst rätt mycket artikelkommentarer kan jag bara konstatera att det framträder en klar tendens hos dessa tidningars sätt att refusera inlägg. När debatten blir för jobbig att ta blåser helt enkelt webmaster av denna. Vidare åsikter tas för icket önskvärda.

Om det rör sig om bra skribenter menar jag behövs ingen granskningsfunktion. Som det nu är skriver dessa skribenter så amatörmässigt att de tappar greppet om debattråden, med påföljden att många ämnen slutar i ingenting och frågorna inte kommer framåt.

Ytterst beror detta på att journalisterna i Norrbotten är rädda om jobbet och inte har en öppen attityd till de som läser deras artiklar. Med andra ord: ska man ha en kommentatorsfunktion är det fullt ut som gäller och inte sätta stopp när behärskningen tryter. Har du sagt A Lena Olofsson får du säga B.

Kompromiss om kärnkraften

Idag när det blev klart att regeringen avser överge ytterligare ett hinder för att utveckla kärnkraften var det inte lika äkta glädje hos Maud Olofsson som förra veckan då hennes parti fick igenom sitt krav på ett mer federalt organiserat Sverige. Det ligger nära till hands att dagens uppgörelse var priset centern fick betala för vinsten i regionfrågan.

Nu ska det trots allt satsas mycket på förnybar energi i alla fall plus också effektivare energianvändning och minskning av utsläpp av klimatgaser på sikt. Största nyinvesteringarna ska ske på vindkraftens område, vilket knappast kom som någon överraskning eftersom den tidigare skeptiska inställningen i vårt land till denna form av elproduktion för varje dag som går ändras i allt positivare riktning.

Frånsett vad oppositionen tycker, var det här egentligen en speciellt kontroversiell uppgörelse?

Gammal skåpmat

Arbetsförmedlingen tar nya grepp för att hjälpa sina vårdtagare. Nu heter det, med ett språkbruk hämtat från lagidrotten, att arbetslösa ska "coachas" fram till jobb. Coachen ska ha upp till 20 spelare, jag menar arbetssökande. Denne eller denna ska "upphandlas" och få 9000 kr för tre månaders jobb per arbetssökande. En bonus utgår om en adept får jobb "motsvarande sitt arbetsutbud".

Visst är det bra att det prövas nya vägar men nog har vi hört det här förr. Och det här med att "få jobb" brukar vara ett ganska tänjbart begrepp på denna myndighet. Nej, säg som är: det arbetsförmedlingen kan åstadkomma är i stort sätt inget annat än i bästa fall konstgjord andning. Själv betackar jag mig helst för deras tjänster eftersom själv är bäste dräng förutsatt att man är frisk och kan jobba.

Chefens freudianska felsägning

Idag var det premiär för Norrbottens-Kuriren i nytt format, något vi tidningsbud märkte av på så vis att det numera rent fysiskt är svårt att skilja den från NSD. Innehållsmässigt skiljer sig dock tidningarna än så länge åt.

Lennart Håkansson, NSD:s förre chef som inte ville diskutera borgerlig offentlighet med mig, gjorde i samband med sin avgång sig skyldig till en freudiansk felsägning när han hävdade att fusionen mellan konkurrentblaskan och hans egen tidning är viktig för framtiden. Eller har jag missat något? Finns det personer i ledande ställning som vågar gå emot den offentliga lögn som säger att det även framgent ska finnas två stora dagstidningar i Norrbotten?

Mitt tips sedan länge att det kommer att finnas en stor tidning med två ledarsidor i regionen i framtiden i pappersformat. Ett annat miljövänligare alternativ vore tre-fyra mindre tidningar till vid sidan om denna. Den grundläggande frågeställningen är förstås ändå om papperstidningen har någon framtid överhuvudtaget liksom tidningsbudsyrket.

Minoriteter i kommunal arrest

Minister Nyamko Sabuni meddelade nyligen att förvaltningsområdet, som det heter, för det samiska språket ska utökas med Arvidsjaurs kommun. Det innebär att ytterligare en till det antal kommuner längs fjällkedjan ned till Älvdalens kommun måste ta till vara den rätt samer har att använda samiska i kontakterna med myndigheter. Liknande rättigheter finns också för de som vill använda meänkieli och finska i myndighetskontakterna.

Jag ställer mig frågande till varför regeringen på detta vis plockar ut kommuner som förvaltningsområden för minoritetsspråken, eftersom det ju låser fast dessa på speciella orter, förutsatt att enskilda i minoritetsgrupperna vill ta tillvara sina språkliga rättigheter i hela landet.

Arrangemanget skvallrar än en gång om att den lag som antogs för snart tio år sedan och som innebar att Sverige erkände fem historiska nationella minoriteter kanske inte är så lyckad. Utöver ovanstående kommunarresteringar torde det vara rätt krångligt att skaffa fram personal som vid behov måste kunna behärska det språk som efterfrågas.Till detta kommer problemet med andra minoritetsgrupper som också med tiden vill bli erkända. Arabiskan, för att ta ett exempel, talas väl av rätt många i landet nu. Och den är till skillnad från meänkieli definitivt ett språk, eftersom tornedalsfinskan av inte så få anses vara dialekt omgjord till språk så sent som på 1980-talet mest som hämnd för oförätter i det förgångna.

Ett egendomligt beslut

Regeringen har kommit till skott i regionfrågan låter det som. Samtidigt innehåller uppgörelsen många motsägelser. Moderaternas entusiasm är dämpad. Och vad menar Per Schlingmann egentligen? Hans parti har länge velat avskaffa landstingen. Nu verkar Schlingmann inne på att de nya regionerna ska bli arbetsmarknadsregioner, ej vårdregioner. Detta är viktigt att komma ihåg för frågans vidare utveckling.

Sverige ska ha tre beslutsnivåer med beskattningsrätt är ändå kärnan i uppgörelsen. Maud Olofsson närmast hoppade av glädje in till pressträffen och talade om ett Sverige ordnat efter federalt snitt. Detta i ett av Europas mest utpräglade enhetsstater!

Regionförsöken i Skåne och Västra Götaland permanentas, Gotland och Halland får grönt ljus att bilda regionkommuner medan Norrstyrelsens tafatta planer på att göra en regionkommun av ett stympat Norrland får tummen ned.

Det märkligaste med uppgörelsen är ändå att det verkar som att bara de regioner som vill ska få bilda regionkommuner, något som tyder på beslutsvånda inom Alliansen. För mig verkar det hela i avsaknad av någon samlad strategi. Strular de till det för mycket är risken överhängande att en ny kärnkraftsfråga tar form på sikt.

Så hamnade då Luleå på kartan...

...fast inte på världskartan. Däremot är staden stoff på båda ledarsidorna i landets största morgontidningar. Både DN och Svenskan har uppmärksammat att minnesstunden för Förintelsens offer som skulle ha ägt rum i domkyrkan idag ställts in med hänvisning till att arrangemanget skulle kunna anses som "stötande".

Bakgrunden är förstås att det demonstrerats i stan mot Israels förehavanden i Gaza. En ståndpunkt som dessutom backats upp av kommunalråden. Detta brydde sig dock knappast någon utanför staketet om. Ej heller hörde israeliska ambassaden av sig efter det att olämpliga slagord ropats i demonstrationståget som någon oppositionspolitiker hoppades på.

Kultursidan i den ena av stadens avisor vill i vanlig ordning inte visa sig sämre i genren dryfta frågor av monumental filosofisk karaktär och har idag ett inlägg där tyskarnas kollektivskuld i sammanhanget problematiseras. Vilket syfte redaktören har med detta kan bara utredas genom att läsa det som står mellan raderna i en del av dennas artiklar. Tänk om någon kunde tala om för alla inblandade i den här soppan att de inte befinner sig i världens mittpunkt.

Om detta borde du ha berättat Krister Hammarbergh

Tidigare har jag skrivit om landstingets skattehöjning på 98 öre som i Norrbotten skulle innebära att effekten av jobbskatteavdragets tredje steg ( denna del i en machiavellisk strategi som innebär att positiva nyheter pytsas ut med långa mellanrum) omintetgörs. Som de flesta andra svenskar hade även jag dålig koll på avdragets innebörd. Norrbottningarna får mindre i skatt efter årsskiftet.

Frågan är då vem som ska betala för landstingets illa skötta ekonomi när inte löntagarna får göra det. Ja det är ju följaktligen ingen annan än staten, eller om man så vill, Anders Borg. Denne och regeringens redskap i valkretsen Krister Hammarbergh nämner ingenting om denna subvention till den politiska institution som moderaterna motsatt sig under många år.

Med förhoppningar om ett lyckat kommunsamarbete

Kommunerna i Jokkmokk och Älvsbyn har slagit sig ihop om ett samarbetsprojekt som ska hjälpa människor in på arbetsmarknaden igen. Alldeles frånsett innehållet och dess mycket goda intentioner så är formen - det vill säga att kommuner samarbetar - bra.

I Finland är det vanligt med kommunsamarbeten i form av de så kallade samkommunerna. Att arbetssättet är mycket vanligare än i Sverige har att göra med avsaknaden av landsting där. I Finland har man dessbättre insett det vettiga i en sådan ordning medan vi svenskar (än så länge) håller fast vid denna överspelade institution.

Anders Isaksson 1943-2009

En av landets allra skarpaste skribenter på området politisk historia har gått bort. Anders Isaksson från Munksund utanför Piteå hade blick för att se den rörelse han ägnade mycket av sitt författarskap åt från utsidan utan att för den skulle befinna sig i direkt opposition till den. I boken Den politiska adeln från 2002 föregrep han på sätt och vis socialdemokraternas valförlust eller mistandet av greppet om staten som en debattör skulle säga. Isaksson såg i maktväxling ett egenvärde. I detta avseende att makt korrumperar var han engelsk i sin framtoning.

Jag fick aldrig träffa möjlighet träffa Anders Isaksson men det är klart att i honom kände jag igen mycket i mig själv. Det är inte långt mellan Piteå och Luleå, däremot mellan Stockholm och de båda städerna. Anders Isaksson gjorde resan på nästan hundra mil söderut och tillhörde defintivt inte den sorten av norrbottningar som brukar anklagas för att egentligen aldrig flytta hemifrån mentalt. Något att tänka på för de som eventuellt brukar bunta ihop folk med anknytning till vår nordligaste region.

Vad var det jag sa

Under 20 månader fick Luleå uppleva att ett stort globalt företag haft ett kontor på plats i staden, nämligen sökmotorjätten Google. Visserligen lite undangömt ute på universitetets campusområde, men ändå.

Nu är det slut med detta eftersom Google beslutat att avveckla verksamheten i Luleå. Det intressanta med Luleåetableringen är att den kom till genom att IT-jätten köpte upp företaget Marratech, som var en avknoppning från Luleå Tekniska Universitet. Med dennas teknik ansågs det värt att satsa i Luleå. Men det blev som det brukar bli när någon lyckas som entreprenör häruppe: uppköpt sedan nedlagd, något jag befarat länge.

Detta var synd eftersom det är något av det bästa ett universitet kan visa på är när verksamheten bidrar till nya jobb direkt i regionen. En tröst i eländet är emellertid att affären med uppköpet av Marratech låg i 100-miljonersklassen. Peter Parnes, en av delägarna i detta företag, kan måhånda använda detta kapital till något vettigt.

Kommunal megalomani

Det har varit Matteifestival i Luleå i helgen. För de som inte vet vad en sådan är kan härmed meddelas att stadens store operasångare ordnat med en musikhändelse av klass. Den lokala pressen har varit lyrisk, inte minst nylaestadianske kritikern Leif Janzon. Även på riksplanet har tillställningen gett eko även om ovationerna där var lite svalare. Att det alls skulle ha framträtt i de här sammanhangen rätt vanliga operadivorna verkar inte föresvävat några av recensenterna på plats. Men så talas det ju allt oftare musikjournalistikens död. Alltfler är idag ointresserade att läsa vad som uppfattas som personligt tyckande och intellektuell uppvisning.

Om Matteifestivalen satte Luleå på kartan så gjorde då definitivt inte helgens demonstration angående Israels förehavanden i Gaza det. Det har nu utbrutit ett råkurr mellan oppositionen i kommunen och de kommunalråd som deltog i demonstrationen på grund av vad som skanderades i tåget. Moderaten Mattias Karlsson (som för övrigt verkade vara på väg till krogen i helgen tillsammans med "socialdemokraten" och före detta departementssakkunnige Jonas Lundström) hävdade i Nordnytt att kommunregeringens tilltag lär göra att israeliska ambassaden hör av sig med krav på en förklaring. Vilket besvarades av kommunalrådet Petersen med skjuta på budbäraren som vågat yppa sig i ärendet. Precis som om denne skämdes över sin handling. I vilket fall, knappast någon utomstående kommer att bry sig om det skedda. Det är rätt ointressant inom storpolitiken vad man företar sig inom Luleå kommun.

Rebellstaten Gaza

Carl Bildt fick något att sätta tänderna i inte långt efter att julmaten slunkit ned. Även om jag inte tror att han gläds åt det som sker så är ju är ju konflikter hans livsluft. Frågan är om han hade gjort några avtryck i historien överhuvudtaget om vi ponerat att konflikter inte existerat.

Bra analyser gör han i alla fall. I något nyhetsprogram försökte de ha det till att han ensidigt anklagade Israel för att ha brutit mot proportionalitetsprincipen, när det han egentligen sa var att båda sidor bröt mot denna.

I Sverige dominerar nämligen i vanlig ordning israelkritiska uttalanden. På sina håll har det faktiskt låtit riktigt illa, nästan så man undrar hur i all världen vårt land kunde hamna i topp i det demokratiindex som The Economist sammanställde.

Hamas som utövar någonting som ska föreställa styre i Gaza uppträder inte statsmannamässigt. Däremot förväntas alltid Israel göra det i den här konflikten. Ska det någonsin bli ett slut på denna måste Hamas lämna rebellrollen som israelerna gjort för länge sedan.

En ulv i fårakläder

Expressens debattsida har idag ett inlägg av statsvetaren Peter Santesson-Wilson. Vad innehållet i detta går ut på utöver att klaga på politiken och visa upp sig själv som tyckare blir jag inte riktigt klok på. Annat kan jag inte tolka det som när skribenten ifråga sätter den pragmatiske entreprenören över den framtidsorienterade politikern trots att det omvända är det mera gängse, dvs. entreprenörer i rollen som strategen och politikern som taktiker.

Om det vore möjligt att anordna en omröstning skulle jag nominera den här killen till tävlingen riksnarcissisten. På sin blogg välkomnar han kritiska kommentarer men den som letar efter dylika får söka länge. En gästbok på sidan där trevligt folk sägs hänga hade kort livslängd.

Utifrån den enda kontakt jag haft med Santesson-W kan jag bara säga att han inte alls är någon trevlig person. På grund av de felaktiga frågor jag ställde till honom i ett sammanhang visade han sig vara en ytterst känslig person som mest verkade upptagen med hur han skulle "hantera mig" som det hette. Upptagen till himlen genom sina kollegor medelst en akademisk titel var beröringsskräcken total inför en som stod längre ned på den åsiktsaristokratiska skalan.

Det har sagts att 90-talet var statsvetarnas årtionde och att det påföljande decenniet blivit psykologernas. År 2008 var annars året då den siste statsvetaren definierade ut sig som företrädare för det offentliga samtalets riktningsgivare. Därför känns det lite underligt att Expressen alls publicerar ett sådant här inlägg nu. Likaså att en av amöbaliberalerna på Svenskan tycks ha funnit något meningsfullt i budskapet. Men som jag säger ibland: "the 90's is back"

Betungande bankjobb?

Under mellandagarna har Tour de Ski gått att avnjuta framför TV-apparaterna. Sorgligt nog slutförde endast 25 procent av de föranmälda svenska deltagarna tävlingen, ett faktum som nog har sin förklaring mer än i sjukdomar.

Kommentatorer var Jakob Hård och Niklas Jonsson, den sistnämnde med en diger meritlista som aktiv i vilken ett OS-silver från 1998 utgjorde höjdpunkten på karriären. Men Niklas är också chef på SE-bankens kontor i Luleå, varför kommentatorsysslan blir något svår att försvara med tanke på det ansvar som sammanhänger med uppdraget inte minst nu i kristider då otaliga fått se sitt sparade kapital krympa ihop rejält.

Nu är väl inte SE-banken direkt småspararnas bank. Ändå tycker jag det är märkligt att höra Jonssons ibland rätt självgoda analyser av åkarnas prestationer när man vet att han har uppsikt över en hel del pengar "till vardags". När raset på börsen inleddes konstaterade han dessutom rätt kaxigt att börsen kan gå ned så mycket som 30-40 %, "för det har den gjort förr". Idag vet vi att denna profetia var fel. Mycket fel.

Redan känd kunskap

I bruset om rädda de svenska kronjuvelerna Volvo och Saab med skattemedel sticker det ibland ut argument påpekar det skadliga av ett sådant förfarande. Därför är det om inte annat upplysande att läsa Henrik Jordahl och Martin Ådahls inlägg i DN idag.

Vad jag ställer mig frågande till är dock om det behövs mer pedagogik i ämnet. Det torde nämligen stå klart för de flesta att statligt företagande inte är önskvärt såvitt det inte handlar om direkt samhällsnyttiga funktioner.

Sedan har vi det här med entreprenörskramarna. Som Merit Wager en gång nämnde i en krönika så är dessa sannolikt fler än entreprenörerna i vårt land. Med Fores - den tankesmedja som tagit fram den rapport som ligger bakom dagens DN-inlägg - lades ytterligare en till bland dessa. Hur vore det med en debatt om frihetsbegreppet istället?

Den politiske kannstöparen

Årssluten brukar ägnas åt att sammanställa listor över händelser och företeelser värda att uppmärksamma under de gångna 365 dagarna. Och visst finns det mycket som det hade gått att peka på, årets debatt, årets sämsta TV-program, årets bästa artikel, med mera, med mera, med mera. Nu nöjer jag mig med att länka till Mattias Svenssons personliga sammanfattning över bloggåret 2008 som är bland det bästa som går att uppbringa i sammanhanget. Med tiden hoppas jag i högerspalten på den här bloggen kunna lägga ut inlägg i urval som på något vis kan ersätta en genomgång över det mest angelägna som jag velat framhålla under ett år.

I Svenska Dagbladet drog PJ Anders Linder igår en lans för kulturkonservatismen, inte för att han som den kulturliberal jag förmodar han är vill försvara den, utan för att den fungerar som en motvikt till kulturradikalismen. Har han varit in på Norrbottens-Kurirens kultursida och läst den här artikeln är jag säker på att han är nöjd med sitt utspel. Det står här om det rika utbud av kultur som luleborna numera kan ta del av, ett utbud som emellertid sägs hotas av den ondskefulla nyliberalismen, förkroppsligad i en moderat kulturminister.

Det här med statssubventionerad kultur är till skillnad från kulturyttranden som så att säga bär sig själv ett intressant område. Denna har ju till skillnad från den sant fria kulturen politiska syften, något som på de flesta av landets orter översatt till praktik innebär att det ska finnas ett sådant utbud av aktiviteter att folk väljer att bosätta sig där detta överensstämmer med deras intressen. Kulturen blir på detta vis ett marknadsföringsmedel för kommunerna. Så om det var någon som trodde att kultur är ett självändamål så ägnar sig denne eller denna åt politiskt kannstöperi. Offentligt finansierad kultur kräver något i gengäld av utövarna precis som alla de som springer Stockholm Marathon eller åker Vasaloppet får betala anmälningsavgift. Kultur är aldrig gratis inte ens om den är dålig eller tråkig.

En politik utan försonande drag

Ledarsidorna tillhör de slags inrättningar som en del förutspår blir överflödiga i framtiden. Det må nu bli hur som helst med det. Fortfarande håller de dock stånd som opinionsbildande kraft genom att dra till sig de bästa skribenterna. Ändå är det föga troligt att det bland den uppväxande generationen finns så många förmågor som vill ägna sig åt vad flertalet idag anser vara en rätt trist verksamhet.

En tidning som definitivt står för en förlegad variant av opinonsbildning är Norrländska Socialdemokraten. Igår var det kölhalning av moderaternas regionalpolitik som gällde på dess ledarsida. Inga försonande drag stod att finna hos varken nya eller gamla moderater. Den ondska hos de krafter som ömsom kallades högern ömsom moderaterna av politiske redaktören Olov Abrahamsson var nämligen gränslös då och nu. Och idag var de inte ett spår bättre inför att kommunala utjämningssystemet ska ses över.

Givetvis förstår även jag att det ska bedrivas opposition, men ändå frågar jag mig vad till det tjänar att råskälla på det här viset. Alldeles oavsett politisk åskådning kan det väl finnas rationella avsikter som syftar till att skapa ett bättre samhälle exempelvis. Som kanske att det också kan vara bra att inte staten ska göra allt. Vad är det egentligen som säger att Norrbotten rasar ihop om det inte ständigt snos ihop ny paket till regionen? Och finns det någon ekonomisk teori som säger att kommuner inte klarar av att stå på egna bara de ges tillräcklig frihet? Spörsmål av det här slaget kan de mest rabiata företrädarna för oppositionspolitiken stanna upp och fundera över en stund.

Ytterligare vänsterkantring i Akademien

Horace Engdahl har meddelat att han ska sluta som ständig sekreterare i Svenska Akademien. Efterträder honom gör Bodenfödde Peter Englund. Valet på denne är inte att förvåna. Även Englund företräder den vänsterlinje inom Akademien som inleddes under Sture Alléns sekreterarskap.

Tidigare har jag konstaterat att Peter Englund först och främst är en trevlig kille. Det hindrar emellertid inte att han stått för och kanske ännu står för ganska extrema åsikter. Det var någon bok jag läste av honom som avslutades med ett furiöst angrepp på "kapitalismen" som inte alls visade hans trevliga sida utan snarare nästan en obehaglig.

Sedan är det här med hans proletära bakgrund som jag ser som lite falsk. Under hela sin karriär som det väl bara saknas ett nobelpris i nu har han hela tiden haft sina beskyddare. Det turen brukar inte så kallade vanliga arbetargrabbar ha. Med Englund vid rodret går i vilket fall Svenska Akademien ytterligare åt vänster, kanske på ett sätt som på sikt leder till en omorientering ifråga om uttrycket snille och smak.

Det 70-talas...

I finanskrisens spår med varsel och neddragningar inom industrin har konjunkturpolitik med finansiella förtecken fått en renässans. De som vill att Volvo och Saab ska stöttas verkar få hur mycket utrymme som helst att ventilera sina åsikter i ärendet.

Det får mig att tänka på en diskussion jag var inblandad i på min gamla arbetsplats Saab-Scania i slutet av 80-talet. Trots olikheter i politiska åskådningar rådde enighet om en sak: om Volvo behöver hjälp av staten är det illa ute med Sverige.

Det finns många åtgärder att ta till utan att hemfalla åt 70-talets företagsakuter som inget annat innebar än att pengar kastades in i ett svart hål. I Luleå reagerar man till yttermera visso med det nattståndna argumentet "flytt' int'" som reaktion på att Plannja ska säga upp folk på orten.

Därtill har vår egen regering med landshövding Per Ola Eriksson i spetsen för avsikt att bedriva konjunkturpolitik med de medel som står till buds. Värst är ändå att läsa om hur kommunen ska förlänga vuxenblivandet ytterligare genom att ordna jobb åt ungdomar istället för att dessa får ta detta steg till ett eget liv själva. Är det detta som kallas bruksdöden?

Thomas Quick fortsätter att föra åklagare, polis och psykiatrin framför sig

Tillfället var inte dåligt valt. I sommar går preskriptionstiden ut för morden i Appojaure 1984, de kanske mest bestialiska av de som Thomas Quick tagit på sig. Med den långa karriär Quick haft inom den psykiatriska vården både före och efter "erkännandena" så hade det mesta talat för att han får tillbringa resten av sitt liv bakom lås och bom om han inte själv kommer på något intressant för de rättsliga och psykiatriska myndigheterna att bita i.

Jag reagerar nämligen inte så mycket på vilka brott Thomas Quick eventuellt ska ha utfört. Problemet är snarare hur han kunde göra sig intressant på det sätt han gjort. Eftersom inga speciellt stränga straff utdöms för de brott han dömts för under förutsättning att gärningsmannen anses frisk så går det bra att fabulera och ta på sig hur mycket som helst. Och en person som fås till att erkänna en lång rad brott är ju inte längre frisk utan en mycket intressant sjuk person för de medicinska själavårdarna att sätta klorna i.

En rimlig hypotes torde vara att Quick är skyldig till någon av gärningarna han tagit på sig. Som sådan är han inte särskilt intressant då det också blir möjligt att ansvar - detta fula ord i svenskt språkbruk - hade kunnat utkrävas. Hela den kostsamma utredningen med folk från det psykiatrisk-industriella komplexet hade kunnat avvaras om bara professionellt folk med juridiskt kunnande på ett tidigt stadium skådat in i vem de haft att göra med: en rätt svag människa som haft lite svårt att märkas.

Vem är Leif Janzon?

Igår uruppfördes Sven-David Sandströms opera som bygger på Torgny Lindgrens roman Batseba. Librettot är skrivet av Leif Janzon.

Av och med denne har en del material framförts i den tidning på orten där han visst ska bo. Det vill säga utanför Luleå. Närmare oklart exakt var. Vad mera precist kan sägas är att Leif Janzon blivit golvad av Ingmar Bergman såvitt det inte finns flera kritiker med det namnet. Denna händelse har så att säga passerat i den retuscherade kråkvinkeljournalististiken.

Det är i varje fall intressant att läsa vad Leif Janzon säger om skillnaden mellan hans egen "norrbottniska" religiositet och Torgny Lindgrens västerbottniska dito. Den förstnämnda är enligt Janzon kärleksfull och god medan västerbottningarnas Gud är gammaltestamentlig, hård och straffande.

Inte för att jag riktigt känner igen beskrivningen utifrån den frisinnade tradition där jag växte upp i nordligaste Bottenvikens kustland. Men iakttagelsen att Gud eller överheten "i Norrbotten" överlag? är alltigenom god kanske ändå säger något om den politiska kulturen här. Makten är något man tar för givet, något som inte går att kritisera utan repressalier. Detta verkar åtminstone västerbottningarna medvetna om medan det längre norrut är vanligare med en försonande hållning till överheten.

Tankar kring varslen

Det slitna uttrycket varslen duggar tätt har dessvärre blivit allt vanligare den senaste tiden. För den som inte är direkt drabbad finns det anledning att fundera lite över sådant som går att se som den positiva sidan av saken. Att det varslas lite här och var innebär nämligen att orter som kanske inte märks så mycket i övrigt hamnar i fokus.

Det innebär också att en del kalla fakta om vad som egentligen utgör basen i den svenska ekonomin. Ett litet exportberoende land som Sverige står och faller i stor utsträckning med sin tillverkningsindustri. Det är också denna som bär upp vår välfärd.

Diskussionen handlar i stor utsträckning nu om staten ska gå in och rädda verksamhetsgrenar som för närvarande går knackigt. Regeringen verkar tro mer på räntevapnet än finanspolitiken och företagsakuter. En alternativ väg mellan dessa erbjuder den österrikiska skolan med Ludwig von Mises i spetsen som ser lågkonjunkturen som en korrigering av den kreditexpansion utan täckning som ligger bakom en högkonjunktur. Enligt den österrikiska skolan är således den pågående krisen en virussjukdom som måste läka ut av sig själv.

Frågan är om detta resonemang är något som man kan ta till sig på de krisorter som utgör dagligt nyhetsstoff. Problemet inte minst på bruksorter är ju nämligen ofta att det sällan - av olika anledningar - finns något alternativ till den trygga anställning som trots allt ändå inte är något som finns för evigt på en global konkurrensutsatt marknad. Då fordras onekligen åtminstone några former av åtgärder.

Vad som är positivt är i alla falla att det som pågår verkar vara en konjunkturkris och inte en strukturkris. Det sistnämnda var fallet på 90-talet ifråga om Sveriges hemgjorda problem. Mycket talar därför för att samma jobb kommer tillbaka men vad göra tills dess? Alltid går det väl att hitta på någonting istället för att deppa ihop.

Goodbye jobbskatteavdraget steg 3

Landstingsfullmäktige i Norrbotten fattade igår beslut om höjning av skatten med nästan en krona. Det innebär att norrbottningarna kan säga goodbye till jobbskatteavdragets tredje steg. Men så är det ju precis som sossarna vill ha det, med en alldeles egen regering häruppe.

Oppositionsorganets ledarskribent är på rätt väg när han påstår att debatten kring landstingsrådet Kent Ögren skymmer sakfrågorna. Ögren är nämligen symptomet på problemen för landstinget som kunde ha undvikits med en bättre ledningstrategi.

De borgerliga partierna utom kd röstade mot en skattehöjning. Är slutsatsen av detta möjligen att valkretsens kristdemokrater är kryptosocialister? Tror så med deras starka förankring i den religiösa rörelse som kallas laestadianismen.

Ledarskribent Blombergs försvar av lönen för Postens chef övertygar dock inte. Det hela landar i den något egendomliga sammanfattningen att skattmasen rår för att brevbärarna tjänar för dåligt. Som om de skulle känna mer arbetsglädje av sänkt skatt när högsta hönset ändå får sitt.

Rätt och riktigt

Svenskans ledarredaktör tar idag fasta på Maud Olofssons pragmatism i kärnkraftsfrågan. Redan 1995 konstaterade jag att denna urvattnats ideologiskt i en uppsats.

Centerns väg efter succévalet 1973 kunde ha blivit mer lyckad än den blev om inte kärnkraften belastat partiet så mycket. Till exempel tror jag om man varit lite mer proffsiga att det hade gått att stoppa undan frågan och klarat sig på andra idéer kring decentralisering, miljö och äganderätt. Just för den sistnämnda hade kanske centern i sin partiledare den starkaste förespråkaren under 1970-talet. Det var sannolikt också Thorbjörn Fälldins fondmotstånd som sänkte sossarna i 1976 års val.

Vore det inte för splittringen bland de borgerliga och kärnkraften kunde centern har gått in i 1980-talet som ett statsbärande parti - regeringsdugligheten fanns där - genom att dra till sig de liberaler som istället hamnade hos moderaterna. Och kom ihåg att det sannolikt var monarkens frånfälle kort före valet gjorde att en del satte det trygga framför det oprövade och därmed satte stopp för en borgerlig regering redan 1973. Därför är det rätt och riktigt att påstå att centerns överlevnad hänger på att avideologisera kärnkraftsfrågan.

Kulturproblematik

Såg ett TV-program om musikern Daniel Sandström som vantrivdes i Umeå och genom Sara Lidmans böcker "hittade hem" till en avsides by i Västerbottens inland dit han också flyttade. Jag hade lite svårt att begripa mig på hur en ännu ung människa kunde välja att bosätta sig i ett gammalt omodernt hus. Kanske förleddes han av Sara Lidmans språk som trots sin speciella karaktär snarare står för något rudimentärt än något som en nutida människa torde kunna identifiera sig med. Jag fick heller det inte att gå ihop hur samma person kunde ha som största intresse att utöva mycket typisk anglosaxisk rockmusik och samtidigt trivas i obygden.

Bland annat mot denna bakgrund är regeringens kulturpolitik intressant. Det har ju talats om fler kulturentreprenörer, men om man ska tro Niklas Rådström är det just det redan kulturarbetarna är. Rådström polemiserar dessutom att det skulle finnas något som heter författarlön. Istället handlar det om en ersättning för att folk kan låna böcker gratis. En statlig inkomstgaranti för konstnärerna finns emellertid.

Resonemanget tar dock inte fasta på i vad utsträckning folket lånar böcker på biblioteken. Med all sannolikhet finns det författare som endast i ringa utsträckning gör skäl för ersättningen från staten. Det här med biblioteken förresten, ofta omtalade som "oaser" dit vem som helst har tillträde, inte är det väl alltid så att särskilt många hittar dit. Bibliotekspersonalen, hur kunnig och trevlig den än må vara, har väl ofta rätt lite att göra på dagarna. Detta borde motivera en fortsatt kulturdebatt. Om Rådström har rätt i att kulturarbetarna redan är entreprenörer är det i alla fall dags att avskaffa kulturministern.

Gränsen mellan kultur och annat är ibland svår att upprätthålla. Förvisso är hembygd på sätt och vis ett uttryck för kultur. Men när det tas upp som vore det fråga om något mera allmängiltigt då undrar man hur DN:s kulturavdelning tänker. Jag har också i likhet med författaren från östra Norrbotten lyssnat till dialekt och bondska framförd av personer såväl ur min far- och morföräldrageneration som föräldragenerationen. Och förstått en del men inte alltför mycket. Och inte sörjer jag för det eftersom jag i likhet med de flesta andra i min generation varit ointresserade eller inte haft någon praktisk användning för detta kommunikationsmedel.

Rädslans riddare

Merit Wager skriver idag tänkvärt om svenskarnas rädsla. Men jag håller inte med om att kommentarerna till tidningsartiklar undertecknade med pseudonymer skulle vara ett uttryck för detta. Istället bör vi nog se kommentatorsfunktionen som en indikator på hur "snacket går". Och då är det viktiga egentligen vad som skrivs och inte av vem. Fast i gammelmedia Merit?

Det är inte överallt som det är så farligt och olämpligt att sticka ut som i Norrbotten. Att stå upp för sina egna åsikter och under eget namn kan även på annat håll innebära att ens rykte som blir såpass nedsvärtat att livslång yttrandefrihetskarantän riskerar följa. Ett bekant fall i anslutning till detta torde vara läkaren som vågade ifrågasätta den dominerande åskådningen om "de apatiska barnen". Delvis får denne upprättelse idag.

Ett annat aktuellt fall gick som en följetong nyligen där en känd svensk professor-debattör i rollen som offer och förövare försökte massakrera den bloggare i landet han uppenbarligen var mest rädd för. Dessbättre misslyckades detta tilltag och vägen mot en nyborgerlig offentlighet är fortfarande öppen.

Staden som stod och föll med en masugn

SSAB i Luleå får respit någon månad med det eventuella stoppet av anläggningens enda hytta. Nu stängs istället den ena masugnen i Oxelösund eftersom det från officiellt håll låtit höras att man tar tillfället i akt och minskar produktionen där i samband med nödvändiga underhållarbeten som kräver driftsuppehåll.

Planerna på ett masugnsstopp har kringgärdats av rykten om att SSAB vill ta tillfället i akt att stänga hela verksamheten i Luleå och flytta den någon annanstans, utomlands eller närmare de stora marknaderna. Att sådana farhågor kan uppstå säger dock mer om näringsstrukturen i regionen än faktiska förhållanden. Stora industrier dominerar vid sidan av ett omfattande mikroföretagande. De medelstora företagen är sällsynta.

December månad brukar det av tradition gå dåligt för Luleå Hockey. Skälet till detta har angetts som nedstämdhet bland spelarna under den mörkaste tiden på året. Eventuellt har det också bidragit till undergångsstämning beträffande järnverkets framtid.

Lissabonfördraget

Riksdagen godkände igår Lissabonfördraget. Dokumentet har setts som en ompaketering av det tidigare förslag till konstitution för unionen som blev ett misslyckande genom att fransmän och holländare sade nej till den i folkomröstningar.

En del liberaler menar att vi nu sålt ut oss, något jag inte håller med om eftersom nationalism är en stark centrifugal kraft även i övernationella statsbildningar. Den nationella parlamenten, av vilka det svenska framträder särskilt, kommer med framgång att fortsätta obstruera eventuella försök att skapa ett Europas Förenta Stater.

Enligt Anthony D Smith är nationalism en företeelse vi inte kan göra oss fria från, bara mildra i den mån den har negativa konsekvenser. Lissabonfördraget innebär förvisso att unionen ska få president och utrikesminister och möjlighet att ingå internationella avtal. Men någon egentlig stat tror jag aldrig EU kommer att bli. Därtill är som sagt den nationella idén för stark.

Skör debattör?

Bloggarkollegan Mattias Svensson har i dagarna varit inblandad i minst sagt hårt meningsutbyte med statsvetarprofessorn Bo Rothstein. Fast meningsutbyte är kanske inte rätt ord då det mera handlat om att Rothstein velat göra en stor poäng av ett vulgärt uttryck Svensson använt sig av i syfte att döma ut hela bloggosfären som en kloakbrunn.

På rak svenska var kanske Svenssons ordval ett slag under bältet på Rothstein. Men i dess ursprungliga form på anglosaxiskt språkbruk har det en inte lika grov innebörd.

Lite märkligt var det ändå att Göteborgs-Postens kulturavdelning valde att göra debatt av det här. Kanske vittnar det om en desperat stämning i stan på Sveriges framsida efter alla varsel när man måste ge utrymme på det här sättet åt en person med uppenbarligen ganska känsligt ego.

Genom att referera till Auschwitz i fallet med bloggarna har Rothstein som Mattias Svensson skriver idag passerat en anständighetens gräns. Att komma dragandes med Förintelsekonceptet vittnar onekligen om klara brister i argumentationen.

Jag har förresten försökt fördjupa mig också i annan litteratur än den industri som byggts upp kring nazisternas folkmord. För det var ju flera grupper som råkade illa ut under regimen i Tyskland på 30- och 40-talet, liberaler, socialdemokrater, kommunister, intellektuella och konstnärer inte minst. Själv hade jag nog med den sjukdomsproblematik jag haft inte överlevt länge där med de behandlingsmetoder som fanns då. Ingenting jag gör en stor grej av men ändå värt att reflektera över när någon börjar gapa om vem som är det största offret.

Några tankar kring den så kallade läkarbristen

Ständigt hörs budskapet att Sverige behöver fler läkare. Liknande tongångar förs också fram ifråga om civilingenjörerna. Ändå har många av de sistnämnda svårt att få jobb inom sitt yrkesområde. Det är nästan som om det låg ett egenvärde i att utbilda så många som möjligt med naturvetenskaplig kompetens i syfte att skapa ett bättre samhälle.

När det gäller bristen på läkare finns det anledning att fundera över en del. Läste till exempel i landstingstidningen nyligen om den läkare som kom till Sverige från Tyskland på grund av arbetslöshet! inom yrket där för drygt tio år sedan. Ganska snabbt fick han lära sig att i Sverige användes diagnoser som han aldrig hört talas om i sitt hemland.

Ett annat problem har att göra med hur effektiva dagens läkare egentligen är. Läste om en "doktor Magni" i NSD som klarade av ett mer än dubbelt så stort patientunderlag vad tre läkare inte hinner med idag. Jag menar inte att vi ska ha tillbaka 50-talets patriarker (för det var nästan uteslutande män som var läkare då) som väl många gånger hade en rätt grov indelning vad som var friskt eller sjukt. Men på universitetsinstitutionerna måste det till en utgallring bland läkarstudenterna så att statusjägarna minskar i antal. Vad som skulle behövas vore kanske en Jan Björklund på Socialdepartementet.

Igår var det en stor nyhet att patientsäkerheten är hotad på grund av språkförbistring mellan läkare med utländsk bakgrund och svenska patienter. Den gängse tolkningen av problemet blev skulle jag tro att vi bara måste satsa ytterligare på våra läkarutbildningar.

Men vänta ett tag. Om det kommer hit läkare från länder som befinner sig på en likartad välståndsnivå som vår egen och finner att de måste behandla sjukdomar som inte finns där de utbildat sig, kan det då inte förhålla sig så att vi svenskar håller oss med konstruerade sjukdomar, vilket skulle förklara läkarbristen med att det finns för många diagnoser att ta till.

Och alla de läkare som kommer hit från andra länder, hur kommer det sig att deras hemländer inte behöver dessa? Lönen här kan väl inte betyda allt? Jag skulle vilja dra en lans för uppfattningen att svenskarna inte in ringa utsträckning söker sig till läkare i högre grad än i andra länder som ersättning för att kyrkan och religionen spelar en så liten roll i vårt samhälle. Betänk att i fallet med läkaren från Tyskland ovan så är katolicismen kvar i varje fall i landets södra delar med allt vad det möjligheter till själavård.

Trots den liberal jag är ställer jag mig lite skeptisk till privat sjukvård. Alternativ bör finnas ja, men det ska inte gå att utnyttja folks oro. Den fråga vi bör ställa oss här i landet är om vi skulle vända oss till någon annan än vården med våra problem om denna andre fanns.

Att inte tro på det man håller på med

Idag lanseras kandidaterna till årets norrbottning 2008 av den tidning som har länets beteckning i sitt firmanamn. För er som inte känner till det är Norrbotten regionen som tillskapades genom några linjalstreck ur den i sin tur linjalskapade regionen Västerbotten efter att Finland förlorats. Den regionala identiteten här är med andra ord svag, något som inte kan sägas om kommunerna i området.

Av de sex kandidater som finns att välja bland så bor två överhuvudtaget inte i Norrbotten. En tredje sägs bo i en by utanför Övertorneå men är enligt ortsbor mest där på tillfälliga besök som en trolig följd av sitt jobb som ambulerande yrkesarbetande politiker. Sedan går det att diskutera huruvida Piteås damlag kommer att klara sig i allsvenskan nästa år på ett lokalt underlag av spelare . Summa summarum: det finns en stor risk att den som genom omröstning skall utses till regionens populäraste person inte kommer att ha någon särskilt fast förankring här.

Det finns skäl till att det är så här, och det främsta är uppfattningen att det inte finns någon utpräglad stolthet över sin region bland de som bor i Norrbotten. Däremot är "norrbottningarna" mycket stolta kommunmedborgare ( i Västerbotten förhållandet likartat). Att dessutom tidningen som anordnar omröstningen har en chef inte riktigt verkar tro på det han håller på med gör inte saken bättre, vilket kan bero på att hans blaska i likhet med konkurrenttidningen NSD står för en acklamativ offentlighet.

Peter Wennblad skriver om internetanalfabeterna i Magasinet NEO som inte riktigt förstått att den tid är förbi när folk som blivit överkörda i media på sin höjd kunde tjata till sig en treradig replik allt under det att man åt lunch tillsammans med kollegorna och njöt av att ha plattat till någon som inte kunnat hugga tillbaka. (Ledsen Mats Ehnbom, Roland Johnson och Stig Nordlund. Att ni på Kuriren tog till det högst unika greppet att upplåta plats inne i tidningen och inte på insändarsidan åt en auktoritär läkare i syfte att täppa till truten på mig hjälpte inte. Det kan alla som läser det här nu konstatera).

Det behövs en helt ny syn på hur det offentliga samtalet ska föras i framtiden. En del provas ut för närvarande men på det stora hela taget är det som fortgår i landets nordligaste del att likna vid det förgångna. Som så många gånger förr riskerar man därför att hamna på efterkälken på ännu ett område.

Den egensinnige Abrahamian

Ara Abrahamian som kastade bronspengen i golvet vid prisceremonin i OS i protest mot det smutsiga spelet bland domarna inom brottningen, kanske ställer i upp i Fyrstadsturneringen i morgon. Det blir i så fall första gången sedan OS han tävlar och definitivt en spark i skrevet på internationella brottningsförbundet som stängt av honom på två år.

Fallet med Abrahamian fäster uppmärksamheten på det fåtal inom idrotten som vågar stå upp mot fusket och inte bara tänker på pengar i första hand. Hade jag varit i den situation han befann sig i samband med OS tror jag att jag hade gjort likadant. Det behövs mer av den här typen av egensinniga i dagens idrottsvärld.

En lätt missbrukbar princip hyllas

I landets nordligaste del fullföljs traditionen att bringa ljuset till resten av världen då årstiden är som mörkast. Inget är för litet för att bli stort och i dagarna manifesterar sig detta i "Nordens största forum för mänskliga rättigheter" i staden där jag bor.

En närmast ändlös räcka seminarier och bland annat Franklin D Roosevelts sonson som föredragshållare ska sätta Luleå på kartan som "Sveriges MR-region". Som så många gånger förr när det gäller stora projekt i Norrbotten finns det dock anledning att vara skeptisk.

Det här med mänskliga rättigheter som de formulerades i FN:s deklaration för sextio år sedan känns lite väl avlägsna särskilt när de ska föras fram från en ort i en region som väl mera gjort sig känd som rätt belastad av politiska experiment av diverse slag. Den argumenterat för att människan föds med vissa rättigheter har väl heller aldrig blivit särskilt framgångsrik i Sverige i allmänhet och Norrbotten i synnerhet.

Dessutom har FN:s rättighetsdeklaration ofta misstolkats till att betyda rätt till lite av varje i brist på dåligt intresse för tillämpningen av den i medlemsländerna. Den har blivit något av den svages vapen i kampen mot överheten, kanske rentav kontraproduktiv ja i alla fall med alldeles för mycket drag av gymnasialitet över sig.

Tam översyn av regeringsformen

Om vad som skrivs idag av SvD:s ledarredaktion angående Grundlagsutredningens arbete har jag ingenting att invända. Lite konstigt är det dock att inget sägs om valsystemet fastän det ingick i uppdraget för utredarna "en utvärdering och översyn av hela valsystemet". Det torde nämligen vara bra mycket mer intressant vad det blivit av denna än om gränsen i personvalet sänks några procentenheter.

Denna ordning med proportionell representation i de politiska församlingarna brukar främst kritiseras för att ta udden av ansvarsutkrävandet. Faktum är därtill av Sverige tillämpar ett av de mest proportionellt uformade valsystemen i hela världen. Det infördes för övrigt i början av 1900-talet i syfte att rädda dåvarande högern från undergång.

Det verkligt trista är att grundlagsutredarna inte verkar komma med något förslag om författningsdomstol. En sådan borde vara lika nödvändig i svensk politik som domaren i en fotbollsmatch. Även folkföreträdare måste ibland styras upp enligt regelboken, dvs. Grundlagen.

Hur kommer det sig egentligen att det är så svårt att tillämpa rättsregler på svenskt politiskt beslutsfattande? Har det att göra med den skräck inför naturrättsfilosofi som odlats från Geijers och Hägerströms dagar inte minst i Uppsala där jag minns från min studietid hur lärare med värdenihilistiska utgångspunkter hyllades som de främsta vetenskapsmännen.

Som det ser ut lär den svenska kompromisskultur som tar sig uttryck i blocköverskridande uppgörelser även i grundlagsfrågor medverka till en rätt tam översyn av regeringsformen. Detta sagt under förutsättning att kommittén inte kommer med några nyheter utöver det redan utläckta innan den 31 december då uppdraget ska vara slutfört.

Ingen är så blind som den som inte vill se

Idag kan jag nog notera att Norrländska Socialdemokratens tidningschef inte ville utveckla de argument han framförde i sin tidning gällande den del av presstödet som kallas distributionsstöd som svar på en fråga från mig och som jag ville replikera. Jag måste erkänna att jag hoppats på en fruktbar debatt om vari det miljömässiga ligger i att frakta runt tidningar i en region som motsvarar en yta närmare av Sverige från en ocentralt placerad ort samtidigt som bredbandsutbyggnaden når allt fler.

Jag hade också hoppats på ett mera principellt ställningstagande från Lennart Håkanssons sida ifråga om distributionsstödet, som, även om det inte rör sig om speciellt mycket pengar, ändå är tvivelaktigt i konkurrenssynpunkt. Nu kan jag endast konstatera att killen agerar enligt taktiken "går det så går det" och återigen att i Norrbotten får den höras mest som gapar högst i skogen.

Internet med sammanhängande utveckling av fiberteknik och telenät är sannolikt den största innovationen på informationsområdet sedan Gutenbergs tryckpress. Att då hålla fast vid papperstidningen som bärare av den "borgerliga offentlighet" som Jürgen Habermas såg som det idealiska forumet för kritisk diskussion, kan inte ses som annat än dödfött. Habermas varnade för en utveckling i det "senkapitalistiska samhället" där feodalsamhällets "representativa" offentlighet återuppstår, dvs. när makten talar till undersåtarna och bara förväntar sig applåder från dessa. Lennart Håkanssons svar till mig är exempel på representativ offentlighet.

I helgen har det varit öppet hus i de lokaler där de tidningar huserar som "inte alls" ska fusioneras. Ändå går utvecklingen på andra håll i landet just i den riktningen. Läsare av NK och NSD har kunnat notera att avisorna blivit alltmer "annonstunga". Samtidigt varnade Jonas Leijonhufvud igår i DN för att inte heller annonserna kan rädda papperstidningarna.

Den andre chefen i mediehuset på Robertsviksgatan verkar inte riktigt tro på vad han håller på med. Annat kan jag inte få det till av hans självgoda försvar för sin verksamhet i de krönikor han skriver. Norrbottens-Kuriren saknar för närvarande ledning, strategi och ideologi.

Att det är stora förändringar på gång på mediemarknaden i Norrbotten tror jag de flesta är medvetna om. Därför tjänar det inget till att låtsas som om inget hänt. Ingen är nämligen så blind som den som inte vill se.

Goda tider för olycksfåglar

Sedan en tid har det av svängningarna på världens ledande börser att döma närmast gått att tro att nationalekonomierna består av idel bananrepubliker. Och någon ändring av förhållandet är inte i sikte. De experter av allehanda slag som skickats fram för att försöka förklara det som sker har en efter en diskvalificerat sig själva så snabbt det stått klart att de haft fel.

Det här har lett till att ny-keynesiansismen åter igen är på frammarsch med krav på statliga ingripanden för att ordna upp det hela. Titta vad som händer när nyliberalerna får bestämma ropar de skadeglada inför vad som utspelas. Men det är knappast nyliberal eller monetaristisk penningpolitik - som är vad dessa ekonomiska teorier har att arbeta med - som är orsaken till det hela. Nej det är ju inte fråga om något annat än en spekulationsbubbla av klassiskt snitt uppblåst inte minst med hjälp av statsinterventionister. Tänk att så fort ekonomin börjar går dåligt så dyker detta "vad var det vi sa" upp igen.