Tillhör strejker historien?

Det fanns en tid när folkligt motstånd var en del av den politiska processen. Av flera anledningar engagerar sig hellre medborgarna individuellt än kollektivt numera, något som dock inte inneburit att rörelser slutat uppstå.

Ett vapen som använts för att kanalisera missnöje var länge strejken eller arbetsnedläggelse. Denna demonstrationsform är vid det här laget sedan länge övergiven. Handels försökte inför påsken hota med strejk men fogade sig rätt snabbt.

Att strejken inte längre används som kampmetod, missnöjesyttring eller politiskt utspel innebär inte att själva grundproblematiken är löst. För vad gör folk instället för strejkar idag. Jo, sjukskriver sig eller ser till att få gå i för tidig pension (vilket inte är någon större svårighet med den diagnosrikedom läkarna har att tillgå idag).

Substitutet för strejken är således ingen särskilt kostnadseffektiv företeelse. Det individualistiska sättet att demonstrera är förmodligen också mer nedbrytande för den enskilde på grund av den stämpel sjukskriven eller pensionär ger den på olika sätt besvikne eller missnöjde helt i onödan.

Högerns största dilemma?

Republikanerna är på frammarsch i takt med att prinsessbröllopet nalkas. Diskussionen om monarkins vara eller inte vara har definitivt fått en injektion av vad som tima skall. Det finns ledarskribenter som måste bekänna färg, och lite märkligt är det att en del av dem har så svårt att komma med rationella argument i sammanhanget.

Liberalkonservativa brukar av tradition ha lätt för att hänvisa till Grundlagen när de vill sätta stopp för politisk klåfingrighet och socialistiskt maktmissbruk. Men när det heter att monarkin ska försvaras då sker referensen till "statsskicket". Som känt är kallas vårt för konstitutionell monarki med anledning av att det finns en grundlag som upprätthåller arvsmonarkin, successionsordningen. Debatten borde dock handla om denna överhuvudtaget kan kallas upplyst. Att jämföra ätten Bernadottes rätt till arv av statliga tjänster med hur pacifister kan ställa sig till försvaret eller anarkister till att vi har en riksdag är rätt så långsökt PJ Anders Linder. Nu hamnade du i knät på Edmund Burke.

Tröttsam symbolpolitik

Några borgerliga riksdagsledamöter har deklarerat att de tänker rösta emot regeringens energiproposition senare i vår. Det går att tycka att kärnkraftsfrågan borde vara utagerad vid det här laget, men uppenbarligen finns det kvar tendenser till motstånd till energikällan som förmår splittra borgerligheten. Och visst är det bra att denna folkvilja ventileras.

Mera tröttsamt är det att ständigt påminnas om den symbolpolitiska aspekten av kärnkraften. Vid folkomröstningen 1980 segrade den linje som ville ha 12 reaktorer. Så småningom, bland annat efter protester från Danmark, stängdes Barsebäck 1 och 2. Det antal reaktorer som Sverige ska ha idag är således 10 stycken.

Den mängd el som går att krama ur varje verk är dock en helt annan än i början av 1980-talet. Och om man skulle besluta sig för stoppa in helt ny teknik i dem idag och börja använda den i morgon lär det ska gå att få ur dubbelt så stor effekt ur varje anläggning i förhållande till för 30 år sedan. Så det där med 10 reaktorer ter sig därför mera som kulisser.

Nationalekonomen Marian Radetzki, en man som inte gjort sig bemärkt för underdrifter i sina beräkningar, har varit inne på att felöverväganden inom svensk energipolitik kostat 100 miljarder. Även om det inte behöver vara så mycket så handlar det sannolikt om gigantiska summor. Och då tänker jag inte bara på vad fixeringen vid reaktorantalet har ställt till med, utan också på tydligt anti-intellektuella beslut som den så kallade tankeförbudsparagrafen. Så länge det finns företrädare för regering eller opposition som uttalar sig tvärsäkert i kärnkraftsfrågan är jag rädd för att miljardrullningen på kostnadssidan inom energiområdet kommer att fortsätta.

Indoktrineringen i Sverige

Det stöd miljöpartiet för närvarande åtnjuter från medialt håll liknar alltmer styrningen i den förefintliga statunderstödda televisionen och informationen i det gamla östblocket. Att vi nästan kommit dithän i fallet MP beror sannolikt på den mångåriga drillningen i skolorna i namn av miljökunskap. Tankarna går till Göran Palms klassiker.

Maria Wetterstrand hyllas som den möjliga rödgröna statsministerkandidaten av mediaindoktrinörerna trots att så mycket som tio procent i valet inte förmår rubba Sahlins självklara kandidatur. Finns en ickedoktrinär press och television i Sverige? Säkert. Men hur blev public service så här?

Minnesprogram utan framtidskoppling

Förra veckan visades i en av Public Service-kanalerna ett program om vattenrallarsamhället Messaure. En gång var jag på väg dit för att fiska, men någonting satte stopp för utflykten som hade att göra med fångstmöjligheterna. Så här i efterhand kan jag tycka det var konstigt av vår lärare att alls planera en resa dit. För vad kan man få för fisk på ett ställe där laxen inte kan passera ett antal kraftstationer? I alla fall ville nu programmakarna skildra livet som det var när Lule älv byggdes ut. De som fortfarande var kvar i livet efter den intensiva verksamheten där fick berätta om hur livet gestaltade sig.

Vad som helt saknades var en sammanfattning eller ihopknytning av säcken efter det sagda. Är det något ganska typiskt på avsides, knappast alls befolkade orter, att arbetskraft pytsas in för att delta i produktion för att sedan hämtas hem när det hela är över? Eller är de jobb som erbjuds arbetskraften på orten bara ett avbrott i bidragsperioden? Lite som blivit fallet i östra Tyskland i det sistnämnda fallet.

Snart är minnet av Messaure bortglömt eftersom det inte gjorde något avtryck i historieskildrarnas version av rallarsamhället. Lite som det brukar bli när Norrland behandlas i det berättande formatet på olika sätt.

Vad är problemet Rothstein?

90-talsdebattören Bo Rothstein utsåg för en vecka sedan Carl Bildt till kandidat till posten som lämplig hanterare av SD på grund av dennes förmåga att förlöjliga och ironisera över motståndaren.

Jag måste erkänna att jag inte riktigt förstår vad det skulle komma ut för positivt ur detta, något även andra reflekterat över. Möjligen rör problemet kanske mer arbetssituationen vid det nordskånska lärosäte Rothstein är verksam vid. Annat underhållande i liknande väg från denna professor har framförts i form av förslag att ersätta demokratiska val med lotterier.

Det är lite av en gåta hur någon som gjorts bort så fullständigt av Mattias Svensson och hans kommentatorer kan fortsätta att verka i offentligheten. Lika märkligt är det för övrigt också att inte fler reagerat på någon som i åratal använts sig av ett angreppssätt som kan kallas patriarkalt. För vari består egentligen det hedervärda i att mestadels ge sig på yngre och kvinnor?

Centerns grandiosa vindkraftsplaner

I tisdags drog Maud Olofsson upp riktlinjerna för hur hennes parti avser använda det utrymme för utbyggnad av förnybar el som centern fick i samband med Alliansregeringens energiuppgörelse. Och idag kom det första konkreta beslutet på vad man avser göra.

Som även tidigare noterats här på bloggen kommer en enorm vindkraftspark att uppföras i Markbygden i Piteå kommun. I en region där medel- eller småskalighet sällan applåderas är stämningen förstås lyrisk. Men borde centern också vara det?

När centern på 70-talets bars fram till positionen som det ledande borgerliga partiet var det med hjälp av den rörelse i samhället som kallades gröna vågen. Småskalighet ställdes mot storsamhället, ett ideologiskt ställningstagande som kom till pass i partiets kärnkraftskritik i samband med valet 1976 som ledde till regeringsmakten.

Dessa decentraliseringsidéer var totalt frånvarande idag när miljöministern gav grönt ljus åt piteprojektet. På något sätt är det som om hans parti med detta glömt bort hur småsamhället ska överleva utan att hänvisas till politikens grandiosa planer. Vore det inte en rimligare lösning att placera 1-2 mindre vindkraftverk i varje svensk by istället för en svulstig anläggning, vars övergripande syfte är att bräcka uttaget i Luleälven, eftersom pitebornas egen vattenådra inte får byggas ut?

En sväng över Europa

Det finns de som menar att högern i Sverige vägleds av en konservatism som saknar djup. Efter en liten boklig utflykt utanför den skandinaviska halvön tror sig kulturkritikern Erik Wallrup ha receptet mot denna sjuka.

Wallrup har tidigare vet jag forskat i musikvetenskap, och de som angriper filosofiska problem utifrån musikaliska perspektiv brukar gör det lite från ovan. Det var under allt annat än särskilt lyckade skribenten Peter Lutherssons redaktörskap på SvD Kultur som jag först kom i kontakt med Wallrups arbetssätt.

Om kulturkonservatörerna tror sig kunna mota kulturradikalerna genom att dra till med Europa von oben tror jag de kommer att misslyckas med sitt uppdrag. För övrigt undrar jag om inte tidskriften Axess och TV är en ganska bra banérförare för ett samtal utifrån konservativa utgångspunkter. Synd bara att jag blir så stel i kroppen efter att ha tagit del av deras argument.

Så bra med OS då

P J Anders Linder vill ta bort alla spärrar i personvalssystemet. Han ser ingen risk i detta att kändiskap vinner på bekostnad av politiken. Snarare överlåts makten äntligen till väljarna som får möjlighet att agera som på vilken marknad som helst.

I dessa dagar är det omöjligt att inte tänka på aktiviteterna på andra sidan Atlanten vid OS i Vancouver. Dessa spel med alla dess möjligheter till frigörande nationalism, är kanske därutöver ett vettigt substitut till krig mellan länder.

I svensk politik lyser idrottsstjärnor med sin frånvaro. I andra länder ser det inte alls ut på samma sätt. På något sätt anses idrott hänga ihop med det föraktade kändisskapet, vilket bara är delvis sant. Kan inte partierna släppa in mer idrottsutövare på sina listor, ja då måste de erbjudas vägar in i de politiska församlingarna på andra vis, lämpligen då genom personval. Den popularitet som våra svenska medaljörer åtnjuter i OS är något annat än den beröm yrkespolitikerna får ta del av. Så öppna upp för lite annan representation.

Nu lämnar råttorna det sjunkande skeppet

Idag kom statistik från Tidningsutgivarna. För många men inte alla är det dyster läsning. Norrbottens-Kuriren hör till de avisor som har anledning att misströsta med ett stort tapp i sin upplaga. Officiellt inte under 20 000 ex, vilket är en uppgift jag har anledning att betvivla.

När jag jobbade som tidningsbud på en av de mest Kurirenlojala distrikten i Luleå förra året så gick det att förmärka ett nästan osannolik nedgång på omkring 25 % av tidningens prenumeranter där. Vågar man generalisera utifrån detta stämmer helt enkelt inte uppgifterna om en upplaga för NK på över 20 000. Till yttermera visso kan påpekas att det finns folk i bekantskapskretsen som jag aldrig trodde skulle ta steget över till "socialistiska" NSD som under året verkligen gjort detta.

Imorgon lär vi kanske får höra mera bortförklaringar i tidningschefens lördagsspalt om varför han misslyckats. Till exempel hur många klick hans tidning brukar få. Hundratusentals unika besökare varje vecka imponerar kanske på någon. I jämförelse med andra jämbördiga tidningar i övre Norrland ligger ändå Kuriren illa till, och har bara Norra Västerbotten efter sig. Och ifråga om sidvisningar ligger Norran före, vilket säger något om kvalitén på innehållet i blaskan.

Orsakerna till problemen för Norrbottens-Kuriren är flera. En övergripande strategi verkar saknas. Många av tidningens journalister är direkt okunniga och fega på att sticka ut. De som ändå gör det mobbas med tiden bort, ett öde som även kan drabba intervjuade i denna självfönekelsens förlovade region. På sikt finns givetvis ingen annan lösning än att NSD och Kuriren går ihop till en tidning, med en borgerlig och en socialistisk ledarsida, något jag propagerat för tidigare. Dessvärre befarar jag att denna oundvikliga utveckling kommer att gå för långt innan något händer och att medieproducenterna kommer till skott alldeles för sent i något slags raseri. Konsekvensen kan då bli som någon kommentator skrev idag att Norrbotten blir det första papperstidningsfria länet.

Början till de medlemsburna partiorganisationernas fall

Det har varit ett visst ståhej de senaste dagarna kring att en moderatpolitiker värvat anhängare till provvalet i Stockholms stad genom att betala deras medlemsavgifter. Frågan är väl om det är så mycket att uppröras över egentligen. För även om tillvägagångssättet inte går att försvara de jure så kanske det gör det de facto.

Vad jag menar är att det här med medlemsburna partiorganisationer mer och mer liknar en chimär. Redan på sextiotalet skrev Herbert Tingsten på DN:s ledarsida om hur partiernas ideologier övergår i pragmatism mellan valen, för att vakna till tillfälligt liv när det är kampanjdags igen. Att det då finns de som väljer okonventionella metoder för att ge utrymme åt sin person inför valen ser jag bara som ett friskhetstecken i demokratin.

Vore det inte val i höst hade det här varit ett ypperligt tillfälle för Moderaterna att gå i bräschen för att ändra på det svenska partisystemet (Folkpartiet ligger redan före). Det var för övrigt synd att översynen av Grundlagen tidigare stannade vid en halvmesyr ifråga om personvalet.

Att lägga livet tillrätta

Den rödgröna oppositionen i Stockholms läns landsting lanserar idag ett alternativ till Vårdval Stockholm på DN Debatt. Rätt snabbt fick dock dessa svar från landstingsrådet Birgitta Rydberg som menar att de oppositionella plankar ett beslut som ska fattas. Det man kan konstatera är således att det kan vara riktigt trångt i mitten inom landstingspolitiken.

Rydberg menar ändå att den fria etableringsrätten ska avskaffas med de rödgrönas förslag. Om de båda alternativen är överens om en mer behovsstyrd vård så reagerar jag ändå på ordvalet som oppositionen använder. Dessa talar om ett "hälsoval" i Stockholm, och i bakgrunden är det paternalistiska begreppet folkhälsa inte långt borta. Skulle debattpositionerna analyseras i form av diskurser är nog det troliga att skiljelinjerna blev tydligare. Men ok, en ersättningsmodell som tar hänsyn till individens vårdtyngd ska inrättas oavsett majoritet. Frågan är då var dennas personliga upplevelse av sitt hälso- eller sjuktillstånd kommer in? Är det möjligt att nå kunskap om detta på egen hand, och i så fall var kommer det egna ansvarstagandet in?

En riktig dumdom

Igår rapporterades det om ett fall där Diskrimineringsombudsmannen drivit ett ärende där en muslimsk man fått sin arbetslöshetsersättning indragen på grund av att han inte tagit i en kvinnlig företagarrepresentant i hand i samband med ett möte om en praktikplats.

Den första tanke som dyker upp hos mig är varför DO tagit sig an just ett fall som sägs röra religiös diskriminering? Dagligen utsätts väl lutherska svenskar för diverse sanktioner och kränkningar utan att vi för den skull har rätt eller lätt att få våra saker prövade inför domstol.

Hur Stockholms tingsrätt resonerade när de kom fram till domslutet är en gåta. Det är möjligt att den "signalerar statsmakternas omprövning av Sveriges etablerade könsutjämningspolitik till förmån för återgång till reaktionär könsdiskriminering", som Erik Cornell skriver i SvD. Är det så illa fordras det en upprustning av jurisprudensen i landet om det finns någon.

Rättsfall av progressiv karaktär

Veckans stora debattämne torde ha varit dråpanklagelsen mot läkaren vid Astrid Lindgrens barnsjukhus. I ett större perspektiv handlar frågan om det finns yrkesgrupper och verksamheter som så att säga står över lagen.

Med vården är det nämligen lite som med utbildning. Det är svårt att med rättsliga medel ifrågasätta läkarbehandling eller lärarens beslut. Ändå finns det en del lagstiftning som möjliggör anmälningar, men den vanliga gången är att tilltag av dylikt slag omdefinieras till "synpunkter". Gud nåde den som vågar komma med konstruktiv kritik av våra samhällsauktoriteter.

Nu tycks det i alla fall ha uppenbarat sig en del jurister som intresserar sig för att tillämpa lagen mera i linje med mänskliga rättigheter. De svenska fallet vid ovannämnda vårdinrättning har sannolikt fått syre genom turerna kring Michael Jacksons död. Vilka än utgångarna av dessa ärenden blir så handlar det om genombrott för rätten att få sin sak prövad inför domstol.

Var detta en passning till Birgitta?

Cecilia Wikström (FP) skriver idag om vikten av att hålla offentliga utfrågningar med tillträdande ministrar. Inspirationen till artikeln kommer från hennes arbete i Europaparlamentet där detta förfarande används.

Samtidigt går det inte att undvika en tanke om att Wikströms utspel har något att göra med gårdagens utnämning av Birgitta Ohlsson till EU-minister. Kanske så att hon inte var riktigt nöjd med den som fick jobbet trots att hon själv visst ska ha tackat nej till det.

Det är inte ens fel när två träter

Anna Kåver, med den långa titeln leg psykolog, specialist i klinisk psykologi, leg psykoterapeut, handledare och författare, manar till vapenvila mellan de två skolorna inom den psykiatriska behandlingsvetenskapen. Psykodynamisk terapi sprungen ur freudiansk psykoanalys står mot kognitiv beteendeterapi som utgår från behaviourismen.

Med tiden har jag intagit en iakttagande position i denna strid av den enkla anledningen att det inte brukar vara ens fel när två träter. Den egentliga orsaken till meningsskiljaktligheterna ligger trots detta mindre i bristande vetenskaplighet hos de båda inriktningarna, mera i de som sökt sig till verksamheten. Inom psykiatrin finns det lika många idéer om vägen till själens frälsning som det finns personer som närmat sig ämnet. Är det någonstans det finns ett behov av kvalitetssäkring så är det just på detta område.

Saab igen

GM hittade en ny ägare till Saab i alla fall. Så nu kan anställda och underleverantörer andas ut ytterligare en tid. Det är nämligen ett hästjobb Spyker står inför om man ska upp i över 100 000 tillverkade bilar per år igen. Det återstår säkert en del turer i frågan ännu.

Det är lite oklart vad regeringen egentligen haft för betydelse i det som pågått. Tidigare har jag varit kritisk mot näringsministerns ageranden, som åtminstone officiellt gått ut på en låt-gå-politik med vissa löften om stöd till miljövänlig teknik åt biltillverkaren. Ett underbetyg måste ges åt landets s k ekonomijournalister som sprungit omkring som yra höns och verkar ha haft väldigt dålig koll på läget. Analyserna har mer liknat gissningar.

En konsekvens av exemplet Saab och det här med att styvnackat avböja statlig inblandning vad beträffar ägande i bilindustrin är en hållning som kommer att avta med åren. Bara en sådan sak som att regeringen uttryckligen sagt att man, visserligen i namn av forskning, efterlyser miljövänligare bilar, kommer på sikt att innebära ett mer omfattande statligt engagemang i biltillverkning. På andra håll i världen kan liknande tendenser skönjas så varför skulle det inte komma att bli så här?

Stora investeringar men få varaktiga jobb

Vi har ofta fått höra, nästan under hela 00-talet, att det investeras i mångmiljardklassen i Norrbotten. Det borde innebära att tillväxten i regionen gynnas och att nya arbeten skapas där.

Dessvärre har det blivit så att de positiva effekter satsningar på gruvor, stål och vindkraft givit är mera av tillfällighetskaraktär. Lite som blev fallet i östra Tyskland efter återföreningen när bostäder och vägar rustades upp men mycket lite blev kvar i form av produktion när de västligt belägna företagen var färdiga där.

Mot bakgrund av detta går att fråga sig vad man ska med Norrland till. Att resurserna till sjukvård och utbildning i möjligaste mån ska spridas ut över landet ifrågasätter inte många. När det handlar om näringslivet verkar inte denna målsättning lika självklar. Det talas gärna om globaliseringens effekter när produktion flyttar utomlands. När produktion inom företag flyttas inom landet heter det något annat, som omlokalisering.

Felet ligger dock inte bara hos de stora företag som hellre bedriver sina verksamheter på andra håll än i norra Sverige. Ansvaret ligger lika väl hos befolkningen i landsdelen bland vilken det inte saknas entreprenörsanda. Problemet uppstår när steget ska tas från småföretagare till att blir större men inte störst. Följaktligen ser det ut så idag att det dräller av enmansföretagare i Norrbotten medan de medelstora företagen är få och de riktigt stora inte heller är så många men med väldigt stor omsättning. Om fler alltså kunde tänka större men inte störst tror jag norra Sverige i allmänhet och Norrbotten i synnerhet skulle kunna bli något mer än en turistanläggning i sörlänningarnas ögon.

Röda korset och arvodena

Roger Akelius valde bort Röda korset som förmedlare av sina välgörenhetspengar till jordbävningskatastrofen på Haiti med motivet att chefen för denna organisation är överbetald. Vem är då denne? Ja ingen annan en förre folkpartiledaren och "socialliberalen" Bengt Westerberg. Han ska visst ha över 800 000 i årslön.

Det verkar vara något av en lag att avdankade toppolitiker efter karriären lyckas komma över sysslor som inbringar väl tilltagna summor i form av inkomster vare sig de benämnes arvoden eller något annat. Ursäkta mig, men brukar det inte talas om politikers uppgifter som lekmannainflytanden? Och vad motiverar i så fall inkomstnivåer i närheten av miljonen eller i de mest groteska fallen mångmiljonnivåer?

Mitt förtroende för Bengt Westerberg naggades allvarligt i kanten när han på ett ganska populistiskt sätt ordnade fram medborgarskap åt Ludmila Enquist. När det nu står klart att en folkpensionär dövar sitt sociala samvete med hjälp av en VD-lön måste man nog säga att såväl Röda korset som dess styrelse glömt bort vad de egentligen är till för.

Hoola Bandoola hade fel

Mikael Wiehes slavande uppå Keops pyramid är väl bekant vid det här laget. Uppgifter idag i DN borde ge Wiehe betänkligheter över den textrad han plitade ihop en gång i tiden. Historikerna har länge tvistat om huruvida Keopspyramiden uppfördes av fria arbetare eller möjligen tvångsutskrivna bönder eller slavar. Nu ges ytterligare stöd åt hypotesen att det var de förstnämnda som utgjorde den huvudsakliga arbetskraften i monumentalbygget.

Det vore kanske på sin plats om Wiehe, och större delen av resten av proggrörelsen för övrigt, skulle börja fundera över ett annat mastodontprojekt mera närliggande i tid och rum, nämligen bygget av Vitahavskanalen. Detta slutfördes under svåra umbäranden av slavarbetskraft från Gulag-lägren. Alexander Solzjenitsyn har bedömt att 250 000 arbetare omkom under den korta tid bygget pågick. När blir det progressivt att sjunga om denna form av utsugning?