Enkel eller ingen matematik

Stockholms handelskammare har räknat ut eller meddelar att Storstockholmare står för 50 procent av inbetalningarna av statsskatten fastän de bara utgör 20 procent av landets befolkning. Upplysningen är rätt ointressant annat än som ett konstaterande att tjänstesektorn är rätt starkt utvecklad i regionen. Ett känt faktum är nämligen att i de områden som har en arbetsmarknad mera inriktad på kunskapsintensiva branscher så blir konjunktursvackorna mindre djupa.

Lönenivåerna är också överlag högre inte minst på grund av att som i Stockholms fall de flesta företags huvudkontor - såväl svenska som utländska - är belägna där. Fabriksarbetarna håller alltså till på andra ställen runtom i landet, med kraftiga påföljder för det kapital som betalas in till staten där i form av skatter. Ingen beräkning verkar heller ha gjorts beträffande vad stockholmarna får gratis i form av färdigutbildade lantisar som kommer till storstaden. Plus flera andra parametrar användbara i sammanhanget som inte behöver upprepas här.

Det går att fråga sig vad syftet är med att torgföra åsikter av det här slaget. En politik för hela landet kan det knappast vara, snarare sår det split bland medborgarna. Låt gå för att förhållningssättet är naivt men är alla stockholmare beredda att godta det för det? Jag är inte så säker på det. Tack Stockholms handelskammare men den dylik information klarar vi oss utan.

Plötsligt intresse för Finland

Finländarna går till val idag. Vanligtvis är intresset inte så stort i Sverige för vad som händer i våra grannländer. Utom förstås när det är fråga om att klanka ned på något som inte passar svenska normer av hur ett bra eller gott samhälle ska vara ordnat. Danmark har utifrån gängse svenska måttstockar kommit att omvandlas till ett dåligt land att leva i. Detta trots att danskarna utsetts till världens lyckligaste folk enligt en studie. Skälet till detta är naturligtvis den parlamentariska situationen där som gett visst inflytande åt Dansk Folkeparti. Nu har Sannfinländarna seglat upp som en motsvarighet till Dansk Folkeparti. Svenska journalister har dock varit noga med att påpeka att Sannfinländarna inte går att jämföra med Sverigedemokraterna. På deras program står EU-motstånd, enspråkighet och kritik mot invandring men också en del välfärdsfrågor. Tillåt mig att påstå att intresset för valet i Finland ändå har något att göra med att finländarna kanske visar mer acceptans och förståelse för ett nationalistiskt sinnat parti än svenskarna. Tänk om Sannfinländarna dessutom får ingå i regeringen, hur ska det då gå? Merit Wager, en av få svenska journalister, dock med finländsk anknytning, har försökt ge en förklaring till varför det till synes omöjliga i Sverige kanske kan komma att ske i Finland. Wager menar att i Finland ser politikerna i första hand till nationens bästa under det att i Sverige väger partiernas enskilda maktintressen över. Man har därutöver personvalsinslag i Finland, något som ger helt andra möjligheter till ansvarsutkrävande av politikerna än i vallistornas Sverige. Om Sannfinländarna får ingå i regeringen kanske det finns att lära något i Sverige. Det kanske går att prata med Sverigedemokraterna i alla fall. Ylva Johansson har redan provat.

Sanningens minut närmar sig

I onsdags bar finansministern fram vårbudgeten. Större delen av den borgerliga pressen har hyllat Anders Borgs insatser hittills till nästan astronomiska dimensioner. Och 2018 ska visst svenska staten vara skuldfri enligt prognoserna. Jag har lite svårt att förstå egenvärdet i att en stat inte ska belastas av någon skuld. Och varför kritiken är så lam mot att Sverige är på väg mot en spansk situation där statsfinanserna är goda men företagen och hushållens skuldsättning gått över styr. Utöver detta hotas Allianssamarbetet med denna bäst-i-klassen-politik. Folkpartiet med Carl Hamilton i spetsen är på väg att tröttna och efterlyser mer satsningar på infrastruktur och slopad värnskatt bland annat. Opposition och fack är inne på liknande tankegångar. Min gissning är att Anders Borg har det betydligt hetare om öronen inom sisådär ett år. Till detta kommer problemen med det konstant oförändrade utanförskapstalen som numera från Allianshåll övergått till att behandlas som ett rent arbetslöshetsproblem. Ungefär som på Perssontiden.

Klart med nästa landshövding i Norrbotten snart?

Avgångskrav på Maud Olofsson har väckts i veckan, och idag hävdar Dagens Industri att hon känt till Vattenfalls omdiskuterade fallskärmar. En inte alltför vågad gissning är att det från mediahåll kommer att ägnas mycket uppmärksamhet åt Olofsson framöver. Hon har tagit lätt på den interna kritiken på resa någonstans. Intrycket är att hon som vid tidigare tillfällen det hettat till håller sig undan. Så länge hon hade partiet i ryggen gick detta bra men nu har omständigheterna drastigt förändrats. K G Bergström har identifierat två allvarliga misstag av Maud Olofsson ifråga om ledarskapet, det ena att hon i stil med putinskt maktutövande börjat lägga sig in vem som ska blir hennes efterträdare. Det andra är att klamra sig fast vid posten precis som föregångarna Thorbjörn Fälldin och Olof Johansson. Norrbottens landshövding Per Ola Eriksson fyller folkpensionär i höst, så det jobbet är ledigt om PO vill sluta. Maud Olofsson har kunskap och erfarenhet av förhållandena i Norrbotten genom jobb på Hushållningssällskapet där och som CUF-ombudsman i regionen. Kvalifikationerna för denna tjänst kan därmed anses uppfyllda, och starta eget behöver Maud inte göra som hon sagt sig vilja göra om hon blev arbetslös.

Tungt i riksdagen för Mi(ni)ster åtta procent

Det var högst påtagligt igår att se vilka svårigheter finansministern hade att försvara och förklara sin politik. Arbetslösheten har mer eller mindre bitit sig fast på åtta procent, jobbskattereformen betalar inte sig själv genom att fler inte kommer i arbete än prognosticerat. Ännu ska väl inte Anders Borgs försök att få bukt med det utanförskap han och hans regeringskollegor vann valet på 2006 dömas ut. Men snart har han bara tre år på sig att komma upp till bevis. Den i politisk taktik mycket kompetente Göran Persson satte på sin tid också i likhet med Borg upp mål ifråga om arbetslösheten. Den skulle ned så och så mycket. Målsättningarna refererades så ofta att de till slut togs till intäkt för något faktiskt utfall, vilket gjorde att förra S-regeringen kunde sopa frågans allvar under mattan när det drog ihop sig till val. Anders Borg är sannolikt medveten om denna lyckade taktik. Skillnaden mellan Borg och Persson var dock att den förstnämnde investerat hårt i att bryta utanförskapet och att predika arbetslinjen. Det kan med tiden visa sig vara ett för högt pris när det börjar dra ihop sig till strid om regeringsmakten igen.

Räddningen för Kalix?

I en föränderlig tid när det mer och mer handlar om överleva på den globala arenan snarare än inom ramen för nationalstaten går det ibland att fundera över en del kommuners överlevnads- och utvecklingsmöjligheter. I Norrbotten finns det fjorton kommuner, var och en med skilda förutsättningar att profilera och marknadsföra sig. Bäst förutsättningar torde Luleå och Piteå med dess satellitkommuner Boden respektive Älvsbyn ha. Här finns en väl utvecklad tjänstesektor men också industrier samt ett vitalt näringsliv i övrigt. Haparanda har från att ha varit en riktig kriskommun seglat upp som en dynamisk kraft som inte behöver ordas vidare om här. Av de andra två tornedalskommunerna är Pajala också på gång genom gruvetableringen där även om det segar lite med starten. Malmfältskommunerna Kiruna och Gällivare upplever också en boom tack vare de höga järnmalmspriserna. I morse hörde jag också att brytvärd malm finns i Jokkmokk, något som skulle kunna innebära ett lyft där. Arjeplog bland fjällkommunerna har sin biltestverksamhet medan Arvidsjaur har goda utvecklingmöjligheter men kanske ännu väntar på det där riktiga genombrottet. I likhet med Överkalix finns där en storslagen natur som turistentreprenörer kan exploatera. Återstår då kustkommunen nedanför som oftast har en tendens att förblekna i olika sammanhang. I Kalix sattes tilltro till att orten skulle kunna bli ett ställe där många kunde stanna till på vägen till Haparanda och IKEA. Högst pliktskyldigt uppfördes därför en galleria där. Någon vidare succé blev emellertid inte denna, allmänt talades det om för höga priser. Kommunen har också besvärats av problem med kvalitén på skolan, något som verkar har gjort att en del valt bort Kalix som bostadsort. Till råga på allt har kommunpolitiken hämmats av klanstrider, vilket gett argument för en sammanslagning med någon annan kommun. Någon dundermedicin för att hjälpa Kalix kan jag inte erbjuda men kanske kom Olle Palmlöf tidigare med en tänkvärt förslag. Han lanserade något skämtsamt i TV-programmet På Spåret benämningen "Happy Kalix" på orten. Satt i relation till marknadsföringsstrategier är inte propån så dum då vad som säljer kan uppkomma ur vad slags knasigheter som helst. Under alla omständigheter blir inget bättre av att hänga läpp och vara negativ. Kanske kan också Kalix hitta sin plats i en gränslös värld?

När idrott blir allvar

En gammal gymnastiklärare har hamnat ordentligt i hetluften. "Osten" Bergström anklagas för rasistiska uttalanden under en match i den tuffa semifinalserien i ishockey mellan Skellefteå och Luleå. Tonläget mellan anhängarna i respektive lag var emellertid redan innan ganska uppskruvat, så jag undrar om inte det Osten sägs ha sagt eller skrikit lika gärna kan vara påhitt avsedda att användas i matchen utanför banan. Annat som talar emot anklagelserna är min egen subjektiva uppfattning i sammanhanget. Jag uppfattade Osten som en rätt jovialisk person, i alla fall i rollen som lärare. Och eftersom jag också var med på en resa från skolan där han var ledare var vi några som lärde känna honom lite mer än de andra eleverna, och någon omdömeslös gaphals har jag minst av allt anledning att tro att han är, även om det i stridens hetta kan koka över för nästan vem som helst. Det hela har också fått orimliga proportioner genom att huvudsponsorn SSAB hotat att dra sig ur samarbetet med Luleå Hockey. Om en grundlig utredning kan konstatera att Osten inte vräkt ur sig det han lastas för, har sannolikt den som mest eldat på den här historien, journalisten Jonas Fahlman, gjort sitt som sportkommentator.

Varför inte 10 000 läkare?

Ett drygt hundratal medicinskt orienterade män och kvinnor anklagar idag regeringen för att skada andra genom sin politik med att försöka få tillbaka långtidssjuka till arbetslivet. Gunnar Axén gör rätt i att fråga om debattörerna glömde att sätta ut partibeteckning. Genom googling på namnen har han kunnat konstatera att vänsterkantring råder bland dessa bara genom att gå igenom de första i ordningen bland undertecknarna. Själv har jag personlig erfarenhet av en av de som skrivit under, den här gången uppträdandes under beteckningen "psykiatrispecialist". Frånsett ett närmast totalt ointresse för andra än de som överensstämde med hans egen problembild, så hade denne åt mig inget annat att erbjuda än mediciner och tomt prat i kombination med meningslösa monologer. Rebilitering fanns inte på kartan, konstigt nog trots att finansiella resurser fanns tillgängliga. Så småningom tog jag mig lös från denna misslyckade existens, men inte utan att ha straffats i form av elaka journalanteckningar. Dessförinnan hade jag i Journalens Namn behandlats i så kränkande ordalag att det säkerligen hållit för ett åtal om det skett ute i det öppna samhället. Det går givetvis inte att generalisera utifrån ett enda fall, men faktum är att jag tror att det verkliga intressena bakom kritiken mot sjukförsäkringsreformen inte endast låter sig fångas i en omsorg om "patienter". Då ovanstående också numera bedriver "eget" är det kanske inte heller så intressant med alltför många odiagnosticerade patienter. Detsamma torde gälla läkare överhuvudtaget eftersom överutbud på dem råder och arbetslöshet lurar i bakgrunden om diagnosticerandet börjar avta hos världens friskaste folk. Och hur många känner egentligen till att bedömning av behovet av tvångsvård är möjligt att lägga ut på entreprenad genom att dessa själadoktorer som verkar på privat basis har möjlighet att teckna kontrakt om detta med landstinget? Att drämma till med självutnämnd arbetsförhetsexpertis i stort antal i syfte att argumentera mot något som strider, som det verkar i många fall, mot ens egen personliga uppfattning främjar knappast de som hamnat utanför. En ung människa som drabbas av förtidspension till följd av medicinisters personliga ointresse kan nog sägas vara lika allvarligt som att drabbas av en riktigt svår sjukdom.

Upplyftande med Västerbottensnytt

Den som är uppe tidigt kan ta del av andra regionala sändningar än den från den egna regionen. SVT sänder från klockan 6 ungefär nyhetsprogram från olika delar av landet. I morse visades Västerbottensnytt bland annat.

Tidigare ingick i Nordnytt de regionala nyheterna från både Västerbotten och Norrbotten. När programmet delades upp tyckte någon att det var bra att slippa "dödköttet från Västerbotten". Det tyckte aldrig jag, och styrkt i min uppfattning om detta blev jag i morse. Nyheterna och reportagen från Västerbotten är uppfriskande och intressanta och inte alls någon död information för de som bor längre upp på Bottenvikens västra sida. Möjligen sårar de någon som är upptagen med sig själv och som retar sig på att det finns företeelser i det egna närområdet som har en annat världsbild än en själv.

En återfusion av Nordnytt och Västerbottensnytt skulle sannolikt ge en injektion till etermedia i nordligaste Sverige. Då är sannolikheten också stor att de ledsna reportrarna på Nordnytt - förutsatt att inte självupptagenheten sätter stopp - blandas ut med lite muntrare tongångar. Tidigare i vinter har Nordnytt-redaktionen bekymrat sig mer för om Luleå Hockey ska missa slutspelet när det hela tiden istället handlar om hur laget ska lägga beslag på en av de fyra topp-placeringarna i serien. Pessimism kan uttryckas otydligare. Till sist: glöm inte något delat landskap mellan Västerbotten och Norrbotten inte existerar i officiell mening.

De som inte fått jobb då?

Igår var det Alla Borgarungars Dag. Statistik från Svenskt Näringsliv som visade på skillnader i ingångslön beroende på vilket universitet man tagit ut sin examen från var givetvis mumma för karriärister av diverse slag. Kritiken mot detta sätt att mäta framgång för respektive lärosäte lät emellertid inte vänta på sig. Bland många kommentatorer var meningen att utredarna inte gjort skillnad mellan korrelation och kausalitet, och inte minst, att individens egen förmåga nog spelar större roll än var studierna bedrivits.

Och visst är det väl så. Den som studerat vid ett perifert beläget universitet där han eller hon är uppväxt och bosatt och vill bo kvar på hemorten kan ganska säkert räkna med lägre lön än den som väljer att flytta till en hetare arbetsmarknadsregion med allt vad det kan innebära av lönerace. På samma sätt behöver en hemkär stockholmare inte bekymra sig om lönenivån på orten om denne väljer att bo kvar. Summa summarum: det är vilseledande att tala om ingångslöner i relation till studieort annat än i syfte att visa upp ett falskt yttre.

Vad som borde diskuteras desto mer än hur mycket pengar som ska tjänas från första dagen på jobbet är hur fler akademiker ska få in en fot på arbetsmarknaden. Högskoleverkets årliga granskning av hur examinerade som etablerat sig på arbetsmarknaden ett och ett halvt år efter examen visade senast på att bara 80 procent har jobb. Notera "har jobb", inte om de jobbar med det de utbildat sig till. Passande nog, går det att säga, kontrade Svenskt Näringsliv igår sig själva med uppgifter om att endast 6 av 10 studenter 12 månader efter examen har ett jobb de är kvalificerade för.

Det här är uppgifter som borde vålla huvudbry på Utbildningsdepartementet. Befogat är att fråga sig om ansvarig minister Björklund är så särskilt intresserad av de här frågorna. Han avvecklade posten som högskole- och forskningsminister och har stått i riksdagen och sagt att det är bättre att folk exempelvis studerar vid någon högskola än "gör ingenting". Traditionen från tidigare S-ministrar fullföljs därmed genom att högskolorna tillåts användas som arbetsmarknadspolitiska dragspel. Istället för att försöka begränsa utflödet att akademiker på arbetsmarknaden som ändå inte får användning för sin kompetens ges alltså grönt ljus för en fortsättning av denna misslyckade politik sedan flera år. Allt under det att högsta prioritet istället borde ges åt att finna en modell balansera tillgången mot efterfrågan.

Veckans skvallergubbe

Det hör till tråkigheterna i livet att ibland behöva konfronteras med personer som fastnat i utvecklingen för länge sen. Häromdagen befann jag mig på ett köpcenter då en man som verkade något bekant tydligen observerat mig och kommenterade detta till en medföljande kvinna. Tänkte inte mycket mer på det, alla kan man inte känna igen.

Desto underligare blev det när jag cirka 20 minuter senare efter att ha gjort de nödvändiga inköpen i affären upptäcker att samme man står och väntar utanför kassan. När jag plockat varorna från bandet börjar karln mer eller mindre springa efter mig och halvt högt ropa mitt namn. Jag stannar då och någon som jag ska minnas som "Evas pappa" börjar fråga ut mig om diverse ting.

Jag vet inte om jag någonsin tidigare talat på tu man hand med personen ifråga som jag efter att ha rekapitulerat en del minns från min barndom som han som alltid blängde ilsket åt alla bilar som passerade hans hus. Han skulle visst vid något tillfälle ha lovat att misshandla en kompis åt mig för hans hastighetsöverträdelse enligt sina egen privatpolisnorm.

Hans dotter gick i min klass på högstadiet men det är en person jag knappt talat med sedan den tiden (30 år sedan!). Man kan fråga sig varför jag skulle minnas det, varför det finns anledning att helt plötsligt intressera sig för mig och vad jag har för mig. Jag tror att huvudanledningen är att det går omkring så många besvikna och halvt deprimerande människor som inget annat har att göra än att skvallra och tugga om gammal skåpmat. Bitterheten över inte ha gjort något avtryck i livet blir till slut något som hinner i fatt dem. Kvar återstår att klamra sig fast händelser i det förgångna. Säga vad man vill om detta men friskt är det fan i mig inte.

"Stadsvetare vid Lindköpings universitet"

För någon månad sedan passerade jag en hylla på Kulturens Hus i Luleå där det stod en rapport uppställd som behandlade "effekterna av byggandet av Kulturens Hus". Intresserad greppade jag den lilla boken för att läsa lite grann. Ganska snabbt avtog dock läslustan när jag kom till en lista med intervjuvade. Där fanns nämligen med en "stadsvetare vid Lindköpings universitet".

Av skäl som inte nödvändigtvis har att göra med bristande begåvning eller dyslexi kallas ibland statsvetare för stadsvetare. Men att stava staden Linköping som Lindköping måste sannolikt tas till intäkt för att det saknas något väsentligt bakom pannbenet. Lägg därtill att rapportförfattaren är disputerad forskare från Luleå Tekniska Universitet så blir problemet av mycket brydsam karaktär.

Att nästan dagligdags snubbla över dylika fadäser som kommer ut från LTU gagnar varken forskningens ställning i Norrbotten eller i stort. Att vi har för många universitet står allt klarare för var dag som går. Såvitt inte några regionalpolitiska företrädare är beredda att med näbbar och klor börja slåss för universitetets överlevnad så lär lärosätet i Luleå stå först i raden bland landets lärosäten som mister sin status.

Dags att vidga utanförskapsbegreppet

Svenskt Näringsliv har kommit med en rapport som visar att bara omkring hälften av de som forskat och examinerats kommit med resultat som gett de eller någon annan jobb. Och bara var sjätte forskare har bidragit med forskning som renderat i nya produkter eller tjänster.

Det här borde vara skrämmande läsning för alla beslutsfattare som länge agerat som att forskning är något som under alla omständigheter bidrar till tillväxten. Studien visar dock att de forskare som samarbetat med företag under utbildningstiden skaffat sig mycket bättre möjligheter att etablera sig på arbetsmarknaden.

Det sistnämnda konstaterandet borde vara skäl nog att baka in doktorander i det av regeringen omhuldade utanförskapsbegreppet. För den korrekta benämningen på en som doktorerar är nämligen forskarstuderande. Och en som studerar och söker jobb samtidigt har onekligen det lättare att komma in på arbetsmarknaden visar det sig. Det finns ingen anledning, vare sig för samhällsnyttan eller de som söker personlig utveckling, att fortsätta med att låta FoU-politiken inriktas på att skapa skyddade verkstäder för egensinniga individualister som ändå inte riskerar något med egna medel. Det är dags att vidga utanförskapsbegreppet också till forskarna.

Anledning till oljeoro

Den demokrativåg som för närvarande tycks svepa fram över arabvärlden för inte bara gott med sig. Osäkerhet kring oljeleveranserna har fått priserna att stiga, åtminstone i det korta perspektivet.

Det är svårt att uttala sig om vad för slags styrelseskick som kommer i de störtade diktaturernas ställe. Fullvärdiga demokratier någonting i stil med de som finns i Västeuropa kanske inte går att ställa i utsikt i brådrasket. Men mjukt religiösa partier liknande turkiska AKP förefaller väl inte som alltför osannolika alternativ som statsbärare rätt snart.

Oljesuget lär påverka den fortsatta utvecklingen, förhoppningsvis inte till men för de frihetstörstande krafter som satts i rullning.

Nyliberal lekstuga

Systemet med jobbcoacher ska utvärderas. Ändå är ansvarig minister tämligen säker på att dessa behövs. Kanske var frågan fel ställd till IFAU som ska gå igenom vilka metoder som varit framgångsrika i sammanhanget. Detta trots att jobbcoachning som sådan är ifrågasatt inte minst av systemets kunder som i flera i olika fall tyckt sig ha fått jobb utan coachens hjälp.

Från fackligt håll har varnats för att en uppenbar risk föreligger för att coacherna ser till att välja och inrikta sig på de som står närmast arbetsmarknaden. Allt i syfte att förbättra siffrorna för sin egen verksamhet, eftersom en anslagsmodell lanserats av centern enligt vilken coacherna får bidrag efter hur många jobb som de förmedlat. På papperet låter detta bra men arrangemanget inbjuder onekligen till tolkningar. När har coachningen egentligen lett till jobb och vad är att ha fått jobb eller hur länge kommer jobbet att vara?

Frågor som dessa leder till mer problem än vad som är tänkt från första början. Det är också tvivelaktigt om de metoder som används av coacherna verkligen är lämpliga redskap för att lösa den enskildes arbetssituation. Jobbcoachernas verksamhet är nämligen nära besläktad med arbetssätt liknande de som används inom den kognitiva beteendeterapin. Och med tanke på den långt drivna medikalisering av arbetslivet som i mer än fyrtio års tid bara fjärmat oss från den fulla sysselsättningen, är nog metoder av detta slag inte att föredra.

En gång i tiden, under den svenska modellens glansdagar, kunde arbetssökande vända sig till Arbetsförmedlingen och mötas av kompetent folk med branscherfarenhet från arbetsmarknaden. I takt med att myndigheten omvandlades till en vårdinrättning försvann dessa därifrån och blev till något helt annat än vad den från början var tänkt till. Om denna utveckling står att läsa om i Svante Nycanders Makten över arbetsmarknaden. Med coachernas intåg i arbetsmarknadspolitiken har hela projektet övergått till en nyliberal lekstuga.

Harrison startar om

Efter att ha bloggat om kungar inför kronprinsessbröllopet återupptar Dick Harrison verksamheten. Nu dock som historiebloggare rätt och slätt.

Det sätt Harrison brukar skriva på tror jag gör honom till en mycket läsvärd bloggare. Han kan uttrycka sig såväl kort som informativt och med stor sakkunskap. Jag kan inte annat än rekommendera till läsning av Svenskans återanställde skribent på Historiebloggen.

Forskning säger

Läste igår en av de suraste artiklarna som måste ha skrivits på länge. En Hans Olov Ohlson ondgjorde sig över nätet som sägs onödiggöra mänskligt minne. Han hänvisar bland att till "forskare" kommit fram till utrymmet för eget kreativt tänkande minskar till förmån för konventionella lösningar och idéer, eftersom nätet övar upp vår "multiförmåga". Denna gör att hjärnan nyttjar sin förmåga att bli bra på att programmera om sig själv, vilken gör oss skickliga på ett ytligt plan.

Säkert var inte detta inte heller bland det bättre som skrivits i ämnet men jag reagerar ändå mer på en annan sak. Detta evinnerliga hänvisande till forskning. Skillnaden mellan vad man lär sig på gymnasiet och högskolan är att i det sistnämnda sammanhanget används flera sanningar medan bara en används i det första inom fackkunskaperna. Men många som skriver, fördummade av nätet eller inte, tycks inte känna till detta. De använder forskning som klubba för att ge eftertryck åt det sagda. Frågan är bara vad detta arbetssätt egentligen får för effekt.

Inom vissa "vetenskaper" finns det lika många sanningar som det finns forskare. Fördumningen av att okunnigt hänvisa ur dylikt kan näppeligen bli större. Jag kräver inte av alla skribenter att de själva måste ha forskat men att bara läsa något av en och sen använda det som universellt utformat slagträ gör verkligen bildningsgången en otjänst.

Misslyckad minister

Trots alla ovationer till jobbskatteavdragets positiva effekter vågar nog en och annan undslippa sig viss skepsis. Faktum är att det inte skapat särskilt många fler jobb. De 100 000 fler i sysselsättning som regeringen berömde sig själv av i valrörelsen är väl ungefär vad det går att få ut av en politik som syftat till att tvinga upp de som hellre gått på a-kassa än jobbat. Det blir någon tusenlapp eller fler i månaden även för de allra lägst betalda arbetena.

Problemet med jobbskatteavdraget och de tankar den i entreprenörskap föga intresserade Anders Borg genomfört är att jobben tenderar att stanna hos de som redan har ett. Det jobbas mer istället för att fler måste anställas, de som har jobb är rädda om vad de har och släpper inte mycket ifrån sig. Detta även sagt om de som startar eget genom att ha gjort sig oumbärliga på arbetsplatsen. En politik som får den effekten att det blir krig om arbetsuppgifterna kan inte ha sägas ha varit lyckad.

Annat skulle förmodligen ske om värnskatten togs bort, som är en straffskatt på högre utbildning. Jag är definitivt på samma linje som P J Anders Linder i denna fråga som poängterar att den skulle öka skatteintäkterna med stöd av slutsatserna i Långtidsutredningen 2011.

I denna rapport finns det fler intressanta förslag som lägre trösklar in på arbetsmarknaden och ändringar i LAS. Alltså sådant som regeringen och Borg hittills visat ljumt intresse för. Det finns annat oroande från moderaterna i synen på försäkringssystemen. Ointresset för en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring i kombination en vilja att utreda sammanslagningar av a-kasseadministrationen och Försäkringskassan pekar i riktning mot att samla alla utanför arbetsmarknaden i en bidragspool.

Alliansen vann valet 2006 med sin politik om fler i arbete istället för utanförskap. Senaste valet vann man på grund av ett habilare regeringsalternativ än oppositionen. Hanteringen av finanskrisen hade en sossefinansminister som Thomas Östros förmodligen inte skött annorlunda. Jobbtillväxten tycks i alla fall utebli med det Borgska åtgärderna även om de ökar frihetsgraderna i ekonomin. Än så länge tycker jag därför det går att tala om Anders Borg som en misslyckad minister.

Tankar i bokslutstider

Årsredovisningarna duggar tätt den här veckan. Så här i kvartalskapitalismens tidevarv är det kanske inte alltför många som reagerar över detta. Börsen reglerar numera sig själv under de tider den håller öppet. Sällan är överraskningarna särskilt stora i positivt eller negativt hänseende.

Det finns en del som vill profitera på och imitera de stora börsbolagens tillställningar för att ge sken av att de också ägnar sig åt näringsverksamhet. Som till exempel högskolor som visar på "överskott" i sina verksamheter. Jämförelsen mellan ett vinstdrivande företag och en offentlig myndighet haltar dock betänkligt.

För en tid sedan blev jag nästan påkörd av en anställd vid ett lärosäte som kallar sig "Näringslivets universitet". Det handlade emellertid inte om oaktsamhet utan mera om att hinna först. Ni vet "om inte jag någon annan". Det är detta som skiljer marknadsekonomin från statliga offentligförsörjda inrättningar, att tjäna på samarbete, att inte se den andras förlust som det egna vinsten, eller enkelt uttryckt plussummespel istället för nollsummespel.

Det är lite intressant vilken utveckling de vetenskapliga företrädarna vid landets lärosäten genomgått i och med den kraftiga utbyggnaden av de små högskolorna från 90-talet och framåt. Professorn vid dessa är mera sällan nuförtiden en lite diskret klädd man som cyklar till jobbet. Överhuvudtaget är har det blivit alltmer sällsynt att denne eller denna vistas på sin arbetsplats. Istället befinner sig professorn alltsomoftast på resande fot, med motiveringen att just deras högskola är perifert belägen och kräver resor. Det märkliga är nu att varken distansöverbryggande teknik eller rätt så utbyggda verksamheter vid småhögskolorna tycks kräva mindre resande. Man får därför förmoda att flängandet har något att göra med statusmarkering mera än vetenskaplig utveckling. Inte undra på att Sverige tappar i konkurrenskraft som forskarnation med en så dålig revision av verksamheterna.

Mästaren bakom mästaren

Uppe på Mosebacke på Söders höjders står Strindberg staty. Det är här inledningen på hans genombrottsroman Röda rummet utspelas. Strindberg slog igenom som realistisk författare och han är väl den svenska författare vars privatliv dissekerats, analyserats och undersökts allra mest.

Vad som är mindre känt om bysten på Mosebacke är att i huset som syns i bakgrunden bodde en av våra allra främsta verskonstnärer, kanske den enda av europeiskt snitt från vårt land, åtminstone av de romantiska poeterna. Erik Johan Stagnelius hyrde rum här under sin första tid i Stockholm som anställd på ecklesiastikexpeditionens kansli. Utsikten över staden är magnifik från huset, något som inte kunnat märkas i det skalden skrev om vi antar att han hade fönster mot norr från sin kammare. Stagnelius författarskap rörde knappast yttervärlden, i skarp kontrast till vad Strindberg brukade skriva om.

Jag har läst en del av Strindberg men aldrig något där denne nämnt just Stagnelius. Annat än att svenska diktare fram till honom själv skrivit som präster eller något dylikt. Kanske var det ett sätt att respektera Stagnelius som Strindberg inte i varje fall i några större ordalag uppmärksammade sin tidiga 1800-talskollega, precis som äregiriga personer ibland kan göra. De båda är under alla omständigheter varandras motsatser. Om den enes tankevärld är det svårt att uttala sig klart under det att om den andres har det gått att ställa upp en koncis byggnad.

Uppgifterna om Stagnelius privatliv är knapphändiga och de som försökt teckna en bild av hans stund på jorden har verkligen fått lägga pussel. Senaste försöket utfördes av Göran Hägg som dessutom lanserade en högst sannolik förklaring till poetens för tidiga död. En av våra nationalskalder spelade huvudrollen i ett mycket fult spel när han såg sig utmanad av en större begåvning än honom själv. Ett inte alldeles för ovanligt scenario som bör tjäna till eftertanke nästa gång drevet går mot någon som inte uppfyller den gängse mallen.

Ingen näringslivssupporter vid Piteå Universitet

En rapport betitlad "Fullbordat faktum" har tagits fram vid Piteå kommun. Författare är Thomas Johansson som jag känner sedan tidigare från studietiden. Ämnet för studien är vindkraftssatsningen i Markbygden i Piteå.

Johansson använder sig av Jürgen Habermas distinktion strategiskt/kommunikativt handlande för att analysera beslutets tillkomst, och inte förvånande blir slutsatsen att detta kom till på ett strategiskt plan genom att de ifrågavarande vindkraftsbolagen använde sig av särskilda medel för att uppnå önskade målsättningar hos regelansvariga myndigheter. Motstående intressen som kunde ha kommit till tals i en mera demokratisk procedur fallerade eftersom kommunikationen med dessa brast mer eller mindre fullständigt.

Så här ser det ut lite överallt numera men något att reagera på i sammanhanget är ändå hur rapporten uppehåller sig vid "bolagen". Det låter nästan som om den goda vindkraften är i färd med att överta den bespottade kärnkraften som hatad energikälla. Hur har det blivit så här? Fungerar ordet industri eller näring som markör för vad som är icke lämpligt eller vad menar rapportförfattaren?

Sedan reagerar jag lite på den rationalistiskt inspirerade teorin ur Habermas handlingsteori som säger att politiska beslut "rimligen skall kunna sägas vara genuint förankrade". Håller inte denna grundbult ihop resonemanget, ja då rasar helt byggnaden som en korthus.

Kanske är Piteå kommun inte riktigt den rätta intellektuella miljön för utredningar av dylikt slag även om självmedvetenheten inte saknas. På kommunens hemsida står att läsa om tjänster som "samhällstrateg" och till och med "kommundoktorander". Ursäkta men får kommuner hålla på med forskning och vad säger reglerna och Högskoleverket om detta?

När allt kommer omkring så är det väl ändå så att ovanstående utblick över det påbörjade vindkraftsäventyret i Markbygden är av ganska överdimensionerat slag. Lite som att sätta en alldeles för liten chaufför bakom en för stor ratt. Ett allmänt intryck är att de lite bortkomna politikerna på lokal nivå fått ett erbjudande de inte kunde tacka nej till och att utredande i ärendet mera syftat till att fylla ut tiden på jobbet för överflödig personal.

Välkommet tillskott för idrottsfilosofer

Sverker Sörlin har skrivit en bok om skidåkningens "väsen". Han har tränat med norska skidslandslaget, något som verkar ha gillats av DN:s recensent P O Enquist som själv en gång tiden testade på att hungerstrejka i syfte att testa sanningshalten i påståendet att de balter i uniformer som hamnade i Sverige efter andra världskriget for illa.

Jag hört en del säga att de löser problem när de åker skidor. Att den genomsnittlige skidåkaren skulle vara att jämföra med asociala konditions- och kraftfenomen kan alltså ifrågasättas och jag finner det föga troligt att det är Sörlins utgångspunkt att ta reda på om det är så.

Annars är det nog svårt att skriva böcker i idrottsliga ämnen mera med fokus på filosofi. Av många anses idrott inte vara en värdig en intellektuell verksamhet, men det tror jag helt enkelt beror på att författarskap med bäring på idrott har låg status i det här landet. Ovan nämnde Enquist är den mest kände av svenska författare som vågat gå mot strömmen. Nedanstående bloggare till höger på bilden ovan genomförde ett fyramilslopp förra helgen i konstfärdigt hängd nummerlapp.

Resten av listan

Fortsättningen på listan med förra årets företeelser värda att uppmärksamma.

Idrottsprestation:
Svenska herrarnas stafettlag i OS 4X10 km fick bragdguldet. Men egentligen borde hela längdåkningslandslaget inklusive vallningsteamet fått utmärkelsen. Att det inte blev en enskild utövare och istället ett lag får nog ses som en markering att svensk längdskidåkning gjort ett bra lagarbete. Många medaljer blev det men Norge var trots detta vassare.

Turer hit och dit som till sist fick ett lyckligt slut:
Handlade det mest om ifråga om bilmärket Saabs öden och äventyr. Självaste DN prydde i bästa kvällstidningsstil sin ekonomibilaga med en gravstensliknande runa över biltillverkaren. Detta var i slutet av 2009 och näringsministern höll en låg profil när ett febrilt arbete på dennas departement pågick och bland annat medverkade till att en ny ägare uppenbarade sig, Spyker.

En icke-debatt:
Kan sägas ha utspelats mellan tidningsmännen Per Svensson och P J Anders Linder ifråga om monarkins vara eller icke vara. Jag läste aldrig debattboken men att ställa monarki mot republikanism och tro att det ska föra till något utvecklande samtal eller några fruktbara resonemang i övrigt tror jag inte på. Samtidigt visar det på något av ett dilemma hos de som går att kategorisera som "höger". Själv är jag dock valmonarkist.

Ett systemfel om något:
Uppenbarade sig i samband med efterspelet till årets riksdagsval. Någonting i stil med amerikanska presidentvalet 2000 och vad som brukar tillhöra vanligheterna i mindre demokratiska regimer vid valtillfällen utspelade sig i Sverige i höstas. Först och främst visade den efterföljande debatten på valkaoset att vi inte har ett proportionellt valsätt eftersom sådana är teoretiska konstruktioner. Jag har tidigare här på bloggen argumenterat för majoritetsvalsystem med hänvisning till att detta skulle ge bättre regeringsunderlag. Och när ändå proportionalismen är en utopi så borde en ny Grundlagsutredning genast få direktiv om problemet för att undvika en kommande röra efter ett annat val. Riktigt penibelt var det ändå för den mallige professor i statsvetenskap som intresserat sig för valsystem i flera år men blev offentligt bortgjord av en matematiker som visste och kunde vad han talade om.

Årets lista

För intresserade har jag satt ihop en självklart personligt färgad lista över bemärktheter under året värda att summera så här på bistra nyårseftermiddagen.

Årets debatt:
Stod sociologen Roland Paulsen som menar att arbetet överlevt teknologin. Vi jobbar mer än vad vi egentligen behöver men samtidigt är det förstås skillnad på jobb och jobb. Många yrken är vitala för samhällets överlevnad medan andra kan plockas bort utan att någonting kommer att märkas. I ödmjukhetens namn menar Paulsen att inte mycket lär förändras om hans eget avvecklas.

Årets kommentar:
Kom från riksdagsledamoten Tomas Tobé (M) som helt korrekt konstaterat att den svenska bloggvärlden bäst kan liknas vid en ankdamm i Stockholm där man håller koll på varandra. Det är lite bytänk över den svenska bloggosfären, något som inte kan förklaras av annat än att inflyttningen till huvudstaden måste ha varit dramatisk samt att uttrycket att det ingenstans finns så mycket bönder som i Stockholm har mer än visst fog för sig.

Årets tröttsammaste läsupplevelse:
Tog jag del av via Uppsalastatsvetaren Barry Holmströms bok Domstolar och demokrati. I denna torgförs åsikten den parlamentarism som fungerar bäst i Storbritannien "judikaliserats" i Frankrike och Tyskland, i det förstnämnda fallet genom att blåsa upp den verkställande makten med lagens hjälp, i det andra genom att sätta lagen över demokratin. Boken har några år på nacken men eftersom författaren varit ute därefter och varnat för judikaliseringen av den svenska demokratin bland annat i Grundlagsutredningen så är den aktuell på sitt vis. Jag har då inga problem med att Sverige inrättar en författningsdomstol, ju förr desto bättre. Är det inte snarare så att vi för varje dag som går påminns om behovet av en? I den här frågan torde efterfrågan på nytänk vara stor. Visst kan vi jämföra oss själva med en önation i splendid isolation men lika gärna kanske också men rättsstater på närmare håll. Vad är det som säger att den svenska demokratin måste vara en sörgårdsidyll till formen?

Årets klappjakt:
Kan det samlade medieetablissemanget lastas för. De jagade var Sverigedemokraterna, nästan riksdagens minsta parti enligt väljarnas dom. Ändå lät det de första två månaderna efter valet som om Sverige var på väg mot diktatur inom en snar framtid. Är det någon gång demokratin ska få verka på det sätt den är tänkt är det väl just i samband med att så många åsikter som möjligt ska få komma fram, så varför tveka. Det finns lite forskning om vad Sverigedemokraterna egentligen står för utifrån ideologiska ståndpunkter, och sannolikt skulle debattklimatet bli bättre med en öppnare attityd mot dem. En stilla tanke går till en blänkare jag läste i Svenska Dagbladet som före valet undrade varför inte Vänsterpartiet granskas lika ingående som SD.

Hoppas kunna förlänga den här listan snart

Väder och klimat

Inledningen på den här vintern har inte gett klimatfanatikerna vatten på sin kvarn. Rejält med både kyla och snö över hela landet motsäger det mesta som skulle kunna tyda på att vi går mot varmare klimat med stora steg.

Det sägs att det är skillnad på väder och klimat, och att vad som kan kännas och upplevas med blotta ögat från dag till dag inte alls är detsamma som metoder som mäter långa temperaturtrender. Frågan är då varför det av många tycks så vetenskapligt att söka upp avlägsna platser och intervjuva någon klok gubbe som får uttala sig hur det var "förr" när glaciären där han bor var mycket större.

Inom miljörörelsen, som de flesta klimatfanatikerna bekänner sig till, har man varit betjänt av skräckinjagande bilder av dystopisk karaktär. Det har hetat att det gäller att väcka till medvetande, men lika ofta har det handlat om att varna för domedagen. Klimatvetenskapens företrädare är till stor del inget annat än förklädda predikanter som manar till bot och bättring.

Därav min tveksamhet till mycket av budskapet som kolporteras. Men också även av det faktum att det av lite tillgänglig statistik och eget minne går att visa på att vägen mot värsta scenariot är kantad av många möjligheter till avtagsvägar. Under 1930-talet var det väldigt varma vintrar, bland annat ställdes Vasaloppet in två gånger på grund av snöbrist. Ett kallt årtionde var 1980-talet och Vasan kördes 1987 i 37 graders kyla för att omnämna en bedrift som många utförde vid det tillfället.

De senaste tjugo åren bekräftar "hockeyklubban" men förmodligen inte perfekt när 2010 inräknats. En annan sak som fler än jag funderat på är att snön visserligen lagt och stannat kvar senare om vintrarna men i gengäld funnits kvar längre in på våren under många år nu. Kan denna iakttagelse ge ett bidrag till en mera empiriskt lagd klimatvetenskap?

Risk för besvikelser

Kristallarken ska sent omsider landa i Pajala. Denna gång i form av några gruvor. Malmfyndigheterna i Sahavaara och Tapulivuoma har varit kända sedan länge men inte varit brytvärda på grund av den låga järnhalten. Förrän nu, och orsaken är givetvis inte minst ett närmast oändligt sug från den kinesiska marknaden på stålrelaterade produkter.

Några tusental jobb ska etableringarna både i Sverige och Finland generera. Ökade skatteintäkter med 150 miljoner om året för Pajala kommun var en siffra jag hörde igår. Jag vet inte hur man räknat men det har diskuterats huruvida gruvprojekten kommer att få formen av en oljeborrplattform dit arbetskraften forslas in och ut. Och i så fall, med en icke oansenlig del av denna mantalskriven utanför kommunen, har jag svårt att se att detta skulle rendera i något lyft för kommunen. Svårt är också att tänka sig att gruvbolaget Northland Resources skulle vara särskilt intresserade av den lämpliga arbetskraft i regionen som kan finnas och varit långtidsarbetslös. Och när allt kommer omkring talar vi om ganska, om inte ogästvänliga så i alla fall väldigt speciella förhållanden där förmodligen inte för många vill bo stadigvarande.

Det här ger en bild av en verksamhet som kan sluta i besvikelser. Till detta kommer att gruvdrift är relativt lätt att starta men även lätt att avveckla. Börjar världsmarknadspriserna på järnmalm att sjunka tillräckligt mycket så är risken överhängande att allt är borta snabbare än det kom dit. I så fall är det långt ifrån det första industrifiaskot i norra Sverige där för hög tilltro satts till stora lösningar på små problem.

Ett varningsord

Så här i räntehöjardagar går det att fundera över vilka som drabbas. De med lån och inte nog med pengar naturligtvis. Dessa är förmodligen många eftersom tillväxtakten i utlåningen till hushållen legat på en hög nivå nu i flera år. För hög tycker en del och menar att orsaken till de goda offentliga finanserna beror på att privat och offentlig skuldsättning är kommunicerande kärl.

Jag har tidigare varit inne på problemet utifrån lite kunskaper i svensk ekonomisk historia och utnämnt den Borgska finanspolitiken som en sätt att brygga över konjunktursvackan genom att låta hushållen ta smällen i frånvaro av den starka stat som S-regeringen på 70-talet använde sig av i syfte att blunda för ett besvärligt dilemma. Då var husguden Keynes och vapnet var finanspolitik; nu heter han Friedman och vapnet är penningpolitik.

Det finns en del riktigt illavarslande med utlåningen till bostäder inte minst. Från Statens Bostadskreditnämnd varnas det för att hushållen använder värdestegringen på bostäder till att ta upp nya lån, en form av bankomat på huset så att säga. Hur länge den här festen ska pågå är svårt att säga, men ju längre det fortsätter, desto värre blir baksmällan.

Kontraproduktivt

Efter nyår ska inte längre Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd kunna använda sig av möjligheten att dela ut erinringar eller varningar till anställda inom vården som begått fel mot patienter/kunder där.

Det här tror jag är en kontraproduktiv åtgärd. Det fanns en tid när doktorns ord var lag för de flesta, i akt och mening det närmaste det gick att komma inkarnationen av Han Däruppe Själv. Samhällsutvecklingen sedan första världskriget då läkare och annan vårdpersonal började använda vita rockar och kläder som ett slags maktattribut, har sedan dess hunnit långt. Numera är det till och med tillåtet att välja vårdgivare, och, vilket är viktigt att påpeka, det har till och med börjat bli så att folk vänder sig till domstol när de inte tycker att felbehandling uppmärksammats. Man kan med andra ord lugnt utgå från att de flesta inte kommer foga sig i den nya ordning som införs efter årsskiftet och som innebär att det är Socialstyrelsen som ska leta efter systemfel. Det är upplagt för problem alltså, och en tanke går till om det föga progressiva parti som består Socialdepartementet har något att göra med att utvecklingen alltså går baklänges i den här formen av smått juridiska problematik.

Livstecken från Maud

Så här nästan på 25-årsdagen av Thorbjörn Fälldins brådstörta och legendariska avgång som ledare för centern går tankarna till Maud Olofssons eventuella färd i samma riktning den närmaste tiden. Det har spekulerats i om hon kommer att meddela sin avgång under hösten/tidig vinter eftersom centerstämmor ska hållas 2011 och 2013. En ny partiledare får för kort tid på sig att låta väljarna lära känna vem han eller hon är om denne eller denna tillträder 2013 har det sagts rent allmänt. Annat uttryckt: går inte Maud snart så kan hon lika gärna gå om fyra år. Såvitt hon inte råkar ut för samma öde som Fälldin, dvs. blir avsatt.

Häromdagen dök i alla fall Maud Olofsson upp i underhållningsprogrammet Robins, och detta efter att ha haft en låg profil efter valet. Som det verkar har hon inga avgångsplaner. En gång i tiden var nöjesprogrammen ett sätt för politiker och kändisar av diverse slag att få en nystart i opinionen. Till exempel glömmer väl ingen Tage Erlanders historia hos Hyland som gjorde honom folklig till slut efter att i mångas ögon framstått som en lite torr akademiker dittills. En bidragande anledning till att Alf Svensson parti kom in i riksdagen 1991 anses ha varit att han hoppade studsmatta hos Ingvar Oldsberg. Nuförtiden är möjligheterna att marknadsföra sig i det lättsammare formatet väl utvecklade för vem som helst, dessvärre för de allra flesta med den följden att de klassiska TV-ögonblicken där någon över en natt kunde bli "folkkär" inte längre står till buds. Pratshowerna handlar om annat och säger lite om var i karriären politikerna befinner sig eftersom de är alltför fragmenterade. Ej heller går det att bli klok på Maud Olofssons fortsatta väg inom politiken.

Är du diskriminerad?

Hanne Kjöller skriver idag om DO, en myndighet med problem minst sagt. Den har drivit underliga ärenden i domstol utan framgång i flera fall och är ovarsam med att hantera sina utgifter. Konsultföretag har bland annat anlitats för att förbättra verksamheten, som om det inte vore nog med de 90 medarbetare som för närvarande återfinns under chefs-DO:n Katri Linna.

Även om det inte direkt framgår av Kjöllers vredesfyllda analys så verkar DO i likhet med andra tandlösa myndigheter lida av att de inte har något konkret uppdrag, kanske som en följd av att det inte finns något riktigt behov eller att ombudsmannasamhället nått vägs ände. Hans Bergström skrev tidigare i år om juristmakten som fått fotfäste på "ideologiproducerande" myndigheter som DO och Skolinspektionen. Dessa kännetecknas av att de i sin inre kultur har en så stark tro på sin riktning att det inte spelar någon roll vad riksdag och regering säger.

I botten av kritiken ligger givetvis ett ifrågasättande av individualiseringen av samhällsproblemen. Eftersom auktoriteter i de mest skilda sammanhang alltmer kommit att avlövas på makt genom diskrimineringsanklagelser har en nisch för mer eller mindre frilansande rättslärda kommit att uppstå. Vad denna emellertid glömmer bort är att det är utbudet som skapar efterfrågan. Finns det inte skäl att också begränsa antalet jurister som utbildas precis som läkarnas antal kvoteras? Åtminstone borde det gå att diskutera.

Glada dagar för finansfurstar

Att det varit krisår 2009 märktes inte i någon högre grad bland landets finansfurstar. Sammantaget minskade dock 48 granskade topplöner jämfört med 2008. Så här i efterhand är det ändå mest remarkabelt att ledarna i HQ Bank ökade sina löner mellan 2008 och 2009, samt att SEB:s Annika Falkengren fick sin ersättning minskad med mer än hälften under samma tid.

I kristider är det naturligtvis viktigt att styrelser och direktörer håller igen. Då blir det också lättare att driva igenom nödvändiga besparingar eller nedskärningar. Det visar om inte annat exemplet Japan, där såvitt jag vet de högsta chefslönerna inte alls ligger på samma höga nivå som i västvärlden. Följaktligen möter där impopulära åtgärder mindre motstånd eftersom VD:n mera ses som en bland jämlikar. Kanske något för svenska kapitalhanterare att ta efter, må de vara risktagare med egna pengar eller bara tjänstemän rätt och slätt.

Petersens pyloner

Enligt en omhuldad klyscha har makthavare eller politiker i alla tider och samhällen byggt monument över sig själva. I alla fall från de egyptiska pyramidernas dagar har det varit så, men säkert också långt, långt dessförinnan i de mest primitiva sammanhang.

Luleås kommunalråd Karl Petersen har tidigare varit i byggartagen i projekt som inte fallit väl ut. Väljarna straffade dock inte honom för detta i senaste valet. Som det ser ut nu är han i varje fall på väg att göra avtryck i sin stads bild på ett sätt som kan bli legendariskt. Petersen har också varit i farten med murarsleven på byggnationerna på Lulsundsberget och visat han inte glömt vad han lärt sig under sin yrkesutbildning.

Höghusen är i sig inte märkvärdiga men till följd av sin placering har de kommit att utgöra ett landmärke i stan. En fråga man ställer sig är ändå vilka det är tänkta ska bo där då inflyttningen till Luleå till icke ringa del under längre tid bestått av omflyttningar inom länet (läs från inland till kust), en potential som är svår att ta ut mycket mer av. Sen har vi förstås hemvändarna och invandring från övriga Sverige och världen som bidrar med en del. Sammantaget kvarstår faktum: bostadsbyggande som medel till kommunal utveckling behöver inte nödvändigtvis sluta i något positivt, särskilt som nyproducerat också brukar betyda höga hyror. Petersens pyloner kan lika gärna lämna det bestående efter sig om rådet som förbyggde sig.

Företagarchefen talar med kluven tunga

En utmärkelse har delats ut till en vinstdrivande verksamhet, Årets företagare. Bemanningsföretaget Studentconsulting har tidigare uppmärksammats av TV4 för usla arbetsvillkor och löften till sina kunder om att deras "konsulter" jobbar hårdare än deras egna anställda. Till en lägre kostnad naturligtvis. Senast har Helsingborgs Dagblad granskat missförhållandena hos Studentconsulting.

Många är givetvis arga på grund av detta, men jag reagerar mera på en annan sak,nämligen att priset bästa företagare delats ut av organisationen Företagarna. Denna har en "VD", som för övrigt, kritiserats hårt av sina egna medarbetare för sina härskartekniker, som tidigare lobbat för att avskaffa LAS på olika sätt. Samma företrädare hyllar nu ett bemanningskoncept vars livsluft är just att LAS fortfarande existerar. Ursäkta mig, var finns konsekvensen i en sådan typ av argumentation?

Vi kan inte vänta

Mitt i kakafonin av statsvetare som tävlar om att förklara den uppkomna situationen inom S är det kanske inte den lättaste uppgiften att göra sig hörd. Prognoserna låter också vänta på sig bland dessa efterhandsanalysander. Jag minns i alla fall ett möte på Föreningen Heimdal i Uppsala hösten 1997 då Stig-Björn Ljunggren dryftade frågan om socialdemokraternas framtida öde. Han trodde vid det tillfället att ett inte helt omöjligt scenario kunde bli att partiet vittrar bort, ungefär som det gamla Lantmannapartiet en gång gjorde.

Veckan som gått har i alla fall visat på vilka inre spänningar som funnits i leden. Kanske handlade valparollen Vi kan inte vänta trots allt om något annat än regeringsmakten, nämligen den egna omdaningen. Mycket talar för att partiledaren få gå men med detta löses förmodligen inte de grundläggande problemen eftersom partiets politik lika mycket rår för resultatet i valet. Alliansen behöver i alla fall inte förvänta sig mycket till opposition den närmaste tiden, så mycket är säkert.

Ett svek mot väljarna om något

Åsa Ågren Wikström hoppar av uppdraget som riksdagsledamot för moderaterna. Hon var andra namn på partiets lista i Norrbotten, och fick många kryss för sin kandidatur.

Orsaken till avhoppet är ett annat jobb, vilket är ointressant i sammanhanget, eftersom att bli invald i riksdagen inte är vilket jobb som helst. Men tydligen har yrket politiker numera drivits till fulländning.

Förra valet var det inte långt borta att moderaten Maria Salmgren tog plats i riksdagen. Sedan dess har Salmgren hunnit hoppa mellan några chefssysslor i inlandskommuner, något som knappast tyder på lämplighet för mera ansvarsfulla poster. Det bådar inte gott för väljarförtroendet om moderaterna i Norrbotten ska fortsätta med att kvotera in namn på sina valsedlar som inte tar det politiska uppdraget på allvar.

Skruvad logik

Senaste veckan har några debattörer med nyliberal anstrykning varit på tapeten. Inte ont om det, men under den senaste tiden har jag alltmer kommit att fundera över om nyliberalerna egentligen alls är så frihetliga som de vill ge uttryck för. Nedanstående exempel på en argumentationskedja från Timbros "nye VD" på DN Debatt ger upphov till frågetecken.

Valet 2010 vanns av Moderaterna, i praktiken på en enda fråga: behovet av balans i de offentliga finanserna. Om det inte varit för finanskrisen hade Sveriges statsminister i dag sannolikt hetat Mona Sahlin. Det var oron för vad de rödgröna skulle göra med svensk ekonomi som drev väljare till de borgerliga partierna, inte entusiasmen över borgerliga idéer. För den som studerar opinionsmätningarna är mönstret närmast övertydligt: valet avgjordes i praktiken redan i oktober 2008 – då krisen drabbade Sverige gick botten ur det rödgröna opinionsstödet.

Det finns som tur är inga krav på varken politiker eller debattörer av skilda slag att uppvisa bevis över slutförda kurser på A-nivå från universitetet. Men i vissa fall måste man ändå undra över hur långt i personlig mognad och utveckling en del nått att döma av logiskt konsistenta resonemang. Varenda mening i ovanstående exempel kan utsättas för kritik och ifrågasättanden, och syftet med den dåligt underbyggda argumentationen kan inte vara annat än ett mera auktoritärt förhållningssätt till politik. Det var dit jag ville komma.

Nils Karlson, i den treeniga funktionen som statsvetare, nationalekonom och verkställande på forskningsinstitutet Ratio, använder måhända en mer genomtänkt sätt för sin framställan. Icke desto mindre reagerar jag på dylikt:

Sveriges löntagare har haft en unikt god reallöneutveckling. En tjänsteman tjänade i genomsnitt 128 000 kr mer per år 2007 än 1994 och en arbetare 63 000 kr mer, räknat i 2008 års priser.

Jag tolkar inte denna statistik som att svenska löntagare haft en unikt god reallöneutveckling, utan snarare som att Karlson gör sig till talesperson för en arbetsmarknad av ett bemanningsproletariat som betjänar de som inte vill smutsa ned sig. Ibland sitter djävulen verkligen i detaljerna, men det vi kan lära oss av mera experiment i den riktning som propageras för ovan är att de minst av allt leder till något demokratiskt samhälle. Nästa utspel från Timbro eller Ratio lär följaktligen logiskt sätt handla om införande av graderad rösträtt, fullt i enlighet med 1800-talets utopiska borgerliga projekt.

Västerbottningarna tar nya tag

Landstingspolitikerna i Västerbotten provar igen med att ta initiativ till det som kan tyckas som ett kamikazeprojekt: bildandet av en storregion i norra Sverige. Allt eller inte är det som gäller för västerbottningarna, vilket innebär att det enda alternativet är en regionkommun av alla de fyra nordligaste länen.

Frågan är väl snart hur många gånger till det går att misslyckas med att vara ute i dylikt ärende. Sedan jag återflyttade till Norrbotten för drygt tio år sedan har det framtida regionala styret varit upp till behandling flera gånger. Vad som kan sägas till västerbottningarnas fördel som spjutspets i regionaliseringsfrågan är att de lyckats med vad norrbottningarna inte förmått, nämligen att bilda ett kommunalt samverkansorgan där dessutom landstinget ingår.

Att bilda en storregion av norra Sverige med ansvar för i huvudsak hälso- och sjukvården är givetvis ett större projekt än att bilda ett organ på länsnivå med ansvar för kultur, transport och regional utveckling. Det senaste försöket föll också på oenighet mellan aktörerna, men gudarna ska veta att detta sköttes på ett utomordentligt amatörmässigt sätt. Bara en sådan sak som att landstingsrådet i Norrbotten drev frågan hårdast av alla och dessutom förmodligen lät bygga om fasaden på det nuvarande landstingshuset i syfte att förlägga det nya regionfullmäktige i det högst ocentrala läge som Luleå utgör i hela norra Sverige säger det mesta om hur förfelat arrangemanget var.

Det finns mycket gott som kan komma ut av bildandet av en storregion, inte minst ifråga om minskade kostnader för administration. Länsgränserna som de är dragna idag utformades i en tid med helt andra kommunikationer. Är det ändå svårt att få ihop Norrbotten, Västerbotten, Västernorrland och Jämtland med varann på grund av att någon pratar om avstånden är det ändå av nöden med en region av Norrbotten och Västerbotten. Ett gemensamt projekt för att åstadkomma denna lösning vore att omedelbart sätta igång bygget av Norrbotniabanan.

Världens största by

Veckans bästa kommentar bestod förmodligen Tomas Tobé (M) oss med anledning av en kartläggning från Aktuellt som visar att bloggandet bland politikerna avtagit kraftigt. Han pekar också på överskattning av sociala mediers betydelse för väljarpåverkan och framhåller att det snarare handlar om en ankdamm i Stockholm som twittrar och bloggar och försöker påverka varandra.

Det är nog just så det ser ut. Medan vissa av oss ute i periferin inte sällan beskylls för att tala högt till ingen så lever stockholmarna i alla fall ur bloggosfärt hänseende som i en by där alla känner alla och övervakningen av ortsborna är stor. Sociala medier är liktydigt med social kontroll i huvudstaden som det verkar, vilket gör Stockholm till en rätt liten ort trots allt.

Hur mycket tål S?

Idag tog Mona Sahlin för minst andra gången i sitt liv time-out. Nu tillsammans med Miljöpartiet. Det rödgröna samarbetet upphör eller läggs på is. Profileringsbehovet efter valnederlaget väger förmodligen tyngre än att hålla samman något block av S, V och MP.

Särskilt Mona Sahlin torde ha känt sig klämd av fortsatt samarbete. Snarast är väl frågan för dagen hos S att ge sig i kast att med en större omgörning av partiet, och något att fundera över är väl om Sahlin är verkligen är rätt person för den uppgiften.

Som statsvetaren Jenny Madestam visade i sin översikt om S så uteblir debatten om en ny ordförande på grund av partiets säregna kultur och syn på ledarens roll. Jag måste dock få ifrågasätta detta med hänvisning till att raset för S förmodligen inte är avslutat. En vild gissning är att partiet kommer att reagera när opinionsiffrorna börjar närma sig 25 %. I sedvanlig ordning blir det väl då tal om muller i leden. Men tänk vad kul med ett riktigt partiledarval där två kandidater står mot varandra och distrikten röstar om vilken de vill ha. Det vore väl ändå ett stort steg i demokratisk riktning?

Lidingö-Mattias versus Norrköping-Mathias

I något som utvecklats till kommentatorsraseri har Mattias Svensson kritiserat en av sina liberala favoriter inför valet, Norrköpingsfolkpartisten Mathias Sundin. Det som irriterat Svensson är att Sundin haft synpunkter på innehållet i en konstutställning i Norrköping som kunnat tolkats som utslag av antisemitism.

Frågan är väl ändå vem Svensson ska vara mest besviken på, Sundin själv eller hans parti? Det är ju en gång så numera att politik är ett yrke, och den som skadar partiet eller bryter mot dess kodex förlorar helt enkelt jobbet. Och eftersom karriär i Folkpartiet idag nog närmast sammanhänger med att förespråka hårda tag och förbud så är Sundins agerande i fallet med konstutställningen lätt att begripa ur det rent rationella perspektivet.

Alla riksdagspartierna har åtminstone det gemensamt att den som vill göra politisk karriär bäst gör detta genom att börja på den lokala nivån, för att senare eventuellt avancera på stegen. Folkpartiet kanske ändå mest av dem trycker på för denna form av politisk skolning; samtidigt finns en tradition i partiet att plocka in de gladaste av amatörer i det politiska arbetet. Marit Paulsen var en lyckad rekrytering, Maria Carlshamre mindre lyckad. För dagen går tankarna antagligen närmast till Jasenko Selimovíc, som trots misslyckandet med att ta sig in i riksdagen anställdes på den helt onödiga men ändå prestigefyllda tjänsten som statssekreterare hos Erik Ullenhag på Arbetsmarknadsdepartementet.

På sin blogg gör Mathias Sundin ett verkligt självmål genom att dra in Anna Odells uppmärksammade examensarbete i sin hittills okända talang som smakdomare. Inte för att Sundin går lika långt som den kränkta läkare som genom Odells konstinsats avslöjades med högst tvivelaktiga behandlingsmetoder på sin vårdavdelning, och därför fann sig föranledd att döma ut denna i nivå med spelande orrar och fiskargubbe i sylvesterhatt. Men bara det faktum att tala om konst som sticker i ögonen på honom själv som "sådan verksamhet" betald med skattemedel placerar Sundin i allt annat än en progessiv liberal idétradition. Är det måhända en kronisk sjuka bland folkpartister att ropa på förbud som lösningar på besvärliga frågor?

Åldersstiget och efterblivet på seminarium om Norrbotten

ABF ordnade seminarium med anledning av Norrbottens 200 års-jubileum i fredags. Tillställningen hade något av ett nostalgiskt skimmer över sig. Om detta hade att göra med att sammankomsten hölls i Stockholm, och att arrangörerna genom detta hoppats på att locka till sig utflyttade eller hemlängtande norrbottningar bland åhörarna, så är det lätt att förstå upplägget, som kändes mera pliktskyldigt än inspirerat.

Föredragen om Eyvind Johnson och Norrbotten ur ett historiskt perspektiv av Per Olof Mattsson respektive Maurits Nyström avvek kanske lite från mönstret i övrigt med intressanta och relevanta ämnesval. Mattsson är litteraturvetare verksam vid Stockholms Universitet och Maurits Nyström håller till i Uppsala. Sämre på kulturfronten blev det när den allt annat än genuskvoterade panelen satte igång på det korrigerade ämnet "kulturell mångfald" som avslutning med en redaktör simmande i den senaste bokfloden. Denna följdes av en representant från "Svenska Tornedalingars Riksförbund" som nämnde sig själv hur många gånger som helst i vilka sammanhang som helst verkade det som. Då orkade jag inte se mer eftersom det inte kunde bli mer självupptaget. Vad damerna i panelen kom fram till genom sitt "samtal" vet jag inte, och frågan är väl om de ens vet det själva.

En paneldiskussion hölls också på temat näringslivet i regionen. Gunnar Lassinantti, son till förre landshövdingen, tjänstgjorde som moderator. Panelens mest udda inslag var kanske gamle ekonomen Kjell Öström, som i en bok för 30 år sedan manade till en secession av Norrbotten ur övriga Sverige med revolutionära medel. Även om denne verkade ha besinnat sig numera så kändes det onekligen något malplacerat med en representant för utsugarteorier på debattstolen, inte minst för att Norrbotten väl egentligen aldrig haft några större likheter med ett U-land. Lassinantti utlovade också ett svar på frågan om dilemmat med att det finns så få medelstora företag i Norrbotten av Företagarnas "VD" som brukar dyka upp vid sådana här tillfällen desto oftare efter att ha fått mycket hård kritik från medarbetare. Men något lödigt i den vägen gick inte att få av Anna-Stina Nordmark Nilsson. Ej heller kunde landshövding Per-Ola Eriksson axla rollen som nationalekonom och svara på en fråga från en åhörare hur mycket utländskt kapital som går in i Norrbotten genom exportöverskottet i regionen.

Sven-Erik Bucht som kom in i på kryss i riksdagen nyligen ser ut att drivas av en ambition att arbeta i Ragnar Lassinanttis anda och föra Nordkalottens talan. Genom att vända på kartan (gammalt knep vid det här laget) lyckades Bucht få den rätt åldersstigna publiken på sin sida ifråga om att ta död på myten om Norrbotten som en region hopplöst långt belägen från de stora marknaderna. Haparanda var passande nog den svenska stad som låg närmast Kina. Ändå var det på något vis lite mycket 90-tal över Buchts framställning och program. Det var ju egentligen bara då som riktigt positiva förväntningar kunde ställas på Ryssland som handelspartner och ha ett utbyte med. Därefter har förhoppningarna kommit på skam i den vägen. Tågtransporter från Sverige via Finland genom Ryssland till Kina. Glöm det.

Det framfördes också lite funderingar kring att norrbottningar inte hänger med i diskussioner tempo-och uttrycksmässigt samt det faktum att S i valkretsen inte påverkats nämnvärt av rasen i de senaste två valen på riksnivå. Ett kommande seminarium om regionen skulle kanske kunna ägna lite utrymme åt spörsmål av dylik art i syfte att göra upp om föreställningar rörande allmän efterblivenhet bland norrbottningar.

En Stockholmsregering?

För fyra år sedan uttrycktes det oro över att Alliansregeringen var för "stockholmsk". Ser man enbart till var de nya statsråden kommer ifrån fortsätter denna tendens. Ändå talas det dialekter från regeringsföreträdarna som ger en helt annan bild än att den skulle vara huvudstadsbaserad.

Trots allt är det dock en gång så att det är bostadsorten som ska räknas vid en eventuell kvoteringsanalys av statsrådsbesättningen, och då är det utöver några smålänningar Maud Olofsson som får representera norra Sverige och Tobias Billström som representerar Skåne. Sten Tolgfors är Bergslagens (Örebros) representant, Gunilla Carlsson vad jag förstått östgöte och Erik Ullenhag från Uppsala. Med andra ord rätt illa, ingen från Västsverige till exempel. Å andra sidan befinner Cecilia Malmström i Bryssel som kommissionär så det är väl via den vägen Göteborgs talan ska föras.

Partisekreterare går i de två gamla mittenpartierna

Det omöbleras inte bara i regeringen utan också i partierna. Per Schlingmann har lämnat sitt uppdrag för förmodligen andra avancerade uppgifter inom politiken. Samtidigt slutar också centerns Anders Flanking på grund av betungande riksdagsuppdrag. Folkpartiets Erik Ullenhag blev idag biträdande arbetsmarknadsminister och ansvarig för integrationen. När det gäller den sistnämnde hade jag funderingar om denne kanske med lättnad lämnade partisekreterarjobbet på grund av svårigheter att kombinera socialliberalt patos med en major som chef. Typiskt var i alla fall att Ullenhag ersattes av en medarbetare med militär bakgrund, något som kanske säger något om vart folkpartiet är på väg för närvarande.

Då hjälper det inte att kvotera förhållandet jämnt mellan krav och batongliberaler/socialliberaler i regeringen. Som det verkar nu är folkpartiet på väg i en riktning som inte går att förutsäga. Man hade en historisk chans att bli ett statsbärande parti, något i stil med danska Venstre efter valet 2002. Eventuella åsidosatta socialliberaler hade då förmodligen kunna bilda ett svenskt Radikalt venstre. Nu blev det inte så, kanske på grund av dåligt ledarskap, kanske på grund av avoghet mot marknadsföring och konsulter jag vet inte. Mattias Svensson gjorde mig uppmärksam på att Jan Björklund knappt alls talar om frihet, vilket är det minsta man kan kräva av en ledare för ett liberalt parti. Nej folkpartister, det här ser inte alls bra ut. Är det hela handen som ska peka ut färdriktningen som är jag rädd för att allt kommer att sluta i en partisprängning utan något riksdagsparti. Med tanke på den långa tradition av frihetsreformer folkpartiet ändå haft i svensk politik vore detta trist. Det kanske hellre skulle vara läge nu att börja diskutera alternativ till den moderata partikrossen innan det är försent. Som till exempel ett samgående med centern?

Stor koalition och Martin Ljung

I veckan ska Fredrik Reinfeldt presentera sin ministerlista. Det blir ingen stor koalition mellan S och M som jag föreslog redan i maj. Att jag inte varit ensam om min uppfattning på området har flera ledande debattörer visat efter det. Tanken är onekligen intressant eftersom det finns flera områden en bred majoritetsregering kan samarbeta om. Åtminstone för en tid. Mona och Fredrik är redan inne på att slå sina påsar ihop ifråga om asyl-och invandringspolitiken men varför också inte ifråga om arbetsmarknadspolitiken, skolpolitiken, utrikespolitiken och miljöpolitiken där den förstnämnda visat tendenser att uppträda som följare. Mona Sahlin har förmodligen också att utkämpa en strid för sin politiska överlevnad, och kanske hade räddningen för henne varit en ministerpost i en blågrön regering. En lite märklig konsekvens av en sådan konstellation hade möjligen även blivit en uppenbarelse hur överens vi egentligen är i svensk politik, till förfång för politiskt förtroendevalda yrkesmän överhuvudtaget, men också politiska journalister och kommentatorer i mängd företrädesvis stationerade i vår huvudstad.

Igår kom budet om Martin Ljungs bortgång. Jag vill minnas att han vunnit utmärkelsen alla tiders lulebo alla kategorier. Han omnämns som Sveriges förste stå-upp-komiker i minnesartiklarna. Sannerligen, han var långt före sin tid. Undrar om det någonsin kommer att göras bättre sketcher än de om Fingal Olsson och Ester, för att inte tala om "Guben i Låddan".

Säsongsavslutat!

I helgen var det Lidingölopp för mig. Det blev väl kanske inte riktigt ett tidsmässigt resultat som jag är nöjd med, men med tanke på förutsättningarna ska det inte klagas för mycket. Andra halvan av augusti gick bort i en förkylning istället för träning. På detta kom problem under första halvan av september med så kallad gubbvad, något som gjorde förberedelserna inför Lidingö allt annat än idealiska. Till detta kan läggas motivationsproblem hela den här säsongen. Det har helt enkelt inte känts lika roligt att springa i år av någon anledning.

Men det var lika roligt som alla de tidigare gångerna också i år att ställa sig på Koltorps gärde och invänta startskottet. Tiden blev strax över 2.30, och hade det inte varit för att jag skaffat mig en dum idé innan start att hoppa över vätskan vid 23.7 km så hade det nog kanske blivit någon minut bättre tid. Sista fem kilometrarna gick nämligen alldeles för långsamt och lite blåbärssoppa hade nog kunnat stötta upp uthålligheten. För att sammanfatta det hela så kan årets löparsäsong ändå sägas ha blivit något i stil med vad jag förväntade mig i april. Planeringen inför nästa år har redan börjat i och med att det tämligen snart lär vara fulltecknat i Stockholm Marathon. Där ska jag nog vara med. Måttlig värme tävlingsdagen är beställd.

Matematiker mosar professor

Det osäkra läget ifråga om mandatfördelningen efter valet har gett upphov till problem som kommit som en lika stor överraskning som det var för en del att SD kom i riksdagen. Bland de matematiker! som tagit kommandot som professionella experter på valsystemet i Sverige under de senaste dagarna har visserligen redan före valet funnits de som fäst uppmärksamheten på vad som skulle kunna hända.

Svante Linusson vid KTH har helt korrekt poängterat att det rådande systemet med fördelning enligt jämkade uddatalsmetoden kanske fungerade hyfsat med fem riksdagspartier. Detta verkar dock inte ha föresvävat Uppsalastatsvetarprofessorn Jörgen Hermansson som tänkt högt inför TV och mera rört sig kring felaktigt utformade valkretsar och ett regeringsbeslut på 50-talet som syftade till att utestänga kommunisterna från riksdagen som orsak till det skedda.

Hermansson har heller inte några konstruktiva förslag till ändring i valsystemets utformning, något samme forskare inte heller hade i samband den utredning han gjorde kring Eva Lundgrens vid det här laget ökända verksamhet vid sociologiska institutionen i Uppsala. Så mycket mer än lite mallighet blev det inte den här gången heller från detta håll. Värre är att denna underlåtenhet att agera indirekt resulterat i rådande eftervalskaoset, eftersom en modell som tar 50-talsförhållanden till utgångspunkt näppeligen kan råda bot på dagens situation. I nästa Grundlagsutredning kan det därför vara på sin plats att ifrågasätta statsvetarnas medverkan överhuvudtaget. Det finns med all sannolikt större hjärnor än dessa. Detta sista sagt mot bakgrund av vad de förra utredarna faktiskt presterade.

Sämsta valbevakningen?

SVT:s valvaka dominerades av Sverigedemokraternas inträde i riksdagen. På partiets egen vaka ska det ha varit fler journalister än sympatisörer. När det ganska snabbt stått klart att ett åttonde parti tar plats i det svenska parlamentet inträffade det märkliga: i brist på kommentatorer med sakkunskap om partiets ideologi, historia och program fick diverse representanter för det reformerade kommunistpartiet agera experter i ämnet.

Ett politiskt parti ska givetvis både tåla och utstå granskning, men hur kunde SVT låta politiska meningsmotståndare till SD ikläda sig vetenskapsmannens roll denna kväll? Ali Esbati "som varit i Norge" och sett hur det varit där, vad har han kompetens analysera de partier han inte gillar som kan angå allmänintresset?

Det hade varit klädsamt om SVT haft någon forskare i studion som kunnat bidra med klokskap över SD:s riksdagsinträde, för oväntat kan inte det som skedde ha kommit. I övrigt gav såväl de utposterade journalisterna som de i studion ett virrigt intryck. Flera av gästerna som var där borde inte ha kommit dit alls som exempelvis politiska förtidspensionärsduon Niklas Nordström/Maria Rankka. Ska någon prisas denna kväll så är det K G Bergström som faktiskt var den ende som lyckades fokusera på de viktigaste frågorna till följd av valutgången. "Ryssbältarn", vars pensionering jag tidigare applåderat blev faktiskt något av en räddare i nöden denna kväll.

Tankar om kommunvalet i Luleå

Idag när jag passerade Storgatan funderade jag ett tag om jag skulle stanna och invänta den utanonnserade bataljen mellan huvudkandidaterna om det politiska styret i Luleå. Efter att ha sett höjdpunkterna från debatten i TV så insåg jag snabbt att jag fattat rätt beslut. Moderaternas man och kommunalrådet verkade mest tävla om vem som skrek högst. I mycket verkade de ganska överens. De var i bruklig ordning stora i orden och faktiskt bitvis rätt underhållande.

Segern för sittande rådet Karl Petersen kan nog betraktas som kassaskåpssäker, och därmed även sysselsättningen fram till pensionen, även om det är mindre troligt att hans parti efter söndag sitter med egen majoritet i kommunfullmäktige. Petersen har nästan fått lite drag av Honecker över sig. För honom är makten självklar, dock med skillnaden mot den östtyske ledaren att hans mandat stödjer sig på ett fritt val. Så originella är kommuninvånarna i Luleå ifråga om sina politiska preferenser.

Petersens motståndare Mattias Karlsson erbjuder inte något egentligt alternativ, något jag tror kommer sig av en blandning av ointresse, bristande ideologisk förankring eller helt enkelt att han är nöjd med tillvaron som den är. Det finns många egendomliga sysslor grosshandlare i politiskt entreprenörskap kan ägna sig åt. Det finns även ett antal andra mindre partier som ställer upp i kommunvalet för de som saknar något hos de stora drakarna. Två kuriösa förslag på centerns program gör att jag inte kommer att rösta på dem. Linbana från Loet till Ormberget (varför det?) och äldres rätt att åldras på sitt eget språk (vad är det?). Sen går det avslutningsvis att fundera över vad slags politik V i Luleå står för. Vill andra partier samarbeta med dem i syfte att störta S från makten? Om inte, varför det?

Upprört efter avslöjande på boende för dementa

För mig började valrörelsen i onsdags. Det har nämligen varit lite som engagerat hittills mellan de båda alliansernas sifferkrig. Uppdrag Granskning visade hur dementa låstes in nattetid på grund av personalbrist på ett boende i Piteå, eller låstes om som den förskönande termen löd.

Det här borde valrörelser handla om, alltså mera konkret hur vardagen tar sig ut för både som jobbar med de allra mest utsatta, och de själva. De som varit med om att bygga upp välfärden i Sverige.

Tyvärr har politiken mer eller mindre abdikerat på de här områdena sedan några år. Kompisgänget som känner varandra sedan ungdomsförbunden där det är mera intressant hur den snabbaste karriärvägen går, har ersatt verkligt brinnande engagemang i handling. Säg mig den ledande politiker idag som har genuin erfarenhet från verksamhet på det mera praktiska planet som han eller hon basar över. Inte många skulle jag tro.

Ändå är det här fallet mest penibelt för S-partiet. Och Piteå kommun förstås. Pitesossarna är i alla fall i egna ögon lite av bärarna av det folkhem och den svenska modell som sägs ha rasat på andra håll i landet. På grund av att man gör som man alltid gjort i Piteå, dvs. röstat rött och låtit partiet ta hand om sin medborgare. Nu visar det sig att det inte alls är så längre eftersom kommunen misslyckas med sin kanske viktigaste kärnverksamhet.

Hela historien kommer att fortsätta ett tag till och följas upp ordentligt går det att förmoda. Det är risk för att kommunalrådet måste gå, och säkerligen kommer även en granskning över kommunens budgetprioriteringar att vidtas. Slutligen: Elisabeth Marklund, hon som gav röst åt problemen inom äldreomsorgen i Piteå, kan inte hon bli kommunalråd istället? Sen när blev det bestämt att politiskt ansvar är lika med tjänstemannajobb?

Borg kan sin Machiavelli

Läser idag att Anders Borg har för avsikt att fortsätta sänka skatterna i steg för låg- och medelinkomsttagare. Detta under den outtalade förutsättningen att hans allians vinner valet.

Borg är enligt många en mycket beläst person, och en skrift som definitivt kommit för hans ögon är Fursten av Machiavelli. Ett av råden till fursten där är att genomföra populära beslut och reformer med långa mellanrum; impopulära ska däremot genomföras i snabb följd.

På det viset minns folket det goda längre under det att det dåliga lättare glöms bort. Jag kan inte annat än konstatera att Anders Borg och hans regering använder sig av denna maktstrategi på ett mycket lyckat sätt.

Liberala perspektiv på norra Sverige

Ett antal debattörer (12 stycken närmare bestämt) med varierande bakgrund har samlats i en skrift över ämnet Öppna Norrlandsfönstret-liberala perspektiv för norra Sverige (red. Anders Rönmark och Ola Nordebo)

Antologin blandar traditionellt med försiktighet, en viss djärvhet och överdrifter som lösningar och infallsvinklar på det nuvarande tillståndet i den norra delen av landet. Det hela påminner om en lite mer originell variant av den typ av kraftsamling som brukar kunna komma ut av träffar som landstinget eller kommunföreträdare anordnar för att diskutera regional utveckling. Intressant att läsa i varje fall.

Överdrifter står Timbroskribenten Eva Cooper för som återvänt till sin hembygd med några rätt överdimensionerade idéer hur vården i Gävleborg ska kunna konkurrera på en global marknad medan juristen David Svenn propagerar för det djärva greppet att göra Norrbotten till ett försöksområde för "avlasifiering". Mera tjatigt traditionell är Ola Nordebo på Västerbottens-Kuriren som missförstått det här med att universitetsetableringar längre skulle vara exempel på en progressiv politik. Detsamma kan nog sägas om Marcus Bohlins industritunga artikel som visserligen innehåller ett stort mått av sanning men icke desto mindre tillhör allmängodset vad beträffar kunskapen om den ekonomiska strukturen i norra Sverige.

Sen går det ju som gävlebördige Carl Lagerqvist att diskutera var Norrland egentligen börjar i geografiskt hänseende och fråga sig om vilket håll norrlänningarna ska blicka - söderut eller norrut, eller som det också frågas, bakåt eller framåt i tiden? Opinionsanalytikern Per Nilsson menar därtill att norrlänningarna trots att de röstar rött knappast är så radikala utan mera jordnära. Därav följer kanske en negativ attityd till entreprenörskap som Berivan Mohammed iakttagit utifrån hur det är i Kurdistan där det finns en annan stolthet över framgångar och eget företagande. I kanske samma anda följer Emil Källström som pekar på hur Norrland av tradition gynnats av och haft behov invandring utifrån. Hanna Wagenius slår ett slag för mobiliteten i norra Sverige och diskuterar hur regelkrångel ställt till det på området, medan Magnus Andersson är mera Stureplanscentrig angående ungdomars möjligheter till rörlighet överhuvudtaget. Åsa Malmström som flyttat till Hälsingland från Stockholm tar fram ett gott exempel på hur en bygd kan lyfta genom entreprenörskap, stolthet och nyfikenhet men framhåller samtidigt att kvaliteten inom vård, skola och omsorg är livsviktig för att kunna bo och leva i glesbygd. Anders Rönmark, politisk redaktör på Örnsköldsviks Allehanda och Tidningen Ångermanland, är inne på samma spår när han argumenterar för att dugliga lärare är särskilt betydelsefulla i regioner med stora avstånd och små samhällen. Så är det nog. Inte bara personer utan även hela regioner förlorar på att staten tillhandahåller inkompetent service.

Är verkligen SD så mycket att oroas över?

I vanlig ordning när det kommer en mätning av väljaropinionen som visar att SD inte kommer in i riksdagen är majoriteten av landets journalister stormförtjusta. Detta är det första som talas om, så också idag när SKOP presenterade sin mätning.

Frågan är om SD:s eventuella inmarsch i den högsta folkrepresentationen i vårt land är så mycket att oroas över. Läste till exempel igår att i min egen valkrets ställer Sverigedemokraterna upp i fem kommuner (av 14) och att bara några få namn finns med på partiets valsedlar.

Nu är Norrbotten inte representativt för hela Sverige men säger kanske ändå något om att de som står upp för partiets politik är något av ett udda inslag i sammanhanget. Jag är desto mer bekymrad över en annan möjlig utgång av valet, nämligen att S kanske till och med kommer att öka sitt väljarstöd i regionen. Det skulle nämligen innebära att valvinden sannolikt blåser tvärtemot den i resten av landet, något som i förlängningen kommer att skapa en penibel diskussion om befolkningen i nordligaste delen av landet som konservativ eller inte riktigt vet vad som pågår runt dem. Eller ännu värre lite debatt kring att politiska åsikter för en del inte alls bygger på något upplyst val, utan hellre då utgår från vad andra sagt åt dem att tycka.

Välfärdskramare. kulturhatare och Leviathan

På 80-talet var det vanligt från vänsterhåll att ställa satsningar på försvaret mot daghemsutbyggnad. En rapport alldeles nyligen utgiven från Timbro visar att tiderna inte mycket förändrats. Statsvetaren Svend Dahl har granskat landstingens användning av pengar till kulturen och funnit att om samtliga landsting lade sina utgifter till kultur på samma nivå som Västmanlands läns landsting så skulle det gå att anställa 1800 sjuksköterskor.

Rapporten har redan fått kritik för att ha räknat fel (igen Timbro). Och visst låter det som om de 770 miljoner som nämns kunna sparas lite i underkant även om man antar att en sjuksköterska kostar 25000 i grundlön per månad. Men ok i alla fall för jämförelsen. Klart står att högern av idag accepterar att välfärd kan ställas mot andra kollektiva nyttigheter. Frågan är dock om offentligfinansierad kultur har så mycket att ge i ökad välfärd om det sparas på den. I grund och botten verkar debatten mer handla om några som inte förmår uppskatta andra kulturella uttryck än överviktiga människor som faller i vattnet eller får tårtor kastade i ansiktet.

Jag har tidigare här på bloggen ställt frågan om Timbro vill ha ett allas krig mot alla. Detta eftersom en rapport från smedjan velat att den kommunala organisationen ska läggas upp så att kultur hamnar i samma nämnder som skola och omsorg. Syftet med detta kan nämligen inte vara annat än att mjuka områden som kultur och fritidsfrågor ska krossas av tunga kärnverksamheter som skola och omsorg och motivera skattesänkningar. Vad jag kan se leder dylika sätt att organisera i förlängningen till inget annan än en auktoritär stat. Undersåtarna måste slåss om despotens uppmärksamhet.

Tankesmedjans egen chef har marknadsfört en nyss utgiven bok på Newsmill i vilken den uppmärksammade Jämlikhetsanden kritiseras. Författaren Christopher Snowdon går till angrepp på slutsatserna i Jämlikhetsanden som går ut på att jämlikhet i ett samhälle leder till lyckligare människor. Debatten är inte avslutad i frågan och mer forskning behövs absolut. Vad vi nog inte behöver fundera mer över är Timbrochefens intentioner över orsakerna till ojämlikhet. Ordagrant står nämligen att läsa av denna att "ofta leder sociala problem till inkomstojämlikhet och inte tvärtom". Mot bakgrund av övrigt som kommit ut från Timbrohåll rörande välsignelsen av en spridd inkomstfördelning är detta konstaterande avslöjande. Det är sådant som gör mig ganska rädd för mer av nyliberalism.

Skogsvårdsdebatt som slutar i vad?

Lagom till den period på året som de flesta börjar ställa in sig på att ta sommarledigt skrev en Lars Pekka i den lokala avisan Norrbottens-Kuriren ett inlägg som i korthet gick ut på att Naturskyddsföreningen torgför vilseledande uppgifter ifråga olagliga avverkningar.

Naturskyddsföreningen baserar sitt ställningstagande på en undersökning av Skogsstyrelsen. Denna får underkänt av Pekka på grund av en "subjektiv bedömning" utförd av en tjänsteman på myndigheten. Mera precis vad det är som gör denna mindre lämplig än debattören med okänd utbildningsbakgrund att avgöra den vetenskapliga kvalitén på undersökningen stod dock inte klart.

Debatten har fortsatt under sommaren eftersom Pekka - som med debattredaktörerns goda minne kallats skogskramare och journalist trots att han i det här sammanhanget lobbar för en organisation som företräder skogsnäringen - fått mothugg från Lars Andersson och Daniel Rutschman från Naturskyddsföreningen. De senare har visat sig ha kunskaperna men kanske inte den tvärsäkra och högljudda argumenteringen på sin sida. Ett sammanhållen filosofi för ett uthålligt skogsbruk kan knappast sägas ha sett dagens ljus men goda idéer saknas sannerligen inte.

I det senaste inlägget i debatten jag läste fäster sig lite retfullt Andersson & Rutschman vid ovannämnde Pekkas sätt att svara sig själv. Och det är sant. Ett meningsutbyte blir aldrig särskilt fruktbart om den ene slår fast istället för att argumentera. Då blir det som att debattera med Jan Myrdal. Nu återstår det att se hur det här kommer att sluta. Kommer den som på ett ganska plumt och amatörmässigt vis "kastade in en brandfackla" att sluta som den egentligen aldrig reformerade stalinist han är inför allmänheten, och kommer Norrbottens-Kuriren med dess debattredaktör i spetsen att hamna i ett läge där man inte vet vad man ska ta sig till för att inte ytterligare solka ned sitt redan skamfilade rykte och därtill kanske utsätta en gammal medarbetare för en freak-show som han inte riktigt förstår att han ingår i? Jag är benägen att tro att båda scenarierna kommer att äga rum.

Desperat åtgärd av ett desperat parti?

Marit Paulsen har i några val till EU-parlamentet fungerat som röstmagnet åt folkpartiet. Att hon kunnat bli så folklig beror på att granskningen av politikerna som väljs till EU-parlamentet är en helt än annan än den på den nationella nivån. Därför känner ingen någon annan Marit än den som kampanjade för EU, vurmar för djur och bor på landet för att förenkla det hela något.

I söndagens morgonprogram flankerades FP-ledaren av just Marit Paulsen, och det var inget korkat drag. Ändå kanske det tyder på desperation hos folkpartiet. I opinionen går det trögt för partiet efter en viss Björklund-effekt kort efter att Lars Leijonborg lämnade ledarskapet. Jan Björklund har beskrivits som något av en främmande fågel i partiet, i "en enfrågerörelse med en ensam major i spetsen".

Några symbolpolitiska utspel i syfte att putsa upp partiets socialliberala fasad som till exempel löften om matalternativ till äldre verkar inte ha häktat upp många nya sympatisörer. För de allra flesta är idag folkpartiet liktydigt med ett högerparti som flyttat in i det tomrum som uppstod i och med moderaternas vänstersteg.

Det lär dock inte föreligga någon större risk att Det Stora Valmediedrevet i år kommer att drabba folkpartiet ett andra år i rad. Skulle tro att något vänsterparti ligger bättre till för denna mindre tacksamma roll. Sannolikheten för att det blir antingen S eller MP är nog ganska jämt fördelad.

Den stora myten

Häromdagen hörde jag en företrädare för Arbetsförmedlingen upprepa ett välbekant mantra: de närmaste åren väntas antalet lediga jobb öka kraftigt på grund av stora pensionsavgångar. Åtminstone de senaste åren har profetian om jobbtillväxt på grund av åldersavgångar haft fog för sig eftersom många 40-talister börjat uppnå 65-årsstrecket.

Det är bara det att nu med facit i hand, och mer än hälften av 40-talisterna fått folkpension, kan vi börja se att det inte blev några fler jobb. Därför kan man lugnt utgå ifrån att de närmaste åren kommer det inte heller att bli fler jobb. I alla fall inte i någon nämnvärd utsträckning på grund av några pensionsavgångar.

Skälet är förstås att företag och myndigheter i många fall tagit tillfället i akt och "gjort sig av med tjänster" när medarbetare pensionerats. Dessa har helt enkelt inte behövts. Samtidigt har en jobbexpansion ändå kunnat ske inte minst på statliga myndigheter genom att nya tjänster tillskapats mera för att sysselsätta främst akademiker oattraktiva på arbetsmarknaden.

Detta uppväger emellertid inte det faktum att pensionsavgångarna misslyckats med att bidra till det stora jobblyftet. I en situation där ett alltmer ansträngt näringsliv tvingas göda en offentlig sektor som ständigt misslyckas med att ge medborgarna den service de har rätt att fordra kan detta vara värt att tänka på.

Det oändliga vårdbehovet

I en av de bättre artiklar jag läst på länge som tar sikte på att argumentera för en socialliberal sak skriver idag Niklas Ekdal och Cecilia Magnusson på Brännpunkt om den tilltagande medikaliseringen.

Författarna till artikeln menar att det största hotet mot de utanförstående är just denna och inte åtstramningar i sjukförsäkringen och försämrad vård. Diagnosen fyller funktionen som sjukdomsbeteckning där inget behov finns. Världens friskaste folk är sjukast av alla, inte egentligen på grund av att de själva upplever sig som så, utan för att det vårdindustriella komplexet har bestämt det.

Den period i livet då ungdomar ansågs skulle ta steget in i arbetslivet och som för en del innebar personliga kriser, har till följd av en falsk välvilja lett till att alltför många unga människor tidigt döms till den värsta formen av utanförskap och stupstock, förtidspension. Så tolkar jag debattörerna. Hand i hand med den kommersiella medikaliseringen med löfte om hjälp och mediciner till hantering av enkla vardagsproblem går den politiska som inte funnit på en lösning till det faktum att alltfler inte når upp till hundraprocentig effektivitet på jobbet. Svaret på detta blir då tidig pensionering.

Det är sant att vårdutbudet ökat och att det haft goda effekter inte minst för äldre som lever allt längre och är i behov ökade vårdinsatser. Men detta förmår inte förklara, eller försvara för den delen, att unga människor placeras i utanförskap för resten av livet av godhetsmannekängerna. För det är vad det hela handlar om: förment goda avsikter som syftar till att skapa en nisch av politiska eller ekonomiska motiv med målet motivera sin egen existens på bekostnad av andra, eller om man så vill, terapiobjekt.

Tack Niklas och Cecilia för den här artikeln.

Kraftigt försenad burkadebatt

Minister Björklund vill stoppa klädsel som täcker ansiktet i skolan. För mig känns utspelet något senkommet, kanske från ett parti som är i desperation efter flera sympatisörer.

Debatt om heltäckande klädsel har vi haft ett tag här i landet, med varierande styrka i argumenteringen för eller emot. Veterligen är dock Jan Björklund den förste tunga politikern som tar tag i frågan. Det har inte gått så bra för honom efter en inledande bra start som partiledare och chef för Utbildningsdepartementet. Han är också den minister som fått mest gjort. Ändå verkar inte väljarna premiera insatserna.

Diskuteras kan huruvida det är förenligt med undervisning att dölja ansiktsdrag. Folkpartiet lär ändå tjäna litet på att hänga upp sig på diverse symbolpolitiska småfrågor. På något vis är det som att de försvinner i mängden i alla fall.