Saab igen

GM hittade en ny ägare till Saab i alla fall. Så nu kan anställda och underleverantörer andas ut ytterligare en tid. Det är nämligen ett hästjobb Spyker står inför om man ska upp i över 100 000 tillverkade bilar per år igen. Det återstår säkert en del turer i frågan ännu.

Det är lite oklart vad regeringen egentligen haft för betydelse i det som pågått. Tidigare har jag varit kritisk mot näringsministerns ageranden, som åtminstone officiellt gått ut på en låt-gå-politik med vissa löften om stöd till miljövänlig teknik åt biltillverkaren. Ett underbetyg måste ges åt landets s k ekonomijournalister som sprungit omkring som yra höns och verkar ha haft väldigt dålig koll på läget. Analyserna har mer liknat gissningar.

En konsekvens av exemplet Saab och det här med att styvnackat avböja statlig inblandning vad beträffar ägande i bilindustrin är en hållning som kommer att avta med åren. Bara en sådan sak som att regeringen uttryckligen sagt att man, visserligen i namn av forskning, efterlyser miljövänligare bilar, kommer på sikt att innebära ett mer omfattande statligt engagemang i biltillverkning. På andra håll i världen kan liknande tendenser skönjas så varför skulle det inte komma att bli så här?

Stora investeringar men få varaktiga jobb

Vi har ofta fått höra, nästan under hela 00-talet, att det investeras i mångmiljardklassen i Norrbotten. Det borde innebära att tillväxten i regionen gynnas och att nya arbeten skapas där.

Dessvärre har det blivit så att de positiva effekter satsningar på gruvor, stål och vindkraft givit är mera av tillfällighetskaraktär. Lite som blev fallet i östra Tyskland efter återföreningen när bostäder och vägar rustades upp men mycket lite blev kvar i form av produktion när de västligt belägna företagen var färdiga där.

Mot bakgrund av detta går att fråga sig vad man ska med Norrland till. Att resurserna till sjukvård och utbildning i möjligaste mån ska spridas ut över landet ifrågasätter inte många. När det handlar om näringslivet verkar inte denna målsättning lika självklar. Det talas gärna om globaliseringens effekter när produktion flyttar utomlands. När produktion inom företag flyttas inom landet heter det något annat, som omlokalisering.

Felet ligger dock inte bara hos de stora företag som hellre bedriver sina verksamheter på andra håll än i norra Sverige. Ansvaret ligger lika väl hos befolkningen i landsdelen bland vilken det inte saknas entreprenörsanda. Problemet uppstår när steget ska tas från småföretagare till att blir större men inte störst. Följaktligen ser det ut så idag att det dräller av enmansföretagare i Norrbotten medan de medelstora företagen är få och de riktigt stora inte heller är så många men med väldigt stor omsättning. Om fler alltså kunde tänka större men inte störst tror jag norra Sverige i allmänhet och Norrbotten i synnerhet skulle kunna bli något mer än en turistanläggning i sörlänningarnas ögon.

Röda korset och arvodena

Roger Akelius valde bort Röda korset som förmedlare av sina välgörenhetspengar till jordbävningskatastrofen på Haiti med motivet att chefen för denna organisation är överbetald. Vem är då denne? Ja ingen annan en förre folkpartiledaren och "socialliberalen" Bengt Westerberg. Han ska visst ha över 800 000 i årslön.

Det verkar vara något av en lag att avdankade toppolitiker efter karriären lyckas komma över sysslor som inbringar väl tilltagna summor i form av inkomster vare sig de benämnes arvoden eller något annat. Ursäkta mig, men brukar det inte talas om politikers uppgifter som lekmannainflytanden? Och vad motiverar i så fall inkomstnivåer i närheten av miljonen eller i de mest groteska fallen mångmiljonnivåer?

Mitt förtroende för Bengt Westerberg naggades allvarligt i kanten när han på ett ganska populistiskt sätt ordnade fram medborgarskap åt Ludmila Enquist. När det nu står klart att en folkpensionär dövar sitt sociala samvete med hjälp av en VD-lön måste man nog säga att såväl Röda korset som dess styrelse glömt bort vad de egentligen är till för.

Hoola Bandoola hade fel

Mikael Wiehes slavande uppå Keops pyramid är väl bekant vid det här laget. Uppgifter idag i DN borde ge Wiehe betänkligheter över den textrad han plitade ihop en gång i tiden. Historikerna har länge tvistat om huruvida Keopspyramiden uppfördes av fria arbetare eller möjligen tvångsutskrivna bönder eller slavar. Nu ges ytterligare stöd åt hypotesen att det var de förstnämnda som utgjorde den huvudsakliga arbetskraften i monumentalbygget.

Det vore kanske på sin plats om Wiehe, och större delen av resten av proggrörelsen för övrigt, skulle börja fundera över ett annat mastodontprojekt mera närliggande i tid och rum, nämligen bygget av Vitahavskanalen. Detta slutfördes under svåra umbäranden av slavarbetskraft från Gulag-lägren. Alexander Solzjenitsyn har bedömt att 250 000 arbetare omkom under den korta tid bygget pågick. När blir det progressivt att sjunga om denna form av utsugning?

Kul med lite socialliberalism

Oppositionsrådet i Täby, folkpartisten Mats Hasselgren, anklagar i ett inlägg det moderata fotfolket för att inte gå i takt med partiledningens direktiv. Han bör dock hålla sig för god för att ta i för mycket i dylika ärenden eftersom hans eget partis officiella linje torde representera en hållning som mera påminner om Täbymoderaternas privatiseringsiver.

Man får förmoda Hasselgren skriver ur en socialliberal utgångspunkt. I den acklamativa demokrati som Sverige alltmera börjar likna, och som gynnar framväxten av andra politiska rörelser, så går situationen mot ett tillstånd där politiska ideologier blir en handelsvara. Just nu tycker jag att socialliberalismen företräds bäst av socialdemokratin. Åtminstone att döma av S-topparnas budskap.

Huruvida Hasselgrens DN-artikel kan starta en debatt inte bara om privatiseringars välsignelse, utan också om hans eget partis socialliberala arv, är en fråga för framtiden. Dessvärre tror att den spelats bort inför valet och att folkpartiet kommer att behöva profilera sig hårt i en helt annan fråga som kommer att skicka dem farligt nära spärren till riksdagen.

Vårt behov av akademisk kunskap

Har alldeles nyligen tagit del av en rapport från Riksrevisionen som granskat huruvida regeringen och berörda myndigheter tagit sitt ansvar ifråga om att främja studenternas anställningsbarhet. Termen härrör från målformuleringen i Bolognaprocessens dokument angående "employability".

Utöver den gedigna genomlysningen av ämnet gjorde rapportörerna ett rätt anmärkningsvärt konstaterande: i Sverige tar i dagsläget 40 000 högskoleutbildade varje år ut en examen medan endast 20 000 akademiker går i pension. Även med hänsyn tagen till regeringens stolta deklarationen om det framtida "kunskapssamhället", så råder det sannolikt en oerhörd diskrepans mellan behov och utbud på arbetsmarknaden för akademiker.

Ekonomihistorikern Lars Magnusson har analyserat vad han kallar den tredje industriella revolutionen och bland annat funnit att en stor del av den framväxande tjänsteproduktionen är relaterad till värdeökande processer som kan kallas industriella. Alltså kanske inte alltid vad som kommer ut av akademiska studier får man förmoda. Även andra artiklar har rätt nyligen dragit en lans för industrins betydelse, och senast igår tog PJ Anders Linder död på ryktet om den svenska industrins förestående död.

Vore jag ansvarig för den högre svenska utbildningspolitiken skulle jag ta till mig av dessa fakta. Sedan är det en helt annan fråga att regeringen helt öppet numera använder högskolorna som en buffert för att förbättra arbetslöshetsstatistiken. Att påstå att det skulle finnas särskilt många arbetslösa industriarbetare som tycker det är läge att skaffa sig akademisk utbildning bara för att det inte finns några jobb är bara långsökt.

Så blev det så i alla fall

NSD ska söka presstöd. Som andratidning i Luleå finns den möjligheten. Annars var motivet en gång till att inte slå ihop Kuriren och NSD till en tidning att arrangemanget upprätthåller en sund konkurrens, bra för alla.

Jag påminde för drygt ett år sedan dåvarande tidningschefen på NSD Lennart Håkansson om att såväl NSD som Kuriren och Piteå-tidningen då visst mottog presstöd, låt vara i form av ett mindre belopp till distributionen av morgontidningarna. Håkansson svarade att det inte var ett ämne att diskutera, med motiveringen distributionsstödet är konkurrensneutralt, vilket inte är korrekt att gå efter vad som står i betänkandet Mångfald och räckvidd (SOU 2006:8). Debatten kvävdes så att säga i sin linda men har nu alltså åter aktualiserats.

Lennart Håkansson har slutat på tidningen. Men om nu NSD tänker sig att få del av presstödet, vad är då meningen med att ha kvar två tidningar på samma ort om det är en ambition hos ägarna Norrbottens Media att agera på affärsmässig grund? Om presstödet (detta förtäckta partistöd) avvecklas kommer inte jag att sörja. Förmodligen heller inte andra vänner av kvalificerad samhällsinformation som är trötta på att ta del av artiklar vars sammanlagda innehåll räknas ihop på det ologiska sättet 1+1=1.

Olofsson i händerna på Stureplanscentern

GM lägger ned SAAB. De första efterhandsanalyserna pekar ut den stora biltillverkaren som en dålig ägare och huvudorsaken till att SAAB upphör med sin produktion. Men kommentarerna idag gäller också huruvida regeringen kommer att skadas av detta skedda.

Att oppositionen skulle låta höra av sig och efterlysa mera statsåtgärder är inte att förvåna. Däremot är det kanske ändå konstigt att regeringen inte agerat som andra stora biltillverkarländers regeringar gjort och gått in med stöd. En allmän uppfattning om orsaken till förhållandet är att centern med Maud Olofsson som ansvarig minister för allt i världen inte vill bli en ny kris-Nisse Åsling (som inte lyckades rädda varvsindustrin en gång i tiden trots stora insatser).

Det finns en del skillnader mellan en krisande bilindustri och om hur båtbyggarindustrin krisade en gång i tiden. Den sistnämnda knäcktes i Sverige främst av ett högt kostnadsläge, men även av att den japanska varvindustri som ryckte fram på svenskars och andra västländers bekostnad, räntesubventionerades av Bank of Japan. Problemet idag har aldrig varit att SAAB måste flytta verksamheter till låglöneländer för att överleva, utan problemet handlar mera om försäljningssidan kort och gott.

En rapport framtagen av centerstödda tankesmedjan FORES underkänner statligt ägande av den typ av företag som tillverkar bilar. Häri ligger nog mera förklaringen till att Maud Olofsson tillsammans med Sven Otto Littorin bara kan utlova mer av den arbetsvård som det talades så negativt om före valet. I händerna på en före detta Handelshögskolestudent är det troliga mera att slutsatsen blir att företagsamhet måste bedrivas i privat regi på alla marknader utom de med inneboende konkurrensproblem. Men är bilindustrin så verkligt konkurrensmässig? Och kan man inte på sätt och vis säga att den är en s k mogen bransch, och därför likt kol- och stålproduktion möjligen kan lämpa sig för verksamheter i statlig regi? En stilla fundering i beaktande av att Henry Fords löpande band fyllt hundra år.

Maria mot makten?

Det har under hösten blossat upp till diskussion huruvida miljöpartiet står för det liberala alternativet i svensk politik. Debatten har därtill underblåsts av det faktum att partiets ena språkrör nått högre popularitetssiffror än Mona Sahlin och därför vore det mera självklara namnet till posten som de rödgrönas statsministerkandidat.

De med tydligare liberala sympatier ser nog hellre Maria Wetterstrand som ingående i en mittenregering bestående av FP, C, KD och MP. I vad måtto detta projekt är realiserbart kan jag inte med tvärsäkerhet uttala mig om. Miljöpartiets nyvunna popularitet bland storstadsliberaler attackeras inte minst från höger, bland annat med motivering att partiets politik är tom på innehåll eller rentav falsk. Om Nyhetskvarnen har för avsikt att mala ned Timbro genom att ta in deras inlägg kommer de säkert en bra bit på vägen med smedjans nuvarande ledning. Det återstår emellertid en del arbete för miljöpartisterna om de vill återupprätta sin forna roll som alternativet i svensk politik.

Climategate och klimatet

Inför Köpenhamnsmötet har det handlat mycket om Climatgate, som har sin upprinnelse i den modernaste formen av inbrott. Skillnaden mot när demokraternas högkvarter 1972 fick mera fysisk påhälsning dock påtaglig. Den gången handlade det om att komma över material i syfte att få fördelar gentemot en konkurrent i kamp om makten.

Dataintrånget på University of East Anglia rör mera frågan om hur diskussionerna egentligen går angående den globala uppvärmningen bland de som i varje fall utåt sett är helt övertygade om att deras huvudhypotes stämmer. Motståndarna till denna, även kallade skeptiker fastän de allra flesta bland dessa också är forskare, kan knappast kallas jämbördiga i resursväg med växthuseffektskramarna. Ingen politiker av Nixons kaliber har de heller till sitt förfogande. Så varför kalla det hela för Climatgate?

Acklamativ demokrati

Inte för att jag direkt minns den exakta termen Habermas använde, men han menade i alla fall att i det senkapitalistiska samhället så tenderar offentligheten gravitera åt det kommunikationssätt som var det rådande under feodalismen, eller mera konkret uttryckt som förhållandena var exempelvis när Ludvig XIV regerade i Frankrike. Den historiska utvecklingen riskerar med andra ord att regrediera till ett tidigare stadium bort från den ideala samtalsformen som fanns redan i det antika Grekland men i mer modern form nådde sin höjdpunkt på diskussionklubbarna i Storbritannien redan mot slutet av 1600-talet och något århundade framåt.

Den acklamativa samtalsformen påminner i rätt hög utsträckning om hur de svenska politiska partierna talar till sina sympatisörer. I varje parti verkar det råda en klyfta mellan folket och eliten, av vilka de förstnämnda inte sällan kallas "gamla" medan de sistnämnda hellre kallar sig nya. Moderaterna är det tydligaste exemplet på detta under det att folkpartiets program är utformat av kravliberalerna som talar till många vilsna socialliberaler. I centern talar Stureplansfalangen till Åsa-Nissemarxisterna ute i landet medan partier som kristdemokraterna talar till det så kallade verklighetens folk numera. På den rödgröna sidan har man inte samma krav på sig att sälja in ett budskap, men det är klart att även här går djupa klyftor inom partierna som oppositionsrollen för närvarande döljer. Borgerligheten har alltså anledning till oro om den ska fortsätta med att tillämpa demokrati enligt acklamativ modell. Skälet till detta är ett groende missnöje med partipolitiken överhuvud som kan ta sverigedemokraterna till riksdagen.

Ett nationellt trauma att bearbeta?

Tidigare i höst var jag på en mycket underhållande och lärorik föreläsning med historikern Dick Harrison. Han menade då att orsaken till att en stor del av den svenska populärhistorieskrivning som tillkommit före Peter Englunds Poltava i stort sett är oläslig, eller i alla fall så tråkig att de som ändå gett sig i kast med den riskerat att förgås av tråkighet.

Anledningen till att svenska historiker skrivit så trista böcker står enligt Harrison att finna i det faktum vi inte haft något nationellt trauma att bearbeta i vårt land, något som står i motsats till vad han egentligen säger, eftersom Peter Englunds bok behandlade just ett sådant.

Men ska vi titta längre fram i tiden så har dagarna i Sverige flutit på ganska jämt sedan 200 år nu. Inga krig med alla dess diskutabla konsekvenser som alltid följer på dylika. Däremot en del följder just av det faktum av att vi aldrig riktigt konfronterats med ett mera handgripligt yttre hot sedan 1809. Igår visade Uppdrag Granskning ett andra avsnitt om hur användningen av elchocker, eller elektrokonvulsationsterapi som tjänar som eufemism för behandlingen, exploderat i Sverige och lagt oss i den mindre smickrande världstoppen inom denna verksamhet.

Även ifråga om andra tveksamma behandlingsformer inom psykiatrin har Sverige utmärkt sig på ett negativt sätt. Det mest slående exemplet på hur den svenska staten slagit mot sina egna medborgare, kanske i brist på yttre hot men också på grund av frånvaron av de trauman som i stort sett alla andra länder i Europa haft att brottas med efter andra världskriget, är tvångssteriliseringarna, som fortsatte att användas ända in på 70-talet. Detta om något är ett nationellt trauma som historiker och andra intresserade har att bearbeta. Än så länge har jag bara sett en film på temat. Fler böcker i ämnet vore önskvärda, och i synnerhet Harrisons uppmaningar till sina historikerkollegor att vara mer produktiva borde leda till eftertanke.

En motgång för kapelliberalerna

Lite i skymundan av ställningstagandena ifråga om LAS och medborgarkurser för invandrare antog folkpartiets landsmöte ett kompromissförslag rörande gårdsförsäljning av vin. Många var de ombud som ville upp och debattera frågan. Och detta är väl egentligen inte att förvåna. Det var en gång på alkoholförbudet som partiet splittrades.

Frågan har således ännu sin livskraft. Ändå måste man säga att mänskligheten gått framåt sedan den föga toleranta kapelliberalismen regerade i Sverige. Om dennas verkningar finns bland annat att läsa om i Per Frånbergs avhandling om "Umeåsystemet". När inte detta - som om det gått att vidmakthålla fullt ut hade gjort det omöjligt att få tag i sprit överhuvudtaget i södra Västerbotten - gick att upprätthålla, övergick hela projektet till ett strängt kontrollsystem i vilket bland annat inrättades en fond i länsstyrelsens regi som belönade angivare.

Denna mindre positiva sida av det liberala frisinnet kom till sitt tydligaste uttryck i Västerbotten. Rekryteringen till de nykterhetsorganisationer som såväl Umeå- som Brattsystemet befordrade, gjorde att möjligheten att få tag på alkohol även för lång tid framöver blev svår. Och fortfarande ganska sent har det gått att peka på exempel på organiserade provokationer i syfte att visa på otillåten ölförsäljning bland annat. Om landsmötet med beslutet om underlättande av gårdsförsäljning av vin kom ett steg på vägen i arbetet med att göra upp med partiets mörka historia på området vore något vunnet.

Ett svagt kort?

Ett tag verkade det tveksamt om Sverige alls skulle få någon EU-kommissionär. I takt med att söktrycket till dessa yrken ökat allteftersom unionen fått fler medlemsländer, var det inte alls självklart ett litet land som vårt skulle få utdelning.

Nu har i alla fall regeringen nominerat folkpartisten och EU-ministern Cecilia Malmström till jobbet, en kandidat jag tidigare föredragit framför Carl Bildt på posten. Malmström är sin ålder till trots (41 år) redan mycket väl meriterad. I EU-parlamentet satt hon mellan 1999 och 2006, och sedan 1997 tillhör hon FP:s partistyrelse. Därutöver har hon hunnit med en fil.dr. i statskunskap.

Det är inte många politiker idag som kan visa upp en dylik CV. Ändå kanske det bör sättas några frågetecken för Cecilia Malmström. I sitt politiska värv är jag rätt osäker på vad hon egentligen uträttat. När det gäller åtminstone en fråga som jag själv fördjupat mig en del i inom EU-politiken, strukturfonderna och deras användning, så minns jag särskilt hur hon försvarade dessa nästan omedelbart efter ministertillträdet med att dessa har en avgörande betydelse för att hålla liv i eftersatta regioner. Inte alls alltså i linje med tidigare uttalanden om frihandelns välsignelse eller särskilt i harmoni med vedertagna liberalekonomiska principer. Agerandet tyder snarare på undfallenhet i avgörande situationer.

Ett annat aber för Malmström rör hennes person. Hon verkar förläst snarare än folklig. Och då spelar det mindre roll om hon kan briljera med de språkbegåvade egenskaper som tillskrivits henne. Ett tredje problem rör sättet hon fått jobbet på. En del tyder nämligen på att hon sattes före Bildt på grund av kohandel inom regeringen. Vad folkpartiet får avstå ifrån i utbyte mot detta är för närvarande okänt. Stämmer spekulationen kanske inte regeringen fäster så stark vikt vid EU-kommissionärssysslan.

Något som skulle kunna tala för detta är att Cecilia Malmström är den tredje kvinnan av tre svenska utsedda kommissionärer hittills. För vad någon än säger, när ett uppdrag tenderar att utvecklas till en kvinnosyssla, ja då är det nog så att det inte är så tungt till innehållet i alla fall. Det man kan hoppas på är ändå att vår kommande kommissionär får en tyngre portfölj än den föregående. I annat fall borde förmånsreglerna som sammanhänger med sysslan ändras.

Kommunsamarbete på Sveriges Balkan?

Veckan som snart passerat bjöd på en del intressanta nyheter i regionfrågan. För det första att Kammarkollegiet gör tummen ner för en Norrlandsregion och en Svealandsregion, vilket innebär att den regionala röran fortsätter att bestå. Som idé är dock varken de ihopslagna norrlandslänen eller en fusion av Dalarna, Gävleborg och Uppland död.

Detta kan emellertid sägas om landstingen. I stort sett samma dag som Kammarkollegiets beslut meddelades, relanserades Region Norrbotten vars inrättande misslyckats några gånger tidigare. Det positiva med en Region Norrbotten är att den är uppbyggd efter samma lyckade modell som används i Finland och som innebär att kommunerna sänder representanter till ett förbundsfullmäktige. Landstinget är överflödigt enligt denna ordning.

Som det ser ut är det kommunerna som tagit initiativet till ett kommunalförbund. Vid tidigare försök att bilda så kallat samverkansorgan för regional utveckling, har landstinget i Norrbottens län i allmänhet och dess regionala enhet i synnerhet, varit initiativtagare och pådrivare. Projektet var hårt kritiserat vid dessa tillfällen inte bara utifrån demokratiaspekter, utan också utifrån de centraliseringstendenser alla kommuner i regionen utom Luleå tyckt sig kunna skönja med det tilltänkta arrangemanget.

Just i detta ligger svårigheterna att bilda Region Norrbotten: kommuner som tittar snett på varandra på ett sätt som inte har dess like någon annanstans i landet. Förklaringen till detta förhållande är av komplex natur, men en väldigt bidragande anledning är att de gamla storsocknarna i nordligaste Sverige som ligger till grund för dagens kommuner, var lika stora som landskap i södra Sverige. Det finns följaktligen heller inte någon enhetlig "norrbottnisk" dialekt utan istället flera rätt avvikande tungomål för att uttrycka det något hårddraget.

Vad som talar för att Region Norrbotten kan förverkligas denna gång är att västerbottningarna sedan något år bedriver ett framgångsrikt kommunsamarbete. Detta kan med andra ord visa på att faktiskt går att åstadkomma en dylik organisation. Vill det sig väl kan vi inom en rätt snar framtid ha en lösning där dödköttet landstinget plockas bort till förmån för statligt eller storregionalt utförd vård samtidigt som en del verksamhet vid länsstyrelsen kan avlövas. På något sätt skulle denna dröm kunna bli sannspådd om intresset hos de styrande var större.

En dag att minnas för alla som inte ville se

Det har gått tjugo år sedan den folkliga resning som för övrigt är den enda under 1900-talet som förtjänar epitetet revolution, i varje fall i Europa, började montera ner muren som i nästan trettio år delat staden Berlin. Idag är det fest där, och inga andra än de som fortfarande är så blinda att de inte vill se, vägrar att glädjas åt jubiléet.

En särskild tanke i sammanhanget sänder jag till de som fortfarande lever och känner sig ansvariga för samarbetet mellan Sverige och DDR under hela den östtyska diktaturens historia. Så sent som i januari 1989 besökte exempelvis Ingvar Carlsson Honecker och gratulerade honom angående republikens 40-årsjubileum. På utbildningsområdet var samarbetet mellan länderna mest ingående, och det brukar sägas att det östtyska skolsystemet med enhetskola och integrerad yrkesutbildning utgjorde modellen för ledande svenska skolpolitiker på vänsterkanten som införde den svenska formen av enhetsskola.

Frågan är vems fel det egentligen var att muren byggdes. Allmänt ansågs det väl att Chrustjev börjat föra en aggressiv utrikespolitik, men de östtyska ledarna gillade inte heller att studenter från Östberlin försvann västerut efter färdiga studier. Överhuvudtaget gick befolkningsströmmarna endast åt ena hållet, vilket är ett nog så konkret bevis på vilket samhälle det var som det inte stod riktigt rätt till i. Murens uppförande och vidare historia bekräftade i alla fall så när vad den handelsekonom sagt om att där det slutar passera varor passerar det snart stridsvagnar.

Ingen backlash på Utbildningsdepartementet

Mer eller mindre obemärkt har den av regeringen inrättade Delegationen för jämställdhet i högskolan delat ut ytterligare statsbidrag. Lite märkligt kan tyckas att genusmärkta pengar på detta vis fortsätter att pytsas ut på ett område som enligt ett gängse kriterium måste gå att freda från politisk inblandning i största möjliga utsträckning. Därmed fortsätter Alliansregeringen i samma fotspår som det föregående kabinettet trampade upp.

Ordförande för ovannämnda delegation är Pia Sandvik Wiklund, bland annat med en bakgrund som rektor vid Luleå tekniska universitet efter att först ha underkänts av ett forskarkollektiv vid Umeå Universitet när hon sökte rektorsjobbet där. Parallellt med rektorssysslan har Sandvik Wiklund presterat en hyllvärmare om resurstilldelningssystemet och är nu alltså föreståndare för en stat i staten som tror sig kunna påverka andras val eller öka medvetandenivån som det skulle kunna heta på 70-talska.

Säga vad man vill om regeringens utbildningspolitik i övrigt, på Utbildningsdepartement har vi ännu inte fått bevittna någon backlash.

Folkpartiets nitälskan i kärnkraftsfrågan

Vattenfall och Industrikraft vill bygga mer kärnkraft, något som inte gillas av alla. Min C-uppsats som jag skrev 1995 behandlade ämnet som mynnade ut i slutsatsen att kärnkraftsfrågan numera är ett spörsmål för pragmatiker.

Än idag gäller detta även om en del reaktioner tyder på motsatsen. Ivrigaste förespråkaren för kärnkraften är dock som många gånger förr Folkpartiet. Med en nästan religiös glöd hävdas kraftkällans förträfflighet framför andra former att producera el från det hållet.

När man lyssnar till den debatt som blossade upp under dagen är något som frapperar hur många som inte kan skilja mellan el och energi. Värma upp ett hus kan man göra med energi men inte tända lyset hemma eller tillverka stål. Detta verkar inte många gröna ideologer förstå. "Lösningen ligger i de framtida energislagen", heter det ofta. Men dessa har haft många år på sig att utvecklas nu. Svulstiga orealistiska vindkraftsplaner är det som är för handen för dagen, vilket tyvärr gör att många små, inte sällan kooperativt organiserade kraftverk på landsbygden som kan fungera som ett dugligt komplement till storskaligt organiserad elproduktion, hamnar i skymundan.

Det talas redan om ett kärnkraftsval om ett år. Jag tror dock vi har haft nog av kärnkraft i politiken. Den småskalighet och trygghet som ställdes mot storsamhälle respektive osäkerhet i 70- och 80-talets debatter har idag ersatts av två mäktiga jämbördiga komplex. Eftersom de båda ryms inom statens hägn har jag svårt att se att de skulle kunna gjuta nytt liv i en kärnkraftsdebatt.

Kongress för retstickor

Att det råder brist på idéer och nytänkande inom socialdemokratin har vi blivit varse om för länge sedan. Det var också därför valet förlorades till de borgerliga. Nu försöker sig ändå de slagna på att ta tillbaka makten genom parollen jobben först.

Det handlar givetvis inte om att ha något egentligt bra alternativ till regeringspolitiken, utan mera om att retas. Titta, arbetslösheten gick upp när de fick makten! Åsså sänkte de a-kassan!

Visst går det att vädja till känslor för att få folk att gå till valurnorna med sådana argument. Men de som genomskådar hur svagt regeringsalternativet egentligen är vad beträffar politikens inriktning och mål lär inte kasta sin röst på detta.

Mycket kunde säkert vara bättre med regeringens politik, men när man lyssnar på sossekongressen är det lätt att förfasas över hur det kunde ha varit idag om inte ett maktskifte kommit till för tre år sedan.

Diagnos dessbättre inte detsamma som sjuk

Dagens rubrik förorsakade nog rektorn som åstadkom en livlig debatt och uppståndelse genom att påstå att dyslexi, anorexi och en rad andra handikapp och problem, en del kopplade till mänskligt beteende, är uppfunna.

Strikt vetenskapligt har karln en poäng. Nominalisterna gjorde skillnad mellan det universella och det individuella och menade bland annat att allmänbegreppen endast är tomma ord. En diagnos är följaktligen inte samma sak som en sjukdom om inte termen som används har något gemensamt med den för att dra det hela riktigt till sin spets.

Intresseorganisationer för de olika handikappen som ifrågasätts gillar naturligtvis inte detta. Och inte heller de forskare som varit med om att ta fram eller arbetar med att behandla dem gör vågen. Samtidigt ska man komma ihåg att diagnosticerande, inte minst vad rör problem av psykiatriskt slag ofta används som ett led i att skapa normalitet. Var det detta rektorn nere i Skåne var ute efter när han yttrade sig var han fullt i sin rätt att uttala sig.