När idrott blir allvar

En gammal gymnastiklärare har hamnat ordentligt i hetluften. "Osten" Bergström anklagas för rasistiska uttalanden under en match i den tuffa semifinalserien i ishockey mellan Skellefteå och Luleå. Tonläget mellan anhängarna i respektive lag var emellertid redan innan ganska uppskruvat, så jag undrar om inte det Osten sägs ha sagt eller skrikit lika gärna kan vara påhitt avsedda att användas i matchen utanför banan. Annat som talar emot anklagelserna är min egen subjektiva uppfattning i sammanhanget. Jag uppfattade Osten som en rätt jovialisk person, i alla fall i rollen som lärare. Och eftersom jag också var med på en resa från skolan där han var ledare var vi några som lärde känna honom lite mer än de andra eleverna, och någon omdömeslös gaphals har jag minst av allt anledning att tro att han är, även om det i stridens hetta kan koka över för nästan vem som helst. Det hela har också fått orimliga proportioner genom att huvudsponsorn SSAB hotat att dra sig ur samarbetet med Luleå Hockey. Om en grundlig utredning kan konstatera att Osten inte vräkt ur sig det han lastas för, har sannolikt den som mest eldat på den här historien, journalisten Jonas Fahlman, gjort sitt som sportkommentator.

Varför inte 10 000 läkare?

Ett drygt hundratal medicinskt orienterade män och kvinnor anklagar idag regeringen för att skada andra genom sin politik med att försöka få tillbaka långtidssjuka till arbetslivet. Gunnar Axén gör rätt i att fråga om debattörerna glömde att sätta ut partibeteckning. Genom googling på namnen har han kunnat konstatera att vänsterkantring råder bland dessa bara genom att gå igenom de första i ordningen bland undertecknarna. Själv har jag personlig erfarenhet av en av de som skrivit under, den här gången uppträdandes under beteckningen "psykiatrispecialist". Frånsett ett närmast totalt ointresse för andra än de som överensstämde med hans egen problembild, så hade denne åt mig inget annat att erbjuda än mediciner och tomt prat i kombination med meningslösa monologer. Rebilitering fanns inte på kartan, konstigt nog trots att finansiella resurser fanns tillgängliga. Så småningom tog jag mig lös från denna misslyckade existens, men inte utan att ha straffats i form av elaka journalanteckningar. Dessförinnan hade jag i Journalens Namn behandlats i så kränkande ordalag att det säkerligen hållit för ett åtal om det skett ute i det öppna samhället. Det går givetvis inte att generalisera utifrån ett enda fall, men faktum är att jag tror att det verkliga intressena bakom kritiken mot sjukförsäkringsreformen inte endast låter sig fångas i en omsorg om "patienter". Då ovanstående också numera bedriver "eget" är det kanske inte heller så intressant med alltför många odiagnosticerade patienter. Detsamma torde gälla läkare överhuvudtaget eftersom överutbud på dem råder och arbetslöshet lurar i bakgrunden om diagnosticerandet börjar avta hos världens friskaste folk. Och hur många känner egentligen till att bedömning av behovet av tvångsvård är möjligt att lägga ut på entreprenad genom att dessa själadoktorer som verkar på privat basis har möjlighet att teckna kontrakt om detta med landstinget? Att drämma till med självutnämnd arbetsförhetsexpertis i stort antal i syfte att argumentera mot något som strider, som det verkar i många fall, mot ens egen personliga uppfattning främjar knappast de som hamnat utanför. En ung människa som drabbas av förtidspension till följd av medicinisters personliga ointresse kan nog sägas vara lika allvarligt som att drabbas av en riktigt svår sjukdom.

Upplyftande med Västerbottensnytt

Den som är uppe tidigt kan ta del av andra regionala sändningar än den från den egna regionen. SVT sänder från klockan 6 ungefär nyhetsprogram från olika delar av landet. I morse visades Västerbottensnytt bland annat.

Tidigare ingick i Nordnytt de regionala nyheterna från både Västerbotten och Norrbotten. När programmet delades upp tyckte någon att det var bra att slippa "dödköttet från Västerbotten". Det tyckte aldrig jag, och styrkt i min uppfattning om detta blev jag i morse. Nyheterna och reportagen från Västerbotten är uppfriskande och intressanta och inte alls någon död information för de som bor längre upp på Bottenvikens västra sida. Möjligen sårar de någon som är upptagen med sig själv och som retar sig på att det finns företeelser i det egna närområdet som har en annat världsbild än en själv.

En återfusion av Nordnytt och Västerbottensnytt skulle sannolikt ge en injektion till etermedia i nordligaste Sverige. Då är sannolikheten också stor att de ledsna reportrarna på Nordnytt - förutsatt att inte självupptagenheten sätter stopp - blandas ut med lite muntrare tongångar. Tidigare i vinter har Nordnytt-redaktionen bekymrat sig mer för om Luleå Hockey ska missa slutspelet när det hela tiden istället handlar om hur laget ska lägga beslag på en av de fyra topp-placeringarna i serien. Pessimism kan uttryckas otydligare. Till sist: glöm inte något delat landskap mellan Västerbotten och Norrbotten inte existerar i officiell mening.

De som inte fått jobb då?

Igår var det Alla Borgarungars Dag. Statistik från Svenskt Näringsliv som visade på skillnader i ingångslön beroende på vilket universitet man tagit ut sin examen från var givetvis mumma för karriärister av diverse slag. Kritiken mot detta sätt att mäta framgång för respektive lärosäte lät emellertid inte vänta på sig. Bland många kommentatorer var meningen att utredarna inte gjort skillnad mellan korrelation och kausalitet, och inte minst, att individens egen förmåga nog spelar större roll än var studierna bedrivits.

Och visst är det väl så. Den som studerat vid ett perifert beläget universitet där han eller hon är uppväxt och bosatt och vill bo kvar på hemorten kan ganska säkert räkna med lägre lön än den som väljer att flytta till en hetare arbetsmarknadsregion med allt vad det kan innebära av lönerace. På samma sätt behöver en hemkär stockholmare inte bekymra sig om lönenivån på orten om denne väljer att bo kvar. Summa summarum: det är vilseledande att tala om ingångslöner i relation till studieort annat än i syfte att visa upp ett falskt yttre.

Vad som borde diskuteras desto mer än hur mycket pengar som ska tjänas från första dagen på jobbet är hur fler akademiker ska få in en fot på arbetsmarknaden. Högskoleverkets årliga granskning av hur examinerade som etablerat sig på arbetsmarknaden ett och ett halvt år efter examen visade senast på att bara 80 procent har jobb. Notera "har jobb", inte om de jobbar med det de utbildat sig till. Passande nog, går det att säga, kontrade Svenskt Näringsliv igår sig själva med uppgifter om att endast 6 av 10 studenter 12 månader efter examen har ett jobb de är kvalificerade för.

Det här är uppgifter som borde vålla huvudbry på Utbildningsdepartementet. Befogat är att fråga sig om ansvarig minister Björklund är så särskilt intresserad av de här frågorna. Han avvecklade posten som högskole- och forskningsminister och har stått i riksdagen och sagt att det är bättre att folk exempelvis studerar vid någon högskola än "gör ingenting". Traditionen från tidigare S-ministrar fullföljs därmed genom att högskolorna tillåts användas som arbetsmarknadspolitiska dragspel. Istället för att försöka begränsa utflödet att akademiker på arbetsmarknaden som ändå inte får användning för sin kompetens ges alltså grönt ljus för en fortsättning av denna misslyckade politik sedan flera år. Allt under det att högsta prioritet istället borde ges åt att finna en modell balansera tillgången mot efterfrågan.

Veckans skvallergubbe

Det hör till tråkigheterna i livet att ibland behöva konfronteras med personer som fastnat i utvecklingen för länge sen. Häromdagen befann jag mig på ett köpcenter då en man som verkade något bekant tydligen observerat mig och kommenterade detta till en medföljande kvinna. Tänkte inte mycket mer på det, alla kan man inte känna igen.

Desto underligare blev det när jag cirka 20 minuter senare efter att ha gjort de nödvändiga inköpen i affären upptäcker att samme man står och väntar utanför kassan. När jag plockat varorna från bandet börjar karln mer eller mindre springa efter mig och halvt högt ropa mitt namn. Jag stannar då och någon som jag ska minnas som "Evas pappa" börjar fråga ut mig om diverse ting.

Jag vet inte om jag någonsin tidigare talat på tu man hand med personen ifråga som jag efter att ha rekapitulerat en del minns från min barndom som han som alltid blängde ilsket åt alla bilar som passerade hans hus. Han skulle visst vid något tillfälle ha lovat att misshandla en kompis åt mig för hans hastighetsöverträdelse enligt sina egen privatpolisnorm.

Hans dotter gick i min klass på högstadiet men det är en person jag knappt talat med sedan den tiden (30 år sedan!). Man kan fråga sig varför jag skulle minnas det, varför det finns anledning att helt plötsligt intressera sig för mig och vad jag har för mig. Jag tror att huvudanledningen är att det går omkring så många besvikna och halvt deprimerande människor som inget annat har att göra än att skvallra och tugga om gammal skåpmat. Bitterheten över inte ha gjort något avtryck i livet blir till slut något som hinner i fatt dem. Kvar återstår att klamra sig fast händelser i det förgångna. Säga vad man vill om detta men friskt är det fan i mig inte.

"Stadsvetare vid Lindköpings universitet"

För någon månad sedan passerade jag en hylla på Kulturens Hus i Luleå där det stod en rapport uppställd som behandlade "effekterna av byggandet av Kulturens Hus". Intresserad greppade jag den lilla boken för att läsa lite grann. Ganska snabbt avtog dock läslustan när jag kom till en lista med intervjuvade. Där fanns nämligen med en "stadsvetare vid Lindköpings universitet".

Av skäl som inte nödvändigtvis har att göra med bristande begåvning eller dyslexi kallas ibland statsvetare för stadsvetare. Men att stava staden Linköping som Lindköping måste sannolikt tas till intäkt för att det saknas något väsentligt bakom pannbenet. Lägg därtill att rapportförfattaren är disputerad forskare från Luleå Tekniska Universitet så blir problemet av mycket brydsam karaktär.

Att nästan dagligdags snubbla över dylika fadäser som kommer ut från LTU gagnar varken forskningens ställning i Norrbotten eller i stort. Att vi har för många universitet står allt klarare för var dag som går. Såvitt inte några regionalpolitiska företrädare är beredda att med näbbar och klor börja slåss för universitetets överlevnad så lär lärosätet i Luleå stå först i raden bland landets lärosäten som mister sin status.

Dags att vidga utanförskapsbegreppet

Svenskt Näringsliv har kommit med en rapport som visar att bara omkring hälften av de som forskat och examinerats kommit med resultat som gett de eller någon annan jobb. Och bara var sjätte forskare har bidragit med forskning som renderat i nya produkter eller tjänster.

Det här borde vara skrämmande läsning för alla beslutsfattare som länge agerat som att forskning är något som under alla omständigheter bidrar till tillväxten. Studien visar dock att de forskare som samarbetat med företag under utbildningstiden skaffat sig mycket bättre möjligheter att etablera sig på arbetsmarknaden.

Det sistnämnda konstaterandet borde vara skäl nog att baka in doktorander i det av regeringen omhuldade utanförskapsbegreppet. För den korrekta benämningen på en som doktorerar är nämligen forskarstuderande. Och en som studerar och söker jobb samtidigt har onekligen det lättare att komma in på arbetsmarknaden visar det sig. Det finns ingen anledning, vare sig för samhällsnyttan eller de som söker personlig utveckling, att fortsätta med att låta FoU-politiken inriktas på att skapa skyddade verkstäder för egensinniga individualister som ändå inte riskerar något med egna medel. Det är dags att vidga utanförskapsbegreppet också till forskarna.

Anledning till oljeoro

Den demokrativåg som för närvarande tycks svepa fram över arabvärlden för inte bara gott med sig. Osäkerhet kring oljeleveranserna har fått priserna att stiga, åtminstone i det korta perspektivet.

Det är svårt att uttala sig om vad för slags styrelseskick som kommer i de störtade diktaturernas ställe. Fullvärdiga demokratier någonting i stil med de som finns i Västeuropa kanske inte går att ställa i utsikt i brådrasket. Men mjukt religiösa partier liknande turkiska AKP förefaller väl inte som alltför osannolika alternativ som statsbärare rätt snart.

Oljesuget lär påverka den fortsatta utvecklingen, förhoppningsvis inte till men för de frihetstörstande krafter som satts i rullning.

Nyliberal lekstuga

Systemet med jobbcoacher ska utvärderas. Ändå är ansvarig minister tämligen säker på att dessa behövs. Kanske var frågan fel ställd till IFAU som ska gå igenom vilka metoder som varit framgångsrika i sammanhanget. Detta trots att jobbcoachning som sådan är ifrågasatt inte minst av systemets kunder som i flera i olika fall tyckt sig ha fått jobb utan coachens hjälp.

Från fackligt håll har varnats för att en uppenbar risk föreligger för att coacherna ser till att välja och inrikta sig på de som står närmast arbetsmarknaden. Allt i syfte att förbättra siffrorna för sin egen verksamhet, eftersom en anslagsmodell lanserats av centern enligt vilken coacherna får bidrag efter hur många jobb som de förmedlat. På papperet låter detta bra men arrangemanget inbjuder onekligen till tolkningar. När har coachningen egentligen lett till jobb och vad är att ha fått jobb eller hur länge kommer jobbet att vara?

Frågor som dessa leder till mer problem än vad som är tänkt från första början. Det är också tvivelaktigt om de metoder som används av coacherna verkligen är lämpliga redskap för att lösa den enskildes arbetssituation. Jobbcoachernas verksamhet är nämligen nära besläktad med arbetssätt liknande de som används inom den kognitiva beteendeterapin. Och med tanke på den långt drivna medikalisering av arbetslivet som i mer än fyrtio års tid bara fjärmat oss från den fulla sysselsättningen, är nog metoder av detta slag inte att föredra.

En gång i tiden, under den svenska modellens glansdagar, kunde arbetssökande vända sig till Arbetsförmedlingen och mötas av kompetent folk med branscherfarenhet från arbetsmarknaden. I takt med att myndigheten omvandlades till en vårdinrättning försvann dessa därifrån och blev till något helt annat än vad den från början var tänkt till. Om denna utveckling står att läsa om i Svante Nycanders Makten över arbetsmarknaden. Med coachernas intåg i arbetsmarknadspolitiken har hela projektet övergått till en nyliberal lekstuga.

Harrison startar om

Efter att ha bloggat om kungar inför kronprinsessbröllopet återupptar Dick Harrison verksamheten. Nu dock som historiebloggare rätt och slätt.

Det sätt Harrison brukar skriva på tror jag gör honom till en mycket läsvärd bloggare. Han kan uttrycka sig såväl kort som informativt och med stor sakkunskap. Jag kan inte annat än rekommendera till läsning av Svenskans återanställde skribent på Historiebloggen.

Forskning säger

Läste igår en av de suraste artiklarna som måste ha skrivits på länge. En Hans Olov Ohlson ondgjorde sig över nätet som sägs onödiggöra mänskligt minne. Han hänvisar bland att till "forskare" kommit fram till utrymmet för eget kreativt tänkande minskar till förmån för konventionella lösningar och idéer, eftersom nätet övar upp vår "multiförmåga". Denna gör att hjärnan nyttjar sin förmåga att bli bra på att programmera om sig själv, vilken gör oss skickliga på ett ytligt plan.

Säkert var inte detta inte heller bland det bättre som skrivits i ämnet men jag reagerar ändå mer på en annan sak. Detta evinnerliga hänvisande till forskning. Skillnaden mellan vad man lär sig på gymnasiet och högskolan är att i det sistnämnda sammanhanget används flera sanningar medan bara en används i det första inom fackkunskaperna. Men många som skriver, fördummade av nätet eller inte, tycks inte känna till detta. De använder forskning som klubba för att ge eftertryck åt det sagda. Frågan är bara vad detta arbetssätt egentligen får för effekt.

Inom vissa "vetenskaper" finns det lika många sanningar som det finns forskare. Fördumningen av att okunnigt hänvisa ur dylikt kan näppeligen bli större. Jag kräver inte av alla skribenter att de själva måste ha forskat men att bara läsa något av en och sen använda det som universellt utformat slagträ gör verkligen bildningsgången en otjänst.

Misslyckad minister

Trots alla ovationer till jobbskatteavdragets positiva effekter vågar nog en och annan undslippa sig viss skepsis. Faktum är att det inte skapat särskilt många fler jobb. De 100 000 fler i sysselsättning som regeringen berömde sig själv av i valrörelsen är väl ungefär vad det går att få ut av en politik som syftat till att tvinga upp de som hellre gått på a-kassa än jobbat. Det blir någon tusenlapp eller fler i månaden även för de allra lägst betalda arbetena.

Problemet med jobbskatteavdraget och de tankar den i entreprenörskap föga intresserade Anders Borg genomfört är att jobben tenderar att stanna hos de som redan har ett. Det jobbas mer istället för att fler måste anställas, de som har jobb är rädda om vad de har och släpper inte mycket ifrån sig. Detta även sagt om de som startar eget genom att ha gjort sig oumbärliga på arbetsplatsen. En politik som får den effekten att det blir krig om arbetsuppgifterna kan inte ha sägas ha varit lyckad.

Annat skulle förmodligen ske om värnskatten togs bort, som är en straffskatt på högre utbildning. Jag är definitivt på samma linje som P J Anders Linder i denna fråga som poängterar att den skulle öka skatteintäkterna med stöd av slutsatserna i Långtidsutredningen 2011.

I denna rapport finns det fler intressanta förslag som lägre trösklar in på arbetsmarknaden och ändringar i LAS. Alltså sådant som regeringen och Borg hittills visat ljumt intresse för. Det finns annat oroande från moderaterna i synen på försäkringssystemen. Ointresset för en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring i kombination en vilja att utreda sammanslagningar av a-kasseadministrationen och Försäkringskassan pekar i riktning mot att samla alla utanför arbetsmarknaden i en bidragspool.

Alliansen vann valet 2006 med sin politik om fler i arbete istället för utanförskap. Senaste valet vann man på grund av ett habilare regeringsalternativ än oppositionen. Hanteringen av finanskrisen hade en sossefinansminister som Thomas Östros förmodligen inte skött annorlunda. Jobbtillväxten tycks i alla fall utebli med det Borgska åtgärderna även om de ökar frihetsgraderna i ekonomin. Än så länge tycker jag därför det går att tala om Anders Borg som en misslyckad minister.

Tankar i bokslutstider

Årsredovisningarna duggar tätt den här veckan. Så här i kvartalskapitalismens tidevarv är det kanske inte alltför många som reagerar över detta. Börsen reglerar numera sig själv under de tider den håller öppet. Sällan är överraskningarna särskilt stora i positivt eller negativt hänseende.

Det finns en del som vill profitera på och imitera de stora börsbolagens tillställningar för att ge sken av att de också ägnar sig åt näringsverksamhet. Som till exempel högskolor som visar på "överskott" i sina verksamheter. Jämförelsen mellan ett vinstdrivande företag och en offentlig myndighet haltar dock betänkligt.

För en tid sedan blev jag nästan påkörd av en anställd vid ett lärosäte som kallar sig "Näringslivets universitet". Det handlade emellertid inte om oaktsamhet utan mera om att hinna först. Ni vet "om inte jag någon annan". Det är detta som skiljer marknadsekonomin från statliga offentligförsörjda inrättningar, att tjäna på samarbete, att inte se den andras förlust som det egna vinsten, eller enkelt uttryckt plussummespel istället för nollsummespel.

Det är lite intressant vilken utveckling de vetenskapliga företrädarna vid landets lärosäten genomgått i och med den kraftiga utbyggnaden av de små högskolorna från 90-talet och framåt. Professorn vid dessa är mera sällan nuförtiden en lite diskret klädd man som cyklar till jobbet. Överhuvudtaget är har det blivit alltmer sällsynt att denne eller denna vistas på sin arbetsplats. Istället befinner sig professorn alltsomoftast på resande fot, med motiveringen att just deras högskola är perifert belägen och kräver resor. Det märkliga är nu att varken distansöverbryggande teknik eller rätt så utbyggda verksamheter vid småhögskolorna tycks kräva mindre resande. Man får därför förmoda att flängandet har något att göra med statusmarkering mera än vetenskaplig utveckling. Inte undra på att Sverige tappar i konkurrenskraft som forskarnation med en så dålig revision av verksamheterna.

Mästaren bakom mästaren

Uppe på Mosebacke på Söders höjders står Strindberg staty. Det är här inledningen på hans genombrottsroman Röda rummet utspelas. Strindberg slog igenom som realistisk författare och han är väl den svenska författare vars privatliv dissekerats, analyserats och undersökts allra mest.

Vad som är mindre känt om bysten på Mosebacke är att i huset som syns i bakgrunden bodde en av våra allra främsta verskonstnärer, kanske den enda av europeiskt snitt från vårt land, åtminstone av de romantiska poeterna. Erik Johan Stagnelius hyrde rum här under sin första tid i Stockholm som anställd på ecklesiastikexpeditionens kansli. Utsikten över staden är magnifik från huset, något som inte kunnat märkas i det skalden skrev om vi antar att han hade fönster mot norr från sin kammare. Stagnelius författarskap rörde knappast yttervärlden, i skarp kontrast till vad Strindberg brukade skriva om.

Jag har läst en del av Strindberg men aldrig något där denne nämnt just Stagnelius. Annat än att svenska diktare fram till honom själv skrivit som präster eller något dylikt. Kanske var det ett sätt att respektera Stagnelius som Strindberg inte i varje fall i några större ordalag uppmärksammade sin tidiga 1800-talskollega, precis som äregiriga personer ibland kan göra. De båda är under alla omständigheter varandras motsatser. Om den enes tankevärld är det svårt att uttala sig klart under det att om den andres har det gått att ställa upp en koncis byggnad.

Uppgifterna om Stagnelius privatliv är knapphändiga och de som försökt teckna en bild av hans stund på jorden har verkligen fått lägga pussel. Senaste försöket utfördes av Göran Hägg som dessutom lanserade en högst sannolik förklaring till poetens för tidiga död. En av våra nationalskalder spelade huvudrollen i ett mycket fult spel när han såg sig utmanad av en större begåvning än honom själv. Ett inte alldeles för ovanligt scenario som bör tjäna till eftertanke nästa gång drevet går mot någon som inte uppfyller den gängse mallen.

Ingen näringslivssupporter vid Piteå Universitet

En rapport betitlad "Fullbordat faktum" har tagits fram vid Piteå kommun. Författare är Thomas Johansson som jag känner sedan tidigare från studietiden. Ämnet för studien är vindkraftssatsningen i Markbygden i Piteå.

Johansson använder sig av Jürgen Habermas distinktion strategiskt/kommunikativt handlande för att analysera beslutets tillkomst, och inte förvånande blir slutsatsen att detta kom till på ett strategiskt plan genom att de ifrågavarande vindkraftsbolagen använde sig av särskilda medel för att uppnå önskade målsättningar hos regelansvariga myndigheter. Motstående intressen som kunde ha kommit till tals i en mera demokratisk procedur fallerade eftersom kommunikationen med dessa brast mer eller mindre fullständigt.

Så här ser det ut lite överallt numera men något att reagera på i sammanhanget är ändå hur rapporten uppehåller sig vid "bolagen". Det låter nästan som om den goda vindkraften är i färd med att överta den bespottade kärnkraften som hatad energikälla. Hur har det blivit så här? Fungerar ordet industri eller näring som markör för vad som är icke lämpligt eller vad menar rapportförfattaren?

Sedan reagerar jag lite på den rationalistiskt inspirerade teorin ur Habermas handlingsteori som säger att politiska beslut "rimligen skall kunna sägas vara genuint förankrade". Håller inte denna grundbult ihop resonemanget, ja då rasar helt byggnaden som en korthus.

Kanske är Piteå kommun inte riktigt den rätta intellektuella miljön för utredningar av dylikt slag även om självmedvetenheten inte saknas. På kommunens hemsida står att läsa om tjänster som "samhällstrateg" och till och med "kommundoktorander". Ursäkta men får kommuner hålla på med forskning och vad säger reglerna och Högskoleverket om detta?

När allt kommer omkring så är det väl ändå så att ovanstående utblick över det påbörjade vindkraftsäventyret i Markbygden är av ganska överdimensionerat slag. Lite som att sätta en alldeles för liten chaufför bakom en för stor ratt. Ett allmänt intryck är att de lite bortkomna politikerna på lokal nivå fått ett erbjudande de inte kunde tacka nej till och att utredande i ärendet mera syftat till att fylla ut tiden på jobbet för överflödig personal.

Välkommet tillskott för idrottsfilosofer

Sverker Sörlin har skrivit en bok om skidåkningens "väsen". Han har tränat med norska skidslandslaget, något som verkar ha gillats av DN:s recensent P O Enquist som själv en gång tiden testade på att hungerstrejka i syfte att testa sanningshalten i påståendet att de balter i uniformer som hamnade i Sverige efter andra världskriget for illa.

Jag hört en del säga att de löser problem när de åker skidor. Att den genomsnittlige skidåkaren skulle vara att jämföra med asociala konditions- och kraftfenomen kan alltså ifrågasättas och jag finner det föga troligt att det är Sörlins utgångspunkt att ta reda på om det är så.

Annars är det nog svårt att skriva böcker i idrottsliga ämnen mera med fokus på filosofi. Av många anses idrott inte vara en värdig en intellektuell verksamhet, men det tror jag helt enkelt beror på att författarskap med bäring på idrott har låg status i det här landet. Ovan nämnde Enquist är den mest kände av svenska författare som vågat gå mot strömmen. Nedanstående bloggare till höger på bilden ovan genomförde ett fyramilslopp förra helgen i konstfärdigt hängd nummerlapp.

Resten av listan

Fortsättningen på listan med förra årets företeelser värda att uppmärksamma.

Idrottsprestation:
Svenska herrarnas stafettlag i OS 4X10 km fick bragdguldet. Men egentligen borde hela längdåkningslandslaget inklusive vallningsteamet fått utmärkelsen. Att det inte blev en enskild utövare och istället ett lag får nog ses som en markering att svensk längdskidåkning gjort ett bra lagarbete. Många medaljer blev det men Norge var trots detta vassare.

Turer hit och dit som till sist fick ett lyckligt slut:
Handlade det mest om ifråga om bilmärket Saabs öden och äventyr. Självaste DN prydde i bästa kvällstidningsstil sin ekonomibilaga med en gravstensliknande runa över biltillverkaren. Detta var i slutet av 2009 och näringsministern höll en låg profil när ett febrilt arbete på dennas departement pågick och bland annat medverkade till att en ny ägare uppenbarade sig, Spyker.

En icke-debatt:
Kan sägas ha utspelats mellan tidningsmännen Per Svensson och P J Anders Linder ifråga om monarkins vara eller icke vara. Jag läste aldrig debattboken men att ställa monarki mot republikanism och tro att det ska föra till något utvecklande samtal eller några fruktbara resonemang i övrigt tror jag inte på. Samtidigt visar det på något av ett dilemma hos de som går att kategorisera som "höger". Själv är jag dock valmonarkist.

Ett systemfel om något:
Uppenbarade sig i samband med efterspelet till årets riksdagsval. Någonting i stil med amerikanska presidentvalet 2000 och vad som brukar tillhöra vanligheterna i mindre demokratiska regimer vid valtillfällen utspelade sig i Sverige i höstas. Först och främst visade den efterföljande debatten på valkaoset att vi inte har ett proportionellt valsätt eftersom sådana är teoretiska konstruktioner. Jag har tidigare här på bloggen argumenterat för majoritetsvalsystem med hänvisning till att detta skulle ge bättre regeringsunderlag. Och när ändå proportionalismen är en utopi så borde en ny Grundlagsutredning genast få direktiv om problemet för att undvika en kommande röra efter ett annat val. Riktigt penibelt var det ändå för den mallige professor i statsvetenskap som intresserat sig för valsystem i flera år men blev offentligt bortgjord av en matematiker som visste och kunde vad han talade om.

Årets lista

För intresserade har jag satt ihop en självklart personligt färgad lista över bemärktheter under året värda att summera så här på bistra nyårseftermiddagen.

Årets debatt:
Stod sociologen Roland Paulsen som menar att arbetet överlevt teknologin. Vi jobbar mer än vad vi egentligen behöver men samtidigt är det förstås skillnad på jobb och jobb. Många yrken är vitala för samhällets överlevnad medan andra kan plockas bort utan att någonting kommer att märkas. I ödmjukhetens namn menar Paulsen att inte mycket lär förändras om hans eget avvecklas.

Årets kommentar:
Kom från riksdagsledamoten Tomas Tobé (M) som helt korrekt konstaterat att den svenska bloggvärlden bäst kan liknas vid en ankdamm i Stockholm där man håller koll på varandra. Det är lite bytänk över den svenska bloggosfären, något som inte kan förklaras av annat än att inflyttningen till huvudstaden måste ha varit dramatisk samt att uttrycket att det ingenstans finns så mycket bönder som i Stockholm har mer än visst fog för sig.

Årets tröttsammaste läsupplevelse:
Tog jag del av via Uppsalastatsvetaren Barry Holmströms bok Domstolar och demokrati. I denna torgförs åsikten den parlamentarism som fungerar bäst i Storbritannien "judikaliserats" i Frankrike och Tyskland, i det förstnämnda fallet genom att blåsa upp den verkställande makten med lagens hjälp, i det andra genom att sätta lagen över demokratin. Boken har några år på nacken men eftersom författaren varit ute därefter och varnat för judikaliseringen av den svenska demokratin bland annat i Grundlagsutredningen så är den aktuell på sitt vis. Jag har då inga problem med att Sverige inrättar en författningsdomstol, ju förr desto bättre. Är det inte snarare så att vi för varje dag som går påminns om behovet av en? I den här frågan torde efterfrågan på nytänk vara stor. Visst kan vi jämföra oss själva med en önation i splendid isolation men lika gärna kanske också men rättsstater på närmare håll. Vad är det som säger att den svenska demokratin måste vara en sörgårdsidyll till formen?

Årets klappjakt:
Kan det samlade medieetablissemanget lastas för. De jagade var Sverigedemokraterna, nästan riksdagens minsta parti enligt väljarnas dom. Ändå lät det de första två månaderna efter valet som om Sverige var på väg mot diktatur inom en snar framtid. Är det någon gång demokratin ska få verka på det sätt den är tänkt är det väl just i samband med att så många åsikter som möjligt ska få komma fram, så varför tveka. Det finns lite forskning om vad Sverigedemokraterna egentligen står för utifrån ideologiska ståndpunkter, och sannolikt skulle debattklimatet bli bättre med en öppnare attityd mot dem. En stilla tanke går till en blänkare jag läste i Svenska Dagbladet som före valet undrade varför inte Vänsterpartiet granskas lika ingående som SD.

Hoppas kunna förlänga den här listan snart

Väder och klimat

Inledningen på den här vintern har inte gett klimatfanatikerna vatten på sin kvarn. Rejält med både kyla och snö över hela landet motsäger det mesta som skulle kunna tyda på att vi går mot varmare klimat med stora steg.

Det sägs att det är skillnad på väder och klimat, och att vad som kan kännas och upplevas med blotta ögat från dag till dag inte alls är detsamma som metoder som mäter långa temperaturtrender. Frågan är då varför det av många tycks så vetenskapligt att söka upp avlägsna platser och intervjuva någon klok gubbe som får uttala sig hur det var "förr" när glaciären där han bor var mycket större.

Inom miljörörelsen, som de flesta klimatfanatikerna bekänner sig till, har man varit betjänt av skräckinjagande bilder av dystopisk karaktär. Det har hetat att det gäller att väcka till medvetande, men lika ofta har det handlat om att varna för domedagen. Klimatvetenskapens företrädare är till stor del inget annat än förklädda predikanter som manar till bot och bättring.

Därav min tveksamhet till mycket av budskapet som kolporteras. Men också även av det faktum att det av lite tillgänglig statistik och eget minne går att visa på att vägen mot värsta scenariot är kantad av många möjligheter till avtagsvägar. Under 1930-talet var det väldigt varma vintrar, bland annat ställdes Vasaloppet in två gånger på grund av snöbrist. Ett kallt årtionde var 1980-talet och Vasan kördes 1987 i 37 graders kyla för att omnämna en bedrift som många utförde vid det tillfället.

De senaste tjugo åren bekräftar "hockeyklubban" men förmodligen inte perfekt när 2010 inräknats. En annan sak som fler än jag funderat på är att snön visserligen lagt och stannat kvar senare om vintrarna men i gengäld funnits kvar längre in på våren under många år nu. Kan denna iakttagelse ge ett bidrag till en mera empiriskt lagd klimatvetenskap?

Risk för besvikelser

Kristallarken ska sent omsider landa i Pajala. Denna gång i form av några gruvor. Malmfyndigheterna i Sahavaara och Tapulivuoma har varit kända sedan länge men inte varit brytvärda på grund av den låga järnhalten. Förrän nu, och orsaken är givetvis inte minst ett närmast oändligt sug från den kinesiska marknaden på stålrelaterade produkter.

Några tusental jobb ska etableringarna både i Sverige och Finland generera. Ökade skatteintäkter med 150 miljoner om året för Pajala kommun var en siffra jag hörde igår. Jag vet inte hur man räknat men det har diskuterats huruvida gruvprojekten kommer att få formen av en oljeborrplattform dit arbetskraften forslas in och ut. Och i så fall, med en icke oansenlig del av denna mantalskriven utanför kommunen, har jag svårt att se att detta skulle rendera i något lyft för kommunen. Svårt är också att tänka sig att gruvbolaget Northland Resources skulle vara särskilt intresserade av den lämpliga arbetskraft i regionen som kan finnas och varit långtidsarbetslös. Och när allt kommer omkring talar vi om ganska, om inte ogästvänliga så i alla fall väldigt speciella förhållanden där förmodligen inte för många vill bo stadigvarande.

Det här ger en bild av en verksamhet som kan sluta i besvikelser. Till detta kommer att gruvdrift är relativt lätt att starta men även lätt att avveckla. Börjar världsmarknadspriserna på järnmalm att sjunka tillräckligt mycket så är risken överhängande att allt är borta snabbare än det kom dit. I så fall är det långt ifrån det första industrifiaskot i norra Sverige där för hög tilltro satts till stora lösningar på små problem.