Säsongsavslutat!

I helgen var det Lidingölopp för mig. Det blev väl kanske inte riktigt ett tidsmässigt resultat som jag är nöjd med, men med tanke på förutsättningarna ska det inte klagas för mycket. Andra halvan av augusti gick bort i en förkylning istället för träning. På detta kom problem under första halvan av september med så kallad gubbvad, något som gjorde förberedelserna inför Lidingö allt annat än idealiska. Till detta kan läggas motivationsproblem hela den här säsongen. Det har helt enkelt inte känts lika roligt att springa i år av någon anledning.

Men det var lika roligt som alla de tidigare gångerna också i år att ställa sig på Koltorps gärde och invänta startskottet. Tiden blev strax över 2.30, och hade det inte varit för att jag skaffat mig en dum idé innan start att hoppa över vätskan vid 23.7 km så hade det nog kanske blivit någon minut bättre tid. Sista fem kilometrarna gick nämligen alldeles för långsamt och lite blåbärssoppa hade nog kunnat stötta upp uthålligheten. För att sammanfatta det hela så kan årets löparsäsong ändå sägas ha blivit något i stil med vad jag förväntade mig i april. Planeringen inför nästa år har redan börjat i och med att det tämligen snart lär vara fulltecknat i Stockholm Marathon. Där ska jag nog vara med. Måttlig värme tävlingsdagen är beställd.

Matematiker mosar professor

Det osäkra läget ifråga om mandatfördelningen efter valet har gett upphov till problem som kommit som en lika stor överraskning som det var för en del att SD kom i riksdagen. Bland de matematiker! som tagit kommandot som professionella experter på valsystemet i Sverige under de senaste dagarna har visserligen redan före valet funnits de som fäst uppmärksamheten på vad som skulle kunna hända.

Svante Linusson vid KTH har helt korrekt poängterat att det rådande systemet med fördelning enligt jämkade uddatalsmetoden kanske fungerade hyfsat med fem riksdagspartier. Detta verkar dock inte ha föresvävat Uppsalastatsvetarprofessorn Jörgen Hermansson som tänkt högt inför TV och mera rört sig kring felaktigt utformade valkretsar och ett regeringsbeslut på 50-talet som syftade till att utestänga kommunisterna från riksdagen som orsak till det skedda.

Hermansson har heller inte några konstruktiva förslag till ändring i valsystemets utformning, något samme forskare inte heller hade i samband den utredning han gjorde kring Eva Lundgrens vid det här laget ökända verksamhet vid sociologiska institutionen i Uppsala. Så mycket mer än lite mallighet blev det inte den här gången heller från detta håll. Värre är att denna underlåtenhet att agera indirekt resulterat i rådande eftervalskaoset, eftersom en modell som tar 50-talsförhållanden till utgångspunkt näppeligen kan råda bot på dagens situation. I nästa Grundlagsutredning kan det därför vara på sin plats att ifrågasätta statsvetarnas medverkan överhuvudtaget. Det finns med all sannolikt större hjärnor än dessa. Detta sista sagt mot bakgrund av vad de förra utredarna faktiskt presterade.

Sämsta valbevakningen?

SVT:s valvaka dominerades av Sverigedemokraternas inträde i riksdagen. På partiets egen vaka ska det ha varit fler journalister än sympatisörer. När det ganska snabbt stått klart att ett åttonde parti tar plats i det svenska parlamentet inträffade det märkliga: i brist på kommentatorer med sakkunskap om partiets ideologi, historia och program fick diverse representanter för det reformerade kommunistpartiet agera experter i ämnet.

Ett politiskt parti ska givetvis både tåla och utstå granskning, men hur kunde SVT låta politiska meningsmotståndare till SD ikläda sig vetenskapsmannens roll denna kväll? Ali Esbati "som varit i Norge" och sett hur det varit där, vad har han kompetens analysera de partier han inte gillar som kan angå allmänintresset?

Det hade varit klädsamt om SVT haft någon forskare i studion som kunnat bidra med klokskap över SD:s riksdagsinträde, för oväntat kan inte det som skedde ha kommit. I övrigt gav såväl de utposterade journalisterna som de i studion ett virrigt intryck. Flera av gästerna som var där borde inte ha kommit dit alls som exempelvis politiska förtidspensionärsduon Niklas Nordström/Maria Rankka. Ska någon prisas denna kväll så är det K G Bergström som faktiskt var den ende som lyckades fokusera på de viktigaste frågorna till följd av valutgången. "Ryssbältarn", vars pensionering jag tidigare applåderat blev faktiskt något av en räddare i nöden denna kväll.

Tankar om kommunvalet i Luleå

Idag när jag passerade Storgatan funderade jag ett tag om jag skulle stanna och invänta den utanonnserade bataljen mellan huvudkandidaterna om det politiska styret i Luleå. Efter att ha sett höjdpunkterna från debatten i TV så insåg jag snabbt att jag fattat rätt beslut. Moderaternas man och kommunalrådet verkade mest tävla om vem som skrek högst. I mycket verkade de ganska överens. De var i bruklig ordning stora i orden och faktiskt bitvis rätt underhållande.

Segern för sittande rådet Karl Petersen kan nog betraktas som kassaskåpssäker, och därmed även sysselsättningen fram till pensionen, även om det är mindre troligt att hans parti efter söndag sitter med egen majoritet i kommunfullmäktige. Petersen har nästan fått lite drag av Honecker över sig. För honom är makten självklar, dock med skillnaden mot den östtyske ledaren att hans mandat stödjer sig på ett fritt val. Så originella är kommuninvånarna i Luleå ifråga om sina politiska preferenser.

Petersens motståndare Mattias Karlsson erbjuder inte något egentligt alternativ, något jag tror kommer sig av en blandning av ointresse, bristande ideologisk förankring eller helt enkelt att han är nöjd med tillvaron som den är. Det finns många egendomliga sysslor grosshandlare i politiskt entreprenörskap kan ägna sig åt. Det finns även ett antal andra mindre partier som ställer upp i kommunvalet för de som saknar något hos de stora drakarna. Två kuriösa förslag på centerns program gör att jag inte kommer att rösta på dem. Linbana från Loet till Ormberget (varför det?) och äldres rätt att åldras på sitt eget språk (vad är det?). Sen går det avslutningsvis att fundera över vad slags politik V i Luleå står för. Vill andra partier samarbeta med dem i syfte att störta S från makten? Om inte, varför det?

Upprört efter avslöjande på boende för dementa

För mig började valrörelsen i onsdags. Det har nämligen varit lite som engagerat hittills mellan de båda alliansernas sifferkrig. Uppdrag Granskning visade hur dementa låstes in nattetid på grund av personalbrist på ett boende i Piteå, eller låstes om som den förskönande termen löd.

Det här borde valrörelser handla om, alltså mera konkret hur vardagen tar sig ut för både som jobbar med de allra mest utsatta, och de själva. De som varit med om att bygga upp välfärden i Sverige.

Tyvärr har politiken mer eller mindre abdikerat på de här områdena sedan några år. Kompisgänget som känner varandra sedan ungdomsförbunden där det är mera intressant hur den snabbaste karriärvägen går, har ersatt verkligt brinnande engagemang i handling. Säg mig den ledande politiker idag som har genuin erfarenhet från verksamhet på det mera praktiska planet som han eller hon basar över. Inte många skulle jag tro.

Ändå är det här fallet mest penibelt för S-partiet. Och Piteå kommun förstås. Pitesossarna är i alla fall i egna ögon lite av bärarna av det folkhem och den svenska modell som sägs ha rasat på andra håll i landet. På grund av att man gör som man alltid gjort i Piteå, dvs. röstat rött och låtit partiet ta hand om sin medborgare. Nu visar det sig att det inte alls är så längre eftersom kommunen misslyckas med sin kanske viktigaste kärnverksamhet.

Hela historien kommer att fortsätta ett tag till och följas upp ordentligt går det att förmoda. Det är risk för att kommunalrådet måste gå, och säkerligen kommer även en granskning över kommunens budgetprioriteringar att vidtas. Slutligen: Elisabeth Marklund, hon som gav röst åt problemen inom äldreomsorgen i Piteå, kan inte hon bli kommunalråd istället? Sen när blev det bestämt att politiskt ansvar är lika med tjänstemannajobb?

Borg kan sin Machiavelli

Läser idag att Anders Borg har för avsikt att fortsätta sänka skatterna i steg för låg- och medelinkomsttagare. Detta under den outtalade förutsättningen att hans allians vinner valet.

Borg är enligt många en mycket beläst person, och en skrift som definitivt kommit för hans ögon är Fursten av Machiavelli. Ett av råden till fursten där är att genomföra populära beslut och reformer med långa mellanrum; impopulära ska däremot genomföras i snabb följd.

På det viset minns folket det goda längre under det att det dåliga lättare glöms bort. Jag kan inte annat än konstatera att Anders Borg och hans regering använder sig av denna maktstrategi på ett mycket lyckat sätt.

Liberala perspektiv på norra Sverige

Ett antal debattörer (12 stycken närmare bestämt) med varierande bakgrund har samlats i en skrift över ämnet Öppna Norrlandsfönstret-liberala perspektiv för norra Sverige (red. Anders Rönmark och Ola Nordebo)

Antologin blandar traditionellt med försiktighet, en viss djärvhet och överdrifter som lösningar och infallsvinklar på det nuvarande tillståndet i den norra delen av landet. Det hela påminner om en lite mer originell variant av den typ av kraftsamling som brukar kunna komma ut av träffar som landstinget eller kommunföreträdare anordnar för att diskutera regional utveckling. Intressant att läsa i varje fall.

Överdrifter står Timbroskribenten Eva Cooper för som återvänt till sin hembygd med några rätt överdimensionerade idéer hur vården i Gävleborg ska kunna konkurrera på en global marknad medan juristen David Svenn propagerar för det djärva greppet att göra Norrbotten till ett försöksområde för "avlasifiering". Mera tjatigt traditionell är Ola Nordebo på Västerbottens-Kuriren som missförstått det här med att universitetsetableringar längre skulle vara exempel på en progressiv politik. Detsamma kan nog sägas om Marcus Bohlins industritunga artikel som visserligen innehåller ett stort mått av sanning men icke desto mindre tillhör allmängodset vad beträffar kunskapen om den ekonomiska strukturen i norra Sverige.

Sen går det ju som gävlebördige Carl Lagerqvist att diskutera var Norrland egentligen börjar i geografiskt hänseende och fråga sig om vilket håll norrlänningarna ska blicka - söderut eller norrut, eller som det också frågas, bakåt eller framåt i tiden? Opinionsanalytikern Per Nilsson menar därtill att norrlänningarna trots att de röstar rött knappast är så radikala utan mera jordnära. Därav följer kanske en negativ attityd till entreprenörskap som Berivan Mohammed iakttagit utifrån hur det är i Kurdistan där det finns en annan stolthet över framgångar och eget företagande. I kanske samma anda följer Emil Källström som pekar på hur Norrland av tradition gynnats av och haft behov invandring utifrån. Hanna Wagenius slår ett slag för mobiliteten i norra Sverige och diskuterar hur regelkrångel ställt till det på området, medan Magnus Andersson är mera Stureplanscentrig angående ungdomars möjligheter till rörlighet överhuvudtaget. Åsa Malmström som flyttat till Hälsingland från Stockholm tar fram ett gott exempel på hur en bygd kan lyfta genom entreprenörskap, stolthet och nyfikenhet men framhåller samtidigt att kvaliteten inom vård, skola och omsorg är livsviktig för att kunna bo och leva i glesbygd. Anders Rönmark, politisk redaktör på Örnsköldsviks Allehanda och Tidningen Ångermanland, är inne på samma spår när han argumenterar för att dugliga lärare är särskilt betydelsefulla i regioner med stora avstånd och små samhällen. Så är det nog. Inte bara personer utan även hela regioner förlorar på att staten tillhandahåller inkompetent service.

Är verkligen SD så mycket att oroas över?

I vanlig ordning när det kommer en mätning av väljaropinionen som visar att SD inte kommer in i riksdagen är majoriteten av landets journalister stormförtjusta. Detta är det första som talas om, så också idag när SKOP presenterade sin mätning.

Frågan är om SD:s eventuella inmarsch i den högsta folkrepresentationen i vårt land är så mycket att oroas över. Läste till exempel igår att i min egen valkrets ställer Sverigedemokraterna upp i fem kommuner (av 14) och att bara några få namn finns med på partiets valsedlar.

Nu är Norrbotten inte representativt för hela Sverige men säger kanske ändå något om att de som står upp för partiets politik är något av ett udda inslag i sammanhanget. Jag är desto mer bekymrad över en annan möjlig utgång av valet, nämligen att S kanske till och med kommer att öka sitt väljarstöd i regionen. Det skulle nämligen innebära att valvinden sannolikt blåser tvärtemot den i resten av landet, något som i förlängningen kommer att skapa en penibel diskussion om befolkningen i nordligaste delen av landet som konservativ eller inte riktigt vet vad som pågår runt dem. Eller ännu värre lite debatt kring att politiska åsikter för en del inte alls bygger på något upplyst val, utan hellre då utgår från vad andra sagt åt dem att tycka.

Välfärdskramare. kulturhatare och Leviathan

På 80-talet var det vanligt från vänsterhåll att ställa satsningar på försvaret mot daghemsutbyggnad. En rapport alldeles nyligen utgiven från Timbro visar att tiderna inte mycket förändrats. Statsvetaren Svend Dahl har granskat landstingens användning av pengar till kulturen och funnit att om samtliga landsting lade sina utgifter till kultur på samma nivå som Västmanlands läns landsting så skulle det gå att anställa 1800 sjuksköterskor.

Rapporten har redan fått kritik för att ha räknat fel (igen Timbro). Och visst låter det som om de 770 miljoner som nämns kunna sparas lite i underkant även om man antar att en sjuksköterska kostar 25000 i grundlön per månad. Men ok i alla fall för jämförelsen. Klart står att högern av idag accepterar att välfärd kan ställas mot andra kollektiva nyttigheter. Frågan är dock om offentligfinansierad kultur har så mycket att ge i ökad välfärd om det sparas på den. I grund och botten verkar debatten mer handla om några som inte förmår uppskatta andra kulturella uttryck än överviktiga människor som faller i vattnet eller får tårtor kastade i ansiktet.

Jag har tidigare här på bloggen ställt frågan om Timbro vill ha ett allas krig mot alla. Detta eftersom en rapport från smedjan velat att den kommunala organisationen ska läggas upp så att kultur hamnar i samma nämnder som skola och omsorg. Syftet med detta kan nämligen inte vara annat än att mjuka områden som kultur och fritidsfrågor ska krossas av tunga kärnverksamheter som skola och omsorg och motivera skattesänkningar. Vad jag kan se leder dylika sätt att organisera i förlängningen till inget annan än en auktoritär stat. Undersåtarna måste slåss om despotens uppmärksamhet.

Tankesmedjans egen chef har marknadsfört en nyss utgiven bok på Newsmill i vilken den uppmärksammade Jämlikhetsanden kritiseras. Författaren Christopher Snowdon går till angrepp på slutsatserna i Jämlikhetsanden som går ut på att jämlikhet i ett samhälle leder till lyckligare människor. Debatten är inte avslutad i frågan och mer forskning behövs absolut. Vad vi nog inte behöver fundera mer över är Timbrochefens intentioner över orsakerna till ojämlikhet. Ordagrant står nämligen att läsa av denna att "ofta leder sociala problem till inkomstojämlikhet och inte tvärtom". Mot bakgrund av övrigt som kommit ut från Timbrohåll rörande välsignelsen av en spridd inkomstfördelning är detta konstaterande avslöjande. Det är sådant som gör mig ganska rädd för mer av nyliberalism.

Skogsvårdsdebatt som slutar i vad?

Lagom till den period på året som de flesta börjar ställa in sig på att ta sommarledigt skrev en Lars Pekka i den lokala avisan Norrbottens-Kuriren ett inlägg som i korthet gick ut på att Naturskyddsföreningen torgför vilseledande uppgifter ifråga olagliga avverkningar.

Naturskyddsföreningen baserar sitt ställningstagande på en undersökning av Skogsstyrelsen. Denna får underkänt av Pekka på grund av en "subjektiv bedömning" utförd av en tjänsteman på myndigheten. Mera precis vad det är som gör denna mindre lämplig än debattören med okänd utbildningsbakgrund att avgöra den vetenskapliga kvalitén på undersökningen stod dock inte klart.

Debatten har fortsatt under sommaren eftersom Pekka - som med debattredaktörerns goda minne kallats skogskramare och journalist trots att han i det här sammanhanget lobbar för en organisation som företräder skogsnäringen - fått mothugg från Lars Andersson och Daniel Rutschman från Naturskyddsföreningen. De senare har visat sig ha kunskaperna men kanske inte den tvärsäkra och högljudda argumenteringen på sin sida. Ett sammanhållen filosofi för ett uthålligt skogsbruk kan knappast sägas ha sett dagens ljus men goda idéer saknas sannerligen inte.

I det senaste inlägget i debatten jag läste fäster sig lite retfullt Andersson & Rutschman vid ovannämnde Pekkas sätt att svara sig själv. Och det är sant. Ett meningsutbyte blir aldrig särskilt fruktbart om den ene slår fast istället för att argumentera. Då blir det som att debattera med Jan Myrdal. Nu återstår det att se hur det här kommer att sluta. Kommer den som på ett ganska plumt och amatörmässigt vis "kastade in en brandfackla" att sluta som den egentligen aldrig reformerade stalinist han är inför allmänheten, och kommer Norrbottens-Kuriren med dess debattredaktör i spetsen att hamna i ett läge där man inte vet vad man ska ta sig till för att inte ytterligare solka ned sitt redan skamfilade rykte och därtill kanske utsätta en gammal medarbetare för en freak-show som han inte riktigt förstår att han ingår i? Jag är benägen att tro att båda scenarierna kommer att äga rum.

Desperat åtgärd av ett desperat parti?

Marit Paulsen har i några val till EU-parlamentet fungerat som röstmagnet åt folkpartiet. Att hon kunnat bli så folklig beror på att granskningen av politikerna som väljs till EU-parlamentet är en helt än annan än den på den nationella nivån. Därför känner ingen någon annan Marit än den som kampanjade för EU, vurmar för djur och bor på landet för att förenkla det hela något.

I söndagens morgonprogram flankerades FP-ledaren av just Marit Paulsen, och det var inget korkat drag. Ändå kanske det tyder på desperation hos folkpartiet. I opinionen går det trögt för partiet efter en viss Björklund-effekt kort efter att Lars Leijonborg lämnade ledarskapet. Jan Björklund har beskrivits som något av en främmande fågel i partiet, i "en enfrågerörelse med en ensam major i spetsen".

Några symbolpolitiska utspel i syfte att putsa upp partiets socialliberala fasad som till exempel löften om matalternativ till äldre verkar inte ha häktat upp många nya sympatisörer. För de allra flesta är idag folkpartiet liktydigt med ett högerparti som flyttat in i det tomrum som uppstod i och med moderaternas vänstersteg.

Det lär dock inte föreligga någon större risk att Det Stora Valmediedrevet i år kommer att drabba folkpartiet ett andra år i rad. Skulle tro att något vänsterparti ligger bättre till för denna mindre tacksamma roll. Sannolikheten för att det blir antingen S eller MP är nog ganska jämt fördelad.

Den stora myten

Häromdagen hörde jag en företrädare för Arbetsförmedlingen upprepa ett välbekant mantra: de närmaste åren väntas antalet lediga jobb öka kraftigt på grund av stora pensionsavgångar. Åtminstone de senaste åren har profetian om jobbtillväxt på grund av åldersavgångar haft fog för sig eftersom många 40-talister börjat uppnå 65-årsstrecket.

Det är bara det att nu med facit i hand, och mer än hälften av 40-talisterna fått folkpension, kan vi börja se att det inte blev några fler jobb. Därför kan man lugnt utgå ifrån att de närmaste åren kommer det inte heller att bli fler jobb. I alla fall inte i någon nämnvärd utsträckning på grund av några pensionsavgångar.

Skälet är förstås att företag och myndigheter i många fall tagit tillfället i akt och "gjort sig av med tjänster" när medarbetare pensionerats. Dessa har helt enkelt inte behövts. Samtidigt har en jobbexpansion ändå kunnat ske inte minst på statliga myndigheter genom att nya tjänster tillskapats mera för att sysselsätta främst akademiker oattraktiva på arbetsmarknaden.

Detta uppväger emellertid inte det faktum att pensionsavgångarna misslyckats med att bidra till det stora jobblyftet. I en situation där ett alltmer ansträngt näringsliv tvingas göda en offentlig sektor som ständigt misslyckas med att ge medborgarna den service de har rätt att fordra kan detta vara värt att tänka på.

Det oändliga vårdbehovet

I en av de bättre artiklar jag läst på länge som tar sikte på att argumentera för en socialliberal sak skriver idag Niklas Ekdal och Cecilia Magnusson på Brännpunkt om den tilltagande medikaliseringen.

Författarna till artikeln menar att det största hotet mot de utanförstående är just denna och inte åtstramningar i sjukförsäkringen och försämrad vård. Diagnosen fyller funktionen som sjukdomsbeteckning där inget behov finns. Världens friskaste folk är sjukast av alla, inte egentligen på grund av att de själva upplever sig som så, utan för att det vårdindustriella komplexet har bestämt det.

Den period i livet då ungdomar ansågs skulle ta steget in i arbetslivet och som för en del innebar personliga kriser, har till följd av en falsk välvilja lett till att alltför många unga människor tidigt döms till den värsta formen av utanförskap och stupstock, förtidspension. Så tolkar jag debattörerna. Hand i hand med den kommersiella medikaliseringen med löfte om hjälp och mediciner till hantering av enkla vardagsproblem går den politiska som inte funnit på en lösning till det faktum att alltfler inte når upp till hundraprocentig effektivitet på jobbet. Svaret på detta blir då tidig pensionering.

Det är sant att vårdutbudet ökat och att det haft goda effekter inte minst för äldre som lever allt längre och är i behov ökade vårdinsatser. Men detta förmår inte förklara, eller försvara för den delen, att unga människor placeras i utanförskap för resten av livet av godhetsmannekängerna. För det är vad det hela handlar om: förment goda avsikter som syftar till att skapa en nisch av politiska eller ekonomiska motiv med målet motivera sin egen existens på bekostnad av andra, eller om man så vill, terapiobjekt.

Tack Niklas och Cecilia för den här artikeln.

Kraftigt försenad burkadebatt

Minister Björklund vill stoppa klädsel som täcker ansiktet i skolan. För mig känns utspelet något senkommet, kanske från ett parti som är i desperation efter flera sympatisörer.

Debatt om heltäckande klädsel har vi haft ett tag här i landet, med varierande styrka i argumenteringen för eller emot. Veterligen är dock Jan Björklund den förste tunga politikern som tar tag i frågan. Det har inte gått så bra för honom efter en inledande bra start som partiledare och chef för Utbildningsdepartementet. Han är också den minister som fått mest gjort. Ändå verkar inte väljarna premiera insatserna.

Diskuteras kan huruvida det är förenligt med undervisning att dölja ansiktsdrag. Folkpartiet lär ändå tjäna litet på att hänga upp sig på diverse symbolpolitiska småfrågor. På något vis är det som att de försvinner i mängden i alla fall.

Föraktar svenska statsvetare väljarna?

Senaste numret av Statsvetenskaplig Tidskrift har "Partier i förändring" som tema. Den inledande uppsatsen slår fast att det finns politiska journalister som har bättre koll på partierna än statsvetarna, något som onekligen öppnar för synpunkter för oinbjudna.

I uppsatsen om Moderaterna konstaterar Anders Lindbom att de nya Moderaternas långsiktiga och kortsiktiga mål skiljer sig åt på. Utgångpunkten är en skräck för att M verkligen har en dold agenda vad beträffar synen på välfärdsstaten. Uppsatsen om Socialdemokraterna vill göra gällande att S alltid varit beroende av stöd från andra partier, varför det rödgröna allianssamarbetet inte utgör något egentligt trendbrott.

Frågan är om en sådan slutsats är särskilt originell när det är ett känt faktum att S endast vid två gånger sedan rösträttens införande fått egen majoritet i riksdagen, men så är författaren till texten den störste narren i svensk samhällsdebatt just nu, Peter Santesson-Wilson. Douglas Brommesson leverar en högst pliktskyldig studie av Kristdemokraternas omvandling från ett kristet till sekulärt parti, och Stig-Björn Ljunggren kastar sig än en gång över sin favoritbyte i uppsatsen om Miljöpartiet. Dessa är numerade inkluderade i politiken istället för exkluderade, vilket om jag förstår rätt uppskattas av Ljunggren, eftersom, "politiska lycksökare, opportunister, rättshaverister och rena dårfinkar brukar dras till nybildade partier" enligt en plump benämning.

Malena Rosén Sundström och Mikael Sundström visar i uppsatsen om Centern hur en spricka mellan riks- och kommunnivå kommit att göra sig gällande på senare år inom partiet. Katarina Barrling Hermansson kommer fram till att inte någon kulturrevolution skett inom folkpartiet, en slutsats som nog inte delas av många men iakttagelserna om ritualerna på landsmötet var i hög grad slående. Märkligaste partianalysen gör emellertid Jörgen Hermansson som menar att Vänsterpartiets långa historia som kommunistiskt moskvatroget parti var en parentes och att V nu återvänt till sina egentliga rötter där idealister med "ultrademokratiskt" sinnelag kan samlas. Inte en tanke ägnas åt att åsikter och stora ord drastiskt kan förändras under intryck av händelser utanför landet.

Den avslutande texten behandlar "utmanarpartierna". Dessa lockar enligt författarna Erlingsson och Persson till sig utanförstående. Frågan vilka konfliktlinjer som kan tänkas ligga bakom uppkomsten av Piratpartiet, Sverigedemokraterna, Junilistan och Feministiskt initiativ behandlas bara ytligt. På samma sätt som då Kristdemokraterna och Miljöpartiets sympatisörer hånades på 70- respektive 80-talet så definieras utmanarna ut via deras kundunderlag. Min fråga är: ska verkligen statsvetare ägna sig åt sådant? Vore det inte mer fruktbart att försöka utveckla Stein Rokkan och Seymour M Lipsets konflikthypotes istället för att förlöjliga? Den dag kommer förmodligen när de offentligförsörjda måste börja argumentera för sin sak. Kommer de då att bilda ett eget parti?

Sommarens ödsligaste miljöer

EU-kommissionen vill satsa 6.4 miljarder euro på forskning. Idag meddelar forskningsministern att han vill inrätta elitprogram för yngre forskare i syfte att komma åt det faktum att Sverige, trots väl tilltagna summor ifråga om forskningsmedel, inte står sig särskilt bra internationellt med hänsyn taget till antal citeringar.

Ökad kvalitet stod i fokus i folkpartiets valmanifest. Även i Lars Leijonborgs proposition togs steg mot ett mer prestationsbaserat resurstilldelningssystem, och under dennes efterträdare har politiken fortsatt. Det går dock att fundera över om Tobias Krantz gjort några större framsteg på området. Storbråket med förre universitetskanslern Anders Flodström om det nya kvalitetssystemet visar om inte annat på missnöje från lärarkåren.

På somrarna brukar universitetsområdena vara något av de ödsligaste miljöer, ungefär i stil med hur det kunde vara på garnisonsorterna mellan muck och inryckning. Många inrättade tjänster på högskolorna, speciellt de mindre, kan nog liknas vid beredskapsarbeten, allt i linje med en högre utbildningspolitik som syftar till att göra om de nedlagda landskapsregementena till institut som mera ägnar sig åt förvalta redan känd kunskap.

Tyvärr finns det också inslag av biståndsideologi över folkpartiets forsknings- och utbildningspolitik. Tänket om att en procent av BNP ska gå till forskning verkar direkt hämtat från de gamla socialliberalernas biståndsmål. En tydligare profilering av kvalitetsmålen för högskolorna skulle sannolikt ta udden av kritiken om att regeringen ägnar sig åt att agera respirator i utbildningssystemet.

Eventpajasarna tar över

I flera av de evenemang jag deltagit i de senaste åren har det gått att förmärka en tendens mot att de traditionella ideella krafter som arbetat med arrangemangen ersatts av folk av ett annat snitt. Jag talar om eventpajasarna.

Dessa har, och då talar jag främst om idrottsevenemang eftersom det är dessa som intresserar mig mest, föga erfarenhet av verksamheterna i sig. Följaktligen kan det stå flinande töntar vid målet efter ett långlopp och dela ut medaljer och säga dumheter som vittnar om djup okunskap rörande den ansträngning som ligger bakom prestationen. Eller andra sorgliga fall som tror att den märkning deltagare brukar få fästa på skon eller runt fotleden benämnes "chipset" när det med basta heter CHIPET. I det fallet är det knappast fråga om nyspråk, utan snarare om av som verkligen rör sig i huvudet på funktionären: slappande framför TV:n.

Vasaloppsarrangörerna har släppt in eventpajasarna i sitt evenemang. Stockholm Marathon har såvitt jag kunnat se hållit stånd än så länge, och detsamma gäller även dessbättre Lidingöloppet. Men trenden på andra håll går mot utslätning och förakt mot intressentkunskaperna, precis som om målet med allt är att skämmas för allt som en gång gick under namn av svensk modell. Låt oss hoppas att det finns de som aldrig slutar lyssna på eldsjälarna inom idrottsrörelsen. Ändå.

Ja, vem behöver Almedalen?

Tidigare här på bloggen har jag spekulerat i Almedalens utveckling från folkligt möte till jippo. För oss som är intresserade av politik och samhällsfrågor har veckan säkert mycket intressant att erbjuda. Jag har dock valt att hålla mig ifrån den eftersom jag tycker den numera definitivt kommit att bli en tillställning som mer handlar om något som det är farligt att utebli ifrån än en publikdragande mässa.

I år har det dessutom tydligen varit ett bekymmer för en del med många inbjudningar till evenemangen, minglandet som inneburit ett visst mått av frihet för besökarna är på väg ut. Lite humoristiskt går det att säga att minglarna ersatts av månglarna.

Bland några ämnen som avhandlas är psykiatrin där en "Ing-Mari Wieselgren" figurerar i flera relaterade evenemang, tydligen med som främsta uppgift för ögonen att återupprätta vårdformens skamfilade rykte. Ett annat spörsmål som debatterades idag rör det troliga scenariot att Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen. I en Ratio-rapport diskuteras möjliga konsekvenser av att partiet får en vågmästarroll i riksdagen. Resonemangen rör emellertid bara till det, och den troligaste följden av ett SD-inträde i riksdagen, att S och M bildar en stor koalition under förutsättning att KD eller C åker ur, försvinner ur analytikerns synfält.

Det vi kommer att få se i årets val är ett lägre valdeltagande än väntat, mycket som en följd av politikernas oförmåga att anpassa sig till den allmänna opinionen. Almedalspektaklet, i första hand en sammankomst för politiker och journalister, är bara ett symptom på detta.

Utredning med ideologiska förtecken

Sexköpslagen har utretts av justitiekansler Anna Skarhed. Jag har inte läst betänkandet men som det verkar av en del kommentarer så har utgångspunkterna för det haft vissa feministiska förtecken. Lite märkligt kan tyckas eftersom lagens tillkomst hade sitt ursprung i radikalfeministisk ideologi där mannen per definition är förövare och kvinnan offer.

Mot denna bakgrund blir också slutsatserna därefter. Lagen sägs ha haft vissa positiva effekter så tillvida att prostitutionen minskat. Dessutom ska attityderna till sexköp ha ändrats som en följd av lagen. Ändå är inte Skarhed nöjd utan vill ha hårdare straff.

Det brukar bli så här när samhällsproblem betraktas som onda istället för frågor som måste hanteras på mer pragmatisk väg. Det finns till exempel en del forskning som sällan nämns eller refereras till i Sverige som visar på gradskillnader inom sexhandeln som den radikalfeministiska agendan missar helt och hållet.

I länder där prostitution verkligen utgör ett stort problem verkar intresset för den svenska lösningen rätt svalt. Det är nästan som om det anas lite överseende med det lilla landet i norr som tror sig sitta inne med undermedicinen mot den sjukdom som ingen annan lyckats bota. Lite som någon som försöker utrota malaria genom att ha ihjäl alla mygg.

Som det verkar har inte utredningen gett sig ut i några vidare spekulationer huruvida den minskade prostitutionen i landet till följd av sexköpslagen bidragit till en ökad prostitution utanför Norden. Ett svar på denna fråga hade nog varit mest intressant att få veta.

När ska högskolorna "konkurrensutsättas"?

Att stora delar av det svenska högre utbildningsväsendet lider av kvalitetsproblem ifråga om innehållet i forskningen och undervisningen är ett påstående som torde gensägas av få. Högskolorna, i likhet med alltfler verksamheter med offentlig finansiering, börjar också de få karaktären av skyddade verkstäder.

Ett sätt att höja kvalitén på utbildningarna skulle kunna vara att marknadsanpassa dem mera, och ett medel på vägen mot detta kan vara att ta betalt för studieplatserna. Men ska en sådan reform bli annat än en halvmesyr måste det till en genomgång även av lärarstocken.

På samma sätt som inom andra yrkesområden borde svenska universitet och högskolor kunna få anställa arbetskraft till de marknadsmässiga löner som följer av vad de uträttar på området anställningsbara studenter. Det kan innebära att akademiker från andra länder kan plockas in för uppgifter som idag ter sig överbetalda.

Tanken går främst till de många välutbildade från Östeuropa som säkert gärna skulle vilja få in en fot på den svenska marknaden för akademiker. Var det något positivt som de kommunistiska diktaturerna lämnade efter sig så var det i alla fall en befolkning med hög utbildningsnivå. Och särskilt inom naturvetenskapliga ämnesområden finns det gott om lämplig kompetens eftersom inom dessa ingen hårt driven politisering förekom. Så öppna dörrarna för lettiska akademiker för inte är väl de sämre än lettiska byggnadsarbetare?