Bortgjorda igen

Maciej Zarembas reportage om familjen i Vojakkala har än en gång inskärpt det faktum att de lokala medierna i Norrbotten inte klarar av att hantera svåra problem i närområdet. Nu ska skuggan inte bara falla tung över dessa eftersom även riksmedier som TV3, Expressen och SVT vinklat affären på ett rätt missvisande sätt. Ändå måste kritiken bli hård mot de förstnämnda, och i synnerhet då Haparandabladet som så att säga verkat på ort och ställe.

Själva grundorsaken till varför det blir så här har jag rätt nyligen analyserat, och kort och gott går den ut på att bara en åsikt får komma till tals eller dominera. Det är enklast så i sant stalinistisk anda. Eller handlar det bara om lättja? Blir det en tradition att centralt placerade medier får göra brandkårsuttryckningar på det här viset lär regionen med tiden ådra sig ett dåligt rykte som slår över på fler områden. I värsta fall är vi redan där. Den här damen vill inte ta åt sig av kritiken medan den här killen inte säger flaska i ärendet.

Finns det anledning att engagera sig? 2

Förmodligen inte efter vad jag kom fram till efter gårdagens analys. Hörde idag folkpartiets kryssdrottning i riksdagsvalet Cecilia Wikström i radion som hade mycket klokt att säga. Dessvärre kommer hon inte igenom det ytliga brus som kännetecknar valrörelsen till Europaparlamentet. Det är en annan sorts representanter som ska in detta helt klart.

Men även utifrån den institutionella nivån finns det anledning att ifrågasätta hela arrangemanget med val på EU-nivå. Med sina 27 språk att hålla reda på och sin ambulerande tillvaro mellan Strasbourg, Bryssel och Luxemburg går det starkt att ifrågasätta inrättningens legimtimitet även om den sannolikt fungerar som ett effektivt korrektiv till mandarinerna i kommissionen.

Ministerrådsmötena torde ändå vara tillräckliga för att behålla något slags nationellt inflytande inom unionen då det ändå är så att Europaparlamentarikerna väljs av medborgarna i respektive land, dock som sagt utan speciellt starkt mandat av orsaker som framgått av ovan och det låga valdeltagandet inte minst. Jag kan inte se att Europaparlamentet fyller någon funktion som inte skulle gå att överföra till exempelvis ministerrådet. Ej heller kan det kallas demokratiskt.

Finns det anledning att engagera sig?

Snart är det val, närmare bestämt om en och en halv vecka. Bara för sådär en två-tre veckor sedan hade jag nästan bestämt mig för vem jag skulle rösta på. Den sista tiden har jag dock börjat luta åt att bojkotta EU-parlamentsvalet. Och den främsta anledningen till detta är kandidaterna.

Det kan nog sägas om Europaparlamentet åtminstone vad beträffar svenska politiker att det snarare fungerar som sysselsättning för de som når dit än ett folkvalt organ på överstatlig nivå. Lite som landstingen här hemma som knappast fyller någon politisk funktion.

Att sossarna toppar med Marita Ulvskog säger väl det mesta om vilken vikt det partiet fäster vid valet. Ulvskogs kandidatur är mera en spark uppåt än en seriös valrörelse. På hemmaplan har hon varit en tillgång för borgerligheten, mer behöver inte sägas. Vänstern och miljöpartiet har länge haft den besynnerliga ordningen att godta något man är emot genom att ha representanter i församlingen även om de sistnämnda hoppat på en mera samarbetsvänlig riktning i kölvattnet av klimatkrisen.

Folkpartiet har sin Marit men slutade inte hon tidigare på grund av för hög arbetsbelastning? Är det annat än politisk idealism som måhända drar henne tillbaka? Centern har vissnat efter förra valets lyckade kampanj om "ett smalare men vassare EU". Moderaternas kandidater tillhör den gamla falangen och kristdemokraterna som är ett apolitiskt parti skulle visserligen kunna spela en roll om de agerade som andra kristdemokrater på Europanivån men de kommer de knappast att göra.

Sedan finns det ett och annat udda inslag i valrörelsen som Gudrun Schyman och Sverigedemokraternas kandidater. Den som inte finner något intressant att välja bland kan alltid göra som den här mannen och rösta på Piratpartiet. Alltid något.

30-tal i 00-talet

På Axess blogg har Johan Lundberg initierat en debatt med anledning av att Uppsala Universitet beslutat att "bränna" en bok av Freud-skeptikern Max Scharnberg. Ett fel i handläggningen av forskningsärendet är den formella anledningen bakom åtgärden.

Närmare till hands som förklaring verkar emellertid vara att Scharnberg kritiserat genusprofessorn Eva Lundgrens forskning i sin nya bok. Uppsala Universitet genomförde tidigare en granskning av dennas forskning, men trots konsekvent och skicklig analys vågade, kunde eller ville inte statsvetarprofessorn Jörgen Hermansson utdela den vederbörliga sågning som kunde ha återupprättat lärosätets nedfläckade rykte på grund av Lundgrens till forskning utklädda spökerier. Nu ser vi konsekvenserna av denna harighet.

Surt efter seminarium med Siewert Öholm 2

Ett faktum som kanske många förbiser är att genombrottet för nyliberalismen i Sverige på 80-talet hade en baksida, nämligen nymoralismen. Några år in på decenniet kom filmen "G" där biopubliken fick följa tre ungdomar bort från olämpliga tankar relaterade till droger, homosexualitet och rasism.

Några år tidigare visades det beryktade programmet i Svensk Television där Siewert Öholm som ett varningsord i tiden lanserade begreppet videovåldet. Innan 80-talet var slut hade han i ett kaxigt radioprogram som sändes sent på kvällen utsetts till landets mest hatade person.

Det behöver väl inte ordas särskilt mycket mera om den moralistiska sidan av Reagans och Thatchers ideologiska framtoning, och vars politik åtminstone på ekonomins område hade många positiva effekter. Ändå undrar jag så här lite på avstånd från seminariet jag skrev om tidigare om inte trevlighetsnivån på detta delvis kan förklaras av att kombattanterna var ganska överens. Mattias Svensson har själv skrivit någonstans att han gillar lyckliga slut, och den film han måste hålla för bättre än många andra måste väl därför vara just "G". Det kanske var den rullen de skulle ha diskuterat istället. Då skulle det ha blivit en riktigt, riktigt trevlig tillställning misstänker jag.

Surt efter seminarium med Siewert Öholm

Som ett interludium inför sitt boksläpp om glädjedödare hade debattglade Mattias Svensson ställt till med ett seminarium på Timbro i veckan angående moralpanik i medierna. En figur som definitivt kan sägas representera detta fenomen hade bjudits in till detta, nämligen Siewert Öholm.

Det blev en rätt trevlig tillställning kan jag intyga som var där. Och sanningen att säga är Öholm också bra på att skapa en bra stämning trots sina åsikter och oöverträffade förmåga att avbryta andra. Ändå känns det surt efteråt att få ha varit med om inblick dennes reaktionära tankeskrot.

Jag har svårt att tänka mig att det egentligen var så mycket debatt över det hela eftersom Öholms perspektiv överhuvudtaget inte blickade in i framtiden. Och då kommer ett meningsutbyte mest att handla om att inte sänka sig under motståndarens nivå, vilket var en fälla Svensson dessbättre inte gick i.

Ifråga om värderingar befinner sig Siewert Öholm snarast någonstans i närheten av den kristna högerns verklighetsbeskrivning. Han pläderade för kärnfamiljen. Jaha. Är det inte sådant man pratar om hemma istället för i offentligheten? Att sedan stå upp för lite allmänborgerliga attityder säger mig egentligen inte mycket mer än att det går att bli fin genom att förfäkta vissa åsikter. Godnatt.

Norrbottensmedierna befäster sin ställning som stalinismens nordligaste utpost

Norrländska Socialdemokraten toppar idag med ett reportage om en kvinna som blivit misshandlad av sin make i tre år. Artikeln är upplagd som en gripande partsinlaga där offret, dvs. kvinnan, får möjlighet att tala ut.

Jag vet inte hur många gånger jag läst dylika infallsvinklar på problem och fenomen i lokaltidningarna där jag bor. Det är inte bara så man tror utan även vet att journalismen häruppe helt enkelt inte kan förhålla sig till mer än ett sanningsbegrepp i taget.

Mannen i artikeln är lite som "mannen med de mörka ögonen" i Pite-Lizas" bok. Det är bara det att lite längre söderut kan de som skriver på detta ensidiga sätt tvingas förhålla sig flera versioner, eller i alla fall avkrävas en förklaring.

Vad jag hade velat veta mer om är varför kvinnan ifråga stannade kvar hos detta "monster" trots att misshandeln ska ha startat redan i ett tidigt skede i relationen. Det kan knappast ha handlat om ekonomisk trygghet som var vanligt i liknande fall förr i tiden. Så vad var det då? Varför ställdes aldrig denna fråga av journalisten bakom texten? Med detta upplägg befäster återigen Norrbottensmedia sin ställning som stalinismens nordligaste utpost.

Myten om den psykiskt sjuke brottslingen

Nu står det klart: myten om den till våld benägne psykiskt sjuke patienten kan avfärdas. I den hittills mest omfattande studien om sambandet mellan schizofreni och våldsbrottsbenägenhet slås fast att skillnaden mellan psykiskt sjuka och "normalbefolkningen" vad beträffar exempelvis domstolsutslag är i det närmaste försumbar.

En intressant upplysning i studien som refereras i såväl DN som Svenskan är att missbruk i kombination med psykisk sjukdom kraftigt ökar våldsbenägenheten. Dock skall sägas att våldsbrottsligheten bland missbrukare utan psykosproblematik är ännu högre. Hur mycket våldsbenägenheten ökar i normalbefolkningen i samband med intag av alkohol eller droger framgår typiskt nog inte av undersökningen i de ovan redovisade avisorna.

Med vetskapen om ovanstående borde det gå att en gång för alla avskaffa riskkategorin psykiskt sjuka våldsbrottslingar och istället fokusera på vem helst det än är som tar in för mycket av droger av olika slag. Och är det någon som fortfarande hävdar att psykiskt sjuka ändå utgör en fara för omgivningen så går nog denna fördom totalt att ta död på genom att gå in på det asymmetriska förhållande som råder på sina håll inom vården och som lämnar patienterna ensamma med frustration som förr eller senare mynnar ut i våld någonstans. Skulle denna sistnämnda faktor bakom ökad brottsbenägenhet bland psykiskt sjuka elimineras är jag säker på alla snedvridna föreställningar i sammanhanget går att eliminera och sanningen om den psykiskt sjuke som en rätt ofarlig, inte sällan rätt begåvad person kan ta överhanden.

I sanning ett exempel på skräpkultur

Ja, vad ska man säga? He ska hållas performancefestival i stan igen. För två år sedan hade någon dragit hit en artist som slog sönder fårskallar i Stadsparken i ett försök att åstadkomma konst. Som avslutning på kvällen hamnade utställaren i bråk på en krog och fajtades med vakterna där.

Något liknande lär väl inte inträffa i år eftersom deltagarna är av yngre snitt. Icke desto mindre efter vad jag läst om det hela så verkar det mest handla om utloppsverksamheter för sådana som inte kommit till ett längre utvecklingsstadium än roliga timmen i småskolan.

De lokala kultursidorna vars främsta kompetens tycks ligga i att skriva om det som är för dåligt att recensera gör inte förvånande det här till extraordinär händelse. Så här i kristider borde vi hellre fråga oss om de offentliga medel som bekostar arrangemanget verkligen är väl använda pengar.

Okunniga eller ovetande?

När Mitt i naturen inledde sin serie om landets landskapsdjur så var det lite dåligt ställt med kunskaperna hos norrbottningarna vilket djur deras region representeras av. Programledaren Martin Emtenäs visade sig vara påläst om det landskap han besökte och hade bland annat tagit reda på att namnet Norrbotten kommer sig av "botten", som beteckning för det innersta av en vik. Jag kan då lägga till att väderstrecksbenämningen i förleden på landskapsnamnet förmodligen kommer sig av ett stockholmsperspektiv på området.

Området kring Bottenviken befolkades med stor sannolikhet av mellansvenskar under 1300-talet då trycket på jorden blivit för hårt i Mälardalen. Om detta och mycket annat om regionens tidiga historia är kunskaperna dåliga häruppe. I fallet med lavskrikan är förhållandet något annorlunda eftersom landskapet Norrbotten ännu inte existerar officiellt. Norrbottningarna identifierar sig snarare med länet om ens det eftersom lokalsamhället här är mer utvecklat än i några andra regioner. Med andra ord är jag inte så säker på att folk är så obildade som det först verkade i det inledande programmet om Sveriges landskapsdjur.

Glöm inte gamla centern

"Till flydda tider återgår min tanke än så gärna", skrev Runeberg. Thomas Mann var ännu mera drastisk när han inledde Josef och hans bröder: "Tief ist der Brunnen der Vergangenheit. Sollte man ihn nicht unergründlich nennen?"

Kommer att tänka på detta i anslutning till en talare från centerdistriktet i Norrbotten som gick på tvärs mot stämmans beslut idag om LAS. Så går tongångarna på många håll i landet inom politiken i områden som skulle kunna gå att inordna under begreppet "det glömda Sverige". De centralt placerade partiledningarna företräder en annan ideologisk inriktning än de som befinner sig vid sidan av allfarvägarna.

De gamla centerpartisterna har sällskap av gamlingar i alla de andra riksdagspartierna och nästan alla står de till vänster av sitt partis officiella linje. Dock inte de gamla moderaterna som fortfarande står till höger om de nya. Ofta är det så här på landsbygden. I det förgångna finns guldåldern som det är politikens uppgift att återuppväcka. Frågan är rentav om det inte skulle gå att bilda ett rätt stort parti av alla de som känner sig främmande för vad som pågår. Tänk om KD kommer på att slå mynt av situationen, för vad har de för framtidsidéer egentligen?

Om att vända på argumenten

Kunde inte hålla mig häromdagen från att ta en bild av denna firmabil från min balkong. Företaget erbjuder hushållsnära tjänster, en slags verksamhet som bespottats inte minst från vänsterhåll på grund av rätten för köparna att dra av i deklarationen för dylikt.

Ett annat sätt att se på benämningen "pigjobben" är dessa som uttryck den nedlåtande attityd som finns inom arbetarrörelsen gentemot serviceyrken, där det i sammanhanget inte sällan talas om att "passa upp". Precis som om det gick att ignorera att sådana tjänster måste utföras också.

Kanske var en av anledningarna, om inte den enda, till att socialismen dog ut med 1900-talet att de marxistiska teoretikerna mest i proletariatet sökte efter den manlige industriarbetaren. Pigor och drängar gjorde sig icke besvär. Just därför tyckte jag firmanamnet var så bra.

Kloka ord

Historikern Gunnar Wetterberg attackerar idag på DN Debatt det proportionella valsystemet. Sedan Grundlagsutredningen kom med sitt starkt konsensusbetonade slutbetänkande i slutet av förra året har det varit alldeles för tyst i den här frågan. Och det inte bara på grund av frånvaron av diskussion kring proportionalismen.

Wetterbergs huvudpoäng är att denna skapar färglösa ledamöter i riksdagen. Han menar dessutom att de är alldeles för många, vilket också är sant. Jag kan därför inte annat än hålla med om att ärendet bör skickas tillbaka och utredas på nytt.

Efter fåglarna: svin

Det talas redan om risken för en pandemi. Svininfluensan har visst skördat sitt första offer idag utanför sjukdomens ursprungsland. Så nu är det tydligen skarpt läge som gäller med allt vad det innebär av varningar för att gnugga sig i ögonen, bita på naglarna eller peta sig i näsan.

Jag tar dock det hela med ro. För inte alltför länge sedan som väl de flesta redan glömt så var pandemin i antågande så fort någon siktat en död fågel. Tamiflutabletter skulle då heller på långa vägar räcka till att bekämpa den annalkande farsoten. Vi som möjligen hoppades på att kunna överleva gjorde bäst i att sitta inne och avvakta händelseutvecklingen.

Ingenting hände dock dessbättre annat än att ett stort antal människor förvandlades till potentiella patienter som under en tid led av dödsskräck. Det fanns emellertid medicinskt ansvariga som vågade gå emot strömmen den gången. Låt oss hoppas att några fler av den sorten ger sig tillkänna snart innan vi kollektivt siktar Ragnarök.

Kranen och almarna

I den lilla staden vid Bottenvikens strand, som fått sitt namn efter samiskans "östervattnet", vars regionala tillhörighet bygger på stockholmarnas syn på Östersjöns norra del som en vik i norr, har fått en liten fråga att engagera folk i. Kranen i södra hamn ska bort har kommunen bestämt, något som bland annat bidragit till en protestgrupp mot beslutet på Facebook som samlat över 1000 personer.

Paralleller dras redan med motståndet mot rivningsraseriet på 70-talet då den arbetarrörelse som glömt eller förnekade sin historia styrdes av representanter som inget hellre ville eller kunde än att i det moderna tolka in slagordet "riva ned och bygga nytt", manifesterad på det värsta sätt genom destruktionen av Klarakvarteren i Stockholm.

Förebilden för alla bevarandegrupper är förstås "almbråket" i samma stad, som hade sin upprinnelse i att nu fick det vara nog med kulturhuliganismen bland de styrande. Lite bråk kring kranen i södra hamn skulle inte skada, inte minst i en region där toleransnivån mot oliktänkande och andra som sticker ut för närvarande befinner sig i absolut bottenläge.

Ursäkta, vart tog individens egen roll vägen?

När psykiatrisamordnaren Anders Milton gav sig in i det till synes omöjliga projektet att få till stånd en strategi för samhällets insatser till personer med psykiska sjukdomar och funktionshinder kunde han tidigt notera två stora problem inom den svenska psykiatriska vården: många idéer om hur denna borde bedrivas och många känsliga personer i yrket

Med egen erfarenhet som klient inom gebitet kan jag inte annat än hålla med. Vägarna till boten av den sjuka själen är sannolikt lika många som de som arbetar inom facket. Det är i skenet av dessa fakta som Tomas Erikssons debattartikel ska läsas.

Klart att karln får uppmärksamhet för sitt utspel. Kognitiv beteendeterapi med dess fokus på det observerbara står i motsatsställning till den psykodynamiska skolan som mera uppehåller sig vid det undermedvetna och bortträngda minnen.

Någonstans måste det ändå gå att fråga sig vart individens egen roll tar vägen i dessa frälsarläror. Gemensamt för de båda kan nämligen sägas vara att ingenting finns bortom sjukdomen, med påföljden att den som underkastar sig någon av behandlingsmetoderna har att se fram emot antingen en tillvaro av plågsam självkritik eller oändligt tal.

Klassiskt machiavellisk strategi vid informationen om försäljning 2

I mitt förra inlägg skrev jag om hur det kommunala bostadsbolaget i Luleå fattade beslut över huvudet på lägenhetsinnehavarna rörande försäljningen av bostadsbeståndet i området där jag bor. Lite felaktigt hävdade jag kanske att hela problemet låg hos det lokala sosseriet. Två av ledamöterna i Lulebos styrelse är nämligen borgare, centerns Camilla Hansen och moderaternas riksdagsledamot Hammarbergh.

Huruvida dessa reserverade sig mot beslutet har jag inte fått fram, men den här killen argumenterar för att kommunala försäljningar ska genomföras via öppna anbudsförfaranden.

Nu inväntar vi givetvis en reaktion från denne. Under ett par dagar nu har Munkeberg stått i centrum för den politiska debatten i stan. En konsekvens av detta är att folk på ett helt annat sätt än hittills under de snart sex år jag bott här börjat engagera sig. Således ett lysande exempel på att den lokala demokratiformen trots allt har framtiden för sig.

Klassiskt machiavellisk strategi vid informationen om försäljning

Det kommunala bostadsbolag som äger fastigheten jag bor i har hastigt och lustigt gjort sig av med hela områdets lägenhetsbestånd. Länge har det klagats över det eftersatta underhållet, inte minst de fläktlösa köken och läckande taken ställer till förtret hos många av de boende.

Det kan inte bli mycket sämre var den allmänna meningen på mötet jag var på igår där det informerades om försäljningen, något som är ett kraftigt underbetyg till förvaltaren Lulebo. Vad värre var, mötet annonserades ut endast en dag före vad som var tänkt att talas om där, och när kontraktsinnehavarna kom hem till sina lägenheter väntade ett brev med skriftlig information om den nya ägaren och vad som skulle bli vid det gamla, dock ingenting om eventuella hyreshöjningar och planer på renoveringar.

Således handlade det om en klassiskt machiavellisk strategi vid genomförandet av den obehagliga delen av affären: informationen till de närmast berörda. Snabbt och i små steg skedde denna. Men man får också det man valt, och med detta syftar jag främst på det sossestyre som funnits hur länge som helst i kommunen. Bossarna bakom detta har vant sig vid att förhålla sig till sina undersåtar på detta vis, nämligen att fatta beslut över huvudet och sedan föra ut politiken i efterhand som något i grunden gott.

För egen del har jag argumenterat en del för att göra om områdets bostäder till bostadsrätter, men denna idé har inte hamnat i god jord. Lite bättre kommunikation med det kommunala bostadbolaget hade kanske kunnat leda till att denna kunnat förverkligas när nu ändå detta ville sälja. Särskilt mycket pengar fick under alla omständigheter säkert inte Lulebo för det de avyttrade.

Tröttsam holmgång om ungdomsarbetslösheten

Igår drabbade näringsministern och sossarnas arbetsmarknadspolitiske talesman Sven Erik Österberg samman i Agenda. Det var rätt trubbiga argument de hade att anföra mot varann om man undantar Maud Olofssons dröm om att ändra arbetsrätten så att principen sist in-först ut förpassas till skräpkorgen.

Debatten gav även uttryck för hur långt politiker står från verkligheten och hur lite de kan och väl också egentligen hur lite de bör lägga sig i förhållandena på arbetsmarknaden. Det bästa vore förstås om de nya moderaterna redan imorgon tog initiativ till en reformering av arbetsrätten.

Dessvärre är det en förhoppning som lär komma på skam, åtminstone under den här mandatperioden, till skada inte minst för många ungdomar som står och knackar på dörren till den åtråvärda arbetsmarknaden. Är det sådant här käbbel som ska avhöras från ansvariga politiker de närmaste åren finns det anledning att vara negativ.

Det ultimata exemplet på att politik blivit ett yrke

Landshövdingen i Sveriges mest politiska region har fått förlängt förordnande. Detta sträcker sig nu till 2011 då Per Ola Eriksson går i folkpension. Eriksson fick jobbet som förläning efter centerns samarbete med socialdemokratin mellan 1995 och 1998. I detta ska han enligt vissa ha haft en nyckelroll.

Att Per Ola Eriksson får gå vid 65 kan inte tolkas på annat sätt än att politiken definitivt blivit ett yrke. För inom vilket annat område skulle han ha kunnat jobba om han fått gå tidigare? Ingenstans förmodligen eftersom han sedan länge är en förbrukad kraft. Tack vare regeringen slipper han nu går på a-kassa i två år.

Samtidigt meddelas att residensstaden Luleås 60-åriga kommunalråd Karl Petersen siktar på en mandatperiod till, vilket skulle innebära att han blir folkpensionär samma år som valåret 2014.

Är det så här det ska se ut med folkrepresentationen så är läget för närvarande katastrofalt, vilket måhända beror på att folket sover. För egen del är jag mera inne på att en ordentlig reform av representationen är mera nödvändig just nu än någonsin tidigare.