Sista västryssen

Den här vändan med västryssar hade jag tänkt avsluta med Maud Olofsson. Anledningen är att hon enligt min mening är den mest lämpliga kandidaten till landshövdinge- eller regionrådsposten över det nya kommande länet bestående av Västerbotten och Norrbotten.

Regionutredaren Mats Sjöstrand är i varje fall inne på att en fusion av Västerbotten och Norrbotten bör ske. Och det finns god anledning att tro att han kommer att få sin vilja igenom i denna en av våra mest segslitna och utdragna politiska frågor. Annat är det med storregionen av Norrland som kräver en samordning som inte finns mellan landstingen. De regionala samverkansorganen med de gamla landskapen som grund gillar inte Sjöstrand.

De sistnämnda tycker däremot jag är en bra idé. De kommer att handha frågor förslagsvis med anknytning till regional utveckling, transport och kultur. Ungefär som de finska landskapsförbunden med andra ord. Om Maud vill ha uppdraget tycker jag det ska gå till henne främst på grund av de goda kontakter hon lär ha in i Regeringskansliet. Annat är inte att förvänta sig av Alliansens moder.

Havererad bostadspolitik

På senare tid har det kommit förslag från regeringen om att komma tillrätta med bostadsbristen genom att göra det lättare att hyra ut i andra hand bland annat. Gårdagens inlägg från två liberala debattörer går i samma stil. Modulboenden ska kunna användas som buffertlösningar vid arbetskraftbrist.

Frågan är väl om debattörerna tänkt igenom närmare på vilket sätt detta främjar integrationen - som nämns i sammanhanget - av nya svenskar. Att bo i modul kan knäcka den starkaste av personer och att sätta flera med många gånger en besvärlig livshistoria bakom sig på samma ställe kan inte vara en bra lösning. Annars är det förmodligen med de forskare som gästar Karolinska institutet och som tas till intäkt för att modellen kommer att fungera.

Generellt kan sägas att kommunerna har en dålig beredskap inför folkomflyttningar. I Kiruna och Pajala är modulboenden en del av svaren på de åtgärder som krävs för att möta den arbetskraftsinvandring som för närvarande pågår till dessa orter. En gissning är att detta är det lämpligaste alternativet då högkonjunkturen inom gruvnäringen kan vända tvärt nedåt med kort varsel. Och i händelse av detta är det inte roligt att stå med tomma nybyggda bostäder i vad kan återgå till att bli avfolkningsorter.

Nybyggandet är annars den stora knäckfrågan för våra politiker att ägna sig åt. Hur göra det billigare så att fler har råd att bo i de nyproducerade bostäderna. På Tankesmedjans Liberalernas hemsida läser jag till exempel lite funderingar kring byggnadsarbetarnas alldeles för höga löner, som om några är starkt bidragande orsaker till de höga boendekostnaderna. I det perspektivet känns ovan nämnda inlägg från chefen själv på smedjan ifråga som ganska motsägelsefullt, ja till och med rätt dåligt ideologiskt förankrat.

Tältprojektet 2.0

Ett gäng teaterintresserade ska sätta upp en föreställning på Hertsön i Luleå. Det låter lite som en uppgraderad version av Tältprojektet som turnerade på 70-talet, och jag tror att faktiskt det var på Hertsön som proggarna stannade till med sin konsert 1977.

Min egen erfarenhet och minnesbild av den progressiva vågen var många duktiga band och musiker men samtidigt en stundtals rätt så jobbig intolerans mot de som avvek från den rätta vägen. Det är också möjligt att proggrörelsen kvävde en svensk hårdrocksvåg i sin linda då det på den tiden var så att all musik måste passa in i en förutbestämd mall.

Idag känns det inte särskilt aktuellt med tältteater. Tankarna går mer till cirkus i sammanhanget, och inte så lite nostalgi för den delen heller. Inom väckelserörelsen har man fortsatt med tältverksamhet genom åren. Betraktat ur det perspektivet kanske denna form av vänsteraktivitet har sitt existensberättigande.

Månadens västryss: Björn Wahlström

Resan med att utse västryssar nalkas sitt slut. Jag har valt att utse gamle industrimannen Björn Wahlström till april månads representant. En del trodde nog att denne var riktig storfräsare inom näringslivet;  för egen del har jag nog mera tyckt han påminna om en gråsosse med starka brukspatronella inslag.

Wahlström har en egen akademi om vars verksamhet jag vet rätt lite. Norrbottensakademien känns lite som en förstorad variant på en dialektförening som inte kommer att överleva när stiftarna av den är borta. Kanske kommer Wahlströms gärning att få ett liknande eftermäle, vad vet jag.

Annars var det som hårdför VD och styrelseordförande i statliga bolag som SSAB, LKAB och Nordea som Wahlström gjorde sitt mest märkbara avtryck. Styrelserna möblerades om under Wahlströms ledning på ett sätt som påminner lite om hur Stalin hanterade politbyrån inledningsvis.

Detroniseringen av Erik Pensérs företagsimperium då Wahlström tvingade finansmannen att sälja detta och på detta kort konstatera att "han är slut" visade sig dock vara felprognos. Ett år senare ungefär var Björn Wahlström slut och Erik Pensér har numera gjort comeback. Ibland kan tvärsäkerhet vara ödeläggande.

Inget Strindbergsår på Norrbottensteatern

I Sverige har man för vana att minnas hur länge det gått sedan diverse bemärkta personer avlidit. Det är väl ingen som tror att det är själva bortgången som jubileras. Helt enkelt är det väl bara så det ska högtidlighållas den som äras bör.

När det nu förlupit hundra år sedan August Strindberg gick ur tiden firas det ordentligt. I radio, TV och tidningar sänds och skrivs om dokumentärer, teateruppsättningar och dramatiseringar om författarens liv. Dock inte på Norrbottens-teatern. Här är det fortfarande mot (Stockholm) som gäller. Och eftersom Strindberg mest bodde i Stockholm (men dock inte alls var något typisk 08 med nutida mått mätt) så får han förstås nobben av landets äldsta regionteater.

Jag har roat mig med att kolla in Västerbottens-teaterns utbud och där förekommer Strindberg i alla fall. Så... varför inte ens göra ett försök? Vad jag kan se har Norrbottens-teatern på något sätt kört fast. Om publiktillströmningen vet jag lite, men den kan inte vara omfattande ens när hockeyn gör uppehåll. Någonting ur Strindbergs repertoar borde ha gått att sätta upp eftersom den var så omfattande. Något av kammarspelen?

Nyttoidioti på Svenskt Näringsliv

Det är många som vill vara med och säga sitt om det högre utbildningen inte minst. I söndags redogjorde P J Anders Linder för en bubbla vars brisering förmodligen närmar sig med stormsteg.

Frågan om nytta kontra utbildning/forskning som egenvärde är hur gammal som helst. Det finns belägg för dess existens åtminstone från Platons dagar. En organisation som gått i bräschen för den förstnämnda ståndpunkten är Svenskt Näringsliv.

I somras upprörde Svenskt Näringsliv många genom att föreslå sämre möjligheter att studera med studiemedel från CSN för de som valt inriktningar med humanistisk profilering. Och igår hävdade en representant från nämnda särintresse apropå kritiskt tänkande och vetenskaplig metod som lärs ut vid universiteten att "det är inte säkert att dessa förmågor i sig är vad som efterfrågas i arbetslivet". Debattartikeln är undertecknad av en "högskolepolitisk expert".

Kompetensen om hur högskolorna bör bedriva sitt arbete finns förmodligen hos lärosätena själva och sköts bäst utan större inblandning från näringsliv och politiker. De flesta är dock överens om att dagens resurstilldelningssystem måste göras om. De som använder nyttan som paroll inom utbildningsväsendet framhåller att detta måste kopplas till hur snabbt studenterna får jobb efter examen.

Problemet med detta angreppssätt är att diskussionen om arbetets innehåll går upp i rök. Du ska ha ett jobb. Punkt. Ingenting om bore-out-problematiken eller andra infallsvinklar på "tomt arbete" som håller på att växa fram bland forskare inom arbetssociologi får plats i denna analys.

Avslutningsvis ägnar jag en tanke åt de som ägnar sig åt jaga de onyttingar som ifrågasätter invanda tankesätt på arbetsplatserna. Vad är det för fel lägga några år av sitt liv på att skaffa sig lite klassisk bildning istället för att bara inhämta kunskaper med kort hållbarhetstid?

Sju år som bloggare

Det är nu sju år sedan jag började blogga. Första inlägget ägnade jag en tanke åt den enligt min mening främste estradpoeten, Bruno K Öijer. En Poetry Slam-föreställning gav uppslaget.

Öijer framförde sina poem i form av en märklig talsång på 80-talet, för att under 90-talet mera övergå till viskningar och slutligen på senare tid som det verkar helt sluta med att estradera sina verk. Numera ser jag Bruno K Öijer som politisk aktivist, en verksamhet han förvisso ägnat sig åt redan tidigt i karriären då han slängde ut ett stipendium på några tusen i tunnelbanan.

Det var nog ett misstag av Öijer att hoppa på den vänsterinriktning som också kallas "skillnadens politik" (fritt översatt från engelskan). Poesi behöver inte vara världsfrånvänd, men att binda upp sig för hårt mot en viss rörelse och använda den som ledstång bryter på sikt ned den kreativa förmågan. Därmed inte sagt att han kan göra en insats.

Något man hör alldeles för lite från i våra dagar är den frihetliga vänstern. På något sätt är det som att formanpassning lägger en hämsko på det politiska samtalet. Och det gäller över hela fältet. Den ideologiska utvecklingen får andra ägna sig åt, akademiker, journalister, fria debattörer med flera. Allt medan yta och mediarelationer upptar allmer av de valda folkföreträdarnas tid på bekostnad av grundläggande kunskaper i politisk filosofi.

Nederlag för svenska högerjurister

Den för svenska staten fördelaktiga domen i Europadomstolen i fallet med forskaren som vägrade lämna ut material från sin verksamhet, innebar också ett nederlag för Centrum för rättvisa, som av dess stiftelseurkund att döma nog kan sägas stå till höger på den politiska skalan. Som det verkar var förhoppningen med att driva ärendet med Christopher Gillbergs forskning till Europadomstolen att visa på hur orättvist denne behandlats i Sverige.

Nu blev det inte alls så och det i dubbel mening. Det var av allt att döma fel av Gillberg och hans forskargrupp att underlåta offentlighet åt det material som andra forskare och andra intresserade måste ha möjlighet att ta del av vilka skäl det än må vara fråga om. Av domen framgår också att domstolen underkänner Gillbergs argument för att vägra lämna ut sitt forskningsmaterial. Gillberg var inte läkare åt de som ingick i undersökningen, ej heller representerade han dessa eller deras föräldrar, fastslår domstolen.

När nu alltså Centrum för rättvisa på detta vis fastslagits motarbeta forskningsetiska principer av instanser på både svensk och europeisk nivå kanske frågan bör ställas hur det kunde bli så. Handlar det bara om något så enkelt som en högerauktoritär ideologisk uppfattning att vissa grupper i samhället måste underkastas blind lydnad, i det här fallet en läkare med sin tystnadsplikt. Eller är helt enkelt CFR en otidsenlig institution, inte riktigt i takt med tiden? I veckan föreslog en utredning att Sverige bör återinföra tillräknelighetskrav för att straff ska kunna utdömas för begångna brott. En konsekvens av detta blir att rättsspsykiatrisk vård avskaffas som strafform. Med detta vill jag naturligtvis antyda att vi bevittnar en europeisering av svensk rätt som kanske pågår lite i det tysta, och, som kanske Centrum för rättvisa och en del andra inte riktigt har koll på.

I fallet med tillräknelighetskravets återinförande kommer det att ställas större krav på juristerna samtidigt som rättspsykiatrin får ta ett steg tillbaka, det sistnämnda ingenting att beklaga. Gillbergdomen lär också ge kalla fötter åt andra som anser sig på det ena eller andra sättet stå över omgivningen. En norrländsk variant, låt vara av det lite mer udda slaget, av gillbergsk forskningmetodik har jag skrivit om här.

De små stegens tyranni?

Idag överlämnades betänkandet Psykiatrin och lagen - tvångsvård, straffansvar och samhällsskydd till regeringen. Det tog sin tid innan utredarna fick sin lunta ur händerna, en tegelsten på över 1100 sidor.

Störst uppmärksamhet har det fått att ett tillräknelighetskrav föreslås införas för att en gärning ska utgöra brott. Det vill säga att handlingar begångna under vad som diagnosticerats som allvarlig psykisk störning eller sinnesförvirring till exempel inte medför straffansvar. Sverige ser därmed ut att närma sig andra länders lagstiftning på området.

På ett annat område som inte diskuterats lika flitigt idag verkar utredarna förespråka en svensk specialväg. År 2008 infördes så kallad öppen psykiatrisk tvångsvård i Sverige. Lagändringen innebar stora frihetsinskränkningar för patienterna, bland annat genom att möjlighet gavs att försätta dessa i ett rättsligt ingenmansland via uppfinningen av befogenheten att kunna ställa krav på"skötsel" under hot om slutenvård från vårdens sida gentemot brukarna. Utredarna går nu ett steg längre och vill att denna vårdform ska skärpas ytterligare. Det ska vara möjligt med tvångsmedicinering, drogkontroll och kroppsvisitering i den öppna psykiatriska vården.

Liknande vårdformer finns i Danmark och Norge men som det verkar inte i Finland. RSMH som är starkt kritisk till denna experimentliknande vård har påpekat att den fungerat dåligt i de länder där den provats. Två expertrepresentanter i utredningen från just RSMH visar också på hur svensk tvångslagstiftning verkar vara på väg i restriktivare riktning och ser detta som en direkt konsekvens av att antalet vårdplatser minskat. Kraven på hårdare tag kommer då som ett brev på posten "när det är försent".

När Socialstyrelsen 2009 gjorde en lägesrapport om öppen psykiatrisk tvångsvård konstaterades bland annat av förvaltningsdomstolarnas avgöranden att de inte alltid var klart när de handlade om sluten eller öppen vård respektive tvångsvård eller rättspsykiatrisk vård. Senare uppföljningar på området verkar inte nämna någon förändring ifråga om detta förhållande. Detta är skäl nog för regeringen att sätta ned foten ifråga om ytterligare förändringar som lämnar utrymme för stort godtycke inom den öppna psykiatriska tvångsvården - om inte vårdformen rentav bör avskaffas.

Månadens västryss: Eva Nordmark

Ett lite förbisett men ändå av en del noterat faktum är att såväl LO- som TCO-facken inom en snar framtid kan komma att ledas av två representanter med Norrbottensanknytning. Tobias Baudin från Luleå är en het kandidat till jobbet som LO-ordförande, och Eva Nordmark från samma stad är redan TCO-ordförande.

Eva Nordmark har trots att hon bara är 40 år en lång politisk karriär bakom sig. Riksdagsledamot redan 1995, och dessförinnan har hon studerat statskunskap, dock okänt om hon tog någon examen enligt den eget upprättade CV:n på TCO:s hemsida. Bland andra uppdrag kan nämnas ledamotskap i Luleå Tekniska Universitets styrelse.

Att någon haft politiken som yrke längre tid än något annat man företagit sig i livet redan innan medelålder behöver inte innebära inkompetens för att klara av uppdraget. Ej heller att ens make också är politiker eller att de politiska sysslorna faktiskt varvats med arbetsuppgifter som med lite ansträngning går att betrakta som vanligt jobb.

Problemet är snarare att jag och nog många andra inte riktigt vet vem det här är. En mera vetenskapligt orienterad samhällsanalytiker skulle nog säga att rekryteringen ifråga mera handlar om fackföreningsrörelsens förfall. Genom att på detta vis utnämna mars månads västryss vill jag mest peka på det underliga i att det går att ta sig från den mest perifera region i landet till tungt chefsjobb med ansvar för rätt många medlemmars intressen. Utan att det förevarit någon helst debatt att tala om rörande det skedda.

Caspar David Friedrich inspirerar

Svulstigt, nationalromantiskt måleri är normalt sett inget jag håller för särskilt högt. En av mästarna eller föregångarna inom genren var Caspar David Friedrich. Ensam man med stora idéer är vad jag alltid förknippat honom med. Människor lyser oftast med sin frånvaro på hans målningar. Det är landskapen, vyerna som står i förgrunden.

När jag fördjupat mig lite mer i hans bakgrund visar det sig att han var av tysk-svensk härkomst genom att vara född och uppväxt i Svenska Pommern. Efter några års bortovaro från hemorten återvände han till ön Rügen där han skapade underlaget för sin senare konst. Friedrich är också intressant ur det perspektivet att han tillhörde en ny generation målare som inte var beroende av någon särskild gynnare utan var verksam på en marknad och själv ställde ut sin konst. En fri entreprenör om man så vill.

Novembersolnedgången ovan som jag fångade med min kamera tyckte jag hade vissa beröringspunkter med Friedrichs uttryckssätt. Ibland är det svårt att komma runt kulturella företeelser som kan verka vara av parentetisk art.

Månadens västryss: Kent Ögren

I vanliga fall ägnar jag inte särskilt mycket tid åt att stämma i körer som går ut på att kritisera personer och företeelser som redan är nog utskällda. Det är så att säga att göra det enkelt för sig, flytta med strömmen som en död fisk eller bara drunkna i något som far iväg till någon form av odefinierbar negativism.

Ändå måste landstingsrådet i Norrbotten, Kent Ögren, tas med på en lista över bemärkta västryssar i regionen. Om jag i några korta nyanserade ordalag får säga något om denne är det att Ögrens politiska förehavanden säger mer om legitimiteten hos landstinget som institution än själva det faktum hur han är som person. I en region som Norrbotten - och resten av norra Sverige överhuvudaget - är det svårt att plocka in kompetenser från små inlandskommuner att styra och leda organisationer med hela länet som bas.

Det blir inte bra då. För en med djupa rötter i norra Sveriges kustregion är måhända detta för vissa en arrogant attityd mot de som är bördiga längre upp i älvdalarna. Men om stora, förtätade kommuner som Luleå, Umeå, Sundsvall och Östersund ska uppleva förtroende för sina regionalt folkvalda, ja då måste det gå att kräva av de med ursprung i genuin glesbygd att de också sett sig om i världen. Detta har inte Ögren av hans uttalanden i många frågor att döma.

Som sagt, det är ytterst landstingets existens som är orsaken till detta dilemma.

Död hand över jämställdhetsdebatt i norr

Uttalandet från en turistchef i förra veckan att en bastubadare borde bli nästa landshövding i Norrbotten fick fart på genuspapegojorna. Själv tog jag det hela som ett utslag av en god portion ironi, eller möjligen ett överilat tankeskott uttänkt under mindre intellektuella former.

I alla fall är det så att debatter alltid utvecklas, försåvitt inte åsiktsklimatet stagnerat och bränt fast helt och hållet. Så verkar det emellertid vara i Norrbotten. För några veckor sedan läste jag en genustolkning av humorgruppen Klungans scenerier utförd av en journalist som förmodligen rör sig mellan alltför många ämnen för att överhuvudtaget tas på allvar. Men ändå. Detta med att finna markörer i oändlig mängd, endast med det syftet att stödja sin övergripande tes landar till sist i en totalitär politisk ideologi. Verksamheten är med andra ord varken vetenskaplig eller granskande.

Tidskriften Axess temanummer över feminismen i kombination men Per Ströms idoga arbete för att belysa jämställdhetsfrågan ur ett annat perspektiv än det gängse utgjorde förmodligen den huvudsakliga orsaken till vändpunkten för svensk jämställdhetsdebatt. Därför tillhör jag dem som betraktar detta personliga känsloutbrott som en sista suck snarare än ett debattinlägg. Och för övrigt det sämsta jag läst i DN på mycket länge. Konstruktiva samtal skapas genom att debatter utvecklas framåt hela tiden. Låt oss hoppas slippa hör mer nu än ekon från 90-talet.

Norrbottens-Kuriren bortgjord och förnedrad

Var det någon som såg Go'kväll igår? Programmet gästades av Jonas Sjöstedt och kulturprofilen från Luleå Mattias Alkberg. Eller Matti som han visst egentligen heter. Anledningen till att han kallas vid det svenska namnet hade visst att göra med att hans föräldrar tyckte det var "för finskt", något som retade programledaren Pekka Heino. Vad var det för fel med att vara finsk undrade han. Och visst är det märkligt med många av dessa "tornedalingar". Anknytningen till finsk kultur och etnicitet hos de med bakgrund i östra Norrbotten ska mörkas och gömmas under diverse påhittade beteckningar som Meän kieli och överdådiga kulturprojekt av hembygdskaraktär. Det är på något sätt som att sätta sig över oss andra istället för att utvecklas med inom ramarna för svensk eller finsk nationell kultur, vilket i sig inte hindrar någon från att intressera sig för sin lokala kultur eller hembygd.

Pekka Heino tog också fasta på Alkbergs roll som recensent samtidigt som han själv är artist. Ungefär som att Jonas Sjöstedt skulle jobba med skriva ledare medan han själv fungerar som aktör i politiken. En omöjlighet med andra ord. Men detta är något som går för sig i Norrbottens-Kuriren där Alkberg är verksam. Kuriren är lite av ett organ och en plattform för den västryska modell som ser en mix av politik, kultur och samhällskritik som något alldeles självklart och inte något som bör hållas åtskiljt av vattentäta skott. Följaktligen är det vanligt med skribenter i tidningen numera som hoppar mellan olika sysslor utan egentligen kunna någonting väsentligt i de avhandlade ämnen.

Matti Alkberg gav ett blekt intryck i rikstelevisionen när han inte fick röra sig på sin hemmaarena musik och poetik. Intrycket var närmast en motvalls människa som gjort sig mest känd för att neka till grammisnomineringar istället för att komma med något konstruktivt. Trots kan vara upplyftade ibland men när det blir till en livsstil långt upp i åren blir det längden bara pinsamt.

Forskningsnation eller innovationsnation?

Idag börjar så smått det uppskruvade tonläget efter beslutet om nedläggning av AstraZenecas forskningsenhet i Södertälje att lägga sig. Och igår redogjorde Karin Bojs på DN:s vetenskapsredaktion för en del kalla fakta i sammanhanget. Södertäljeanläggningen har inte "levererat" på många år.

Själv reagerade jag mest på talet om att skydda forskande verksamheter med att ställa dessa i relation till diverse industriella dito där regeringen sätter stopp för liknande åtgärder utan förskoning. Det anses inte prioriterat eller konstruktivt att stödja och hjälpa ens näringar som under den senaste hundra åren varit med och bidragit till det svenska välståndet.

Under Lars Leijonborgs tid som högskole- och forskningsminister lades en proposition där strategiska forskningsområden pekades ut som särskilt önskvärda att satsa på. Något av denna politiska invasion i vetenskapssamhället ligger nog bakom att samme man nu anställts som stödsamordnare av regeringen i syfte att "säkerställa att Sverige kan bibehålla kompetensen inon medicinsk forskning".

Det är något med just Folkpartiet att på detta sätt haka upp sig på frågor i närmast religiöst nit. Och inte bara ifråga om kunskap och forskning, utan också i kärnkraftsfrågan. Forskning i all ära, men vad kommer ut för väsentligt av den egentligen? Att grundforskning och tillämpad forskning är förutsättningar för varandra är det få som ifrågasätter. Ändå: går det i annat än i nyttans namn att ställa krav på vad de akademiska verksamheterna levererar? En uppgift för regeringen borde vara att undersöka denna möjlighet bättre än hittills.

På jakt efter ett nytt resurstilldelningssystem

Sedan 1993 har högskolorna i Sverige ett system för fördelning av resurserna till lärosätenas grundutbildningar som bygger på helårsprestationer och helårsstudier per student. Modellen har inte varit lyckad, inte minst mot bakgrund av att den gjort att anslagen som tillkommit högskolorna kunnat förbrukas även om inte alla platser på utbildningar utnyttjats.

I en rapport från Svenskt Näringsliv tar Patrick Krassén, f d ledarskribent på Svenska Dagbladet, fasta på denna problematik. För något år sedan drev just Svenskt Näringsliv kravet att resurstilldelningen till högskolorna måste kopplas tydligare till arbetsmarknaden. Denna kritik är i Krasséns rapport något nedtonad efter en debatt förra våren. Istället framträder vissa nyanser bortom mera tillyxade argument mot att ha akademiska utbildningar som inte leder till arbete efter examen. Krassén skriver med ett begrepp hämtat från amerikanske nobelpristagaren Michael Spence om utbildning som signalvärde och hur detta kan sättas ur spel exempelvis vid överutbildning. Eller annat uttryckt: finns det en gräns för hur många akademiker som behövs i samhället?

Rapportförfattaren visar också på så kallade skevheter ifråga om kursklassificering som uppkommer när lärosätena väljer att förlägga kurser som ligger nära två områden att tillhöra det område som ger mest pengar eller ersättning, samt ett omfattande bruk att utnyttja takbeloppen så effektiviseringar av verksamheter försvåras eller uteblir. I ett kapitel får sig också fristående kurser och "hobbykurser" en släng av sleven. De anses allmänt som problematiska eftersom få avslutar dem eller inte ingår i andra utbildningsprogram samt fungerar som "kassako" för institutioner som använder registrerade studenter som anledning till medelsomfördelning till andra utbildningar.

Riktigt urartad blir dock inte analysen förrän i rapportens näst sista kapitel där nyttofixeringen tar över nästan helt och hållet. Studenter stannar kvar för länge på högskolan, är för gamla när de både börjar och slutar. Detta ska visst vara ett typiskt svenskt fenomen. Jag kan i och för sig stämma in i kritiken om att det finns väl mycket "smala" utbildningar med lågt studentantal och att "rätten" att få ge kurser i alla möjliga sorters ämnen på alla universitets- och högskoleorter urholkar kvalitén på utbildningarna överlag. Sammantaget blir intrycket ändå att man från Svenskt Näringsliv - som tidigare framkommit - verkar odla en rätt så pejorativ inställning till utbildning inom främst samhällsvetenskap och humaniora.

Patrick Krassén kommer med några försiktiga förslag, varav de om att odla den "kritiska massan" i syfte att uppnå ökad kvalité genom koncentrering av forskning och utbildning till färre institutioner och att fortsätta med att utveckla högskolornas självständighet får betraktas som allmängods bland alla de som vill ha en mer konkurrenskraftig högskola i en globaliserad tid. Det som ändå fastnar mest är att Svenskt Näringsliv vill ha en tydligare koppling till mätbara resultat och prestationer, inte processer, för den högre utbildningen. Studenterna, vare sig det handlar om de som forskat eller skaffat sig en grundexamen, ska efter utbildningen i största möjliga mån ha ett jobb, helst ett kvalificerat. Den stora frågan blir nu att diskutera arbetets innehåll för de produkter utbildningsfabrikernas företrädare producerar och ställa det i relation till utbildningarnas inriktning. För vad är det som egentligen säger att alla måste vara som himla rationella?

Månadens västryss: Ewa Hedkvist Petersen

Enligt vad jag erfar används min genomgång av västryssar av en del som underlag till att kora nästa landshövding i Norrbotten. Sådant är kul, även om jag är inne på att denna kommer att heta Maud Olofsson och sannolikt lär vara den sista som ikläder detta ämbete eftersom en länssammanslagning med Västerbotten är för handen. Maud Olofsson är lämplig för uppdraget på grund av sina kontakter in i Regeringskansliet, en ovärderlig resurs för en del av Sverige som många gånger hamnar lite utanför när de stora besluten fattas.

Men Maud är ingen västryss i den mening jag avser. Det kan man däremot säga att Ewa Hedkvist Petersen i viss mån är. Jag skulle kunna välja någon annan ur den politikerklan hon representerar, kommunalrådet-maken eller debattören-dottern. Nu får det bli Hedkvist Petersen eftersom hon har viss erfarenhet av arbete av att representera Norrbotten i Europa också. Hon var en av tre(!) europaparlamentariker från regionen för ett antal år sedan. Lite anonym var nog Hedkvist Petersen i det sammanhanget. Icke desto mindre värd att nämna. Landshövding lär hon ändå aldrig bli.

Benus besvärar

Tidigare här på bloggen har uppmärksammats i samband med att en av de lokala avisorna i Norrbotten firat jubileum att tidningen ifråga under andra världskriget förfäktade en linje som minst sagt kan kallas tyskvänlig. Detta var också något som den "historiker" som fick till uppgift att gå igenom det material som kommit från trycket under 150 år uppmärksammade. Fram trädde i berättelsen krönikören Benus som enligt mer etablerade presshistoriker också gick över gränsen från det mer konservativa lägret till sympatier för den regim som styrde i Tyskland mellan 1933 och 1945.

Imorgon är det samtalskafé på Norrbottens Museum där ämnet Journalistik i allvarstid ska ventileras, och man får förmoda att Norrbottens-Kurirens ideologiska ståndpunkt under kriget kommer att avhandlas. Frågan som egentligen bör ställas med anledning av denna tilldragelse är vad som gör det intressant att granska och diskutera detta just nu? Vad är det som gör Benus besvärande efter sjuttio år? Finns det något i hans journalistiska gärning som dagens reportrar på tidningen tycker att de måste göra upp med? Eller har man sent omsider insett att Norrbotten en gång i tiden inte bara var ett starkt fäste för kommunister, utan också för nazister. Här finns en annan historia att berätta där det krävs mer än att stödja sig på eget material.

För många verktyg

Förra veckans utbrott framför andra stod nog Nathan Shachar för. Idag är det sällsynt med dylika uppträdanden i svensk debatt, men i en DN-krönika går Schachar till storms mot ADHD-diagnosticerandet och åtföljande medicinering. I botten av resonemanget vädras helt korrekt kritik mot psykoanalys och behaviorism som var det tidiga 1900-talets förelöpare till dagens stämpling av avvikande beteenden i form av diverse bokstavsdiagnoser.

Eva Kärfve som skrivit en kritisk bok om DAMP poängterar att diagnoser på unga har som främsta syfte att avlasta föräldrar från skuld. Vid sidan av de forskare och läkare inom det psykiatriskt-industriella komplexet som får sin födkrok ur bokstavsdiagnosernas verktygslåda gnuggar förstås också läkemedelsindustrin händer.

När psykiska tillstånd diskuteras kommer jag ibland att tänka på de apatiska barnen som uppmärksammades flitigt för några år sedan och den debattör som sattes i karantän efter att ha gett ett annat perspektiv på problemet. Thomas Jackson har nu i alla fall beretts utrymme på Newsmill med anledning av några synpunkter på fallet Anna Odells ryktbara konstinstallation. Han konstaterar att Odell inte skulle ha kommit undan tvångsvård till följd av sin provokation om den utförts i England, men att samtidigt inte heller den ansvarige läkaren som uttalade sig i samband med denna skulle ha fått behålla sin legitimation på grund av sina offentliga förolämpningar av patienten.

Nu menar jag inte att David Eberhard (som gråtit ut och krupit till korset i Odell-affären på ovannämnda debattsajt) är en OP (ond psykiater). Faktum är att jag delar hans åsikter om bättre ansvarstagande i stort i samhället. Om det är ståndpunkter han själv kan leva efter är en annan femma. Vad vi kan ta med oss från diverse diagnoskritiker borde vara att skilja mellan verkliga sjukdomstillstånd och rena hjärnspöken, dvs. egna problem som blir andras. För att komma närmare detta ideal kanske det vore lämpligast ställa högre krav på de som ställer diagnoserna. Kanske går många diagnoser i likhet med myndigheter att fusionera.

Vem ska kvalitetssäkra högskoleutbildningarna?

De tre högskolemyndigheterna Högskoleverket, Verket för högskoleservice och Internationella programkontoret för utbildningsområdet ska fusioneras till två nya myndigheter meddelar utbildningsminister Jan Björklund. Den ena av dessa två ska tydligen ägna sig bland annat åt kvalitetssäkring.

Att minska antalet myndigheter, eller uttryckt i det större perspektivet, det offentligas andel av samhällsekonomin, är i sig inte ett dåligt inititiativ. Inte minst på utbildningsområdet gäller detta. Frågan är dock om det offentliga utgifterna kommer att minska på grund av regeringens kommande åtgärd. Detta mot bakgrund av att det igår kom fram att Skolverket anlitar konsulter från bemanningsföretaget Proffice för att bedöma vilka som ska få lärarlegitimation.

När vänstern ropar på satsningar och mer "resurser" i olika sammanhang har vi lärt oss att borgerligheten svarar med kvalité. Men vad är egentligen kvalité om det är något som överlämnas för bedömning åt i praktiken offentligt avlönade entreprenörer?

Hur kvalitetssäkringen av högskoleväsendet ska utföras återstår att se. Ändå går en stilla tanke till hur det kunnat bli som det blivit. Varför klarar uppenbarligen staten inte längre av att utföra sina kärnverksamheter på egen hand? Finns det ingen medelväg mellan konsulternas kvalitetskriterier och politiska överord om budgetförstärkningar?