Ett argument för att bryta det kommunala sambandet

Valrörelsen inför omvalet till regionfullmäktige i Västra Götaland har rönt stort intresse inte minst från statsministern och oppositionsledaren. Kanske något att tänka på för de som fortfarande håller fast vid att det så kallade kommunala sambandet ska finnas kvar. Med valdagen förlagd till samma tillfälle när kommun- och landstingsfullmäktige samt riksdagen ska utses har de lokala och regionala valrörelserna på något sätt haft en tendens att hamna i skuggan av den stora valrörelsen på riksplanet.

Den senaste veckan har faktiskt påmint lite grann om tyska förhållanden under delstatsvalen. Med spänning har då förbundsdagspolitikerna brukat åse de regionala valens utveckling, som samtidigt kunnat ge en fingervisning om vart opinionen verkligen är på väg. Det talas om att en framgång för S i Västra Götaland skulle betyda mycket för Håkan Juholts karriär. Hoppas på är ändå att rikspolitikerna börjar intressera sig mer för regionfrågan efter den senaste tidens ovanliga valrörelse. Hittills har det varit lite dåligt bevänt med den saken.

Ullenhags ökenvandring

Bengt Westerberg har fått regeringens uppdrag att utreda främlingsfientlighet. Bakom beslutet står integrations- och biträdande arbetsmarknadsminister Erik Ullenhag. Inte att förvåna kanske då den förstnämnde är den sistnämndes politiska läromästare.

Jag hade dock hellre sett en annan kille på uppgiften. Utöver att Mauricio Rojas är folkpartist och forskarutbildad har han intresserat sig för konsekvenser av olikheter i sociokulturell bakgrund. Och eftersom mångkultur numera är inskriven i Grundlagen kanske det är på sin plats att börja intressera sig för de som kommer hit mera än att sammanföra dessa till gruppen invandrare.

Rojas visar till exempel att vissa invandrargrupper klarar sig bättre än svenskarna i gemen medan andra befinner sig i konsekvent utanförskap. Om det är Ullenhags ambition att integrera dessa genom "etableringslotsar" önskar jag givetvis honom lycka till, men desto troligare är förmodligen att han gett sig ut på en enda lång ökenvandring genom detta projekt. Bengt Westerbergs utredning kommer att visa detta genom att röna ett mycket stort ointresse.

Fusion som dröjer

Norrbottens Media har ekonomiska problem. Säkert spelar de knackiga upplagesiffrorna för pappersblaskorna in så att annonsörerna drar sig undan.

Roten till problemen är ändå kvalitén på det som distribueras. Två stora regiontidningar är en för mycket, något som inte kan avhjälpas med att konkurrenterna vaktar på varandra. Ingen läsare bryr sig heller om han eller hon läser exempelvis sporten eller nyheter i NSD eller NK. Eller kanske någon annanstans för den delen.

Två alternativ står till buds i en reformerad tidningsmarknad i Norrbotten. Antingen modellen med dubbla ledarsidor i samma tidning efter modell Tidningen Ångermanland. Eller en (liberal)bjässe kompletterad eventuellt med ett folkblad efter mönster Västerbotten, Sundsvall eller norra Hälsingland.

Jämtlandsmodellen där rödhögern käftas med en borgerlig och en socialistisk tidning är ingen framkomlig väg längre. I Jämtland är det dock i motsats till i Norrbotten den borgerliga tidningen som dominerar över den röda Länstidningen Östersund, som i stil med Norrbottens-Kuriren kämpar för sin överlevnad.

En kritisk massa krävs alltså för att producera kvalitetsjournalistik till medborgarna. Klarar Norrbottens Media denna uppgift? Finns det resurser till att lyfta en skamfilad verksamhet?

Märklig rekrytering Svenskt Näringsliv

På den här bloggen har jag tidigare skojat om tidigare FP-stjärnskottet Tobias Krantz lillgammalhet. Sedan Jan Björklund plockade bort den för Lars Leijonborg särskilt vikta tjänsten som högskole- och forskningsminister som Krantz innehade under ett år har det varit tyst kring honom. Faktiskt vet jag inte vad han gjort under tiden. Varit arbetslös?, ja kanske. Under alla omständigheter verkar hans karriär ha kulminerat.

Nu ska han i alla fall bli ansvarig bland annat för utbildning och innovationer hos Svenskt Näringsliv. Lite märkligt kan tyckas eftersom Krantz var en av arkitekterna bakom det forskningpolitiska program som Alliansen lagt fram i regeringsställning, som just Svenskt Näringsliv åtminstone av deras rapporter att döma är starkt kritisk till.

Det finns andra sidor av Tobias Krantz som aldrig riktigt granskades i offentligheten när han fortfarande var på uppgång och måhända har något att göra med att han till sist blev utslängd i kylan av det egna partiet. Jag noterade till exempel en gång att han tillsammans med sin maka ville ändra i föräldraförsäkringen i som det verkade eget intresse, ville inrätta en integritetsmyndighet efter att som riksdagsledamot gjort sig ett namn som motståndare till "myndighetsraseriet", men ändå, värst av allt, med frenesi stod upp i riksdagen och försvarade sitt partis linje i frågan om införandet av öppen psykiatrisk tvångsvård som försätter patienterna i ett rättslöst tillstånd. Så agerar inte en sann liberal heller.

Har Wolodarski haft ett skitjobb någon gång?

Karin Wanngård (S) har på sitt lite speciella sätt satt fingret på ett ökande problem inom arbetslivet. Låg om alls betalda jobb där främst yngre arbetskraft mera ses som insatsvaror i produktionen än människor.

Peter Wolodarski gillar inte Wanngårds utspel (som hon snabbt fick ta tillbaka), något som inte förvånar mig eftersom Wolodarski bland annat visat sig vara en supporter av bemanningsföretagens verksamhetsidé med motiveringen att de "kapar toppar", som jag läste på ledarplats i DN för något år sedan.

Det går att fråga sig om Wolodarski själv haft ett riktigt "skitjobb". I artikeln frågar han sig om Wanngård haft det, vilket väl heller inte är särskilt troligt. På senare tid har jag också funderat över om stjärnskottet på landets största morgontidning har en så särskilt upplyst syn på tillvaron. Detta efter ha läst kritik från denne mot idéer som förgiftar samhällsklimatet eller något dylikt (finns ej på nätet men i pappersversionen). En argumentationsteknik som knappast kan vara hämtad från någon liberal politisk filosof.

Tankar i påskatider

Förra årets påsk var en uppgörelse i det större formatet kring bibliska myter och budskap. Såväl Lena Einhorn som Christer Sturmark excellerade i att ifrågasätta vem Jesus var eller om han alls funnits. För någon dag sedan läste jag om en engelsk forskare som vill tidigarelägga skärtorsdagen och därmed flytta på hela påskfirandet.

Svenskarna brukar betraktas som världens mest sekulariserade folk, och visst är det sant att traditionell religion maskats av intill sådant som tjänstemannautövning kan klara av. Samtidigt finns det frikyrkor som har en rätt levande verksamhet med bibeln som utgångspunkt.

Religion, eller vad som kan sägas gå att lägga under mystisk spekulation, har alltså absolut inte försvunnit ur det svenska samhället. Den har därutöver tagit sig andra former och försvunnit in i andra verksamheter, inte minst i sådana som går under namnet vetenskap. Feminismen har med sina uppsatta dogmer som inte kräver några större intellektuella insatser kanske ställt sig i första ledet i denna rörelse. Andra mot-rörelser ägnar sig också åt dylikt utan oftast att reflektera över att de verkar i samma anda som forna tiders präster och pastorer.

Vi firar fortfarande påsk men i framtiden är det mindre troligt att det är en gemensam angelägenhet för svenskarna. Istället lär andra valmöjligheter stå till buds för den som vill högtidlighålla just sitt budskap. Frågan är bara hur det ska lösas med ledigheter. Har de kristna helgdagarna överlevt sig själva? Sannolikt.

Enkel eller ingen matematik

Stockholms handelskammare har räknat ut eller meddelar att Storstockholmare står för 50 procent av inbetalningarna av statsskatten fastän de bara utgör 20 procent av landets befolkning. Upplysningen är rätt ointressant annat än som ett konstaterande att tjänstesektorn är rätt starkt utvecklad i regionen. Ett känt faktum är nämligen att i de områden som har en arbetsmarknad mera inriktad på kunskapsintensiva branscher så blir konjunktursvackorna mindre djupa.

Lönenivåerna är också överlag högre inte minst på grund av att som i Stockholms fall de flesta företags huvudkontor - såväl svenska som utländska - är belägna där. Fabriksarbetarna håller alltså till på andra ställen runtom i landet, med kraftiga påföljder för det kapital som betalas in till staten där i form av skatter. Ingen beräkning verkar heller ha gjorts beträffande vad stockholmarna får gratis i form av färdigutbildade lantisar som kommer till storstaden. Plus flera andra parametrar användbara i sammanhanget som inte behöver upprepas här.

Det går att fråga sig vad syftet är med att torgföra åsikter av det här slaget. En politik för hela landet kan det knappast vara, snarare sår det split bland medborgarna. Låt gå för att förhållningssättet är naivt men är alla stockholmare beredda att godta det för det? Jag är inte så säker på det. Tack Stockholms handelskammare men den dylik information klarar vi oss utan.

Plötsligt intresse för Finland

Finländarna går till val idag. Vanligtvis är intresset inte så stort i Sverige för vad som händer i våra grannländer. Utom förstås när det är fråga om att klanka ned på något som inte passar svenska normer av hur ett bra eller gott samhälle ska vara ordnat. Danmark har utifrån gängse svenska måttstockar kommit att omvandlas till ett dåligt land att leva i. Detta trots att danskarna utsetts till världens lyckligaste folk enligt en studie. Skälet till detta är naturligtvis den parlamentariska situationen där som gett visst inflytande åt Dansk Folkeparti. Nu har Sannfinländarna seglat upp som en motsvarighet till Dansk Folkeparti. Svenska journalister har dock varit noga med att påpeka att Sannfinländarna inte går att jämföra med Sverigedemokraterna. På deras program står EU-motstånd, enspråkighet och kritik mot invandring men också en del välfärdsfrågor. Tillåt mig att påstå att intresset för valet i Finland ändå har något att göra med att finländarna kanske visar mer acceptans och förståelse för ett nationalistiskt sinnat parti än svenskarna. Tänk om Sannfinländarna dessutom får ingå i regeringen, hur ska det då gå? Merit Wager, en av få svenska journalister, dock med finländsk anknytning, har försökt ge en förklaring till varför det till synes omöjliga i Sverige kanske kan komma att ske i Finland. Wager menar att i Finland ser politikerna i första hand till nationens bästa under det att i Sverige väger partiernas enskilda maktintressen över. Man har därutöver personvalsinslag i Finland, något som ger helt andra möjligheter till ansvarsutkrävande av politikerna än i vallistornas Sverige. Om Sannfinländarna får ingå i regeringen kanske det finns att lära något i Sverige. Det kanske går att prata med Sverigedemokraterna i alla fall. Ylva Johansson har redan provat.

Sanningens minut närmar sig

I onsdags bar finansministern fram vårbudgeten. Större delen av den borgerliga pressen har hyllat Anders Borgs insatser hittills till nästan astronomiska dimensioner. Och 2018 ska visst svenska staten vara skuldfri enligt prognoserna. Jag har lite svårt att förstå egenvärdet i att en stat inte ska belastas av någon skuld. Och varför kritiken är så lam mot att Sverige är på väg mot en spansk situation där statsfinanserna är goda men företagen och hushållens skuldsättning gått över styr. Utöver detta hotas Allianssamarbetet med denna bäst-i-klassen-politik. Folkpartiet med Carl Hamilton i spetsen är på väg att tröttna och efterlyser mer satsningar på infrastruktur och slopad värnskatt bland annat. Opposition och fack är inne på liknande tankegångar. Min gissning är att Anders Borg har det betydligt hetare om öronen inom sisådär ett år. Till detta kommer problemen med det konstant oförändrade utanförskapstalen som numera från Allianshåll övergått till att behandlas som ett rent arbetslöshetsproblem. Ungefär som på Perssontiden.

Klart med nästa landshövding i Norrbotten snart?

Avgångskrav på Maud Olofsson har väckts i veckan, och idag hävdar Dagens Industri att hon känt till Vattenfalls omdiskuterade fallskärmar. En inte alltför vågad gissning är att det från mediahåll kommer att ägnas mycket uppmärksamhet åt Olofsson framöver. Hon har tagit lätt på den interna kritiken på resa någonstans. Intrycket är att hon som vid tidigare tillfällen det hettat till håller sig undan. Så länge hon hade partiet i ryggen gick detta bra men nu har omständigheterna drastigt förändrats. K G Bergström har identifierat två allvarliga misstag av Maud Olofsson ifråga om ledarskapet, det ena att hon i stil med putinskt maktutövande börjat lägga sig in vem som ska blir hennes efterträdare. Det andra är att klamra sig fast vid posten precis som föregångarna Thorbjörn Fälldin och Olof Johansson. Norrbottens landshövding Per Ola Eriksson fyller folkpensionär i höst, så det jobbet är ledigt om PO vill sluta. Maud Olofsson har kunskap och erfarenhet av förhållandena i Norrbotten genom jobb på Hushållningssällskapet där och som CUF-ombudsman i regionen. Kvalifikationerna för denna tjänst kan därmed anses uppfyllda, och starta eget behöver Maud inte göra som hon sagt sig vilja göra om hon blev arbetslös.

Tungt i riksdagen för Mi(ni)ster åtta procent

Det var högst påtagligt igår att se vilka svårigheter finansministern hade att försvara och förklara sin politik. Arbetslösheten har mer eller mindre bitit sig fast på åtta procent, jobbskattereformen betalar inte sig själv genom att fler inte kommer i arbete än prognosticerat. Ännu ska väl inte Anders Borgs försök att få bukt med det utanförskap han och hans regeringskollegor vann valet på 2006 dömas ut. Men snart har han bara tre år på sig att komma upp till bevis. Den i politisk taktik mycket kompetente Göran Persson satte på sin tid också i likhet med Borg upp mål ifråga om arbetslösheten. Den skulle ned så och så mycket. Målsättningarna refererades så ofta att de till slut togs till intäkt för något faktiskt utfall, vilket gjorde att förra S-regeringen kunde sopa frågans allvar under mattan när det drog ihop sig till val. Anders Borg är sannolikt medveten om denna lyckade taktik. Skillnaden mellan Borg och Persson var dock att den förstnämnde investerat hårt i att bryta utanförskapet och att predika arbetslinjen. Det kan med tiden visa sig vara ett för högt pris när det börjar dra ihop sig till strid om regeringsmakten igen.

Räddningen för Kalix?

I en föränderlig tid när det mer och mer handlar om överleva på den globala arenan snarare än inom ramen för nationalstaten går det ibland att fundera över en del kommuners överlevnads- och utvecklingsmöjligheter. I Norrbotten finns det fjorton kommuner, var och en med skilda förutsättningar att profilera och marknadsföra sig. Bäst förutsättningar torde Luleå och Piteå med dess satellitkommuner Boden respektive Älvsbyn ha. Här finns en väl utvecklad tjänstesektor men också industrier samt ett vitalt näringsliv i övrigt. Haparanda har från att ha varit en riktig kriskommun seglat upp som en dynamisk kraft som inte behöver ordas vidare om här. Av de andra två tornedalskommunerna är Pajala också på gång genom gruvetableringen där även om det segar lite med starten. Malmfältskommunerna Kiruna och Gällivare upplever också en boom tack vare de höga järnmalmspriserna. I morse hörde jag också att brytvärd malm finns i Jokkmokk, något som skulle kunna innebära ett lyft där. Arjeplog bland fjällkommunerna har sin biltestverksamhet medan Arvidsjaur har goda utvecklingmöjligheter men kanske ännu väntar på det där riktiga genombrottet. I likhet med Överkalix finns där en storslagen natur som turistentreprenörer kan exploatera. Återstår då kustkommunen nedanför som oftast har en tendens att förblekna i olika sammanhang. I Kalix sattes tilltro till att orten skulle kunna bli ett ställe där många kunde stanna till på vägen till Haparanda och IKEA. Högst pliktskyldigt uppfördes därför en galleria där. Någon vidare succé blev emellertid inte denna, allmänt talades det om för höga priser. Kommunen har också besvärats av problem med kvalitén på skolan, något som verkar har gjort att en del valt bort Kalix som bostadsort. Till råga på allt har kommunpolitiken hämmats av klanstrider, vilket gett argument för en sammanslagning med någon annan kommun. Någon dundermedicin för att hjälpa Kalix kan jag inte erbjuda men kanske kom Olle Palmlöf tidigare med en tänkvärt förslag. Han lanserade något skämtsamt i TV-programmet På Spåret benämningen "Happy Kalix" på orten. Satt i relation till marknadsföringsstrategier är inte propån så dum då vad som säljer kan uppkomma ur vad slags knasigheter som helst. Under alla omständigheter blir inget bättre av att hänga läpp och vara negativ. Kanske kan också Kalix hitta sin plats i en gränslös värld?

När idrott blir allvar

En gammal gymnastiklärare har hamnat ordentligt i hetluften. "Osten" Bergström anklagas för rasistiska uttalanden under en match i den tuffa semifinalserien i ishockey mellan Skellefteå och Luleå. Tonläget mellan anhängarna i respektive lag var emellertid redan innan ganska uppskruvat, så jag undrar om inte det Osten sägs ha sagt eller skrikit lika gärna kan vara påhitt avsedda att användas i matchen utanför banan. Annat som talar emot anklagelserna är min egen subjektiva uppfattning i sammanhanget. Jag uppfattade Osten som en rätt jovialisk person, i alla fall i rollen som lärare. Och eftersom jag också var med på en resa från skolan där han var ledare var vi några som lärde känna honom lite mer än de andra eleverna, och någon omdömeslös gaphals har jag minst av allt anledning att tro att han är, även om det i stridens hetta kan koka över för nästan vem som helst. Det hela har också fått orimliga proportioner genom att huvudsponsorn SSAB hotat att dra sig ur samarbetet med Luleå Hockey. Om en grundlig utredning kan konstatera att Osten inte vräkt ur sig det han lastas för, har sannolikt den som mest eldat på den här historien, journalisten Jonas Fahlman, gjort sitt som sportkommentator.

Varför inte 10 000 läkare?

Ett drygt hundratal medicinskt orienterade män och kvinnor anklagar idag regeringen för att skada andra genom sin politik med att försöka få tillbaka långtidssjuka till arbetslivet. Gunnar Axén gör rätt i att fråga om debattörerna glömde att sätta ut partibeteckning. Genom googling på namnen har han kunnat konstatera att vänsterkantring råder bland dessa bara genom att gå igenom de första i ordningen bland undertecknarna. Själv har jag personlig erfarenhet av en av de som skrivit under, den här gången uppträdandes under beteckningen "psykiatrispecialist". Frånsett ett närmast totalt ointresse för andra än de som överensstämde med hans egen problembild, så hade denne åt mig inget annat att erbjuda än mediciner och tomt prat i kombination med meningslösa monologer. Rebilitering fanns inte på kartan, konstigt nog trots att finansiella resurser fanns tillgängliga. Så småningom tog jag mig lös från denna misslyckade existens, men inte utan att ha straffats i form av elaka journalanteckningar. Dessförinnan hade jag i Journalens Namn behandlats i så kränkande ordalag att det säkerligen hållit för ett åtal om det skett ute i det öppna samhället. Det går givetvis inte att generalisera utifrån ett enda fall, men faktum är att jag tror att det verkliga intressena bakom kritiken mot sjukförsäkringsreformen inte endast låter sig fångas i en omsorg om "patienter". Då ovanstående också numera bedriver "eget" är det kanske inte heller så intressant med alltför många odiagnosticerade patienter. Detsamma torde gälla läkare överhuvudtaget eftersom överutbud på dem råder och arbetslöshet lurar i bakgrunden om diagnosticerandet börjar avta hos världens friskaste folk. Och hur många känner egentligen till att bedömning av behovet av tvångsvård är möjligt att lägga ut på entreprenad genom att dessa själadoktorer som verkar på privat basis har möjlighet att teckna kontrakt om detta med landstinget? Att drämma till med självutnämnd arbetsförhetsexpertis i stort antal i syfte att argumentera mot något som strider, som det verkar i många fall, mot ens egen personliga uppfattning främjar knappast de som hamnat utanför. En ung människa som drabbas av förtidspension till följd av medicinisters personliga ointresse kan nog sägas vara lika allvarligt som att drabbas av en riktigt svår sjukdom.

Upplyftande med Västerbottensnytt

Den som är uppe tidigt kan ta del av andra regionala sändningar än den från den egna regionen. SVT sänder från klockan 6 ungefär nyhetsprogram från olika delar av landet. I morse visades Västerbottensnytt bland annat.

Tidigare ingick i Nordnytt de regionala nyheterna från både Västerbotten och Norrbotten. När programmet delades upp tyckte någon att det var bra att slippa "dödköttet från Västerbotten". Det tyckte aldrig jag, och styrkt i min uppfattning om detta blev jag i morse. Nyheterna och reportagen från Västerbotten är uppfriskande och intressanta och inte alls någon död information för de som bor längre upp på Bottenvikens västra sida. Möjligen sårar de någon som är upptagen med sig själv och som retar sig på att det finns företeelser i det egna närområdet som har en annat världsbild än en själv.

En återfusion av Nordnytt och Västerbottensnytt skulle sannolikt ge en injektion till etermedia i nordligaste Sverige. Då är sannolikheten också stor att de ledsna reportrarna på Nordnytt - förutsatt att inte självupptagenheten sätter stopp - blandas ut med lite muntrare tongångar. Tidigare i vinter har Nordnytt-redaktionen bekymrat sig mer för om Luleå Hockey ska missa slutspelet när det hela tiden istället handlar om hur laget ska lägga beslag på en av de fyra topp-placeringarna i serien. Pessimism kan uttryckas otydligare. Till sist: glöm inte något delat landskap mellan Västerbotten och Norrbotten inte existerar i officiell mening.

De som inte fått jobb då?

Igår var det Alla Borgarungars Dag. Statistik från Svenskt Näringsliv som visade på skillnader i ingångslön beroende på vilket universitet man tagit ut sin examen från var givetvis mumma för karriärister av diverse slag. Kritiken mot detta sätt att mäta framgång för respektive lärosäte lät emellertid inte vänta på sig. Bland många kommentatorer var meningen att utredarna inte gjort skillnad mellan korrelation och kausalitet, och inte minst, att individens egen förmåga nog spelar större roll än var studierna bedrivits.

Och visst är det väl så. Den som studerat vid ett perifert beläget universitet där han eller hon är uppväxt och bosatt och vill bo kvar på hemorten kan ganska säkert räkna med lägre lön än den som väljer att flytta till en hetare arbetsmarknadsregion med allt vad det kan innebära av lönerace. På samma sätt behöver en hemkär stockholmare inte bekymra sig om lönenivån på orten om denne väljer att bo kvar. Summa summarum: det är vilseledande att tala om ingångslöner i relation till studieort annat än i syfte att visa upp ett falskt yttre.

Vad som borde diskuteras desto mer än hur mycket pengar som ska tjänas från första dagen på jobbet är hur fler akademiker ska få in en fot på arbetsmarknaden. Högskoleverkets årliga granskning av hur examinerade som etablerat sig på arbetsmarknaden ett och ett halvt år efter examen visade senast på att bara 80 procent har jobb. Notera "har jobb", inte om de jobbar med det de utbildat sig till. Passande nog, går det att säga, kontrade Svenskt Näringsliv igår sig själva med uppgifter om att endast 6 av 10 studenter 12 månader efter examen har ett jobb de är kvalificerade för.

Det här är uppgifter som borde vålla huvudbry på Utbildningsdepartementet. Befogat är att fråga sig om ansvarig minister Björklund är så särskilt intresserad av de här frågorna. Han avvecklade posten som högskole- och forskningsminister och har stått i riksdagen och sagt att det är bättre att folk exempelvis studerar vid någon högskola än "gör ingenting". Traditionen från tidigare S-ministrar fullföljs därmed genom att högskolorna tillåts användas som arbetsmarknadspolitiska dragspel. Istället för att försöka begränsa utflödet att akademiker på arbetsmarknaden som ändå inte får användning för sin kompetens ges alltså grönt ljus för en fortsättning av denna misslyckade politik sedan flera år. Allt under det att högsta prioritet istället borde ges åt att finna en modell balansera tillgången mot efterfrågan.

Veckans skvallergubbe

Det hör till tråkigheterna i livet att ibland behöva konfronteras med personer som fastnat i utvecklingen för länge sen. Häromdagen befann jag mig på ett köpcenter då en man som verkade något bekant tydligen observerat mig och kommenterade detta till en medföljande kvinna. Tänkte inte mycket mer på det, alla kan man inte känna igen.

Desto underligare blev det när jag cirka 20 minuter senare efter att ha gjort de nödvändiga inköpen i affären upptäcker att samme man står och väntar utanför kassan. När jag plockat varorna från bandet börjar karln mer eller mindre springa efter mig och halvt högt ropa mitt namn. Jag stannar då och någon som jag ska minnas som "Evas pappa" börjar fråga ut mig om diverse ting.

Jag vet inte om jag någonsin tidigare talat på tu man hand med personen ifråga som jag efter att ha rekapitulerat en del minns från min barndom som han som alltid blängde ilsket åt alla bilar som passerade hans hus. Han skulle visst vid något tillfälle ha lovat att misshandla en kompis åt mig för hans hastighetsöverträdelse enligt sina egen privatpolisnorm.

Hans dotter gick i min klass på högstadiet men det är en person jag knappt talat med sedan den tiden (30 år sedan!). Man kan fråga sig varför jag skulle minnas det, varför det finns anledning att helt plötsligt intressera sig för mig och vad jag har för mig. Jag tror att huvudanledningen är att det går omkring så många besvikna och halvt deprimerande människor som inget annat har att göra än att skvallra och tugga om gammal skåpmat. Bitterheten över inte ha gjort något avtryck i livet blir till slut något som hinner i fatt dem. Kvar återstår att klamra sig fast händelser i det förgångna. Säga vad man vill om detta men friskt är det fan i mig inte.

"Stadsvetare vid Lindköpings universitet"

För någon månad sedan passerade jag en hylla på Kulturens Hus i Luleå där det stod en rapport uppställd som behandlade "effekterna av byggandet av Kulturens Hus". Intresserad greppade jag den lilla boken för att läsa lite grann. Ganska snabbt avtog dock läslustan när jag kom till en lista med intervjuvade. Där fanns nämligen med en "stadsvetare vid Lindköpings universitet".

Av skäl som inte nödvändigtvis har att göra med bristande begåvning eller dyslexi kallas ibland statsvetare för stadsvetare. Men att stava staden Linköping som Lindköping måste sannolikt tas till intäkt för att det saknas något väsentligt bakom pannbenet. Lägg därtill att rapportförfattaren är disputerad forskare från Luleå Tekniska Universitet så blir problemet av mycket brydsam karaktär.

Att nästan dagligdags snubbla över dylika fadäser som kommer ut från LTU gagnar varken forskningens ställning i Norrbotten eller i stort. Att vi har för många universitet står allt klarare för var dag som går. Såvitt inte några regionalpolitiska företrädare är beredda att med näbbar och klor börja slåss för universitetets överlevnad så lär lärosätet i Luleå stå först i raden bland landets lärosäten som mister sin status.

Dags att vidga utanförskapsbegreppet

Svenskt Näringsliv har kommit med en rapport som visar att bara omkring hälften av de som forskat och examinerats kommit med resultat som gett de eller någon annan jobb. Och bara var sjätte forskare har bidragit med forskning som renderat i nya produkter eller tjänster.

Det här borde vara skrämmande läsning för alla beslutsfattare som länge agerat som att forskning är något som under alla omständigheter bidrar till tillväxten. Studien visar dock att de forskare som samarbetat med företag under utbildningstiden skaffat sig mycket bättre möjligheter att etablera sig på arbetsmarknaden.

Det sistnämnda konstaterandet borde vara skäl nog att baka in doktorander i det av regeringen omhuldade utanförskapsbegreppet. För den korrekta benämningen på en som doktorerar är nämligen forskarstuderande. Och en som studerar och söker jobb samtidigt har onekligen det lättare att komma in på arbetsmarknaden visar det sig. Det finns ingen anledning, vare sig för samhällsnyttan eller de som söker personlig utveckling, att fortsätta med att låta FoU-politiken inriktas på att skapa skyddade verkstäder för egensinniga individualister som ändå inte riskerar något med egna medel. Det är dags att vidga utanförskapsbegreppet också till forskarna.

Anledning till oljeoro

Den demokrativåg som för närvarande tycks svepa fram över arabvärlden för inte bara gott med sig. Osäkerhet kring oljeleveranserna har fått priserna att stiga, åtminstone i det korta perspektivet.

Det är svårt att uttala sig om vad för slags styrelseskick som kommer i de störtade diktaturernas ställe. Fullvärdiga demokratier någonting i stil med de som finns i Västeuropa kanske inte går att ställa i utsikt i brådrasket. Men mjukt religiösa partier liknande turkiska AKP förefaller väl inte som alltför osannolika alternativ som statsbärare rätt snart.

Oljesuget lär påverka den fortsatta utvecklingen, förhoppningsvis inte till men för de frihetstörstande krafter som satts i rullning.