Det börjar lukta Stålverk 80-dröm lång väg

Gruvan i Kaunisvaara utanför Pajala ska enligt medieuppgifter igår kanske snart dra igång. Detta med hänvisning till de höga malmpriser som råder för dagen. Att priset på malm fluktuerar kraftigt och just var anledningen till att hela projektet havererade för några år sedan verkar inte föresväva kommentatorerna. Ej heller har de lyssnat till nationalekonomer vid Luleå Tekniska Universitet som i ett tidigt skede framhöll risken med gruvsatsningar när gruvyran i Pajala satte igång. För detta har Luleåekonomerna bland annat fått stöd av industrimannen Carl Bennet som också påpekat med vilka oerhörda risker gruvprojekt är förenade.

Ni får ursäkta mig, men det här börjar lukta Stålverk 80-dröm lång väg. Även detta projekt närdes långt efter att det slutligen kapsejsat 1976 av sosselöften att snart skulle bygget av verket återupptas. I förnärvarande Pajalafall har den numera mer eller mindre detroniserade kraft som kallas socialdemokrati skickat ut medarbetaren Anders Sundström att prata för partiets räkning i frågan. Vad som inte framgår av Sundströms uttalanden igår är om han på något sätt är engagerad i det hela för personlig vinning, dvs har för avsikt att börja maktspela igen enligt liknande modell som gjorde att han blev utkastad ur Swedbank styrelse för knappt ett år sedan. Ej heller om det bara var någon kommentar han lämnade till en lokal journalist med anledning av att han befann sig i Luleå för att prata om Norrbotniabanan, vars förverkligande inte verkar komma igång under innevarande mandatperiod på grund av brist på pengar och politiskt motstånd.

Ehnbom stänger dörren

Det var mediavecka i Luleå nyligen. En fråga som inte verkar ha avhandlats där var öppenheten i Norrbotten. Med öppenhet avser jag då att synpunkter och åsikter får komma till tals så länge avsändaren kan ta ansvar för budskapet. Mats Ehnbom som är ansvarig utgivare på Norrbottens-Kuriren har bestämt sig för att kommentarer till artiklar i sin tidning inte ska få förekomma. Dylika ska framgent hänvisas till diverse slaskforum som det heter. Ehnbom är mest känd för en bredare allmänhet för sitt TV-framträdande med korslagda armar inför kameran i samband med att Uppdrag Granskning synade hans roll i uthängningen av musikern Stefan Gunnarsson när denna hade åsikter om det stora antalet somalier som ger avtryck på stadsbilden i Boden. Artikeln i Norrbottens-Kuriren där Gunnarsson spikades upp på korset hade lustigt nog det officiella syftet att verka för "öppenhet" i Norrbotten.

Något jag tidigt fick lära mig ifråga om nordnorrländsk historia var att västerbottningar överlag är öppna och norrbottningar dito är mer slutna personer. En sväng in på hemsidorna för Norra Västerbotten och Västerbottens-Kuriren ger absolut intrycket av att det måste ligga något i påståendet eftersom kommentatorsfunktionerna finns kvar där även om registrering krävs för att ge uttryck för åsikter. Det verkar också fästas mer tilltro till individen i Västerbotten att döma av tidningsdrakarnas publicerade material. Lite mer lättsamhet och bus också även om det finns sådant regionen som inte alls är av det positiva slaget som förbudsmentalitet och stor benägenhet att förklara brister i den egna argumentationen med meningsmotståndarens psykiatriska tillstånd.

De som läser Norrbottens-Kuriren och Norrländska Socialdemokraten parallellt har på senare tid kunnat notera att reportrar och skribenter med tidigare anställning på den ena tidningen börjat skriva i den andra. Detta kan inte annat än förklaras med än att en fusion av avisorna är nära förestående. Frågan som närmast uppstår till följd av detta är vad den nya tidningen kommer att heta. Ett annat intressant spörsmål är om den nya Norrbottenstidningen kommer att vara en med utgivning sju dagar i veckan. Framtidsutmaningen om det ska finnas kvar någon tryckt dagstidning i Norrbotten ligger emellertid på ett djupare plan. Det går nämligen inte att smälla igen dörren i ansiktet på såväl fristående debattörer som whistleblowers och hoppas på att så kallade slaskforum inte ska svämmas över av konspirationer och rykten. I förlängningen innebär slutenheten mot omvärlden bara ännu mer granskande reportage från rikshåll och slutligen kanske även den definitiva utrymningen av regionen på allt vad humankapital heter.

50 år av inte

Norrbottensteatern fyller halvt sekel i år. Institutionen är landets äldsta regionteater. Att döma av den obemärkthet som kännetecknar enrollerade vid inrättningen och deras stressade framfart på stan på jakt efter gillningar på Facebook eller annat ser det ut som om jubiléet är något som kommer att skyndas förbi eller glömmas bort snabbt.

Nyligen fick Norrbottensteatern bra kritik för en uppsättning även på riksplanet, men som det verkar slarvades chansen bort att bygga vidare på denna. Jag har hört av släktingar hur snacket gick i slutet av 60-talet när det skulle vara slut med kostymteater och in i vadmalen för att slutligen utdela den avgörande sparken mot Fjollholm. 70-talet när man skulle vara mot allting var storhetstiden för den nordligaste av landets regionteatrar. Vissa inhopp av regissörer/dramatiker som lulesonen Staffan Göthe med uppsättningar som förmådde balansera mellan att bara vara mot och ta in från omvärlden, drog teatern på 80- och 90-talet, men sedan finlandssvenske teaterchefen Erik Kiviniemis succé med uppsättningen Sugar vet jag inte Norrbottenteatern bidragit med någonting värt att poängtera. Och det är nog en tio år sedan.

Kanske kan det vara dags att avreglera Norrbottensteatern och göra den fri i så måtto att den bär sina egna kostnader. Från landets första regionala teaterscen till landets första fria regionala teaterscen om det inte redan finns någon annan sådan. Det är värt att nämna att Shakespears dramatik utvecklades ur det faktum att publiken fick bestämma.

Nödig onödig svensk höger

Greger Ekman. Bara ett namn i mängden ur kartoteket av skribenter som skriver i den svenska högerpressen. Men igår tog denne upp problemet med kommunernas skuldsättning på Norrbottens-Kurirens ledarsida. Ekman spår med stöd av prognoser från kommunernas eget kreditmarknadsbolag Kommuninvest att kommunernas skuldsättning kommer att dubbleras från dagens nivå till över 1000 miljarder år 2024. Detta att jämföra med statsskuldens omkring 1300 miljarder.

Greger Ekman följer emellertid det moderata oppositionsförbudet och nämner således vare sig huvudsaklig orsak till skuldsättningsexplosionen (massinvandring) och konsekvens av denna (systemkollaps). Allt för att hålla ihop den informella koalitionsregeringen mellan S och M. Man måste ändå fråga sig mycket den moderata strategin att köra sönder sossarna med hjälp av inflytande från vänster tål. Det är inte alls ovanligt numera att höra moderater låta som vänsterpartister (något alldeles otänkbart bara för femton år sedan). Om det var Fredrik Reinfeldts idé att göra "en svensk Merkel" av Anna Kinberg Batra, så måste nog projektet dessvärre överges. En regeringschef som dessutom tydligt deklarerat att lantisar är osmarta lär för övrigt få det tungt att regera riket.

Det alltmer tilltagande problemet för de nya moderaterna är annars att partiet riskerar att klyvas mellan SD och ett alltmer sturskt centern i en socialkonservativ respektive liberalkonservativ gren. Robustare bygge än så var inte arbetarpartiet som kanske vilade på i huvudsak tre personers karisma. Vi kan alltså stå med en regeringsoduglig höger splittrad i 3-4 delar inför nästa val om inte det som hör till politiken börjar uppenbara sig snart, nämligen en kraftfull opposition mot regeringen. Vad är egentligen den svenska högern rädd för?

Strindberg mer nödvändig än någonsin idag

Sedan en tid är mitt läsande av DN av det mer sparsamma slaget. Särskilt ifråga om de politiska analyserna där en liten klick som verkar över nationsgränser kapslat in den toleranta och upplysta tradition som tidningen säger sig stå för i någonting som kan liknas vid en svensk bygemenskap grundad på intellektuell inavel.

Jag har tidigare skrivit om Miljöpartiets kris och vad denna grundade sig på. Hur lättkränkthet kan urarta till att vilja störta regeringar, utradera nationer, ja till och med starta världskrig. Det här började förmodligen för några år sedan när DN:s skribent Nathan Shachar inledde sommaren med att begå karaktärsmord på Strindberg på grund av dennes påstådda antisemitism. Sedan dess är tidigare DN-journalisten Strindberg exkommunicerad från tidningens redaktionella material.

Om antisemitism är en företeelse som ska studeras måste den sättas in i sitt sammanhang. Strindbergs antisemitism var av närmast löjligt slag i förhållande till andra samtida internationella motsvarigheter. Ungefär som Sverigedemokraternas populistiska och främlingsskeptiska ideologi är minst saft lindrig i jämförelse med deras så kallade systerpartier i Europa.

Istället för att märka ord och rensa ut opassande från språket i texter från förr borde byggas vidare på det i materialet som kan sägas vara i en upplyst tradition. Annars blir det som när Nathan Shachar kastar ut det med badvattnet. Strindberg är även en måltavla för feminister, "kvinnohatare" som han kallas. Sanningen är att Strindberg var en mycket radikal jämställdist för sin tid. Den som säger något annat har inte sett hans äktenskapsdramer. Strindberg motsatte sig heller inte att kvinnor började ta för sig i politiken och på det ekonomiska området på 1880-talet men menade att dessa därmed också fick vara beredda på att axla det ansvar som var ålagda de män de skulle ersätta.

Slutligen var måltavlan för Strindbergs feministkritik blåstrumpan eller kulturkvinnan (rödstrumpan var inte uppfunnen vid denna tid), som hade starka män bakom sig. Förmodligen är det på detta de feministiska Strindbergshatarna hänger upp sig på. Alltså att de inte har något eget att komma med.

En av de sista proggarna

Igår gjorde musikern Björn Sjöö ett framträdande på Kulturcentrum Ebeneser med anledning av att han har gått i pension som lärare. Precis som sin pappa valde han läraryrket, med skillnaden att Björn valde musiken istället för gymnastiken att undervisa inom. Kulturcentrum Ebeneser är en lovvärd satsning i Luleå som sponsras av kommun och landsting bland annat. Om inte annat för att betala av den skuld man tycker kommunen borde ha för att en gång i tiden ha drivit ut den lokala baptistförsamlingen från stans centrum till ytterområdet Björkskatan till en annan gudstjänstlokal där. Att inte grävskoporna gett sig på den gamla Ebeneserkyrkan (ännu) måste ändå andas optimism, och det går att förmoda att kultursatsningen i lokalen innebär att den anses ha ett högt kulturvärde.

Björn Sjöös storhetstid inföll i huvudsak på 70-talet som medlem i bandet Rekyl och i musikkollektivet Anton Swedbergs svänggäng. Det finns givetvis många andra proggare från 70-talet i stan som gått i eller håller på att gå i pension. En del har också flyttat för ganska längesedan. Men Björn Sjöö är  nog den mest framträdande. Frågan måste ställas: har proggen i luleåtappning från storhetstiden för fyrtiotalet år sedan utvecklat musiklivet på orten sedan dess? Jag är benägen att svara nej. Sjöö & Co har inga efterföljare som sticker ut (eventuella 90-talsexempel är försumbara). I takt med att andra jobb än kroppsarbeten ersatts av andra mindre betungande har tjänstesektorn expanderat. Ett gäng lärare, företrädesvis verksamma vid Luleå Tekniska Universitet (ja det är så akademien på orten kallas), ägnar sig åt jazzmusik på fritiden. Men detta är på samma nivå som andra ägnar sig åt att kasta boule eller pimpelfiske.

Musiken har alltså gått i stå i staden som jag tycker borde kallas Brändö (och redogjort varför tidigare). Kanske är det därför det är så svårt att få mer kända artister till staden, eller också beror detta på floppen med det nya kulturhuset som utvecklats till ett eventtempel för de som betalar mest. Processer ska byggas underifrån och det var något proggen tog fasta på. Kanske något att fundera över för de som styr i Luleå idag. Åsikter och beslut som serveras på bricka åt medborgarna gagnar inte alls kulturlivets utveckling och skyndar egentligen bara på utflyttningen från kommunen som inte kan vägas upp av inlandsinvandring.

Är möjligen Finland och Norge intresserat?

Igår dog definitivt frågan om en norrländsk storregion. Jämtland ska inte vara med i den fortsatta processen mot regionförstoring i norra Sverige, som egentligen bara är ett armviftande från regeringens sida i syfte att visa sig stark och handlingskraftig, fastän närmare sanningen ligger är att den inte förmår eller vill lägga förslag de kan få majoritet i riksdagen för försåvitt inte oppositionen släpper igenom dem.

Det finns alltså inget stöd för en regionreform syftande till större landsting, varken i riksdagen eller bland folk i allmänhet för den delen. Den jämtländska rödhögern vill inte vara med i vare sig en storregione eller underordna sig Stockholm eller Bryssel. Mantrat är nej, nej, nej! Liknande tongångar hörs från Norrbotten, vars sjukvårdsparti ägnat hösten åt namninsamlingar i syfte att stoppa de storregionala planerna.

Skäl finns för påståendet att norra Sverige eller Norrland håller på att gå ur Sverige. Jämtarna skulle kunna vända sig västerut och "åter" ingå i ett norskt Öst-Tröndelag, under det att Norrbotten (med nuvarande Västerbotten som påhäng) skulle kunna gå ihop med finska Österbotten som förr. Kvar av Norrland blir då Ångermanland, Medelpad och Hälsingland. Den sistnämnda skulle definitivt inte ha något emot att ingå i ett Stor-Svealand tillsammans med gästrikarna. Ångermanlänningarna och medelpadingarna skulle kanske med lite övertalning kunna göra jämtarna sällskap till Norge.

Hela den senaste vändan med regionreformering av Sverige har egentligen bara ställt till det. Vill vi ha kvar ett Norrland inom Sverige är det nog dags att börja med att reformera länsstyrelserna, och sedan gå över till att avveckla landstingsfullmäktigeförsamlingarna. Högspecialiserad hälso- och sjukvård till staten och primärvården till kommunerna? Varför tjafsas det så mycket och varför vill ingen ta sig an uppgiften för århundradets reform?

De ogifta högutbildade kvinnorna

I skrivande stund pågår röstningen i det amerikanska presidentvalet. I ett tidigt skede ställde så gott som hela det svenska politiska och journalistiska fältet upp bakom demokraternas kandidat Hillary Clinton. Det inledande positiva argumentet att hon skulle bli USA:s första kvinnliga president, urvattnades med tiden till att hon är det minst dåliga alternativet till republikanernas kandidat.

SVT:s förvuxna knattereporter Erika Bjerström har som ingen annan representerat denna utveckling. Kulmen nåddes sannolikt i helgen då Bjerström i ett inslag intervjuade och skildrade "såna som normalt borde rösta på Clinton men väljer Trump", nämligen de arbetslösa vita männen. Den andra änden av problemet, de ogifta högutbildade kvinnorna, som är en annan märklig alltmer växande företeelse i västerländska samhällen, intresserar inte Bjerström. Vi märker emellertid av dem, inte minst i Sverige, dock inte på ett sätt som att gruppen pekas ut (svenska karlar är snälla men samtidigt belagda med munkavle av den statsfeminazistiska ideologin som ska hämnas oförätter i det förgångna istället för att gemensamt uppnå målet jämställdhet).

Bjerström & Co riskerar att vakna upp imorgon om de fått eller velat sova något med Donald Trump som segrare i presidentvalet. I annat fall blir det ändå fråga om kaos eftersom Trump inte lär respektera valresultatet. Med tanke på kompetensen och lämpligheten hos presidentkandidaterna vore det bästa kanske om kongressen utsåg en president istället för att låta valresultatet gälla. Det ska visst gå att arrangera på något sätt men för mig okänt exakt hur.

En lämplig symbol för staden med möjlighet till revidering

Vid infarten norrifrån till den ort som bär det officiella namnet Luleå men vars lämpligare benämning jag tycker borde vara Brändö med hänvisning såväl till stadens storlek som läge och historia, har en skulptur av det mer uppskattade slaget ställts upp. Den har i folkmun fått namnet Rostbollen, vilket inte bara uttrycker lokalbefolkningens sinne för humor, utan också kan ses som en metafor för den golfboll en slagkraftig hanterare av klubba kan skicka bort utom syn- och räckhåll.

Rostbollen är såklart en symbol för kommunens största arbetsgivare SSAB, vars produktion består av stål som rostar i utomhusmiljö. SSAB:s ställning i Luleå har med åren avtagit sedan det gamla NJA satte igång sin verksamhet efter andra världskriget slut. På det politiska planet avspeglar sig detta först och främst i att "metallarnas" makt i fullmäktige och nämnder inte är lika uttalat som tidigare. Inom ekonomi och arbetsmarknad har det inneburit att Luleå Tekniska Universitet (ersättningen för den uteblivna satsningen på Stålverk 80) seglat upp som den starkaste kandidaten till att ta över SSAB:s roll som kommunens huvudarbetsgivare.

Lite tråkigt är detta (även bortsett från kritik som kan riktas mot Luleå Tekniska Universitet för kvalitetssvaga utbildningar och mycket forskning som knappast alls bidrar till mänsklighetens förbättring), eftersom en jättearbetsgivare avlöses av en annan. Kvar blir problemet med få medelstora företag i Norrbotten som i regel är mer uppskattade än stora produktions- och utbildningsenheter av såväl näringsliv som arbetstagare. När det blir läge kanske det blir dags att slå iväg rostbollen en dag. Frågan är om det som kommer istället i rondellen blir en bättre symbol för staden.

Föreläsning vid övre Norrlands Rio Grande

I helgen var jag ned till Skellefteå för att ta del av en utställning om Anna Odells vid det här laget ganska kända och uppmärksammade examensarbete och en föreläsning med nämnda person. Den gediget utförda utställningen innehöll såväl intervjuer med vårdpersonal inför den spelade psykos Anna Odell aviserade skulle genomföras inom ramen för konstprojektet som hur media följde upp hela historien i form av tidningsklipp. En "epilog" i form av en film där allting sammanfattades - eller ska vi säga gav upphov till ytterligare frågor åt betraktaren att döma själv - avslutade utställningen parallellt med en bildskärm med texter från rättegången mot Odell. En bältessäng ingick även i installationen och ett bandat raseriutbrott med en läkare när det uppdagades att Anna Odell bara fejkat sin sjukdom, samt en tio minuter lång film med själva gripandet.

Installationen, som väl kan sägas vara en ompaketering av en händelse som inträffade 2009, har redan refererats, kommenterats och recenserats i andra medier då den ställdes ut förra hösten och sistlidna vintern på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. Varför den i somras dök upp i Skellefteå är svårt att säga, men kanske ville konstnären ta den ut till folket från de icke-verklighet den ansetts skildra enligt vissa. Annars är Nordanåområdet där utställningen förlades ett idealiskt område för kulturmöten, inte minst med övre Norrlands Rio Grande nedanför med hallonsnår ned mot älven och tillhörande hälsostig. För egen del blev jag mest upprörd över att få avlyssna de nedlåtande instruktioner vårdpersonal hade att komma med när Odell presenterade sin planer för dem. Istället för ett enkelt "jaha", som kanske ett yrkesproffs skulle ha svarat på frågan blev det moraliserande omdömen och ifrågasättanden istället för kanske helt enkelt fråga om Odell hade tillräckligt på fötterna för att genomföra sin idé, rent juridiskt vill säga.

Den rättsliga sidan av saken var också det Anna Odell ägnade större delen av sin föreläsning åt. Hon blev ju faktiskt dömd på två punkter i tingsrätten, men det är kanske ointressant eftersom hela historien redan hade marinerats i så mycket politik och debatt innan rättegången mot henne genomfördes. Jag ser det hela som en form av skådeprocess, med fri möjlighet att välja sida för vem som hade rätt eller inte. Med andra ord så tar jag inte ställning i huvudfrågan, om det var rätt av Anna Odell att genomföra projektet. Däremot skadade det inte att maktstrukturerna som finns inom vården blottlades och inte minst det ansenliga drag av amatörism som vidlåder den psykiatriska vården som kom fram i den spektakulära konstinstallationen. Det var också något jag framförde till Anna Odell efter föreläsningen tillsammans med en del andra egna negativa erfarenheter från psykiatrin bifogad med en inbjudan till en poddradiosändning jag avser starta framöver (få se hur det blir med det).

De borde skämmas, inte sörja

I torsdags hölls begravningsgudstjänst för förre statsministern Thorbjörn Fälldin i Härnösands domkyrka. Önskemålet från den avlidne var dock att begravningen skulle vara av mer blygsam karaktär, kanske tänkt att hållas i Högsjö kyrka nära södra fästet på Höga kusten-bron där Thorbjörn ska ha sista vilan.

Det var på grund av det stora intresset inte minst från flera av samhällets potentater som domkyrkan nu kom att användas som gudstjänstlokal för begravningen. Nuvarande statsministern, den närmast föregående samt nuvarande centerledaren och den föregående till denna syntes bland begravningsgästerna. Och inte minst flera andra aktiva och inaktiva politiker.

Men nog var det upprörande att avhöra hur flera av dessa stod och hyllade såväl Fälldins politiska gärning och person samtidigt som alla vet att de minst av allt tagit efter något av de ideal han stod för. Värst var att höra Maud Olofsson som var den som införde bruket att en partiledare ska ha kvar arvodet från partiet även för det fall när samma person sitter i regeringen med lön från denna tjänst. Hennes efterträdare tog över modellen. Maud Olofsson var också den som släppte in den nyliberala klick som för närvarande kapat centern. Det parti som i många stycken var den främsta företrädaren för småfolket på landsbygden är idag en storstadshistoria som egentligen bara överlever tack vare det kapital som byggts upp genom centerrörelsens producentverksamhet.

I dagarna har Fredrik Reinfeldts bidragslinje synats ordentligt genom dennes "pension" från statsrådstiden som utgått samtidigt med överskott från egen rörelse. Göran Persson använde sig av samma arrangemang när han slutat som statsminister, skillnaden består egentligen bara i att Reinfeldt dragit in mer pengar på bidrag parallellt med "arbete".

De med dylik syn på politiska uppdrag borde inte sörja vid Thorbjörn Fälldins kista. De borde istället skämmas för sitt folkförakt och sina eminenta förmågor att alltid sätta sig själva i främsta rummet. Sällan har väl demokratin i landet känts så hopplös som när en av de sista ur de gamla politikergenerationen gått ur tiden och begråts av en kör av hycklare i ordets egentliga bemärkelse.

Gröning på fel spår

Det är närmast upprorisk stämning på gång i norra Sveriges inland efter det förmodade beslutet att flytta administrativa tjänster inom Vattenfall från Jokkmokk. Det brukar heta att Jokkmokk är den kommun i landet som levererar mest till övriga landet i förhållande till vad man får tillbaka. Om det ska betraktas som om kommunen "plundras" när det i stort sett bara är ett antal generatorer som står och går och övervakas och underhålles ibland kan ifrågasättas, men okej, varför kan inte Vattenfall låta en del av sin verksamhet förläggas till den ort varifrån strömmen härrör? Lokalhyrorna kan inte vara särskilt höga, inte heller driftskostnaderna i övrigt för att ha kontor i Jokkmokk. Det skulle väl vara svårigheten att rekrytera kompetens till verksamheten på en perifer ort men det verkar inte heller vara något problem i det här fallet.

Lotta Gröning har gjort en regionalpolitisk grej av det här, förmodligen med det underliggande syftet att förhindra väljarflykt från hennes parti (socialdemokraterna), som går så långt som till att kräva folkomröstning om utträde för "Norrland" ur Sverige efter skotskt mönster inom Storbritannien. Jag ska ge ett motargument till en sådan propå.

Norrland är ingen sammanhängande del av Sverige med en gemensam identitet. Landsdelen utgörs av åtta landskap, omnämnda första gången under Engelbrektsupproret under namnet "Norlanden". I pluralis alltså. Och så har det fortgått. Någon utveckling liknande den med fallet Småland som i början kallades de små landen skedde aldrig i norra Sverige. Visst är hälsingar överlag ganska självmedvetna och en viss trotsighet finns även hos medelpadingar och ångermanlänningar. Jämtar är också ganska självmedvetna med sin president och republik, men bara på pappret. Norr-och västerbottningar definierar sig hellre i förhållande till vad de är mot, ett drag de delar med de faktiska jämtarna. Går man till forskningen så finner vi att kanske Norrland skulle kunna ingå i den norske statsvetaren Stein Rokkans definition av  extern periferi, längre än så går det inte att sträcka sig.

Om svensk landsbygd ska utvecklas och överleva fordras det andra ingångar än att ropa på staten. Det är i alla fall den ände av problemet jag menar diskussionen måste börja i. Vi har jobbskatteavdrag i Sverige. Ska vi införa också ett periferiboendeavdrag i landet? Fortsättning följer.

Arg på Piteå

Ronny Eriksson har avslutat sitt långa förhållande med Piteå kommun. Han är trött på att inte ha fått tillbaka lika mycket som han gett till kommunen. Och det är lätt att förstå honom.

På något sätt är Ronny Eriksson för stor för Piteå. Han var åtminstone under 90-talet en av landets främsta komiker, i norra Sverige är han nog kanske den störste av alla alla kategorier (undantaget Martin Ljung som var stockholmsbaserad under sin storhetstid).

Piteå kommun har använt sig av en av Ronny Eriksson författad refräng i en sång författad av honom men inte betalat för den förrän efter en upphovsrättslig tvist, därav uppbrottet med relationen till Piteå. Kommunen ville inte heller sponsra tioårsjubiléet av hans mötesplats Krokodil för ett par år sedan.

När en hårdkärnesosse på detta vis vill ha betalt för det han kommit på idén till och förverkligat har uppenbarligen något hänt. Kanske den före detta Haradsbon har lite av entreprenörsanda i sig utöver sedvanligt norrbottniskt gnäll om att alltid börja änden om vad man är mot.

Lägg inte ned Krokodil Ronny. Och vill du inte fortsätta så sälj ett väl inarbetat varumärke.

Mänsklighetens störste välgörare

Igår kom beskedet att förre partiledaren för Vänsterpartiet kommunisterna C-H Hermansson gått bort. Jag måste erkänna att jag trodde att hans födelseår sammanföll med lanseringen av Lenins röda terror 1918, men det visade sig vara fel. C-H Hermansson är född revolutionsåret 1917, och därmed ett typexemplar på en riktig 1900-talsmänniska.

Jag har dock aldrig hört någon självkritik från Hermanssons sida efter socialismens död 1991 (E J Hobsbawn m fl) som gått att höra från många andra så kallade intellektuella socialister, marxister eller kommunister. Kanske är det därför jag inte kan se någon mening med att ge denne person någon större uppmärksamhet i någon positiv mening i dessa dagar.

I samband med Josef Stalins död 1953 yttrade Hermansson någonting i stil med att mänsklighetens störste välgörare gått ur tiden, med ytterligare ornament på fraserna. Vid tillfället var alltså C-H Hermansson 36 år fyllda, alltså ingen oanande slyngel. Senare ska visst dessa ord ha tagits tillbaka, okänt när, varför och hur. Bekännelser under galgen har brukat vara mönstret när bekännande kommunister velat ha absolution för sina tidigare synder, och sannolikt var väl detta fallet också här.

Det finns ingen anledning att ägna särskilt mycket tid åt att studera eller analysera kommunistiska partier annat än som politiska sekter. På det hela taget bygger det marxistiska teoribygget på en felaktig modell av samhället. Det mesta av begreppsvärlden inom det utgör förresten exempel på stölder av liberala författares idéer och studier, i synnerhet på det ekonomiska området. Det är god litteratur måhända men usel vetenskap.

Ska kommunistiska partier (sekter) överhuvudtaget studeras så är det snarare varför de uppstår. Där mindervärdeskomplex frodas brukar jordmånen för kommunistiska idéer vara god. De som på ett eller annat sätt haft svårt att komma tillrätta med sin auktoritetstro är andra möjliga kandidater för att falla till föga för kommunismens frälsarläror. Rader av författare, skådespelare och annat kulturfolk samt inte minst professorer i lågstatusämnen vid större universitet, är bara ytterligare några exempel på de som inte förmått ta in att det också finns någonting som heter eget ansvar för att man hamnar där man hamnar i livet.

Socialismens död utropades alltså 1991. Men dess sporer lever ännu och aktiveras i namn av andra företeelser som identitetspolitik och vinstförbud. Det finns all anledning att vara vaksam mot detta och inte tro att vänsterns stora projekt avslutades med 1900-talet.

Problem på Riksrevisionen inte att förvåna

Det har varit ordentligt besvärligt för den som velat försvara Riksrevisionens oberoende efter Dagens Nyheters avslöjanden om förhållanden på myndigheten. Det som nog många trodde var den sista bastionen för en offentlig inrättning som kan granska andra myndigheter utan beskyllningar för att göra partiska ställningstaganden inrättar sig nu istället bland myndigheter med olika grad av politisering.

För egen del är jag inte förvånad över uppgifterna som kommit fram. Rekryteringen av personalen till Riksrevisionen har från allra första början karaktäriserats av att man velat ha pålitligt folk som gör sitt jobb. Inget utrymme för bråkstakar som Inga-Britt Ahlenius alltså. På den högre nivån har detta manifesterat sig i att riksrevisorerna hämtats från Regeringskansliet, alltså därifrån chefgranskarna har sina forna arbetskamrater och kan tänkas ha kvar lojaliteter mot, vilket inte är bra om denna del av staten ska granskas. Det här var också något organisationsforskaren Louise Bringselius påpekade när hon påbörjade ett forskningsprojekt om myndigheten för ett par år sedan.

Generellt brukar sägas att Sverige hamnar i topp i rankningar som mäter transparens och frånvaro av korruption. Men då rör det sig oftast om undersökningar som uppskattat hur det statliga oberoendet upplevts av berörda, inte hur det faktiskt är. Sanningen är den att Sverige fortfarande är ett land där före detta politisk karriär är ett icke oväsentligt inslag i ämbetsmannakårens sammansättning.

Politisk harakiri av Björklund

Almedalsveckan har dragit igång. Inte för att jag är någon större supporter av evenemanget. När det kommer till det parti som står som nummer fem i ordningen ungefär för utspel, brukar det hela så att sägas fasas ut. Intresset försvinner och inför finalen när siste man ut ska upp på scenen har politiskt intresserade, turister och andra gett sig av från Gotland.

Igår var det i alla fall Liberalernas dag i Almedalen och talade gjorde Jan Björklund. Han har gjorde den korrekta analysen att Brexit kommer att fälla sin skugga över politikerveckan. För den skull behövs det dock inte att hänga upp den egna politiken helt och hållet på britternas beslut. Björklunds slutvinjett i talet har inte alls tagit in EU-kritiken som småningom kommer att växa och även nå Sverige. En folkomröstning är i sikte också här, kanske inom två år.

Björklunds utspel igår kan ha andra orsaker än Fredrik Reinfeldts öppna-hjärtan-tal. Konsekvensen är emellertid densamma. Jag tror inte han är kvar som partiledare om ett år. Inget vidare för ett parti som står utan naturlig efterträdare. Stollan Birgitta Ohlsson är inget alternativ, ej heller Erik Ullenhag som satsar på en karriär som diplomat. Det skulle vara Cecilia Malmström då som borde ha varit den som efterträtt Lars Leijonborg, men hon sitter fast i EU-kommissionärsjobbet i Bryssel. Slutsats: det ser illa ut för Liberalerna. De är sannolikt inte längre ett riksdagsparti efter nästa val.

Vad gott kan komma ut av Brexit

Det råder för närvarande någon form av globalt undantagstillstånd efter att britterna i folkomröstning fattat beslut om nej till att fortsätta vara medlemmar i EU. I alla fall bland de "liberaler" som sett Europaprojektet som den ultimata lösningen på de avarter nationalism kan medföra.

Jag  har gått från att vara EU-vänlig till EU-skeptiker eftersom jag alltmer kommit att se på det hela som en klubb exklusiv för politiker, inget för folket. Men jag röstade faktiskt nej 1994 eftersom jag inte tyckte tillräckligt många av mina frågor inför omröstningen gick att besvara då.

Det jag kan se som positivt med britternas utträde (fler länder lär följa efter) är att det kan leda till ett omtag för politiska processer där vanliga medborgare är inbjudna. Mindre av gladiatorkamp, mera av folkrörelse och medborgarinflytande.

Inför folkomröstningen 1994 var debatten starkt färgad av den svenska finanskrisen. Beslut som fattas under press blir sällan bra på sikt. Sannolikt gick Sverige med eftersom "alla andra" gjorde det också, eller åtminstone tyckte en majoritet av väljarna det.

Förre S-statsministern Ingvar Carlsson uttryckte nära inpå omröstningen stöd för EFTA-samarbetet där bland annat Storbritannien ingick. Kanske är det läge för att skaka liv i detta nu. Jag ser inget negativt i att också Sverige lämnar om flera andra f d EFTA-länder också gör det. Låt mandarinerna i EU fortsätta sin verksamhet i en byråkrati som antar bysantinska proportioner men blanda inte in Sverige.

Vad Miljöpartiets "kris" egentligen handlar om

För tillfället verkar ordningen återställd i Miljöpartiet, om det var vad som eftersträvades. Ett av rören fick gå som vice statsminister och miljöminister efter att bostadsministern tidigare fått lämna sitt uppdrag. Frågan är om de som drog igång drevet nöjer sig med detta.

Åsa Romson fick nämligen den mäktigaste av lobbygrupp (på den internationellt-globala nivån) emot sig när hon först jämförde kapsejsade båtar på Medelhavet med flyktingar med nationalsocialismens illdåd. När hon sedan råkade säga (även förmodligen detta av obetänksamhet) att Auschwitz ligger i Tyskland, så var hennes öde beseglat. Tillsammans med Mehmet Kaplans jämförelse mellan Israels behandling av palestinier och hur tyskarna behandlade judar på 1930- och 40-talet, syntes den miljöpartistiska ideologin färdig för tippen.

En hel del representanter för politisk islam tycks ha fått fotfäste i partiet, vilket inte alls uppskattas på en del håll. De politiker i partiet som gjort påstådda snedtramp på området andra världskrigshistoria eller satsat på fel häst i Palestinakonflikten hudflängs i debatten. Senast läste jag om någon historiefadäs nye bostadsministern Peter Eriksson påstås ha gjort sig skyldig till.

Förintelseideologin skär genom alla riksdagspartier, utom kanske just Miljöpartiet. Det är tråkigt att det inte finns mer utrymme för öppen debatt i ett ämne som mera verkar tillverkat för underhållningsindustrins syfte än de som vill veta mer om historia.

Ställde till det, nu vill han bli konsult åt regeringen

Förre finansministern Anders Borg uttalar sig i Dagens Industri om hushållens skuldsättningsnivåer och hur dessa vid ett ras för bopriserna sannolikt drar med sig hela ekonomin i fallet.

Under Anders Borgs tid som finansminister var de goda statsfinanserna (relativt resten av EU) och hushållens skuldsättning kommunicerande kärl. Enkelt uttryckt: svenskarna lånade under Allianseran på sig under det att statsskulden hölls på en mycket acceptabel nivå. Allt för att säkra Anders Borgs egen karriär efter politiken.

Mot slutet av Alliansregeringens styre började dock budgetunderskottet att skena. Men inte för att exportindustrin började gå märkbart sämre eller att alla dessa människor som gör en storartad insats för att den svenska ekonomin tillhör de mera lyckade exemplen, utan för att många års okontrollerad, oreglerad och oansvarig asylinvandring började få genomslag i nationalräkenskaperna.

Reformer som RUT, sänkt restaurangmoms och jobbskatteavdrag fick definitivt en större del av befolkningen i arbete och gav ökade skatteinkomster åt staten och det offentliga. Men när det visade sig att det yttersta syftet med stegvis avtrappning av skatten på låga inkomster i första hand förutsatte en motsvarande import av arbetskraft som var villig eller kompetent att utföra så kallade enkla jobb till ännu lägre inkomster, ja då föll Borgs idé med att minska arbetslösheten genom ökat arbetskraftsutbud. Det finns nämligen en gräns för vad som kan betecknas som arbete.

Utanför affärer runt om i landet sitter tiggare som representanter för en yttersta konsekvensen av den rådande arbetslinjen. Bettleriet upphöjt till produktivt arbete, vem hade trott att dylikt skulle inträffa i ett land som frambringat nationalekonomer som Gunnar Myrdal, Bertil Ohlin och Eli Hecksher?

Jag har på gång ett recept för vad som skulle kunna få svenska ekonomin att återgå i mera ansvarsfull, produktiv och långsiktig rörelse framåt. Denna gång nöjer jag mig emellertid att konstatera att någon som ställer till det och sedan dyker upp med råd för att reparera de egna misstagen inte kan tas för annat än en riktigt farlig figur (inte filur). Förre statsministern Göran Persson har ägnat sig åt denna form av självförnekeri och gör det fortfarande i sin nuvarande funktion som konsult. Exemplen visar tydligare än någonting annat att politik är ett förtroendeuppdrag som fås av väljarna. När detta är avslutat så ska ex-politikern inte dyka upp mer i politiska sammanhang som någon som står bakom draperiet och agerar i det fördolda.

Inför regeringsombildning

Imorgon ska statsminister Löfven presentera en så kallad regeringsombildning. Bakgrunden är så klart turbulensen i Miljöpartiet under den senaste tiden. Men Stefan Löfven tar sannolikt också tillfället i akt att sparka en del av sina egna ministrar och ersätta dessa med nya. Samt kanske också bakbinda en del MP-ministrar som S-partiet har svårt att kontrollera eller acceptera.

Om det alls kan tas på allvar att det är den regering vi nu har som styr riket, och om det är så särskilt intressant vad regeringschefen tar sig till ifråga om att ta ut sitt lag, så finns det en del noteringar att göra. Först och främst då varför ministrarna är så många (24 stycken). Vissa av dem har uppenbart dåligt med arbetsuppgifter. Andra vet man inte vilka de är överhuvudtaget. För norra Sveriges vidkommande kan det bli intressant ifall av byte av chef på Näringsdepartementet. Mikael Damberg kan komma att bytas ut mot gamle SSU-ordförarkollegan Niklas Nordström, för närvarande kommunalråd i Luleå.

Nordströms tid som kommunalråd i Luleå har mest liknat en enda lång uppladdning inför de verkligt stora uppgifterna. Av den anledningen har hans arbete i kommunen kännetecknats mera av inlägg i riks-/världspolitiken än den gråa vardagslunk som sammanhänger med den kommunala verksamhetens kärnfrågor. När Nordström för övrigt begav sig till Stockholm förra gången efter förlusten mot Björn Rosengren i valet om ordförandeposten i Norrbottens S-distrikt, var hans ambition att nå den absoluta toppen. Denna förhoppning kvävdes dock effektivt av dåvarande statsministern Göran Persson, som mosade en konkurrent om makten i partiet.

Om Stefan Löfven har fått dåliga råd av sina konsulter eller inte alls ser en fiende i en ständig SSU:ares återkommande försök att bli större än störst, kan det bli så att Niklas Nordström ingår i regeringen ett tag framöver. Sakpolitiskt har jag svårt att se vad han kan tillföra. En företagens vän är han minst av allt trots diverse tveksamma och tvivelaktiga försök hålla sig väl med olika offentligt sponsrade projekt som dolts under företagsliknande namn. Jag har svårt att i Niklas Nordström se annat än en minister som bara kan prata men inte leverera, oaktat hur starkt mandat aktuell regering än har.