Det börjar lukta Stålverk 80-dröm lång väg

Gruvan i Kaunisvaara utanför Pajala ska enligt medieuppgifter igår kanske snart dra igång. Detta med hänvisning till de höga malmpriser som råder för dagen. Att priset på malm fluktuerar kraftigt och just var anledningen till att hela projektet havererade för några år sedan verkar inte föresväva kommentatorerna. Ej heller har de lyssnat till nationalekonomer vid Luleå Tekniska Universitet som i ett tidigt skede framhöll risken med gruvsatsningar när gruvyran i Pajala satte igång. För detta har Luleåekonomerna bland annat fått stöd av industrimannen Carl Bennet som också påpekat med vilka oerhörda risker gruvprojekt är förenade.

Ni får ursäkta mig, men det här börjar lukta Stålverk 80-dröm lång väg. Även detta projekt närdes långt efter att det slutligen kapsejsat 1976 av sosselöften att snart skulle bygget av verket återupptas. I förnärvarande Pajalafall har den numera mer eller mindre detroniserade kraft som kallas socialdemokrati skickat ut medarbetaren Anders Sundström att prata för partiets räkning i frågan. Vad som inte framgår av Sundströms uttalanden igår är om han på något sätt är engagerad i det hela för personlig vinning, dvs har för avsikt att börja maktspela igen enligt liknande modell som gjorde att han blev utkastad ur Swedbank styrelse för knappt ett år sedan. Ej heller om det bara var någon kommentar han lämnade till en lokal journalist med anledning av att han befann sig i Luleå för att prata om Norrbotniabanan, vars förverkligande inte verkar komma igång under innevarande mandatperiod på grund av brist på pengar och politiskt motstånd.

Ehnbom stänger dörren

Det var mediavecka i Luleå nyligen. En fråga som inte verkar ha avhandlats där var öppenheten i Norrbotten. Med öppenhet avser jag då att synpunkter och åsikter får komma till tals så länge avsändaren kan ta ansvar för budskapet. Mats Ehnbom som är ansvarig utgivare på Norrbottens-Kuriren har bestämt sig för att kommentarer till artiklar i sin tidning inte ska få förekomma. Dylika ska framgent hänvisas till diverse slaskforum som det heter. Ehnbom är mest känd för en bredare allmänhet för sitt TV-framträdande med korslagda armar inför kameran i samband med att Uppdrag Granskning synade hans roll i uthängningen av musikern Stefan Gunnarsson när denna hade åsikter om det stora antalet somalier som ger avtryck på stadsbilden i Boden. Artikeln i Norrbottens-Kuriren där Gunnarsson spikades upp på korset hade lustigt nog det officiella syftet att verka för "öppenhet" i Norrbotten.

Något jag tidigt fick lära mig ifråga om nordnorrländsk historia var att västerbottningar överlag är öppna och norrbottningar dito är mer slutna personer. En sväng in på hemsidorna för Norra Västerbotten och Västerbottens-Kuriren ger absolut intrycket av att det måste ligga något i påståendet eftersom kommentatorsfunktionerna finns kvar där även om registrering krävs för att ge uttryck för åsikter. Det verkar också fästas mer tilltro till individen i Västerbotten att döma av tidningsdrakarnas publicerade material. Lite mer lättsamhet och bus också även om det finns sådant regionen som inte alls är av det positiva slaget som förbudsmentalitet och stor benägenhet att förklara brister i den egna argumentationen med meningsmotståndarens psykiatriska tillstånd.

De som läser Norrbottens-Kuriren och Norrländska Socialdemokraten parallellt har på senare tid kunnat notera att reportrar och skribenter med tidigare anställning på den ena tidningen börjat skriva i den andra. Detta kan inte annat än förklaras med än att en fusion av avisorna är nära förestående. Frågan som närmast uppstår till följd av detta är vad den nya tidningen kommer att heta. Ett annat intressant spörsmål är om den nya Norrbottenstidningen kommer att vara en med utgivning sju dagar i veckan. Framtidsutmaningen om det ska finnas kvar någon tryckt dagstidning i Norrbotten ligger emellertid på ett djupare plan. Det går nämligen inte att smälla igen dörren i ansiktet på såväl fristående debattörer som whistleblowers och hoppas på att så kallade slaskforum inte ska svämmas över av konspirationer och rykten. I förlängningen innebär slutenheten mot omvärlden bara ännu mer granskande reportage från rikshåll och slutligen kanske även den definitiva utrymningen av regionen på allt vad humankapital heter.

50 år av inte

Norrbottensteatern fyller halvt sekel i år. Institutionen är landets äldsta regionteater. Att döma av den obemärkthet som kännetecknar enrollerade vid inrättningen och deras stressade framfart på stan på jakt efter gillningar på Facebook eller annat ser det ut som om jubiléet är något som kommer att skyndas förbi eller glömmas bort snabbt.

Nyligen fick Norrbottensteatern bra kritik för en uppsättning även på riksplanet, men som det verkar slarvades chansen bort att bygga vidare på denna. Jag har hört av släktingar hur snacket gick i slutet av 60-talet när det skulle vara slut med kostymteater och in i vadmalen för att slutligen utdela den avgörande sparken mot Fjollholm. 70-talet när man skulle vara mot allting var storhetstiden för den nordligaste av landets regionteatrar. Vissa inhopp av regissörer/dramatiker som lulesonen Staffan Göthe med uppsättningar som förmådde balansera mellan att bara vara mot och ta in från omvärlden, drog teatern på 80- och 90-talet, men sedan finlandssvenske teaterchefen Erik Kiviniemis succé med uppsättningen Sugar vet jag inte Norrbottenteatern bidragit med någonting värt att poängtera. Och det är nog en tio år sedan.

Kanske kan det vara dags att avreglera Norrbottensteatern och göra den fri i så måtto att den bär sina egna kostnader. Från landets första regionala teaterscen till landets första fria regionala teaterscen om det inte redan finns någon annan sådan. Det är värt att nämna att Shakespears dramatik utvecklades ur det faktum att publiken fick bestämma.

Nödig onödig svensk höger

Greger Ekman. Bara ett namn i mängden ur kartoteket av skribenter som skriver i den svenska högerpressen. Men igår tog denne upp problemet med kommunernas skuldsättning på Norrbottens-Kurirens ledarsida. Ekman spår med stöd av prognoser från kommunernas eget kreditmarknadsbolag Kommuninvest att kommunernas skuldsättning kommer att dubbleras från dagens nivå till över 1000 miljarder år 2024. Detta att jämföra med statsskuldens omkring 1300 miljarder.

Greger Ekman följer emellertid det moderata oppositionsförbudet och nämner således vare sig huvudsaklig orsak till skuldsättningsexplosionen (massinvandring) och konsekvens av denna (systemkollaps). Allt för att hålla ihop den informella koalitionsregeringen mellan S och M. Man måste ändå fråga sig mycket den moderata strategin att köra sönder sossarna med hjälp av inflytande från vänster tål. Det är inte alls ovanligt numera att höra moderater låta som vänsterpartister (något alldeles otänkbart bara för femton år sedan). Om det var Fredrik Reinfeldts idé att göra "en svensk Merkel" av Anna Kinberg Batra, så måste nog projektet dessvärre överges. En regeringschef som dessutom tydligt deklarerat att lantisar är osmarta lär för övrigt få det tungt att regera riket.

Det alltmer tilltagande problemet för de nya moderaterna är annars att partiet riskerar att klyvas mellan SD och ett alltmer sturskt centern i en socialkonservativ respektive liberalkonservativ gren. Robustare bygge än så var inte arbetarpartiet som kanske vilade på i huvudsak tre personers karisma. Vi kan alltså stå med en regeringsoduglig höger splittrad i 3-4 delar inför nästa val om inte det som hör till politiken börjar uppenbara sig snart, nämligen en kraftfull opposition mot regeringen. Vad är egentligen den svenska högern rädd för?

Strindberg mer nödvändig än någonsin idag

Sedan en tid är mitt läsande av DN av det mer sparsamma slaget. Särskilt ifråga om de politiska analyserna där en liten klick som verkar över nationsgränser kapslat in den toleranta och upplysta tradition som tidningen säger sig stå för i någonting som kan liknas vid en svensk bygemenskap grundad på intellektuell inavel.

Jag har tidigare skrivit om Miljöpartiets kris och vad denna grundade sig på. Hur lättkränkthet kan urarta till att vilja störta regeringar, utradera nationer, ja till och med starta världskrig. Det här började förmodligen för några år sedan när DN:s skribent Nathan Shachar inledde sommaren med att begå karaktärsmord på Strindberg på grund av dennes påstådda antisemitism. Sedan dess är tidigare DN-journalisten Strindberg exkommunicerad från tidningens redaktionella material.

Om antisemitism är en företeelse som ska studeras måste den sättas in i sitt sammanhang. Strindbergs antisemitism var av närmast löjligt slag i förhållande till andra samtida internationella motsvarigheter. Ungefär som Sverigedemokraternas populistiska och främlingsskeptiska ideologi är minst saft lindrig i jämförelse med deras så kallade systerpartier i Europa.

Istället för att märka ord och rensa ut opassande från språket i texter från förr borde byggas vidare på det i materialet som kan sägas vara i en upplyst tradition. Annars blir det som när Nathan Shachar kastar ut det med badvattnet. Strindberg är även en måltavla för feminister, "kvinnohatare" som han kallas. Sanningen är att Strindberg var en mycket radikal jämställdist för sin tid. Den som säger något annat har inte sett hans äktenskapsdramer. Strindberg motsatte sig heller inte att kvinnor började ta för sig i politiken och på det ekonomiska området på 1880-talet men menade att dessa därmed också fick vara beredda på att axla det ansvar som var ålagda de män de skulle ersätta.

Slutligen var måltavlan för Strindbergs feministkritik blåstrumpan eller kulturkvinnan (rödstrumpan var inte uppfunnen vid denna tid), som hade starka män bakom sig. Förmodligen är det på detta de feministiska Strindbergshatarna hänger upp sig på. Alltså att de inte har något eget att komma med.

En av de sista proggarna

Igår gjorde musikern Björn Sjöö ett framträdande på Kulturcentrum Ebeneser med anledning av att han har gått i pension som lärare. Precis som sin pappa valde han läraryrket, med skillnaden att Björn valde musiken istället för gymnastiken att undervisa inom. Kulturcentrum Ebeneser är en lovvärd satsning i Luleå som sponsras av kommun och landsting bland annat. Om inte annat för att betala av den skuld man tycker kommunen borde ha för att en gång i tiden ha drivit ut den lokala baptistförsamlingen från stans centrum till ytterområdet Björkskatan till en annan gudstjänstlokal där. Att inte grävskoporna gett sig på den gamla Ebeneserkyrkan (ännu) måste ändå andas optimism, och det går att förmoda att kultursatsningen i lokalen innebär att den anses ha ett högt kulturvärde.

Björn Sjöös storhetstid inföll i huvudsak på 70-talet som medlem i bandet Rekyl och i musikkollektivet Anton Swedbergs svänggäng. Det finns givetvis många andra proggare från 70-talet i stan som gått i eller håller på att gå i pension. En del har också flyttat för ganska längesedan. Men Björn Sjöö är  nog den mest framträdande. Frågan måste ställas: har proggen i luleåtappning från storhetstiden för fyrtiotalet år sedan utvecklat musiklivet på orten sedan dess? Jag är benägen att svara nej. Sjöö & Co har inga efterföljare som sticker ut (eventuella 90-talsexempel är försumbara). I takt med att andra jobb än kroppsarbeten ersatts av andra mindre betungande har tjänstesektorn expanderat. Ett gäng lärare, företrädesvis verksamma vid Luleå Tekniska Universitet (ja det är så akademien på orten kallas), ägnar sig åt jazzmusik på fritiden. Men detta är på samma nivå som andra ägnar sig åt att kasta boule eller pimpelfiske.

Musiken har alltså gått i stå i staden som jag tycker borde kallas Brändö (och redogjort varför tidigare). Kanske är det därför det är så svårt att få mer kända artister till staden, eller också beror detta på floppen med det nya kulturhuset som utvecklats till ett eventtempel för de som betalar mest. Processer ska byggas underifrån och det var något proggen tog fasta på. Kanske något att fundera över för de som styr i Luleå idag. Åsikter och beslut som serveras på bricka åt medborgarna gagnar inte alls kulturlivets utveckling och skyndar egentligen bara på utflyttningen från kommunen som inte kan vägas upp av inlandsinvandring.

Är möjligen Finland och Norge intresserat?

Igår dog definitivt frågan om en norrländsk storregion. Jämtland ska inte vara med i den fortsatta processen mot regionförstoring i norra Sverige, som egentligen bara är ett armviftande från regeringens sida i syfte att visa sig stark och handlingskraftig, fastän närmare sanningen ligger är att den inte förmår eller vill lägga förslag de kan få majoritet i riksdagen för försåvitt inte oppositionen släpper igenom dem.

Det finns alltså inget stöd för en regionreform syftande till större landsting, varken i riksdagen eller bland folk i allmänhet för den delen. Den jämtländska rödhögern vill inte vara med i vare sig en storregione eller underordna sig Stockholm eller Bryssel. Mantrat är nej, nej, nej! Liknande tongångar hörs från Norrbotten, vars sjukvårdsparti ägnat hösten åt namninsamlingar i syfte att stoppa de storregionala planerna.

Skäl finns för påståendet att norra Sverige eller Norrland håller på att gå ur Sverige. Jämtarna skulle kunna vända sig västerut och "åter" ingå i ett norskt Öst-Tröndelag, under det att Norrbotten (med nuvarande Västerbotten som påhäng) skulle kunna gå ihop med finska Österbotten som förr. Kvar av Norrland blir då Ångermanland, Medelpad och Hälsingland. Den sistnämnda skulle definitivt inte ha något emot att ingå i ett Stor-Svealand tillsammans med gästrikarna. Ångermanlänningarna och medelpadingarna skulle kanske med lite övertalning kunna göra jämtarna sällskap till Norge.

Hela den senaste vändan med regionreformering av Sverige har egentligen bara ställt till det. Vill vi ha kvar ett Norrland inom Sverige är det nog dags att börja med att reformera länsstyrelserna, och sedan gå över till att avveckla landstingsfullmäktigeförsamlingarna. Högspecialiserad hälso- och sjukvård till staten och primärvården till kommunerna? Varför tjafsas det så mycket och varför vill ingen ta sig an uppgiften för århundradets reform?