Före detta migrationsminister Tobias Billström uppges som stark kandidat till posten som chef för "International Centre for Migrations Policy Development". Organisationens långa namn ger mera uttryck för de i politikerskrået ingåendes alltmer växande problem med att hitta på arbetsuppgifter än att utföra uppdrag i en verksamhet som efterfrågas och behövs. I övrigt har jag inget att säga om Billströms engagemang.
Men det ständiga snacket som fortgått sedan förra regeringen lämnade in om toppjobb som väntar ute i världen för de arbetslösa (dock inte medellösa) ministrarna tarvar en ytterligare utredning. För majoriteten av dem har det funnits möjlighet att återgå till sysslor inom sina respektive partier. För andra verkar det inte bli några internationella uppdrag som det ser ut.
Fredrik Reinfeldts konsultarbete i bakgrunden i det egna partiet är möjligen något att fylla ut CV:n med. I långa loppet är det nog inget annat rejält jobb som väntar än något i stil med verkschef eller ordförande i ett statligt bolag. Allt annat skulle förvåna mig. Carl Bildt har återgått till sin kringflygande tillvaro som frilansande konsult i utrikesfrågor och Anders Borg, ja han har ett styrelseuppdrag inom Kinnevikskoncernen. Inget särskilt efterfrågat gäng på den internationella arenan således.
Till de moderata toppolitikernas försvar ska sägas att det knappast sett bättre ut på den andra sidan. Mona Sahlin skulle få någon slags anställning i allra högsta divisionen inom fackföreningsvärlden. Av detta blev intet men Rörelsen betalar ut ett ordentligt tilltaget apanage ändå till sin avdankade drottning så hon klarar sig. Göran Persson är ordförande i Sveaskog och föreläser bland annat.
Bättre var det förr på den tiden Sverige kunde vaska fram toppdiplomater som Hans Blix och Rolf Ekeus. För att inte tala om Dag Hammarsköld. Från våra grannländer finns det avdankade rikspolitiker där som är efterfrågade på ett helt annat sätt på den internationella arenan än här. Svenskar är inte efterfrågade utomlands, i varje fall inte inom politiken. Och bättre ser det inte ut framöver med klantigheter i samband med handelsavtal i färskt minne och talet om att bli en humanitär stormakt.
tisdag, maj 19, 2015
tisdag, maj 12, 2015
Nygammalt tillskott på den litterära arenan
På senare tid har en författare från Norrbotten dykt upp på den litterära parnassen. Andrea Lundgren skriver om skogen men bor på Södermalm heter det i en enkel sammanfattning.
Ibland finner jag detta vara en lite väl abstrakt kombination även om den inte är ovanlig. Böcker skrivs i staden men börjar i landsorten är ett påstående jag hört förut. Varför är det så? Var det inte Horace Engdahl som sa att det skrevs bättre böcker när författarna var taxichaufförer, alltså hade en helt annat relation till verkligheten än den idag förekommande bland skribenterna.
Förmodligen handlar det mer om kontakter och miljö än om vad man skriver om eller kommer ifrån. Det litterära kvinnliga geniet har en helt annan möjlighet att bäras fram från huvudstadens storstadskvarter än i någon mindre håla i Norrlands inland. Även om det inte meritlöst att komma därifrån. Det borde inte betyda något var författarna bor med dagens teknik tillgänglig. Ändå bosätter många av dem på samma ställe.
Ibland finner jag detta vara en lite väl abstrakt kombination även om den inte är ovanlig. Böcker skrivs i staden men börjar i landsorten är ett påstående jag hört förut. Varför är det så? Var det inte Horace Engdahl som sa att det skrevs bättre böcker när författarna var taxichaufförer, alltså hade en helt annat relation till verkligheten än den idag förekommande bland skribenterna.
Förmodligen handlar det mer om kontakter och miljö än om vad man skriver om eller kommer ifrån. Det litterära kvinnliga geniet har en helt annan möjlighet att bäras fram från huvudstadens storstadskvarter än i någon mindre håla i Norrlands inland. Även om det inte meritlöst att komma därifrån. Det borde inte betyda något var författarna bor med dagens teknik tillgänglig. Ändå bosätter många av dem på samma ställe.
lördag, maj 09, 2015
Märkligt monument i Karlsvik
Idag firas segern i det stora fosterländska kriget i Ryssland. Freden firades igår i resten av världen. Särskilt mycket uppskattning verkar dock inte Vladimir Putin få för sina militärparader på det som benämns Röda torget. Inbjudna besökare har uteblivit från firandet.
Det är alltså ett isolerat land som uppmärksammar sig självt idag. Om man borträknar Norrbotten vill säga. Jag brukar lite skämtsamt benämna denna region en västrysk exklav då den har gräns mot Norrlands Rio Grande Skellefteälven, har en liten säregen familjestruktur på många håll, den ryska taigan sträcker sig in i regionen, och, inte minst, tidigt i historien snarare löd under ryskt-novgorodiskt styre än under svenskt. Någon har menat att det medeltida Särkilax kapell utanför Övertorneå var en utlöpare av den rysk-ortodoxa kyrkans omfång. Och otroligt är väl inte det eftersom karelska inbyggare redan på 1000-talet invandrat till Tornedalen och kan ha tagit med sig sitt religionsutövande dit.
Om denna bakgrund kan ge en förklaring till att en sten igår avtäcktes i Karlsvik utanför Luleå för att minnas de sovjetiska soldater som fördes genom samhället från tysk fångenskap på väg hem efter krigsslutet är kanske att dra det hela för långt. Frågan måste ändå ställas: varför deltar man på svensk mark i firandet av den rysk-sovjetiska segern när det inte görs på andra håll?(evenemanget följs upp med en "manifestation" i Luleå ikväll). Fick jag bestämma skulle ett monument uppföras över de så kallade Kirunasvenskarna vars öde säger mer om de svensk-sovjetiska relationerna under andra världskriget än någon enstaka händelse som råkade utspela sig här.
Det är alltså ett isolerat land som uppmärksammar sig självt idag. Om man borträknar Norrbotten vill säga. Jag brukar lite skämtsamt benämna denna region en västrysk exklav då den har gräns mot Norrlands Rio Grande Skellefteälven, har en liten säregen familjestruktur på många håll, den ryska taigan sträcker sig in i regionen, och, inte minst, tidigt i historien snarare löd under ryskt-novgorodiskt styre än under svenskt. Någon har menat att det medeltida Särkilax kapell utanför Övertorneå var en utlöpare av den rysk-ortodoxa kyrkans omfång. Och otroligt är väl inte det eftersom karelska inbyggare redan på 1000-talet invandrat till Tornedalen och kan ha tagit med sig sitt religionsutövande dit.
Om denna bakgrund kan ge en förklaring till att en sten igår avtäcktes i Karlsvik utanför Luleå för att minnas de sovjetiska soldater som fördes genom samhället från tysk fångenskap på väg hem efter krigsslutet är kanske att dra det hela för långt. Frågan måste ändå ställas: varför deltar man på svensk mark i firandet av den rysk-sovjetiska segern när det inte görs på andra håll?(evenemanget följs upp med en "manifestation" i Luleå ikväll). Fick jag bestämma skulle ett monument uppföras över de så kallade Kirunasvenskarna vars öde säger mer om de svensk-sovjetiska relationerna under andra världskriget än någon enstaka händelse som råkade utspela sig här.
lördag, april 25, 2015
Bricka i utdraget strategispel
Den av en del efterlängtade vårbudgeten har presenterats. Regeringens flaggskepp in i politiken som ska leda till att den har eget ett underlag att utgå från istället för den borgerliga som gäller sedan omröstningen i december, är emellertid inte mycket att hänga i julgranen när man betänker att oppositionen avser utnyttja sin möjlighet att obstruera i frågor utan för rambudgeten och i lagstiftningsfrågor.
Stefan Löfvén har därmed en fortsatt svår sits. Och någon vidare förhandlare har han heller inte visat sig vara. Extravalsutspelet visade sig vara en chansning som inte gick hem då det inte alls hade lett till att Socialdemokraterna skulle ha blivit ett 35-procentsparti, utan snarare att Sverigedemokraterna fått 20 procent av rösterna. Därför blåste Löfvén av det hela i sista minuten. Precis som han brukat göra i de nattmanglingar med hans motparter på arbetsmarknaden när förhandlingsslutdatum närmat sig.
Det går att fundera över varför Fredrik Reinfeldt släppte fram denna regering med en novis inom politiken i spetsen. På vissa håll pratas det om att den store strategen valde att ge Socialdemokraterna chansen som odugligt regeringsalternativ i syfte att sabotera för sig själva en gång för alla. Med målet att plocka ned dem som statsbärande parti, och sedan låta hans eget parti återkomma till makten utan allvarlig konkurrent kvar.
Synd då att Reinfeldt - i likhet flera andra svenska politiker före honom - skaffade sig verkligheten som fiende och beredde väg för en politisk kraft som till stora delar består av avhoppare från hans eget parti.
Stefan Löfvén har därmed en fortsatt svår sits. Och någon vidare förhandlare har han heller inte visat sig vara. Extravalsutspelet visade sig vara en chansning som inte gick hem då det inte alls hade lett till att Socialdemokraterna skulle ha blivit ett 35-procentsparti, utan snarare att Sverigedemokraterna fått 20 procent av rösterna. Därför blåste Löfvén av det hela i sista minuten. Precis som han brukat göra i de nattmanglingar med hans motparter på arbetsmarknaden när förhandlingsslutdatum närmat sig.
Det går att fundera över varför Fredrik Reinfeldt släppte fram denna regering med en novis inom politiken i spetsen. På vissa håll pratas det om att den store strategen valde att ge Socialdemokraterna chansen som odugligt regeringsalternativ i syfte att sabotera för sig själva en gång för alla. Med målet att plocka ned dem som statsbärande parti, och sedan låta hans eget parti återkomma till makten utan allvarlig konkurrent kvar.
Synd då att Reinfeldt - i likhet flera andra svenska politiker före honom - skaffade sig verkligheten som fiende och beredde väg för en politisk kraft som till stora delar består av avhoppare från hans eget parti.
måndag, mars 30, 2015
Störst. bäst och vackrast
I en notis tidigare här på bloggen har jag skrivit om planerna på en skidtunnel i Piteå. Jag spekulerade då i att denna idé verkade så korkad att den mera måste handla om någon form av PR-trick. Om kylanläggningar för snö måste byggas nära polartrakterna så är inte tanken särskilt sund.
Nu visar det sig att projektet fortskridit framåt och att en privat entreprenör går in med pengar i det hela. Dessutom ska självaste Charlotte Kalla gå in som delägare.
Inget fel så långt. Men tunnelbyggarna kommer att möta hårdaste konkurrens. I dagsläget finns förvisso endast en skidtunnel i landet, i Torsby. Under uppförande är dock en skidanläggning för året-runt-bruk ute på Kviberg Park i Göteborg. Även på andra orter, främst där snötillgången är problemet, smids planer på skidtunnlar. Ett mycket intressant projekt som ännu inte verkar ha tagit form rör planer på att nyttja oanvända delar av tunnelbanesystemet i Stockholm till skidåkning. Någonstans på Södermalm ska nedgången till den arena för längdskidåkning som förmodligen får den största kundgruppen i branschen förläggas.
Piteplanerna ter sig i det perspektivet som ganska övermodiga. De verkar mera härröra från småstadskomplex som är vanliga på orter av Piteås storlek och belägenhet. På senare tid har det också börja talas om att bilister som färdas längs E4:an åker förbi stan. Jag hör till dem som ofta undrat varför infarterna till staden byggts så att de ger intrycket av att besökaren är på väg in i en veritabel metropol, när det faktiskt handlar om ett rätt ordinärt norrländskt brukssamhälle.
Nu visar det sig att projektet fortskridit framåt och att en privat entreprenör går in med pengar i det hela. Dessutom ska självaste Charlotte Kalla gå in som delägare.
Inget fel så långt. Men tunnelbyggarna kommer att möta hårdaste konkurrens. I dagsläget finns förvisso endast en skidtunnel i landet, i Torsby. Under uppförande är dock en skidanläggning för året-runt-bruk ute på Kviberg Park i Göteborg. Även på andra orter, främst där snötillgången är problemet, smids planer på skidtunnlar. Ett mycket intressant projekt som ännu inte verkar ha tagit form rör planer på att nyttja oanvända delar av tunnelbanesystemet i Stockholm till skidåkning. Någonstans på Södermalm ska nedgången till den arena för längdskidåkning som förmodligen får den största kundgruppen i branschen förläggas.
Piteplanerna ter sig i det perspektivet som ganska övermodiga. De verkar mera härröra från småstadskomplex som är vanliga på orter av Piteås storlek och belägenhet. På senare tid har det också börja talas om att bilister som färdas längs E4:an åker förbi stan. Jag hör till dem som ofta undrat varför infarterna till staden byggts så att de ger intrycket av att besökaren är på väg in i en veritabel metropol, när det faktiskt handlar om ett rätt ordinärt norrländskt brukssamhälle.
onsdag, mars 25, 2015
Sveriges farligaste man?
För en tid sedan väckte avslöjandet om ett speciellt kvinnoregister uppmärksamhet. Kvinnor som sökt skydd undan misshandel har av rättsvårdande myndigheter kategoriserats, i vissa fall med åtföljande kommentarer om personliga (negativa) egenskaper.
Värre än detta är dock att materialet i registret använts för forskning utan föregående etikprövning. En Henrik Belfrage, ibland kallad kriminolog, har begagnat sig av uppgifterna i som han menar goda ärenden. Enligt honom själv står han på de misshandlade kvinnornas sida. Det finns anledning att skärskåda påståendet.
Belfrage har även ägnat sig åt forskning som syftat till att åstadkomma farlighetsbedömningar av personer med psykiatriska diagnoser. För att uttrycka det lite förenklat har han i sin teoribildning gift ihop den marxistiska historietolkningen med Sigmund Freuds omdiskuterade driftsteori. I förlängningen av hans forskning utvecklas patienterna inom psykiatrin därför på sikt till livsfarliga våldsverkare som söker upp sin vårdgivare i skadliga syften. Följaktligen måste dessa spärras in och hållas utanför samhället.
Man kunde i sammanhanget kanske också fundera över varför självmordsbenägenheten i yrkesgruppen psykiatriker är större än i någon annan jämförbar profession. När "Moderaternas justitiekommitté" höll seminarium på ämnet psykiskt störda lagöverträdare för något år sedan torgförde Belfrage uppfattningar om att psykiskt sjuka patienter går att sammankoppla med allsköns elände i världen. Från de andra närvarande psykiatrikerna hördes föga av öppen kritik mot dessa slutsatser och ståndpunkter. Frågan som måste ställas är därför om en farlighetsbedömning måste göras av någon som sprider dylika uppfattningar?
Min uppfattning är att detta inte behövs. Henrik Belfrage är något av en främmande fågel inom den psykiatriska världen. Personen ifråga verkar mer drivas av att förekomma i media där han också lanserar sina så kallade forskningsresultat, och att tjäna en god hacka. Inte sällan faller också mediautspelen utanför kompetensramen, kändisbehovet är inte oansenligt alls. På allt detta talar tjänstgöringsorten (Sundsvall) sitt tydliga språk: i Norrland brukar de hamna som alla andra vill bli av med.
Värre än detta är dock att materialet i registret använts för forskning utan föregående etikprövning. En Henrik Belfrage, ibland kallad kriminolog, har begagnat sig av uppgifterna i som han menar goda ärenden. Enligt honom själv står han på de misshandlade kvinnornas sida. Det finns anledning att skärskåda påståendet.
Belfrage har även ägnat sig åt forskning som syftat till att åstadkomma farlighetsbedömningar av personer med psykiatriska diagnoser. För att uttrycka det lite förenklat har han i sin teoribildning gift ihop den marxistiska historietolkningen med Sigmund Freuds omdiskuterade driftsteori. I förlängningen av hans forskning utvecklas patienterna inom psykiatrin därför på sikt till livsfarliga våldsverkare som söker upp sin vårdgivare i skadliga syften. Följaktligen måste dessa spärras in och hållas utanför samhället.
Man kunde i sammanhanget kanske också fundera över varför självmordsbenägenheten i yrkesgruppen psykiatriker är större än i någon annan jämförbar profession. När "Moderaternas justitiekommitté" höll seminarium på ämnet psykiskt störda lagöverträdare för något år sedan torgförde Belfrage uppfattningar om att psykiskt sjuka patienter går att sammankoppla med allsköns elände i världen. Från de andra närvarande psykiatrikerna hördes föga av öppen kritik mot dessa slutsatser och ståndpunkter. Frågan som måste ställas är därför om en farlighetsbedömning måste göras av någon som sprider dylika uppfattningar?
Min uppfattning är att detta inte behövs. Henrik Belfrage är något av en främmande fågel inom den psykiatriska världen. Personen ifråga verkar mer drivas av att förekomma i media där han också lanserar sina så kallade forskningsresultat, och att tjäna en god hacka. Inte sällan faller också mediautspelen utanför kompetensramen, kändisbehovet är inte oansenligt alls. På allt detta talar tjänstgöringsorten (Sundsvall) sitt tydliga språk: i Norrland brukar de hamna som alla andra vill bli av med.
måndag, mars 23, 2015
En enda anledning att avveckla landstinget
Minister Shekarabi vill ta uti med regionfrågan. Detta är bra mot bakgrund av flera års ointresse i ämnet från regeringsföreträdare. Frågan är om han får så många med sig.
Shekarabi vill inte avveckla landstingen, utan strävar mer efter att åstadkomma storregioner som även framgent ska väljas representanter till. Detta är tolkningen, som säkert är förhandlingsbar den med.
En enda anledning att skrota folkvalen till landstingen i dess nuvarande form finns emellertid i Norrbotten: Anna Stina Nordmark Nilsson. Nordmark Nilsson är gruppledare för centern i landstinget, men den politiska hemvisten är egentligen ointressant då hon mera skaffat sig rykte som avskydd chef först inom landstinget, sedan på Vägverkets regionkontor i Luleå, för att sluta som bortjagad VD från Företagarna i centralt i Stockholm. Någon som gör sig omöjlig i alla andra sammanhang ska absolut inte kunna dumpas i politiken, men inom landstingets församling är detta uppenbarligen möjligt.
Det finns lite uppgifter från studentkamrater till Anna Stina Nordmark Nilsson om en som knappt märktes bland andra på Institutionen för Arbetsvetenskap vid Luleå Tekniska Universitet. Jag förvånar mig över detta ibland, att kvinnor som tar sig fram i karriären ofta börjar på detta vis, med någon form av kompetensavsaknad. Media har även rapporterat om styrelseuppdrag som sätter jävsförhållanden ifråga angående Nordmark Nilsson. Personen är symptomet i det här fallet, systemet är problemet. Problemet heter landstinget, tänk över det Shekarabi.
Shekarabi vill inte avveckla landstingen, utan strävar mer efter att åstadkomma storregioner som även framgent ska väljas representanter till. Detta är tolkningen, som säkert är förhandlingsbar den med.
En enda anledning att skrota folkvalen till landstingen i dess nuvarande form finns emellertid i Norrbotten: Anna Stina Nordmark Nilsson. Nordmark Nilsson är gruppledare för centern i landstinget, men den politiska hemvisten är egentligen ointressant då hon mera skaffat sig rykte som avskydd chef först inom landstinget, sedan på Vägverkets regionkontor i Luleå, för att sluta som bortjagad VD från Företagarna i centralt i Stockholm. Någon som gör sig omöjlig i alla andra sammanhang ska absolut inte kunna dumpas i politiken, men inom landstingets församling är detta uppenbarligen möjligt.
Det finns lite uppgifter från studentkamrater till Anna Stina Nordmark Nilsson om en som knappt märktes bland andra på Institutionen för Arbetsvetenskap vid Luleå Tekniska Universitet. Jag förvånar mig över detta ibland, att kvinnor som tar sig fram i karriären ofta börjar på detta vis, med någon form av kompetensavsaknad. Media har även rapporterat om styrelseuppdrag som sätter jävsförhållanden ifråga angående Nordmark Nilsson. Personen är symptomet i det här fallet, systemet är problemet. Problemet heter landstinget, tänk över det Shekarabi.
tisdag, mars 17, 2015
En Norrlandsregering?
Hösten efter valet 2010 ventilerade jag en del synpunkter på den dåvarande regeringens regionala sammansättning, och kunde då konstatera att denna hade en tydlig Stockholmsprägel.
Detsamma kan man inte säga om den nuvarande regeringen, vars betoning på statsråd med norrländsk anknytning sticker ut på ett markant sätt. Utrikesministern kommer från Lycksele, statsministern är ångermanlänning, landsbygdsministern är hemmahörande i Haparanda. Sen har vi en "framtidsminister" med jämtländskt påbrå. Det finns någon till norrlänning i regeringen också som befäster det faktum att laget allt annat kan anklagas än för Stockholmscentrism.
Frågan är om detta är önskvärt? Kompetens eller rättvisa, ett val som måste göras? Jag tycker kvalitén på statsråden från den nordliga landsdelen måste diskuteras mer ingående. Jag går inte närmare in på person, men den som vill borde ändå jämföra Thorbjörn Fälldin med Stefan Löfvén, som arbetade hårt på att komma över sin bortkommenhet medelst att läsa in sig ordentligt i ämnena. Följaktligen har Fälldin skrivit in sig i historieböckerna som den mest kunnige statsministern i sakfrågor i modern tid. Kanske något att tänka på för alla dessa maktens tjänare som dagligen matas med strategier av PR-konsulter och egna medarbetare.
Detsamma kan man inte säga om den nuvarande regeringen, vars betoning på statsråd med norrländsk anknytning sticker ut på ett markant sätt. Utrikesministern kommer från Lycksele, statsministern är ångermanlänning, landsbygdsministern är hemmahörande i Haparanda. Sen har vi en "framtidsminister" med jämtländskt påbrå. Det finns någon till norrlänning i regeringen också som befäster det faktum att laget allt annat kan anklagas än för Stockholmscentrism.
Frågan är om detta är önskvärt? Kompetens eller rättvisa, ett val som måste göras? Jag tycker kvalitén på statsråden från den nordliga landsdelen måste diskuteras mer ingående. Jag går inte närmare in på person, men den som vill borde ändå jämföra Thorbjörn Fälldin med Stefan Löfvén, som arbetade hårt på att komma över sin bortkommenhet medelst att läsa in sig ordentligt i ämnena. Följaktligen har Fälldin skrivit in sig i historieböckerna som den mest kunnige statsministern i sakfrågor i modern tid. Kanske något att tänka på för alla dessa maktens tjänare som dagligen matas med strategier av PR-konsulter och egna medarbetare.
fredag, mars 13, 2015
Saudiaffären och svensk mentalitet på 2000-talet
Det är lätt att falla i fällan och relatera de senaste turerna i handelsavtalet mellan Sverige och Saudiarabien som ett utslag av moralisk stormaktspolitik. Denna vars ursprung brukar ledas tillbaks till "1812 års politik", lanserad av Karl XIV Johan (jag menar att den går att härleda ännu längre bakåt i tiden) inbegriper sådant som höga principer som ställs över krassa ekonomiska intressen, en form av ideal som endast kan formuleras av en världsregering.
Idag vet vi att de svenska världsförbättrarambitionerna aldrig saknat också ekonomiska motiv. Under den militära Stormaktstiden var kriget ett sätt att försörja och underhålla en samhällskast som mest berikade sig själv och inte landet, trots Gustav II Adolfs påstått religiösa motiv för att gå in i trettioåriga kriget. Under forn-, vikinga- och tidig medeltid blandades statsbyggande och kristendomens spridande med rena rövartåg. Efterkrigstidens moraliska stormaktsföretag som nådde sin kulmen under Olof Palme, och som vidgade Sveriges handels- och politiksfär till tredje världen, hade givetvis också ekonomiska intressen i botten.
Vad som gör förhandlingarna med saudierna unikt i förhållande till de tidigare försöken pådyvla omvärlden sina storsinta idéer, är att motparten av allt att döma inte är intresserade av att ändra i sina inre angelägenheter som en konsekvens av relationerna med svenskarna. På något sätt sammanhänger den svenska hållningen med migrationspolitiken. Bortsett från att rehabilitering av många som kommer hit kostar stora summor och kräver exportinkomster, så tycks den lättförklarliga principiella tankegången bli att vill vi ta hit nästan vem som helst så kan vi göra affärer med vem som helst.
Hela historien med Saudiavtalet går därmed att förklara, något analytiker i andra länder sannolikt redan varit i färd med att förklara. Hur regeringen ska komma ur det hela med hedern i behåll är en gåta. Någon ansvarig måste förmodligen lämna sin post. Själv undrar jag mest just nu om de som kallar sig oppositionen smider några planer på en misstroendeomröstning.
Idag vet vi att de svenska världsförbättrarambitionerna aldrig saknat också ekonomiska motiv. Under den militära Stormaktstiden var kriget ett sätt att försörja och underhålla en samhällskast som mest berikade sig själv och inte landet, trots Gustav II Adolfs påstått religiösa motiv för att gå in i trettioåriga kriget. Under forn-, vikinga- och tidig medeltid blandades statsbyggande och kristendomens spridande med rena rövartåg. Efterkrigstidens moraliska stormaktsföretag som nådde sin kulmen under Olof Palme, och som vidgade Sveriges handels- och politiksfär till tredje världen, hade givetvis också ekonomiska intressen i botten.
Vad som gör förhandlingarna med saudierna unikt i förhållande till de tidigare försöken pådyvla omvärlden sina storsinta idéer, är att motparten av allt att döma inte är intresserade av att ändra i sina inre angelägenheter som en konsekvens av relationerna med svenskarna. På något sätt sammanhänger den svenska hållningen med migrationspolitiken. Bortsett från att rehabilitering av många som kommer hit kostar stora summor och kräver exportinkomster, så tycks den lättförklarliga principiella tankegången bli att vill vi ta hit nästan vem som helst så kan vi göra affärer med vem som helst.
Hela historien med Saudiavtalet går därmed att förklara, något analytiker i andra länder sannolikt redan varit i färd med att förklara. Hur regeringen ska komma ur det hela med hedern i behåll är en gåta. Någon ansvarig måste förmodligen lämna sin post. Själv undrar jag mest just nu om de som kallar sig oppositionen smider några planer på en misstroendeomröstning.
lördag, mars 07, 2015
Tvättäkta högerman ut ur garderoben
Det är inte ofta jag orkar kommentera alla amatörmässiga dumheter som florerar i dagstidningspressen i Norrbotten numera. Sedan en tid har dock det ena stora bladet i regionen en ledarskribent som väl kan sägas uppfylla kriterierna på en skribent vars förmåga knappast befrämjar till ytterligare läsning.
Tidigare i veckan skedde emellertid det intressanta att han kom ut som högerman genom att vilja klassa den aktuella strejken bland Norwegians personal som "samhällsfarlig". Det är som vore man tillbaka i 1800-talet, före decemberkompromiss, arbetstagarinflytande och fackföreningar överhuvudtaget. Och detta i ett land där arbetsfreden utgör regeln mer än undantaget än i något annat västeuropeiskt land.
Argumentet bakom att vilja förbjuda strejker brukar vara att "tredje man" drabbas. Men att gömma sig bakom diffusa grupper är inget annat än ett trick i syfte att dölja sina verkliga intressen och vem ens arbetsgivare i slutänden är.
Norrbottens-Kurirens ledarsida mäler genom sin brukspatronattityd ännu en gång ut sig som landets kanske mest framträdande representant för skrikhögern. Är det förresten inte snart dags att avskaffa yrket ledarskribent?
Tidigare i veckan skedde emellertid det intressanta att han kom ut som högerman genom att vilja klassa den aktuella strejken bland Norwegians personal som "samhällsfarlig". Det är som vore man tillbaka i 1800-talet, före decemberkompromiss, arbetstagarinflytande och fackföreningar överhuvudtaget. Och detta i ett land där arbetsfreden utgör regeln mer än undantaget än i något annat västeuropeiskt land.
Argumentet bakom att vilja förbjuda strejker brukar vara att "tredje man" drabbas. Men att gömma sig bakom diffusa grupper är inget annat än ett trick i syfte att dölja sina verkliga intressen och vem ens arbetsgivare i slutänden är.
Norrbottens-Kurirens ledarsida mäler genom sin brukspatronattityd ännu en gång ut sig som landets kanske mest framträdande representant för skrikhögern. Är det förresten inte snart dags att avskaffa yrket ledarskribent?
onsdag, februari 11, 2015
Instängda i bönhuset
För närvarande genomgår annonseringen efter personal till Luleå Tekniska Universitet ett nytt skov på sidorna med rubricerade jobb i Dagens Nyheter. Lärosätet sticker ut på så vis att man verkar söka efter folk med ljus och lykta; ingen annan akademisk institution i landet är tillnärmelsevis lika i avsaknad av studenter och forskare med tillhörande administration som Luleå Tekniska Universitet att döma av de desperata utspelen i landets största morgontidning.
Anledningen till detta förhållande är flera. Först och främst att resurserna på orten inte räcker till för att upprätthålla kvalitativ undervisning och forskning vid lärosätet. För att uttrycka det drastiskt räcker inte begåvningsreserven till i närområdet. Lösningen på problemet har blivit att satsa på en "internationell" profilering av verksamheten. Genom att locka forskare och studenter från övriga delar av världen till Luleå är tanken att slå två flugor i en smäll: att visa övriga Sverige vilket framstående akademi den lilla Bottenviksstaden har, och att etablera en säker källa till sysselsättning på orten undandragen besvärliga ekonomiska konjunkturer.
Sanningen ifråga om den första strategin kan lätt avfärdas med att det inte är några större stjärnor som söker sig till Luleå för att forska och studera. Snarare är det överblivet som hamnar där. När det handlar om det regionalpolitiska delen så borde kanske verksamhetsstrategerna fundera mer över hur många som får jobb i regionen efter avslutad utbildning.
Det för oss över på frågan om högskolans så kallade tredje uppgift: samverkan med det omgivande samhället. På bilden ovan manifesteras nog vad som var tänkt att bli spjutspetsen för universitetet in i stan från campus ute på Porsön, ett "Vetenskapens Hus". Om det som pågår inne i byggnaden - som hade gjort sig bättre som saluhall - tilltalat andra än de med direkt anknytning till Luleå Tekniska Universitet, är svårt att säga. För egen del känns hela idén med ett vetenskapshus som ganska, för att inte säga mycket, överdriven.
Finns det ambitioner om att utveckla närsamhället medelst akademiska institutioner bör nog arbetet i första hand inriktas på att inte störa de befintliga inrättningarna. Ingen är nämligen betjänt av en stadsmiljö som tappar alla sina besökare.
måndag, januari 26, 2015
Resten av listan
6:a Jörgen Hermansson, statsvetare
Egentligen kunde jag ha skrivit dit före detta innehavaren av vältalighetsprofessuren i Uppsala Leif Lewin här. Men eftersom institutionen där han varit verksam härbärgerar andra som fastnat i ungdomsradikalitet hela livet kan en annan stå som representant för inrättningen. Att någon som egentligen tillhandahåller verktyg avpassade för gymnasiet och väl borde ha jobbat på ett annat ställe än en akademisk institution är inget annat än en tragisk historia. De drabbade av den märkliga personalpolitiken inom denna del av svensk statskunskap är främst de stackars studenter som möts av en ganska avog arbetsmarknad efter examen.
7:a Maria Ferm, riksdagsledamot
Utlevad kan man vara på många sätt men Maria Ferm är inget annat än klassiskt typfall. Frågan är väl närmast vad hon vill åstadkomma inom den närmaste tioårsperioden som politiker för Miljöpartiet. Att agitera för mänskliga rättigheter och miljön är väl exempel på uppdragsuppgifter som står och väntar utanför dörren till klassrummet för de med fallenhet för att ramla in i denna trall direkt från politisk idé till handling. Maria Ferm är en tänkbar framtida parhäst till Gustaf Fridolin som språkrör men sannolikt ingen ministerkandidat.
8:a Erik Ullenhag, ex-minister
Studenter i Uppsala på 90-talet kunde ofta se Erik Ullenhag som en lokal variant av Sartre sittandes på något av stans caféer konverserandes. Vad jag förstod drog juridikstudierna ut på tiden innan han blev aktuell som toppnamn i Folkpartiet. Hade hans nyligen avslutade tid som minister blivit mer lyckad hade han sannolikt varit självskriven som efterträdare till Jan Björklund. På grund av dålig konkurrens sitter majoren kvar ytterligare en tid, och Ullenhag får möta faktum att hans politiska karriär redan är på väg nedåt.
9:a Thomas Östros, Göran Persson-adept
Skojades för många år sedan om att Thomas Östros var landets äldsta 32-åring då. Han innehade tunga regeringsjobb under mer än tio år under Göran Persson. Var en pålitlig arbetshäst som tornedalingar brukar vara men hölls av rikshushållaren borta från uppdrag som kunde ha hotat dennes ställning. Hade Thomas Östros verkligen fått bli finansminister är det ändå inte säkert att han gjort något avtryck. Det känns på något sätt märkligt att han inte finns tillgänglig för sossarna längre. Kanske en kompetens att uppvärdera?
10:a Fredrik Reinfeldt, avgången regeringschef
För en del som borde ha mer att ge klipps allt av direkt. Fredrik Reinfeldt är nog en gåta för många med sin brådstörtade flykt från regeringsuppdraget på valnatten. Han ställde sig dock med sin trotsiga inställning till att inte betrakta migration som politisk fråga in i den långa raden av svenska politiker som skaffat sig verkligheten som fiende. Det är trist för en stor politiker måste vara både pragmatisk och ideolog. Förloraren på Reinfeldts vitt omtalade oförmåga att ta en verklig konflikt, är Sverige som helhet som lämnats med en regering som utrustat sig med en plan utan underlag att föra den önskade politiken.
Egentligen kunde jag ha skrivit dit före detta innehavaren av vältalighetsprofessuren i Uppsala Leif Lewin här. Men eftersom institutionen där han varit verksam härbärgerar andra som fastnat i ungdomsradikalitet hela livet kan en annan stå som representant för inrättningen. Att någon som egentligen tillhandahåller verktyg avpassade för gymnasiet och väl borde ha jobbat på ett annat ställe än en akademisk institution är inget annat än en tragisk historia. De drabbade av den märkliga personalpolitiken inom denna del av svensk statskunskap är främst de stackars studenter som möts av en ganska avog arbetsmarknad efter examen.
7:a Maria Ferm, riksdagsledamot
Utlevad kan man vara på många sätt men Maria Ferm är inget annat än klassiskt typfall. Frågan är väl närmast vad hon vill åstadkomma inom den närmaste tioårsperioden som politiker för Miljöpartiet. Att agitera för mänskliga rättigheter och miljön är väl exempel på uppdragsuppgifter som står och väntar utanför dörren till klassrummet för de med fallenhet för att ramla in i denna trall direkt från politisk idé till handling. Maria Ferm är en tänkbar framtida parhäst till Gustaf Fridolin som språkrör men sannolikt ingen ministerkandidat.
8:a Erik Ullenhag, ex-minister
Studenter i Uppsala på 90-talet kunde ofta se Erik Ullenhag som en lokal variant av Sartre sittandes på något av stans caféer konverserandes. Vad jag förstod drog juridikstudierna ut på tiden innan han blev aktuell som toppnamn i Folkpartiet. Hade hans nyligen avslutade tid som minister blivit mer lyckad hade han sannolikt varit självskriven som efterträdare till Jan Björklund. På grund av dålig konkurrens sitter majoren kvar ytterligare en tid, och Ullenhag får möta faktum att hans politiska karriär redan är på väg nedåt.
9:a Thomas Östros, Göran Persson-adept
Skojades för många år sedan om att Thomas Östros var landets äldsta 32-åring då. Han innehade tunga regeringsjobb under mer än tio år under Göran Persson. Var en pålitlig arbetshäst som tornedalingar brukar vara men hölls av rikshushållaren borta från uppdrag som kunde ha hotat dennes ställning. Hade Thomas Östros verkligen fått bli finansminister är det ändå inte säkert att han gjort något avtryck. Det känns på något sätt märkligt att han inte finns tillgänglig för sossarna längre. Kanske en kompetens att uppvärdera?
10:a Fredrik Reinfeldt, avgången regeringschef
För en del som borde ha mer att ge klipps allt av direkt. Fredrik Reinfeldt är nog en gåta för många med sin brådstörtade flykt från regeringsuppdraget på valnatten. Han ställde sig dock med sin trotsiga inställning till att inte betrakta migration som politisk fråga in i den långa raden av svenska politiker som skaffat sig verkligheten som fiende. Det är trist för en stor politiker måste vara både pragmatisk och ideolog. Förloraren på Reinfeldts vitt omtalade oförmåga att ta en verklig konflikt, är Sverige som helhet som lämnats med en regering som utrustat sig med en plan utan underlag att föra den önskade politiken.
onsdag, januari 21, 2015
Sveriges pojkfarfar - listan
Vad är en pojkfarfar? Ja precis som en västryss går han (eller hon) också att definiera. Begreppet här avser en person som drivit epitetet lillgammal in absurdum. Pojkfarfarn finns lite överallt men intressant i detta sammanhang är främst de som kommit sig fram inom politiken. Vi sätter igång.
1:a Gustav Fridolin, minister
Närmast självskriven på förstaplatsen är Gustav Fridolin. Vår utbildningsminister är en 50-årings hjärna i en 30-årings kropp. Om det är någon företräder slutstadiet i utvecklingen ifråga om broilrar , från Olof Palme till Mona Sahlin, så är det Gustav Fridolin. Intresserade av karaktärer och aktörer inom det politiska livet frågar sig vad Fridolin har att bidra med när han ändå verkar veta allt som kan vetas. Ska inte en verksamhet av vad slag det vara månde vara lärorik också. Särskilt om man basar över utbildningspolitiken i Sverige.
2:a Annie Lööf, partiledare
Annie Lööf ansågs av många för ung när hon enligt den mest demokratiska procedur utsågs till partiledare för centern. Det var något hennes belackare snabbt fick äta upp. Annie fanns sig snabbt i rollen som ordförande och näringsminister. Ändå är det något som verkar fattas under skalet. Vem är denna person som veterligen heller aldrig haft ett riktigt jobb. Ska det verkligen gå för sig att en politiker på toppnivå sköter uppdraget medelst mallade svar till omgivningen som PR-konsulterna tillhandahåller? Om politiken bara är yta är Annie Lööf det tydligaste exemplet.
3:a Roland Paulsen, sociolog
Till slut blev det tröttsamt med en regering som malde på om arbetslinjen samtidigt som arbetslösheten förblev på en hög nivå. Då fanns en forskare till hands gick på tvärs mot den rådande normen: vi behöver inte arbeta längre. Tekniken har gjort arbetet överflödigt. Roland Paulsen kan med hänvisning till sin ålder inte ha alltför många sekunder i produktionen men anser sig ha tillräckligt mycket på fötterna för att dödförklara arbetsbegreppet. Som om det inte ständigt skulle finnas ett behov av folk i äldreomsorgen, post- och paketdistribution och personal som ser till att transporterna fungerar för att nämna några exempel.
4:a Anders Pihlblad, journalist
Är mest känd för att ha hånglat på krogen med Fredrik Reinfeldts stabschef när denna hade jour. Efter det famösa tilltaget hamnade Pihlblad i karantän en tid. Numera gör han stående analyser i TV4 av det politiska läget igen, faktiskt inte så dåliga. Men denne pojkfarfar har varit med lite väl länge i svängen för att tas på allvar än något annat än någon som kanske borde ha provat på något annat i livet lite tidigare. Anders Pihlblad är idag på det 47:e levnadsåret men är på något sätt kvar i ungdomstiden.
5:a Hanna Wagenius, ungdomsförbundsordförande
För många är nog Hanna Wagenius mest känd som härjedalskan i lusekofta som blev bekant för en större allmänhet via sin frivola åsikter om sexarbete. Idag kan nog Wagenius räknas till Stureplanscentern fullt ut; i paritet med många andra karriärister inom det partiet saknar hon idémässig anknytning till landsbygden. Hanna Wagenius har dock hunnit kandidera för både Jämtlands och Uppsala läns valkrets till riksdagen trots inte trettio år fyllda vid sidan av CUF-ordförandeskapet. Om inte utbrändhet hotar till följd av ytterligare rusningar i väggen kommer hon att göra rakare karriär än Fridolin helt klart.
Fortsättning på listan följer
1:a Gustav Fridolin, minister
Närmast självskriven på förstaplatsen är Gustav Fridolin. Vår utbildningsminister är en 50-årings hjärna i en 30-årings kropp. Om det är någon företräder slutstadiet i utvecklingen ifråga om broilrar , från Olof Palme till Mona Sahlin, så är det Gustav Fridolin. Intresserade av karaktärer och aktörer inom det politiska livet frågar sig vad Fridolin har att bidra med när han ändå verkar veta allt som kan vetas. Ska inte en verksamhet av vad slag det vara månde vara lärorik också. Särskilt om man basar över utbildningspolitiken i Sverige.
2:a Annie Lööf, partiledare
Annie Lööf ansågs av många för ung när hon enligt den mest demokratiska procedur utsågs till partiledare för centern. Det var något hennes belackare snabbt fick äta upp. Annie fanns sig snabbt i rollen som ordförande och näringsminister. Ändå är det något som verkar fattas under skalet. Vem är denna person som veterligen heller aldrig haft ett riktigt jobb. Ska det verkligen gå för sig att en politiker på toppnivå sköter uppdraget medelst mallade svar till omgivningen som PR-konsulterna tillhandahåller? Om politiken bara är yta är Annie Lööf det tydligaste exemplet.
3:a Roland Paulsen, sociolog
Till slut blev det tröttsamt med en regering som malde på om arbetslinjen samtidigt som arbetslösheten förblev på en hög nivå. Då fanns en forskare till hands gick på tvärs mot den rådande normen: vi behöver inte arbeta längre. Tekniken har gjort arbetet överflödigt. Roland Paulsen kan med hänvisning till sin ålder inte ha alltför många sekunder i produktionen men anser sig ha tillräckligt mycket på fötterna för att dödförklara arbetsbegreppet. Som om det inte ständigt skulle finnas ett behov av folk i äldreomsorgen, post- och paketdistribution och personal som ser till att transporterna fungerar för att nämna några exempel.
4:a Anders Pihlblad, journalist
Är mest känd för att ha hånglat på krogen med Fredrik Reinfeldts stabschef när denna hade jour. Efter det famösa tilltaget hamnade Pihlblad i karantän en tid. Numera gör han stående analyser i TV4 av det politiska läget igen, faktiskt inte så dåliga. Men denne pojkfarfar har varit med lite väl länge i svängen för att tas på allvar än något annat än någon som kanske borde ha provat på något annat i livet lite tidigare. Anders Pihlblad är idag på det 47:e levnadsåret men är på något sätt kvar i ungdomstiden.
5:a Hanna Wagenius, ungdomsförbundsordförande
För många är nog Hanna Wagenius mest känd som härjedalskan i lusekofta som blev bekant för en större allmänhet via sin frivola åsikter om sexarbete. Idag kan nog Wagenius räknas till Stureplanscentern fullt ut; i paritet med många andra karriärister inom det partiet saknar hon idémässig anknytning till landsbygden. Hanna Wagenius har dock hunnit kandidera för både Jämtlands och Uppsala läns valkrets till riksdagen trots inte trettio år fyllda vid sidan av CUF-ordförandeskapet. Om inte utbrändhet hotar till följd av ytterligare rusningar i väggen kommer hon att göra rakare karriär än Fridolin helt klart.
Fortsättning på listan följer
onsdag, januari 14, 2015
Seriöst integrationsåtagande eller dålig underhållning?
Knappt hade meddelandet kommit om beslutet inte starta utbildningar för studenter från "tredje världen" i lokaler hörande till anläggningen Cape East i Haparanda förrän nästa tokiga projekt lanserades. Denna gång ska samma utrymmen användas till flyktingförläggning. Tilläggas kan att numera asylentreprenören Bert Karlsson har intressen i det hela.
Särskilt försvårande måste det ha varit för Luleå Tekniska Universitet med insikten om att högskolor inte ska ägna sig åt sociala verksamheter (det ska också ha funnit lagliga hinder för projektet som kanske har beröring till det faktum att lärosätet är med och driver men inte äger en biobränsleanläggning i Piteå?).
Det går att diskutera om det ska gå att tjäna pengar på andras elände. För Haparandas vidkommande måste planerna på att inlogera asylsökande flyktingar på orten vara något besvärande. Vanligen är flyktingförläggningar i periferin belägna på de riktigt avsigkomna orterna, allt för att öka nedåtgående befolkningstal.
Haparanda däremot ska ju vara en "handelsstad". Inte för att jag begriper vad för slags nod i handeln orten utgör. Annat var det i Olaus Magnus skildring i början av 1500-talet då besökarna kom från när och fjärran till Torneå med sina varor.
Om det är tänkt asylmottagandet ska bli ett lyft för en rätt sargad kommun så är jag rädd för att många kommer att bli besvikna. Speciellt när det som det verkar i det här fallet handlar om att ta emot människor med mycket små möjligheter att ta sig in i det svenska samhället.
På något sätt känns hela upplägget inte särskilt seriöst.
Särskilt försvårande måste det ha varit för Luleå Tekniska Universitet med insikten om att högskolor inte ska ägna sig åt sociala verksamheter (det ska också ha funnit lagliga hinder för projektet som kanske har beröring till det faktum att lärosätet är med och driver men inte äger en biobränsleanläggning i Piteå?).
Det går att diskutera om det ska gå att tjäna pengar på andras elände. För Haparandas vidkommande måste planerna på att inlogera asylsökande flyktingar på orten vara något besvärande. Vanligen är flyktingförläggningar i periferin belägna på de riktigt avsigkomna orterna, allt för att öka nedåtgående befolkningstal.
Haparanda däremot ska ju vara en "handelsstad". Inte för att jag begriper vad för slags nod i handeln orten utgör. Annat var det i Olaus Magnus skildring i början av 1500-talet då besökarna kom från när och fjärran till Torneå med sina varor.
Om det är tänkt asylmottagandet ska bli ett lyft för en rätt sargad kommun så är jag rädd för att många kommer att bli besvikna. Speciellt när det som det verkar i det här fallet handlar om att ta emot människor med mycket små möjligheter att ta sig in i det svenska samhället.
På något sätt känns hela upplägget inte särskilt seriöst.
söndag, december 28, 2014
Strövtåg i hembygden
På julafton företag jag en promenad i byn där jag växte upp huvudsakligen på 70-talet. Det kalla vädret (under 20 minus) gjorde att jag var ganska nedkyld när jag kom tillbaka till föräldrahemmet. Fortfarande var det ganska lite snö som lagt sig på marken som synes.
Turen gick nedåt "Skorven" som är ett skogsparti liggandes nära Sörfjärden i Bensbyn, en passage som var flitigt använd av båttrafiken ända in på 1600-talet då staden Luleå flyttades längre utåt havet på grund av landhöjningen. Hit gick många äventyr i barndomen till det sagolandskap som innefattade många granar, en skrotbil och inte minst en stenpir som det gick att ta sig en bit ut i vattnet med torrskodd.
Dinosaurieäggen efter terapijordbruken fanns inte då jag växte upp. Inte för att särskilt många kunde leva på vad jorden gav då heller, men det är ändå tragiskt på något vis att det numera sätts likhetstecken mellan förmågan att hålla landskapet öppet och vara bra på att fylla i blanketter.
Skotertrafiken är en del av vardagen på landsbygden numera. Efter några år decennier med anarki inom skoterframförandena har förhållandena stabiliserats tack vare föreningar som sett till att fordonen håller sig till särskilda anlagda leder. Detta efter kritik inte minst från markägare. I Bensbyn har den lokala skoterklubben sett till att buskörningarna mer eller mindre upphört om de varit några problem tidigare.
Gammalt och nytt möts på landsbygden idag. Den här vyn upp från "banken" får manifestera detta. Den för tankarna till kulturlandskapet framför andra i norra Sverige, Hälsingland. De finns de som menar att Norrbotten koloniserades därifrån bland annat. Kanske kan detta knyta samman landsdelarna på ett sätt som gör att helheten betraktas som något annat än en väderstrecksbenämning.
lördag, december 20, 2014
Förste man ur kapellet
Den politiska ideologi som benämnes socialliberalism har numera få öppna förkunnare i landet. Det parti som länge hävdat ägande till inriktningen har rört sig långt från sina rötter och kan för närvarande betraktas som en verksamhet för sympatisörer från den yttersta högern. Därför är det glädjande att KD:s ledare och före detta socialminister Göran Hägglund tar till orda i ett ämne som kan betraktas som sann socialliberalism.
Att fortsätta välkomna folk till Sverige utan att ha någonting annat än livslångt utanförskap åt många är varken humant eller socialt ansvarstagande. Hägglund är därför helt korrekt ute när han försöker koppla invandring till arbetslinjebegreppet som var en valvinnarfråga för Alliansen 2006.
Skrikhögern och vänstern protesterar naturligtvis. Inte att förvåna när hela den offentliga debatten i en särskild fråga påminner mer om förhållandena i de frikyrkokapell på avsides belägna orter där alla var tvungna att tycka likadant. Så blir det nämligen med en huvudstad med svår växtvärk och rotlösa lantisar som knappast ens funderar över vad en frimodig tanke kan bestå av.
Det kristdemokratiska utspelet främjar insikten om att blockpolitiken tillhör det förgångna. Sverige måste därmed få ett styre som förmår hantera den aktuella situationen. Lite tyder på att sittande regering är lämplig för ett sådant uppdrag.
Att fortsätta välkomna folk till Sverige utan att ha någonting annat än livslångt utanförskap åt många är varken humant eller socialt ansvarstagande. Hägglund är därför helt korrekt ute när han försöker koppla invandring till arbetslinjebegreppet som var en valvinnarfråga för Alliansen 2006.
Skrikhögern och vänstern protesterar naturligtvis. Inte att förvåna när hela den offentliga debatten i en särskild fråga påminner mer om förhållandena i de frikyrkokapell på avsides belägna orter där alla var tvungna att tycka likadant. Så blir det nämligen med en huvudstad med svår växtvärk och rotlösa lantisar som knappast ens funderar över vad en frimodig tanke kan bestå av.
Det kristdemokratiska utspelet främjar insikten om att blockpolitiken tillhör det förgångna. Sverige måste därmed få ett styre som förmår hantera den aktuella situationen. Lite tyder på att sittande regering är lämplig för ett sådant uppdrag.
tisdag, december 16, 2014
En onödig men talande produkt
Igår damp rapporten "Öppna Jämförelser 2014 Folkhälsa" från Socialstyrelsen ned på redaktionsborden. Särskilt öppen vet jag dock inte om den är med sina färdiga och uppradade diagnoser, med tillhörande undersökningsresultat som av förklarliga skäl inte kan delges den stora menigheten på ett sätt som är möjligt att granska. Det slags elände de samhällsrelaterade sjukdomar som valts ut under den närmast sovjetreligiösa rubriken folkhälsa, och som naturligtvis också måste korrigeras och behandlas, för tankarna till hur totalitära diktaturer hade för vana att behandla oliktänkande och avvikare i form speciella klassifikationssystem.
Den "slutsats" som väckte mest uppmärksamhet var den vid det här laget inte särskilt sensationella nyheten att högutbildade har bättre hälsa än lågutbildade. Med den underförstådda uppmaningen att fler ska utbilda sig, precis som om kroppsarbetet skulle upphöra och yrkeskunskaper inte behövdes längre. Vad är det som säger att yrken och arbeten som inte kräver universitetsutbildning i sig innebär att folk blir sjuka? Handlar det inte mer om andra faktorer som inte går att koppla till jobbet? Jag ställer bara en fråga.
Orsak och verkan är alltså inte begrepp av intresse för undersökarna. Och hur ska man förresten förklara kopplingen som görs mellan hållbar utveckling och folkhälsa i rapporten?. Inte har väl alla författarna som medverkat i den sin bakgrund i Umeå??? För egen del upprör det särskilt att läsa om företeelser som valdeltagande och inflytande i politiska processer som underordnade det i sammanhanget oväsentliga begreppet "delaktighet". Detta kanske är användbart i studiet av en utförar-klientrelation, men inom en demokratianalys har det inte att göra överhuvudtaget.
Folkhälsa finns idag inte som egen universitetsdisciplin, men bara det faktum att denna auktoritära politiska ideologi sedan mer än tjugo år har en egen myndighet, för tankarna till det institut för bland annat skallmätning som etablerades i Uppsala i början av 1920-talet. Således finns det ingen anledning att fortsätta utföra utredningar i namn av att vilja frälsa kroppar från ohälsosamt leverne på ett sätt som borde höra till historien vid det här laget. Lägg ned Folkhälsomyndigheter och plocka bort liknande ämnen från högskolornas kursplaner.
Den "slutsats" som väckte mest uppmärksamhet var den vid det här laget inte särskilt sensationella nyheten att högutbildade har bättre hälsa än lågutbildade. Med den underförstådda uppmaningen att fler ska utbilda sig, precis som om kroppsarbetet skulle upphöra och yrkeskunskaper inte behövdes längre. Vad är det som säger att yrken och arbeten som inte kräver universitetsutbildning i sig innebär att folk blir sjuka? Handlar det inte mer om andra faktorer som inte går att koppla till jobbet? Jag ställer bara en fråga.
Orsak och verkan är alltså inte begrepp av intresse för undersökarna. Och hur ska man förresten förklara kopplingen som görs mellan hållbar utveckling och folkhälsa i rapporten?. Inte har väl alla författarna som medverkat i den sin bakgrund i Umeå??? För egen del upprör det särskilt att läsa om företeelser som valdeltagande och inflytande i politiska processer som underordnade det i sammanhanget oväsentliga begreppet "delaktighet". Detta kanske är användbart i studiet av en utförar-klientrelation, men inom en demokratianalys har det inte att göra överhuvudtaget.
Folkhälsa finns idag inte som egen universitetsdisciplin, men bara det faktum att denna auktoritära politiska ideologi sedan mer än tjugo år har en egen myndighet, för tankarna till det institut för bland annat skallmätning som etablerades i Uppsala i början av 1920-talet. Således finns det ingen anledning att fortsätta utföra utredningar i namn av att vilja frälsa kroppar från ohälsosamt leverne på ett sätt som borde höra till historien vid det här laget. Lägg ned Folkhälsomyndigheter och plocka bort liknande ämnen från högskolornas kursplaner.
lördag, december 13, 2014
Inbördeskriget har startat
Den regeringskris som dolts under ett löfte om extra val fortsätter. Och chefen för laget sköter inte rodret på ett sätt att förvänta av en statsminister. Sällan har väl landet haft styresman med så dålig sikt om kursen framåt.
Från vänster (LO) riktas nu kritik mot S-samarbetet med MP. Från höger via Mona Sahlin visas oförståelse för Stefan Löfvéns tvekan inför fortsatt regerande med samma parti.
Är det måhända så här det ser ut i en rörelse med högt i tak? Nej, knappast. Det vi bevittnar är uppmarschen inför ett inbördeskrig utan dess like inom socialdemokratin. Eftersom turerna i såväl förspelet till som i den just nu pågående regeringskrisen visat att S-partiet inte övervunnit sin mallighet från fornstora dar som den självklare regeringsinnehavaren framför andra så är det bara en tidsfråga innan stridsyxorna åker upp igen. En tänkbar utgång av det hela är att partiet rämnar på sikt.
Jag har redan börjat fundera på vad denna månad kommer att heta i de svenska politiska historieböckerna. Ett förslag: decemberkrisen.
På allt detta har nu beklagandena från regeringshåll börjat rulla in över att de inte kan göra som de vill på grund av budgetnederlaget. Stefan Löfvéns beslut att inte gå till talmannen förra veckan är i det perspektivet inte annat än mycket märkligt. Har karln lyssnat på fel rådgivare igen?
Svensk ekonomi gynnas inte heller av det som pågår.
Från vänster (LO) riktas nu kritik mot S-samarbetet med MP. Från höger via Mona Sahlin visas oförståelse för Stefan Löfvéns tvekan inför fortsatt regerande med samma parti.
Är det måhända så här det ser ut i en rörelse med högt i tak? Nej, knappast. Det vi bevittnar är uppmarschen inför ett inbördeskrig utan dess like inom socialdemokratin. Eftersom turerna i såväl förspelet till som i den just nu pågående regeringskrisen visat att S-partiet inte övervunnit sin mallighet från fornstora dar som den självklare regeringsinnehavaren framför andra så är det bara en tidsfråga innan stridsyxorna åker upp igen. En tänkbar utgång av det hela är att partiet rämnar på sikt.
Jag har redan börjat fundera på vad denna månad kommer att heta i de svenska politiska historieböckerna. Ett förslag: decemberkrisen.
På allt detta har nu beklagandena från regeringshåll börjat rulla in över att de inte kan göra som de vill på grund av budgetnederlaget. Stefan Löfvéns beslut att inte gå till talmannen förra veckan är i det perspektivet inte annat än mycket märkligt. Har karln lyssnat på fel rådgivare igen?
Svensk ekonomi gynnas inte heller av det som pågår.
tisdag, december 09, 2014
Vad vilja Alliansen?
Allianspartierna vill ändra i riksdagsordningen med motiveringen att minoritetsregeringar ska få det lättare att driva igenom sin ekonomiska politik. Hur det ska lösas om det regeringsunderlag som ska driva igenom sitt budgetförslag om alternativet ändå får fler röstar förstår jag inte. Så länge Alliansen lägger fram egna budgetförslag och Sverigedemokraterna röstar på detta utan att lägga fram ett eget och med den tilltänkta? ändringen på detta sätt undviker att marginaliseras från röstningsförfarandet, ja vad vinner man då?
Jag är nog inte ensam om att inte begripa mig på de här typerna av grundlagsliknande övningar. Uppenbart är att många av de statsvetare som just nu springer som skållade råttor med analyser och kommentarer till den pågående regeringskrisen inte gör det heller. Det är svårt att bli klok på spektaklet. Så länge vi har kvar konsenusdemokratin så går det inte att utestänga politiska partier från beslutsprocessen i riksdagen med annat än med breda uppgörelser över blockgränsen. Ungefär som Vänsterpartiet/VPK isolerades under flera decennier av de andra fyra partierna under fempartiepoken.
Förmodligen finns det en dold agenda med Alliansutspelet att ta första steget mot införandet av ett majoritetsvalsystem. Men ska detta gå vägen räcker det inte enbart med ambitionen att krossa Sverigedemokraterna. Det är tänkbart att V och KD går upp i S respektive M med ett majoritetsvalsystem; lika sannolikt är dock att större delen av KD-sympatisörerna går till SD. Och vips har vi ändå ett kvar ett fyrpartisystem som sätter käppar i hjulet ansvarsutkrävarförespråkarna.
Det här är förstås bara spekulationer. En fingervisning om utvecklingen kommer förmodligen i nästa parlamentsval i Storbritannien. Då kommer det också att stå klart om David Camerons metod att hantera migrationsfrågorna hade varit något för Fredrik Reinfeldt att satsa på i senaste valet.
Jag är nog inte ensam om att inte begripa mig på de här typerna av grundlagsliknande övningar. Uppenbart är att många av de statsvetare som just nu springer som skållade råttor med analyser och kommentarer till den pågående regeringskrisen inte gör det heller. Det är svårt att bli klok på spektaklet. Så länge vi har kvar konsenusdemokratin så går det inte att utestänga politiska partier från beslutsprocessen i riksdagen med annat än med breda uppgörelser över blockgränsen. Ungefär som Vänsterpartiet/VPK isolerades under flera decennier av de andra fyra partierna under fempartiepoken.
Förmodligen finns det en dold agenda med Alliansutspelet att ta första steget mot införandet av ett majoritetsvalsystem. Men ska detta gå vägen räcker det inte enbart med ambitionen att krossa Sverigedemokraterna. Det är tänkbart att V och KD går upp i S respektive M med ett majoritetsvalsystem; lika sannolikt är dock att större delen av KD-sympatisörerna går till SD. Och vips har vi ändå ett kvar ett fyrpartisystem som sätter käppar i hjulet ansvarsutkrävarförespråkarna.
Det här är förstås bara spekulationer. En fingervisning om utvecklingen kommer förmodligen i nästa parlamentsval i Storbritannien. Då kommer det också att stå klart om David Camerons metod att hantera migrationsfrågorna hade varit något för Fredrik Reinfeldt att satsa på i senaste valet.
torsdag, december 04, 2014
Råd till Allianspartierna: begär misstroendeomröstning
Det råder ett förvånansvärt lugn dagen efter att regeringen fattat beslutet att utlysa nyval. För mig är det obegripligt att inte Stefan Löfvén valde att avgå eftersom han nu får regera med en oppositionsbudget som underlag. Sa han förresten inte att det var något han inte skulle göra?
Förhoppningarna om Stefan Löfvén som den exceptionellt skicklige superförhandlaren har i alla fall kommit på skam. Detta kan bero på skillnader att utöva denna kompetens i politiken och i fackföreningsvärlden, som är Löfvéns hemmaplan, åtminstone att gå efter vad Leif Lewin skriver.
Regeringen borde alltså ha avgått och Stefan Löfvén kunde om han haft mer erfarenhet från politiskt arbete ha sökt bilda regering av enbart sitt eget parti eller bildat någon form av formaliserat samarbete med allianspartierna eller bara något av dem. Andrahandscenariot som snurrade på under gårdagen hade varit att återlämna makten till Alliansen under ledning av Anna Kinberg Batra som landets första kvinnliga statsminister. Problemet är att regeringsdugligheten för närvarande inte är den bästa hos Alliansen heller. Efter Fredrik Reinfeldts flykt från politiken blir Anna Kinberg Batra som oprofilerad partiledare knappast mer än tjänsteman som regeringschef. På detta ska läggas Jan Björklunds strid för sitt politiska liv där hans typiska felsägningar återkommit igen, med högre frekvens än tidigare. Centerns partiledare är bara yta.
Kvar blir då ledaren för Sveriges minsta riksdagsparti, Göran Hägglund. Denne har längst erfarenhet av partiledaruppdraget och har med tiden vuxit in i rollen som politisk uppdragstagare. Han är också den enda av partiledarna som förmår inta en mer konciliant attityd till Sverigedemokraterna, en egenskap som sannerligen utgör hårdvaluta de kommande åren som förhandlare.
Alliansen bör därför ta initiativ till en misstroendeomröstning om Stefan Löfvén som statsminister och på så sätt omintetgöra det okloka beslutet om extraval. Talmannen fastnar sedan efter sonderingar med alla partiledare för Göran Hägglund som regeringsbildare. Allt detta för att undvika en situation som bara spär på politikerföraktet och förpassar riksdagen till en institution som parodi på demokratisk beslutsmetod.
Förhoppningarna om Stefan Löfvén som den exceptionellt skicklige superförhandlaren har i alla fall kommit på skam. Detta kan bero på skillnader att utöva denna kompetens i politiken och i fackföreningsvärlden, som är Löfvéns hemmaplan, åtminstone att gå efter vad Leif Lewin skriver.
Regeringen borde alltså ha avgått och Stefan Löfvén kunde om han haft mer erfarenhet från politiskt arbete ha sökt bilda regering av enbart sitt eget parti eller bildat någon form av formaliserat samarbete med allianspartierna eller bara något av dem. Andrahandscenariot som snurrade på under gårdagen hade varit att återlämna makten till Alliansen under ledning av Anna Kinberg Batra som landets första kvinnliga statsminister. Problemet är att regeringsdugligheten för närvarande inte är den bästa hos Alliansen heller. Efter Fredrik Reinfeldts flykt från politiken blir Anna Kinberg Batra som oprofilerad partiledare knappast mer än tjänsteman som regeringschef. På detta ska läggas Jan Björklunds strid för sitt politiska liv där hans typiska felsägningar återkommit igen, med högre frekvens än tidigare. Centerns partiledare är bara yta.
Kvar blir då ledaren för Sveriges minsta riksdagsparti, Göran Hägglund. Denne har längst erfarenhet av partiledaruppdraget och har med tiden vuxit in i rollen som politisk uppdragstagare. Han är också den enda av partiledarna som förmår inta en mer konciliant attityd till Sverigedemokraterna, en egenskap som sannerligen utgör hårdvaluta de kommande åren som förhandlare.
Alliansen bör därför ta initiativ till en misstroendeomröstning om Stefan Löfvén som statsminister och på så sätt omintetgöra det okloka beslutet om extraval. Talmannen fastnar sedan efter sonderingar med alla partiledare för Göran Hägglund som regeringsbildare. Allt detta för att undvika en situation som bara spär på politikerföraktet och förpassar riksdagen till en institution som parodi på demokratisk beslutsmetod.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)





