Det råder ett förvånansvärt lugn dagen efter att regeringen fattat beslutet att utlysa nyval. För mig är det obegripligt att inte Stefan Löfvén valde att avgå eftersom han nu får regera med en oppositionsbudget som underlag. Sa han förresten inte att det var något han inte skulle göra?
Förhoppningarna om Stefan Löfvén som den exceptionellt skicklige superförhandlaren har i alla fall kommit på skam. Detta kan bero på skillnader att utöva denna kompetens i politiken och i fackföreningsvärlden, som är Löfvéns hemmaplan, åtminstone att gå efter vad Leif Lewin skriver.
Regeringen borde alltså ha avgått och Stefan Löfvén kunde om han haft mer erfarenhet från politiskt arbete ha sökt bilda regering av enbart sitt eget parti eller bildat någon form av formaliserat samarbete med allianspartierna eller bara något av dem. Andrahandscenariot som snurrade på under gårdagen hade varit att återlämna makten till Alliansen under ledning av Anna Kinberg Batra som landets första kvinnliga statsminister. Problemet är att regeringsdugligheten för närvarande inte är den bästa hos Alliansen heller. Efter Fredrik Reinfeldts flykt från politiken blir Anna Kinberg Batra som oprofilerad partiledare knappast mer än tjänsteman som regeringschef. På detta ska läggas Jan Björklunds strid för sitt politiska liv där hans typiska felsägningar återkommit igen, med högre frekvens än tidigare. Centerns partiledare är bara yta.
Kvar blir då ledaren för Sveriges minsta riksdagsparti, Göran Hägglund. Denne har längst erfarenhet av partiledaruppdraget och har med tiden vuxit in i rollen som politisk uppdragstagare. Han är också den enda av partiledarna som förmår inta en mer konciliant attityd till Sverigedemokraterna, en egenskap som sannerligen utgör hårdvaluta de kommande åren som förhandlare.
Alliansen bör därför ta initiativ till en misstroendeomröstning om Stefan Löfvén som statsminister och på så sätt omintetgöra det okloka beslutet om extraval. Talmannen fastnar sedan efter sonderingar med alla partiledare för Göran Hägglund som regeringsbildare. Allt detta för att undvika en situation som bara spär på politikerföraktet och förpassar riksdagen till en institution som parodi på demokratisk beslutsmetod.
