Resten av listan

6:a Jörgen Hermansson, statsvetare

Egentligen kunde jag ha skrivit dit före detta innehavaren av vältalighetsprofessuren i Uppsala Leif Lewin här. Men eftersom institutionen där han varit verksam härbärgerar andra som fastnat i ungdomsradikalitet hela livet kan en annan stå som representant för inrättningen. Att någon som egentligen tillhandahåller verktyg avpassade för gymnasiet och väl borde ha jobbat på ett annat ställe än en akademisk institution är inget annat än en tragisk historia. De drabbade av den märkliga personalpolitiken inom denna del av svensk statskunskap är främst de stackars studenter som möts av en ganska avog arbetsmarknad efter examen.

7:a Maria Ferm, riksdagsledamot

Utlevad kan man vara på många sätt men Maria Ferm är inget annat än klassiskt typfall. Frågan är väl närmast vad hon vill åstadkomma inom den närmaste tioårsperioden som politiker för Miljöpartiet. Att agitera för mänskliga rättigheter och miljön är väl exempel på uppdragsuppgifter som står och väntar utanför dörren till klassrummet för de med fallenhet för att ramla in i denna trall direkt från politisk idé till handling. Maria Ferm är en tänkbar framtida parhäst till Gustaf Fridolin som språkrör men sannolikt ingen ministerkandidat.

8:a Erik Ullenhag, ex-minister

Studenter i Uppsala på 90-talet kunde ofta se Erik Ullenhag som en lokal variant av Sartre sittandes på något av stans caféer konverserandes. Vad jag förstod drog juridikstudierna ut på tiden innan han blev aktuell som toppnamn i Folkpartiet. Hade hans nyligen avslutade tid som minister blivit mer lyckad hade han sannolikt varit självskriven som efterträdare till Jan Björklund. På grund av dålig konkurrens sitter majoren kvar ytterligare en tid, och Ullenhag får möta faktum att hans politiska karriär redan är på väg nedåt.

9:a Thomas Östros, Göran Persson-adept

Skojades för många år sedan om att Thomas Östros var landets äldsta 32-åring då. Han innehade tunga regeringsjobb under mer än tio år under Göran Persson. Var en pålitlig arbetshäst som tornedalingar brukar vara men hölls av rikshushållaren borta från uppdrag som kunde ha hotat dennes ställning. Hade Thomas Östros verkligen fått bli finansminister är det ändå inte säkert att han gjort något avtryck. Det känns på något sätt märkligt att han inte finns tillgänglig för sossarna längre. Kanske en kompetens att uppvärdera?

10:a Fredrik Reinfeldt, avgången regeringschef

För en del som borde ha mer att ge klipps allt av direkt. Fredrik Reinfeldt är nog en gåta för många med sin brådstörtade flykt från regeringsuppdraget på valnatten. Han ställde sig dock med sin trotsiga inställning till att inte betrakta migration som politisk fråga in i den långa raden av svenska politiker som skaffat sig verkligheten som fiende. Det är trist för en stor politiker måste vara både pragmatisk och ideolog. Förloraren på Reinfeldts vitt omtalade oförmåga att ta en verklig konflikt, är Sverige som helhet som lämnats med en regering som utrustat sig med en plan utan underlag att föra den önskade politiken.
 

Sveriges pojkfarfar - listan

Vad är en pojkfarfar? Ja precis som en västryss går han (eller hon) också att definiera. Begreppet här avser en person som drivit epitetet lillgammal in absurdum. Pojkfarfarn finns lite överallt men intressant i detta sammanhang är främst de som kommit sig fram inom politiken. Vi sätter igång.

1:a Gustav Fridolin, minister

Närmast självskriven på förstaplatsen är Gustav Fridolin. Vår utbildningsminister är en 50-årings hjärna i en 30-årings kropp. Om det är någon företräder slutstadiet i utvecklingen ifråga om broilrar , från Olof Palme till Mona Sahlin, så är det Gustav Fridolin. Intresserade av karaktärer och aktörer inom det politiska livet frågar sig vad Fridolin har att bidra med när han ändå verkar veta allt som kan vetas. Ska inte en verksamhet av vad slag det vara månde vara lärorik också. Särskilt om man basar över utbildningspolitiken i Sverige.

2:a Annie Lööf, partiledare

Annie Lööf ansågs av många för ung när hon enligt den mest demokratiska procedur utsågs till partiledare för centern. Det var något hennes belackare snabbt fick äta upp. Annie fanns sig snabbt i rollen som ordförande och näringsminister. Ändå är det något som verkar fattas under skalet. Vem är denna person som veterligen heller aldrig haft ett riktigt jobb. Ska det verkligen gå för sig att en politiker på toppnivå sköter uppdraget medelst  mallade svar till omgivningen som PR-konsulterna tillhandahåller? Om politiken bara är yta är Annie Lööf det tydligaste exemplet.

3:a Roland Paulsen, sociolog

Till slut blev det tröttsamt med en regering som malde på om arbetslinjen samtidigt som arbetslösheten förblev på en hög nivå. Då fanns en forskare till hands gick på tvärs mot den rådande normen: vi behöver inte arbeta längre. Tekniken har gjort arbetet överflödigt. Roland Paulsen kan med hänvisning till sin ålder inte ha alltför många sekunder i produktionen men anser sig ha tillräckligt mycket på fötterna för att dödförklara arbetsbegreppet. Som om det inte ständigt skulle finnas ett behov av folk i äldreomsorgen, post- och paketdistribution och personal som ser till att transporterna fungerar för att nämna några exempel.

4:a Anders Pihlblad, journalist

Är mest känd för att ha hånglat på krogen med Fredrik Reinfeldts stabschef när denna hade jour. Efter det famösa tilltaget hamnade Pihlblad i karantän en tid. Numera gör han stående analyser i TV4 av det politiska läget igen, faktiskt inte så dåliga. Men denne pojkfarfar har varit med lite väl länge i svängen för att tas på allvar än något annat än någon som kanske borde ha provat på något annat i livet lite tidigare. Anders Pihlblad är idag på det 47:e levnadsåret men är på något sätt kvar i ungdomstiden.

5:a Hanna Wagenius, ungdomsförbundsordförande

För många är nog Hanna Wagenius mest känd som härjedalskan i lusekofta som blev bekant för en större allmänhet via sin frivola åsikter om sexarbete. Idag kan nog Wagenius räknas till Stureplanscentern fullt ut; i paritet med många andra karriärister inom det partiet saknar hon idémässig anknytning till landsbygden. Hanna Wagenius har dock hunnit kandidera för både Jämtlands och Uppsala läns valkrets till riksdagen trots inte trettio år fyllda vid sidan av CUF-ordförandeskapet. Om inte utbrändhet hotar till följd av ytterligare rusningar i väggen kommer hon att göra rakare karriär än Fridolin helt klart.

Fortsättning på listan följer

 



 

Seriöst integrationsåtagande eller dålig underhållning?

Knappt hade meddelandet kommit om beslutet inte starta utbildningar för studenter från "tredje världen" i lokaler hörande till anläggningen Cape East i Haparanda förrän nästa tokiga projekt lanserades. Denna gång ska samma utrymmen användas till flyktingförläggning.  Tilläggas kan att numera asylentreprenören Bert Karlsson har intressen i det hela.

Särskilt försvårande måste det ha varit för Luleå Tekniska Universitet med insikten om att högskolor inte ska ägna sig åt sociala verksamheter (det ska också ha funnit lagliga hinder för projektet som kanske har beröring till det faktum att lärosätet är med och driver men inte äger en biobränsleanläggning i Piteå?).

Det går att diskutera om det ska gå att tjäna pengar på andras elände. För Haparandas vidkommande måste planerna på att inlogera asylsökande flyktingar på orten vara något besvärande. Vanligen är flyktingförläggningar i periferin belägna på de riktigt avsigkomna orterna, allt för att öka nedåtgående befolkningstal.

Haparanda däremot ska ju vara en "handelsstad". Inte för att jag begriper vad för slags nod i handeln orten utgör. Annat var det i Olaus Magnus skildring i början av 1500-talet då besökarna kom från när och fjärran till Torneå med sina varor.

Om det är tänkt asylmottagandet ska bli ett lyft för en rätt sargad kommun så är jag rädd för att många kommer att bli besvikna. Speciellt när det som det verkar i det här fallet handlar om att ta emot människor med mycket små möjligheter att ta sig in i det svenska samhället.

På något sätt känns hela upplägget inte särskilt seriöst.

Strövtåg i hembygden

På julafton företag jag en promenad i byn där jag växte upp huvudsakligen på 70-talet. Det kalla vädret (under 20 minus) gjorde att jag var ganska nedkyld när jag kom tillbaka till föräldrahemmet.  Fortfarande var det ganska lite snö som lagt sig på marken som synes.

Turen gick nedåt "Skorven" som är ett skogsparti liggandes nära Sörfjärden i Bensbyn, en passage som var flitigt använd av båttrafiken ända in på 1600-talet då staden Luleå flyttades längre utåt havet på grund av landhöjningen. Hit gick många äventyr i barndomen till det sagolandskap som innefattade många granar, en skrotbil och inte minst en stenpir som det gick att ta sig en bit ut i vattnet med torrskodd.

Dinosaurieäggen efter terapijordbruken fanns inte då jag växte upp. Inte för att särskilt många kunde leva på vad jorden gav då heller, men det är ändå tragiskt på något vis att det numera sätts likhetstecken mellan förmågan att hålla landskapet öppet och vara bra på att fylla i blanketter.

Skotertrafiken är en del av vardagen på landsbygden numera. Efter några år decennier med anarki inom skoterframförandena har förhållandena stabiliserats tack vare föreningar som sett till att fordonen håller sig till särskilda anlagda leder. Detta efter kritik inte minst från markägare. I Bensbyn har den lokala skoterklubben sett till att buskörningarna mer eller mindre upphört om de varit några problem tidigare.

Gammalt och nytt möts på landsbygden idag. Den här vyn upp från "banken" får manifestera detta. Den för tankarna till kulturlandskapet framför andra i norra Sverige, Hälsingland. De finns de som menar att Norrbotten koloniserades därifrån bland annat. Kanske kan detta knyta samman landsdelarna på ett sätt som gör att helheten betraktas som något annat än en väderstrecksbenämning.

Förste man ur kapellet

Den politiska ideologi som benämnes socialliberalism har numera få öppna förkunnare i landet. Det parti som länge hävdat ägande till inriktningen har rört sig långt från sina rötter och kan för närvarande betraktas som en verksamhet för sympatisörer från den yttersta högern. Därför är det glädjande att KD:s ledare och före detta socialminister Göran Hägglund tar till orda i ett ämne som kan betraktas som sann socialliberalism.

Att fortsätta välkomna folk till Sverige utan att ha någonting annat än livslångt utanförskap åt många är varken humant eller socialt ansvarstagande. Hägglund är därför helt korrekt ute när han försöker koppla invandring till arbetslinjebegreppet som var en valvinnarfråga för Alliansen 2006.

Skrikhögern och vänstern protesterar naturligtvis. Inte att förvåna när hela den offentliga debatten i en särskild fråga påminner mer om förhållandena i de frikyrkokapell på avsides belägna orter där alla var tvungna att tycka likadant. Så blir det nämligen med en huvudstad med svår växtvärk och rotlösa lantisar som knappast ens funderar över vad en frimodig tanke kan bestå av.

Det kristdemokratiska utspelet främjar insikten om att blockpolitiken tillhör det förgångna. Sverige måste därmed få ett styre som förmår hantera den aktuella situationen. Lite tyder på att sittande regering är lämplig för ett sådant uppdrag.

En onödig men talande produkt

Igår damp rapporten "Öppna Jämförelser 2014 Folkhälsa" från Socialstyrelsen ned på redaktionsborden. Särskilt öppen vet jag dock inte om den är med sina färdiga och uppradade diagnoser, med tillhörande undersökningsresultat som av förklarliga skäl inte kan delges den stora menigheten på ett sätt som är möjligt att granska. Det slags elände de samhällsrelaterade sjukdomar som valts ut under den närmast sovjetreligiösa rubriken folkhälsa, och som naturligtvis också måste korrigeras och behandlas, för tankarna till hur totalitära diktaturer hade för vana att behandla oliktänkande och avvikare i form speciella klassifikationssystem.

Den "slutsats" som väckte mest uppmärksamhet var den vid det här laget inte särskilt sensationella nyheten att högutbildade har bättre hälsa än lågutbildade. Med den underförstådda uppmaningen att fler ska utbilda sig, precis som om kroppsarbetet skulle upphöra och yrkeskunskaper inte behövdes längre. Vad är det som säger att yrken och arbeten som inte kräver universitetsutbildning i sig innebär att folk blir sjuka? Handlar det inte mer om andra faktorer som inte går att koppla till jobbet? Jag ställer bara en fråga.

Orsak och verkan är alltså inte begrepp av intresse för undersökarna. Och hur ska man förresten förklara kopplingen som görs mellan hållbar utveckling och folkhälsa i rapporten?. Inte har väl alla författarna som medverkat i den sin bakgrund i Umeå??? För egen del upprör det särskilt att läsa om företeelser som valdeltagande och inflytande i politiska processer som underordnade det i sammanhanget oväsentliga begreppet "delaktighet". Detta kanske är användbart i studiet av en utförar-klientrelation, men inom en demokratianalys har det inte att göra överhuvudtaget.

Folkhälsa finns idag inte som egen universitetsdisciplin, men bara det faktum att denna auktoritära politiska ideologi sedan mer än tjugo år har en egen myndighet, för tankarna till det institut för bland annat skallmätning som etablerades i Uppsala i början av 1920-talet. Således finns det ingen anledning att fortsätta utföra utredningar i namn av att vilja frälsa kroppar från ohälsosamt leverne på ett sätt som borde höra till historien vid det här laget. Lägg ned Folkhälsomyndigheter och plocka bort liknande ämnen från högskolornas kursplaner.

Inbördeskriget har startat

Den regeringskris som dolts under ett löfte om extra val fortsätter. Och chefen för laget sköter inte rodret på ett sätt att förvänta av en statsminister. Sällan har väl landet haft styresman med så dålig sikt om kursen framåt.

Från vänster (LO) riktas nu kritik mot S-samarbetet med MP. Från höger via Mona Sahlin visas oförståelse för Stefan Löfvéns tvekan inför fortsatt regerande med samma parti.

Är det måhända så här det ser ut i en rörelse med högt i tak? Nej, knappast. Det vi bevittnar är uppmarschen inför ett inbördeskrig utan dess like inom socialdemokratin. Eftersom turerna i såväl förspelet till som i den just nu pågående regeringskrisen visat att S-partiet inte övervunnit sin mallighet från fornstora dar som den självklare regeringsinnehavaren framför andra så är det bara en tidsfråga innan stridsyxorna åker upp igen. En tänkbar utgång av det hela är att partiet rämnar på sikt.

Jag har redan börjat fundera på vad denna månad kommer att heta i de svenska politiska historieböckerna. Ett förslag: decemberkrisen.

På allt detta har nu beklagandena från regeringshåll börjat rulla in över att de inte kan göra som de vill på grund av budgetnederlaget. Stefan Löfvéns beslut att inte gå till talmannen förra veckan är i det perspektivet inte annat än mycket märkligt. Har karln lyssnat på fel rådgivare igen?

Svensk ekonomi gynnas inte heller av det som pågår.

Vad vilja Alliansen?

Allianspartierna vill ändra i riksdagsordningen med motiveringen att minoritetsregeringar ska få det lättare att driva igenom sin ekonomiska politik. Hur det ska lösas om det regeringsunderlag som ska driva igenom sitt budgetförslag om alternativet ändå får fler röstar förstår jag inte. Så länge Alliansen lägger fram egna budgetförslag och Sverigedemokraterna röstar på detta utan att lägga fram ett eget och med den tilltänkta? ändringen på detta sätt undviker att marginaliseras från röstningsförfarandet, ja vad vinner man då?

Jag är nog inte ensam om att inte begripa mig på de här typerna av grundlagsliknande övningar. Uppenbart är att många av de statsvetare som just nu springer som skållade råttor med analyser och kommentarer till den pågående regeringskrisen inte gör det heller. Det är svårt att bli klok på spektaklet. Så länge vi har kvar konsenusdemokratin så går det inte att utestänga politiska partier från beslutsprocessen i riksdagen med annat än med breda uppgörelser över blockgränsen. Ungefär som Vänsterpartiet/VPK isolerades under flera decennier av de andra fyra partierna under fempartiepoken.

Förmodligen finns det en dold agenda med Alliansutspelet att ta första steget mot införandet av ett majoritetsvalsystem. Men ska detta gå vägen räcker det inte enbart med ambitionen att krossa Sverigedemokraterna. Det är tänkbart att V och KD går upp i S respektive M med ett majoritetsvalsystem; lika sannolikt är dock att större delen av KD-sympatisörerna går till SD. Och vips har vi ändå ett kvar ett fyrpartisystem som sätter käppar i hjulet ansvarsutkrävarförespråkarna.

Det här är förstås bara spekulationer. En fingervisning om utvecklingen kommer förmodligen i nästa parlamentsval i Storbritannien. Då kommer det också att stå klart om David Camerons metod att hantera migrationsfrågorna hade varit något för Fredrik Reinfeldt att satsa på i senaste valet.

Råd till Allianspartierna: begär misstroendeomröstning

Det råder ett förvånansvärt lugn dagen efter att regeringen fattat beslutet att utlysa nyval. För mig är det obegripligt att inte Stefan Löfvén valde att avgå eftersom han nu får regera med en oppositionsbudget som underlag. Sa han förresten inte att det var något han inte skulle göra?

Förhoppningarna om Stefan Löfvén som den exceptionellt skicklige superförhandlaren har i alla fall kommit på skam. Detta kan bero på skillnader att utöva denna kompetens i politiken och i fackföreningsvärlden, som är Löfvéns hemmaplan, åtminstone att gå efter vad Leif Lewin skriver.

Regeringen borde alltså ha avgått och Stefan Löfvén kunde om han haft mer erfarenhet från politiskt arbete ha sökt bilda regering av enbart sitt eget parti eller bildat någon form av formaliserat samarbete med allianspartierna eller bara något av dem. Andrahandscenariot som snurrade på under gårdagen hade varit att återlämna makten till Alliansen under ledning av Anna Kinberg Batra som landets första kvinnliga statsminister. Problemet är att regeringsdugligheten för närvarande inte är den bästa hos Alliansen heller. Efter Fredrik Reinfeldts flykt från politiken blir Anna Kinberg Batra som oprofilerad partiledare knappast mer än tjänsteman som regeringschef. På detta ska läggas Jan Björklunds strid för sitt politiska liv där hans typiska felsägningar återkommit igen, med högre frekvens än tidigare. Centerns partiledare är bara yta.

Kvar blir då ledaren för Sveriges minsta riksdagsparti, Göran Hägglund. Denne har längst erfarenhet av partiledaruppdraget och har med tiden vuxit in i rollen som politisk uppdragstagare. Han är också den enda av partiledarna som förmår inta en mer konciliant attityd till Sverigedemokraterna, en egenskap som sannerligen utgör hårdvaluta de kommande åren som förhandlare.

Alliansen bör därför ta initiativ till en misstroendeomröstning om Stefan Löfvén som statsminister och på så sätt omintetgöra det okloka beslutet om extraval. Talmannen fastnar sedan efter sonderingar med alla partiledare för Göran Hägglund som regeringsbildare. Allt detta för att undvika en situation som bara spär på politikerföraktet och förpassar riksdagen till en institution som parodi på demokratisk beslutsmetod.

Höstregeringen

Sanningens stund närmar sig för den sittande koalitionsregeringen som tog över när inte Alliansföreträdarna var intresserade av att styra Sverige längre. Vill det sig illa för dem och ser Sverigedemokraterna till att de inte får sin rambudget igenom, ja då är det regeringskris redan till veckan. En demisson för S-MP-regeringen skulle göra den till den mest kortlivade svenska även i förhållande till Axel Pehrsson-Bramstorps så kallade semesterregering.

Stalltipset just nu är att styret ombildas till en ren S-regering och att MP får lämna kabinettet. Ur perspektivet av vad landet behöver i rådande politiska läge är kanske detta också det mest lämpliga. Men det är ensamma och svaga sossar som då får finna sig att regera. Och vems budget ska egentligen gälla? Det finns gränser för vad även en genompragmatisk person som Stefan Löfvén kan ställa upp på. Problemet för Löfvén är att Alliansen är mer sammansvetsad än han räknat med.

Nationalekonomen Anne-Marie Pålsson redogör i Dagens Industri för hur sossebudgeten kan gå igenom med borgerligt stöd ändå genom avancerat knapptryckararrangemang. Problemet för Alliansfolket blir då att förklara varför man förnekar sitt eget budgetförslag, om det finns gränser för hur långt avståndstagandet från Sverigedemokraterna kan drivas innan det börjar ta sig löjeväckande former.

Nyval är alltså möjligt att undvika med Peter Wolodarskis personlige favorit som statsminister. Om denne lyckas sitta kvar på posten i fyra år är det sannerligen en bedrift. Emellertid tyder mycket redan nu på att Stefan Löfvéns statsministertid kommer att kantas av en turbulens liknande den en annan ångermanlänning fick uppleva i samma roll utan att vilja ha kvar kärnkraften.

Inlandet töms på folk

Luleå har landets hetaste bomarknad konstateras det i en artikel. Bostadspriserna har stigit där 20-25 procent det senaste året jämfört med rikssnittets 6-7 procent.Orsaken anges vara stadens ställning som universitetsort.

Tillåt mig dock lansera en annan förklaring: under en längre tid har kommunpolitikerna i Luleå inriktat sig på att attrahera invånare att flytta dit från inlandsorter i Norrbotten. Ett visst tillskott har visserligen skett genom inflöde av studenter och flyktingar/invandring från övriga världen och Sverige. På det hela taget är dock Luleås tillväxt baserad på dränering av inlandsbefolkningen och andra närliggande kommuner. För ungdomar på väg ut i arbetslivet boende på mindre orter för långt från kärnan gäller egentligen bara en sak: flytta. Fenomenet råder i stort sett över hela landet.

Att koppla utvecklingen enbart till universitets- och högskoleförekomster som källa till en tryggad framtid är menar jag missvisande. I Luleås fall är akademien där mera ett uttryck för en ersättning för en dröm som aldrig gick i uppfyllelse (Stålverk 80). Vid ett besök på Luleå Tekniska Universitets bibliotek för en tid sedan i samband ett boklån kunde jag konstatera att av nio spikade avhandlingar var sju författade av personer med utomeuropeiska namn. Vad lärosätet i praktiken ägnar sig åt är att stå till tjänst med lågstatusutbildningar åt forskarämnen från mindre utvecklade länder, något som inte alls gick för sig i kapsejsat projekt nyligen. De som hittar upp till staden eller regionen från mera utvecklade delar av Sverige eller världen gör det i regel för att vända tillbaka efter en tid. Som det varit i alla tider.

Frågan handlar alltså inte om en myrstack som bara växer utan om när ballongen kommer att spricka. Precis som den gjorde på sjuttiotalet när stålverksdrömmen säckade ihop. Därför är det svårt att se någon egentlig substans i talet om att det går så bra för Luleå just nu.

Peter Santesson är basen i SD:s väljarkår

Så har då delar av den svenska yttersta högern kommit ut som SD-sympatisörer. Detta i form av en rapport vars innehåll redogörs för på DN:s debattsida som opinionsinstitutet Demoskop står bakom. Den typiske SD-sympatisören klassas i denna ut av en mera typisk gammelmoderat.

 Demoskop har blivit något av tankesmedjan Timbros förlängda arm under täckmanteln att detta opinionsinstitut använder sig av vetenskaplig metodik. Sedan Demoskops "chef" Peter Santesson tog över där har Sverigedemokraterna haft konsekvent högre siffror i väljaropinionen än hos de andra stora opinionsinstituten. Detta har naturligtvis inte att göra med Demoskopet har tillgång till andra och bättre mätinstrument, utan om ideologi.

Det finns ett intresse hos den höger i Sverige som känner sig åsidosatt inte minst på forskningsfronten att leverera den här typen sanningar. En sak bör dock poängteras: det är en stor skam att inom det ämne som benämnes statskunskap så är tillgången på forskning om Sverigedemokraterna närmast obefintlig. Göteborgsstatsvetarna visar ett visst intresse för att fördjupa bilden av partiet; likaså har Stig-Björn Ljunggren spånat i SD:s ideologiska utveckling som konservativ kraft i samhället. Men på det hela taget synen inom det vetenskapliga etablissemanget att Sverigedemokraterna är en sjukdom på samhällskroppen.

Önskvärt vore därför att det blev tillåtet på landets institutioner att få forska om det parti som väl egentligen för närvarande är det enda med konservativ inriktning bland riksdagspartierna. Då skulle vi också slippa intetsägande utspel från narrar i branschen inom maktspelet i politiken.

Mera kulturskymnng

Enligt kommunens intentioner ska Stadshotellets dansrestaurang Bryggan rivas. Kommunalrådet Yvonne Stålnacke har tvärsäkert meddelat att den eller dess fasad är ful och inte ska få finnas kvar. Norrbottens Museum bland andra menar dock att den utgör ett värdefullt inslag i stadsbilden och bör renoveras.

Ja är Bryggan ful så ligger det väl snarare i betraktarens öga. Bara skylten är värd att slåss för ungefär som stockholmarna slogs för Stomatol-reklamen på Söders höjder. Den brukar gå till så här på orter som lever i kulturskymning. Intresset för att vårda det som gett avtryck i historien ska raseras och ersättas av nytt. Inte sällan är de som driver på för dylika tilltag de som själva skäms eller förnekar sin bakgrund.

Luleå Stadshotells dansrestaurang har en intressant lokal på sin bottenvåning. Där huserade till mitten av 1990-talet den riksbekanta Stadspuben. Ingen har sedan dess kommit på att återstarta denna institution i stadens krogliv, kanske något att fundera över.

Den avlövade novemberbjörken framför det av rivning hotade landmärket i Luleås norra hamn får representera vad som egentligen står i vägen för att utveckla stadens anseende på kulturområdet, nämligen kommunalrådet självt i egen hög person.

                                            Bloggaren framför isvattenspegelblank fjärd

Medierna på åskådarplats

Landsbygdsminister Sven Eric Bucht från Haparanda har ställt till det genom att som det verkat saknat bygglov för några stugor han uppfört. Han ser som det ser ut inte heller ha hållit sig till sanningen när han konfronterats med uppgifterna.

Huruvida ärendet kan drivas så långt att Bucht måste avgå är svårt att avgöra. I så fall är det inget ovanligt för nytillträdda regeringar. Det brukar kunna åka en Rainer, en Stegö/Borelius, eller varför inte en Bah Kuhnke, i början av regeringsperiod. Uppgiften att avsätta en minister åligger den aggressiva delen av den grävande journalistiken, en företeelse som är rätt ovanlig.

Det är nämligen frånvaro av grävande journalistik jag saknar när jag läser först i DN om Buchts husprojekt. Var har de lokala medierna hållit hus under tiden och vad har vi överhuvudtaget en lokal bevakning till när de inte ens verkar veta vad som pågår i vad som måste ha varit en ganska uppenbar verksamhet i närområdet.

Mikael Styrman har skrivit mycket om misshälligheter i Tornedalen på sin blogg. Möjligt är att några av de mera kompetenta grävarna studerat denna och hittat något där om ifrågavarande fall. Ännu en gång måste konstateras att de lokala medierna i Norrbotten hamnat på läktaren. De står och tittar på, kommenterar vad andra utför.

Socialchef tog bladet från munnen

Det här året har det varit en vanlig syn runtom i landet med tiggare utanför varuhus och affärer. En företeelse som svenskarna inte är riktigt vana vid på många år. I takt med att höst- och vinterkylan blivit akut är det inte lika uppskattat att bettleriet fortgår; att sitta utomhus kräver av medmänsklighet att de frysande får komma in i stugvärmen på allvar.

Riktigt så långt är inte de flesta beredda att sträcka sig. Gerd Bergman, individ - och familjeomsorgschef på Luleå kommun, har följaktligen ingen hjälp att erbjuda de rumänska tiggarna och hänvisar till regelverket som säger att de inte ska anstränga socialförsäkringssystemet. Att ordna bostad är inte kommunens angelägenhet.

Varför hör man så få av bland de etablerade politikerna uttrycka sig på det sättet? Nämligen att invandring inte får utgöra en belastning på välfärden. Allt enligt de bestämmelser vi har att följa här. Det ska bli intressant att se hur landets kommuner de kommande åren förmår hantera konsekvenserna av statsdoktrinen med i princip öppna gränser. Den av många andra betraktade nationen med den ideala välfärdsmodellen måste kanske finna sig i att dess grund håller på att ryckas undan.

Hönshuset på ledarsidan

Det är inte ofta som en boende norr om Hudiksvall får möjlighet att läsa pappersversionen av Svenska Dagbladet på morgonen. De som sköter om utgivningen av tidningen anser tydligen att vad som skrivs i den inte är en angelägenhet för mera nordligt boendes i landet. Sista lördagen i september då jag sprang vad som förmodligen var mitt sista Lidingölopp fick jag emellertid denna möjlighet på konferenshotellet där jag laddade upp inför prestationen.

Vad jag möttes av var en ledarsida som borde mana till eftertanke åt dem som händelsevis spekulerar i en återkomst till regeringsmakten för Alliansen/moderaterna. Längst till vänster i en spalt hade utrymme givits åt huvudstadens högerrepresentant för handelskammaren där. I något som skulle föreställa en koppling mellan jakt och regional utveckling gav denna uttryck för sitt bakomliggande motiv, nämligen att hon är "jägare" själv. De andra två kommentatorerna på sidan för dagen utgjorde starkare kort men gav för den skull ingen injektion åt ett borgerligt debattinitiativ. Den ena av dem är till råga på allt politisk redaktör.

Om den borgerliga opinionen nödvändigvis ska drivas av kvinnor så måste denna skaffa sig mer av kompetens. Kanske en Maria Abrahamsson eller Susanna Popova, ja några som förmår navigera mellan mesighet och att bara gömma sig bakom grabbarna. Det finns en feghet och anpassning i vårt land för närvarande som det åligger svensk borgerlighet att attackera. Tillfället borde vara utmärkt att agera med oppositionsrollen i rikspolitiken också.

Kalkonprojekt i stöpet

Tidigare här på bloggen har jag skrivit om hur Luleå Tekniska Universitet fått stå för näringstillförseln åt en biobränsleanläggning i Piteå. Jag var då kritisk mot att högskolor på detta sätt engagerar sig direkt i industriella verksamheter.

Nyligen framkom det att ett annat av LTU:s engagemang utanför universitetskompetensen gått i stöpet. Det blir inget av lärosätets tänkta huvudmannaskap för en universitetssatsning för studenter från tredje världen vid Cape Easts anläggning i Haparanda. Enligt universitets rektor Johan Sterte ligger bland annat legala hinder i vägen.

Faktum var att jag skickade ett inlägg till Norrländska Socialdemokratens debattsida med anledning av lanseringen av detta projekt som aldrig fick luft under vingarna. Det togs ej in (förstås), och än en gång fick nu den bortkomna lokalpressen stå där med lång näsa. Frågan är väl om skribenterna i dessa ens begripit vad det innebar att principen om ett universitet öppet för alla skulle frångås.

En tanke måste ändå gå till den sannolikt mest penningtörstige "professor i statsvetenskap" i landet som utsågs till projektledare för det hela. Hur kan någon vara så lagd att det går att tänka sig vara möjligt att ta hit folk och hjälpa dem här och skicka hem dem sen? Med stöd av anslag från forskning och utbildning i samarbete med en aktör som också bara är ute efter att tjäna pengar. Det måste gå att stoppa dylika stolligheter på planeringsstadiet.

Regering med dunkelt mål

Så är då den nya regeringen installerad. Mycket av vad den egentligen vill uträtta står emellertid skrivet i stjärnorna. Rätt mycket av Alliansens politik ska fullföljas och om skolan och annat som man redan är överens om över blockgränserna. Det är in i förhandlingsrummet med öppna kort som gäller och ut med beslut som fullbordat faktum. Jag har svårt att se detta som ett lyckade exempel på en demokratisk procedur.

Dagens Nyheter har lekt regeringsmakare även i detta val men det är okänt vad denna agendasättare ville med sin favorit till statsminister. Ska Stefan Löfvéns ministär inte läggas till raden av kortvariga socialdemokratiska regeringar som fanns på 1920-talet måste han söka någon form av stöd hos landets tredje största parti. Eller i värsta fall de reformerade kommunisterna.

Budgetarbetet har knappt börjat men 24 statsråd har fått jobb som ett slags trainee-platser med arbetsuppgifter som i stora delar sköter sig själva. Budgeten som är lackmustestet på regeringens överlevnad ska läggas fram redan i november. Det går att tänka sig en ilsken sverigedemokrati som väljer att rösta med Alliansbudgeten enbart i syfte att obstruera regeringsarbetet med hänvisning till den negligering man utsätts för av etablissemanget. Och då blir Löfvéns regeringstid rekordkort. Den hinner knappt ens börja.

Fredrik Reinfeldt skulle naturligtvis aldrig ha avgått i det parlamentariska läge som uppstod efter valet. Med tiden kommer hans agerande att framstå mer och mer som en gåta. En statsminister som sätter sig på tvären mot folket/väljarna på det sätt som mobbningen av Sverigedemokraterna är uttryck för, stärker en ny skiljelinje i politiken som ställer folkvalda mot folket och kanske också den gamla klyftan mellan stad/land och centrum/periferi.

I dagsläget sias det hur mycket som helst om tänkbara regeringskoalitioner i den närmaste framtiden. Vad den kommande moderata partiledningen ska ta sig till är desto mer intressant. Det är inte omöjligt att det är åt det hållet Löfvén kommer att vända sig i första hand när hans första budgetförslag kapsejsat i riksdagen.

Tillbaka till minoritetsparlamentarismen

Det är ännu oklart huruvida landets största eller malligaste morgontidning kommer att lyckas i uppsåtet med sitt regeringsmakeri. Fredrik Reinfeldt lämnade på valnatten in som både regeringschef och partiledare. Han borde inte ha gjort någotdera.

Ett parti som tangerar sitt sämsta valresultat sedan den allmänna rösträttens införande och dessutom tvingas ta stöd av ett annat parti som inte verkar vuxet att anta regeringsuppdraget är inte valets segrare. Dessutom är ju faktiskt Alliansen större än S och MP tillsammans. Hur regeringsförhandlingarna fortlöper går egentligen bara att avläsa via Stefan Löfvéns ansiktsuttryck. Och det ger inte någon positiv vägledning.

Reinfeldt skulle naturligtvis har valt mellan att stanna kvar och avvakta eller gått i opposition direkt som ledare för denna. Den nu uppkomna situationen med kvinnliga kandidater som fått partiledaruppdraget kastat i knät känns igen från andra abrupta avgångar som i fallen med Karin Söder och Ulla Hoffman till exempel. Och där slutade det ej bra.

Den regering som vill styra Sverige de närmaste åren har att ta hänsyn till frågan om reglerad invandring. Detta är varken något kontroversiellt eller nytt. Ett snabbt ledarval och kanske eftervalanalys för moderaterna skulle kunna lösa upp denna knut. Stefan Löfvén må vara en skicklig förhandlare men hans akilleshäll är total brist på riksdagserfarenhet. Ett faktum som kommer att fälla avgörandet för vem som är den mest lämplige regeringsbildaren.

Det är tur att lokalvalen finns

Det råder förvirring på nationell nivå i den svenska politiken i det läge när riksdagen för ovanlighetens skull fått stor makt. Därför är det desto intressantare att fördjupa sig i lokalvalen. Exemplet Norrbotten visar att de sista sossefästena börjat rasa i regionen. Och i kommuner som Arjeplog, Boden, Kiruna och Övertorneå befinner sig Socialdemokraterna numera under fyrtio procent. Centern är den stora vinnaren i den norrbottniska lokalvalen, och i Kiruna fick partiet över 28 procent av rösterna. Ett resultat som hisnar vid tanke på den politiska traditionen i den röda gruvmetropolen. Passande nog hade SVT:s Uppdrag Granskning igår ett reportage om Överkalix där en regnbågsallians ska ersätta ett 80-årigt S-styre i följd.

Hur man röstar på lokal nivå är avhängigt andra ingångar än i rikspolitiken. De kan också ses som protester mot rikspolitikerna, något jag tror är fallet ifråga om centern. Partiet har gått bra i Västerbotten också. En skolfråga skickade upp partiet till 36 procent i Nordmaling. Liknande orsak inverkade på S-partiets ras i Piteå, och den enda kommun som tillnärmelsevis fortfarande kan liknas vid enpartistad i Norrbotten är Luleå. Men inte ens där fick sossarna egen majoritet.

Det går att fråga sig varför detta kompakta cementerade S-styre består i Norrbottens huvudstad. Spekulera går i att vad som behövs för att ändra på förhållandet är en präktig skandal av något slag, vilket är en verksamhet flera journalister också har högst på dagordningen att försöka offentliggöra. Det finns saker att gräva i, utan tvekan. Men fråga är vad flera sanningar gör för en kommunbefolkning som börjar hemfalla alltmer åt rädsla och trygghetssökande samt agera utifrån att veta vad man har men inte vad man får. Det kanske vore bra om Luleå fick mindre av offentligt ägda arbetsplatser i det större formatet, och mera av medelstora företag. Annars handlar till slut allt om politik.