Månadens västryss: Sven Eric Bucht

Bakom IKEA:s etablering i Haparanda anses kommunens dåvarande kommunalråd ha spelat en särskild roll genom sin speciella relation till Ingvar Kamprad. Sven Eric Buchts idéer om en livskraftig och dynamisk Barents/Nordkalottregion påverkade sannolikt beslutet att förlägga varuhuset på som det verkar i förstone rätt udda ställe.

Bucht verkar i samma tradition som förre landshövdingen i Norrbotten Ragnar Lassinantti. Han är inte rädd för att tänka i stora banor trots bakgrund från mindre förhållanden. Numera är Bucht riksdagsman, kanske den mest tongivande för närvarande från valkretsen.

Alla är inte överens om förträffligheten och motiven bakom Buchts politiska gärning. Inte minst Mikael Styrman när en oförsonlig hållning till honom, låt vara med botten i ganska svårförklarliga oförätter tillbaka i tiden. Vad SEB uträttat eller kan komma att uträtta för sin region framgent framstår i dagsläget som oklart.

Tafatt försvar för Norrbottens-Kurirens bruna period

Andra världskriget var en tid av medlöperi. I Sverige tog det länge innan det gick att gå igenom pro-tyska hållningar och ståndpunkter inom landet. I Den svenska pressens historia står bland annat att läsa om "ljusbruna" tidningar i landsorten under krigsåren och uppladdningen före dessa.

Det här är något som Norrbottens-Kurirens inbäddade historiker tagit fasta i sin serie artiklar om tidningens långa historia sedan 1861. Vad som skilde ut Kuriren från andra organ var dock en synnerligen rabiat krönikör som verkar ha gått utanpå det mesta som skrevs under perioden i högerpressen. Signaturen Benus måste ha varit gillad av de mera udda avisor som hade sin storhetstid de här åren även om de inte lästes av många. Följaktligen var Norrbottens-Kuriren efterfrågad som någon som kunde skicka en representant i Pressnämnden av en av de mest ökända redaktörerna.

Spekulera går alltid hur mycket som var känt på Kurirens redaktion ifråga om planeringen av mordbranden på Norrskens-Flamman. Elisabeth Sandlund som skrivit delen om den svenska pressen under andra världskriget låter frågan hänga i luften.

Att anklaga någon för att vara nazist brukar som bekant följa Godwins lag. När Fredrik Reinfeldt utsåg Cecilia Stegö-Chilò till kulturminister släpptes en storm lös på landets kulturredaktioner som sällan skådats. På Norrbottens-Kurirens kulturredaktion landade jämförelsen i att statsministern utsett ett statsråd från "yttersta högern". Därmed kan cirkeln anses vara sluten: samma avisa som en gång i tiden löpte med ifråga om hatet mot först och främst kommunister visade sig vara lika duktiga eller rentav värst på att hata en nyliberal.

Öppning i psykiatridebatten

Psykiatriprofessorn Johan Cullberg riktade i förra veckan hård kritik mot diagnosticeringen av Utöya-mannen Breivik. Cullberg menade att det mesta pekade mot att Breivik lider av en personlighetsstörning och inte en psykisk sjukdom.

Det här öppnar onekligen för nya perspektiv i psykiatridebatten. Under 00-talet har psykisk sjukdom mest förknippats med våldsamhet. Att nyare forskning visat att det knappast är psykisk sjukdom i sig som är en riskfaktor för våldsdåd utan snarare en kombination av densamma och missbruk förklingar för det mesta ohört.

Under utredningen kring Breivik framkom vissa uppgifter om att han varit drogpåverkad när han begick sina handlingar. Som det verkar passade dessa heller in i den psykiatriska diagnos som har mera drag åt det politiska än vetenskapliga.

Cullberg har fått mothugg av Sten Levander som talar om ett gränstillstånd sjuk och frisk, dvs. en slags eller så kallad psykopati. För att komma fram till denna diagnosform krävs att bedömningen läggs i händerna på en rättspsykiater. Men Levander går också ett steg längre och vågar ta i den svåra frågan om mänsklig ondska. Går det att tala om en speciell form av ondska i fallet med Utöya-massakern utan att stämplas som anti-intellektuell? Sannolikt gör det och vi får hoppas att skandinavisk politik framgent tar med sig erfarenheter av det redan skedda.

Månadens västryss: Anna Stina Nordmark Nilsson

För november månad har jag utsett Anna Stina Nordmark till västryss. Hon är lite mer anonym än de andra som tas upp här men ändå intressant mest på grund av sin ledarkaraktär. Enligt DN hör eller hörde hon till "gänget kring Maud Olofsson".

Efter en karriär som "direktör" inom landstinget till bland annat utskälld chef på Vägverket hamnade Anna Stina som chef på Företagarna. Det tog inte lång stund innan kritiken mot henne började rasa in. I stort alla nära medarbetare försvann, och i ett mycket vasst reportage i Veckans Affärer togs fasta på vad som minst sagt kunde kallas auktoritär ledarstil.

Någon kommentator tyckte att det chefsskap Nordmark Nilsson utövade kanske hörde hemma inom något rederi på 1800-talet; en studentkompis förvånades hur någon som knappt märktes på institutionen för Arbetsvetenskap vid Högskolan i Luleå kunde komma så långt.

Jag skriver det här eftersom jag känner igen problematiken från inte så få av de chefstyper jag kommit i kontakt på olika jobb i Norrbotten. Hela armens ledarskap brukar det kallas, karaktäristiskt i synnerhet bland personer med bakgrund i inlandet.

Som chef för Företagarna hade Anna Stina Nordmark Nilsson en och en halv miljon i årslön.

Massor av plusjobb på Porsön

Läste i förra veckan i Piteå-tidningen om hur Luleå Tekniska Universitets filial i Piteå Musikhögskolan haft flera studenter registrade på kurserna än vad som kan verka rimligt. Detta sätt att laborera med antalet studerande påminner om hur vissa politiska organisationer fifflat med medlemsantalet för att få mer statsbidrag.

Man tycker att lärosätet ifråga borde vara nöjt med alla resurser som hälls över det. I många avseenden handlar det om arbetsmarknadsåtgärder, rena rama plusjobb om det så uttrycks. Förra helgens jobb-bilaga i DN var fylld av annonser där LTU sökte folk av olika de slag. Vad jag kunde se stack annonserna ut endast ifråga om att vara skrivna på det främmande språket engelska och de iskuber som också blivit till en apart symbol för Luleå.

Per-Albin anno 2011

Sverigedemokraterna ska satsa på den socialkonservativa ideologin meddelar partiets ledare Jimmie Åkesson. Frågan är dock om det är KD:s eller nya moderaternas politik avlagda politik de aspirerar på. Tanke-exemplet att Per-Albin Hansson skulle återuppstå i denna dag och få uttala sig om vilket av riksdagspartierna han helst sympatiserar med talar nog snarare för att han skulle välja Sverigedemokraterna.

Att SD hellre än att ha hittat en ny nisch i det politiska landskapet tagit upp en del av socialdemokratins övergivna paradfrågor öppnar för en del intressanta spekulationer. I de regioner av landet till exempel där "klockorna stannat" och trenden gått emot den att S tappat väljare i jämn takt kanske SD numera är ett högst gångbart alternativ. Det är också symptomatiskt att bland äldre vänstersympatisörer och ute i regionerna har inte kritiken mot SD varit lika rabiat och fördömande som i Stockholmsområdet.

Kalixborna behöver inte skämmas

Läser idag om chefsflykten från Kalix kommun. Bland de godkända kommentarerna finner jag förklaringen till fenomenet bland annat i form av bostadsbrist i centrum av samhället, jantelag och motvilja mot personer med utbildning. Ungefär som det brukar vara på små bruksorter med kontraktiv befolkningsutveckling.

Frånsett detta borde kalixborna ha anledning att sträcka på sig. Numera bär den löjrom som försetts med ursprungsbeteckning av EU också ortens namn i förleden. Från Torne älv till Åby älv ska rommen fiskas och beredas för att få kallas Kalixlöjrom.

Tidigare i höst kom det fram att piratkopior av produkten vilselett konsumenterna. Folke Spegel vid BD Fisk i Kalix ville med anledning av detta ha hjälp av "myndigheterna" (läs Livsmedelsverket). Men frågan är om det är rätt väg att gå för att skydda ett varumärke med kapacitet att marknadsföra och sälja på det globala nivån. Jag tänker mig mera att detta är en uppgift för professionella affärsjurister.

Åtgärden är med all sannolikhet kostsam men förmodligen oundviklig om varumärket Kalixlöjrom ska bestå. Och entreprenörer brukar förresten sällan få gehör hos myndigheter.

Knäpptyst i Sverige om Danmarks politik

Det var åtminstone några segerrusiga journalister som åkte hem från Danmark efter valet där tidigare i höstas. Då skulle den främlingsfientliga politik som högerregeringen fört ersättas av en bättre humanare vänsterpolitik.

Särskilt mycket har emellertid inte avhörts från Danmark via rapporteringen hit därifrån att det skulle ha skett någon större förändring i frågan. Kan det vara så att det inte är lika intressant med en vänsterregering som vill administrera en stram invandrar- och asylpolitik?

Under alla omständigheter vore det önskvärt med ett större engagemang från svensk media rörande vad som pågår i våra grannländer. För tillfället har malligheten tagit över, och endast förhållanden som kan bekräfta den svenska självtillräckligheten är av intresse att skriva och rapportera om i vårt närområde. I fallet med Danmark är det slående vilken desinformation som bedrivits av såväl politiker som journalister och debattörer på hemmaplan under senare år. På valnatten i Köpenhamn drog sig en medarbetare på SVT inte för att påstå att Dansk Folkeparti ingått i regeringen. Sådant får passera när ointresset för ens närmaste omgivning nått högsta nivå.

Missbruk ofta ett större problem i sammanhanget

Idag skriver DN om psyksjukas våldsamhet. På senare tid har det blivit vanligare att lasta psykiatrin för det som sammanhänger med denna problematik, nämligen att upptäcka faran i tid. Frågan är om detta för saken så mycket längre framåt. De som fått en psykiatrisk diagnos en gång i livet är med den utgångspunkt som oftast behandlas stigmatiserade för lång tid, och få verkar de vara som är inställda på att bidra till en mer upplyst ton i ämnet.

En som dock vågat och kunnat ta i saken är Niklas Långström som påvisat den egentligen rätt självklara slutsatsen att psykiatrisk diagnos måste kombineras med missbruk för att utgöra någon större fara för omgivningen. Men detta faktum är ointressant för det mesta att framhålla.

En annan outforskad del av problemet har att göra med den frustration som den kanske mest auktoritära av världar skapar hos de som kommer i kontakt med den. Psykiatrisamhällets makt över förståndet torde ha få motsvarigheter inom det öppna samhälle vi lever i. Därför borde diskussionen också handla om utfallet av denna del av vården. Inte om farliga klienter.

Finurligt förslag från statsvetarnarr

Det har debatterats på Brännpunkt i förra veckan angående för- och nackdelar med elektronisk röstning. Initiativtagare till ämnet var Peter Santesson som droppat sitt mellannamnefternamn och kanske kommit en bit på vägen bort från sin märkvärdighet. Jag blir dock inte klok på om den debattposition Santesson försvarar, nämligen att bevara röstningsförfarande med valsedlar, är något han verkligen ställer sig bakom eller om det mera handlar om att han hittat ett problem användbart att använda som narrspegel. Lite ungefär som Uppsalastatsvetaren Leif Lewin gjorde under sina aktiva år, och fortfarande ibland gör, dvs. intar en ståndpunkt inte för att han egentligen företräder den på något sätt, utan mer för att helt enkelt visa att han finns till.

Heller blir jag inte klok på analysen som utelämnar huvudproblemet med att övergå till elektronisk röstning, alltså upprätthållandet av valhemligheten. Istället talas det förnumstigt om att den individuella rösten måste garanteras anonymitet. Jag minns hur det var där jag växte upp i en by där alla visste nästan allt om alla, inklusive vad folk röstade på. Den skeptiske medborgare Santesson syftar på framstår för mig snarare som representanten för skvallret än den som vill vara säker på att rösträkningen gått rätt till. Och i den lokal där jag senast röstade noterade jag inte förvånande att Sverigedemokraternas valsedlar om inte saknades så i alla fall var i det närmaste osynliga.

Hur en maskin som trycker ut valsedlar i vallokalen ska råda bot på dylik diskriminering förstår jag rakt inte, ej heller hur valhemligheten gagnas av att en automat skriver ut sedlarna. Det hela liknar mest falskmynteri med demokratin som förlorare.

Månadens västryss: Anders Sundström

Pitebon Anders Sundströms hemort kan räknas till den västryska exklaven i nordligaste Sverige emedan Piteå ligger norr om Skellefteälven, denna "Rio Grande" i övre Norrland. En del menar dock att en kulturgräns går redan strax söder om Pite älv, vid Hortlax församlings nordgräns, som anses markera en övergång till det egentliga Västerbotten.

Det må nu vara hur det vill med den saken. Anders Sundström - en inte nära men ändå heller ej avlägsen släkting till mig - kvalar in som västryss genom sitt värv och sin bakgrund. Efter en politisk karriär först som SSU:are och rekordungt kommunalråd under många år, via minister och avgång i vredesmod mot Göran Perssons auktoritära styre, hamnade Anders Sundström inom bankfinansförsäkringssektorn. Ett mellanspel som riksdagsledamot föregicks av chefsskap för Pitedalens Sparbank och eftergås av en chefsroll för Folksam.

Anders Sundström är ingen storfräsare om någon trodde det. Han har aldrig eller knappt någonsin tagit risker med eget kapital, vilket är ett typiskt kriterium på en västrysk beskrivning. Politik och ekonomi går på något vis ihop. Tidigt höll Sundström på att äventyra hela sin fortsatta karriär genom finansspekulationer där Piteå kommun hade affärer ihop den med numera detroniserade fastighetskungen Hans Thulin.

Till detta ska även läggas den nuvarande Folksamchefens ambitioner att lyfta undersåtarna mot ljuset genom utbyggnaden av högskolan i Luleå, en verksamhet som gått hand i hand med en omfattande politisering, och som vi sedan flera år nu ser resultatet av inte minst genom att många med akademisk examen inte får de jobb de utbildat för sig efter avslutade studier. På något sätt har ansvaret för detta misslyckande försvunnit någonstans på vägen.

Jan Björklund uppmanas söka hjälp

Sedan Tobias Krantz tjänst som högskole- och forskningsminister plockades bort ur regeringen har det varit rätt mycket stiltje inom den högre utbildningspolitiken. Som ensam härskare över inriktningen av grund-, gymnasie- och högskolepolitiken har Jan Björklund visat lamt intresse över hur han avser utveckla den sistnämnda.

Men i måndags denna vecka vågade i alla fall Björklund ta i den heta potatisen om sammanslagningar av lärosäten. Insikt verkar finnas om att den eftersträvade kritiska massan inte kan uppnås genom att utbildning blir en rättighet i alla delar av landet, något som kan vidimeras av att det mesta som bedrivs under namn av forskning vid plusgymnasierna, jag menar de mindre länsspecifika högskolorna, har föga att göra med framtagande av ny kunskap.

Ett mothugg i form av ett snömosinlägg från några representanter i ett förmodligen ganska betydelselöst nätverk för lärosäten i Sydsverige publicerades i DN som replik på Björklunds initiativ. Han uppmanas där att ta kontakt med dem, förmodligen mest på grund av att inga andra än de som ser sina jobb hotade vill ha att göra med denna pratklubb.

Att se till rätten att få ha jobb på hemorten får dock aldrig bli ledstjärnan för den som intresserar sig för forskningspolitik. En av undertecknarna till repliken har lyckats få till ett väldigt märkligt arrangemang med anställning som rektor vid en mindre högskola samtidigt som han tituleras professor vid Luleå Tekniska Universitet. Att det finns bestämmelser kring bisysslor som universitetslärarna inte efterlever är kanske också något regeringen bör ta tag i.

Desto svårare och förmodligen mer besvärligt att komma åt är de som befinner sig på universiteten i första hand för att plocka ut så mycket pengar som möjligt istället för att ägna sig åt vad de är satt att göra, nämligen att forska. Hur kommer vi alltså åt de som hamnat på universiteten för att berika sig själva istället för att utveckla vetenskaplig produktion?

Om detta må hon berätta

"Finland neutralt i nya kriget. Tyska ångaren Bremen antändes av kommunistiska sabotörer". Nej det är inte krigsrubriker i Der Stürmer eller Völkischer Beobachter dagen efter Tysklands angrepp på Sovjetunionen midsommaren 1941 översatta till svenska. Inte heller är det utdrag ur någon udda svensk avisa till vad som sagts vara försvar för landet.

Nej det är inget annat än vad Norrbottens-Kurirens ledare utropar den 23 juni 1941. Tidningen var under senaste världskriget protysk som det heter med en förskönande omskrivning. Kanske inte så många känner till detta faktum eftersom Norrbotten traditionellt varit ett fäste för röda idéer. I många hushåll som prenumerade på tidningen sade man därför under kriget upp prenumerationen. Tillsammans med några få andra tidningar i landet av de då etablerade var man öppet tyskvänlig i högerpressen i Norrbotten. Det var alltså fråga om ett klart ideologiskt ställningstagande, vilket är värre än mordbranden på Norrskens-Flammans tryckeri som planlades i Norrbottens-Kurirens tryckeri av bland annat en journalist på tidningen.

Ovan nämnda tidning är i färd med att fira 150-årsjubileum, och som historiker för denna epoks uppteckning har städslats förra kulturredaktören med smak för det tokudda (läs Staffan Westerbergs "scenkonst") Marianne Söderberg. Det går att hoppas på att dessa korta år under en mörk tid då Norrbottens-Kuriren agerade medlöpare åt främmande makt inte avfärdas som en parentes av Söderberg, utan att hon går lite på djupet ifråga om detta problem. Norrbotten var ett fäste för nazister under kriget, något inte minst historikern Heléne Lööw poängterat i sin forskning. Tidigare har det visat sig svårt att röra i dylika problem (Korpelarörelsen bland annat) med hänvisning till ännu levande berörda och kanske släktingar. Nu borde dock tiden vara mogen för en uppgörelse med detta mörka kapitel i Norrbottens presshistoria. Eller finns det folk på blaskan som har svårt att hantera mötet igen med den gamla pro-tyske politiske redaktören?

Godnatt Norrbotniabanan?

EU-kommissionen har tillstyrkt (prioriterat) ett förslag om att ge visst bidrag till bygget av Norrbotniabanan. I syfte att gynna färdigställandet av "Bottniska korridoren" anses det i Bryssel av vikt att järnvägsprojektet gynnas.

Kan låta surt men jag anser detta är att börja i fel ände av problemet. Att sitta med kartor på avstånd och dra upp stora rälsplaner i norra Europa vittnar för det första om lite brist på verklighetsförankring. För det andra är det svenska regeringens kloka intention att detta projekt ska finansieras tillsammans med näringslivet. Staten ska inte stå som enda garant. Tanken är förstås att investeringen ska bottna i verkligt behov, och inte ses som en regionalpolitisk stödåtgärd. Men nu rycker alltså EU in som en räddande ängel.

De som hoppar högt över det här förstår nog inte riktigt konsekvenserna på lång sikt. Bidrag från EU är idag och har hela tiden varit synonymt med konstgjord andning. Och det är väl inte riktigt något sådant järnvägsentusiasterna i norra Sverige går och hoppas på. För att inte tala om vad projektets belackare på andra håll i Sverige kommer säga.

Utspelet från EU-kommissionen kan möjligen fungera som en väckarklocka för berörda aktörer. Det kostar ju också att ha igång en projektavdelning på Trafikverket som får visa att de finns till vid tillfällen av det här slaget. Två län som snart förmodligen läggs ihop till ett berörs närmast av frågan. Är det så svårt för politik och näringsliv att samverka i regionen i detta delikata ärende? En tanke går ändå till tystnaden på central nivå igår. Är det kanske ändå så att det inte var så mycket att orda om det mandarinerna hade att uttala?

Var är Niklas Jonsson?

Stefan de Wylder tecknar i sin bok Världens springnota en typisk bild av oansvaret i finansvärlden när det brukar hetta till. Så länge det går bra och kapitalet för det mesta (men inte alltid) förökar sig har placeringsrådsgivarna (säljarna) glada tider. Desto mindre benägna att sälja sina råd och förklara sig inför sina kunder har dessa när konjunkturerna eller börsen går nedåt. Fram skickas då istället informatörer och kommunikatörer som ska lugna ned "oroliga småsparare" tills nästa gång kurvorna pekar uppåt.

Att inte alltid placeringar i aktier kan vara en bra affär har vi blivit varse om inte de senaste dagarna. Aktiespararna är en förening som tar tillvara småspararnas intressen och anordnar träffar med sina medlemmar och andra intresserade. Till dessa inbjuds olika talare och föreläsare. Bland dessa, kanske mera som ett dragplåster, har på orten där jag bor inbjudits förre elitskidåkaren Niklas Jonsson som rådgivare/säljare. Jonssons intresse för finansiella instrument är av gammalt datum. Jobb inom aktuell sektor fick han först efter att ha avlagt ekonomie magisterexamen, och då på SE-banken.

På senare tid har lite hörts av Niklas Jonsson ifråga om börsråd i offentligheten. När Den Stora Finanskrisen satte in hösten 2008 spådde han en nedgång på 30-40 procent för Stockholmsbörsen. En profetia som inte alls slog in eftersom vi alla vet att denna svacka blev nästan dubbelt så djup. Jag vet inte om det är ett frivilligt val av Niklas Jonsson att iaktta tystnad. Det finns nog skäl att granska hans rådgivningsverksamhet för det fall han skulle dyka upp igen när notan betalts och glömts. En annan ex-stjärna inom skidsporten, Per Elofsson, har haft en liknande syssla efter karriärens slut då han inte kommenterat tävlingar i TV. Tjänstemän av det slaget (som tar risker med andras pengar) bör inte komma undan ansvar med kändisskapet som alibi.

Pyhäjoki i centrum för avgörande beslut - igen

Det är nu klart var Finlands nästa kärnkraftsanläggning ska byggas. Turerna i frågan har intensivt bevakats på den västra sidan av Bottenviken eftersom det länge varit klart att verken ska byggas i norra Österbotten.

Lilla kommunen Pyhäjoki gick segrare ur striden med något större kommunen i invånarantal Simo längre norrut vad beträffar placeringen.

Motståndare mot projektet i Sverige är bekymrade, men förmodligen träffade Sven Eric Bucht rätt när han framhöll att det är bättre att det byggs kärnkraft i Finland än att man där importerar el från Ryssland där kvalitén på reaktorerna är under all kritik.

En händelse som ser ut som en tanke är att anläggningen ska byggas vid mynningen av den älv som enligt rysk tolkning av Nöteborgstraktaten från 1323 utgjorde gräns mellan dåvarande Sverige-Finland och Ryssland. Svenskarnas gränstolkning gick rakt norrut från Karelen till Vita havet.

Vill man se historiska paralleller går det att säga att oönskad rysk närvaro motats bort i och med beslutet i veckan från norra Sverige och Finland, denna gång med orten Pyhäjoki i centrum på ett positivt sätt för svenskt vidkommande. Definintivt kommer i alla fall säkerhetsläget att förbättrats.

Från löpare till konsument?

Ja, det blev Lidingöloppet förra helgen i år också. Mitt nionde lopp. Under åren har arrangemanget gått från att mera vara en angelägenhet för löpare till ett event för konsumtionsinriktade idrottsutövare. Det är den slutsats jag måste dra av hur de totala kostnaderna ökat för att delta. De konferenshotell på Lidingö som tidigare kunde erbjuda boende per natt för 400-500 kronor har i år i de flesta fall mer än dubblerat sina priser.

Kanske är det bara så att besöksnäringen på ön upptäckt att det går att göra pengar på tävlingen. Inget fel i det, men det är den hastiga utvecklingen som gör mig bekymrad. I år kostade det också 40 kronor (från att tidigare varit gratis) att få väskan transporterad från Lidingövallen till Grönsta (målet). En fjuttsumma kan tyckas men 2003 var pastan kvällen före loppet i mindre skolmatsalar gratis. Den kostar numera 60 kronor att avnjutas i ett tält i stökig miljö. De små stegen må vara lagd med goda föresatser, som jag ser det måste ändå arrangörerna fundera över vad för slags Lidingölopp de vill ha i framtiden.

Vill de ha deltagare som betalar eller vill de ha deltagare som presterar? Någon kanske invänder att jag har en för elitistisk syn löpningssporten. Och visst är det sant att viktiga är väl att folk överhuvudtaget rör på sig. Men för många som vill tävla är det inte alls nödvändigt att springa maraton på rätt taskiga tider när det finns millopp som man dessutom mår mycket bättre efter. Min grundpoäng är i alla fall denna: plånboken ska inte få bestämma vem som vill göra bra ifrån sig i Lidingöloppet. Det vore tråkigt om detta fina och trevliga arrangemang sällar sig helt till eventpajasarna.

Månadens västryss: Marita Ulvskog

Vi går vidare med lite personligheter som kan sägas representera Norrbotten på ett typiskt sätt. Marita Ulvskog har rötterna i Luleå, ett förflutet bland annat som journalist på Svenska Dagbladet!, chefredaktör på Dalademokraten och ministeruppdrag i S-regeringarna mellan 1994-2006.

Men vad de flesta nog förknippar Ulvskog med är en ytterposition till vänster i S-partiet, faktiskt så att hon står klart till vänster i partiet som Hans Bergström, före detta DN-redaktör, uttryckt det. På 70-talet hade Ulvskog som så många andra i sin politikergeneration en period inom sektvänstern.

Anledningen till att Marita Ulvskog fick känna på ministertaburetten kan nog tillskrivas en enda person, nämligen Ingvar Carlsson, vars pressekreterare hon var en tid. I den rollen gjorde hon sig bland annat känd som inspelare av vad andra journalister sa till Carlsson.

I mångt och mycket påminner Ulvskogs karriär om den norrbottniske västryssens egenskaper. Det handlar om en ganska besynnerlig utveckling från granskare av makt till maktutövning i sig. Idag är Marita Ulvskog EU-parlamentariker som det är ganska tyst om, vilket inte ändå är särskilt ovanligt i det sällskap hon befinner sig. Vem hon egentligen är framgick trots detta ganska klart i ett av debattprogrammet Speciellt i början av 90-talet där Ulvskog var nära att riva ut studion efter något slags ondgörande över kritik från statsvetaren Stig-Björn Ljunggren.

Läkarna och de auktoritära socialliberalerna

I Mattias Svenssons artikel "Socialliberalen är ingen frihetsvän" tas fasta på det paternalistiskt/auktoritära förhållandet inom denna gren av liberalismen. Jag undrar då om Svensson läst särskilt mycket av John Stuart Mills socialliberalism som inte alls överensstämmner den folkpartistiskt/vänsterpartistiska variant som förknippas med Sverige.

Hur som helst leder Svenssons resonemang in på de tankegångar som tar sig uttryck i folkpartiets kanonader på utbildningsområdet. Fler läkare är det senaste bidraget från detta nya högerparti som även ivrar för andra auktoritetsyrken som lärare, poliser och militärer.

Som så ofta förr framhålles även den här gången att kvalité måste komma i första rummet. Men är det verkligen huvudproblemet i världens mest läkartäta land? Ok, jag kan gå med på att vår åldrande befolkning i framtiden kommer att kräva mer läkarresurser, men huvudproblemet torde nog snarare vara den exklusivitet som fortfarande kännetecknar yrket.

I kommentarer och artiklar muttras det från utbildade (manliga?) läkare att alltfler kvinnor och "utlänningar" håller på att sänka statusen på yrket. En sak som regeringen velat komma åt med att inrätta något hundratal fler platser på läkarutbildningen är att komma åt problemet med för många läkare utan svensk utbildning, eftersom "det inte är stabilt att bygga på".

Man får hoppas att syftet med "kvalitetsförstärkningen" inte bara är att öka auktoritetsutbudet på den svenska vårdmarknaden. Läkarens uppgift var ursprungligen att trösta, lindra och bota men har alltför ofta inneburit att samma yrkesroll kommit att förknippas med den prästen tidigare hade i samhället. Etableringsfrihet är sannolikt en del av lösningen på denna problematik.

Annars verkar de stora svårigheterna för närvarande ligga på det planet att landstingen inte kan ta emot tillräckligt med praktikanter. Detta är illa och borde driva på de som eventuellt intresserar sig för regionreformer. Om det är landstingen som är problemet med sjukvården ska de inte alls ha hand om den.

Mera farlig nostalgi

Norrbottens-Kuriren har tagit tillbaka också sin gamla kulturredaktör. I början av 90-talet när jag läste nästan allt i kultursidesväg skedde en drastig försämring av kvalitén på innehållet i den lokaltidning jag prenumerade på. Bort försvann nästan allt som hade med lärdom och klassisk bildning att göra, och, inte minst, kulturdebatter. In istället med reportage baserat på prat och recensioner av diverse företeelser som mera hade med recensörerna själva att göra. Nästan ingenting gick att läsa med någon behållning.

Några vikarier har passerat på ovannämnda blaska under senare tid, dock utan att kunna erbjuda (eller fått tillåtelse?) att bidra med några andra nya perspektiv i nämnvärd omfattning.

Kulturlivet i övrigt i Norrbotten påminner alltmer om gruvindustrin. In flygs arbetskraft till att göra filmer och teateruppsättningar. Böcker med anknytning till regionen skrivs så gott som inga längre, undantaget kanske några statsanställda som slutat att utvecklas i jobbet. Dessutom kräver mera litterära verksamheter att man måste sitta still längre perioder, något som norrbottningen i allmänhet har rätt svårt för. Och då återstår bara prat, teater och film att ägna sig åt. Är det någon mer än mig som tror att detta missförhållande skulle gå att ändra på med lite mer frihet på kulturområdet? Har ni förresten läst den här briljanta artikeln av Malin Siwe?