För november månad har jag utsett Anna Stina Nordmark till västryss. Hon är lite mer anonym än de andra som tas upp här men ändå intressant mest på grund av sin ledarkaraktär. Enligt DN hör eller hörde hon till "gänget kring Maud Olofsson".
Efter en karriär som "direktör" inom landstinget till bland annat utskälld chef på Vägverket hamnade Anna Stina som chef på Företagarna. Det tog inte lång stund innan kritiken mot henne började rasa in. I stort alla nära medarbetare försvann, och i ett mycket vasst reportage i Veckans Affärer togs fasta på vad som minst sagt kunde kallas auktoritär ledarstil.
Någon kommentator tyckte att det chefsskap Nordmark Nilsson utövade kanske hörde hemma inom något rederi på 1800-talet; en studentkompis förvånades hur någon som knappt märktes på institutionen för Arbetsvetenskap vid Högskolan i Luleå kunde komma så långt.
Jag skriver det här eftersom jag känner igen problematiken från inte så få av de chefstyper jag kommit i kontakt på olika jobb i Norrbotten. Hela armens ledarskap brukar det kallas, karaktäristiskt i synnerhet bland personer med bakgrund i inlandet.
Som chef för Företagarna hade Anna Stina Nordmark Nilsson en och en halv miljon i årslön.
onsdag, november 30, 2011
måndag, november 28, 2011
Massor av plusjobb på Porsön
Läste i förra veckan i Piteå-tidningen om hur Luleå Tekniska Universitets filial i Piteå Musikhögskolan haft flera studenter registrade på kurserna än vad som kan verka rimligt. Detta sätt att laborera med antalet studerande påminner om hur vissa politiska organisationer fifflat med medlemsantalet för att få mer statsbidrag.
Man tycker att lärosätet ifråga borde vara nöjt med alla resurser som hälls över det. I många avseenden handlar det om arbetsmarknadsåtgärder, rena rama plusjobb om det så uttrycks. Förra helgens jobb-bilaga i DN var fylld av annonser där LTU sökte folk av olika de slag. Vad jag kunde se stack annonserna ut endast ifråga om att vara skrivna på det främmande språket engelska och de iskuber som också blivit till en apart symbol för Luleå.
Man tycker att lärosätet ifråga borde vara nöjt med alla resurser som hälls över det. I många avseenden handlar det om arbetsmarknadsåtgärder, rena rama plusjobb om det så uttrycks. Förra helgens jobb-bilaga i DN var fylld av annonser där LTU sökte folk av olika de slag. Vad jag kunde se stack annonserna ut endast ifråga om att vara skrivna på det främmande språket engelska och de iskuber som också blivit till en apart symbol för Luleå.
fredag, november 25, 2011
Per-Albin anno 2011
Sverigedemokraterna ska satsa på den socialkonservativa ideologin meddelar partiets ledare Jimmie Åkesson. Frågan är dock om det är KD:s eller nya moderaternas politik avlagda politik de aspirerar på. Tanke-exemplet att Per-Albin Hansson skulle återuppstå i denna dag och få uttala sig om vilket av riksdagspartierna han helst sympatiserar med talar nog snarare för att han skulle välja Sverigedemokraterna.
Att SD hellre än att ha hittat en ny nisch i det politiska landskapet tagit upp en del av socialdemokratins övergivna paradfrågor öppnar för en del intressanta spekulationer. I de regioner av landet till exempel där "klockorna stannat" och trenden gått emot den att S tappat väljare i jämn takt kanske SD numera är ett högst gångbart alternativ. Det är också symptomatiskt att bland äldre vänstersympatisörer och ute i regionerna har inte kritiken mot SD varit lika rabiat och fördömande som i Stockholmsområdet.
Att SD hellre än att ha hittat en ny nisch i det politiska landskapet tagit upp en del av socialdemokratins övergivna paradfrågor öppnar för en del intressanta spekulationer. I de regioner av landet till exempel där "klockorna stannat" och trenden gått emot den att S tappat väljare i jämn takt kanske SD numera är ett högst gångbart alternativ. Det är också symptomatiskt att bland äldre vänstersympatisörer och ute i regionerna har inte kritiken mot SD varit lika rabiat och fördömande som i Stockholmsområdet.
tisdag, november 22, 2011
Kalixborna behöver inte skämmas
Läser idag om chefsflykten från Kalix kommun. Bland de godkända kommentarerna finner jag förklaringen till fenomenet bland annat i form av bostadsbrist i centrum av samhället, jantelag och motvilja mot personer med utbildning. Ungefär som det brukar vara på små bruksorter med kontraktiv befolkningsutveckling.
Frånsett detta borde kalixborna ha anledning att sträcka på sig. Numera bär den löjrom som försetts med ursprungsbeteckning av EU också ortens namn i förleden. Från Torne älv till Åby älv ska rommen fiskas och beredas för att få kallas Kalixlöjrom.
Tidigare i höst kom det fram att piratkopior av produkten vilselett konsumenterna. Folke Spegel vid BD Fisk i Kalix ville med anledning av detta ha hjälp av "myndigheterna" (läs Livsmedelsverket). Men frågan är om det är rätt väg att gå för att skydda ett varumärke med kapacitet att marknadsföra och sälja på det globala nivån. Jag tänker mig mera att detta är en uppgift för professionella affärsjurister.
Åtgärden är med all sannolikhet kostsam men förmodligen oundviklig om varumärket Kalixlöjrom ska bestå. Och entreprenörer brukar förresten sällan få gehör hos myndigheter.
Frånsett detta borde kalixborna ha anledning att sträcka på sig. Numera bär den löjrom som försetts med ursprungsbeteckning av EU också ortens namn i förleden. Från Torne älv till Åby älv ska rommen fiskas och beredas för att få kallas Kalixlöjrom.
Tidigare i höst kom det fram att piratkopior av produkten vilselett konsumenterna. Folke Spegel vid BD Fisk i Kalix ville med anledning av detta ha hjälp av "myndigheterna" (läs Livsmedelsverket). Men frågan är om det är rätt väg att gå för att skydda ett varumärke med kapacitet att marknadsföra och sälja på det globala nivån. Jag tänker mig mera att detta är en uppgift för professionella affärsjurister.
Åtgärden är med all sannolikhet kostsam men förmodligen oundviklig om varumärket Kalixlöjrom ska bestå. Och entreprenörer brukar förresten sällan få gehör hos myndigheter.
fredag, november 18, 2011
Knäpptyst i Sverige om Danmarks politik
Det var åtminstone några segerrusiga journalister som åkte hem från Danmark efter valet där tidigare i höstas. Då skulle den främlingsfientliga politik som högerregeringen fört ersättas av en bättre humanare vänsterpolitik.
Särskilt mycket har emellertid inte avhörts från Danmark via rapporteringen hit därifrån att det skulle ha skett någon större förändring i frågan. Kan det vara så att det inte är lika intressant med en vänsterregering som vill administrera en stram invandrar- och asylpolitik?
Under alla omständigheter vore det önskvärt med ett större engagemang från svensk media rörande vad som pågår i våra grannländer. För tillfället har malligheten tagit över, och endast förhållanden som kan bekräfta den svenska självtillräckligheten är av intresse att skriva och rapportera om i vårt närområde. I fallet med Danmark är det slående vilken desinformation som bedrivits av såväl politiker som journalister och debattörer på hemmaplan under senare år. På valnatten i Köpenhamn drog sig en medarbetare på SVT inte för att påstå att Dansk Folkeparti ingått i regeringen. Sådant får passera när ointresset för ens närmaste omgivning nått högsta nivå.
Särskilt mycket har emellertid inte avhörts från Danmark via rapporteringen hit därifrån att det skulle ha skett någon större förändring i frågan. Kan det vara så att det inte är lika intressant med en vänsterregering som vill administrera en stram invandrar- och asylpolitik?
Under alla omständigheter vore det önskvärt med ett större engagemang från svensk media rörande vad som pågår i våra grannländer. För tillfället har malligheten tagit över, och endast förhållanden som kan bekräfta den svenska självtillräckligheten är av intresse att skriva och rapportera om i vårt närområde. I fallet med Danmark är det slående vilken desinformation som bedrivits av såväl politiker som journalister och debattörer på hemmaplan under senare år. På valnatten i Köpenhamn drog sig en medarbetare på SVT inte för att påstå att Dansk Folkeparti ingått i regeringen. Sådant får passera när ointresset för ens närmaste omgivning nått högsta nivå.
torsdag, november 10, 2011
Missbruk ofta ett större problem i sammanhanget
Idag skriver DN om psyksjukas våldsamhet. På senare tid har det blivit vanligare att lasta psykiatrin för det som sammanhänger med denna problematik, nämligen att upptäcka faran i tid. Frågan är om detta för saken så mycket längre framåt. De som fått en psykiatrisk diagnos en gång i livet är med den utgångspunkt som oftast behandlas stigmatiserade för lång tid, och få verkar de vara som är inställda på att bidra till en mer upplyst ton i ämnet.
En som dock vågat och kunnat ta i saken är Niklas Långström som påvisat den egentligen rätt självklara slutsatsen att psykiatrisk diagnos måste kombineras med missbruk för att utgöra någon större fara för omgivningen. Men detta faktum är ointressant för det mesta att framhålla.
En annan outforskad del av problemet har att göra med den frustration som den kanske mest auktoritära av världar skapar hos de som kommer i kontakt med den. Psykiatrisamhällets makt över förståndet torde ha få motsvarigheter inom det öppna samhälle vi lever i. Därför borde diskussionen också handla om utfallet av denna del av vården. Inte om farliga klienter.
En som dock vågat och kunnat ta i saken är Niklas Långström som påvisat den egentligen rätt självklara slutsatsen att psykiatrisk diagnos måste kombineras med missbruk för att utgöra någon större fara för omgivningen. Men detta faktum är ointressant för det mesta att framhålla.
En annan outforskad del av problemet har att göra med den frustration som den kanske mest auktoritära av världar skapar hos de som kommer i kontakt med den. Psykiatrisamhällets makt över förståndet torde ha få motsvarigheter inom det öppna samhälle vi lever i. Därför borde diskussionen också handla om utfallet av denna del av vården. Inte om farliga klienter.
tisdag, november 01, 2011
Finurligt förslag från statsvetarnarr
Det har debatterats på Brännpunkt i förra veckan angående för- och nackdelar med elektronisk röstning. Initiativtagare till ämnet var Peter Santesson som droppat sitt mellannamnefternamn och kanske kommit en bit på vägen bort från sin märkvärdighet. Jag blir dock inte klok på om den debattposition Santesson försvarar, nämligen att bevara röstningsförfarande med valsedlar, är något han verkligen ställer sig bakom eller om det mera handlar om att han hittat ett problem användbart att använda som narrspegel. Lite ungefär som Uppsalastatsvetaren Leif Lewin gjorde under sina aktiva år, och fortfarande ibland gör, dvs. intar en ståndpunkt inte för att han egentligen företräder den på något sätt, utan mer för att helt enkelt visa att han finns till.
Heller blir jag inte klok på analysen som utelämnar huvudproblemet med att övergå till elektronisk röstning, alltså upprätthållandet av valhemligheten. Istället talas det förnumstigt om att den individuella rösten måste garanteras anonymitet. Jag minns hur det var där jag växte upp i en by där alla visste nästan allt om alla, inklusive vad folk röstade på. Den skeptiske medborgare Santesson syftar på framstår för mig snarare som representanten för skvallret än den som vill vara säker på att rösträkningen gått rätt till. Och i den lokal där jag senast röstade noterade jag inte förvånande att Sverigedemokraternas valsedlar om inte saknades så i alla fall var i det närmaste osynliga.
Hur en maskin som trycker ut valsedlar i vallokalen ska råda bot på dylik diskriminering förstår jag rakt inte, ej heller hur valhemligheten gagnas av att en automat skriver ut sedlarna. Det hela liknar mest falskmynteri med demokratin som förlorare.
Heller blir jag inte klok på analysen som utelämnar huvudproblemet med att övergå till elektronisk röstning, alltså upprätthållandet av valhemligheten. Istället talas det förnumstigt om att den individuella rösten måste garanteras anonymitet. Jag minns hur det var där jag växte upp i en by där alla visste nästan allt om alla, inklusive vad folk röstade på. Den skeptiske medborgare Santesson syftar på framstår för mig snarare som representanten för skvallret än den som vill vara säker på att rösträkningen gått rätt till. Och i den lokal där jag senast röstade noterade jag inte förvånande att Sverigedemokraternas valsedlar om inte saknades så i alla fall var i det närmaste osynliga.
Hur en maskin som trycker ut valsedlar i vallokalen ska råda bot på dylik diskriminering förstår jag rakt inte, ej heller hur valhemligheten gagnas av att en automat skriver ut sedlarna. Det hela liknar mest falskmynteri med demokratin som förlorare.
måndag, oktober 31, 2011
Månadens västryss: Anders Sundström
Pitebon Anders Sundströms hemort kan räknas till den västryska exklaven i nordligaste Sverige emedan Piteå ligger norr om Skellefteälven, denna "Rio Grande" i övre Norrland. En del menar dock att en kulturgräns går redan strax söder om Pite älv, vid Hortlax församlings nordgräns, som anses markera en övergång till det egentliga Västerbotten.
Det må nu vara hur det vill med den saken. Anders Sundström - en inte nära men ändå heller ej avlägsen släkting till mig - kvalar in som västryss genom sitt värv och sin bakgrund. Efter en politisk karriär först som SSU:are och rekordungt kommunalråd under många år, via minister och avgång i vredesmod mot Göran Perssons auktoritära styre, hamnade Anders Sundström inom bankfinansförsäkringssektorn. Ett mellanspel som riksdagsledamot föregicks av chefsskap för Pitedalens Sparbank och eftergås av en chefsroll för Folksam.
Anders Sundström är ingen storfräsare om någon trodde det. Han har aldrig eller knappt någonsin tagit risker med eget kapital, vilket är ett typiskt kriterium på en västrysk beskrivning. Politik och ekonomi går på något vis ihop. Tidigt höll Sundström på att äventyra hela sin fortsatta karriär genom finansspekulationer där Piteå kommun hade affärer ihop den med numera detroniserade fastighetskungen Hans Thulin.
Till detta ska även läggas den nuvarande Folksamchefens ambitioner att lyfta undersåtarna mot ljuset genom utbyggnaden av högskolan i Luleå, en verksamhet som gått hand i hand med en omfattande politisering, och som vi sedan flera år nu ser resultatet av inte minst genom att många med akademisk examen inte får de jobb de utbildat för sig efter avslutade studier. På något sätt har ansvaret för detta misslyckande försvunnit någonstans på vägen.
Det må nu vara hur det vill med den saken. Anders Sundström - en inte nära men ändå heller ej avlägsen släkting till mig - kvalar in som västryss genom sitt värv och sin bakgrund. Efter en politisk karriär först som SSU:are och rekordungt kommunalråd under många år, via minister och avgång i vredesmod mot Göran Perssons auktoritära styre, hamnade Anders Sundström inom bankfinansförsäkringssektorn. Ett mellanspel som riksdagsledamot föregicks av chefsskap för Pitedalens Sparbank och eftergås av en chefsroll för Folksam.
Anders Sundström är ingen storfräsare om någon trodde det. Han har aldrig eller knappt någonsin tagit risker med eget kapital, vilket är ett typiskt kriterium på en västrysk beskrivning. Politik och ekonomi går på något vis ihop. Tidigt höll Sundström på att äventyra hela sin fortsatta karriär genom finansspekulationer där Piteå kommun hade affärer ihop den med numera detroniserade fastighetskungen Hans Thulin.
Till detta ska även läggas den nuvarande Folksamchefens ambitioner att lyfta undersåtarna mot ljuset genom utbyggnaden av högskolan i Luleå, en verksamhet som gått hand i hand med en omfattande politisering, och som vi sedan flera år nu ser resultatet av inte minst genom att många med akademisk examen inte får de jobb de utbildat för sig efter avslutade studier. På något sätt har ansvaret för detta misslyckande försvunnit någonstans på vägen.
söndag, oktober 30, 2011
Jan Björklund uppmanas söka hjälp
Sedan Tobias Krantz tjänst som högskole- och forskningsminister plockades bort ur regeringen har det varit rätt mycket stiltje inom den högre utbildningspolitiken. Som ensam härskare över inriktningen av grund-, gymnasie- och högskolepolitiken har Jan Björklund visat lamt intresse över hur han avser utveckla den sistnämnda.
Men i måndags denna vecka vågade i alla fall Björklund ta i den heta potatisen om sammanslagningar av lärosäten. Insikt verkar finnas om att den eftersträvade kritiska massan inte kan uppnås genom att utbildning blir en rättighet i alla delar av landet, något som kan vidimeras av att det mesta som bedrivs under namn av forskning vid plusgymnasierna, jag menar de mindre länsspecifika högskolorna, har föga att göra med framtagande av ny kunskap.
Ett mothugg i form av ett snömosinlägg från några representanter i ett förmodligen ganska betydelselöst nätverk för lärosäten i Sydsverige publicerades i DN som replik på Björklunds initiativ. Han uppmanas där att ta kontakt med dem, förmodligen mest på grund av att inga andra än de som ser sina jobb hotade vill ha att göra med denna pratklubb.
Att se till rätten att få ha jobb på hemorten får dock aldrig bli ledstjärnan för den som intresserar sig för forskningspolitik. En av undertecknarna till repliken har lyckats få till ett väldigt märkligt arrangemang med anställning som rektor vid en mindre högskola samtidigt som han tituleras professor vid Luleå Tekniska Universitet. Att det finns bestämmelser kring bisysslor som universitetslärarna inte efterlever är kanske också något regeringen bör ta tag i.
Desto svårare och förmodligen mer besvärligt att komma åt är de som befinner sig på universiteten i första hand för att plocka ut så mycket pengar som möjligt istället för att ägna sig åt vad de är satt att göra, nämligen att forska. Hur kommer vi alltså åt de som hamnat på universiteten för att berika sig själva istället för att utveckla vetenskaplig produktion?
Men i måndags denna vecka vågade i alla fall Björklund ta i den heta potatisen om sammanslagningar av lärosäten. Insikt verkar finnas om att den eftersträvade kritiska massan inte kan uppnås genom att utbildning blir en rättighet i alla delar av landet, något som kan vidimeras av att det mesta som bedrivs under namn av forskning vid plusgymnasierna, jag menar de mindre länsspecifika högskolorna, har föga att göra med framtagande av ny kunskap.
Ett mothugg i form av ett snömosinlägg från några representanter i ett förmodligen ganska betydelselöst nätverk för lärosäten i Sydsverige publicerades i DN som replik på Björklunds initiativ. Han uppmanas där att ta kontakt med dem, förmodligen mest på grund av att inga andra än de som ser sina jobb hotade vill ha att göra med denna pratklubb.
Att se till rätten att få ha jobb på hemorten får dock aldrig bli ledstjärnan för den som intresserar sig för forskningspolitik. En av undertecknarna till repliken har lyckats få till ett väldigt märkligt arrangemang med anställning som rektor vid en mindre högskola samtidigt som han tituleras professor vid Luleå Tekniska Universitet. Att det finns bestämmelser kring bisysslor som universitetslärarna inte efterlever är kanske också något regeringen bör ta tag i.
Desto svårare och förmodligen mer besvärligt att komma åt är de som befinner sig på universiteten i första hand för att plocka ut så mycket pengar som möjligt istället för att ägna sig åt vad de är satt att göra, nämligen att forska. Hur kommer vi alltså åt de som hamnat på universiteten för att berika sig själva istället för att utveckla vetenskaplig produktion?
fredag, oktober 28, 2011
Om detta må hon berätta
"Finland neutralt i nya kriget. Tyska ångaren Bremen antändes av kommunistiska sabotörer". Nej det är inte krigsrubriker i Der Stürmer eller Völkischer Beobachter dagen efter Tysklands angrepp på Sovjetunionen midsommaren 1941 översatta till svenska. Inte heller är det utdrag ur någon udda svensk avisa till vad som sagts vara försvar för landet.
Nej det är inget annat än vad Norrbottens-Kurirens ledare utropar den 23 juni 1941. Tidningen var under senaste världskriget protysk som det heter med en förskönande omskrivning. Kanske inte så många känner till detta faktum eftersom Norrbotten traditionellt varit ett fäste för röda idéer. I många hushåll som prenumerade på tidningen sade man därför under kriget upp prenumerationen. Tillsammans med några få andra tidningar i landet av de då etablerade var man öppet tyskvänlig i högerpressen i Norrbotten. Det var alltså fråga om ett klart ideologiskt ställningstagande, vilket är värre än mordbranden på Norrskens-Flammans tryckeri som planlades i Norrbottens-Kurirens tryckeri av bland annat en journalist på tidningen.
Ovan nämnda tidning är i färd med att fira 150-årsjubileum, och som historiker för denna epoks uppteckning har städslats förra kulturredaktören med smak för det tokudda (läs Staffan Westerbergs "scenkonst") Marianne Söderberg. Det går att hoppas på att dessa korta år under en mörk tid då Norrbottens-Kuriren agerade medlöpare åt främmande makt inte avfärdas som en parentes av Söderberg, utan att hon går lite på djupet ifråga om detta problem. Norrbotten var ett fäste för nazister under kriget, något inte minst historikern Heléne Lööw poängterat i sin forskning. Tidigare har det visat sig svårt att röra i dylika problem (Korpelarörelsen bland annat) med hänvisning till ännu levande berörda och kanske släktingar. Nu borde dock tiden vara mogen för en uppgörelse med detta mörka kapitel i Norrbottens presshistoria. Eller finns det folk på blaskan som har svårt att hantera mötet igen med den gamla pro-tyske politiske redaktören?
Nej det är inget annat än vad Norrbottens-Kurirens ledare utropar den 23 juni 1941. Tidningen var under senaste världskriget protysk som det heter med en förskönande omskrivning. Kanske inte så många känner till detta faktum eftersom Norrbotten traditionellt varit ett fäste för röda idéer. I många hushåll som prenumerade på tidningen sade man därför under kriget upp prenumerationen. Tillsammans med några få andra tidningar i landet av de då etablerade var man öppet tyskvänlig i högerpressen i Norrbotten. Det var alltså fråga om ett klart ideologiskt ställningstagande, vilket är värre än mordbranden på Norrskens-Flammans tryckeri som planlades i Norrbottens-Kurirens tryckeri av bland annat en journalist på tidningen.
Ovan nämnda tidning är i färd med att fira 150-årsjubileum, och som historiker för denna epoks uppteckning har städslats förra kulturredaktören med smak för det tokudda (läs Staffan Westerbergs "scenkonst") Marianne Söderberg. Det går att hoppas på att dessa korta år under en mörk tid då Norrbottens-Kuriren agerade medlöpare åt främmande makt inte avfärdas som en parentes av Söderberg, utan att hon går lite på djupet ifråga om detta problem. Norrbotten var ett fäste för nazister under kriget, något inte minst historikern Heléne Lööw poängterat i sin forskning. Tidigare har det visat sig svårt att röra i dylika problem (Korpelarörelsen bland annat) med hänvisning till ännu levande berörda och kanske släktingar. Nu borde dock tiden vara mogen för en uppgörelse med detta mörka kapitel i Norrbottens presshistoria. Eller finns det folk på blaskan som har svårt att hantera mötet igen med den gamla pro-tyske politiske redaktören?
torsdag, oktober 20, 2011
Godnatt Norrbotniabanan?
EU-kommissionen har tillstyrkt (prioriterat) ett förslag om att ge visst bidrag till bygget av Norrbotniabanan. I syfte att gynna färdigställandet av "Bottniska korridoren" anses det i Bryssel av vikt att järnvägsprojektet gynnas.
Kan låta surt men jag anser detta är att börja i fel ände av problemet. Att sitta med kartor på avstånd och dra upp stora rälsplaner i norra Europa vittnar för det första om lite brist på verklighetsförankring. För det andra är det svenska regeringens kloka intention att detta projekt ska finansieras tillsammans med näringslivet. Staten ska inte stå som enda garant. Tanken är förstås att investeringen ska bottna i verkligt behov, och inte ses som en regionalpolitisk stödåtgärd. Men nu rycker alltså EU in som en räddande ängel.
De som hoppar högt över det här förstår nog inte riktigt konsekvenserna på lång sikt. Bidrag från EU är idag och har hela tiden varit synonymt med konstgjord andning. Och det är väl inte riktigt något sådant järnvägsentusiasterna i norra Sverige går och hoppas på. För att inte tala om vad projektets belackare på andra håll i Sverige kommer säga.
Utspelet från EU-kommissionen kan möjligen fungera som en väckarklocka för berörda aktörer. Det kostar ju också att ha igång en projektavdelning på Trafikverket som får visa att de finns till vid tillfällen av det här slaget. Två län som snart förmodligen läggs ihop till ett berörs närmast av frågan. Är det så svårt för politik och näringsliv att samverka i regionen i detta delikata ärende? En tanke går ändå till tystnaden på central nivå igår. Är det kanske ändå så att det inte var så mycket att orda om det mandarinerna hade att uttala?
Kan låta surt men jag anser detta är att börja i fel ände av problemet. Att sitta med kartor på avstånd och dra upp stora rälsplaner i norra Europa vittnar för det första om lite brist på verklighetsförankring. För det andra är det svenska regeringens kloka intention att detta projekt ska finansieras tillsammans med näringslivet. Staten ska inte stå som enda garant. Tanken är förstås att investeringen ska bottna i verkligt behov, och inte ses som en regionalpolitisk stödåtgärd. Men nu rycker alltså EU in som en räddande ängel.
De som hoppar högt över det här förstår nog inte riktigt konsekvenserna på lång sikt. Bidrag från EU är idag och har hela tiden varit synonymt med konstgjord andning. Och det är väl inte riktigt något sådant järnvägsentusiasterna i norra Sverige går och hoppas på. För att inte tala om vad projektets belackare på andra håll i Sverige kommer säga.
Utspelet från EU-kommissionen kan möjligen fungera som en väckarklocka för berörda aktörer. Det kostar ju också att ha igång en projektavdelning på Trafikverket som får visa att de finns till vid tillfällen av det här slaget. Två län som snart förmodligen läggs ihop till ett berörs närmast av frågan. Är det så svårt för politik och näringsliv att samverka i regionen i detta delikata ärende? En tanke går ändå till tystnaden på central nivå igår. Är det kanske ändå så att det inte var så mycket att orda om det mandarinerna hade att uttala?
tisdag, oktober 18, 2011
Var är Niklas Jonsson?
Stefan de Wylder tecknar i sin bok Världens springnota en typisk bild av oansvaret i finansvärlden när det brukar hetta till. Så länge det går bra och kapitalet för det mesta (men inte alltid) förökar sig har placeringsrådsgivarna (säljarna) glada tider. Desto mindre benägna att sälja sina råd och förklara sig inför sina kunder har dessa när konjunkturerna eller börsen går nedåt. Fram skickas då istället informatörer och kommunikatörer som ska lugna ned "oroliga småsparare" tills nästa gång kurvorna pekar uppåt.
Att inte alltid placeringar i aktier kan vara en bra affär har vi blivit varse om inte de senaste dagarna. Aktiespararna är en förening som tar tillvara småspararnas intressen och anordnar träffar med sina medlemmar och andra intresserade. Till dessa inbjuds olika talare och föreläsare. Bland dessa, kanske mera som ett dragplåster, har på orten där jag bor inbjudits förre elitskidåkaren Niklas Jonsson som rådgivare/säljare. Jonssons intresse för finansiella instrument är av gammalt datum. Jobb inom aktuell sektor fick han först efter att ha avlagt ekonomie magisterexamen, och då på SE-banken.
På senare tid har lite hörts av Niklas Jonsson ifråga om börsråd i offentligheten. När Den Stora Finanskrisen satte in hösten 2008 spådde han en nedgång på 30-40 procent för Stockholmsbörsen. En profetia som inte alls slog in eftersom vi alla vet att denna svacka blev nästan dubbelt så djup. Jag vet inte om det är ett frivilligt val av Niklas Jonsson att iaktta tystnad. Det finns nog skäl att granska hans rådgivningsverksamhet för det fall han skulle dyka upp igen när notan betalts och glömts. En annan ex-stjärna inom skidsporten, Per Elofsson, har haft en liknande syssla efter karriärens slut då han inte kommenterat tävlingar i TV. Tjänstemän av det slaget (som tar risker med andras pengar) bör inte komma undan ansvar med kändisskapet som alibi.
Att inte alltid placeringar i aktier kan vara en bra affär har vi blivit varse om inte de senaste dagarna. Aktiespararna är en förening som tar tillvara småspararnas intressen och anordnar träffar med sina medlemmar och andra intresserade. Till dessa inbjuds olika talare och föreläsare. Bland dessa, kanske mera som ett dragplåster, har på orten där jag bor inbjudits förre elitskidåkaren Niklas Jonsson som rådgivare/säljare. Jonssons intresse för finansiella instrument är av gammalt datum. Jobb inom aktuell sektor fick han först efter att ha avlagt ekonomie magisterexamen, och då på SE-banken.
På senare tid har lite hörts av Niklas Jonsson ifråga om börsråd i offentligheten. När Den Stora Finanskrisen satte in hösten 2008 spådde han en nedgång på 30-40 procent för Stockholmsbörsen. En profetia som inte alls slog in eftersom vi alla vet att denna svacka blev nästan dubbelt så djup. Jag vet inte om det är ett frivilligt val av Niklas Jonsson att iaktta tystnad. Det finns nog skäl att granska hans rådgivningsverksamhet för det fall han skulle dyka upp igen när notan betalts och glömts. En annan ex-stjärna inom skidsporten, Per Elofsson, har haft en liknande syssla efter karriärens slut då han inte kommenterat tävlingar i TV. Tjänstemän av det slaget (som tar risker med andras pengar) bör inte komma undan ansvar med kändisskapet som alibi.
fredag, oktober 07, 2011
Pyhäjoki i centrum för avgörande beslut - igen
Det är nu klart var Finlands nästa kärnkraftsanläggning ska byggas. Turerna i frågan har intensivt bevakats på den västra sidan av Bottenviken eftersom det länge varit klart att verken ska byggas i norra Österbotten.
Lilla kommunen Pyhäjoki gick segrare ur striden med något större kommunen i invånarantal Simo längre norrut vad beträffar placeringen.
Motståndare mot projektet i Sverige är bekymrade, men förmodligen träffade Sven Eric Bucht rätt när han framhöll att det är bättre att det byggs kärnkraft i Finland än att man där importerar el från Ryssland där kvalitén på reaktorerna är under all kritik.
En händelse som ser ut som en tanke är att anläggningen ska byggas vid mynningen av den älv som enligt rysk tolkning av Nöteborgstraktaten från 1323 utgjorde gräns mellan dåvarande Sverige-Finland och Ryssland. Svenskarnas gränstolkning gick rakt norrut från Karelen till Vita havet.
Vill man se historiska paralleller går det att säga att oönskad rysk närvaro motats bort i och med beslutet i veckan från norra Sverige och Finland, denna gång med orten Pyhäjoki i centrum på ett positivt sätt för svenskt vidkommande. Definintivt kommer i alla fall säkerhetsläget att förbättrats.
Lilla kommunen Pyhäjoki gick segrare ur striden med något större kommunen i invånarantal Simo längre norrut vad beträffar placeringen.
Motståndare mot projektet i Sverige är bekymrade, men förmodligen träffade Sven Eric Bucht rätt när han framhöll att det är bättre att det byggs kärnkraft i Finland än att man där importerar el från Ryssland där kvalitén på reaktorerna är under all kritik.
En händelse som ser ut som en tanke är att anläggningen ska byggas vid mynningen av den älv som enligt rysk tolkning av Nöteborgstraktaten från 1323 utgjorde gräns mellan dåvarande Sverige-Finland och Ryssland. Svenskarnas gränstolkning gick rakt norrut från Karelen till Vita havet.
Vill man se historiska paralleller går det att säga att oönskad rysk närvaro motats bort i och med beslutet i veckan från norra Sverige och Finland, denna gång med orten Pyhäjoki i centrum på ett positivt sätt för svenskt vidkommande. Definintivt kommer i alla fall säkerhetsläget att förbättrats.
tisdag, oktober 04, 2011
Från löpare till konsument?
Ja, det blev Lidingöloppet förra helgen i år också. Mitt nionde lopp. Under åren har arrangemanget gått från att mera vara en angelägenhet för löpare till ett event för konsumtionsinriktade idrottsutövare. Det är den slutsats jag måste dra av hur de totala kostnaderna ökat för att delta. De konferenshotell på Lidingö som tidigare kunde erbjuda boende per natt för 400-500 kronor har i år i de flesta fall mer än dubblerat sina priser.Kanske är det bara så att besöksnäringen på ön upptäckt att det går att göra pengar på tävlingen. Inget fel i det, men det är den hastiga utvecklingen som gör mig bekymrad. I år kostade det också 40 kronor (från att tidigare varit gratis) att få väskan transporterad från Lidingövallen till Grönsta (målet). En fjuttsumma kan tyckas men 2003 var pastan kvällen före loppet i mindre skolmatsalar gratis. Den kostar numera 60 kronor att avnjutas i ett tält i stökig miljö. De små stegen må vara lagd med goda föresatser, som jag ser det måste ändå arrangörerna fundera över vad för slags Lidingölopp de vill ha i framtiden.
Vill de ha deltagare som betalar eller vill de ha deltagare som presterar? Någon kanske invänder att jag har en för elitistisk syn löpningssporten. Och visst är det sant att viktiga är väl att folk överhuvudtaget rör på sig. Men för många som vill tävla är det inte alls nödvändigt att springa maraton på rätt taskiga tider när det finns millopp som man dessutom mår mycket bättre efter. Min grundpoäng är i alla fall denna: plånboken ska inte få bestämma vem som vill göra bra ifrån sig i Lidingöloppet. Det vore tråkigt om detta fina och trevliga arrangemang sällar sig helt till eventpajasarna.
fredag, september 30, 2011
Månadens västryss: Marita Ulvskog
Vi går vidare med lite personligheter som kan sägas representera Norrbotten på ett typiskt sätt. Marita Ulvskog har rötterna i Luleå, ett förflutet bland annat som journalist på Svenska Dagbladet!, chefredaktör på Dalademokraten och ministeruppdrag i S-regeringarna mellan 1994-2006.
Men vad de flesta nog förknippar Ulvskog med är en ytterposition till vänster i S-partiet, faktiskt så att hon står klart till vänster i partiet som Hans Bergström, före detta DN-redaktör, uttryckt det. På 70-talet hade Ulvskog som så många andra i sin politikergeneration en period inom sektvänstern.
Anledningen till att Marita Ulvskog fick känna på ministertaburetten kan nog tillskrivas en enda person, nämligen Ingvar Carlsson, vars pressekreterare hon var en tid. I den rollen gjorde hon sig bland annat känd som inspelare av vad andra journalister sa till Carlsson.
I mångt och mycket påminner Ulvskogs karriär om den norrbottniske västryssens egenskaper. Det handlar om en ganska besynnerlig utveckling från granskare av makt till maktutövning i sig. Idag är Marita Ulvskog EU-parlamentariker som det är ganska tyst om, vilket inte ändå är särskilt ovanligt i det sällskap hon befinner sig. Vem hon egentligen är framgick trots detta ganska klart i ett av debattprogrammet Speciellt i början av 90-talet där Ulvskog var nära att riva ut studion efter något slags ondgörande över kritik från statsvetaren Stig-Björn Ljunggren.
Men vad de flesta nog förknippar Ulvskog med är en ytterposition till vänster i S-partiet, faktiskt så att hon står klart till vänster i partiet som Hans Bergström, före detta DN-redaktör, uttryckt det. På 70-talet hade Ulvskog som så många andra i sin politikergeneration en period inom sektvänstern.
Anledningen till att Marita Ulvskog fick känna på ministertaburetten kan nog tillskrivas en enda person, nämligen Ingvar Carlsson, vars pressekreterare hon var en tid. I den rollen gjorde hon sig bland annat känd som inspelare av vad andra journalister sa till Carlsson.
I mångt och mycket påminner Ulvskogs karriär om den norrbottniske västryssens egenskaper. Det handlar om en ganska besynnerlig utveckling från granskare av makt till maktutövning i sig. Idag är Marita Ulvskog EU-parlamentariker som det är ganska tyst om, vilket inte ändå är särskilt ovanligt i det sällskap hon befinner sig. Vem hon egentligen är framgick trots detta ganska klart i ett av debattprogrammet Speciellt i början av 90-talet där Ulvskog var nära att riva ut studion efter något slags ondgörande över kritik från statsvetaren Stig-Björn Ljunggren.
fredag, september 16, 2011
Läkarna och de auktoritära socialliberalerna
I Mattias Svenssons artikel "Socialliberalen är ingen frihetsvän" tas fasta på det paternalistiskt/auktoritära förhållandet inom denna gren av liberalismen. Jag undrar då om Svensson läst särskilt mycket av John Stuart Mills socialliberalism som inte alls överensstämmner den folkpartistiskt/vänsterpartistiska variant som förknippas med Sverige.
Hur som helst leder Svenssons resonemang in på de tankegångar som tar sig uttryck i folkpartiets kanonader på utbildningsområdet. Fler läkare är det senaste bidraget från detta nya högerparti som även ivrar för andra auktoritetsyrken som lärare, poliser och militärer.
Som så ofta förr framhålles även den här gången att kvalité måste komma i första rummet. Men är det verkligen huvudproblemet i världens mest läkartäta land? Ok, jag kan gå med på att vår åldrande befolkning i framtiden kommer att kräva mer läkarresurser, men huvudproblemet torde nog snarare vara den exklusivitet som fortfarande kännetecknar yrket.
I kommentarer och artiklar muttras det från utbildade (manliga?) läkare att alltfler kvinnor och "utlänningar" håller på att sänka statusen på yrket. En sak som regeringen velat komma åt med att inrätta något hundratal fler platser på läkarutbildningen är att komma åt problemet med för många läkare utan svensk utbildning, eftersom "det inte är stabilt att bygga på".
Man får hoppas att syftet med "kvalitetsförstärkningen" inte bara är att öka auktoritetsutbudet på den svenska vårdmarknaden. Läkarens uppgift var ursprungligen att trösta, lindra och bota men har alltför ofta inneburit att samma yrkesroll kommit att förknippas med den prästen tidigare hade i samhället. Etableringsfrihet är sannolikt en del av lösningen på denna problematik.
Annars verkar de stora svårigheterna för närvarande ligga på det planet att landstingen inte kan ta emot tillräckligt med praktikanter. Detta är illa och borde driva på de som eventuellt intresserar sig för regionreformer. Om det är landstingen som är problemet med sjukvården ska de inte alls ha hand om den.
Hur som helst leder Svenssons resonemang in på de tankegångar som tar sig uttryck i folkpartiets kanonader på utbildningsområdet. Fler läkare är det senaste bidraget från detta nya högerparti som även ivrar för andra auktoritetsyrken som lärare, poliser och militärer.
Som så ofta förr framhålles även den här gången att kvalité måste komma i första rummet. Men är det verkligen huvudproblemet i världens mest läkartäta land? Ok, jag kan gå med på att vår åldrande befolkning i framtiden kommer att kräva mer läkarresurser, men huvudproblemet torde nog snarare vara den exklusivitet som fortfarande kännetecknar yrket.
I kommentarer och artiklar muttras det från utbildade (manliga?) läkare att alltfler kvinnor och "utlänningar" håller på att sänka statusen på yrket. En sak som regeringen velat komma åt med att inrätta något hundratal fler platser på läkarutbildningen är att komma åt problemet med för många läkare utan svensk utbildning, eftersom "det inte är stabilt att bygga på".
Man får hoppas att syftet med "kvalitetsförstärkningen" inte bara är att öka auktoritetsutbudet på den svenska vårdmarknaden. Läkarens uppgift var ursprungligen att trösta, lindra och bota men har alltför ofta inneburit att samma yrkesroll kommit att förknippas med den prästen tidigare hade i samhället. Etableringsfrihet är sannolikt en del av lösningen på denna problematik.
Annars verkar de stora svårigheterna för närvarande ligga på det planet att landstingen inte kan ta emot tillräckligt med praktikanter. Detta är illa och borde driva på de som eventuellt intresserar sig för regionreformer. Om det är landstingen som är problemet med sjukvården ska de inte alls ha hand om den.
måndag, september 12, 2011
Mera farlig nostalgi
Norrbottens-Kuriren har tagit tillbaka också sin gamla kulturredaktör. I början av 90-talet när jag läste nästan allt i kultursidesväg skedde en drastig försämring av kvalitén på innehållet i den lokaltidning jag prenumerade på. Bort försvann nästan allt som hade med lärdom och klassisk bildning att göra, och, inte minst, kulturdebatter. In istället med reportage baserat på prat och recensioner av diverse företeelser som mera hade med recensörerna själva att göra. Nästan ingenting gick att läsa med någon behållning.
Några vikarier har passerat på ovannämnda blaska under senare tid, dock utan att kunna erbjuda (eller fått tillåtelse?) att bidra med några andra nya perspektiv i nämnvärd omfattning.
Kulturlivet i övrigt i Norrbotten påminner alltmer om gruvindustrin. In flygs arbetskraft till att göra filmer och teateruppsättningar. Böcker med anknytning till regionen skrivs så gott som inga längre, undantaget kanske några statsanställda som slutat att utvecklas i jobbet. Dessutom kräver mera litterära verksamheter att man måste sitta still längre perioder, något som norrbottningen i allmänhet har rätt svårt för. Och då återstår bara prat, teater och film att ägna sig åt. Är det någon mer än mig som tror att detta missförhållande skulle gå att ändra på med lite mer frihet på kulturområdet? Har ni förresten läst den här briljanta artikeln av Malin Siwe?
Några vikarier har passerat på ovannämnda blaska under senare tid, dock utan att kunna erbjuda (eller fått tillåtelse?) att bidra med några andra nya perspektiv i nämnvärd omfattning.
Kulturlivet i övrigt i Norrbotten påminner alltmer om gruvindustrin. In flygs arbetskraft till att göra filmer och teateruppsättningar. Böcker med anknytning till regionen skrivs så gott som inga längre, undantaget kanske några statsanställda som slutat att utvecklas i jobbet. Dessutom kräver mera litterära verksamheter att man måste sitta still längre perioder, något som norrbottningen i allmänhet har rätt svårt för. Och då återstår bara prat, teater och film att ägna sig åt. Är det någon mer än mig som tror att detta missförhållande skulle gå att ändra på med lite mer frihet på kulturområdet? Har ni förresten läst den här briljanta artikeln av Malin Siwe?
torsdag, september 08, 2011
Ökänd studie citeras i Newsmill-artikel
En debattör verksam vid forskningsinstitutet Ratio!? drar på Newsmill sitt strå till stacken i medikaliseringen av arbetslivet. Det heter att arbetslöshet bland unga leder inte bara till sämre karriärutveckling och ökad brottslighet, utan också till ohälsa och allsköns elände i övrigt. För den senare slutsatsen stöder sig artikelförfattaren på en vid det här laget ökänd långtidsstudie utförd bland annat av två läkare i Umeå.
Vanligen är intresset ljumt för vad man företar sig i forskningsväg i norra Sverige, "men det är ju i Norrland" kan man få höra från luttrade sörlänningar. Men det tycker jag är en farlig väg att hantera problemet. Jag ingick nämligen i det udda projekt som refereras till, och kan nog säga att forskningsobjekten, dvs. eleverna som A Hammarström sökte upp, behandlades som modellera för att passa de i förväg dragna slutsatserna som denna ville komma fram till.
Det hade varit klädsammare att tala om att syftet med det hela mera handlade om egenterapi i kombination med ett argument för en sträng variant av arbetslinjen. Idag har vi dessbättre kommit en bit på vägen bort från universallösningar på arbetslivets problem. Det är inte säkert att den som har arbete mår bättre än den som inte har det per automatik. Nej, frågan är mycket mer komplex än så säger all slags vederhäftig forskning. Det är rätt typiskt att folkhälsoargumentet dras fram när avsikten mera handlar om att få pengar till forskningsverksamhet, än att konstruktivt argumentera för sin sak. På det sättet missas faktum att arbete eller vad som uppfattas som ett meningsfullt sätt att fylla ut dagen i grunden är ett individuellt problem.
Paulsen (2010) pekade på - om vi ska använda makrostatistik - att hälsotalen i USA förbättrades i samband med den stora depressionen på 1930-talet. Vad som verkar skevt kan alltså i verkligheten vara rätt sunt. Och fler liknande exempel kan ges. Entreprenören som spelar en nyckelroll i konjunkturnedgångar kanske kommer på att han eller hon måste utveckla verksamheten för att överleva, något som förkortar en utdragen kris. Han eller hon som blivit uppsagd kanske börjar en utbildning eller flyttar någonstans där tiderna är bättre och på så sätt skaffar sig nyttiga erfarenheter. Varför denna negativa syn på framtiden umeläkare, och på vad sätt tycker ni ungdomar är behjälpta av er egen problembild?
Svensk arbetsmarknadspolitik har under mer än 40 år successivt övergått från att vara en verksamhet dit de som haft intressen på arbetsmarknaden mötts av kunnigt branschfolk till att bli en sjukvårdsinrättning mera liknande en skyddad verkstad för personalen vars tjänster alltfler helt enkelt undviker. Utvecklingen finns beskriven i Svante Nycanders Makten över arbetsmarknaden. Det är inte säkert att en uppluckring av LAS är lösningen på problemet men den är i alla fall en del av den. Framförallt gagnar det ingen att få en sjukdomsstämpel bara för att någon befinner sig mellan två jobb.
Vanligen är intresset ljumt för vad man företar sig i forskningsväg i norra Sverige, "men det är ju i Norrland" kan man få höra från luttrade sörlänningar. Men det tycker jag är en farlig väg att hantera problemet. Jag ingick nämligen i det udda projekt som refereras till, och kan nog säga att forskningsobjekten, dvs. eleverna som A Hammarström sökte upp, behandlades som modellera för att passa de i förväg dragna slutsatserna som denna ville komma fram till.
Det hade varit klädsammare att tala om att syftet med det hela mera handlade om egenterapi i kombination med ett argument för en sträng variant av arbetslinjen. Idag har vi dessbättre kommit en bit på vägen bort från universallösningar på arbetslivets problem. Det är inte säkert att den som har arbete mår bättre än den som inte har det per automatik. Nej, frågan är mycket mer komplex än så säger all slags vederhäftig forskning. Det är rätt typiskt att folkhälsoargumentet dras fram när avsikten mera handlar om att få pengar till forskningsverksamhet, än att konstruktivt argumentera för sin sak. På det sättet missas faktum att arbete eller vad som uppfattas som ett meningsfullt sätt att fylla ut dagen i grunden är ett individuellt problem.
Paulsen (2010) pekade på - om vi ska använda makrostatistik - att hälsotalen i USA förbättrades i samband med den stora depressionen på 1930-talet. Vad som verkar skevt kan alltså i verkligheten vara rätt sunt. Och fler liknande exempel kan ges. Entreprenören som spelar en nyckelroll i konjunkturnedgångar kanske kommer på att han eller hon måste utveckla verksamheten för att överleva, något som förkortar en utdragen kris. Han eller hon som blivit uppsagd kanske börjar en utbildning eller flyttar någonstans där tiderna är bättre och på så sätt skaffar sig nyttiga erfarenheter. Varför denna negativa syn på framtiden umeläkare, och på vad sätt tycker ni ungdomar är behjälpta av er egen problembild?
Svensk arbetsmarknadspolitik har under mer än 40 år successivt övergått från att vara en verksamhet dit de som haft intressen på arbetsmarknaden mötts av kunnigt branschfolk till att bli en sjukvårdsinrättning mera liknande en skyddad verkstad för personalen vars tjänster alltfler helt enkelt undviker. Utvecklingen finns beskriven i Svante Nycanders Makten över arbetsmarknaden. Det är inte säkert att en uppluckring av LAS är lösningen på problemet men den är i alla fall en del av den. Framförallt gagnar det ingen att få en sjukdomsstämpel bara för att någon befinner sig mellan två jobb.
tisdag, september 06, 2011
Uppdatering: lärares bisysslor
Med anledning av ett tidigare inlägg skulle jag vilja tillföra lite mer upplysning i ämnet vad lärare får ta för sig utanför själva yrkesutövningen. Det är ju så att i högskolelagen finns undantag från lagen om offentlig anställning för lärare på högskolan som vill ta uppdrag eller utöva verksamhet inom forsknings- och utvecklingsarbete inom det egna ämnesområdet så länge det inte skadar allmänhetens förtroende för lärosätet eller inkräktar på lärarens arbete inom anställningen. Motivet till undantaget är att stärka samverkan mellan det omgivande samhället och universiteten.
Högskoleverket har utrett frågan två gånger under 00-talet men också Riksrevisionen. RR är dock tydligare med vad som angetts i förarbetena bakom undantaget. Till exempel sägs att uppdrag som lärare har mera på grund av sin allmänna kompetens inte ryms i där. Eller att åta sig bisysslor som är rena undervisningsuppdrag. Det ges alltså utrymme för tolkningar av lagen som inte ska göras här, och anledningarna är främst två: jag är själv ingen jurist och när det gäller just lärare som eventuellt bryter mot lagen så brukar ärenden mestadels hamna i utredningar. Vilket brukar vara ett sätt för myndigheterna att visa att man är "medveten om problemet". Om det händer så mycket sen är en annan sak.
Jag hade en lärare på gymnasiet som hade kontrakt på inkomsterna från spelautomaterna i stan. Vi tyckte nog de allra flesta att det inte var vad en lärare borde ägna sig åt även om det var på fritiden. Jag tror att många lärare, inte minst forskare som förekommer alltför frekvent i media, tappar fokus på uppdraget om de börjar ägna sig åt för mycket åt verksamheter utanför jobbet, må det vara av vad slag som helst. Ett annat märkligt fenomen relevant i sammanhanget är när idrottare får anställningar vid universitet och högskolor med det egentliga syftet att få mer tid över till betald träning, dvs i praktiken bli professionella utövare. Under många år var dylika arrangemang vanliga inom det militära, och är det säkert fortfarande.
Det här är kanske något att tugga på för Jan Björklund i hans statusjakt på bättre lärare. Vad har vi rätt att förvänta oss av dem mer än auktoritet?
Högskoleverket har utrett frågan två gånger under 00-talet men också Riksrevisionen. RR är dock tydligare med vad som angetts i förarbetena bakom undantaget. Till exempel sägs att uppdrag som lärare har mera på grund av sin allmänna kompetens inte ryms i där. Eller att åta sig bisysslor som är rena undervisningsuppdrag. Det ges alltså utrymme för tolkningar av lagen som inte ska göras här, och anledningarna är främst två: jag är själv ingen jurist och när det gäller just lärare som eventuellt bryter mot lagen så brukar ärenden mestadels hamna i utredningar. Vilket brukar vara ett sätt för myndigheterna att visa att man är "medveten om problemet". Om det händer så mycket sen är en annan sak.
Jag hade en lärare på gymnasiet som hade kontrakt på inkomsterna från spelautomaterna i stan. Vi tyckte nog de allra flesta att det inte var vad en lärare borde ägna sig åt även om det var på fritiden. Jag tror att många lärare, inte minst forskare som förekommer alltför frekvent i media, tappar fokus på uppdraget om de börjar ägna sig åt för mycket åt verksamheter utanför jobbet, må det vara av vad slag som helst. Ett annat märkligt fenomen relevant i sammanhanget är när idrottare får anställningar vid universitet och högskolor med det egentliga syftet att få mer tid över till betald träning, dvs i praktiken bli professionella utövare. Under många år var dylika arrangemang vanliga inom det militära, och är det säkert fortfarande.
Det här är kanske något att tugga på för Jan Björklund i hans statusjakt på bättre lärare. Vad har vi rätt att förvänta oss av dem mer än auktoritet?
onsdag, augusti 31, 2011
Månadens västryss: Tomas Lejon
Under ett tag här framöver hade jag tänkt utse månadens västryss. Vilka är då kriterierna på en västryss? Hur mycket kan vi känna igen oss i en västryss och vad är det som utgör jordmånen för honom eller henne? Här ska alltså inte bara dömas och analyseras, utan också sätta in saker i sitt rätta sammanhang. Allt för att bidra till att upprätta en bättre förståelse av fenomenet.
Västryssen är till att börja med besläktad med den ryske oligarken, med andra ord en som inte sällan tjänar oförtjänt med pengar, dock utan att tagit särskilt mycket risk med egna. Han vill ofta framstå som storfräsaren men talar ogärna om hopblandningen av politik och näringsverksamhet som är en förutsättning för hans existens. Ofta är västryssen en mångordig pratkvarn men kan också vara tillbakadragen och rentav tystlåten. Generellt sett ler man öppet eller i smyg åt västryssen söder om norra Sveriges Rio Grande, Skellefteälven.
Tomas Lejon hette Sundström i efternamn när jag gick på gymnasiet. Då gick han mestadels runt och diskuterade med andra under lite olika roller. Pappa var politiskt tillsatt rektor på skolan, och Tomas kallade sig också socialdemokrat. Jag undvek alltid att hamna i meningsutbyten med honom, mest eftersom dessa kändes alltigenom animerade. Om det var i andra eller tredje ring minns jag inte men Tomas försvann i alla fall ett år till USA och kom tillbaka i den bombarliknande jacka som andra utbyteselever bar som statusplagg efter vistelsen i staterna. Det pratades på den tiden om att farsan hans kanske hade ett finger med i spelet för sonens utbildningsväg.
För ett antal år sedan dök Tomas Lejon upp i helt annat sammanhang. Han var nu "chef" på Swedbank i Luleå. Men det räcker inte med det. Av den här artikeln att döma är han rätt typisk för västryssen såtillvida han hellre ser näringsverksamhet som en i grunden byråkratisk verksamhet. Styrgruppen som omtalas, vad är detta annat än uttryck för en kommitté som pratar överhuvudet på entreprenörerna? Omsorgstänket genomsyrar projektet som beskrivs, något som också fäster uppmärksamheten på religiöst motiverad inblandning i det hela. Också detta är något vi förknippar med verksamheter i västryssens kärnland.
Tomas Lejon deklarerade 2009 för en årsinkomst på nära 1.4 miljoner.
Västryssen är till att börja med besläktad med den ryske oligarken, med andra ord en som inte sällan tjänar oförtjänt med pengar, dock utan att tagit särskilt mycket risk med egna. Han vill ofta framstå som storfräsaren men talar ogärna om hopblandningen av politik och näringsverksamhet som är en förutsättning för hans existens. Ofta är västryssen en mångordig pratkvarn men kan också vara tillbakadragen och rentav tystlåten. Generellt sett ler man öppet eller i smyg åt västryssen söder om norra Sveriges Rio Grande, Skellefteälven.
Tomas Lejon hette Sundström i efternamn när jag gick på gymnasiet. Då gick han mestadels runt och diskuterade med andra under lite olika roller. Pappa var politiskt tillsatt rektor på skolan, och Tomas kallade sig också socialdemokrat. Jag undvek alltid att hamna i meningsutbyten med honom, mest eftersom dessa kändes alltigenom animerade. Om det var i andra eller tredje ring minns jag inte men Tomas försvann i alla fall ett år till USA och kom tillbaka i den bombarliknande jacka som andra utbyteselever bar som statusplagg efter vistelsen i staterna. Det pratades på den tiden om att farsan hans kanske hade ett finger med i spelet för sonens utbildningsväg.
För ett antal år sedan dök Tomas Lejon upp i helt annat sammanhang. Han var nu "chef" på Swedbank i Luleå. Men det räcker inte med det. Av den här artikeln att döma är han rätt typisk för västryssen såtillvida han hellre ser näringsverksamhet som en i grunden byråkratisk verksamhet. Styrgruppen som omtalas, vad är detta annat än uttryck för en kommitté som pratar överhuvudet på entreprenörerna? Omsorgstänket genomsyrar projektet som beskrivs, något som också fäster uppmärksamheten på religiöst motiverad inblandning i det hela. Också detta är något vi förknippar med verksamheter i västryssens kärnland.
Tomas Lejon deklarerade 2009 för en årsinkomst på nära 1.4 miljoner.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)