Ett nationellt trauma att bearbeta?

Tidigare i höst var jag på en mycket underhållande och lärorik föreläsning med historikern Dick Harrison. Han menade då att orsaken till att en stor del av den svenska populärhistorieskrivning som tillkommit före Peter Englunds Poltava i stort sett är oläslig, eller i alla fall så tråkig att de som ändå gett sig i kast med den riskerat att förgås av tråkighet.

Anledningen till att svenska historiker skrivit så trista böcker står enligt Harrison att finna i det faktum vi inte haft något nationellt trauma att bearbeta i vårt land, något som står i motsats till vad han egentligen säger, eftersom Peter Englunds bok behandlade just ett sådant.

Men ska vi titta längre fram i tiden så har dagarna i Sverige flutit på ganska jämt sedan 200 år nu. Inga krig med alla dess diskutabla konsekvenser som alltid följer på dylika. Däremot en del följder just av det faktum av att vi aldrig riktigt konfronterats med ett mera handgripligt yttre hot sedan 1809. Igår visade Uppdrag Granskning ett andra avsnitt om hur användningen av elchocker, eller elektrokonvulsationsterapi som tjänar som eufemism för behandlingen, exploderat i Sverige och lagt oss i den mindre smickrande världstoppen inom denna verksamhet.

Även ifråga om andra tveksamma behandlingsformer inom psykiatrin har Sverige utmärkt sig på ett negativt sätt. Det mest slående exemplet på hur den svenska staten slagit mot sina egna medborgare, kanske i brist på yttre hot men också på grund av frånvaron av de trauman som i stort sett alla andra länder i Europa haft att brottas med efter andra världskriget, är tvångssteriliseringarna, som fortsatte att användas ända in på 70-talet. Detta om något är ett nationellt trauma som historiker och andra intresserade har att bearbeta. Än så länge har jag bara sett en film på temat. Fler böcker i ämnet vore önskvärda, och i synnerhet Harrisons uppmaningar till sina historikerkollegor att vara mer produktiva borde leda till eftertanke.

En motgång för kapelliberalerna

Lite i skymundan av ställningstagandena ifråga om LAS och medborgarkurser för invandrare antog folkpartiets landsmöte ett kompromissförslag rörande gårdsförsäljning av vin. Många var de ombud som ville upp och debattera frågan. Och detta är väl egentligen inte att förvåna. Det var en gång på alkoholförbudet som partiet splittrades.

Frågan har således ännu sin livskraft. Ändå måste man säga att mänskligheten gått framåt sedan den föga toleranta kapelliberalismen regerade i Sverige. Om dennas verkningar finns bland annat att läsa om i Per Frånbergs avhandling om "Umeåsystemet". När inte detta - som om det gått att vidmakthålla fullt ut hade gjort det omöjligt att få tag i sprit överhuvudtaget i södra Västerbotten - gick att upprätthålla, övergick hela projektet till ett strängt kontrollsystem i vilket bland annat inrättades en fond i länsstyrelsens regi som belönade angivare.

Denna mindre positiva sida av det liberala frisinnet kom till sitt tydligaste uttryck i Västerbotten. Rekryteringen till de nykterhetsorganisationer som såväl Umeå- som Brattsystemet befordrade, gjorde att möjligheten att få tag på alkohol även för lång tid framöver blev svår. Och fortfarande ganska sent har det gått att peka på exempel på organiserade provokationer i syfte att visa på otillåten ölförsäljning bland annat. Om landsmötet med beslutet om underlättande av gårdsförsäljning av vin kom ett steg på vägen i arbetet med att göra upp med partiets mörka historia på området vore något vunnet.

Ett svagt kort?

Ett tag verkade det tveksamt om Sverige alls skulle få någon EU-kommissionär. I takt med att söktrycket till dessa yrken ökat allteftersom unionen fått fler medlemsländer, var det inte alls självklart ett litet land som vårt skulle få utdelning.

Nu har i alla fall regeringen nominerat folkpartisten och EU-ministern Cecilia Malmström till jobbet, en kandidat jag tidigare föredragit framför Carl Bildt på posten. Malmström är sin ålder till trots (41 år) redan mycket väl meriterad. I EU-parlamentet satt hon mellan 1999 och 2006, och sedan 1997 tillhör hon FP:s partistyrelse. Därutöver har hon hunnit med en fil.dr. i statskunskap.

Det är inte många politiker idag som kan visa upp en dylik CV. Ändå kanske det bör sättas några frågetecken för Cecilia Malmström. I sitt politiska värv är jag rätt osäker på vad hon egentligen uträttat. När det gäller åtminstone en fråga som jag själv fördjupat mig en del i inom EU-politiken, strukturfonderna och deras användning, så minns jag särskilt hur hon försvarade dessa nästan omedelbart efter ministertillträdet med att dessa har en avgörande betydelse för att hålla liv i eftersatta regioner. Inte alls alltså i linje med tidigare uttalanden om frihandelns välsignelse eller särskilt i harmoni med vedertagna liberalekonomiska principer. Agerandet tyder snarare på undfallenhet i avgörande situationer.

Ett annat aber för Malmström rör hennes person. Hon verkar förläst snarare än folklig. Och då spelar det mindre roll om hon kan briljera med de språkbegåvade egenskaper som tillskrivits henne. Ett tredje problem rör sättet hon fått jobbet på. En del tyder nämligen på att hon sattes före Bildt på grund av kohandel inom regeringen. Vad folkpartiet får avstå ifrån i utbyte mot detta är för närvarande okänt. Stämmer spekulationen kanske inte regeringen fäster så stark vikt vid EU-kommissionärssysslan.

Något som skulle kunna tala för detta är att Cecilia Malmström är den tredje kvinnan av tre svenska utsedda kommissionärer hittills. För vad någon än säger, när ett uppdrag tenderar att utvecklas till en kvinnosyssla, ja då är det nog så att det inte är så tungt till innehållet i alla fall. Det man kan hoppas på är ändå att vår kommande kommissionär får en tyngre portfölj än den föregående. I annat fall borde förmånsreglerna som sammanhänger med sysslan ändras.

Kommunsamarbete på Sveriges Balkan?

Veckan som snart passerat bjöd på en del intressanta nyheter i regionfrågan. För det första att Kammarkollegiet gör tummen ner för en Norrlandsregion och en Svealandsregion, vilket innebär att den regionala röran fortsätter att bestå. Som idé är dock varken de ihopslagna norrlandslänen eller en fusion av Dalarna, Gävleborg och Uppland död.

Detta kan emellertid sägas om landstingen. I stort sett samma dag som Kammarkollegiets beslut meddelades, relanserades Region Norrbotten vars inrättande misslyckats några gånger tidigare. Det positiva med en Region Norrbotten är att den är uppbyggd efter samma lyckade modell som används i Finland och som innebär att kommunerna sänder representanter till ett förbundsfullmäktige. Landstinget är överflödigt enligt denna ordning.

Som det ser ut är det kommunerna som tagit initiativet till ett kommunalförbund. Vid tidigare försök att bilda så kallat samverkansorgan för regional utveckling, har landstinget i Norrbottens län i allmänhet och dess regionala enhet i synnerhet, varit initiativtagare och pådrivare. Projektet var hårt kritiserat vid dessa tillfällen inte bara utifrån demokratiaspekter, utan också utifrån de centraliseringstendenser alla kommuner i regionen utom Luleå tyckt sig kunna skönja med det tilltänkta arrangemanget.

Just i detta ligger svårigheterna att bilda Region Norrbotten: kommuner som tittar snett på varandra på ett sätt som inte har dess like någon annanstans i landet. Förklaringen till detta förhållande är av komplex natur, men en väldigt bidragande anledning är att de gamla storsocknarna i nordligaste Sverige som ligger till grund för dagens kommuner, var lika stora som landskap i södra Sverige. Det finns följaktligen heller inte någon enhetlig "norrbottnisk" dialekt utan istället flera rätt avvikande tungomål för att uttrycka det något hårddraget.

Vad som talar för att Region Norrbotten kan förverkligas denna gång är att västerbottningarna sedan något år bedriver ett framgångsrikt kommunsamarbete. Detta kan med andra ord visa på att faktiskt går att åstadkomma en dylik organisation. Vill det sig väl kan vi inom en rätt snar framtid ha en lösning där dödköttet landstinget plockas bort till förmån för statligt eller storregionalt utförd vård samtidigt som en del verksamhet vid länsstyrelsen kan avlövas. På något sätt skulle denna dröm kunna bli sannspådd om intresset hos de styrande var större.

En dag att minnas för alla som inte ville se

Det har gått tjugo år sedan den folkliga resning som för övrigt är den enda under 1900-talet som förtjänar epitetet revolution, i varje fall i Europa, började montera ner muren som i nästan trettio år delat staden Berlin. Idag är det fest där, och inga andra än de som fortfarande är så blinda att de inte vill se, vägrar att glädjas åt jubiléet.

En särskild tanke i sammanhanget sänder jag till de som fortfarande lever och känner sig ansvariga för samarbetet mellan Sverige och DDR under hela den östtyska diktaturens historia. Så sent som i januari 1989 besökte exempelvis Ingvar Carlsson Honecker och gratulerade honom angående republikens 40-årsjubileum. På utbildningsområdet var samarbetet mellan länderna mest ingående, och det brukar sägas att det östtyska skolsystemet med enhetskola och integrerad yrkesutbildning utgjorde modellen för ledande svenska skolpolitiker på vänsterkanten som införde den svenska formen av enhetsskola.

Frågan är vems fel det egentligen var att muren byggdes. Allmänt ansågs det väl att Chrustjev börjat föra en aggressiv utrikespolitik, men de östtyska ledarna gillade inte heller att studenter från Östberlin försvann västerut efter färdiga studier. Överhuvudtaget gick befolkningsströmmarna endast åt ena hållet, vilket är ett nog så konkret bevis på vilket samhälle det var som det inte stod riktigt rätt till i. Murens uppförande och vidare historia bekräftade i alla fall så när vad den handelsekonom sagt om att där det slutar passera varor passerar det snart stridsvagnar.

Ingen backlash på Utbildningsdepartementet

Mer eller mindre obemärkt har den av regeringen inrättade Delegationen för jämställdhet i högskolan delat ut ytterligare statsbidrag. Lite märkligt kan tyckas att genusmärkta pengar på detta vis fortsätter att pytsas ut på ett område som enligt ett gängse kriterium måste gå att freda från politisk inblandning i största möjliga utsträckning. Därmed fortsätter Alliansregeringen i samma fotspår som det föregående kabinettet trampade upp.

Ordförande för ovannämnda delegation är Pia Sandvik Wiklund, bland annat med en bakgrund som rektor vid Luleå tekniska universitet efter att först ha underkänts av ett forskarkollektiv vid Umeå Universitet när hon sökte rektorsjobbet där. Parallellt med rektorssysslan har Sandvik Wiklund presterat en hyllvärmare om resurstilldelningssystemet och är nu alltså föreståndare för en stat i staten som tror sig kunna påverka andras val eller öka medvetandenivån som det skulle kunna heta på 70-talska.

Säga vad man vill om regeringens utbildningspolitik i övrigt, på Utbildningsdepartement har vi ännu inte fått bevittna någon backlash.

Folkpartiets nitälskan i kärnkraftsfrågan

Vattenfall och Industrikraft vill bygga mer kärnkraft, något som inte gillas av alla. Min C-uppsats som jag skrev 1995 behandlade ämnet som mynnade ut i slutsatsen att kärnkraftsfrågan numera är ett spörsmål för pragmatiker.

Än idag gäller detta även om en del reaktioner tyder på motsatsen. Ivrigaste förespråkaren för kärnkraften är dock som många gånger förr Folkpartiet. Med en nästan religiös glöd hävdas kraftkällans förträfflighet framför andra former att producera el från det hållet.

När man lyssnar till den debatt som blossade upp under dagen är något som frapperar hur många som inte kan skilja mellan el och energi. Värma upp ett hus kan man göra med energi men inte tända lyset hemma eller tillverka stål. Detta verkar inte många gröna ideologer förstå. "Lösningen ligger i de framtida energislagen", heter det ofta. Men dessa har haft många år på sig att utvecklas nu. Svulstiga orealistiska vindkraftsplaner är det som är för handen för dagen, vilket tyvärr gör att många små, inte sällan kooperativt organiserade kraftverk på landsbygden som kan fungera som ett dugligt komplement till storskaligt organiserad elproduktion, hamnar i skymundan.

Det talas redan om ett kärnkraftsval om ett år. Jag tror dock vi har haft nog av kärnkraft i politiken. Den småskalighet och trygghet som ställdes mot storsamhälle respektive osäkerhet i 70- och 80-talets debatter har idag ersatts av två mäktiga jämbördiga komplex. Eftersom de båda ryms inom statens hägn har jag svårt att se att de skulle kunna gjuta nytt liv i en kärnkraftsdebatt.

Kongress för retstickor

Att det råder brist på idéer och nytänkande inom socialdemokratin har vi blivit varse om för länge sedan. Det var också därför valet förlorades till de borgerliga. Nu försöker sig ändå de slagna på att ta tillbaka makten genom parollen jobben först.

Det handlar givetvis inte om att ha något egentligt bra alternativ till regeringspolitiken, utan mera om att retas. Titta, arbetslösheten gick upp när de fick makten! Åsså sänkte de a-kassan!

Visst går det att vädja till känslor för att få folk att gå till valurnorna med sådana argument. Men de som genomskådar hur svagt regeringsalternativet egentligen är vad beträffar politikens inriktning och mål lär inte kasta sin röst på detta.

Mycket kunde säkert vara bättre med regeringens politik, men när man lyssnar på sossekongressen är det lätt att förfasas över hur det kunde ha varit idag om inte ett maktskifte kommit till för tre år sedan.

Diagnos dessbättre inte detsamma som sjuk

Dagens rubrik förorsakade nog rektorn som åstadkom en livlig debatt och uppståndelse genom att påstå att dyslexi, anorexi och en rad andra handikapp och problem, en del kopplade till mänskligt beteende, är uppfunna.

Strikt vetenskapligt har karln en poäng. Nominalisterna gjorde skillnad mellan det universella och det individuella och menade bland annat att allmänbegreppen endast är tomma ord. En diagnos är följaktligen inte samma sak som en sjukdom om inte termen som används har något gemensamt med den för att dra det hela riktigt till sin spets.

Intresseorganisationer för de olika handikappen som ifrågasätts gillar naturligtvis inte detta. Och inte heller de forskare som varit med om att ta fram eller arbetar med att behandla dem gör vågen. Samtidigt ska man komma ihåg att diagnosticerande, inte minst vad rör problem av psykiatriskt slag ofta används som ett led i att skapa normalitet. Var det detta rektorn nere i Skåne var ute efter när han yttrade sig var han fullt i sin rätt att uttala sig.

En angelägenhet inom Barentsregionen?

Gränsöverskridande samarbeten är populära numera. Senast idag läste jag om att vårdsamarbete är aktuellt över Öresund. På andra håll, bland annat längs finsk-svenska gränsen, finns redan långt gånget kommunsamarbete. Utvecklingen är helt i linje med minskat inflytande för nationalstaterna i riktning mot ett "Regionernas Europa".

Utöver de speciella Euroregionerna finns andra samarbeten av mindre vikt som inte, vilket vissa tycks tro, är någon större angelägenhet för EU, än mindre för Sverige utom möjligen för några som motiverar sin existens bland annat med hänvisning till Barentsregionen. Det går visserligen att få det till en kulturidentitet råder bland de som bor i regionen, men då måste vi återvända till förhållanden som rådde i området under forntid och tidig medeltid. Inte mycket att hänga i julgran det heller alltså.

Barentssamarbetet bygger från början på en axel mellan Norge och Ryssland medan intresset från svensk och finsk sida har varit mera ljumt. På något sätt är det som om hela projektet, i varje fall i Sverige, nått till en sysselsättning för mindre bemärkta aktörer som i forne landshövdingen Ragnar Lassinanttis anda föreställer sig nordligaste Europa som världens nav.

Att en professor vid universitetet i Archangelsk motarbetats i sin forskning av de ryska myndigheterna är således knappast något för hans svenska "kollegor" att uppröras över, särskilt med tanke på att de själva är stationerade i en västrysk exklav som även benämns Norrbotten. Hur många är inte de som av olika skäl obstruerats i sin verksamhet där och tvingats gå i exil för detta? Problemen finns alltså på närmare håll. Det hoppas jag debattörerna underrättar sin ryske kollega om för det fall han vill flytta till Norrbotten.

Mycket sydsvenskt, lite kvinnor

Hade på TV:n idag med SD:s stämma som för närvarande pågår. Det verkar gå rätt lugnt till där, något som kontrasterar bjärt mot den diskussion som följt på partiledarens debattartikel i Aftonbladet i början av veckan.

Påfallande är också det starka inslaget av sydsvensk representation och mycket glest mellan kvinnorna. Det är nog många som vill hänföra åtminstone det sistnämnda förhållandet till bristande demokrati i partiet. Vad beträffar det förstnämnda så är det ett faktum att främlingsrädslan varit mindre utbredd exempelvis i norra Sverige även om man inte heller där varit förskonad från dylika tendenser. Det är tveksamt om SD:s enfrågekoncept kommer att räcka hela vägen till riksdagen med förhandenvarande strategi.

Diskutera även biståndsinsatserna inom Sverige

Svenskans ledare slår ett slag för mikrolånen i u-länder. Att dessa verkligen kan ha effekt uppmärksammades om inte annat än i samband med att Muhammad Yunus fick ekonomipriset för några år sedan. Mindre känt är dock att mikrolånefinansiering tillämpas även inom Sverige genom ALMI Företagspartner.

ALMI:s verksamhet har varit utskälld på sina håll. Den är i grunden en skapelse av centerpolitiker som velat finna en medelväg mellan bidrag eller skattesänkningar i syfte att utveckla eftersatta regioner.

Det inomsvenska biståndet, som i dessa dagar även används till att bedriva konjunkturpolitik, finansieras utöver medel från EU:s strukturfonder även via svenska offentliga och privata medel. På sina håll låter det ibland som om denna gödsling lyckats ta knäcken av veritabel fattigdom, när vad det egentligen handlar om är konstgjord andning av regioner där attitydmönstren konserverats. Därför vore det önskvärt om även denna politik på hemmaplan, företrädd av länsstyrelser, regionförbund och landsting diskuterades i större utsträckning.

Ekonomipriset till Ellinor Ostrom

I år delades Sveriges riksbanks pris i ekonomisk vetenskap för ovanlighetens skull ut till en samhällsvetare. Ellinor Ostrom delar priset med Oliver E. Williamson, vars forskning kring företagets gränser är särskilt intressant.

Ostrom har tidigare fått det Skytteanska priset, som är något av ett nobelpris i statsvetenskap. Hennes forskning kring hur natursresursutnyttjandet kan organiseras har jag själv intresserat mig redan under tiden som student. Att detta i vissa situationer kan läggas upp utan inblandning från vare sig stat- eller marknadsaktörer, måste anses vara kontentan av ett arbete som utförts av framstående betydelse, för att tala med Kungliga Vetenskapakademiens ord.

Det finns alltid de som vill profitera på andras framgångar, och vid ett mindre framstående lärosäte har man naturligtvis inte glömt bort att påminna om att Ellinor Ostrom begåvats med ett hedersdoktorat där redan. I brist på egen originalitet kanske det är enda utvägen när varken pengar eller titlar medför någon större respekt för ens prestation. Varför Ostrom var iförd gångkläder när högtidsdräkt var påbjuden vid promoveringen i Luleå domkyrka kan tolkas på lite olika sätt, men man kan anta att arrangemanget kanske inte var så värst vidare märkvärdigt trots allt.

Festival som spretade åt många håll

En brokig samling författare och konstnärer samt andra som på olika vis sett sig nödiga att än en gång visa på att ett vitalt kulturliv verkligen existerar, fylkade sig för ett arrangemang i Luleå som skakat fram såväl lokala wannabees alltifrån professorn-rektorn med närmare miljonen i årslön, för helgen betitlad författare med mellanbokstav instoppad efter förnamn och före efternamn, som kvinnan bakom "vårens mest uppmärksammade konstprojekt".

Namnlistan för Bok & Bild inger respekt, dock inte upplägget. Jag har lite svårt att begripa vem det egentligen riktar sig till. Kanske ska det bara tas för en manifestation och inget mer. Men då är det inte särskilt uttänkt att ta inträde. Fredagen var vikt för ungdomen men denna verkar ha lyst med sin frånvaro. Höjdpunkten för det hela, utdelandet av ett pris till minne av poeten som i sanningens namn inte hade mycket mer gemensamt med Luleå än att han var född där, kan nog inte säga ha haft annat syfte än att stjäla glans från pristagarens prestationer. Fiffigt var det i alla fall att ge detta till Thomas Tranströmer som var bussig nog att dyka upp och ta emot detta på plats.

Vetenskaplig liberalism

Efter kritik mot Timbros kommunrapport, som hade sin upprinnelse i en folkpartistisk lokalpolitikers åsikter i ärendet, har Thomas Idergard sett sig föranledd att bemöta denna på Newsmill. Mot de tre Handelshögskolestudenterna anför Idergard ett mångordigt svar upplagd som en uppsats med kontentan att dessa ägnar sig åt ett ideologiskt utspel, alltså precis vad Timbro och Idergard gör i form av sin egenhändigt utformade vetenskapliga liberalism.

Det har nämligen kommit dithän att näringslivssponsrade tankesmedjan Timbro fastnat för samma arbetssätt som sin röda motpart på vänsterkanten, alltså de som hävdade att de utövade vetenskaplig socialism. På annat sätt kan jag inte tolka Idergards utspel. Han påstår att hans kritiker försöker dölja sina ideologiska värderingar, vilket väl knappast är sant när de öppet deklarerat politiska utgångspunkt.

Misstaget som gjordes i rapporten om kommunernas prioriteringar är mer av metodologisk natur än ideologisk. Budskapet gick fram men timbroiterna gjorde bort sig när de försökte agera vetenskapare i frågan. Precis som socialismens arkitekter så ofta gjorde.

Bergman och eftermälet

Efter önskemål av mästerregissören själv säljs hans kvarlåtenskap och egendom ut. Något museum över Ingmar Bergman var det inte tänkt att bli även om det nu ändå verkar som om intressenter är i rörelse som vill annorlunda.

På något sätt är det som om Ingmar Bergmans sista vilja kan bli hans sista verk. Den store konstnären som fortsätter att leva efter sin död genom sina dyrt bortauktionerade klenoder spridda över hela världen. Många är de som kommer att höra talas om om vilka som äger den eller den saken tidigare tillhörig Bergman. Hans testamente blir därmed också det manus som gör honom odödlig.

Intolerans hos sossar

Statsministerns "utbrott" mot som det hette redaktionernas frågeställningar utifrån önskemål framförda av sossarna kanske ändå har visst fog för sig. Tidigare i veckan avgavs många kommentarer på en artikel i Dagens Industri som rörde förre statsministernas funderingar kring den sittande regeringens eventuella fortlevnad.

Vid närmare efterforskningar visade det sig att minst 70 kommentarer av över 250 tagits bort. Och eftersom det går att anmäla inlägg kan jag inte tolka det på annat vis än att intoleranta sossar varit i farten igen. Mitt inlägg om den patetiske förloraren Persson kunde jag inte hitta igen efter en stund. Uppenbarligen är det så att en del har svårt att ta till sig kritik mot deras egen husgud, som numera för övrigt har lämnat den politiska scenen. Om någon inte visste det.

Överbryggningspolitiken trettiofem år senare

Fed lämnade som väntat dagslåneräntan oförändrad igår. Samtidigt idag kom statistik som visar att de svenska hushållens skuldsättning ökar snabbt.

Olof Palme har dömts hårt av eftervärlden för "sin" ekonomiska politik mellan 1974 och 1976. Istället för att strama åt finanserna i ett kärvt läge valde den socialdemokratiska regeringen att låna till utgifterna i hopp om att det kommer bättre tider. Så blev det nu inte så enkelt. Den borgerliga regering som tillträdde 1976 fick att handskas med budgetunderskott och skenande statsskuld till följd av företrädarnas oansvariga upplåning.

Idag ser vi exempel på en annan form av överbryggningspolitik där finanspolitik bytts ut mot penningpolitik i form av låg ränta. Där staten på 70-talet erbjöd välfärd och lite annat med lånade pengar förväntas idag hushållen dämpa konjunkturnedgången främst genom bibehållen konsumtion. Då var Keynes förebilden, idag är det Milton Friedman. Men ingen av dem erbjuder någon bra lösning på att hantera krisen. Hushållens ökade skuldsättning är ett problem vi kommer att få dras med många år framöver precis som statsskulden en gång i tiden ställde till det.

Originalet, bloggarna och de lokala kultursidorna

På ett litet lokalt förlag har det kommit ut en bok om "den förste bloggaren". Många är säkert de som minns de personliga meddelanden en uppklädd man satte in nästan från början i den lokala annonstidningens historia.

Konceptet, att denne skulle vara den förste bloggaren, hänger även de lokala kultursidorna på. Jag har emellertid svårt att förhålla mig till en sådan slutsats. Inte ens i Sverige var Fexmo först, utan jag slår då hellre ett slag för Ulf Lundell. Den som följt hela Lundells karriär från producent av refuserade texter till folkhemsbard kan klart se att han var en pionjär på området.

Syftet med att promota ännu en bok från Black Island Books var nu inte att dryfta denna aspekt. Istället handlade det om ännu ett försök att förutspå bloggarnas nära förestående borttynande, denna gång med hjälp av ett original. Långsamt har ändå åtminstone den ena tidningens redaktör måste inse det nödvändiga i att kliva på tåget. Sedan en tid bloggar han i sin egen tidning. Den andra redaktören gör som en del andra bloggare, dvs. tillåter inga kommentarer på sina artiklar. Ändå har hon också en chef.

Faust i Malmö

Lycka är tydligen vad som ska begreppsanalyseras i höst. Johan Norberg, som verkar ha utvecklats från en rätt naiv liberal i enlighet med dr. Pangloss livssyn, till den rekommendation Candide ger i slutet av boken med samma namn av Voltaire, att vi måste odla vår trädgård, har kommit med en skrift i ämnet. Med sitt senaste inlägg tar Norberg definitivt steget in i debatten som folkbildare utan ideologiska skygglappar på det ekonomiska området.

Kritiken har inte låtit vänta på sig men heller inte berömmet. Per T Ohlsson, tar Norberg i försvar mot miljöpartiets anti-tillväxtpolitik och kryddar sin liberala utgångspunkt med Tage Erlanders konstaterande 1956 om "de stora förväntningarnas missnöje", som var en konsekvens av flera år av standardhöjning. Vad Ohlsson inte reflekterar vidare över utifrån den forne landsfaderns bekymmer angående hans medborgares faustiska förhållande till livet är om det går att någonsin bli helt nöjd. Ekonomisk tillväxt definieras inte sällan som mer och mer valfrihet. Men om livet bara går ut på att välja, finns det till slut några värden kvar som inte går att definiera ekonomiskt? Detta borde lyckodebatten också handla om.