I skuggan av Luleå-Stalin

I partiledardebatten som i skrivande stund pågår är det svårt att urskilja vem som egentligen axlar statsministeransvaret i Sverige. Den sittande regeringen med dess ordförande Löfvén gör det knappast eftersom socialdemokratin lagt sig till med strategin att opponera mot den politik de inte vill bedriva. Mycket mer än så blir det inte av den forna stormakten inom svensk politik: inte säger det mesta.  Budgeten som röstades igenom är borgerlig. Man ger sig på denna som alibi i utevaro av egna idéer. Det blir mest en massa prat.

Snarare ser det ut som om Anna Kinberg Batra iklätt sig statsministerkostymen. Nog finns det väl en tanke med detta konsultmoderater som agerar i bakgrunden. För varje dag som går med det rådande läget plockas S-partiet ned bit för bit. För inte kan väl en hel regering prata sig fram till nästa budgetomröstning!? Om Kinberg Batra har någon utmanare så är det väl Jimmie Åkesson, som gått i den förmodligen bästa skola en blivande toppolitiker kan få: kommunpolitiken.

Den lokala politiken med sin historia av röda patriarker och "starka män" är annars mest en källa till spektakel och drift med dess aktörer. I Luleå är det tänkt att före SSU-ordföranden Niklas Nordström ska fasas in som ledande pamp på jobbet som kommunalråd med fortfarande sittande råd Yvonne Stålnacke som ledsagare. Jag är inte så säker på att de kommer att bli så, vilket jag redogjort för tidigare.

Nordström har hamnat i blåsväder (även om inte så många ur valboskapen som utgör hans stödtrupper verkar bry sig) sedan han tagit kontakt med opponenter mot kommunledningens avsikt att sälja ut delar av hyresbeståndet ur det kommunala bostadsbolaget.. Det är som en brukspatron agerat, "kom till mig så löser vi det hela" har tanken gått. Men ska en ort hänga fast vid brukstraditioner så blir dess ledare också därefter. Arbetsmarknaden i Luleå domineras (fortfarande) av fyra stora aktörer: SSAB, kommunen, universitetet och flygflottiljen. Medelstora företag är frånvarande eller ointressanta.

Bakom allt spökar förstås Luleås egen Stalin vars personliga monument över sig själv, nya stadsdelen Kronan, ska förverkligas till varje pris, kosta vad det kosta vill. Men försäljningen och intresset för lägenheterna och husen går tungt och är ljumt. Skälet är förmodligen att importen av människor från inlandet som varit kärnan i Karl Petersens expansionspolitik inte förslår nog att utveckla kommunen i enlighet med uppsatta mål. Och då hjälper det inte att sälja av tillgångar för att betala det hela även om beslutet är principiellt rätt utformat i detta fall.

De förutspådda toppjobben uteblir

Före detta migrationsminister Tobias Billström uppges som stark kandidat till posten som chef för "International Centre for Migrations Policy Development". Organisationens långa namn ger mera uttryck för de i politikerskrået ingåendes alltmer växande problem med att hitta på arbetsuppgifter än att utföra uppdrag i en verksamhet som efterfrågas och behövs. I övrigt har jag inget att säga om Billströms engagemang.

Men det ständiga snacket som fortgått sedan förra regeringen lämnade in om toppjobb som väntar ute i världen för de arbetslösa (dock inte medellösa) ministrarna tarvar en ytterligare utredning. För majoriteten av dem har det funnits möjlighet att återgå till sysslor inom sina respektive partier. För andra verkar det inte bli några internationella uppdrag som det ser ut.

Fredrik Reinfeldts konsultarbete i bakgrunden i det egna partiet är möjligen något att fylla ut CV:n med. I långa loppet är det nog inget annat rejält jobb som väntar än något i stil med verkschef eller ordförande i ett statligt bolag. Allt annat skulle förvåna mig. Carl Bildt har återgått till sin kringflygande tillvaro som frilansande konsult i utrikesfrågor och Anders Borg, ja han har ett styrelseuppdrag inom Kinnevikskoncernen. Inget särskilt efterfrågat gäng på den internationella arenan således.

Till de moderata toppolitikernas försvar ska sägas att det knappast sett bättre ut på den andra sidan. Mona Sahlin skulle få någon slags anställning i allra högsta divisionen inom fackföreningsvärlden. Av detta blev intet men Rörelsen betalar ut ett  ordentligt tilltaget apanage ändå till sin avdankade drottning så hon klarar sig. Göran Persson är ordförande i Sveaskog och föreläser bland annat.

Bättre var det förr på den tiden Sverige kunde vaska fram toppdiplomater som Hans Blix och Rolf Ekeus. För att inte tala om Dag Hammarsköld. Från våra grannländer finns det avdankade rikspolitiker där som är efterfrågade på ett helt annat sätt på den internationella arenan än här. Svenskar är inte efterfrågade utomlands, i varje fall inte inom politiken. Och bättre ser det inte ut framöver med klantigheter i samband med handelsavtal i färskt minne och talet om att bli en humanitär stormakt.

Nygammalt tillskott på den litterära arenan

På senare tid har en författare från Norrbotten dykt upp på den litterära parnassen. Andrea Lundgren skriver om skogen men bor på Södermalm heter det i en enkel sammanfattning.

Ibland finner jag detta vara en lite väl abstrakt kombination även om den inte är ovanlig. Böcker skrivs i staden men börjar i landsorten är ett påstående jag hört förut. Varför är det så? Var det inte Horace Engdahl som sa att det skrevs bättre böcker när författarna var taxichaufförer, alltså hade en helt annat relation till verkligheten än den idag förekommande bland skribenterna.

Förmodligen handlar det mer om kontakter och miljö än om vad man skriver om eller kommer ifrån. Det litterära kvinnliga geniet har en helt annan möjlighet att bäras fram från huvudstadens storstadskvarter än i någon mindre håla i Norrlands inland. Även om det inte meritlöst att komma därifrån. Det borde inte betyda något var författarna bor med dagens teknik tillgänglig. Ändå bosätter många av dem på samma ställe.

Märkligt monument i Karlsvik

Idag firas segern i det stora fosterländska kriget i Ryssland. Freden firades igår i resten av världen. Särskilt mycket uppskattning verkar dock inte Vladimir Putin få för sina militärparader på det som benämns Röda torget. Inbjudna besökare har uteblivit från firandet.

Det är alltså ett isolerat land som uppmärksammar sig självt idag. Om man borträknar Norrbotten vill säga. Jag brukar lite skämtsamt benämna denna region en västrysk exklav då den har gräns mot Norrlands Rio Grande Skellefteälven, har en liten säregen familjestruktur på många håll, den ryska taigan sträcker sig in i regionen, och, inte minst, tidigt i historien snarare löd under ryskt-novgorodiskt styre än under svenskt. Någon har menat att det medeltida Särkilax kapell utanför Övertorneå var en utlöpare av den rysk-ortodoxa kyrkans omfång. Och otroligt är väl inte det eftersom karelska inbyggare redan på 1000-talet invandrat till Tornedalen och kan ha tagit med sig sitt religionsutövande dit.

Om denna bakgrund kan ge en förklaring till att en sten igår avtäcktes i Karlsvik utanför Luleå för att minnas de sovjetiska soldater som fördes genom samhället från tysk fångenskap på väg hem efter krigsslutet är kanske att dra det hela för långt. Frågan måste ändå ställas: varför deltar man på svensk mark i firandet av den rysk-sovjetiska segern när det inte görs på andra håll?(evenemanget följs upp med en "manifestation" i Luleå ikväll). Fick jag bestämma skulle ett monument uppföras över de så kallade Kirunasvenskarna vars öde säger mer om de svensk-sovjetiska relationerna under andra världskriget än någon enstaka händelse som råkade utspela sig här.

Bricka i utdraget strategispel

Den av en del efterlängtade vårbudgeten har presenterats. Regeringens flaggskepp in i politiken som ska leda till att den har eget ett underlag att utgå från istället för den borgerliga som gäller sedan omröstningen i december, är emellertid inte mycket att hänga i julgranen när man betänker att oppositionen avser utnyttja sin möjlighet att obstruera i frågor utan för rambudgeten och i lagstiftningsfrågor.

Stefan Löfvén har därmed en fortsatt svår sits. Och någon vidare förhandlare har han heller inte visat sig vara. Extravalsutspelet visade sig vara en chansning som inte gick hem då det inte alls hade lett till att Socialdemokraterna skulle ha blivit ett 35-procentsparti, utan snarare att Sverigedemokraterna fått 20 procent av rösterna. Därför blåste Löfvén av det hela i sista minuten. Precis som han brukat göra i de nattmanglingar med hans motparter på arbetsmarknaden när förhandlingsslutdatum närmat sig.

Det går att fundera över varför Fredrik Reinfeldt släppte fram denna regering med en novis inom politiken i spetsen. På vissa håll pratas det om att den store strategen valde att  ge Socialdemokraterna chansen som odugligt regeringsalternativ i syfte att sabotera för sig själva en gång för alla. Med målet att plocka ned dem som statsbärande parti, och sedan låta hans eget parti återkomma till makten utan allvarlig konkurrent kvar.

Synd då att Reinfeldt - i likhet flera andra svenska politiker före honom - skaffade sig verkligheten som fiende och beredde väg för en politisk kraft som till stora delar består av avhoppare från hans eget parti.

Störst. bäst och vackrast

I en notis tidigare här på bloggen har jag skrivit om planerna på en skidtunnel i Piteå. Jag spekulerade då i att denna idé verkade så korkad att den mera måste handla om någon form av PR-trick. Om kylanläggningar för snö måste byggas nära polartrakterna så är inte tanken särskilt sund.

Nu visar det sig att projektet fortskridit framåt och att en privat entreprenör går in med pengar i det hela. Dessutom ska självaste Charlotte Kalla gå in som delägare.

Inget fel så långt. Men tunnelbyggarna kommer att möta hårdaste konkurrens. I dagsläget finns förvisso endast en skidtunnel i landet, i Torsby. Under uppförande är dock en skidanläggning för året-runt-bruk ute på Kviberg Park i Göteborg. Även på andra orter, främst där snötillgången är problemet, smids planer på skidtunnlar. Ett mycket intressant projekt som ännu inte verkar ha tagit form rör planer på att nyttja oanvända delar av tunnelbanesystemet i Stockholm till skidåkning. Någonstans på Södermalm ska nedgången till den arena för längdskidåkning som förmodligen får den största kundgruppen i branschen förläggas.

Piteplanerna ter sig i det perspektivet som ganska övermodiga. De verkar mera härröra från småstadskomplex som är vanliga på orter av Piteås storlek och belägenhet. På senare tid har det också börja talas om att bilister som färdas längs E4:an åker förbi stan. Jag hör till dem som ofta undrat varför infarterna till staden byggts så att de ger intrycket av att besökaren är på väg in i en veritabel metropol, när det faktiskt handlar om ett rätt ordinärt norrländskt brukssamhälle.

Sveriges farligaste man?

För en tid sedan väckte avslöjandet om ett speciellt kvinnoregister uppmärksamhet. Kvinnor som sökt skydd undan misshandel har av rättsvårdande myndigheter kategoriserats, i vissa fall med åtföljande kommentarer om personliga (negativa) egenskaper.

Värre än detta är dock att materialet i registret använts för forskning utan föregående etikprövning. En Henrik Belfrage, ibland kallad kriminolog, har begagnat sig av uppgifterna i som han menar goda ärenden. Enligt honom själv står han på de misshandlade kvinnornas sida. Det finns anledning att skärskåda påståendet.

Belfrage har även ägnat sig åt forskning som syftat till att åstadkomma farlighetsbedömningar av personer med psykiatriska diagnoser. För att uttrycka det lite förenklat har han i sin teoribildning gift ihop den marxistiska historietolkningen med Sigmund Freuds omdiskuterade driftsteori. I förlängningen av hans forskning utvecklas patienterna inom psykiatrin därför på sikt till livsfarliga våldsverkare som söker upp sin vårdgivare i skadliga syften. Följaktligen måste dessa spärras in och hållas utanför samhället.

Man kunde i sammanhanget kanske också fundera över varför självmordsbenägenheten i yrkesgruppen psykiatriker är större än i någon annan jämförbar profession. När "Moderaternas justitiekommitté" höll seminarium på ämnet psykiskt störda lagöverträdare för något år sedan torgförde Belfrage uppfattningar om att psykiskt sjuka patienter går att sammankoppla med allsköns elände i världen. Från de andra närvarande psykiatrikerna hördes föga av öppen kritik mot dessa slutsatser och ståndpunkter. Frågan som måste ställas är därför om en farlighetsbedömning måste göras av någon som sprider dylika uppfattningar?

Min uppfattning är att detta inte behövs. Henrik Belfrage är något av en främmande fågel inom den psykiatriska världen. Personen ifråga verkar mer drivas av att förekomma i media där han också lanserar sina så kallade forskningsresultat, och att tjäna en god hacka. Inte sällan faller också mediautspelen utanför kompetensramen, kändisbehovet är inte oansenligt alls. På allt detta talar tjänstgöringsorten (Sundsvall) sitt tydliga språk: i Norrland brukar de hamna som alla andra vill bli av med.

En enda anledning att avveckla landstinget

Minister Shekarabi vill ta uti med regionfrågan. Detta är bra mot bakgrund av flera års ointresse i ämnet från regeringsföreträdare. Frågan är om han får så många med sig.

Shekarabi vill inte avveckla landstingen, utan strävar mer efter att åstadkomma storregioner som även framgent ska väljas representanter till. Detta är tolkningen, som säkert är förhandlingsbar den med.

En enda anledning att skrota folkvalen till landstingen i dess nuvarande form finns emellertid i Norrbotten: Anna Stina Nordmark Nilsson. Nordmark Nilsson är gruppledare för centern i landstinget, men den politiska hemvisten är egentligen ointressant då hon mera skaffat sig rykte som avskydd chef först inom landstinget, sedan på Vägverkets regionkontor i Luleå, för att sluta som bortjagad VD från Företagarna i centralt i Stockholm. Någon som gör sig omöjlig i alla andra sammanhang ska absolut inte kunna dumpas i politiken, men inom landstingets församling är detta uppenbarligen möjligt.

Det finns lite uppgifter från studentkamrater till Anna Stina Nordmark Nilsson om en som knappt märktes bland andra på Institutionen för Arbetsvetenskap vid Luleå Tekniska Universitet. Jag förvånar mig över detta ibland, att kvinnor som tar sig fram i karriären ofta börjar på detta vis, med någon form av kompetensavsaknad. Media har även rapporterat om styrelseuppdrag som sätter jävsförhållanden ifråga angående Nordmark Nilsson. Personen är symptomet i det här fallet, systemet är problemet. Problemet heter landstinget, tänk över det Shekarabi.

En Norrlandsregering?

Hösten efter valet 2010 ventilerade jag en del synpunkter på den dåvarande regeringens regionala sammansättning, och kunde då konstatera att denna hade en tydlig Stockholmsprägel.

Detsamma kan man inte säga om den nuvarande regeringen, vars betoning på statsråd med norrländsk anknytning sticker ut på ett markant sätt. Utrikesministern kommer från Lycksele, statsministern är ångermanlänning, landsbygdsministern är hemmahörande i Haparanda. Sen har vi en "framtidsminister" med jämtländskt påbrå. Det finns någon till norrlänning i regeringen också som befäster det faktum att laget allt annat kan anklagas än för Stockholmscentrism.

Frågan är om detta är önskvärt? Kompetens eller rättvisa, ett val som måste göras? Jag tycker kvalitén på statsråden från den nordliga landsdelen måste diskuteras mer ingående. Jag går inte närmare in på person, men den som vill borde ändå jämföra Thorbjörn Fälldin med Stefan Löfvén, som arbetade hårt på att komma över sin bortkommenhet medelst att läsa in sig ordentligt i ämnena. Följaktligen har Fälldin skrivit in sig i historieböckerna som den mest kunnige statsministern i sakfrågor i modern tid. Kanske något att tänka på för alla dessa maktens tjänare som dagligen matas med strategier av PR-konsulter och egna medarbetare.

Saudiaffären och svensk mentalitet på 2000-talet

Det är lätt att falla i fällan och relatera de senaste turerna i handelsavtalet mellan Sverige och Saudiarabien som ett utslag av moralisk stormaktspolitik. Denna vars ursprung brukar ledas tillbaks till "1812 års politik", lanserad av Karl XIV Johan (jag menar att den går att härleda ännu längre bakåt i tiden) inbegriper sådant som höga principer som ställs över krassa ekonomiska intressen, en form av ideal som endast kan formuleras av en världsregering.

Idag vet vi att de svenska världsförbättrarambitionerna aldrig saknat också ekonomiska motiv. Under den militära Stormaktstiden var kriget ett sätt att försörja och underhålla en samhällskast som mest berikade sig själv och inte landet, trots Gustav II Adolfs påstått religiösa motiv för att gå in i trettioåriga kriget. Under forn-, vikinga- och tidig medeltid blandades statsbyggande och kristendomens spridande med rena rövartåg. Efterkrigstidens moraliska stormaktsföretag som nådde sin kulmen under Olof Palme, och som vidgade Sveriges handels- och politiksfär till tredje världen, hade givetvis också ekonomiska intressen i botten.

Vad som gör förhandlingarna med saudierna unikt i förhållande till de tidigare försöken pådyvla omvärlden sina storsinta idéer, är att motparten av allt att döma inte är intresserade av att ändra i sina inre angelägenheter som en konsekvens av relationerna med svenskarna. På något sätt sammanhänger den svenska hållningen med migrationspolitiken. Bortsett från att rehabilitering av många som kommer hit kostar stora summor och kräver exportinkomster, så tycks den lättförklarliga principiella tankegången bli att vill vi ta hit nästan vem som helst så kan vi göra affärer med vem som helst.

Hela historien med Saudiavtalet går därmed att förklara, något analytiker i andra länder sannolikt redan varit i färd med att förklara. Hur regeringen ska komma ur det hela med hedern i behåll är en gåta. Någon ansvarig måste förmodligen lämna sin post. Själv undrar jag mest just nu om de som kallar sig oppositionen smider några planer på en misstroendeomröstning.

Tvättäkta högerman ut ur garderoben

Det är  inte ofta jag orkar kommentera alla amatörmässiga dumheter som florerar i dagstidningspressen i Norrbotten numera. Sedan en tid har dock det ena stora bladet i regionen en ledarskribent som väl kan sägas uppfylla kriterierna på en skribent vars förmåga knappast befrämjar till ytterligare läsning.

Tidigare i veckan skedde emellertid det intressanta att han kom ut som högerman genom att vilja klassa den aktuella strejken bland Norwegians personal som "samhällsfarlig". Det är som vore man tillbaka i 1800-talet, före decemberkompromiss, arbetstagarinflytande och fackföreningar överhuvudtaget. Och detta i ett land där arbetsfreden utgör regeln mer än undantaget än i något annat västeuropeiskt land.

Argumentet bakom att vilja förbjuda strejker brukar vara att "tredje man" drabbas. Men att gömma sig bakom diffusa grupper är inget annat än ett trick i syfte att dölja sina verkliga intressen och vem ens arbetsgivare i slutänden är.

Norrbottens-Kurirens ledarsida mäler genom sin brukspatronattityd ännu en gång ut sig som landets kanske mest framträdande representant för skrikhögern. Är det förresten inte snart dags att avskaffa yrket ledarskribent?

Instängda i bönhuset

För närvarande genomgår annonseringen efter personal till Luleå Tekniska Universitet ett nytt skov på sidorna med rubricerade jobb i Dagens Nyheter. Lärosätet sticker ut på så vis att man verkar söka efter folk med ljus och lykta; ingen annan akademisk institution  i landet är tillnärmelsevis lika i avsaknad av studenter och forskare med tillhörande administration som Luleå Tekniska Universitet att döma av de desperata utspelen i landets största morgontidning.

Anledningen till detta förhållande är flera. Först och främst att resurserna på orten inte räcker till för att upprätthålla kvalitativ undervisning och forskning vid lärosätet. För att uttrycka det drastiskt räcker inte begåvningsreserven till i närområdet. Lösningen på problemet har blivit att satsa på en "internationell" profilering av verksamheten. Genom att locka forskare och studenter från övriga delar av världen till Luleå är tanken att slå två flugor i en smäll: att visa övriga Sverige vilket framstående akademi den lilla Bottenviksstaden har, och att etablera en säker källa till sysselsättning på orten undandragen besvärliga ekonomiska konjunkturer.

Sanningen ifråga om den första strategin kan lätt avfärdas med att det inte är några större stjärnor som söker sig till Luleå för att forska och studera. Snarare är det överblivet som hamnar där. När det handlar om det regionalpolitiska delen så borde kanske verksamhetsstrategerna fundera mer över hur många som får jobb i regionen efter avslutad utbildning.

Det för oss över på frågan om högskolans så kallade tredje uppgift: samverkan med det omgivande samhället. På bilden ovan manifesteras nog vad som var tänkt att bli spjutspetsen för universitetet in i stan från campus ute på Porsön, ett "Vetenskapens Hus". Om det som pågår inne i byggnaden - som hade gjort sig bättre som saluhall - tilltalat andra än de med direkt anknytning till Luleå Tekniska Universitet, är svårt att säga. För egen del känns hela idén med ett vetenskapshus som ganska, för att inte säga mycket, överdriven.

Finns det ambitioner om att utveckla närsamhället medelst akademiska institutioner bör nog arbetet i första hand inriktas på att inte störa de befintliga inrättningarna. Ingen är nämligen betjänt av en stadsmiljö som tappar alla sina besökare.

Resten av listan

6:a Jörgen Hermansson, statsvetare

Egentligen kunde jag ha skrivit dit före detta innehavaren av vältalighetsprofessuren i Uppsala Leif Lewin här. Men eftersom institutionen där han varit verksam härbärgerar andra som fastnat i ungdomsradikalitet hela livet kan en annan stå som representant för inrättningen. Att någon som egentligen tillhandahåller verktyg avpassade för gymnasiet och väl borde ha jobbat på ett annat ställe än en akademisk institution är inget annat än en tragisk historia. De drabbade av den märkliga personalpolitiken inom denna del av svensk statskunskap är främst de stackars studenter som möts av en ganska avog arbetsmarknad efter examen.

7:a Maria Ferm, riksdagsledamot

Utlevad kan man vara på många sätt men Maria Ferm är inget annat än klassiskt typfall. Frågan är väl närmast vad hon vill åstadkomma inom den närmaste tioårsperioden som politiker för Miljöpartiet. Att agitera för mänskliga rättigheter och miljön är väl exempel på uppdragsuppgifter som står och väntar utanför dörren till klassrummet för de med fallenhet för att ramla in i denna trall direkt från politisk idé till handling. Maria Ferm är en tänkbar framtida parhäst till Gustaf Fridolin som språkrör men sannolikt ingen ministerkandidat.

8:a Erik Ullenhag, ex-minister

Studenter i Uppsala på 90-talet kunde ofta se Erik Ullenhag som en lokal variant av Sartre sittandes på något av stans caféer konverserandes. Vad jag förstod drog juridikstudierna ut på tiden innan han blev aktuell som toppnamn i Folkpartiet. Hade hans nyligen avslutade tid som minister blivit mer lyckad hade han sannolikt varit självskriven som efterträdare till Jan Björklund. På grund av dålig konkurrens sitter majoren kvar ytterligare en tid, och Ullenhag får möta faktum att hans politiska karriär redan är på väg nedåt.

9:a Thomas Östros, Göran Persson-adept

Skojades för många år sedan om att Thomas Östros var landets äldsta 32-åring då. Han innehade tunga regeringsjobb under mer än tio år under Göran Persson. Var en pålitlig arbetshäst som tornedalingar brukar vara men hölls av rikshushållaren borta från uppdrag som kunde ha hotat dennes ställning. Hade Thomas Östros verkligen fått bli finansminister är det ändå inte säkert att han gjort något avtryck. Det känns på något sätt märkligt att han inte finns tillgänglig för sossarna längre. Kanske en kompetens att uppvärdera?

10:a Fredrik Reinfeldt, avgången regeringschef

För en del som borde ha mer att ge klipps allt av direkt. Fredrik Reinfeldt är nog en gåta för många med sin brådstörtade flykt från regeringsuppdraget på valnatten. Han ställde sig dock med sin trotsiga inställning till att inte betrakta migration som politisk fråga in i den långa raden av svenska politiker som skaffat sig verkligheten som fiende. Det är trist för en stor politiker måste vara både pragmatisk och ideolog. Förloraren på Reinfeldts vitt omtalade oförmåga att ta en verklig konflikt, är Sverige som helhet som lämnats med en regering som utrustat sig med en plan utan underlag att föra den önskade politiken.
 

Sveriges pojkfarfar - listan

Vad är en pojkfarfar? Ja precis som en västryss går han (eller hon) också att definiera. Begreppet här avser en person som drivit epitetet lillgammal in absurdum. Pojkfarfarn finns lite överallt men intressant i detta sammanhang är främst de som kommit sig fram inom politiken. Vi sätter igång.

1:a Gustav Fridolin, minister

Närmast självskriven på förstaplatsen är Gustav Fridolin. Vår utbildningsminister är en 50-årings hjärna i en 30-årings kropp. Om det är någon företräder slutstadiet i utvecklingen ifråga om broilrar , från Olof Palme till Mona Sahlin, så är det Gustav Fridolin. Intresserade av karaktärer och aktörer inom det politiska livet frågar sig vad Fridolin har att bidra med när han ändå verkar veta allt som kan vetas. Ska inte en verksamhet av vad slag det vara månde vara lärorik också. Särskilt om man basar över utbildningspolitiken i Sverige.

2:a Annie Lööf, partiledare

Annie Lööf ansågs av många för ung när hon enligt den mest demokratiska procedur utsågs till partiledare för centern. Det var något hennes belackare snabbt fick äta upp. Annie fanns sig snabbt i rollen som ordförande och näringsminister. Ändå är det något som verkar fattas under skalet. Vem är denna person som veterligen heller aldrig haft ett riktigt jobb. Ska det verkligen gå för sig att en politiker på toppnivå sköter uppdraget medelst  mallade svar till omgivningen som PR-konsulterna tillhandahåller? Om politiken bara är yta är Annie Lööf det tydligaste exemplet.

3:a Roland Paulsen, sociolog

Till slut blev det tröttsamt med en regering som malde på om arbetslinjen samtidigt som arbetslösheten förblev på en hög nivå. Då fanns en forskare till hands gick på tvärs mot den rådande normen: vi behöver inte arbeta längre. Tekniken har gjort arbetet överflödigt. Roland Paulsen kan med hänvisning till sin ålder inte ha alltför många sekunder i produktionen men anser sig ha tillräckligt mycket på fötterna för att dödförklara arbetsbegreppet. Som om det inte ständigt skulle finnas ett behov av folk i äldreomsorgen, post- och paketdistribution och personal som ser till att transporterna fungerar för att nämna några exempel.

4:a Anders Pihlblad, journalist

Är mest känd för att ha hånglat på krogen med Fredrik Reinfeldts stabschef när denna hade jour. Efter det famösa tilltaget hamnade Pihlblad i karantän en tid. Numera gör han stående analyser i TV4 av det politiska läget igen, faktiskt inte så dåliga. Men denne pojkfarfar har varit med lite väl länge i svängen för att tas på allvar än något annat än någon som kanske borde ha provat på något annat i livet lite tidigare. Anders Pihlblad är idag på det 47:e levnadsåret men är på något sätt kvar i ungdomstiden.

5:a Hanna Wagenius, ungdomsförbundsordförande

För många är nog Hanna Wagenius mest känd som härjedalskan i lusekofta som blev bekant för en större allmänhet via sin frivola åsikter om sexarbete. Idag kan nog Wagenius räknas till Stureplanscentern fullt ut; i paritet med många andra karriärister inom det partiet saknar hon idémässig anknytning till landsbygden. Hanna Wagenius har dock hunnit kandidera för både Jämtlands och Uppsala läns valkrets till riksdagen trots inte trettio år fyllda vid sidan av CUF-ordförandeskapet. Om inte utbrändhet hotar till följd av ytterligare rusningar i väggen kommer hon att göra rakare karriär än Fridolin helt klart.

Fortsättning på listan följer

 



 

Seriöst integrationsåtagande eller dålig underhållning?

Knappt hade meddelandet kommit om beslutet inte starta utbildningar för studenter från "tredje världen" i lokaler hörande till anläggningen Cape East i Haparanda förrän nästa tokiga projekt lanserades. Denna gång ska samma utrymmen användas till flyktingförläggning.  Tilläggas kan att numera asylentreprenören Bert Karlsson har intressen i det hela.

Särskilt försvårande måste det ha varit för Luleå Tekniska Universitet med insikten om att högskolor inte ska ägna sig åt sociala verksamheter (det ska också ha funnit lagliga hinder för projektet som kanske har beröring till det faktum att lärosätet är med och driver men inte äger en biobränsleanläggning i Piteå?).

Det går att diskutera om det ska gå att tjäna pengar på andras elände. För Haparandas vidkommande måste planerna på att inlogera asylsökande flyktingar på orten vara något besvärande. Vanligen är flyktingförläggningar i periferin belägna på de riktigt avsigkomna orterna, allt för att öka nedåtgående befolkningstal.

Haparanda däremot ska ju vara en "handelsstad". Inte för att jag begriper vad för slags nod i handeln orten utgör. Annat var det i Olaus Magnus skildring i början av 1500-talet då besökarna kom från när och fjärran till Torneå med sina varor.

Om det är tänkt asylmottagandet ska bli ett lyft för en rätt sargad kommun så är jag rädd för att många kommer att bli besvikna. Speciellt när det som det verkar i det här fallet handlar om att ta emot människor med mycket små möjligheter att ta sig in i det svenska samhället.

På något sätt känns hela upplägget inte särskilt seriöst.

Strövtåg i hembygden

På julafton företag jag en promenad i byn där jag växte upp huvudsakligen på 70-talet. Det kalla vädret (under 20 minus) gjorde att jag var ganska nedkyld när jag kom tillbaka till föräldrahemmet.  Fortfarande var det ganska lite snö som lagt sig på marken som synes.

Turen gick nedåt "Skorven" som är ett skogsparti liggandes nära Sörfjärden i Bensbyn, en passage som var flitigt använd av båttrafiken ända in på 1600-talet då staden Luleå flyttades längre utåt havet på grund av landhöjningen. Hit gick många äventyr i barndomen till det sagolandskap som innefattade många granar, en skrotbil och inte minst en stenpir som det gick att ta sig en bit ut i vattnet med torrskodd.

Dinosaurieäggen efter terapijordbruken fanns inte då jag växte upp. Inte för att särskilt många kunde leva på vad jorden gav då heller, men det är ändå tragiskt på något vis att det numera sätts likhetstecken mellan förmågan att hålla landskapet öppet och vara bra på att fylla i blanketter.

Skotertrafiken är en del av vardagen på landsbygden numera. Efter några år decennier med anarki inom skoterframförandena har förhållandena stabiliserats tack vare föreningar som sett till att fordonen håller sig till särskilda anlagda leder. Detta efter kritik inte minst från markägare. I Bensbyn har den lokala skoterklubben sett till att buskörningarna mer eller mindre upphört om de varit några problem tidigare.

Gammalt och nytt möts på landsbygden idag. Den här vyn upp från "banken" får manifestera detta. Den för tankarna till kulturlandskapet framför andra i norra Sverige, Hälsingland. De finns de som menar att Norrbotten koloniserades därifrån bland annat. Kanske kan detta knyta samman landsdelarna på ett sätt som gör att helheten betraktas som något annat än en väderstrecksbenämning.

Förste man ur kapellet

Den politiska ideologi som benämnes socialliberalism har numera få öppna förkunnare i landet. Det parti som länge hävdat ägande till inriktningen har rört sig långt från sina rötter och kan för närvarande betraktas som en verksamhet för sympatisörer från den yttersta högern. Därför är det glädjande att KD:s ledare och före detta socialminister Göran Hägglund tar till orda i ett ämne som kan betraktas som sann socialliberalism.

Att fortsätta välkomna folk till Sverige utan att ha någonting annat än livslångt utanförskap åt många är varken humant eller socialt ansvarstagande. Hägglund är därför helt korrekt ute när han försöker koppla invandring till arbetslinjebegreppet som var en valvinnarfråga för Alliansen 2006.

Skrikhögern och vänstern protesterar naturligtvis. Inte att förvåna när hela den offentliga debatten i en särskild fråga påminner mer om förhållandena i de frikyrkokapell på avsides belägna orter där alla var tvungna att tycka likadant. Så blir det nämligen med en huvudstad med svår växtvärk och rotlösa lantisar som knappast ens funderar över vad en frimodig tanke kan bestå av.

Det kristdemokratiska utspelet främjar insikten om att blockpolitiken tillhör det förgångna. Sverige måste därmed få ett styre som förmår hantera den aktuella situationen. Lite tyder på att sittande regering är lämplig för ett sådant uppdrag.

En onödig men talande produkt

Igår damp rapporten "Öppna Jämförelser 2014 Folkhälsa" från Socialstyrelsen ned på redaktionsborden. Särskilt öppen vet jag dock inte om den är med sina färdiga och uppradade diagnoser, med tillhörande undersökningsresultat som av förklarliga skäl inte kan delges den stora menigheten på ett sätt som är möjligt att granska. Det slags elände de samhällsrelaterade sjukdomar som valts ut under den närmast sovjetreligiösa rubriken folkhälsa, och som naturligtvis också måste korrigeras och behandlas, för tankarna till hur totalitära diktaturer hade för vana att behandla oliktänkande och avvikare i form speciella klassifikationssystem.

Den "slutsats" som väckte mest uppmärksamhet var den vid det här laget inte särskilt sensationella nyheten att högutbildade har bättre hälsa än lågutbildade. Med den underförstådda uppmaningen att fler ska utbilda sig, precis som om kroppsarbetet skulle upphöra och yrkeskunskaper inte behövdes längre. Vad är det som säger att yrken och arbeten som inte kräver universitetsutbildning i sig innebär att folk blir sjuka? Handlar det inte mer om andra faktorer som inte går att koppla till jobbet? Jag ställer bara en fråga.

Orsak och verkan är alltså inte begrepp av intresse för undersökarna. Och hur ska man förresten förklara kopplingen som görs mellan hållbar utveckling och folkhälsa i rapporten?. Inte har väl alla författarna som medverkat i den sin bakgrund i Umeå??? För egen del upprör det särskilt att läsa om företeelser som valdeltagande och inflytande i politiska processer som underordnade det i sammanhanget oväsentliga begreppet "delaktighet". Detta kanske är användbart i studiet av en utförar-klientrelation, men inom en demokratianalys har det inte att göra överhuvudtaget.

Folkhälsa finns idag inte som egen universitetsdisciplin, men bara det faktum att denna auktoritära politiska ideologi sedan mer än tjugo år har en egen myndighet, för tankarna till det institut för bland annat skallmätning som etablerades i Uppsala i början av 1920-talet. Således finns det ingen anledning att fortsätta utföra utredningar i namn av att vilja frälsa kroppar från ohälsosamt leverne på ett sätt som borde höra till historien vid det här laget. Lägg ned Folkhälsomyndigheter och plocka bort liknande ämnen från högskolornas kursplaner.

Inbördeskriget har startat

Den regeringskris som dolts under ett löfte om extra val fortsätter. Och chefen för laget sköter inte rodret på ett sätt att förvänta av en statsminister. Sällan har väl landet haft styresman med så dålig sikt om kursen framåt.

Från vänster (LO) riktas nu kritik mot S-samarbetet med MP. Från höger via Mona Sahlin visas oförståelse för Stefan Löfvéns tvekan inför fortsatt regerande med samma parti.

Är det måhända så här det ser ut i en rörelse med högt i tak? Nej, knappast. Det vi bevittnar är uppmarschen inför ett inbördeskrig utan dess like inom socialdemokratin. Eftersom turerna i såväl förspelet till som i den just nu pågående regeringskrisen visat att S-partiet inte övervunnit sin mallighet från fornstora dar som den självklare regeringsinnehavaren framför andra så är det bara en tidsfråga innan stridsyxorna åker upp igen. En tänkbar utgång av det hela är att partiet rämnar på sikt.

Jag har redan börjat fundera på vad denna månad kommer att heta i de svenska politiska historieböckerna. Ett förslag: decemberkrisen.

På allt detta har nu beklagandena från regeringshåll börjat rulla in över att de inte kan göra som de vill på grund av budgetnederlaget. Stefan Löfvéns beslut att inte gå till talmannen förra veckan är i det perspektivet inte annat än mycket märkligt. Har karln lyssnat på fel rådgivare igen?

Svensk ekonomi gynnas inte heller av det som pågår.

Vad vilja Alliansen?

Allianspartierna vill ändra i riksdagsordningen med motiveringen att minoritetsregeringar ska få det lättare att driva igenom sin ekonomiska politik. Hur det ska lösas om det regeringsunderlag som ska driva igenom sitt budgetförslag om alternativet ändå får fler röstar förstår jag inte. Så länge Alliansen lägger fram egna budgetförslag och Sverigedemokraterna röstar på detta utan att lägga fram ett eget och med den tilltänkta? ändringen på detta sätt undviker att marginaliseras från röstningsförfarandet, ja vad vinner man då?

Jag är nog inte ensam om att inte begripa mig på de här typerna av grundlagsliknande övningar. Uppenbart är att många av de statsvetare som just nu springer som skållade råttor med analyser och kommentarer till den pågående regeringskrisen inte gör det heller. Det är svårt att bli klok på spektaklet. Så länge vi har kvar konsenusdemokratin så går det inte att utestänga politiska partier från beslutsprocessen i riksdagen med annat än med breda uppgörelser över blockgränsen. Ungefär som Vänsterpartiet/VPK isolerades under flera decennier av de andra fyra partierna under fempartiepoken.

Förmodligen finns det en dold agenda med Alliansutspelet att ta första steget mot införandet av ett majoritetsvalsystem. Men ska detta gå vägen räcker det inte enbart med ambitionen att krossa Sverigedemokraterna. Det är tänkbart att V och KD går upp i S respektive M med ett majoritetsvalsystem; lika sannolikt är dock att större delen av KD-sympatisörerna går till SD. Och vips har vi ändå ett kvar ett fyrpartisystem som sätter käppar i hjulet ansvarsutkrävarförespråkarna.

Det här är förstås bara spekulationer. En fingervisning om utvecklingen kommer förmodligen i nästa parlamentsval i Storbritannien. Då kommer det också att stå klart om David Camerons metod att hantera migrationsfrågorna hade varit något för Fredrik Reinfeldt att satsa på i senaste valet.

Råd till Allianspartierna: begär misstroendeomröstning

Det råder ett förvånansvärt lugn dagen efter att regeringen fattat beslutet att utlysa nyval. För mig är det obegripligt att inte Stefan Löfvén valde att avgå eftersom han nu får regera med en oppositionsbudget som underlag. Sa han förresten inte att det var något han inte skulle göra?

Förhoppningarna om Stefan Löfvén som den exceptionellt skicklige superförhandlaren har i alla fall kommit på skam. Detta kan bero på skillnader att utöva denna kompetens i politiken och i fackföreningsvärlden, som är Löfvéns hemmaplan, åtminstone att gå efter vad Leif Lewin skriver.

Regeringen borde alltså ha avgått och Stefan Löfvén kunde om han haft mer erfarenhet från politiskt arbete ha sökt bilda regering av enbart sitt eget parti eller bildat någon form av formaliserat samarbete med allianspartierna eller bara något av dem. Andrahandscenariot som snurrade på under gårdagen hade varit att återlämna makten till Alliansen under ledning av Anna Kinberg Batra som landets första kvinnliga statsminister. Problemet är att regeringsdugligheten för närvarande inte är den bästa hos Alliansen heller. Efter Fredrik Reinfeldts flykt från politiken blir Anna Kinberg Batra som oprofilerad partiledare knappast mer än tjänsteman som regeringschef. På detta ska läggas Jan Björklunds strid för sitt politiska liv där hans typiska felsägningar återkommit igen, med högre frekvens än tidigare. Centerns partiledare är bara yta.

Kvar blir då ledaren för Sveriges minsta riksdagsparti, Göran Hägglund. Denne har längst erfarenhet av partiledaruppdraget och har med tiden vuxit in i rollen som politisk uppdragstagare. Han är också den enda av partiledarna som förmår inta en mer konciliant attityd till Sverigedemokraterna, en egenskap som sannerligen utgör hårdvaluta de kommande åren som förhandlare.

Alliansen bör därför ta initiativ till en misstroendeomröstning om Stefan Löfvén som statsminister och på så sätt omintetgöra det okloka beslutet om extraval. Talmannen fastnar sedan efter sonderingar med alla partiledare för Göran Hägglund som regeringsbildare. Allt detta för att undvika en situation som bara spär på politikerföraktet och förpassar riksdagen till en institution som parodi på demokratisk beslutsmetod.

Höstregeringen

Sanningens stund närmar sig för den sittande koalitionsregeringen som tog över när inte Alliansföreträdarna var intresserade av att styra Sverige längre. Vill det sig illa för dem och ser Sverigedemokraterna till att de inte får sin rambudget igenom, ja då är det regeringskris redan till veckan. En demisson för S-MP-regeringen skulle göra den till den mest kortlivade svenska även i förhållande till Axel Pehrsson-Bramstorps så kallade semesterregering.

Stalltipset just nu är att styret ombildas till en ren S-regering och att MP får lämna kabinettet. Ur perspektivet av vad landet behöver i rådande politiska läge är kanske detta också det mest lämpliga. Men det är ensamma och svaga sossar som då får finna sig att regera. Och vems budget ska egentligen gälla? Det finns gränser för vad även en genompragmatisk person som Stefan Löfvén kan ställa upp på. Problemet för Löfvén är att Alliansen är mer sammansvetsad än han räknat med.

Nationalekonomen Anne-Marie Pålsson redogör i Dagens Industri för hur sossebudgeten kan gå igenom med borgerligt stöd ändå genom avancerat knapptryckararrangemang. Problemet för Alliansfolket blir då att förklara varför man förnekar sitt eget budgetförslag, om det finns gränser för hur långt avståndstagandet från Sverigedemokraterna kan drivas innan det börjar ta sig löjeväckande former.

Nyval är alltså möjligt att undvika med Peter Wolodarskis personlige favorit som statsminister. Om denne lyckas sitta kvar på posten i fyra år är det sannerligen en bedrift. Emellertid tyder mycket redan nu på att Stefan Löfvéns statsministertid kommer att kantas av en turbulens liknande den en annan ångermanlänning fick uppleva i samma roll utan att vilja ha kvar kärnkraften.

Inlandet töms på folk

Luleå har landets hetaste bomarknad konstateras det i en artikel. Bostadspriserna har stigit där 20-25 procent det senaste året jämfört med rikssnittets 6-7 procent.Orsaken anges vara stadens ställning som universitetsort.

Tillåt mig dock lansera en annan förklaring: under en längre tid har kommunpolitikerna i Luleå inriktat sig på att attrahera invånare att flytta dit från inlandsorter i Norrbotten. Ett visst tillskott har visserligen skett genom inflöde av studenter och flyktingar/invandring från övriga världen och Sverige. På det hela taget är dock Luleås tillväxt baserad på dränering av inlandsbefolkningen och andra närliggande kommuner. För ungdomar på väg ut i arbetslivet boende på mindre orter för långt från kärnan gäller egentligen bara en sak: flytta. Fenomenet råder i stort sett över hela landet.

Att koppla utvecklingen enbart till universitets- och högskoleförekomster som källa till en tryggad framtid är menar jag missvisande. I Luleås fall är akademien där mera ett uttryck för en ersättning för en dröm som aldrig gick i uppfyllelse (Stålverk 80). Vid ett besök på Luleå Tekniska Universitets bibliotek för en tid sedan i samband ett boklån kunde jag konstatera att av nio spikade avhandlingar var sju författade av personer med utomeuropeiska namn. Vad lärosätet i praktiken ägnar sig åt är att stå till tjänst med lågstatusutbildningar åt forskarämnen från mindre utvecklade länder, något som inte alls gick för sig i kapsejsat projekt nyligen. De som hittar upp till staden eller regionen från mera utvecklade delar av Sverige eller världen gör det i regel för att vända tillbaka efter en tid. Som det varit i alla tider.

Frågan handlar alltså inte om en myrstack som bara växer utan om när ballongen kommer att spricka. Precis som den gjorde på sjuttiotalet när stålverksdrömmen säckade ihop. Därför är det svårt att se någon egentlig substans i talet om att det går så bra för Luleå just nu.

Peter Santesson är basen i SD:s väljarkår

Så har då delar av den svenska yttersta högern kommit ut som SD-sympatisörer. Detta i form av en rapport vars innehåll redogörs för på DN:s debattsida som opinionsinstitutet Demoskop står bakom. Den typiske SD-sympatisören klassas i denna ut av en mera typisk gammelmoderat.

 Demoskop har blivit något av tankesmedjan Timbros förlängda arm under täckmanteln att detta opinionsinstitut använder sig av vetenskaplig metodik. Sedan Demoskops "chef" Peter Santesson tog över där har Sverigedemokraterna haft konsekvent högre siffror i väljaropinionen än hos de andra stora opinionsinstituten. Detta har naturligtvis inte att göra med Demoskopet har tillgång till andra och bättre mätinstrument, utan om ideologi.

Det finns ett intresse hos den höger i Sverige som känner sig åsidosatt inte minst på forskningsfronten att leverera den här typen sanningar. En sak bör dock poängteras: det är en stor skam att inom det ämne som benämnes statskunskap så är tillgången på forskning om Sverigedemokraterna närmast obefintlig. Göteborgsstatsvetarna visar ett visst intresse för att fördjupa bilden av partiet; likaså har Stig-Björn Ljunggren spånat i SD:s ideologiska utveckling som konservativ kraft i samhället. Men på det hela taget synen inom det vetenskapliga etablissemanget att Sverigedemokraterna är en sjukdom på samhällskroppen.

Önskvärt vore därför att det blev tillåtet på landets institutioner att få forska om det parti som väl egentligen för närvarande är det enda med konservativ inriktning bland riksdagspartierna. Då skulle vi också slippa intetsägande utspel från narrar i branschen inom maktspelet i politiken.

Mera kulturskymnng

Enligt kommunens intentioner ska Stadshotellets dansrestaurang Bryggan rivas. Kommunalrådet Yvonne Stålnacke har tvärsäkert meddelat att den eller dess fasad är ful och inte ska få finnas kvar. Norrbottens Museum bland andra menar dock att den utgör ett värdefullt inslag i stadsbilden och bör renoveras.

Ja är Bryggan ful så ligger det väl snarare i betraktarens öga. Bara skylten är värd att slåss för ungefär som stockholmarna slogs för Stomatol-reklamen på Söders höjder. Den brukar gå till så här på orter som lever i kulturskymning. Intresset för att vårda det som gett avtryck i historien ska raseras och ersättas av nytt. Inte sällan är de som driver på för dylika tilltag de som själva skäms eller förnekar sin bakgrund.

Luleå Stadshotells dansrestaurang har en intressant lokal på sin bottenvåning. Där huserade till mitten av 1990-talet den riksbekanta Stadspuben. Ingen har sedan dess kommit på att återstarta denna institution i stadens krogliv, kanske något att fundera över.

Den avlövade novemberbjörken framför det av rivning hotade landmärket i Luleås norra hamn får representera vad som egentligen står i vägen för att utveckla stadens anseende på kulturområdet, nämligen kommunalrådet självt i egen hög person.

                                            Bloggaren framför isvattenspegelblank fjärd

Medierna på åskådarplats

Landsbygdsminister Sven Eric Bucht från Haparanda har ställt till det genom att som det verkat saknat bygglov för några stugor han uppfört. Han ser som det ser ut inte heller ha hållit sig till sanningen när han konfronterats med uppgifterna.

Huruvida ärendet kan drivas så långt att Bucht måste avgå är svårt att avgöra. I så fall är det inget ovanligt för nytillträdda regeringar. Det brukar kunna åka en Rainer, en Stegö/Borelius, eller varför inte en Bah Kuhnke, i början av regeringsperiod. Uppgiften att avsätta en minister åligger den aggressiva delen av den grävande journalistiken, en företeelse som är rätt ovanlig.

Det är nämligen frånvaro av grävande journalistik jag saknar när jag läser först i DN om Buchts husprojekt. Var har de lokala medierna hållit hus under tiden och vad har vi överhuvudtaget en lokal bevakning till när de inte ens verkar veta vad som pågår i vad som måste ha varit en ganska uppenbar verksamhet i närområdet.

Mikael Styrman har skrivit mycket om misshälligheter i Tornedalen på sin blogg. Möjligt är att några av de mera kompetenta grävarna studerat denna och hittat något där om ifrågavarande fall. Ännu en gång måste konstateras att de lokala medierna i Norrbotten hamnat på läktaren. De står och tittar på, kommenterar vad andra utför.

Socialchef tog bladet från munnen

Det här året har det varit en vanlig syn runtom i landet med tiggare utanför varuhus och affärer. En företeelse som svenskarna inte är riktigt vana vid på många år. I takt med att höst- och vinterkylan blivit akut är det inte lika uppskattat att bettleriet fortgår; att sitta utomhus kräver av medmänsklighet att de frysande får komma in i stugvärmen på allvar.

Riktigt så långt är inte de flesta beredda att sträcka sig. Gerd Bergman, individ - och familjeomsorgschef på Luleå kommun, har följaktligen ingen hjälp att erbjuda de rumänska tiggarna och hänvisar till regelverket som säger att de inte ska anstränga socialförsäkringssystemet. Att ordna bostad är inte kommunens angelägenhet.

Varför hör man så få av bland de etablerade politikerna uttrycka sig på det sättet? Nämligen att invandring inte får utgöra en belastning på välfärden. Allt enligt de bestämmelser vi har att följa här. Det ska bli intressant att se hur landets kommuner de kommande åren förmår hantera konsekvenserna av statsdoktrinen med i princip öppna gränser. Den av många andra betraktade nationen med den ideala välfärdsmodellen måste kanske finna sig i att dess grund håller på att ryckas undan.

Hönshuset på ledarsidan

Det är inte ofta som en boende norr om Hudiksvall får möjlighet att läsa pappersversionen av Svenska Dagbladet på morgonen. De som sköter om utgivningen av tidningen anser tydligen att vad som skrivs i den inte är en angelägenhet för mera nordligt boendes i landet. Sista lördagen i september då jag sprang vad som förmodligen var mitt sista Lidingölopp fick jag emellertid denna möjlighet på konferenshotellet där jag laddade upp inför prestationen.

Vad jag möttes av var en ledarsida som borde mana till eftertanke åt dem som händelsevis spekulerar i en återkomst till regeringsmakten för Alliansen/moderaterna. Längst till vänster i en spalt hade utrymme givits åt huvudstadens högerrepresentant för handelskammaren där. I något som skulle föreställa en koppling mellan jakt och regional utveckling gav denna uttryck för sitt bakomliggande motiv, nämligen att hon är "jägare" själv. De andra två kommentatorerna på sidan för dagen utgjorde starkare kort men gav för den skull ingen injektion åt ett borgerligt debattinitiativ. Den ena av dem är till råga på allt politisk redaktör.

Om den borgerliga opinionen nödvändigvis ska drivas av kvinnor så måste denna skaffa sig mer av kompetens. Kanske en Maria Abrahamsson eller Susanna Popova, ja några som förmår navigera mellan mesighet och att bara gömma sig bakom grabbarna. Det finns en feghet och anpassning i vårt land för närvarande som det åligger svensk borgerlighet att attackera. Tillfället borde vara utmärkt att agera med oppositionsrollen i rikspolitiken också.

Kalkonprojekt i stöpet

Tidigare här på bloggen har jag skrivit om hur Luleå Tekniska Universitet fått stå för näringstillförseln åt en biobränsleanläggning i Piteå. Jag var då kritisk mot att högskolor på detta sätt engagerar sig direkt i industriella verksamheter.

Nyligen framkom det att ett annat av LTU:s engagemang utanför universitetskompetensen gått i stöpet. Det blir inget av lärosätets tänkta huvudmannaskap för en universitetssatsning för studenter från tredje världen vid Cape Easts anläggning i Haparanda. Enligt universitets rektor Johan Sterte ligger bland annat legala hinder i vägen.

Faktum var att jag skickade ett inlägg till Norrländska Socialdemokratens debattsida med anledning av lanseringen av detta projekt som aldrig fick luft under vingarna. Det togs ej in (förstås), och än en gång fick nu den bortkomna lokalpressen stå där med lång näsa. Frågan är väl om skribenterna i dessa ens begripit vad det innebar att principen om ett universitet öppet för alla skulle frångås.

En tanke måste ändå gå till den sannolikt mest penningtörstige "professor i statsvetenskap" i landet som utsågs till projektledare för det hela. Hur kan någon vara så lagd att det går att tänka sig vara möjligt att ta hit folk och hjälpa dem här och skicka hem dem sen? Med stöd av anslag från forskning och utbildning i samarbete med en aktör som också bara är ute efter att tjäna pengar. Det måste gå att stoppa dylika stolligheter på planeringsstadiet.

Regering med dunkelt mål

Så är då den nya regeringen installerad. Mycket av vad den egentligen vill uträtta står emellertid skrivet i stjärnorna. Rätt mycket av Alliansens politik ska fullföljas och om skolan och annat som man redan är överens om över blockgränserna. Det är in i förhandlingsrummet med öppna kort som gäller och ut med beslut som fullbordat faktum. Jag har svårt att se detta som ett lyckade exempel på en demokratisk procedur.

Dagens Nyheter har lekt regeringsmakare även i detta val men det är okänt vad denna agendasättare ville med sin favorit till statsminister. Ska Stefan Löfvéns ministär inte läggas till raden av kortvariga socialdemokratiska regeringar som fanns på 1920-talet måste han söka någon form av stöd hos landets tredje största parti. Eller i värsta fall de reformerade kommunisterna.

Budgetarbetet har knappt börjat men 24 statsråd har fått jobb som ett slags trainee-platser med arbetsuppgifter som i stora delar sköter sig själva. Budgeten som är lackmustestet på regeringens överlevnad ska läggas fram redan i november. Det går att tänka sig en ilsken sverigedemokrati som väljer att rösta med Alliansbudgeten enbart i syfte att obstruera regeringsarbetet med hänvisning till den negligering man utsätts för av etablissemanget. Och då blir Löfvéns regeringstid rekordkort. Den hinner knappt ens börja.

Fredrik Reinfeldt skulle naturligtvis aldrig ha avgått i det parlamentariska läge som uppstod efter valet. Med tiden kommer hans agerande att framstå mer och mer som en gåta. En statsminister som sätter sig på tvären mot folket/väljarna på det sätt som mobbningen av Sverigedemokraterna är uttryck för, stärker en ny skiljelinje i politiken som ställer folkvalda mot folket och kanske också den gamla klyftan mellan stad/land och centrum/periferi.

I dagsläget sias det hur mycket som helst om tänkbara regeringskoalitioner i den närmaste framtiden. Vad den kommande moderata partiledningen ska ta sig till är desto mer intressant. Det är inte omöjligt att det är åt det hållet Löfvén kommer att vända sig i första hand när hans första budgetförslag kapsejsat i riksdagen.

Tillbaka till minoritetsparlamentarismen

Det är ännu oklart huruvida landets största eller malligaste morgontidning kommer att lyckas i uppsåtet med sitt regeringsmakeri. Fredrik Reinfeldt lämnade på valnatten in som både regeringschef och partiledare. Han borde inte ha gjort någotdera.

Ett parti som tangerar sitt sämsta valresultat sedan den allmänna rösträttens införande och dessutom tvingas ta stöd av ett annat parti som inte verkar vuxet att anta regeringsuppdraget är inte valets segrare. Dessutom är ju faktiskt Alliansen större än S och MP tillsammans. Hur regeringsförhandlingarna fortlöper går egentligen bara att avläsa via Stefan Löfvéns ansiktsuttryck. Och det ger inte någon positiv vägledning.

Reinfeldt skulle naturligtvis har valt mellan att stanna kvar och avvakta eller gått i opposition direkt som ledare för denna. Den nu uppkomna situationen med kvinnliga kandidater som fått partiledaruppdraget kastat i knät känns igen från andra abrupta avgångar som i fallen med Karin Söder och Ulla Hoffman till exempel. Och där slutade det ej bra.

Den regering som vill styra Sverige de närmaste åren har att ta hänsyn till frågan om reglerad invandring. Detta är varken något kontroversiellt eller nytt. Ett snabbt ledarval och kanske eftervalanalys för moderaterna skulle kunna lösa upp denna knut. Stefan Löfvén må vara en skicklig förhandlare men hans akilleshäll är total brist på riksdagserfarenhet. Ett faktum som kommer att fälla avgörandet för vem som är den mest lämplige regeringsbildaren.

Det är tur att lokalvalen finns

Det råder förvirring på nationell nivå i den svenska politiken i det läge när riksdagen för ovanlighetens skull fått stor makt. Därför är det desto intressantare att fördjupa sig i lokalvalen. Exemplet Norrbotten visar att de sista sossefästena börjat rasa i regionen. Och i kommuner som Arjeplog, Boden, Kiruna och Övertorneå befinner sig Socialdemokraterna numera under fyrtio procent. Centern är den stora vinnaren i den norrbottniska lokalvalen, och i Kiruna fick partiet över 28 procent av rösterna. Ett resultat som hisnar vid tanke på den politiska traditionen i den röda gruvmetropolen. Passande nog hade SVT:s Uppdrag Granskning igår ett reportage om Överkalix där en regnbågsallians ska ersätta ett 80-årigt S-styre i följd.

Hur man röstar på lokal nivå är avhängigt andra ingångar än i rikspolitiken. De kan också ses som protester mot rikspolitikerna, något jag tror är fallet ifråga om centern. Partiet har gått bra i Västerbotten också. En skolfråga skickade upp partiet till 36 procent i Nordmaling. Liknande orsak inverkade på S-partiets ras i Piteå, och den enda kommun som tillnärmelsevis fortfarande kan liknas vid enpartistad i Norrbotten är Luleå. Men inte ens där fick sossarna egen majoritet.

Det går att fråga sig varför detta kompakta cementerade S-styre består i Norrbottens huvudstad. Spekulera går i att vad som behövs för att ändra på förhållandet är en präktig skandal av något slag, vilket är en verksamhet flera journalister också har högst på dagordningen att försöka offentliggöra. Det finns saker att gräva i, utan tvekan. Men fråga är vad flera sanningar gör för en kommunbefolkning som börjar hemfalla alltmer åt rädsla och trygghetssökande samt agera utifrån att veta vad man har men inte vad man får. Det kanske vore bra om Luleå fick mindre av offentligt ägda arbetsplatser i det större formatet, och mera av medelstora företag. Annars handlar till slut allt om politik.

Ikväll ska det gapas och skrikas på valvakorna

Finalen på supervalåret närmar sig. Sällan har en valrörelse som den senaste varit så överinformerande. Med tanke på hur litet land Sverige är, och vilka vaga konfliktlinjer vi har här, så kan inte annat sägas än att folk blivit ganska trötta på hela spektaklet. Bakom allt ligger förstås att politiker, journalister och andra tyckare ska ha sitt levebröd. Det är rätt tråkigt eftersom en rätt lagd ideologisk debatt skulle öka och fördjupa intresset hos väljarna. Nu röstar många av dessa istället efter andra ingångsvärden, vad grannen eller kompisen tycker osv. Med påföljd att en felaktig bild av den egentliga skepsisen för politiker och politik träder fram.

Det viktigaste som kommer ut ikväll lär sannolikt vara den svenska blockpolitikens död. Att den fungerat under så många år är ett märkligare faktum än att hädanfärd proklameras. Det proportionella valsätt som garanterat dess fortlevnad sjösattes 1906 som ett motförslag till Karl Staafs proposition om majoritetsvalsystem. Under väldigt lång tid hade Sverige endast fem riksdagspartier (önskemodellen för vissa Uppsalastatsvetare). När riksdagen öppnar kan det vara inte mindre än nio stycken som den troligen ganske avlövade regeringsbildaren måste ta hänsyn till.

Glöm alltså statsbärande partier eller allianser: de kommande fyra åren kommer det bäste förhandlaren att få regera! Lite nyfiken är jag på vad som kommer att ske med sossepartiet om makten går dem ur händerna för tredje gången i följd. Kommer med Stig-Björn Ljunggrens ord ett monumentalt inbördeskrig att utbryta som ändar i partiets sönderfall? I vilka riktningar kommer i så fall dess sympatisörer att gå? Norrländska Socialdemokratens sunkige krönikör Peter Swedenmark rekommenderade igår på ledarplats sina vilsna får att inte rösta på SD. Den typen av partibildningar, som vet vad de är mot men inte för, är exempel på vad som kan komma i en raserad socialdemokratis ställe. Andra exempel kan vara en ny socialdemokrati helt inriktad på den ekonomiska medelklassen.

Några av partiledarna lär få gå som en konsekvens av valresultatet. Trist nog kommer vi inte att få höra från dessa om minskad andel bland väljarnas röster, utan snarare mer om röstetal i absoluta tal i väljarkåren. Det är om något exempel på hur föraktet mot politiker är självskapat. Precis som med det desperata snacket från regeringsalliansens sida om att "fler fått jobb".

Lokala livsmedelsproducenter ointressanta på matmarknad

Det finns tillfällen då småstadskomplex passerar löjets gräns. I Luleå hölls förra veckan "internationell matmarknad" med delikatesser och produkter från alla världens hörn. Alla produkter skall ha varit färska och lokalproducerade i de respektive länderna.

Den lokala matproduktionen, "på orten", lyste dock med sin frånvaro. Det går att fråga sig varför. Är det någon som på allvar tror att en mindre svensk stad i behov att placera sig på världskartan gör det bäst med hjälp av att bjuda in ambulerande matsällskap? Vore det inte bättre istället att tala om vad regionen har att erbjuda utifrån egen förmåga? Jag är i varje fall inne på att kuriösa maträtter som kamelburgare inte är vad som drar när mindre, rätt typiskt svenska orter ska marknadsföra sig.

Mat är nu en gång sådant som är starkt förknippas med vad närområdet har att erbjuda, i alla fall i form av råvaror. Cirkusproducenter göre sig ej besvär i dylika fall. Palt och löjrom duger väl åt norrbottningarnas egen stolthet på livsmedelsområdet. Bara för att ta två exempel.

Ogräs eller?

Så här i valtider ser gärna de vid makten till att det städas upp i syfte att säkra sitt styrelseinnehav. Luleås mest framträdande slänt nedanför arenan där Northland Basket vann SM-guld tidigare i år är dock allt annat än upprensad för närvarande. Ovanstående talar sitt tydliga språk.

Vilket parti som fått sin skylt nedriven glömde jag bort att se efter. I vad måtto den eller de politiker som betraktas som ogräs av en del ökar nedskräpningen är en fråga öppen för tolkning. Betraktat mera ur det demokratiska perspektivet ter sig skyltkavalkaden på det hela taget desto mer som en uppgift för kommunal renhållning.

Plakaten åker upp ett givet datum före valet och försvinner i praktiken bort kvällen efter det att vallokalerna stängt. Det borde med dagens teknologi till hjälp möjligt att avskaffa plakatkampanjerna. De känns på något sätt som överflödiga i det offentliga rummmet.

Valupptakt som tog sig

Igår drog valrörelsen igång med vad som enligt många bedömare kommer att bli huvudfrågan i valrörelsen: jobben. Debattörerna kom från hela det politiska spektrat, från den utomordentligt utpräglade politiske amatör som centern skickat, till fullblodsproffset Ylva Johansson som hade flest år i yrket som politiker.

Programledarna började trevande men tog sig efterhand precis som debatten, som utspelades i Malmö hamn. Det man kan klart säga är att den ideologiska delen dominerades av vänsterpartiet och sverigedemokraterna. De sistnämnde hade skickat en representant, Mattias Karlsson, som närmast förde till torgs klassiskt liberala idéer snarare än någon politik som syftade till att "stänga gränser". Karlsson påpekade bland annat det märkliga i att svenska ungdomar åker till Norge för att arbeta samtidigt som arbetskraft plockas in för jobb här att utföra det som tidigare gått under beteckningen ungdomsjobb, som skogsplantering och dylikt. En rätt praktisk syn på arbetsmarknadspolitik.

Sverigedemokraten Karlsson motsatte sig även olika behandling på arbetsmarknaden av det slag som regeringen står för med olika slag av kvotering och instegsjobb. Det är inte konservativt att stå för en sådan politik. Annars var det vänsterpartiets Ali Esbati som orsakade största utbrottet från regeringssidan när han benämnde jobb som RUT-avdraget skapat som tjänstefolk. Poängen var givetvis att staten subventionerar tjänster i de rikas hemmiljöer. Ideologiskt motbjudande enligt de flesta men nog det enda medlet att komma åt jobb som utförs svart i hemmet. Vänsterpartiets hårdnackade motstånd mot RUT är nog för att utesluta dem från medlemskap i en rödgrön regering.

I egen sak

Ett nytt handelsavtal mellan Europeiska unionen och USA har dykt upp på dagordningen. Enligt vissa
http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/ttip-kan-innebara-bnp-okning_3720622.svd
skulle ett förverkligande av detta ge en kraftig ökning av såväl USA:s som EU:s ekonomi.

Frågan är väl om en värld uppbyggd efter en nyliberal ordning är att eftersträva. Avtalet skall bland annat innebära rätt för företag att dra nationer inför en särskild domstol. Farhågor finns redan om att amerikanska investerare den vägen ska sätta stopp för vad europeiska stater gemensamt uppnått på miljölagstiftningens område.

Författare till ovanstående artikel representerar Stockholms handelskammare, vars skiljedomstolsinstitut lär få mycket att göra om den ny-auktoritära modell som TTIP står för genomförs. Företrädare från yttersta högern som först river ned och ställer till elände och sedan erbjuder ett tvistlösningssystem i utbyte: nej tack!

Stadsfestival i gamla hjulspår

En renoverad stadsfestival lanserades i Luleå förra året. Erfarenheterna från det som kallades Luleåkalaset, en för sent återuppstånden skapelse som i sin tur byggde vidare på Sjöslaget från 90-talet och dess inspiration från Stockholms Vattenfestival, borde ha manat till bättre eftertanke. I strikt mening förhåller det sig så att någonting i stil med bayerska Oktoberfest inte går att införa på norra Europas breddgrader. Ändå fortsätter festivalarrangörerna med samma urvattnade koncept som egentligen mest går ut på att folk ska äta gryllig mat från gatukök, dricka öl på inhägnade områden och lyssna till ett ganska dåligt musikutbud.

Ska jag säga något positivt så är det väl att bluestältet rustats upp och att banden där höll en hyfsad nivå. Varken för stort eller för litet. Men det går att göra mycket mer. Varför inte integrera de fasta kulturinstitutionerna på ett bättre sätt i arrangemanget. Inspiration för upplägget torde gå att hämta från andra Bottenviksstäder som Vasa och Uleåborg. Kulturnatten som sedan ett par år tillbaka arrangeras är en lovvärd satsning men borde gå att förlägga till i början av augusti istället för som idag i september.

Stadsfestivalerna framstår i mycket som dinosaurer från 90-talet. De har möjligen sitt existensberättigande för kommunledningar på orter som Luleå och Piteå i syfte att säkra väljarunderlaget i brist på bättre idéer att utveckla verksamheten? Vill dessa behålla kreativiteten på orten på sikt krävs helt andra grepp än idag. Luleå har ännu ingen jazz-scen, vilket är ett symptom snarare än ett problem. De styrande kanske borde fundera över detta eftersom demokratins status brukar sammankopplas jazzens ställning. Det är väl också en form av mångfald.

Finallagen klara

Det blir Tyskland mot Argentina i VM-finalen i fotboll. Brasilien, vars finalplats var ett krav från hemmapubliken, åkte på en av de värsta utskåpningarna i VM:s historia för ett hemmalag. Sverige besegrade Kuba med 8-0 på 30-talet, vilket är något av ett rekord. Fast jag är inte förvånad. Redan första matchen mot Kroatien visade på brister i brassarnas försvar. Jag var med andra ord inte imponerad då och tänkte stilla att vänta tills ni får möta tyskarna.

Jag höll på tyskarna i semin men i finalen håller jag på Argentina. Och då särskilt för att Messi är förtjänt av VM-guld. Matchen om 3:e pris blir en intressant historia med ett revanschsuget Brasilien och inte med Neymar så att fall med Thiago Silva tillbaka. Tyvärr är jag rädd för att det går till straffsparkar igen.

Dags att öppna surströmmningsburken?

Idag funderar jag främst kring två saker. Almedalsveckan givetvis, men också alla dessa ungdomsförbundare, dessa apparatchiks som partierna stampar fram ur sina plantskolor för vidare karriär inom organisationen. En gång i tiden hade ungdomsförbunden drag av idealism och nytänkande inom de politiska rörelserna. Numera är de sinsemellan ganska lika varandra där de unga kvittrar som de gamla sjunga. Engagemang inom SSU, MUF, CUF, KDU eller Vänstern tas för en självklar karriärväg mot toppen, inte som ett sätt för personlig utveckling. Fokus ligger snarare på att lära sig argumentara, allt i enlighet med den rådande ordningen som säger att det är ytan som räknas.

En gång i tiden var jag nära att bli dragen till en MUF-tillställning av en tjej som fått för sig att jag var moderat. Hon var då nyligen omvänd kommunist som hoppat över till vad som då var den andra ytterligheten inom den etablerade partipolitiken. Den gången räddade jag mig ur situationen genom att säga att jag höll på centern, något som var bara delvis sant. Den kursomläggning som påbörjades inom moderaterna från omkring 1980 av Gösta Bohman utefter den liberalkonservativa ideologin tilltalade även mig. Sannolikt gäller det många av de som bestämmer idag. När socialdemokraterna kom åter till makten 1982 kände också de av opinionsvindarna. Hade det inte varit för ett bakåtsträvande och fortfarande starkt LO under 1980-talet hade förmodligen Sverige sett annorlunda ut idag.

För närvarande är det svårt att förutse ideologins återkomst till svensk politik. Med två stora partier som tävlar om att vara statsbärande snarare än vad som ska göras i framtiden blir politiken inte bara tråkig utan också utan funktion. Jag kan inte se annat än att bronsmatchen mellan MP och SD är vad som kommer göra valrörelsen intressant. Det för in på Almedalsveckan som är en tillställning som verkar växa ohämmat. I stort sett hela tyckar-Sverige ska dit. De lokala turistentreprenörerna gnuggar händerna. Samtidigt hörs missnöje från gotlänningar som beklagar sig över det rikspolitiska ointresset för regionen under resten av året. Det blir allt svårare att sticka ut med något originellt. När Gudrun Schyman brände monopolpengar för några år sedan stal hon en stor del av showen i Almedalen. Nu är kanske dags att göra som någon gjorde på 60-talsbandet Tages sista spelning på Nalen: öppna surströmmingsburken. Och en gång för alla avsluta denna årliga tvångsmässiga ritual.

Partiet utan regionpolitik

Inte för att jag vet om Fredrik Reinfeldt i år som under andra år som statsminister firar midsommar tillsammans med kollegor på EU-nivå. Det hör väl till ämbetet att sköta dylika åligganden, även på ett sätt som nog många uppfattar som ett minskat intresse för vad som bör åtgärdas på hemmaplan. En fråga som drunknat i andra på områdena ekonomi, välfärd, jobb, valfrihet, försvaret och skolan är regeringens hållning i regionfrågan. Denna som nu utretts i över femtio år utan att komma så mycket längre framåt måste anses som en blind fläck på de nya moderaternas karta. När frågan om ökat regionalt ansvarstagande kommit upp på dagordningen har Fredrik Reinfeldt i princip försvarat sitt icke-engagemang med att han inte tycker sig höra något intresse för kraftsamling i regionerna. Utfallet av den moderata regionpolitiken har därför inte blivit mycket mer än en permanentering av regionförsöken i Västra Götaland och Skåne, tillåtelse för Halland och Gotland att bli regionkommuner samt löften för ett antal andra regioner att få samma status. De övriga har fått eller får bilda samverkansorgan om kommunerna i länet är överens. De sistnämnda handhar frågor som kultur, transporter och regional utveckling. Det märkliga med denna politik är att förslaget spretar åt olika håll. Ett gammalt moderatkrav har varit att avveckla landstingen och inordna dess hälso- och sjukvårdsuppgifter i staten (länsstyrelsen). Så har man gjort i Finland. Där har det för övrigt också ansetts självklart att organisera de nya regionerna efter ett mera bärkraftigt befolkningsunderlag. Följaktligen finns där utöver Åland fem län. Med de gamla landskapen som grund finns landskapsförbunden eller samkommuner som har ungefär samma uppgifter och organisation som de svenska samverkansorganen. I Mats Sjöstrands regionutredning som kom i slutet av 2012 finns förslag som pekar i riktning mot att byta ut landstingens nuvarande ansvarsområden mot samverkansorganens nuvarande. Förslag finns även om att fusionera antalet länsstyrelser till hälften av dagens, något som dock inte ledde till några regeringsförslag. Fredrik Reinfeldts politiske förebild Tony Blair inledde sitt regerande i Storbritannien 1997 med en gedigen decentraliseringsreform för örikets riksdelar. Något i den vägen har vi inte sett här trots att vår gamla riksdel redan visat vägen till en tänkbar ordning. Jag vägrar tro att vår nuvarande regering påverkats i sina beslut av det landsbygds- och regionförakt som sedan några år administreras av Stockholms Handelskammare. Allt enligt modell där huvudstaden är den enda noden mot omvärlden, och som det övriga landet ska falla på knä inför.

Sveriges hatradio

Radions P1 brukar stå på hemma hos mig på de tidiga eftermiddagarna. Under hela våren har programmen haft en slagssida åt "analyser" av Sverigedemokraterna i allmänhet och dess sympatisörer i synnerhet. På ett sätt som alltmer kommit att gränsa mot svenskhat. Under maj månad har radioanalyserna spätts på med manshat och karlars påstådda våldsamhet mot kvinnor. Det är inte utan att det känns ganska otrevligt stundtals med dylikt, särskilt med tanke på att den betalda licensavgiften tänkes gå till opartisk granskning. Radiojournalistikens sympati för vänster- och miljöpartiet gör det hela begripligt men inte försvarligt. Är det inte intressant också att analysera vilka som sympatiserar med dessa partier. Och vilka som sympatiserar med FI? Här råder en bred åsiktskorridor.

Dags att sluta tala om block

Gårdagens stora SCB-undersökning av väljarsympatierna kunde väl knappast ha kommit mer fel två dagar efter Europaparlamentsvalet. Jag har svårt att tänka mig att trettiofem procent ställer sig bakom socialdemokraterna efter att de i söndagsvalet tangerat sitt sämsta resultat någonsin som en statsvetare i valstudion uttryckte det. När det drar ihop till riksdagsval kommer en helt annan granskning att ta vid, vänsterpartiernas politik kommer att synas på ett helt annat sätt och inte minst de tre ledare som gör sina första valrörelser. Extra märkligt kändes det dock att kommentatorerna till undersökningen valde att tala om block och hur det borgerliga blocket har det minsta sympatiunderlaget på mycket länge. Är fortfarande Sverigedemokraterna en sjuk avvikelse som bortses från? Och existerar det alls ett vänsterblock med tre partier till vänster om socialdemokraterna? Jag kan inte se annat än att Europaparlamentvalet gett en fingervisning om hur det traditionella två-blocks-system som rått under många år i den svenska riksdagen kommer att lösas upp efter valet i höst. Det är en fullt realistisk möjlighet med inte mindre än tio partier i riksdagen efter att väljarna har fått säga sitt.

Arvet efter Maud

Igår var jag på öppet möte med centern i Luleås Stadshus. Partiets chefekonom Martin Ådahl gästade föreställningen. Deltog gjorde också några företagare, en forskare och naturligtvis en drös med centerpartister med lokal och regional förankring. Något som frapperade från början till slut var hur opåverkade de församlade verkade inför det faktum att centern håller på att försvinna från den politiska kartan. Ämnet för kvällen var nu inte partiets framtid, utan mera näringslivets förutsättningar i Norrbotten. Martin Ådahl, vars yrkeshemvist jag aldrig lyckats klura ut riktigt, visade prov på rätt dåliga kunskaper om den norrbottniska ekonomin. Och då hjälpte det föga att Håkan Ylinenpää, som ägnar sig åt forskning inom entreprenörskap vid Luleå Tekniska Universitet, stämde upp de generaliserande beskrivningar av Norrbotten som Ådahl ägnade sig åt. Framtiden för honom i norr tycktes bestå av gruvor och turism. Att dessa verksamheter också är ganska konjunkturberoende verkade inte bekymra honom nämnvärt eftersom ju turism hör hemma inom den så omhuldade tjänstesektorn. Tänket utgår givetvis från den Stureplansfilial Ådahl tillhör och som han som parhäst till Annie Lööf hoppas kunna använda som förebild för en politik för Sverige. Frågan är om det är en eftersträvansvärd strategi. Maud Olofsson gick 2002 till val på ett närmast vänsterbetonat program, "Sverige håller på att klyvas regionalt och socialt". När inte de dryga fem procent detta gav i utdelning räckte, valde Maud att släppa in de nyliberala nomadstammar som avvisats av moderaterna och folkpartiet, i partiet. Så kunde centern lyfta i 2006 års val och Maud Olofsson bli vice statsminister. Men glädjen blev kortvarig, och de besynnerliga idéer som plockades bort ur förslaget till nytt partiprogram tidigare, tycks leva sitt eget liv i partiet även om de inte uttrycks officiellt längre. Jag tror att centerns grundproblem ligger i att ha fått ett ledarskap som ser uppdraget i första hand som ett jobb. Ett steg i karriären på väg till nästa arbetsgivare (som betalar bättre). Engagemang och glöd saknas och framförallt kunskap om partiets historia och traditioner. I övrigt gick turistföretagaren Gunnar Selberg till attack mot entreprenörskapsforskaren Ylinenpää för att sitta på dubbla stolar och inte åstadkomma så mycket. Ylinenpää passade dessutom på att döma ut offentligt stöd till näringsverksamhet samtidigt som han forskar och äskar pengar av regering och forskningsråd till sina egna projekt. C-veteranen Torsten Stridsman dryftade den klassiska frågan om gränsdragning ifråga offentligt engagemang i näringsverksamhet. Auditoriets samlade bedömning att det finns så mycket "diskrepanser" ändå i ekonomisk verksamhet att statens hand måste få finnas till hands i dylika fall förvånande mig något. Vem ska egentligen föda vem kan man fråga sig. Tilltron till staten i norra Sverige är fortsatt god.

En gapfyllande roll

Luleå Tekniska Universitet söker en doktorand i "entreprenörskap och innovation". I platsannonsen efterfrågas en som kan fokusera på offentlig finansiering av entreprenörer. Offentliga finansiärer sägs ha en "gapfyllande roll" för utveckling av konkurrenskraft m m. Detta gap - varmed kan översättas till en tugga av den statliga kakan - lanserades i en avhandling av en forskare i ett lågstatusämne vid LTU, benämnt policyanalys. Det var efter genomläsningen av denna för många år sedan jag en gång för alla bestämde mig för att ta allt vad forskning heter vid småhögskolor med den största nypa salt. I Luleå, ja även i andra delar av Bruksnorrbotten, ses fortfarande staten eller det offentliga som garanten för såväl överlevnad som tillväxt. Därför är det både pinsamt och beklagligt att denna attityd gör sig gällande ändå upp på forskandets nivå. Frågan är om den inte också strider mot bättre vetande på ett sätt som inte kan ursäktas med att för gamla källor och fel underlag använts i analyserna. Nyligen skrev Ny Teknik med utgångspunkt i en studie från Riksrevisionen om hur den statliga riskkapitalfinansieringen inte når de nystartade företag som är i mest behov av stöd, och att det mesta går till redan etablerade företag. Enligt Riksrevisionen är dessutom det statliga riskkapitalsystemet svåröverskådligt och har för många aktörer. Ifråga om näringsverksamhet måste konstateras att detta är ett mindre lyckat arrangemang. Får det hela fortsätta att utvecklas finns snart bara bidragsjägare kvar av det svenska näringslivet, med politiker för ögonen men inga kunder alls i åtanke. Ett förslag: gör om hela innovationsstödsystemet till en stiftelse. Omvandla sedan denna till en innovationsbank.

Nynazismen som levebröd

Det finns föga som talar för att det finns en politisk kultur eller speciell jordmån för nazism att gro och frodas i Sverige. Inte ens under de svåraste förhållanden som ekonomisk konjunkturnedgång som på 30-talet med åtföljande massarbetslöshet som följd. Bereds plats för nazismen här är den av det strukturella slaget, en situation som kan uppstå av allmän rotlöshet till följd av stora folkomflyttningar, något som kan bli konsekvensen av oreglerad invandring. Det här är ett perspektiv som lyser med sin totala frånvaro i debatten. Istället lämnas utrymme åt diverse isolerade opinionsbildare med nazistspöket som lockbete. Som senast för någon dag sedan i TV4 där någon historiker fick lägga ut texten om "socialt marginaliserade [svenska] män". Som om hela landet skulle inbegripa osynliga breivikare vars personliga politiska program vore i stånd att explodera när som helst. Tyvärr måste jag nog säga att dessa forskare som dyker upp med ojämna mellanrum med sina narrspeglar utgör en större fara för ett totalitärt maktövertagande i Sverige än utanförskapsindivider. Ska en kamp föras kan inte den egna skuggan vara den främsta motståndaren. Efterlyses således: empirisk forskning som gör slut på de överblivna föreställningarna om den nazistiska faran i landet. De som vill analysera sina bakgrundsförhållanden gör lämpligast i att utföra dessa på hemmaplan.

Trofim Lysenko på besök i Umeå - igen

En företrädare för ett rätt nytt forskningsämne, benämnt epigenetik, hävdar med några andra i en studie att livsstil påverkar över generationerna. I vanlig ordning när det handlar om allra senaste forskningsrön, krävs det en del egen forskning och förmåga till överblick av mottagaren av resultaten, för att kunna avgöra bärkraften i dessa. Forskaren som citeras i en DN-artikel har tidigare varit verksam vid Umeå Universitet. Tidigare här på bloggen har jag skrivit om forskare i Umeå som hävdar att bland annat hälsan hos personer i sextonårsåldern sätter avtryck i hur dessa lyckas senare i livet. Christer Malm, också verksam i Umeå och en gång tiden mycket duktig löpare, menar sig ihop med sitt forskarlag kunna spåra dopningspreparat i kroppen långt bak i tiden. Ja det går väl att diskutera spektakulära inslag på det vetenskapliga området som vore det fråga om allmänna kuriositeter, men när de börjar gå i en riktning och dessutom härröra från ett och samma lärosäte måste en klocka ringa. Har självaste Trofim Lysenko visat sig i staden vid Kvarken? Ni vet Stalins favoritforskare som menade att förvärvade egenskaper kunde gå i arv. Eller har den gammaltestamentliga tesen om att ärva fädernas gärningar intill sjunde led dragits ut ur de västerbottniska kapellen och klätts ut på akademin? Jag lutar åt den sistnämnda förklaringen.

Tankar ett supervalår

Det drar ihop sig till två val snart för svenskarna. Först till Europaparlamentet, sedan i höst till riksdagen. Som opinionen svänger i landet så har vi av allt att döma att se fram mot en situation i riksdagen som knappast har sitt like sedan allmänna rösträttens införande. Om Sverigedemokraterna lyckas med sin ambition att dra till sig "konservativa socialdemokrater", kommer det inte ens att gå att konstruera en stor majoritetskoalition av socialdemokraterna och moderaterna. Ett möjligt och kanske även i viss mån lämpligt scenario som jag skisserat på tidigare. Kriget om mitten handlar mer om vem som ska ta plats i kanslihuset än om ideologiska skiljaktigheter. Och i ett läge där det politiska arbetet bör inriktas på att lösa för landet allvarliga problem blir bråk och kiv i samband med en valrörelse bara löjliga, särskilt mot bakgrund av att det tunga artilleriet läggs ned dagen efter valdagen. Men nu ser det ut som om Sverigedemokraterna sätter stopp för en koalition av "tysk" modell, genom att inrikta sig på S-sympatisörer. Fredrik Reinfeldt har satt sin heder i pant att inte ta i SD ens med tång. Skulle det visa sig att Alliansen inte blir större än det som ska föreställa ett rödgrönt block, är min gissning Reinfeldt aviserar sin avgång redan på valkvällen. Frågan blir då om hans efterträdare har en mer konciliant inställning till SD, och efterfrågar deras stöd utan regeringstaburetter i utbyte? Jag tror det kan bli så. Och modellen kan inspireras med exempel från Norge. I så fall lär någon eller några från de övriga regeringspartierna lämna regeringen, och dessa kan i sin tur bilda en nytt block med MP, ett blågrönt block. Backar Socialdemokraterna igen lär diskussionen om ledaren ta fart igen, och återigen visa på att partiet är detroniserat som ledande politisk kraft i Sverige. Det enda som är säkert är att den 22 september kommer den bäste förhandlaren bland partiledarna att påbörja sin vandring mot statsministerposten.

En maktens narr har talat

Gårdagens stora debattämne var lanseringen av betänkandet om kommunaliseringen av skolan. Regeringens utredare har varit pensionerade statsvetarprofessorn Leif Lewin. När utredningar av det här slaget tillsätts brukar det heta att uppdragsgivaren ställer frågor, under det att uppdragstagaren försöker ge svaren. Men i det här fallet liknar slutsatserna mera en föreställning, med föga inslag av argument för eller mot det ena eller det andra eller ens några konkreta råd. Ett smörgåsbord av argument serverade till beslutsfattarna har nämnts som en passande beskrivning på projektet. Gränsdragningar angående kompetenser och redan kända konstateranden verkar känneteckna betänkandet om man ska utgå från Lewins artikel i DN. Genom åren har Lewin gjort sig känd som följsam mot makten på så vis att han ofta intagit hovnarrens roll i förhållande till denna. Vem minns inte hans utspel inför EMU-omröstningen 2003 då han deklarerade att han skulle rösta nej. Som om detta skulle göra honom till mannen på gatan istället för innehavare av den ärevördiga professuren i vältalighet och statskunskap vid Uppsala Universitet. I lördags pekade Per-Arne Andersson från Sveriges kommuner och landsting på brister i utredningen och framhävde särskilt personliga åsikter och subjektivt urval som en belastning. För de allra flesta som utgår från sin egen självtillräcklighet kommer inga regeringsutredninguppdrag ifråga. Här har dock gjorts ett undantag.

Bakslag för minister med sunkiga idéer

Amnesty International meddelar att man avser verka mot kriminalisering av aktiviter som bland annat den svenska sexköpslagen förbjuder. Maria Arnholm, folkpartist och jämställdhetsminister, är förvånad och fler med henne. Arnholm har hyllats som minister som efterträdare till Nyamko Sabuni, vilken av Dagens Nyheters ledarredaktion ansågs ha ett tomt bord på sitt ministerrum. Jag har inte sett skiftet av minister som något positivt. Saknade Sabuni arbetsuppgifter så har Arnholm fyllt dessa med dammigt material. Vad jag menar är att den politik Arnholm står för är av det mera sunkiga slaget. Vad som var progressiv politik 1975 är det nödvändigtvis inte idag nästan 40 år senare. Hur familjerna vill beskattas eller sköta sitt inre arbete i form av föräldraförsäkring har jag svårt att se som något som motverkar eller bestraffar jämställdhet eller kvinnor. Eller att "fri abort" med den nivå av jämställdhet vi nått idag i Sverige skulle vara något självklart. Kanske behövs det mer elaka politiker som lyckas få gehör för sina förslag på grund av sin personlighet. Men då vore det också önskvärt med idéer som ligger mera i tiden. Sverige uppfattas av en del som världens modernaste land; mera troligt är emellertid av vi håller på att hamna vid sidan av utvecklingen när det handlar om att angripa samhällsproblem. Åtminstone i beaktande av hur våra grannländer ser på oss. Det går heller inte att komma ifrån av svensk politik skapar rätt mycket problem. Möjligen ligger däri förklaringen till det överdrivna antalet poster för förtroendevalda i landet.

Skulle han inte sluta del 1

Tidigare har jag fäst uppmärksamheten på att Karl-Gösta Bergström från Ryssbält skulle lägga ned sin karriär som journalist. Av beslutet märks emellertid ej mycket. KGB fortsätter att dyka upp i twittersammanhang, som moderator av debatter eller i sin invanda roll som intervjuvare bland annat. Man får förmoda att jobbskatteavdragets kraftiga storlek för 65-plussare i någon mån inverkar på dessa självvalda verksamheter. Frågan bör dock ställas (inte minst till regeringen) om syftet med skattelättnader för de halvpensionerade var att de skulle utgöra en belastning för andra yrkeskunniga. K-G Bergström gör gott i att avveckla sina engagement i offentligheten.

Annas oändliga äventyr

Anna Odell har firat triumfer under senhösten med sin film om en återträff med sin gamla klass. Och det är väl bara att gratulera. Hon fortsätter i denna längs den väg hon började att följa i sitt konstprojekt om maktstrukturer inom vården. Den källa hon öser ur är närmast bottenlös. Överallt i miljöer där två eller fler människor förekommer har det en tendens att uppstå hierarkier. Vanligare är dock att de reproduceras inom vården eller skolan. Kanske som en konsekvens av den asyl-liknande karaktär dessa institutioner har. I en illa fungerande organisation drabbas därför enskilda individer extra hårt. Mobbning inträder. Det är svårt att sia om hur långt Anna Odell kan nå med sin dramatik, kanske kan hon rentav vara en ny Lars Norén i vardande. Det är lite tyst inom den genre Norén använt sig ifråga om mänsklighetens avigsidor, efterföljare av dignitet lyser med sin frånvaro. Låt oss hoppas på mer i den här konstarten i framtiden.

Folkhälsofanatiker i farten

Några läkare inom Norrbottens läns landsting är rejält uppretade över att de tvingas ställa frågor kring allmänt hälsotillstånd till sina patienter. Med all rätt hävdar de att resurser måste tas från de som är sjuka och att hälsoenkäterna endast tjänar friska som vill ha bekräftelse på sitt sunda leverne. Återigen visar folkhälsoideologin - för det är den som ligger bakom - sin problematiska karaktär. Folkhälsa tillämpad på detta vis tjänar varken patienterna eller vårdutförarna, frågan är istället om den är rentav skadlig. Därtill kommer den totalitära inramning som hänger samman med alla personer som ska kartläggas. Att det ska vara så svårt att överlämna till individen ansvaret för sin hälsa och sitt eget välbefinnande är svårt att förstå. Norrbottens läns landsting har två extra överflödiga råd vid sidan av de två ordinarie, varav ett är så kallat folkhälsoråd. Det går med utgångspunkt i detta att spekulera i hur politiken än en gång ställt till det.

Bristande juridisk kompetens i Nordsverige?

Två domstolsutslag vid förvaltningsrätten och tingsrätten i Luleå respektive Umeå har väckt uppmärksamhet de senaste månaderna. I det första fallet, gällande beslutet att datoranvändare ska betala TV-avgift, kommer målet att gå vidare till kammarrätten och är ännu inte avgjort. I det andra har det gått vidare till hovrätten och delvis avgjorts där men för den skull knappast gjort tingsrättens utslag mycket klarare. Såväl tingsrätt som hovrätten för övre Norrland är belägen i Umeå. Rörande fallet med TV-avgifterna så är kammarrätten i Sundsvall nästa instans. Det ska bli intressant att se hur långt detta ärende kommer att drivas och hur juridiken ställer sig till en fråga som inte politiken lyckats lösa, trots att en utredning föreslog att TV-avgiften ska ersättas av en skatt istället för nuvarande system.

Småpartiernas dilemma

I Svenska Dagbladet skrivs uppskattande om centerns senaste förslag till ny företagar- och jobbpolitik, något som partiet inom ramen för Allianssamarbetet knappast lär få gehör för. Moderaterna har hittills inte velat stöta sig med fackföreningsrörelsen och lär inte heller framgent göra det. Centern vill ha bättre villkor för företagande och utveckla verksamheterna i övergången mellan olika jobb. Det är nog många som är inne på samma linje som centern i de här frågorna, men i likhet med de andra partierna med omkring fem procent i väljarstöd så lockar de inte fler sympatisörer för det. KD inom vård- och omsorg, FP inom skolan och den högre utbildningen och V ifråga om vinster i välfärden är exempel på politikområden där respektive partis ideologiska program har en klar folkmajoritet bakom sig. Ändå uteblir stödet i opinionen. Ifråga om centern handlar det kanske också om att partiet har problem med populariteten hos sina företrädare. Att ledaren själv inte har många dagar ute i produktionen och samtidigt vill öka lönediskrimineringen är ingen säljande politik. Likaså att partiet knutit till sig en avregleringsivrare som ekonomisk-politisk talesperson är heller inte något som ligger särskilt rätt i tiden. Utgången av valet i Norge utgör möjligen en fingervisning om hur det kommer att gå i Sverige nästa år.