Ett lyckat utbyte

Igår var jag på min första teaterföreställning på flera år. Norrbottensteatern har spelat Vem är rädd för Virginia Wolf under våren, av Edvard Albee. Pjäsen var ett relationsdrama i Strindbergs anda, och sägs ha inspirerat Lars Norén till sina uppsättningar.

I rollen som den lätt hunsade och frustrerade George sågs teaterchefen själv, Erik Kiviniemi bördig från slagfältsorten Oravais i landskapet Österbotten. Kiviniemi är även känd från TV:s långkörare Rederiet och han är med i Jehovas Vittnen. Det sistnämnda utan att påverka honom i hans yrkesutövning är den officiella skrivningen. Detta låter jag vara osagt men i alla fall har han sannolikt bidragit till att rycka upp Norrbottensteatern under sina år som chef. Ett uttalande jag läste idag av honom att teaterbranschen är rätt flummig och därför behöver struktur måste anses vara rätt otypiskt för teaterchefers sätt att tänka och uttrycka sig.

Nu återvänder Erik Kiviniemi till Vasa med nya erfarenheter i bagaget. Jag har läst någonstans att han är en god löpare även om jag inte hittat några resultat av honom. Helt klart är det här en bottnakarl och givetvis hoppas vi på fler utbyten av det här slaget över Bottenviken.

Ännu en psyksjuk misstänkt

Såg just slutet av "Debatt" som bland annat handlade om brott och straff, men också hur kriminalvården snarare bryter ned intagna och gör dem omöjliga att fungera ute i samhället efter avtjänat straff. Samma ämne behandlades i Uppdrag Granskning igår. Jag tillhör dem som tror att straff kan göra människor bättre om fängelsetiden ägnas åt vettig rehabilitering i form av meningsfullt arbete. Individualprevention är ju också det ena motivet till varför fängelser används enligt vedertagen straffrätt.

Det är intressant att de att straffdömda idag väljer att träda fram offentligt. Detsamma gäller en annan grupp i samhället, de psykiskt sjuka som ju är också offer för disciplinering och kontroll inom de vårdformer som tillämpas på dem. Samtidigt används beteckningen psyksjuk på ett ganska godtyckligt sätt i syfte att "lyfta ut" besvärliga fall från brottsutredningar, senast idag i det mycket omskrivna så kallade Rödebyfallet.

I takt med att alltfler samhällsgrupper "kommer ut" med sina problem och sin läggning hyser jag goda förhoppningar om att det kanske i en framtid inte längre går att stämpla avvikare och behandla dem så illa som skett i nästa alla tider. Det handlar inte främst om att vi ska ta lätt på brottslighet, utan om att det egna ansvaret ska ligga till grund för utförda handlingar.

Triangulering av sossarna som kommer att gå hem?

Det är rätt trångt i den politiska mitten för närvarande. Det har det varit sedan triangulering började tillämpas i Sverige av moderaterna för några år sedan. Efter Mona Sahlins tillträde som partiledare har socialdemokraterna också försökt göra inbrytningar i mittfältet, med mindre framgångar. Skälet till dessa misslyckanden är att moderaterna verkligen lyckats etablera sig där, bland annat genom att ta över traditionella socialdemokratiska kärnfrågor.

Som jag noterade häromdagen så kan en viss darrighet iakttas hos det parti som bestämmer på näringsdepartementet. Regelkrånglet ska minska men än så länge händer det lite på området. Det har tror jag sossarna har tagit fasta på när de lanserar en egen politik för att öka företagandet. Visserligen mindre inriktad på skattelättnader än regeringen tänkt sig, men samtidigt smidigare för de som vill ta steget från löntagare till att starta eget. Alla föds inte till företagare men alla kan bli det tycks strategin bakom s-förslagen vara.

Det talas mycket om hur krångligt det är att vara entreprenör i Sverige idag. Samtidigt är det ju också så att yrkeskategorin företagare kan vara ganska kverulant; inte sällan riktas gnället mot skatter och regler, men mindre mot de fördelar systemet ger dem. Men det är klart, mycket kan ändras till det bättre om entreprenörskapet kringgärdades av mindre byråkrati. Dessutom skulle det skapa konkurrens på mera lika villkor.

En brist i regeringspolitiken är således inte bara att det går trögt att utföra de omsnackade visionerna, utan också att den är alltför inriktad på de som redan är företagare. En konsekvens av detta kan bli att socialdemokraterna lyckas med en inbrytning i mitten genom att appelera till de som vill förverkliga sina idéer istället för att göra som föregående generationen gjort.

Maud Olofssons ödesstund närmar sig

Inför valet 2006 profilerade sig centern hårt som småföretagarnas parti och kanske också som det mest liberala partiet. Partiledarens tal om ivriga bävrar var något som fler tog till sig än motade bort. Mycket på grund av detta blev centern det parti som fick förestå näringsdepartementet efter valsegern för alliansen.

Efter det att regeringsuppdraget vidtog har det gått tyngre för centern. Det har talats om mera snack än verkstad från Maud Olofssons sida och några tidigare åtgärder i syfte att underlätta näringsverksamhet kapades från företagarhåll.

Det är något över Maud Olofsson som påminner om en av hennes företrädare, nämligen Torbjörn Fälldin. Också denne gick ut alldeles för hårt i en enda fråga före valet, vilket tog på honom såväl politiskt som psykiskt och fysiskt under de år han hade regeringsansvar. Fälldin blev i regeringsställning svagare än vad han egentligen var på grund av upphängningen på kärnkraften.

Nu på tisdag ska det komma enklare regler för företag, men såvitt jag kan se rör det inte om att lägga fram konkreta förslag. Istället handlar det om att ett "regelråd" ska granska förslag som myndigheter, departement och enskilda bidragit med. Det hela har något "fälldinskt" över sig, dvs. att vinna tid. Dessutom är regelrådet en konstitutionellt knepig konstruktion som Göran Pettersson (m) skriver på sin blogg.

Kan inte Maud Olofsson visa handlingskraft i småföretagarfrågorna ganska snart misstänker jag att hennes tid som politiker håller på att rinna ut. Hon kan visserligen få sitta kvar som minister och partiledare mandatperioden ut, men sedan är det slut om inget börjar hända snarast.

Det finns många exempel på statsråd som inte fått gjort så mycket i maktställning, men Maud Olofssons öde kan bli att hon på ett amatörmässigt sätt profilerade sig som småföretagarnas vän utan att kunna vara det. Jag befarar att hon inte kommer att klara av uppgiften på egen hand, utan måste få hjälp från finans- och/eller justitiedepartementet.

Mugabes sista strid?

Efter utgången av såväl parlaments- som presidentvalet i Zimbabwe ser det ut som om Robert Mugabes dagar vid makten är räknade. Frågan är bara om han kommer att släppa ifrån sig den frivilligt.

Det har varit oroande att höra hur Mugabe tidigare resonerat om sina jordockupationer med hänvisning till att han bara vill rädda landet från britterna och de vita farmarna som dess fiender. Ord som onekligen för tankarna i en viss ideologisk riktning.

Maria Stevens som fick sin make dödad av Mugabes krigsveteraner 2000 är bekymrad över tystnaden från landets härskare. Ju längre tystnad, desto värre säger hon. Enligt Maria Stevens är den till för att skapa osäkerhet och göra folk nervösa så att militär och polis ska få en anledning att ingripa. Vitas farmer har också attackerats igen nyligen.

Om det här är Mugabes sista strid går inte med säkerhet att säga. Särskilt lång tid som Zimbabwes ledare lär i varje fall inte återstå för honom. Karln är vid det här laget rätt gammal och det parti han leder hotas av implosion när han träder tillbaka av naturlig eller annan anledning. Det bästa vore därför om han fick gå nu och sluta den politiska karrären som en loser.

Angående inkomster och förmögenheter

De båda tidningsdrakarna i Norrbotten slår idag upp med uppgifter om inkomster och förmögenheter hos topparna inom diverse verksamhetsområden och kommuner. Som vanligt när det gäller ämnen som är något svåra att ta sig an så innehåller artiklarna lite av analys, mera av konstateranden som det ska vara upp till läsarna att ta ställning till. Döm själv, som det hette på 90-talet.

Det här med att granska löner och inkomster är en lite sur sysselsättning. Den som ägnar sig åt dylikt kan lätt få en avundsjukestämpel på sig. Ändå kan jag inte hålla mig från några kommentarer. Jag noterar till exempel att den som tjänar näst mest i Luleå heter Rolf Tomas Lejon (när han gick på gymnasiet hette han Sundström i efternamn). Närmare tre miljoner har denne bankman och "socialdemokrat" dragit ihop under 2006. Sedan har vi "rabulisten" och läkaren Anders Mansten som hade högst inkomst i Kalix. Man kan fråga sig hur denne kunnat ta in så mycket som ägnar så mycket tid åt skriva debattartiklar, ja i praktiken använder lokaltidningarnas insändarsidor som sin blogg. Jag gissar att en del, men inte hela, förklaringen till att Mansten höstat in så mycket som 2.7 miljoner har att göra med det han fick när landstinget löste ut honom från sin tjänst där.

Mikael Renberg är näst rikast i Norrbotten efter Åse Anjou. Näringslivsfolket ligger överlag högt i fråga om inkomster och förmögenheter men är när det gäller inkomster från anslagsberoende verksamheter finns exempel på oförtjänt höga löner. Som till exempel Sture Bergman, f.d. ansvarig utgivare på Norrbottens-Kuriren, som inte lyckades bryta tidningens kräftgång vad beträffar dåliga upplagesiffror utan att hänvisa till unika besök till webbupplagan. Den sanning som säger att de som lyckas bäst inom offentligt finansierade verksamheter är de mest misslyckade står sig således, något som också stämmer mest in på den som deklarerade den högsta inkomsten i länet. Över fem miljoner tjänade Anders Sundström under 2006. Om hans meritlista behöver icke mycket mera ordas. I övrigt hänvisar jag till en kommande artikel på min hemsida i detta ämne, "De giriga uppkomlingarna".

Bojkotta Ehnboms lotteri

Något som kanske inte är så känt är att material inskickade till tidningsredaktioner ibland kan användas på ett sätt som de som skickat in det inte från början hade tänkt sig. Särskilt har detta aktualiserats sedan var och en kunnat bli sin egen yrkesfotograf i och med utvecklingen av digital- och mobilkameror.

I en så kallad enspaltare efterlyser lokaltidningsredaktören i Luleå bilder till sin tidning. Bilder som ska belönas efter bedömning. Ni som eventuellt kommer att gå på detta eller redan gjort det kan känna er lurade. Istället för att skicka in era alster ska ni ta betalt för dem. Låt er med andra ord inte luras. Detsamma gäller alla ni duktiga skribenter som skriver inlägg och kommentarer på artiklar. Begär någon krona för det ni skickar in.

Han som sa det var det

När Bo Södersten fick en efterträdare som riksakademikerpatriarken omkring så där 1994, skedde det ungefär samtidigt som det svenska debattklimatet gick från att ha varit ansvarsorienterat till att bli offer- och gärningsmannaorienterat. Den här perioden sträckte sig ungefär tio år framåt i tiden. Av en händelse från genombrottet för Internet till bloggarnas intåg i landet.

Bo Rothstein, statsvetarprofessor, ondgör sig på Brännpunkt över de forskare som protesterar mot Forum för levande historias satsning på upplysning om kommunismens brott. Skälet är att dessa är inkonsekventa eftersom de inte hängt på hans polemik mot politiserad forskning.

Frågan är då om Rothstein själv utifrån sin upphöjda position som innehavare av "August Röhss professur i statsvetenskap" har någon som helst skuld i det hela. Det är lätt att inte tro att så är fallet. Jag är dock av en annan uppfattning efter att ha läst de böcker som förde honom fram till professuren. Till exempel Vad bör staten göra?, som på bästa Astrid Lindgren-vis framställer den svenska välfärdsmodellen som den bästa att leva i. Han som sa det var det.

Presstöd under attack

Enligt ett regeringsförslag som nu går ut på remiss ska driftsstödet till de svenska dagstidningarna förändras. Förlorare på det blir storstadstidningar som Svenska Dagbladet och Skånska Dagbladet, något som fått Svenskans ledarskribent PJ Anders Linder att muttra över ett annalkande hot från ett monopol på dagstidningsmarknaden i huvudstaden (läs DN).

Som vanligt är det intressantare att fundera över vad Linder inte skriver än vad han skriver. Med resursstarka Schibsted som ägare lär nog Svenskan överleva decimeringen av presstödet. Det lär heller inte finnas någon framtid i att återgå till rollen som ständigt missförstådd för Stockholms näst största morgontidning.

Vinnare på regeringsförslaget är dagstidningarna i "landsorten" som får ett ökat stöd. Jag hade gärna velat veta vad PJ tycker om det eftersom dessa inte har någon miljardkoncern i ryggen.

Företag i kuvös

Under visst buller och bång invigdes i veckan företagskuvösen ute på Porsön utanför Luleå. Den är belägen i det så kallade skrynkelhuset i samma område. Dessvärre är denna byggnad inte förknippad med några större succér i företagsekonomiskt hänseende.

Den här gången är det tänkt att företagen ska växa likt plantor i växthus, skyddade från omvärlden. Därav också namnet på satsningen "incubator". Verksamhetens upplägg är emellertid inte särskilt originellt. Vi känner till liknande sedan tidigare. Potentiella entreprenörer ska vara kunder istället för säljare. Företagskuvösen ska ta hand om dessa och hjälpa dem med kontakter och finansiering, kartläggning av marknaden samt "coachning". Om sökanden anses lämplig som företagare vill säga.

Det är nästan lite skrämmande att läsa vad som står på företagskuvösens hemsida. Tankarna far lätt iväg till Idol-juryns mobbning och den gamla disciplinskolan. "Aurorum Business Lab kräver att man är engagerad!", är kravet som ställs på disciplerna. Som om det vore någonting som måste talas om för en som vill ägna sig åt eget entreprenörskap.

Jag skulle kunna skriva "skrota hela projektet bums" eller något i den stilen eftersom jag bara på finansiärerna och namnen på de inblandade ser att det inte handlar om några aktörer med erfarenhet av genuint entreprenörskap. En fråga till dessa om de överhuvudtaget känner någon som driver verksamhet och klarar av att leva på detta skulle förmodligen ge de mest genanta svar. Bara en sådan sak som att tala om att lägga ett företag i kuvös precis som om idén med det vore sjuk skvallrar om vad det hela egentligen handlar om: ett vårdåtagande i syfte att skapa ett behov genom att ta ifrån individen initiativkraften.

P.S. Bland minglarna på invigningen syntes en bankansvarig som när jag gick på gymnasiet sprang runt och bedrev socialistisk agitation på skolan. Hans pappa var då rektor där, också en storsosse. Ridå.

Ensidigt i lokalmedierna om Styrmans nätavgifter

Att Ekfors Kraft och dess VD under en längre tid haft problem med myndigheter är väl ingen större hemlighet. Nu har han också fått problem med medierna. Nyligen blev det klart att Styrmans höjning av nätavgifterna för år 2000 är olagliga. I lokalmedierna, såväl i pappers- som etermedier, framställdes det hela dock utifrån kundernas perspektiv som nu ska få igen pengar, precis som om det handlade om någon tidig form av skatteåterbäring. Att domen mot Styrman bygger på ett beslut eller en rekommendation av en myndighet med det något krångliga namnet Energimarknadsinspektionen gör att den kan få svårt att vinna laga kraft.

Det här är ännu ett exempel på journalistik som inte går ut i verkligheten eller försöker sätta sig in i faktiska förhållanden. Kanske finns inte alls kompetensen för ett sådant uppdrag. I en av lokaltidningarna delas varje år ut ett företagarpris. Förra året gick detta till en rätt anonym före detta flygvärdinna och VD för ett piteföretag. I år gick priset till en företagare som bland annat ska ha vunnit framgång genom att bygga i trä. Det luktar således lång väg av politisk korrekthet av dessa utmärkelser. Detta sammantaget med lokalmedias version av hur det förhåller sig med Styrmans nätavgifter gör att Norrbotten fortsätter att vara företagarnas skräck att hålla till i.

Förnyat samarbete över kanalen

Sedan tågförbindelsen under Engelska kanalen invigdes har det varit dåligt med större samarbetsprojekt mellan Frankrike och Storbritannien. Eurostar har dessutom haft ekonomiska problem. Att få lönsamhet i undervattensbanan visade sig vara svårare än tänkt.

När president Sarkozy besöker Storbritannien lär försvarsfrågorna stå i fokus. Frankrike driver på hårt för ett europeiskt försvar, och förhoppningen är väl att försöka blidka britterna som är mer återhållsamma i denna fråga. Länderna väntas också göra ett gemensamt utspel om hur internationella institutioner som Världsbanken och IMF ska arbeta framgent.

Utgången av statsbesöket kommer att bli intressant, inte minst mot bakgrund av det råkurr som uppstod mellan de anglosaxiska stormakterna USA och Storbritannien kontra kontinentala stater som Frankrike och Tyskland i samband med Irak-invasionen. För närvarande är relationerna mellan den franske presidenten och Angela Merkel frostiga. Kan det vara så att Frankrike är på väg att återta en ledarroll i europeisk politik?

Skum utmärkelse

Idag noterar jag lite senkommet att Norrbottens-Kurirens kulturredaktör har fått Norrbottensakademiens Skum-pris. Det är fritt för tolkningar vad detta är även om det förmodligen har att göra med en samisk konstnär.

Bottnakarlen gratulerar givetvis i efterhand till utmärkelsen eftersom den gått till en rätt suspekt person. Nu är det bara att hoppas att det inte går inflation i belöningar dylikt slag så att staketet mot omvärlden blir ännu högre.

Tyst om norrbottensjournalisternas självvärdering

I en annons lite desperat inkastad före ett planerat möte ställer Publicistklubbens sektion i Norrbotten några frågor. Att såväl toleransnivån som öppenheten i regionen vad beträffar åsiktsutbytet för närvarande är rekordlåg torde det inte råda några tvivel om. Inte heller kan det väl påstås att kompetensen hos de som ska vara mediatorer mellan folk och makthavare är särskilt hög. Var det därför pressombudsmannen kom eller var inbjuden till mötet?

Det var i tisdags ovanstående skulle ha skett. Ingenting om mötet har dock stått att läsa i tidningarna. Kanske är man på redaktionerna mer upptagna med vad som verkar vara deras nya policy, dvs. underhållning och politisk korrekthet. Under sådana arbetsförhållanden frodas inga rebeller eller fritänkare.

Tystnad kan ibland vara talande sägs det. Ändå hade det varit intressant att får höra åtminstone något från vad som framkom på mötet i Kulturens Hus. Till exempel om journalistkåren i Norrbotten dras med liknande problem som inom andra yrkesgrupper i regionen, läs att det är samma folk som kommer till tals eller märks hela tiden.

Intressant om bibliometri

En sanning som blir mer och mer uppenbar är att det råder ett stort gap mellan påstådd kvalité inom svensk forskning och hur den egentligen står sig internationellt. Det är inte det lättaste att mäta standarden på vad universitetens institutioner producerar. Därför litar många till den självdefinierade kvalitén på forskningen, som inte sällan befinner sig på långt avstånd från korrekt beskrivning av verkliga förhållanden.

I ett nummer av Statsvetenskaplig Tidskrift görs ett försök att belysa tillståndet inom svensk statsvetenskap med hjälp av bibliometri. För ändamålet används databaser som säger något om hur ofta olika forskare förekommer i olika tidskrifter eller citeras av andra. Även monografiproduktion används som kvalitetsmått.

Analysen säger en del intressant men något som frapperar är hur få högskolor och forskare dominerar. Samtidigt ger fraktioner, dvs. uppsatser uppdelade på flera skribenter uttryck för att vissa forskare kanske inte är så framträdande. Viktigaste slutsatsen är ändå att svenska statsvetare står sig dåligt internationellt. Av vad som kommer fram är det slående hur sant påståendet är, att svensk statsvetenskap kännetecknas av provinsialism och självtillräcklighet.

Mona har börjat tala

En beprövad taktik bland politiker på riksplanet från Norrbotten har under många år varit att tiga och låta borgerliga politiker ta smällarna för åsikter de inte själva vågat eller kunnat bemöta. År efter år har det varit så undantaget perioder då någon boss eller pamp varit i stånd att tala för hela den socialdemokratiska menigheten.

Något liknande har Mona Sahlin ägnat sig åt sedan hon blev partiledare. Hon har kunnat göra detta på grund av att regeringen fått jobba i motvind med impopulära åtgärder som inte gett vidare bra utdelning. Men nu har det gått dithän att regeringen inhöstat en del framgångar. Att tiga går därför inte längre och Mona har börjat tala.

Tidigare var socialdemokraterna ute och lanserade en skolpolitik som låg ganska nära folkpartiets. Betyg tidigt är inte så dåligt som tidigare hävdats. Någon mitteninbrytning kommer emellertid inte detta utspel att leda till. Folkpartiet kommer att fortsätta dominera skolpolitiken. Mer intressant är då partiets nylanserade linje ifråga om invandringen. Socialdemokraterna vill nämligen tvångsplacera invandrare i landets kommuner i syfte att åstadkomma någon sorts befolkningsutjämning. Ställ detta förslag mot regeringens policy som ställer krav på invandrare och deras anhöriga att de ska ha försörjningen ordnad innan de kommer i hit och vi har en valfråga på gång.

I fortsättningen måste socialdemokraterna fortsätta att komma med alternativ om de alls ska ha en chans att återvinna regeringsmakten 2010. Skyttegravstaktik av norrbottniskt slag kommer inte att vinna gehör i längden. En argumenterande socialdemokrati är en absolut nödvändighet för vitaliteten i det politiska klimatet i landet.

Är Mansten galen?

Landstingsrådet i Norrbotten heter Kent Ögren. Som en sista utväg i att hantera sin organisations främste kritiker, har han åsatt denne en psykiatrisk diagnos. Dylika sätt att argumentera på är alltid uttryck för desperation, men säger också något om hur det står till med demokratin och öppenheten inom Norrbottens läns landsting.

Jag har tidigare skrivit om dessa och jämfört med hur det är/var i Vitryssland respektive Sovjetunionen. Hade Norrbotten varit en stat hade förmodligen Anders Mansten placerats i fängelse eller på en psykiatrisk vårdavdelning som obekväm eller svårhanterlig.

Anders Mansten är en dissident i det ganska slutna och intoleranta debattklimat som råder i Norrbotten. Den skenbart enklaste vägen att tysta honom är därför att förklara honom för galen. Dessvärre är det alldeles för få bland norrbottningarna som inser det allvarliga i utvecklingen, och de som kommer utifrån och först reagerar på tillståndet här brukar resignera med tiden och börja göra de flesta andra, dvs. knyta näven i byxfickan, svära i fikarummet men i valen rösta som de alltid gjort. Med sådana att sätt att vädra sitt missnöje åstadkoms aldrig några förändringar.

Ögren och en partikamrat till honom är starkt drivande i att ett storlandsting ska bildas av ett utökat övre Norrland. Bara det faktum att han är inblandad i processen säger något om graden av seriositet som ska läggas in i projektet. Bortsett från detta behövs inte någon onödig mellannivå mellan kommun och stat i den svenska samhällsorganisationen. Hur många skulle blir förklarade för galna i sådana eventuella verksamheter för inkompetenta demokrater?

Efter hockeyn

Idag ska det avgöras om Luleå Hockey slipper undan kvalserien. Säsongen har varit motig för laget, och måste man kvala bryts en 24-årig tradition, eftersom slutspel nästan blivit en vana under många år nu.

Orsakerna till Luleås kräftgång är flera, och en av dem var på tapeten redan tidigt: Obol-affären. Det är oklart huruvida föreningen inte hängt med i värvningarna på grund av denna. En annan förklaring tar fasta på det faktum att Luleå gått från att vara en utpräglad arbetarstad till en stad med tonvikt på anställda inom tjänsteproduktion. Av detta kan följa att intresset för mera individuellt idrottsutövande ökar.

Detta beklagar jag inte. Om dessutom skidåkningen kan ta utövare från den av många sörlänningar noterade benägenheten hos norrlänningar att köra skoter så är jag dessutom säker på att det allmänna hälsoläget kommer att förbättras. Men i alla fall: hockey är på tillbakagång på ett eller annat sätt hos befolkningen i stan. Sist jag var på en match - i december - noterade jag att många som var där förmodligen kom utifrån på ett eller annat sätt. Och frånsett ungdomarna stod företagsbiljetterna för en stor del av publikantalet.

Det får inte sluta i att Luleå Hockey blir ett regalskeppet Vasa som måste tätas och underhållas till varje pris i syfte att marknadsföra kommunen, regionen eller något dylikt. Det finns ett liv efter Luleå Hockey även om de åker ur eliten, och framför finns det andra idrotter som kan sätta orten på världskartan.

Tsardömet

Många har väl säkert missat att det varit presidentval i Ryssland. Anledningen till detta är att det inte handlat om något val, utan om bekräftelse av politiken under Putins mandatperiod. Ryssarna har fått uppleva hög tillväxt under några år, folkflertalet har fått det bättre än under Jeltsins"lilla oreda", låt vara att de klassiska kännemärkena på rysk inkomstfördelning består: en stor andel av befolkningen har det lika dåligt medan en liten del har det mycket, mycket väl ställt. Någon egentlig medelklass att tala om finns inte i landet.

Nye presidenten är Putins man på posten som tros bli marionett när den gamle presidenten blir premiärminister. Det intressanta att se blir hur folk kommer att se på regeringen i Ryssland när det kommer en konjunkturnedgång, eftersom det sannolika är att succén med ekonomin är det som burit upp den tills nu. För det är ju en gång så: när det går bra för ekonomin i ett land så sitter de styrande för tillfället i regel säkert, eller i alla fall gör de det när det går mycket bra som i fallet med Ryssland. När fallet kommer är det inte osannolikt att Putins regim kommer att störtas från makten.

Att välja bostadsort

En sanning som mer och mer stampats in på senare år är att förutsättningen för att få folk att stanna kvar eller att bo på en viss ort eller i en viss region, är att det inte i första hand ska finnas jobb där. Nej, det första samhällsplanerarna ska tänka på att där finns ett ordentligt och varierat utbud av kultur, bostäder, kommunikationer, service och dylikt. Numera är vi ganska bortskämda med sådant i den övre delen av Norrland i väntan på Norrbotniabanans förverkligande.

Något som talar emot tesen att regionpolitiken bör ta fasta på drägliga förhållanden är att regioner i allmänhet och Norrbotten med dess kommuner i synnerhet tappar befolkning trots påstådd högkonjunktur och stora satsningar bland annat på kultur och bostäder. Att folk väljer att bo på annat håll, företrädesvis då i Stockholms stad eller i dess kranskommuner, som ökar sin befolkning, måste alltså ha andra orsaker.

Landsbygden, om man vill man vill använda denna term, är riktigt illa ute. Inte minst många inlandskommuner håller på att dö sotdöden. Efter gymnasiet sticker ungdomarna därifrån i stort antal och få återvänder. Framtidstron är mer eller mindre bortblåst hos de som överväger att stanna. Inflyttningen är av förståeliga skäl mycket låg, trots högkonjunktur i gruv- och skogsindustri.

De flesta politiker blundar för utvecklingen, och ett grepp att skyla över problematiken har på sina håll blivit att bygga upp Potemkinkulisser. Som i fallet med Charlotte Kalla som bland annat med kommunala ansträngningar förmåddes att stanna i sin moderklubb Tärendö IF. Men Charlotte bor, i likhet med stora delar av svenska skideliten, i Östersund. Och frågan är väl om hon kommer tillbaka till uppväxtorten trots en utlovad tomt. Andra, inte minst akademiker, tycks ständigt befinna sig på resande fot till olika delar av världen. Dessa, inte sällan verksamma på arbetsplatser med miljömål i förgrunden, gör verkligen skäl för påståendet att norrlänningar är självupptagna, men även att de inte är särskilt stolta över sin region. Samt klimatkorkade.

Moderatbandy friskvård?

Det lutar åt att flera sporter ska bli klassade som skattefri friskvårdsförmån i framtiden. Tidigare har utövande av ridning, utförsåkning, segling och inte minst golf varit undantagna. Och konstigt är väl inte det. Inget av intressena ger särskilt mycket puls när de utövas.

Drivande bakom förslaget har en moderatriksdagsman med politiken som livstidsyrke varit. Han säger sig själv inte spela golf, men framhåller att sporten har mest utövare i landet. Det var just detta: är det utövningen i sig av någonting som är det centrala? I så fall tycker jag schackspelande också är friskvård, inte minst för effekterna på hjärnan.

Förklaringar till ideologierna

Har nyligen läst en vid det här laget rätt gammal bok som istället för att analysera ideologier försöker förklara hur de uppkommit. Författaren, Emmanuel Todd, menar att det är i familjestrukturerna vi finner svaren på dessa gåtor.

I länder som Holland, England, Danmark och USA är av tradition den absoluta kärnfamiljen vanlig, med vilket menas att föräldrarna har ett fritt förhållningssätt till sina barn samtidigt som äldste sonen gynnas. Detta sägs bidra till liberalism och omhuldande av kapitalistiska produktionssystem genom att arvet inte splittras upp på flera. Detta gäller inte den egalitära kärnfamiljen som ser på barnen som jämlikar. Denna typ är vanlig i Frankrike, Spanien, delar av Italien, Grekland, Latinamerika, Rumänien, Polen och Etiopien. Här är är av förklarliga skäl anarkismen stark, bland annat med påföljden att länderna har svårt att hålla koll på sin inflation.

I Sverige, Tyskland, Norge, Österrike, Belgien, delar av Frankrike, Skottland, Irland, Japan och norra Spanien m.fl. är den auktoritära familjen vanlig. I denna bestämmer föräldrarna över sina barn samtidigt som dessa inte behandlas jämlikt sinsemellan. Följden har blivit en förkärlek för paternala ideologier som socialdemokrati och katolska partier i dessa länder. Längre österut, i delar av Östeuropa, Ryssland och Kina men också på Kuba, kännetecknas familjelivet av den patriarkala familjen där det inte är ovanligt med tregenerationshushåll och där sönerna/syskonen behandlas jämlikt men strängt. Genom sin kommandokaraktär har denna gynnat uppkomsten av kommunistiska ideologier.

Vidare finns en annan form av storfamilj i de muslimska länderna där fadern i hushållen har en oklar ställning och där bröderna i familjen bestämmer. Detta har förhindrat uppkomsten av ideologier av västerländskt mått överhuvudtaget och svårigheter med att få stater att fungera. Ytterligare familjesystem finns i länder som Indien och i Sydostasien samt Afrika där kommunismen eller militären har varit stark.

Alla dessa beskrivningar är naturligtvis inget annat än idealtyper. Det går inte att säga att så och så är det där därför att familjerna ser ut så där. Dessutom förflyttar sig folk kors och tvärs över jorden på ett helt annat sätt än någonsin tidigare och familjesystemens rigida karaktär tenderar att tunnas ut alltmer. Ändå hade det varit intressant om Todd gått mera in på hur familjetyperna förändrats över tid i Europa inte minst. Och ifråga om hur det är i det område där jag själv bor undrar jag verkligen om inte den rysk-patriarkala familjen traditionellt varit vanligare än den tysk-auktoritära. Eventuellt är detta något som behöver utredas närmare.

Så lokalt det bara kan bli

Vet att jag skrivit om det här förr, men kan inte hålla fingrarna borta från tangentbordet. Grundfrågan lyder: vad är det som gör vissa orter mera intressanta att skriva om än andra? Det finns ett område i Norrbotten som rätteligen borde kallas västra sidan av Torne älvdal som av någon anledning anses uppfylla detta krav. Ett annat är kanske Pite älvdal.

När jag tenterade i forskningsmetod fick jag lära mig att generalisera utifrån det unika. Det gick alltså att studera ett litet problem i form av en så kallad fallstudie. Men då skulle vägen till detta gå ifrån det abstrakta och slutligen hamna i slutsatser med bidrag till ökad kunskap. En forskare som arbetar på något annat sätt är inte en forskare utan något annat. Den som skriver om berättelser från Tornedalen eller trettioåriga kriget ur ett piteperspektiv ägnar sig alltså snarare åt marknadsföring av bygden och borde inte få forskningspengar från staten överhuvudtaget. Däremot eventuellt medel från berörd kommun i fråga.

Angående slutsatser om hur det är i Torne älvdalsområdet så ser jag ingen större skillnad mellan hur det påstås vara där och i andra byar, eller i varje fall hur det är på många andra mindre inlandsorter med stora avstånd till större orter. En forskningsrapport som tillåts uppta utrymme med sådant är således inget annat än prat i skrift. Hur har nivån på svenska universitet kunnat hamna så lågt?

Särbehandling

En anställd på en förskola i Gällivare säger sig få migränattacker av prickiga och randiga kläder. Därför har eleverna på dagiset tvingats anpassa sig till sin frökens något märkliga sjukdomsskov och fått undvika klädsel av dylikt slag. Förskolans rektor förklarar det med att läraren måste kunna jobba.

Är detta inte detta ganska typiskt? Alla ska anpassa sig till en person. Istället för att flytta på den som är problemet ska övriga lida. Precis som med mobbning, som oftast är i grunden en endas projekt.

Fördel Obama i primärvalskampen

I USA är vägen till Vita huset som bekant lång. Först ska respektive parti utse sin presidentkandidat. Sedan efter ungefär ett halvår av interna stridigheter börjar själva slutstriden om världens mäktigaste ämbete. I år är amerikanska presidentvalet extra intressant eftersom det är första gången på 28 år sedan inte en sittande president eller vicepresident kandiderar till posten.

Republikanernas presidentkandidat kommer att heta John McCain. Demokraternas Barack Obama eller Hillary Clinton. Den förstnämnde har för närvarande ett övertag men mycket tyder på att det kommer att bli en strid ända in på konventet i sommar, något som lär spela republikanerna i händerna eftersom det i sammanhanget är viktigt att i tid enas som vem som ska representera respektive parti. Medan McCain kan koncentrera all kraft på sin egen kampanj måste Obama och Clinton försöka vinna sitt eget parti. Det här är en faktor jag tror kommer att påverka utgången i valet i november.

Det har sagts om McCain att han är en mer frihetlig politiker än sina två demokratiska motståndare. Obama är möjligen en mer konservativ liberal som kan vinna fler republikanska kärnväljare än Clinton. Han har med andra ord större chans att vinna över McCain än Clinton. Det är den andra viktiga faktorn här. Båda står dock för höjda skatter och mindre frihandel. En fråga som kan komma upp senare i höst är när/om kandidaterna måste ta klar ställning ifråga om Irak. Utrikespolitiken har avgjort amerikanska presidentval tidigare.

Var de så eniga egentligen?

Igår brakade de ihop, sossarnas nyvalde ekonomiske talesman och finansministern. Proffskommentatorerna i form av tre vise kvinnor i programmet Agenda var snabba med att se en fredsuppgörelse i mötet. Jag håller då inte med om denna analys riktigt.

Visst var det två lågmälda debattörer som stod mot varann, men om man skärskådar argumenten så var det verkligen klassisk fördelningspolitik som stod mot skattelättnader och mer frihet hos Östros respektive Borg. Den förstnämnde tryckte särskilt på mer utbildning som kungsvägen till högre tillväxt medan den sistnämnde mera höll på arbetslinjen och yrkesutbildningar istället för mer akademiska poäng åt folket.

Thomas Östros har i sina sämsta stunder kunnat visa sig vara en debattör av det mera rabiata och oförsonliga slaget. Säkert har han fått jobba med denna sämre sida av sig själv och säkert bidrog det till en i vissa ögon tam debatt. Men särskilt eniga var inte kombattanterna.

Storbotten

En del som läst min blogg kanske har märkt att jag varit rätt kritisk mot Norrbottens-Kuriren. Det har främst att göra med att jag tycker tidningen sålt ut sin liberala själ. Kuriren är inte längre en upplyst röst i en region där socialism på många håll fortfarande ses som lösningen på framtidens problem. När man läser vad tidningens chefer skriver och skrivit går tankarna snarare åt vänster. En "liberal" i Norrbotten låter som en socialdemokrat i Stockholm eller Göteborg. På ledarplats huserar därtill en omskolad sportjournalist och högerman från Ångermanland med mindervärdeskomplexet som främsta drivkraft.

I veckan hade tidningen krigsrubriker av ett slag som jag inte sett sedan tidningen Expressen den 12 september 2001 deklarerade kriget mot terrorismen. Den här gången var det dock klimatförändringarna som utgjorde fienden. Global uppvärmning är ett konstaterat faktum men inte orsakerna. Gång efter annan kommer forskning som säger att denna skulle ha andra orsaker än koldioxiden och mänsklig påverkan. Och jämförande bilder av glaciärer mellan hur det var då och hur det är nu säger lite om faktiska förhållanden. Om det ändå skulle visa sig att homo sapiens är skulden till det varmare klimatet finns det ändå ingen anledning för vår art att börja späka oss själva.

Det går rak linje från den lutherska gudsstat som hämtade flera ärkebiskopar från landets nordligaste del via evangeliskt frisinne/laestadianism till feminism/miljö- och fredsrörelser. Alla har de burits fram av någon slags mission om att väster- och norrbottningar på något sätt står för någon form av högre moral, att vägen till framgång går genom kärvhet och inte genom frihet och kort sagt att se mer avspänt på tillvaron. De forskare som predikar om klimathotet har bara paketerat om de stränga övrenorrländska prästernas budskap. Alternativen är himmel eller helvete.

Finns det något positivt med klimatförändringarna så är det väl att hela världen fått en gemensam fråga att samlas kring. I detta perspektiv ter det sig bara löjligt om det från Sveriges mest glesbefolkade region skulle finnas de som tycker att den bästa politiken bestås av de som gör sig störst. Det liknar nämligen mest bara en komedi i kolossalformat.

Bengt Ankarloo 1935-2008

Häxprocesserna är sannolikt ett av de mest irrationella och svårförklarliga fenomenen i den mänskliga historien. Hur kunde till exempel i Sverige på 1600-talet kvinnor (och män också) avrättas efter summariska rättegångar där den omvända bevisbördan tillämpades på de som anklagades för trolldom? Detta dessutom i en tid då den moderna vetenskapen började ta form.

Bengt Ankarloo gjorde det till sin livsgärning att försöka svara på denna fråga, och han kom fram till att det hade att göra med lokalsamhällets möte med en alltmer självmedveten och kraftfull centralmakt. Det handlar med andra ord om ett bra mycket mer komplext problem än att kyrkan skulle ligga bakom alltsammans (vilket någon av mina gamla lärare hävdade). Ankarloo menade istället att tron på häxor och demoner har förgreningar så långt bak i tiden som antiken. Därtill existerar den mittibland oss i nutiden i andra uttryckformer.

När jag nåddes av budet av Bengt Ankarloos frånfälle via en dödsannons i DN var jag mitt upp i vad som skulle bli hans sista bok, Satans raseri. Jag kan inte annat än hysa den djupaste respekt för hans insats i denna. På ett sansat sätt helt utan några ironier balanserar Ankarloo skickligt den mänskliga naturens irrgärningar mot förnuftet. Låt oss hoppas att hans verk kommer att läsas i många år framöver.

Bloggaren som kom in från kylan

Det här med stereotyper och nidbilder av befolkningen i norra Sverige är ett ämne för sig. Nyligen skrev journalisten-bloggaren-ledarskribenten, från Dalarna bördige Per Gudmundson ett ledarstick i genren. Till en bild föreställandes en hoppande skoterförare tycker sig Gudmundson ana en kompensationstanke från "de fria viddernas män" i motståndet mot avvecklingen Tullverkets verksamheter. Detta på grund av regeringens skattehöjningar.

När en känd språkvetare från Eskilstuna skulle utforska svenska språket i Norrland åkte han inte till någon av landsdelens metropoler för att ta reda på fakta, utan till en obetydlig inlandsort. Där hittade han till slut fram till byns originellaste person. Och vips var bilden av norrlänningen bekräftad utan föregående undersökning. En del kallar dylikt sett att arbeta vetenskaplig metod.

Om Per Gudmundson står att läsa i webuppslagsboken framför andra att han tidigare jobbat på Sveriges Television. Hur var det nu med det? Fick han inte sluta där på grund av att arbetsgivaren ogillade hans bloggande? Och i en lång krönika interfolierad med David Bowietext gjorde han slut med sin illojala verksamhet där? Så vitt jag vet är Per Gudmundson fortfarande igång med en blogg, ibland också på denna som kommentator av sin egna ledare i Svenskan.

Svenska Dagbladet är ett organ som för övrigt likt vad som påstås om norrlänningar är bidragsberoende. Med tanke på Gudmundsons tidigare karriär, kan vi inte ana en kompensationstanke i anställningen på SvD?

Inget utrymme för val

I det kommunala bostadsbolaget som förvaltar min och omkring åttio procent av det totala beståndet av hyresrätter i kommunen ska internet införas som standard i lägenheterna. Någon möjlighet att välja bort denna tjänst ges inte, utan de som vill ha kvar sin gamla operatör eller någon annan får dubbla räkningar.

Det är därför inte utan att man tycker Lulebo är ganska fräcka när det skriver på sin hemsida: "Nu blir Internet standard i våra lägenheter, har du gjort ditt val?" Bredbandsbolaget som hittills stått för internet i lägenheterna är givetvis förbannade och har då i alla fall övervägt någon form av rättsligt förfarande mot det hela.

I en kommun där s-styret varit regel sedan demokratins införande går sådant här att genomföra. Utrymmet för de som vill påverka sin hyra på olika sätt är minimalt. Det mesta sker över huvudet på hyresgästerna. Föreskrifter finns till och med hur det ska tapetseras, men som sagt inte att välja bort standardoperatören. Skandal!

Vari bestod nyheten egentligen?

Årets mest överuppmärksammade nyhet och debatt har redan inträffat. Det som framställts som ett avgörande tronskifte och en stor kursändring i svensk politik är när partiledaren bytt ut en medarbetare mot en annan.

Själv är jag osäker på vad det betyder när Mona Sahlin plockar in Östros istället för Nuder. De är båda perssonpojkar, med allt vad det innebär av brist på ledarskapsförmåga. Något nytt innebär det förmodligen inte, precis som det heller inte är något stort. Sahlins parti sitter inte längre vid makten. Att plocka fram Wigforss och Sträng i sammanhanget som någon kommentator gjort visar bara på folkhemsnostalgi och idétorka.

En vecka pågick surret (för nu är det väl ändå slut?) och alldeles för mycket utrymme gavs åt att trettiofemsprocentspartiet bytte ekonomisk talesman (märk väl inte finansminister). Under en vecka var stora delar av mediesverige socialdemokratiskt. Vad kallas sådant här egentligen? Har någon hjärnskrynklare någon benämning på fenomenet?

Skadeskjutet flaggskepp

På 70-talet var det så att varje kommun med självaktning skulle hålla sig med en skidbacke. Så småningom kom det sig också så att varje region skulle hålla sig med ett hockeylag. En minnesvärd marsafton 1984 gick Luleå Hockey upp i högsta divisionen efter att ha krossat Hammarby i tre raka matcher.

Under vintern har det varit uppe till diskussion huruvida det var rätt av kommunen att sälja Coop Arena restaurerad till hockeylaget, dessutom med hyran betald. Alldeles frånsett affärens karaktär av otillbörligt gynnande av kommunens och hela regionens flaggskepp i idrottssammanhang, inställer sig alltmer frågan om det även av rent idrottsliga skäl finns anledning att satsa mer på Luleå Hockey.

Laget har varit illa ute förr, men i år ter sig kvalserien ett högst realistiskt scenario. Går det illa där åker Luleå ur elitserien efter 24 år i sträck i hockeysocieteten. Det har spekulerats en del hur det har gått dithän. Svagt spelarmaterial till följd av otillräckliga värvningar som i sin tur kan vara en konsekvens av föreningens misslyckade samarbete med Obol Investment nämns av många som huvudorsaken. Men intresset för hockey i stan har också minskat.

Luleå är inte längre en arbetarstad på samma sätt som tidigare, med den naturliga påföljden att idrotter som hockey tappar mark till andra intressen. Det hjälper inte att publik bussas från orter som Boden, Kalix och Piteå, ja till och med flygs från Pajala, i syfte att hålla uppe publiksiffrorna. Elitseriehockey är inte lika spännande längre och kanske lite för ofta förekommande. Det makthavarna i kommunen snarare borde fundera över vore därför om folk vill ha hockey längre, inte om hur mycket det ska lappas och lagas i en skadskjuten galjonsfigur.

Varför flyttar han inte också?

Det här med norrbottningar i förskingringen har jag studerat en del. Elaka tungor säger att det finns folk häruppifrån som knappt rör sig utanför arbetsplatsen och hemmet efter att de flyttat lite längre bort. De har med andra ord lite svårt att integreras på de nya bostadsorterna. Mest utbrett ska detta beteende vara hos de med anknytning till en viss religiös gruppering med förankring i inlandet.

Må så vara med det. Till syvende og sidst är vi alla individer och ska bedömas därefter. Gårdagens stora nyhet var att chefen på länsstyrelsens miljöavdelning ska bli chef på Naturhistoriska riksmuséet. Som vanligt när kråkvinkeljournalistiken får tag i nyheter av dylikt slag, framställs det som om det är fråga om ett toppjobb. Sanningen är att Naturhistoriska riksmuséet var det av de stora statliga muséerna som klarade sig sämst när de fick börja jobba kundorienterat och ta inträde. Hela 56% minskade antalet besökare från 2006 eller 400 000 i absoluta tal. Jan-Olov Westerbergs roll är nog därför snarare städgummans.

Han ska också bo kvar i Luleå. Kanske på grund av att han inte lär bli så långvarig på det nya jobbet, vad vet jag om en som byggt upp hela sin karriär på en regional myndighet. Särskilt klimatsmart det emellertid inte, för jag förmodar att Westerberg varken kommer att ha tid eller lust att åka fjorton timmar med tåg enkel resa mellan huvudstaden och residensstaden gissningsvis två gånger per vecka. Mest av allt skorrar detta falskt när det är fråga om en person som haft ansvar över miljöfrågor.

Mina iakttagelser angående norrbottningar som sedda lite över axeln på grund av sin inskränkthet och ovilja att ta till sig av nya intryck är måhända inte korrekt. Jag tycker ändå att om man heltidsjobbar på ett ställe så ska man inte bo 100 mil därifrån. Det är bara självbedrägeri och klimatdumt att göra så.

Oron på börssidorna

Det har väl inte undgått någon att det händer rätt mycket på världens börsmarknader just nu. Sedan årsskiftet har Stockholmsbörsen gått ned omkring 15 procent. Det är den amerikanska finansmarknaden som haft problem ett tag. Dessutom har det börjat komma negativa signaler om ekonomiska utvecklingen i stort i USA.

För bara några veckor sedan var det inte många som trodde annat än att den svenska ekonomin även under 2008 och 2009 skulle fortsätta att gå lika bra som den gått några år. Nu är dock börssidorna fulla av helt andra prognoser. Likt kajor som följer den som skriker högst trumpetas den ena sensationella analysen eller kommentaren efter den andra ut. Det är svårt att hitta något vettigt att lita på.

Något som bekymrar mig mer än själva börsoron är oron på börssidorna. Om det ska se ut så här när det verkligen krävs sakliga och pålitliga prognoser, vad behöver vi då börskommentatorerna till? Visst är det så i en globaliserad tid att skeendet måste följas upp hela tiden, men nog borde det väl också finnas utrymme för lite mer analyser av långsiktigt slag. Efter att det börjat lugna ner sig igen fordras en ordentlig gallring bland ekonomijournalisterna.

Lägg ned KGB

Länge var det ett problem på TV att förmågor som gjort sig bemärkta på 50-talet fick stanna kvar för länge. Det klassiska exemplet på detta är Lennart Hyland som återkom i en lördagsshow på 80-talet. Tiden hade då för länge sedan sprungit ifrån honom. Han var heller inte lätt att tas med som person. Programformen som gick ut på att "hela svenska folket" skulle sitta bänkade framför apparaterna kom dock att överleva ännu en tid.

I höst har en av de TV-profiler som kom fram på 80-talet haft ett eget program, benämnt KGB. Karl-Gösta Bergström från Ryssbält står bakom detta i kraft av en långvarig karriär som politisk reporter. Felet med programmet är väl egentligen inte att det är dåligt, men det lider av samma problem som sammanhängde med Hylands återkomst: nytänk saknas och yngre förmågor hålls borta.

Ändå finns det också ungdomar som kan räknas in bland fossilerna på TV. Ett program betitlat "Carin" leds av en göteborgsbrutta som vid det här laget kan räknas till veteranerna på statstelevisionen. Anledningen är att hon redan som tonåring började förestå ungdomsprogram. "Carin" är mera lättunderhållning, ofarlig journalistik, helt i motsats till KGB. I slutet av det spelas beröm till programmet upp, kritik omdefinieras på sin höjd till synpunkter för privat bruk. Dags för denna TV-broiler att söka nytt jobb.

Det tredje programmet som börjar ha tjänat ut är Plus från Umeå. Tidigare firade det 20-årsjubileum, alltså också en 80-talare. Konsumentupplysning sköts numera lika bra på annat håll. Sverker är inte längre först med sina avslöjanden. Kvar blir tunnan som slamrar, något som inte i sig saknar underhållningsvärde. Dessutom lär programmet ha gett upphov till ett nytt ord, sverka, dvs. klaga i efterhand på inköpt vara. Så skulle det inte ha blivit om avtalsrätten varit mer utvecklad i Sverige.

Projektpartiet

Det gick ju bra för centern i valet. Partiet blev landets tredje största, bland annat med konsekvensen att ledaren besatte vice statsministerposten i regeringen. Dessvärre, eller uppenbarligen skulle det hellre uttryckas, lyckades inte centern följa upp valvinden. Det har gått rätt tungt för dem i regeringsställning trots att departementen i deras hjärtefrågor tillföll dem vid regeringsbildningen.

Maud Olofsson har fått lite uträttat på näringsdepartementet. Kritik har riktats mot politiken från företagarhåll och från oppositionen för att hon blickar bakåt. Andreas Carlgren på miljö har fått gjort mera men verkar vara inställd på att miljöpolitik innefattar ett icke ringa mått av självplågeri. Eskil Erlandsson på jordbruks är en doldis, en förvaltare som de flesta varken sagt bu eller bä åt.

Jag tror centerns problem i grunden består i att partiet har och alltid haft en svag ideologisk förankring. I valet framträdde det som det liberalaste av alla, men när det kom till praktisk handling verkade kompassnålen snurra flera varv. Längre än nästa projekt tänker inte centerpartisterna framåt. Därefter måste det komma något nytt. Som jag ser det är det lättare att se vad centern inte står för än vad de står för.

Sura sidan

I Norrbotten är vi ännu så längre begåvade med två ideologiskt disparata tidningar. Den ena av dem, Norrländska Socialdemokraten, har en ledarsida som jag tänkte ägna några rader.

Det är nämligen så att denna, förutom att sakna nästan varje tillstymmelse självständig analys, sedan regeringsskiftet intaget en position som närmast är att likna vid gamle politbyråmedlemmen Gromykos ständiga njet till allt icke-sovjetiskt. Ingenting regeringen gör är bra, och då menar jag ingenting. Visst ska det finnas en opposition, men även jag med min borgerliga sympatier kan tycka att en del av det sossarna har att komma med är OK.

Finansministern kölhalades på ledarsidan för några dagar sedan. Han anklagades för att inte agera som den ekonom han är utbildad till. Bara någon dag därefter refererades ett påbudsliknande inlägg från ex-minister Nuder som hade sitt regeringsjobb inte på grund av sin kompetens, utan som ett lydigt redskap till sin chef.

NSD:s politiske redaktör avhördes nyligen i riksradion med anledning av partiledardebatten i riksdagen. Som en inkvoterad förmåga med enda syfte att jämna ut regional obalans och ideologiskt övertag från liberala kommentatorer påminde han mest om Gustav Hedenvind-Erikssons roddare som vidgade sitt synfält genom att blicka bakåt. Lösningarna på dagsproblematiken fanns i det förgångna, inte i framtiden.

På tal om jämtar. En Peter Swedenmark skriver regelbundet på ledarsidan. Enligt vissa är hans krönikor mycket lästa. För egen del tycker jag det mesta han har att komma med kan sammanfattas i ordet mot. Det är tveksamt om hans ens skulle få tala till punkt i ring P1.

Demokraternas nomineringar i kristallkulan

I regeringsorganet, jag menar Svenska Dagbladet, skriver exilfilosofen Martinsson om demokratiska partiets primärval i USA. Han är bosatt i Austin står det (håller inte en annan så kallad filosof samt vindflöjel nämligen Lars Gustafsson till där?). Martinsson har frukostat ihop med en av "världens smartaste kampanjstrateger". Inte illa. Ändå är det mer intressant att läsa vad han skriver om parallellen mellan svenska s-partiet och amerikanska demokraterna.

Dock begriper jag mig inte på svanhoppet från primärvalen till den sittande svenska regeringens eventuella omval. En filosof borde kunna dra ut resonemanget från kampen mellan Obama och Clinton till vad som förestår om Sahlin förlorar 2010. Jag befarar då att vi får uppleva svenska primärval inom s-partiet mellan denna och en motkandidat som det möjligen går att ana konturerna av men ännu inte vet så mycket om.

Att vara kund i vården

Idag funderar jag över varför det fortfarande i vår upplysta tid finns en grupp i vårt samhälle vars kompetenser eller eventuella lämpligheter i yrket är så svåra att ha synpunkter på. Jag tänker naturligtvis på läkarna. Sedan teologin ersattes av vetenskapen blev det nämligen dessa som efterträdde prästerna som Försynens företrädare. Att kritisera vården, särskilt om det inte görs på rätt sätt, renderar i regel i bestraffningar av något slag har många fått erfara.

Därför är det intressant att läsa om en sida på nätet där det går att betygsätta läkare. Hur pass seriös denna är har jag ännu svårt att bedöma. Desto intressantare är att läsa vad ordföranden i en läkarförening tycker om det hela. Denne har inget positivt att säga om att vården måste arbeta kundorienterat. Argumentet är att läkare kan bli mobbade och att missnöjda inte hör av sig till vården (där dessa förmodligen själva skulle bli eller blir mobbade av vården).

Det finns många exempel på läkare som överhuvudtaget inte borde få utöva sitt yrke. Så är det ju också i alla andra professioner. Det handlar ju om människor av kött och blod, ingen är fullkomlig och kapabel att göra misstag. För att folk ska kunna välja läkare måste de också ha tillgång till beslutsunderlag. Därför är det inget fel i att det går att betygsätta tjänster av vilket slag det än vara månde.

När det gäller läkaryrket finns det för övrigt en mycket intressant och bra bok, Tecknen - läkaren och konsten att läsa kroppar, av idéhistorikern Karin Johannisson. Av denna framgår att den vita rocken är en relativt sen uppfinning. Först under första världskriget kom detta läkarens maktattribut nummer 1 i bruk. Och det var först under senare halvan av 1800-talet som det individuella mötet mellan läkare och patient successivt började praktiseras. Före det hade undersökning och behandling snarare karaktären av offentlig föreställning.

Den uppenbarligen ganska känslige läkarordföranden Svartholm slår ett stort hål i luften när han summerar sina åsikter om yttrandefriheten i lokaltidningen i påståendet att det följaktligen blir möjligt att "förtala" läkare. Tydligare kunde det inte sägas. Doktorns ord ska vara lag.

En räv i bloggarhönsgården

I min fackföreningstidning har under de senaste åren fokus svängt från att lyfta fram lyckade exempel på medlemmar till att ägna utrymme åt att den kategori av förbundets undersåtar som har svårt att få jobb efter examen. Bland samhällsvetarna är för närvarande 22 procent utan jobb enligt Juseks arbetsmarknadsundersökning. En grupp bland dessa som särskilt sticker ut är statsvetarna.

Det går att ha skilda åsikter om varför det är så. Ändå skulle jag vilja lansera en huvudförklaring till detta förhållande: svensk statsvetenskap vari inbegripes såväl forskning som utbildning har skaffat sig ett dåligt renommé genom att dess företrädare som under ett flertal år nu ägnat sig åt mediala framträdanden av diverse slag som inte kan anses som seriösa.

Jag ska inte göra något försök att utse störste pajasen inom facket. Det är en alldeles för grannlaga uppgift. Men klart står att yrket statsvetare inte har någon vidare status. Och ansvaret för detta ligger i första hand hos institutionerna.

Det har nu dykt upp en professionell statsvetare, varmed avses en med doktorsexamen, i bloggosfären. Han är förvisso inte den första. Gå gärna in på hans ankarplats och studera med fördel språket som rör sig någonstans mellan det frökenaktiga och en recension i Svenska Dagbladet under sent 90-tal. Narcissismen är naturligtvis normen. Vi ska veta vem som skriver, inte vad som skrivs. Budskapet går kanske inte in direkt men då det gör det är vi lurade. Killen har sålt in sig. Det hela liknar ändå mest ett projekt av en som inte kommit ut ur studentrollen ännu. Jag kan inte annat än beklaga det som sker.

Nu tjänar det väl inget till att nedlåta sig till att vara för elak även om det måste vara möjligt även för en liberal bloggare att ge sig på en räv i hönsgården. Samhällsvetenskapliga institutioner på universiteten tenderar att vara härdar för diverse svårplacerade element. Inte sällan blir de professorer som är bäst på att vara sämst, och jag känner till några fall som misslyckats med sina ingenjörsstudier och satsat på statsvetenskapen i stället. Det är väl knappast det som kallas för kompetensförsörjning.

Klavertrampet i Kalla-euforin

Det är inte ofta som små orter i inlandet hamnar på världskartan. Mest känt är kanske Tärnaby, som fostrade en utförsåkningskung utan dess like. Nu har i alla fall en ny stjärna uppmärksammat existensen av ett samhälle som mer eller mindre börjat bli bortglömt.

Tärendö i Norrbotten var egen kommun fram till 1971 då den tillsammans med några andra socknar lades ihop till Pajala kommun. Många är de som vill förknippas med Charlotte Kalla med tanke på hennes bedrift i Tour de Ski. En av dessa är Pajalas kommunalråd Bengt Niska. Han vill hedra Charlotte med en tomt. Det är bara det att en sådan handling strider mot kommunallagen.

Bruket med att staten delar ut belöningar till framstående idrottare har varit vanligt i Finland. Jag tror det tillämpades i Sovjetunionen och i de baltiska staterna än idag. Men i allt annat i elitistiska Sverige gör vi inte så. Därför är idén god. Niska gjorde dock bort sig när han som motivering till sitt beslut hävdade att det är tillåtet så länge ingen anmäler det. Ett förtäckt hot?

Det är ingen tvekan om att Charlotte Kalla har en enorm utvecklingspotetial. Mycket har emellertid skett på väldigt kort tid. Och en del frågor återstår ännu. Vi befinner oss ännu på försäsongen. Otaliga är de skidåkare som varit lysande under denna del av året, men så småningom kommit efter när allvaret börjat. Angående Tour de Ski är jag dessutom osäker på dess egentliga status. Därmed inget negativt om prestationen i sig.

Svenska skidförbundet gör helt rätt nu som intensifierar omhändertagandet om sin största talang sedan Per Elofsson kom fram. Det finns nämligen en uppenbar risk att Charlotte Kalla röner samma öde som denne om kraven blir för stora. När det gäller mediauppmärksamheten är det värt att påminna om att samma krafter som burit upp någon till stora höjder kan vara lika snabba att totalsänka ifrågavarande när det börjar gå tungt.

Dags att byta jobb PJ?

Svenskans politiske chefredaktör summerar sina första fyra år i denna position. Inte särskilt förvånande uppehåller han sig vid det förgångna. För det var ju någon som menade att PJ Anders Linder starkt bidrog till Alliansens valseger. Nu är det mesta mycket bättre fastslår Linder. Det är däremot inte hans tidnings ledarsida längre.

Efter maktskiftet har Svenskans ledarskribenter successivt tappat i styrka som opinionsbildande kraft i svensk politik. En del (läs Ulf Adelsohn) håller nog inte med om detta. Vi ser det i form av sviktande stöd för regeringen, den som för att tala det riktigt Carlbildtigt, är bra eller bäst för Sverige. Bättre kommunikation har efterlysts av regeringsföreträdarna. Men frågan är om inte vad som saknas är en berättelse till folket om att de är bäst på att styra landet.

När jag läst igenom en artikel av PJ Anders Linder känner jag mig ganska tom efteråt. Det som kommuniceras går visserligen ut från texterna, men någon djupare idé bakom det han skriver tycker jag mig inte förmärka. Till råga på allt verkar den förmåga på ledarredaktionen som främst fått jobbet för sitt motstånd mot radikalfeminismen ha förirrat sig i gammaldags konservatism genom att börja försvara åtminstone en läkare som agerat olämpligt.

Om inte stödet för Alliansen förbättras snart bör dess främste supporter byta jobb. Eller åtminstone bestämma sig för om han är bloggare eller ledarskribent.

Det nya bruket

En forskare vid Luleå Tekniska Universitet går till attack mot vad han kallar toppstyrning av verksamheten på hans arbetsplats. Istället för att ange spelreglerna och ge fakulteterna det mesta av makten, är det rektorn och universitetets styrelseordförande som bestämmer. Dessa vill bland annat prioritera den tekniska fakulteten på den filosofiskas bekostnad.

Det är väl inte att förvänta något annat av en beslutsfattare som har politiken som livslångt yrke. Mer att förvåna är att samme Sundström blev kvar i universitetsstyrelsen efter regeringens så kallade avpolitisering, särskilt som det är högst oklart om han ens har en akademisk examen.

Nu är väl problemet med ledarkompetens minst lika stort vad beträffar den akademiska kompetensen vid universitetet. Några särskilt internationellt renommerade forskare finns inte i Luleå. Om Luleå skulle få ett fakultetsstyrt universitet skulle verksamheten där ganska snart rasa samman.

En del gillar att framhålla att antalet anställda vid SSAB - järnverket - minskat. Det ska per automatik innebära att småföretagen ökat sin andel av det totala antalet jobb i kommunen. Sanningen är att ganska många är kommunalanställda istället eller arbetar på kommunens tredje största arbetsplats - universitetet.

Det talas ibland om att bruksandan håller på att träda tillbaka till förmån för ett mera fritt förhållningssätt till näringslivet på orter som Piteå, Luleå och Kalix. Att döma av utvecklingen vid Luleå Tekniska Universitet tyder det mesta på motsatsen. Vi har fått ett bruksuniversitet istället för istället för ett akademiskt lärosäte.

Ett nytt Rwanda?

Den politiska kris som tornat upp i Kenya till följd av valet har också etniska undertoner. Tankarna går därför genast tillbaka till 1994 och Rwanda. Expertisen tror dock inte på en sådan dramatisk utveckling. Konflikter av liknande slag har en historia i Kenya men ser annorlunda ut. Till exempel står inte två grupper mot varandra. De som tvistar som valresultatet har anknytning till kikuyuer och luoer som tillsammans bara utgör en tredjedel av landets befolkning.

Desto mer att fundera över är varför det tycks finnas en tendens att vara tyst om etniska konfliktområden ända tills det är för sent. Även om Kenya inte utvecklas till ett nytt Rwanda så är det väl för de allra flesta helt okänt vad som lett fram till situationen i Kenya. På grundskolan och gymnasiet läste jag om Kenyatta och självständigheten, något om landets koppling till socialism, men knappast någonting om etniska grupperingar. När alla konflikter av etnisk natur brakade lös i början var vi många som inte förstod ett smack först till följd av drillen i det kalla krigets utrikespolitiska kålsuparläror.

En fortsättning i gammal självgod stil

Norrbottens-Kuriren ska få en ny chef uppmärksammade jag i ett inlägg tidigare. Det är ju så att de journalister som är sämst på att skriva på sin tidning förmodligen förr eller senare blir chefer. Det gäller överhuvudtaget många som vill klättra lite högre på karriärstegen.

Det går att fråga sig det är så bra start att gå ut och glida på sanningen redan innan man börjat på det nya jobbet. Såvitt jag vet var det den lilla varianten av guldspaden två av tidningens medarbete fick (den ena av dem jobbar på Dagens Industri idag). En annan medarbetare som fått stora journalistpriset tidigare har jag heller inte sett till på tidningen sedan en tid.

Frågan är väl helt enkelt om det går att tillmäta ens något av det som skrivs idag av blivande "VD:n" något värde. Det enda som tycks stå klart är att det blir en fortsättning i gammal självgod stil från tidningsledningens sida. Dialogen uteblir därmed, och läsarna får fortsätta betrakta blaskans skribenter flygande i det blå.

Godkänt åt Larsson-Birros Strindbergstolkning

TV har visat en tvådelarsserie om Strindbergs liv före hans litterära genombrott. Programmen var påkostade, det märktes. Miljöerna skådespelarna rörde sig i var högst autentiska. Detsamma gällde kostymerna, språket och tidsandan i största allmänhet.

Lite märkligt var det dock att uppleva för många händelser förlagda till samma år, 1879. Till exempel inträffade kravallerna kring Karl XII-statyns avtäckning 1868. Detsamma gällde Strindbergs läkarstudier som pågick vid ungefär samma tid. Men det är väl sådant här som kallas konstnärlig frihet, att lägga om fakta, tillåtet om det göres på ett professionellt sätt.

Annars är väl Peter Birro ingen större stjärna på området manusförfattande. Faktum är att det han och hans bror presterar är föga originellt. Det gäller även mycket av det som kom fram i serien. Gör det bättre själv då? Ja, visst. Visst är det bättre att det görs någonting alls om vår främste författare än ingenting. Men när det gäller pojkarna Birro verkar det mest handla om att de släppts fram av vänstern som påtänkta representanter för en progressiv klass i samhället, invandrarna.

Det leder oss över på Strindbergs politiska uppfattningar omkring 1880, som var minst sagt radikala. Tio år senare, under inflytande av Nietzsches idéer om övermänniskan, föraktar han de lägre samhällsklasserna, tydligt uttryckt i romanen I havsbandet. Ytterligare tio år senare har han återvänt till någon form av barnatro i flera odödliga teateruppsättningar, bara för att 1910 en sista gång gå till storms mot etablissemanget i den strid som fått namnet Strindbergsfejden.

Stig Larssons regi drar upp betyget till godkänt för denna Strindbergstolkning. Manuset ger dock inte rättvisa åt en så komplex person som det handlar om. Kanske var helt enkelt ämnet för svårt, en längre serie hade varit nödvändig. Vilken svensk författare hade mäktat med denna uppgift?

Risken finns

Det år som går mot sitt slut innebar det totala genombrottet för klimatförändringarna som politiskt problem. För första gången på länge är det kanske inte fattiga och utslagna i första hand som det ska tänkas på vid julklappsinköpen. Nej, nu är det fråga om skuldbeläggning av konsumtion på grund av vilken klimatpåverkan klapparna har.

I den rörelse som börjar växa fram, och som i god politisk korrekt stil har klar vänsterkantring, börjar det dyka upp fler och fler profeter. Ni vet sådana som likt bibelförfattaren Jesaja förutsåg Messias framträdande långt i förväg. I en DN-debattare häromveckan avhandlades sorkens återkomst, med allt vad det ska föra med sig av nya hälsohot. Precis som om vi inte hade nog av den varan redan.

På något sätt är det typiskt att lanseringen olika typer av hot och helvetesscenarion emanerar från det svenska lärosäte som är beläget i den mest lutherska regionen av landet. Jag såg förresten ett program från Umeå Universitet på SVT24 tidigare i veckan angående hundraårsminnet av Linnés födelse. En farbror i vilken jag inte kunde se något annat än en äldre folkskollärare men tydligen behängd med professors titel, berättade om universalsnillets gärning på ett underhållande sätt. Många i publiken skrattade. Men frågan blir ändå: hur långt kommer man med ett trevligt intryck för att bli professor idag? En bit tydligen.

Det finns knappast någon efterfrågan på någon stor övergripande filosofi för att styra om folks konsumtionsmönster. För mig är julen snarare en flaskhals i ekonomin vid årets mörkaste tid. Dagarna före dopparedan är de mest stirrigaste och stressiga på hela året. Själva julafton sker urladdningen, på många håll med mindre positiva konsekvenser. Det är inte få som reser utomlands vid högtiden nuförtiden, mycket tack vare att det finns människor från andra kulturer och religioner som ställer upp när firare av den kristna julen vill vara lediga. Om det blev lite mindre ståhej kring julfirandet skulle det inte skada,. Varför alls koncentrera så mycket uppmärksamhet till en enda dag exempelvis. Julen varar ju ända till fastan eller påska som det heter i visan. Som alternativ till tvångskonsumtionen skulle jag vilja lansera strategisk konsumtion. Handla det ni behöver så slipper det komma surt efteråt också.

Skärrad redaktör

Norrbottens-Kurirens blivande ansvarige utgivare citerar en lokal poet i sin lördagskrönika. Denne har ondgjort sig över innehållet i en bilaga i tidningen. Förutom att det måste anses tveksamt huruvida det är tillåtet att citera till tidningsredaktionen insända inlägg istället för att publicera dem, så tyder agerandet på en viss obalans hos redaktören.

Även jag har reagerat på det som brukar stå i bilagan "Hemmavid", fast utifrån ett annat perspektiv än Peo Rask. Vad består egentligen det intressanta i att vissa får visa upp sina hem? Har inte detta lite av borgarklassens diskreta charm över sig eftersom man väl knappast får läsa om hur någon trebarnsfamilj på Hertsön har det hos sig. Vi som inte nått eller vill nå upp till de präktiga ideal Kuriren förmedlar, är vi sämre på något sätt?

Det här fäster uppmärksamheten på vad som håller på att hända inom medieklimatet i Norrbotten. Saknas det kompetent folk till ledningen av den tidning som håller på att ta form i regionen? NSD:s ansvarige utgivare citerade igår en ilsken kritik mot att hans tidning ska ha "sålt sin själ". Vad det handlar här är besvikelse över, som redaktören skriver, att "tidningarna är inte längre ideologiska kamporgan för någon åsiktsinriktning".

En dagstidning är nog vad vi får i Norrbotten i framtiden. Frågan är om det blir en ledarsida (oberoende liberal) eller två (en moderat och en socialdemokratisk) i den. Ett annat alternativ vore fyra mindre tidningar med utgivning i för regionen relevanta bygder samlade under samma paraply inte olikt tidningsutgivningen i Dalarna.

Mycket märkliga påverkansvägar

Ganska snart efter valförlusten la norrbottenssossarna sig till med en märklig taktik. De började uppmana folk att gå på de två borgerliga riksdagsledamöterna från valkretsen med sitt missnöje. Upplysningsvis kan sägas att inte mindre än sex ledamöter från Norrbotten är s-märkta. Till detta kommer ett mandat vardera till vänsterpartiet och miljöpartiet. 8-2 till vänsterblocket alltså.

Ändå ska kritiska till regeringspolitiken vända sig till Stefan Tornberg och Krister Hammarbergh. Jag förstår inte alls hur den regionala s-ledningen resonerar. Kan det möjligen vara så att bristen på egna idéer motiverar sådana ageranden? I så fall borde de som röstade på sossarna i valet ställa sig frågan vilka som företräder dem. En drös nollor?

Vi kan det här nu

En av den västra sidan av Torne älvdals mest kända författare tar idag till orda på Norrländskans kultursida. Texten är en blandning av fakta och fiktion. Officiellt är syftet med den några reflektioner på ett debattinlägg några dagar tidigare; närmare sanningen ligger emellertid att Bengt Pohjanen vill göra reklam för sin bok om korpelarörelsen.

Historien om korpelanerna och dess ledare utspelade sig i en orolig tid. När Pohjanens teaterpjäs skulle uppföras på Norrbottensteatern fick den extra publicitet av något som sades vara ett bombhot. Men visst är detta kanske än idag ett känsligt ämne för vissa. Jag minns när jag läste en kurs i historia om väckelser bland annat i Norrbotten och när en kvinna från de korpelanska trakterna i viskande ton talade om för oss studenter att det här fick man inte tala om. Personen ifråga var själv lärare och visst svägerska till nämnde Pohjanen.

Jag tror knappast någon ur dagens ungdoms- och medelåldersgeneration med anknytning till dessa händelser på 30-talet resonerar så längre. Det hela är genomkört nu, tillhör visserligen historieämnet, men är knappast något att ägna någon större uppmärksamhet längre. Att det finns författare som inte själv vill gå vidare och ser det som en del av sitt levebröd är bara tragiskt.

Biståndets bedrägliga metaforer

Frågan är väl om det finns någon godare handling än att ge till sämre bemedlade. Följaktligen är biståndsarbete något av det mest behjärtansvärda man kan ägna sig åt. Att avsätta pengar till utvecklingsländers förkovran är inte något som går att ifrågasätta obestraffat. Problemet är bara att biståndspengar sällan leder till just det de är avsedda för, dvs. utveckling.

Beroende på politisk hemvist talas det om endera om tillväxt eller utveckling. Att fattigdomen ska minska är dock målsättningen oavsett ideologisk inställning. Också inom industriländer finns det områden i behov av utveckling eller tillväxtbefrämjande åtgärder även om fattigdomen där inte är en existerade realitet. På så vis möts det lokala och det globala.

Övre Norrland är en sådan region. Genom åren har åtskilliga mängder med bistånd förklätt till stödpolitik pytsats ut där, utan någon egentlig effekt utöver konstgjord andning. Samma förhållande gäller många utvecklingsländer. Forskaren Lennart Ohlsson har därtill funnit att transportstödet till basindustrierna i Norrland har en konserverade effekt på näringsstrukturen där.

Det börjar bli allt svårare att finna empiriska belägg för bidragspolitikens positiva inverkan på ekonomin. Det enda som kan hålla den vid liv är vackra metaforsprängda tal. Vackra ord förmedlade av politiker eller kryptopolitiker som arbetar i tidsbegränsade projekt. När pengarna är slut hoppas det över till ett nytt projekt, med nytt namn och nya pengar på samma gång som samma personer dyker upp igen i dessa gång på gång. Den som under ett sådant system tycker sig leva ett fritt och utvecklande liv är bedragen.

En käftsmäll mitt i 90-talet

PJ Anders Linder skriver idag om svaghetens moral. Det var Dick Erixon som myntade uttrycket i slutet av 90-talet. Hans essäuppsats är inte bara en käftsmäll mot den mentalitet som rådde just då, utan också en driven argumentering underifrån mot den svenska socialstat som tagit form under årtionden.

Denna har gjort de svenska medborgarna till ansvarslösa, på krav befriade klienter istället för individer och människor med äganderätt till den egna förmågan. Det finns inga svaga, offer eller förlorare menar Erixon. Alla kan göra en insats utifrån sina förutsättningar. Och alla kan förmodligen också skilja mellan arbeten av terapeutisk karaktär och riktiga jobb.

Den svenska socialstaten nådde förmodligen sin kulmen någon gång omkring millenieskiftet. Därför kan det inte vara fel att avrusta den på verksamheter knutna till yrken som arbetsterapeuter, psykoterapeuter och dietister, kort sagt sysselsättningar som på det stora hela taget fungerar som ersättning för civilsamhälleliga aktiviteter.

För att använda ett vanligt vänsterargument så kommer mäktiga intressen att motarbeta detta. I och med att gråterskan är en institution i vår socialstat så kommer det att handla om en utmaning mot det allra starkaste av intressen - det egna.

Ska kultur utveckla eller bekräfta?

Förre succéförfattaren Mikael Niemi slår ett slag för den regionala kulturella identiteten på NSD:s kultursida. Trots att det blir mer och mer svårt att hävda att det skulle finnas något specifikt "norrbottniskt", så fullföljer Niemi en tradition som mera går ut på att ta i så man nästan spricker och förneka ens mera genuina bakgrund. I artikeln talas visserligen om "hopkok" av olika bygder i Norrbotten. Men att mera konkret tala om vad det innebär att vara kalixdaling, tornedaling, malmfältsbo, pitedaling, luledaling eller same verkar inte bekomma Niemi. Det är synd eftersom bygden sannolikt betyder mer för de som bor inom regionen.

Detta leder oss över på frågan om kultur ska bekräfta eller utveckla. Regioninstitutionen framför andra, Norrbottensteatern, har mer eller mindre börjat gå mot sotdöden. Länge gick det bra med uppsättningar av dramatiker med vänsterbakgrund och anti-Stockholmsetablissemangsattityden. Vi kan det nu. Socialismen är död och kulturlivet i huvudstaden varken lika främmande eller bättre än allt annat numera. Förutsättningarna för att utvecklas på egen hand utan någon särskild regionteater är bättre än någonsin idag.

Vill Niemi och andra fortsätta och hävda att det existerar en norrbottnisk identitet så inte mig emot. Trots allt är det ju en födkrok att ägna sig åt dylikt. Mycket intressantare vore emellertid om fokus kunde sättas på kommunernas specialisering på kulturområdet. I annat fall blir identiteten hos många i nordligaste Sverige inte mycket mer än redan ingrodda föreställningar om hur folk är där.

Danskt och franskt

I Danmark har det nyligen hållits val till folketinget, och snart är det dags för folkomröstning om euron som man förhandlade bort i samband Maastrichtavtalet som underkändes av väljarna. Det danska, och för all del även det brittiska, förhållningssättet till EU borde ha lett till efterföljd i Sverige som ju också sade nej till euron. Dock efter att först ha sagt ja i omröstningen om EU på 90-talet där euron ingick i det som det röstades om. Med andra ord, det är inte som en del tycks hävda, att den danska självständigheten är illusorisk och den svenska förhandlingsbar. Den svenska hållningen antar snarare vingelpetterns kännemärken medan Danmark ifråga om euron har intagit en mera konsekvent linje.

Efter president Sarkozys hårdare tag mot glassiga statliga pensionsavtal har det återigen rått revolutionsstämning i Frankrike. Hörde jag verkligen rätt? I pension vid femtio års ålder? Då har ju folk knappt fått läsglasögon. Sverige med sin delvis oreformerade offentliga sektor ter sig i sammanhanget nyss förnyad. Den franske premiärministern har varit i Sverige för att lära av vad vi åstadkommit här. Sådant är positivt att höra, inte minst mot bakgrund av att Sverige genom århundradena gått i franska fotspår vad beträffar politisk utveckling. Nu går våra idéer på export.

Kärnkraftsutbyggnad åter aktuell

I takt med att isar och glaciärer verkar smälta hastigt har åter kärnkraftens roll som energikälla aktualiserats. Redan idag är det ju så att den tillsammans med vattenkraften står för nästan all elproduktion i landet. Den skulle således kunna ha större betydelse på energiområdet som ersättning för koldioxiddrivande olja, kol och gas såväl internationellt som nationellt.

Det parti som för närvarande lägger hinder ivägen för en ny energiuppgörelse inom regeringen är centern, som visserligen sagt ja till kraftkällan men nej till mera utbyggnad. Jag skrev 1995 en uppsats om kärnkraften som lösning på ett numera pragmatiskt problem, växthuseffekten som den hade börjat kallas då, långt bortom högstämda tal och ideologier. På seminariet satt två pitepiltar och ömsom skällde, ömsom knackade i varandra. I sin gemensamma ilska över att få träffa på någon inom pendelavstånd från brolyset som inte tyckte som de gjorde hemma, lade den ena moraliska aspekter på mitt resonemang, medan den andra inte kunde acceptera någon som stack ut.

Framtiden visade emellertid att jag fick rätt. Idag är vi långt från 70-talets vanföreställningar om att en härdsmälta kan gå genom hela jorden och medvetet infantiliserad information. Att använda sig av kärnkraft är idag inte farligare än att flyga. Det måste dock ställas hårda krav på säkerheten. Vilka länder som helst kan förmodligen inte ägna sig åt energiproduktion medels kärnklyvning. Avfallsfrågan är förvisso inte löst, men heller inte ett omöjligt projekt. De böcker i ämnet statsvetenskap om en av de största politiska frågorna någonsin i Sverige framstår idag som trötta parentetiska konstateranden undantaget möjligen Jörgen Westerståhl och Folke Johanssons framsynta inlägg i debatten. Dessa ska ha heder för detta, eftersom kärnkraftsfrågan förmodligen aldrig var riktigt politisk.

Det sjunkande skeppet

Från slutet av 80-talet finns en bild av dåvarande statsministern Ingvar Carlsson i sällskap med Östtysklands näst siste president Erich Honecker. Framför soldatleden visade Honecker upp ett fullständigt obesvärat sätt, skrattande, medan Carlsson ser ut som om han bär hela världens bekymmer på sina axlar. Om det var situationen den svenske statsministern befann sig i, eller om det var problemen på hemmaplan i form av det interna bråket i hans eget parti benämnt Rosornas krig, som ska till som förklaring till Ingvar Carlssons min, förblir en gåta. Däremot var den svenske socialisten på besök i DDR medveten om vad som pågick. Det var inte Honecker.

I en fullständigt sanslöst självupptagen och navelskådande spalt i sin tidning, hävdar Norrbottens-Kurirens redaktionschef idag att priserna regnar över hans medarbetare. Först och främst är det kulturredaktören, som knappt uttryckt en åsikt utöver att förra kulturministern tillhör extremhögern, som hyllas. Hon har fått ett pris av något som heter Norrbottensakademien, en institution instiftad av misslyckade bankdirektören Björn Wahlström. Sedan räknas några andra pristagare upp utan att utmärkelserna definieras särskilt noga eller närmare. Inte heller någonting om var en del av de belönade journalisterna håller till nuförtiden, ty i tidningen syns de inte.

Nåja, det här med priser och utmärkelser ska vi väl inte ta för allvarligt. Dock däremot att stalinismen är på frammarsch i Norrbotten. Faktiskt går det att tala om en nystalinism för närvarande. Innehållet är utbytt men uttrycksformerna desamma. Och precis som Honecker förstår inte redaktionsledningen på Kuriren att de håller på att gräva sin egen grav med den lilla (inte stora) guldspade två reportrar hämtade hem i något tidningen skildrade som OS-vinster minst. Föremålet för deras reportage, Obol-Bo Johansson, gäckar dock fortfarande omgivningen. Och många är de som väntar på sina pengar medan de grävande journalisterna speglar sig själva i sina guldspadar.

Under tiden fortsätter också Verklighetens center i Voullerim sin verksamhet, till skada för många som bor där, nu sist riksbekanta trädgårdsmästaren Heide Krönlein som väljer att flytta från orten på grund av trakasserier. I en region där det värsta som kan ske är att sticka ut och ifrågasätta kunde denna sekt etablera sig, mitt framför de dimmiga ögonen på de lokala medieföreträdarna. Bedriften ifråga är sannerligen värd en guldkalkon. Och hittar någon journalist från riksmedia Bo Johansson under-cover någonstans i Norrbotten, ja då är fiaskot som det heter fullbordat. Ett ljus i mörkret är emellertid att de båda tidningarna i det län som förmodligen är under avveckling är på väg att gå ihop. Om denna får beteckningen politisk liberal, ja då finns det hopp för framtiden.

Är utbildning rentav farlig?

På Svenskans ledarblogg idag skriver Per Gudmundson om problemet med att de som väljer våldet som lösning på politiska frågor inte sällan har hög utbildning. Det förhåller ju sig nämligen så att rekryteringen av attentatsmän för olika ändamål inte alls särskilt ofta sker i Koranskolor. Istället är det rätt ofta folk med universitetsbakgrund som påtar sig dylika uppgifter.

Något jag kommer att tänka på i anslutning till detta, utan att för den skull försöka dra några paralleller i övrigt, är hur svenska studenter också kan förändras i kontakten med högre utbildning. Hur många är inte det av kvinnligt kön som "kommit ut" som feminister efter examen.

Givetvis vore det fel att påstå att högre utbildning per definition sätter griller i huvudet på en del. Men ändå: har inte institutionerna ett visst ansvar för vad de producerar i slutändan? Att fundera över vore kanske om vetenskapen alla gånger är så fristående från religionen.

Debatten som inte borde ha funnits

Göran Skytte fäster idag uppmärksamheten på uppståndelsen kring de som köpt "svarta tjänster". Han är inne på att det mera handlar om ett ensidigt påhopp på den ena aktören i uppgörelserna. Den som säljer tjänster går så att säga fri från mediedrevet.

Det här är lite märkligt, men så blir det när debatten nödvändigtvis måste målas i bjärta färger. The good guy against the evil. Ingenting om den som utför svartjobben, han eller hon är bara ett anonymt offer. Som Skytte mycket riktigt påpekar betalar denne ingen skatt medan köparen konsumerar av redan skattade pengar. Måltavlan borde vara svartjobbaren således.

Lagen om hushållsnära tjänster kan möjligen vrida fokus bort från denna diskussion. Nya jobb skapas åt de som förmodligen ändå inte blir särskilt rika men i alla fall övergår till att bli vitjobbare. Tänk om arbetarrörelsen i tid insett att serviceyrken kan vara en progressiv kraft att räkna med. Då hade den här debatten aldrig uppstått.

Sociala företag

Var på en konferens om sociala företag. Att sådana kan bespara samhället såväl stora ekonomiska resurser som stort mänskligt lidande står helt klart.

Det finns några sådana i mitt närområde. Så gott som alla som kommit i kontakt med dem verkar har något positivt att säga. Ofta handlar det om personer som befunnit sig på absoluta botten på ett eller annat sätt.

Dessa får chansen att arbeta sig upp i företagskooperativets form på frivillig väg, vilket innebär att den egna växtkraften tilldelas en speciell roll. Tvångsvård i olika skepnader lyser med sin frånvaro, vilket kan förklara att jag inte såg några representanter för psykiatrin där. Däremot företrädare för RSMH och Schizofreniförbundet.

Det var också paneldebatt mellan företrädare för myndigheter, politik och organisationer. Inte för att det kom så mycket ut av denna, men intresset var det inget fel på. Som utomstående iakttagare måste jag ändå notera vilket glapp det är mellan idé och verklighet i de här sammanhangen. Det är med andra ord eldsjälarna som driver det hela framåt. Utan dem blir det nämligen ingenting av den sociala företagsamheten.

Planetstormar i inlandet

En författarinna bördig från Kiruna har haft viss framgång med en bok om sektlivet på hennes hemort som nu blivit film. Tillsammans med andra drottningar (det kan finnas flera) inom genren har Åsa Larsson etablerat sig som ledande inom deckarskrivandet. Att lägga märke till är dock att på den manliga sidan finns det också stjärnor inom gebitet, men de kallas av någon anledning aldrig för deckarkungar. Kanske kan det bara finnas en sådan, och då blir det svårt att välja bland Nesser, Mårtensson, Mankell med flera.

Jag ska inte uttala mig om Åsa Larssons eventuella förmåga på området mer än att deckargenren i sig är av det lättare slaget. Det är inte speciellt svårt att skriva deckare; behärskar man hantverket att skriva och kan arbeta efter ett koncept kommer det mesta av sig självt. Sedan är det ju så att de råder konkurrens på marknaden. Vem som helst kan inte blir deckardrottning.

Ändå måste jag dröja något vid det sommarprogram Åsa Larsson förestod tidigare. Tror nämligen att detta var mest anonyma och utspädda ifråga om tilltal och innehåll jag någonsin hört. Behöver väl inte tillägga att jag bara lyssnade tio minuter?

Ett skrämmande dokument

SVT har i två avsnitt visat program om Vladimir Putins väg till makten. Länge har det varit känt om dennes förflutna som KGB-officer, desto mindre om hans förhållande till Jurij Andropov, den siste ledare som med kraft agerade som traditionell sovjetisk politiker.

Många minns nog bilderna från nyårsafton 1999 när Boris Jeltsin lämnade över makten till sin "lärpojk" Putin. Den nyckfulle men dock liberalt orienterade Jeltsin har i efterhand visat sig stå för en helt annan politik än efterträdaren.

Det förvånar då inte mig ett dugg att Ryssland nu begränsar OSSE:s observationsarbete i samband med valet till duman. Den unga och sköra ryska demokratin håller på att strypas av en ledning som mera påminner om den som förevar under tsar- eller sovjettiden.

Rätt skrämmande var att se vilken misär folket levde i endast ett kort avstånd utanför överdådet i Moskva och Sankt Petersburg. Iakttagelsen att situationen där liknade förhållandena på Dostojevskijs tid var helt korrekt.

Rätt tänkt, men vem bryr sig?

Professor Rothstein går till angrepp mot myndighetsraseriet. Kärnan i hans artikel är att den demokratiskt-parlamentariska styrkedjan går baklänges. Myndigheterna fungerar som ersättning för de politiska partierna, vars tjänstemän blir arbetslösa i takt med att partiväsendet sakta dör ut. Dessa talar om för folket vad de ska göra.

I sanning kloka ord, men frågan är om någon bryr sig. Rothstein måste vara en av landets debattörer med minst refuseringar på sitt konto. Baksidan av detta är att hans verksamhet av många inte tas för seriös. Det är på något sätt lite för mycket av underhållning över det hela. Vad som efterfrågas är väl inte mer av tyckare och kommentatorer, utan snarare de med praktiskt handlag och ideologiska målsättningar.

Spännande stämma

Moderaterna håller stämma i Gävle. Som det tunga partiet i regeringen är det intressant att avhöra debatterna och talen. På grund av att ledaren mera agerar som en lagansvarig går det hela till på ett ganska bra sätt.

Det har talats om en strid mellan gammalfalangen (liberalkonservativa) och nya moderater (socialkonservativa). De sistnämnda verkar emellertid ha initiativet. Men fortsätter kräftgången i opinonen kan förhållandet svänga till nästa stämma. Och då är inte moderaterna längre ett statsbärande parti.

Att enmansshowerna lyser med sin frånvaro framgick med tydlighet när förre statsministern i ett mellanstick på kanalen som sänder från stämman dök upp i rutan i en miljö som åtminstone av bakgrunden att döma var av herrgårdskaraktär. Vad hade han där att göra egentligen?

Komedi i norr

SVT har inlett en satsning på regional kvällsunderhållning. I går var det dags för en släkting till mig och en gammal hockeyspelare att gästa programmet. Och eftersom också programledaren var pitepalt så gick det väl att står ut så där en fem minuter.

Det här med lokal mediebevakning är intressant. Samtidigt som uttrycket att all politik är lokal äger stor giltighet, så gäller det att vara försiktig med hanteringen av fenomenet i sig. För mig handlar inte det lokala om att agera åskådare, som de flesta av oss tvingas till ifråga om rikspolitiken. Nej, själva kärnan i lokalsamhället är att kunna åka in till centralorten i kommunen och stöta på minst en kommunpolitiker som har tid att stanna och prata.

TV och radio behövs således knappast för detta ändamål annat än för granskande uppgifter. Underhållning klarar vi oss definitivt utan. Den biten sköter lokalrevyerna på ett storartat sätt.

Noterar att regionens kunskapsborg Luleå Tekniska Universitet hamnar i absoluta botten på Högskoleverkets lista över studenternas jobblycka efter examen. Ett klart underbetyg till detta och även andra lärosätens ledningar som ser sig mera som företagsstyrelser än företrädare för utbildningsanstalter, med allt vad det innebär av begreppsanvändning och arvoderingar. Någon form av resultatansvar måste därför införas. Får inte studenterna jobb efter examen är det ett misslyckande. Detsamma gäller om forskningens kvalité inte håller måttet.

En händelse som ser ut som en tanke?

Lilla Överkalix, av kommunens domedagsprofeter dömd till utplåning om femtio år om befolkningsminskningen där fortsätter som hittills, hamnar i topp i fråga om företagstillväxt enligt studie från Upplysningscentralen och Företagarna. Enligt en annan studie framtagen av Svenskt Näringsliv som mätte företagsklimatet hamnar kommunen långt ner på Sverigelistan.

Förklaringen till de divergerande resultaten är att Företagarna och UC utgått från skillnaden mellan företagens bokslut 2005 och 2006. Expansionen i Malmfälten ska ha gynnat utvecklingen enligt den officiella versionen.

Mera faktiskt handlar det om att ett företag i kommunen med miljardomsättning men med huvudsaklig verksamhet i Luleå bättrat på siffrorna, samt att också Länstrafiken är förlagd till Överkalix. En händelse som ser ut som en tanke är dessutom att Företagarnas välbetalda VD Anna-Stina Nordmark Nilsson är bördig från just Överkalix.

Fördragets gökungar

EU har fått ett nytt fördrag, något som portugiserna kommer att känna sig stolta över eftersom dess namn lär få namn efter staden Lissabon. Vi har ju fått vänja oss vid att deklarationer medlemsstaterna förhandlat fram fått namn efter orter där de tagit form, en del kända sådana, andra mer eller mindre udda existenser okända för de flesta.

Nu ska fördraget ratificeras i parlamenten, något som bedömare inte menar ska stöta på problem. Det var svårt att få med alla länder på vagnen först men sedan gökungarna Italien och Polen fått särregler införda i deklationen löstes också detta.

Polens utveckling är intressant. Det var ju där kommunismens sammanbrott inleddes. I stort sätt under hela den sovjetiska ockupationen obstruerade polackerna mot förtrycket, mycket som en konsekvens av katolska kyrkans starka ställning i landet och individualistiskt sinnelag hos medborgarna.

På senare tid har reaktionära tendenser visat sig i Polen. Det talas om att prästerna börjar få mer makt och ett tyskhat som breder ut sig och tar sig uttryck i krav på oproportionerligt antal röster i ministerrådet.

Trist vore om det land som gick i bräschen för avvecklingen av Europas mest despotiska styre skulle börja agera sabotör för europeiskt samarbete.

Triangulering i kommunen

Måste erkänna att jag aldrig trodde det skulle kunna hända. Men nu har i alla fall sossarna i Luleå aviserat att de avser orientera sig mot mitten. Alla kommunala verksamheter utom vård, skola och omsorg ska läggas ut på entreprenad. Den liberala oppositionen jublar och utlovar stöd till det hela.

Lite märkligt är det förstås att ett parti med egen majoritet i fullmäktige tycker sig behöva göra denna helomvändning. Fast å andra sidan har kommunalrådet Petersen länge uppvisat liberala tendenser. Min egen gissning till att socialdemokraterna tillmötesgår de liberala kraven just nu är att Luleå kommun håller på att bli något av en driftkucku i övriga landet. Ett ställe där man lever i det förgångna och håller fast vid gamla lösningar.

Risken med omläggningen av politiken är att väljarna underkänner den och går åt vänster istället. Eller att de går högerut till de partier med längre erfarenhet av att förfäkta dylika idéer. Lyckas sossarna med balansgången att liberalisera kommunens verksamheter och samtidigt behålla väljarstödet torde vi ha ett unikt exempel på hur en enda person kan öka friheten för medborgarna. Lite oroväckande faktiskt.

Vårt största samhällsproblem?

Det talas ibland om samhällskontraktet mellan styrande och styrda, lanserat som tankemodell av filosofer som Thomas Hobbes och John Locke. Det finns också ett generationskontrakt mellan barn-ungdomar som växer upp med stöd av föräldrar och offentliga sektorn, medelålders som ger till dessa, och pensionärerna som förväntar sig att yngre generationer ska återgälda vad de fått av dem.

Det här fungerar inte längre menar Umeåforskaren Joachim Vogel. De äldre drar ifrån ekonomiskt och de yngre får allt sämre hälsa. Samtidigt lever de äldre allt längre och måste därmed försörjas av yngre som dessutom allt senare i livet inträder på arbetsmarknaden. Det säger sig självt att detta inte är en hållbar utveckling.

Därför lanserar jag härmed två rekommendationer: varför inte uppmuntra äldre att jobba längre än de gör nu? Vår nuvarande pensionsålder tar sin utgångpunkt i kejsartidens Tyskland då medellivslängden var betydligt kortare än idag. Man behöver inte jobba tills man dör, men lite längre skulle inte skada. Det är också dokumenterat att många äldre som skulle kunna jobba vid pensionen hamnar i en livskris och känner obehövliga. Att tagga ner långsamt borde bli något att se fram emot.

För det andra: idén om det livslånga lärandet måste ges en ny innebörd. Det är inte rimligt att detta ska bidra till att förlägga mångas inträde på arbetsmarknaden till trettioårsåldern. Kunskap kan inhämtas på andra ställen än på utbildningsanstalter.

Han som sa det va det

Idag beskärmar sig Norrbottens-Kurirens ledarskribent Bo Östman över "äldre oldboys i stadshuset". Att chefsstolarna i Luleå kommun besätts av ett par personer i sextioårsåldern är tydligen ett stort problem.

Däremot inte hans egen ålder som berättigar till folkpension. Tidigare sökte Kuriren en politisk chefredaktör eftersom det sades att Östman går i pension i sommar. Vilket han alltså ännu inte gjort. Den som jobbar efter sextiofem har att se fram emot en kraftig kassaförstärkning i pensionkuvertet, något att jämföra med de glassiga avtal politiker skaffat sig för vana att tillförhandla sig själva och som inte minst Östman uppmärksammat under många år.

Jag menar nu inte att de som vill jobba efter pensionsåldern inte ska få göra det. Men är det inte dags att börja fundera över vem och vad som ska komma efter Östman? Erfarenheter visar att när en person dominerat i vilket sammanhang det än vara månde, så kommer ingenting efter. Håller Kuriren på att ta död på sig själv som opinionsbildande kraft genom att låta en inlokaliserad förmåga hålla låda upp i överåren? Handlar det här om något mer än att man inte hittat rätt person?

Valet i gränslandet

Utgången av valet i Ukraina är inte klar ännu men Julia Timosjenko har utropat sig till segrare. Den sittande premiärministern Janukovitj har dock inte gett upp. Hans parti ser ut att bli det största men tillsammans med president Jusjtjenkos Vårt Ukraina verkar Timosjenko få majoritet.

Annars är den stora sprickan mellan den västvänliga axeln Jusjtjenko-Timosjenko och den östvänliga linjen företrädd av Viktor Janukovitj numera överbryggad. Den sistnämnde har åtminstone officiellt intagit en EU-positiv och Europavänlig hållning. Amerikanska PR- och valexperter ska ligga bakom sidbytet.

Om inte Ukraina längre är det gränsland som namnet på landet står för, vad är det då? Förmodligen något annat. Ett ställe där trianguleringsstrategin misslyckats. Janukovitj förvandling till en västvänlig politiker är ett desperat försök att behålla makten.