Så lokalt det bara kan bli

Vet att jag skrivit om det här förr, men kan inte hålla fingrarna borta från tangentbordet. Grundfrågan lyder: vad är det som gör vissa orter mera intressanta att skriva om än andra? Det finns ett område i Norrbotten som rätteligen borde kallas västra sidan av Torne älvdal som av någon anledning anses uppfylla detta krav. Ett annat är kanske Pite älvdal.

När jag tenterade i forskningsmetod fick jag lära mig att generalisera utifrån det unika. Det gick alltså att studera ett litet problem i form av en så kallad fallstudie. Men då skulle vägen till detta gå ifrån det abstrakta och slutligen hamna i slutsatser med bidrag till ökad kunskap. En forskare som arbetar på något annat sätt är inte en forskare utan något annat. Den som skriver om berättelser från Tornedalen eller trettioåriga kriget ur ett piteperspektiv ägnar sig alltså snarare åt marknadsföring av bygden och borde inte få forskningspengar från staten överhuvudtaget. Däremot eventuellt medel från berörd kommun i fråga.

Angående slutsatser om hur det är i Torne älvdalsområdet så ser jag ingen större skillnad mellan hur det påstås vara där och i andra byar, eller i varje fall hur det är på många andra mindre inlandsorter med stora avstånd till större orter. En forskningsrapport som tillåts uppta utrymme med sådant är således inget annat än prat i skrift. Hur har nivån på svenska universitet kunnat hamna så lågt?

Särbehandling

En anställd på en förskola i Gällivare säger sig få migränattacker av prickiga och randiga kläder. Därför har eleverna på dagiset tvingats anpassa sig till sin frökens något märkliga sjukdomsskov och fått undvika klädsel av dylikt slag. Förskolans rektor förklarar det med att läraren måste kunna jobba.

Är detta inte detta ganska typiskt? Alla ska anpassa sig till en person. Istället för att flytta på den som är problemet ska övriga lida. Precis som med mobbning, som oftast är i grunden en endas projekt.

Fördel Obama i primärvalskampen

I USA är vägen till Vita huset som bekant lång. Först ska respektive parti utse sin presidentkandidat. Sedan efter ungefär ett halvår av interna stridigheter börjar själva slutstriden om världens mäktigaste ämbete. I år är amerikanska presidentvalet extra intressant eftersom det är första gången på 28 år sedan inte en sittande president eller vicepresident kandiderar till posten.

Republikanernas presidentkandidat kommer att heta John McCain. Demokraternas Barack Obama eller Hillary Clinton. Den förstnämnde har för närvarande ett övertag men mycket tyder på att det kommer att bli en strid ända in på konventet i sommar, något som lär spela republikanerna i händerna eftersom det i sammanhanget är viktigt att i tid enas som vem som ska representera respektive parti. Medan McCain kan koncentrera all kraft på sin egen kampanj måste Obama och Clinton försöka vinna sitt eget parti. Det här är en faktor jag tror kommer att påverka utgången i valet i november.

Det har sagts om McCain att han är en mer frihetlig politiker än sina två demokratiska motståndare. Obama är möjligen en mer konservativ liberal som kan vinna fler republikanska kärnväljare än Clinton. Han har med andra ord större chans att vinna över McCain än Clinton. Det är den andra viktiga faktorn här. Båda står dock för höjda skatter och mindre frihandel. En fråga som kan komma upp senare i höst är när/om kandidaterna måste ta klar ställning ifråga om Irak. Utrikespolitiken har avgjort amerikanska presidentval tidigare.

Var de så eniga egentligen?

Igår brakade de ihop, sossarnas nyvalde ekonomiske talesman och finansministern. Proffskommentatorerna i form av tre vise kvinnor i programmet Agenda var snabba med att se en fredsuppgörelse i mötet. Jag håller då inte med om denna analys riktigt.

Visst var det två lågmälda debattörer som stod mot varann, men om man skärskådar argumenten så var det verkligen klassisk fördelningspolitik som stod mot skattelättnader och mer frihet hos Östros respektive Borg. Den förstnämnde tryckte särskilt på mer utbildning som kungsvägen till högre tillväxt medan den sistnämnde mera höll på arbetslinjen och yrkesutbildningar istället för mer akademiska poäng åt folket.

Thomas Östros har i sina sämsta stunder kunnat visa sig vara en debattör av det mera rabiata och oförsonliga slaget. Säkert har han fått jobba med denna sämre sida av sig själv och säkert bidrog det till en i vissa ögon tam debatt. Men särskilt eniga var inte kombattanterna.

Storbotten

En del som läst min blogg kanske har märkt att jag varit rätt kritisk mot Norrbottens-Kuriren. Det har främst att göra med att jag tycker tidningen sålt ut sin liberala själ. Kuriren är inte längre en upplyst röst i en region där socialism på många håll fortfarande ses som lösningen på framtidens problem. När man läser vad tidningens chefer skriver och skrivit går tankarna snarare åt vänster. En "liberal" i Norrbotten låter som en socialdemokrat i Stockholm eller Göteborg. På ledarplats huserar därtill en omskolad sportjournalist och högerman från Ångermanland med mindervärdeskomplexet som främsta drivkraft.

I veckan hade tidningen krigsrubriker av ett slag som jag inte sett sedan tidningen Expressen den 12 september 2001 deklarerade kriget mot terrorismen. Den här gången var det dock klimatförändringarna som utgjorde fienden. Global uppvärmning är ett konstaterat faktum men inte orsakerna. Gång efter annan kommer forskning som säger att denna skulle ha andra orsaker än koldioxiden och mänsklig påverkan. Och jämförande bilder av glaciärer mellan hur det var då och hur det är nu säger lite om faktiska förhållanden. Om det ändå skulle visa sig att homo sapiens är skulden till det varmare klimatet finns det ändå ingen anledning för vår art att börja späka oss själva.

Det går rak linje från den lutherska gudsstat som hämtade flera ärkebiskopar från landets nordligaste del via evangeliskt frisinne/laestadianism till feminism/miljö- och fredsrörelser. Alla har de burits fram av någon slags mission om att väster- och norrbottningar på något sätt står för någon form av högre moral, att vägen till framgång går genom kärvhet och inte genom frihet och kort sagt att se mer avspänt på tillvaron. De forskare som predikar om klimathotet har bara paketerat om de stränga övrenorrländska prästernas budskap. Alternativen är himmel eller helvete.

Finns det något positivt med klimatförändringarna så är det väl att hela världen fått en gemensam fråga att samlas kring. I detta perspektiv ter det sig bara löjligt om det från Sveriges mest glesbefolkade region skulle finnas de som tycker att den bästa politiken bestås av de som gör sig störst. Det liknar nämligen mest bara en komedi i kolossalformat.

Bengt Ankarloo 1935-2008

Häxprocesserna är sannolikt ett av de mest irrationella och svårförklarliga fenomenen i den mänskliga historien. Hur kunde till exempel i Sverige på 1600-talet kvinnor (och män också) avrättas efter summariska rättegångar där den omvända bevisbördan tillämpades på de som anklagades för trolldom? Detta dessutom i en tid då den moderna vetenskapen började ta form.

Bengt Ankarloo gjorde det till sin livsgärning att försöka svara på denna fråga, och han kom fram till att det hade att göra med lokalsamhällets möte med en alltmer självmedveten och kraftfull centralmakt. Det handlar med andra ord om ett bra mycket mer komplext problem än att kyrkan skulle ligga bakom alltsammans (vilket någon av mina gamla lärare hävdade). Ankarloo menade istället att tron på häxor och demoner har förgreningar så långt bak i tiden som antiken. Därtill existerar den mittibland oss i nutiden i andra uttryckformer.

När jag nåddes av budet av Bengt Ankarloos frånfälle via en dödsannons i DN var jag mitt upp i vad som skulle bli hans sista bok, Satans raseri. Jag kan inte annat än hysa den djupaste respekt för hans insats i denna. På ett sansat sätt helt utan några ironier balanserar Ankarloo skickligt den mänskliga naturens irrgärningar mot förnuftet. Låt oss hoppas att hans verk kommer att läsas i många år framöver.

Bloggaren som kom in från kylan

Det här med stereotyper och nidbilder av befolkningen i norra Sverige är ett ämne för sig. Nyligen skrev journalisten-bloggaren-ledarskribenten, från Dalarna bördige Per Gudmundson ett ledarstick i genren. Till en bild föreställandes en hoppande skoterförare tycker sig Gudmundson ana en kompensationstanke från "de fria viddernas män" i motståndet mot avvecklingen Tullverkets verksamheter. Detta på grund av regeringens skattehöjningar.

När en känd språkvetare från Eskilstuna skulle utforska svenska språket i Norrland åkte han inte till någon av landsdelens metropoler för att ta reda på fakta, utan till en obetydlig inlandsort. Där hittade han till slut fram till byns originellaste person. Och vips var bilden av norrlänningen bekräftad utan föregående undersökning. En del kallar dylikt sett att arbeta vetenskaplig metod.

Om Per Gudmundson står att läsa i webuppslagsboken framför andra att han tidigare jobbat på Sveriges Television. Hur var det nu med det? Fick han inte sluta där på grund av att arbetsgivaren ogillade hans bloggande? Och i en lång krönika interfolierad med David Bowietext gjorde han slut med sin illojala verksamhet där? Så vitt jag vet är Per Gudmundson fortfarande igång med en blogg, ibland också på denna som kommentator av sin egna ledare i Svenskan.

Svenska Dagbladet är ett organ som för övrigt likt vad som påstås om norrlänningar är bidragsberoende. Med tanke på Gudmundsons tidigare karriär, kan vi inte ana en kompensationstanke i anställningen på SvD?

Inget utrymme för val

I det kommunala bostadsbolaget som förvaltar min och omkring åttio procent av det totala beståndet av hyresrätter i kommunen ska internet införas som standard i lägenheterna. Någon möjlighet att välja bort denna tjänst ges inte, utan de som vill ha kvar sin gamla operatör eller någon annan får dubbla räkningar.

Det är därför inte utan att man tycker Lulebo är ganska fräcka när det skriver på sin hemsida: "Nu blir Internet standard i våra lägenheter, har du gjort ditt val?" Bredbandsbolaget som hittills stått för internet i lägenheterna är givetvis förbannade och har då i alla fall övervägt någon form av rättsligt förfarande mot det hela.

I en kommun där s-styret varit regel sedan demokratins införande går sådant här att genomföra. Utrymmet för de som vill påverka sin hyra på olika sätt är minimalt. Det mesta sker över huvudet på hyresgästerna. Föreskrifter finns till och med hur det ska tapetseras, men som sagt inte att välja bort standardoperatören. Skandal!

Vari bestod nyheten egentligen?

Årets mest överuppmärksammade nyhet och debatt har redan inträffat. Det som framställts som ett avgörande tronskifte och en stor kursändring i svensk politik är när partiledaren bytt ut en medarbetare mot en annan.

Själv är jag osäker på vad det betyder när Mona Sahlin plockar in Östros istället för Nuder. De är båda perssonpojkar, med allt vad det innebär av brist på ledarskapsförmåga. Något nytt innebär det förmodligen inte, precis som det heller inte är något stort. Sahlins parti sitter inte längre vid makten. Att plocka fram Wigforss och Sträng i sammanhanget som någon kommentator gjort visar bara på folkhemsnostalgi och idétorka.

En vecka pågick surret (för nu är det väl ändå slut?) och alldeles för mycket utrymme gavs åt att trettiofemsprocentspartiet bytte ekonomisk talesman (märk väl inte finansminister). Under en vecka var stora delar av mediesverige socialdemokratiskt. Vad kallas sådant här egentligen? Har någon hjärnskrynklare någon benämning på fenomenet?

Skadeskjutet flaggskepp

På 70-talet var det så att varje kommun med självaktning skulle hålla sig med en skidbacke. Så småningom kom det sig också så att varje region skulle hålla sig med ett hockeylag. En minnesvärd marsafton 1984 gick Luleå Hockey upp i högsta divisionen efter att ha krossat Hammarby i tre raka matcher.

Under vintern har det varit uppe till diskussion huruvida det var rätt av kommunen att sälja Coop Arena restaurerad till hockeylaget, dessutom med hyran betald. Alldeles frånsett affärens karaktär av otillbörligt gynnande av kommunens och hela regionens flaggskepp i idrottssammanhang, inställer sig alltmer frågan om det även av rent idrottsliga skäl finns anledning att satsa mer på Luleå Hockey.

Laget har varit illa ute förr, men i år ter sig kvalserien ett högst realistiskt scenario. Går det illa där åker Luleå ur elitserien efter 24 år i sträck i hockeysocieteten. Det har spekulerats en del hur det har gått dithän. Svagt spelarmaterial till följd av otillräckliga värvningar som i sin tur kan vara en konsekvens av föreningens misslyckade samarbete med Obol Investment nämns av många som huvudorsaken. Men intresset för hockey i stan har också minskat.

Luleå är inte längre en arbetarstad på samma sätt som tidigare, med den naturliga påföljden att idrotter som hockey tappar mark till andra intressen. Det hjälper inte att publik bussas från orter som Boden, Kalix och Piteå, ja till och med flygs från Pajala, i syfte att hålla uppe publiksiffrorna. Elitseriehockey är inte lika spännande längre och kanske lite för ofta förekommande. Det makthavarna i kommunen snarare borde fundera över vore därför om folk vill ha hockey längre, inte om hur mycket det ska lappas och lagas i en skadskjuten galjonsfigur.

Varför flyttar han inte också?

Det här med norrbottningar i förskingringen har jag studerat en del. Elaka tungor säger att det finns folk häruppifrån som knappt rör sig utanför arbetsplatsen och hemmet efter att de flyttat lite längre bort. De har med andra ord lite svårt att integreras på de nya bostadsorterna. Mest utbrett ska detta beteende vara hos de med anknytning till en viss religiös gruppering med förankring i inlandet.

Må så vara med det. Till syvende og sidst är vi alla individer och ska bedömas därefter. Gårdagens stora nyhet var att chefen på länsstyrelsens miljöavdelning ska bli chef på Naturhistoriska riksmuséet. Som vanligt när kråkvinkeljournalistiken får tag i nyheter av dylikt slag, framställs det som om det är fråga om ett toppjobb. Sanningen är att Naturhistoriska riksmuséet var det av de stora statliga muséerna som klarade sig sämst när de fick börja jobba kundorienterat och ta inträde. Hela 56% minskade antalet besökare från 2006 eller 400 000 i absoluta tal. Jan-Olov Westerbergs roll är nog därför snarare städgummans.

Han ska också bo kvar i Luleå. Kanske på grund av att han inte lär bli så långvarig på det nya jobbet, vad vet jag om en som byggt upp hela sin karriär på en regional myndighet. Särskilt klimatsmart det emellertid inte, för jag förmodar att Westerberg varken kommer att ha tid eller lust att åka fjorton timmar med tåg enkel resa mellan huvudstaden och residensstaden gissningsvis två gånger per vecka. Mest av allt skorrar detta falskt när det är fråga om en person som haft ansvar över miljöfrågor.

Mina iakttagelser angående norrbottningar som sedda lite över axeln på grund av sin inskränkthet och ovilja att ta till sig av nya intryck är måhända inte korrekt. Jag tycker ändå att om man heltidsjobbar på ett ställe så ska man inte bo 100 mil därifrån. Det är bara självbedrägeri och klimatdumt att göra så.

Oron på börssidorna

Det har väl inte undgått någon att det händer rätt mycket på världens börsmarknader just nu. Sedan årsskiftet har Stockholmsbörsen gått ned omkring 15 procent. Det är den amerikanska finansmarknaden som haft problem ett tag. Dessutom har det börjat komma negativa signaler om ekonomiska utvecklingen i stort i USA.

För bara några veckor sedan var det inte många som trodde annat än att den svenska ekonomin även under 2008 och 2009 skulle fortsätta att gå lika bra som den gått några år. Nu är dock börssidorna fulla av helt andra prognoser. Likt kajor som följer den som skriker högst trumpetas den ena sensationella analysen eller kommentaren efter den andra ut. Det är svårt att hitta något vettigt att lita på.

Något som bekymrar mig mer än själva börsoron är oron på börssidorna. Om det ska se ut så här när det verkligen krävs sakliga och pålitliga prognoser, vad behöver vi då börskommentatorerna till? Visst är det så i en globaliserad tid att skeendet måste följas upp hela tiden, men nog borde det väl också finnas utrymme för lite mer analyser av långsiktigt slag. Efter att det börjat lugna ner sig igen fordras en ordentlig gallring bland ekonomijournalisterna.

Lägg ned KGB

Länge var det ett problem på TV att förmågor som gjort sig bemärkta på 50-talet fick stanna kvar för länge. Det klassiska exemplet på detta är Lennart Hyland som återkom i en lördagsshow på 80-talet. Tiden hade då för länge sedan sprungit ifrån honom. Han var heller inte lätt att tas med som person. Programformen som gick ut på att "hela svenska folket" skulle sitta bänkade framför apparaterna kom dock att överleva ännu en tid.

I höst har en av de TV-profiler som kom fram på 80-talet haft ett eget program, benämnt KGB. Karl-Gösta Bergström från Ryssbält står bakom detta i kraft av en långvarig karriär som politisk reporter. Felet med programmet är väl egentligen inte att det är dåligt, men det lider av samma problem som sammanhängde med Hylands återkomst: nytänk saknas och yngre förmågor hålls borta.

Ändå finns det också ungdomar som kan räknas in bland fossilerna på TV. Ett program betitlat "Carin" leds av en göteborgsbrutta som vid det här laget kan räknas till veteranerna på statstelevisionen. Anledningen är att hon redan som tonåring började förestå ungdomsprogram. "Carin" är mera lättunderhållning, ofarlig journalistik, helt i motsats till KGB. I slutet av det spelas beröm till programmet upp, kritik omdefinieras på sin höjd till synpunkter för privat bruk. Dags för denna TV-broiler att söka nytt jobb.

Det tredje programmet som börjar ha tjänat ut är Plus från Umeå. Tidigare firade det 20-årsjubileum, alltså också en 80-talare. Konsumentupplysning sköts numera lika bra på annat håll. Sverker är inte längre först med sina avslöjanden. Kvar blir tunnan som slamrar, något som inte i sig saknar underhållningsvärde. Dessutom lär programmet ha gett upphov till ett nytt ord, sverka, dvs. klaga i efterhand på inköpt vara. Så skulle det inte ha blivit om avtalsrätten varit mer utvecklad i Sverige.

Projektpartiet

Det gick ju bra för centern i valet. Partiet blev landets tredje största, bland annat med konsekvensen att ledaren besatte vice statsministerposten i regeringen. Dessvärre, eller uppenbarligen skulle det hellre uttryckas, lyckades inte centern följa upp valvinden. Det har gått rätt tungt för dem i regeringsställning trots att departementen i deras hjärtefrågor tillföll dem vid regeringsbildningen.

Maud Olofsson har fått lite uträttat på näringsdepartementet. Kritik har riktats mot politiken från företagarhåll och från oppositionen för att hon blickar bakåt. Andreas Carlgren på miljö har fått gjort mera men verkar vara inställd på att miljöpolitik innefattar ett icke ringa mått av självplågeri. Eskil Erlandsson på jordbruks är en doldis, en förvaltare som de flesta varken sagt bu eller bä åt.

Jag tror centerns problem i grunden består i att partiet har och alltid haft en svag ideologisk förankring. I valet framträdde det som det liberalaste av alla, men när det kom till praktisk handling verkade kompassnålen snurra flera varv. Längre än nästa projekt tänker inte centerpartisterna framåt. Därefter måste det komma något nytt. Som jag ser det är det lättare att se vad centern inte står för än vad de står för.

Sura sidan

I Norrbotten är vi ännu så längre begåvade med två ideologiskt disparata tidningar. Den ena av dem, Norrländska Socialdemokraten, har en ledarsida som jag tänkte ägna några rader.

Det är nämligen så att denna, förutom att sakna nästan varje tillstymmelse självständig analys, sedan regeringsskiftet intaget en position som närmast är att likna vid gamle politbyråmedlemmen Gromykos ständiga njet till allt icke-sovjetiskt. Ingenting regeringen gör är bra, och då menar jag ingenting. Visst ska det finnas en opposition, men även jag med min borgerliga sympatier kan tycka att en del av det sossarna har att komma med är OK.

Finansministern kölhalades på ledarsidan för några dagar sedan. Han anklagades för att inte agera som den ekonom han är utbildad till. Bara någon dag därefter refererades ett påbudsliknande inlägg från ex-minister Nuder som hade sitt regeringsjobb inte på grund av sin kompetens, utan som ett lydigt redskap till sin chef.

NSD:s politiske redaktör avhördes nyligen i riksradion med anledning av partiledardebatten i riksdagen. Som en inkvoterad förmåga med enda syfte att jämna ut regional obalans och ideologiskt övertag från liberala kommentatorer påminde han mest om Gustav Hedenvind-Erikssons roddare som vidgade sitt synfält genom att blicka bakåt. Lösningarna på dagsproblematiken fanns i det förgångna, inte i framtiden.

På tal om jämtar. En Peter Swedenmark skriver regelbundet på ledarsidan. Enligt vissa är hans krönikor mycket lästa. För egen del tycker jag det mesta han har att komma med kan sammanfattas i ordet mot. Det är tveksamt om hans ens skulle få tala till punkt i ring P1.

Demokraternas nomineringar i kristallkulan

I regeringsorganet, jag menar Svenska Dagbladet, skriver exilfilosofen Martinsson om demokratiska partiets primärval i USA. Han är bosatt i Austin står det (håller inte en annan så kallad filosof samt vindflöjel nämligen Lars Gustafsson till där?). Martinsson har frukostat ihop med en av "världens smartaste kampanjstrateger". Inte illa. Ändå är det mer intressant att läsa vad han skriver om parallellen mellan svenska s-partiet och amerikanska demokraterna.

Dock begriper jag mig inte på svanhoppet från primärvalen till den sittande svenska regeringens eventuella omval. En filosof borde kunna dra ut resonemanget från kampen mellan Obama och Clinton till vad som förestår om Sahlin förlorar 2010. Jag befarar då att vi får uppleva svenska primärval inom s-partiet mellan denna och en motkandidat som det möjligen går att ana konturerna av men ännu inte vet så mycket om.

Att vara kund i vården

Idag funderar jag över varför det fortfarande i vår upplysta tid finns en grupp i vårt samhälle vars kompetenser eller eventuella lämpligheter i yrket är så svåra att ha synpunkter på. Jag tänker naturligtvis på läkarna. Sedan teologin ersattes av vetenskapen blev det nämligen dessa som efterträdde prästerna som Försynens företrädare. Att kritisera vården, särskilt om det inte görs på rätt sätt, renderar i regel i bestraffningar av något slag har många fått erfara.

Därför är det intressant att läsa om en sida på nätet där det går att betygsätta läkare. Hur pass seriös denna är har jag ännu svårt att bedöma. Desto intressantare är att läsa vad ordföranden i en läkarförening tycker om det hela. Denne har inget positivt att säga om att vården måste arbeta kundorienterat. Argumentet är att läkare kan bli mobbade och att missnöjda inte hör av sig till vården (där dessa förmodligen själva skulle bli eller blir mobbade av vården).

Det finns många exempel på läkare som överhuvudtaget inte borde få utöva sitt yrke. Så är det ju också i alla andra professioner. Det handlar ju om människor av kött och blod, ingen är fullkomlig och kapabel att göra misstag. För att folk ska kunna välja läkare måste de också ha tillgång till beslutsunderlag. Därför är det inget fel i att det går att betygsätta tjänster av vilket slag det än vara månde.

När det gäller läkaryrket finns det för övrigt en mycket intressant och bra bok, Tecknen - läkaren och konsten att läsa kroppar, av idéhistorikern Karin Johannisson. Av denna framgår att den vita rocken är en relativt sen uppfinning. Först under första världskriget kom detta läkarens maktattribut nummer 1 i bruk. Och det var först under senare halvan av 1800-talet som det individuella mötet mellan läkare och patient successivt började praktiseras. Före det hade undersökning och behandling snarare karaktären av offentlig föreställning.

Den uppenbarligen ganska känslige läkarordföranden Svartholm slår ett stort hål i luften när han summerar sina åsikter om yttrandefriheten i lokaltidningen i påståendet att det följaktligen blir möjligt att "förtala" läkare. Tydligare kunde det inte sägas. Doktorns ord ska vara lag.

En räv i bloggarhönsgården

I min fackföreningstidning har under de senaste åren fokus svängt från att lyfta fram lyckade exempel på medlemmar till att ägna utrymme åt att den kategori av förbundets undersåtar som har svårt att få jobb efter examen. Bland samhällsvetarna är för närvarande 22 procent utan jobb enligt Juseks arbetsmarknadsundersökning. En grupp bland dessa som särskilt sticker ut är statsvetarna.

Det går att ha skilda åsikter om varför det är så. Ändå skulle jag vilja lansera en huvudförklaring till detta förhållande: svensk statsvetenskap vari inbegripes såväl forskning som utbildning har skaffat sig ett dåligt renommé genom att dess företrädare som under ett flertal år nu ägnat sig åt mediala framträdanden av diverse slag som inte kan anses som seriösa.

Jag ska inte göra något försök att utse störste pajasen inom facket. Det är en alldeles för grannlaga uppgift. Men klart står att yrket statsvetare inte har någon vidare status. Och ansvaret för detta ligger i första hand hos institutionerna.

Det har nu dykt upp en professionell statsvetare, varmed avses en med doktorsexamen, i bloggosfären. Han är förvisso inte den första. Gå gärna in på hans ankarplats och studera med fördel språket som rör sig någonstans mellan det frökenaktiga och en recension i Svenska Dagbladet under sent 90-tal. Narcissismen är naturligtvis normen. Vi ska veta vem som skriver, inte vad som skrivs. Budskapet går kanske inte in direkt men då det gör det är vi lurade. Killen har sålt in sig. Det hela liknar ändå mest ett projekt av en som inte kommit ut ur studentrollen ännu. Jag kan inte annat än beklaga det som sker.

Nu tjänar det väl inget till att nedlåta sig till att vara för elak även om det måste vara möjligt även för en liberal bloggare att ge sig på en räv i hönsgården. Samhällsvetenskapliga institutioner på universiteten tenderar att vara härdar för diverse svårplacerade element. Inte sällan blir de professorer som är bäst på att vara sämst, och jag känner till några fall som misslyckats med sina ingenjörsstudier och satsat på statsvetenskapen i stället. Det är väl knappast det som kallas för kompetensförsörjning.

Klavertrampet i Kalla-euforin

Det är inte ofta som små orter i inlandet hamnar på världskartan. Mest känt är kanske Tärnaby, som fostrade en utförsåkningskung utan dess like. Nu har i alla fall en ny stjärna uppmärksammat existensen av ett samhälle som mer eller mindre börjat bli bortglömt.

Tärendö i Norrbotten var egen kommun fram till 1971 då den tillsammans med några andra socknar lades ihop till Pajala kommun. Många är de som vill förknippas med Charlotte Kalla med tanke på hennes bedrift i Tour de Ski. En av dessa är Pajalas kommunalråd Bengt Niska. Han vill hedra Charlotte med en tomt. Det är bara det att en sådan handling strider mot kommunallagen.

Bruket med att staten delar ut belöningar till framstående idrottare har varit vanligt i Finland. Jag tror det tillämpades i Sovjetunionen och i de baltiska staterna än idag. Men i allt annat i elitistiska Sverige gör vi inte så. Därför är idén god. Niska gjorde dock bort sig när han som motivering till sitt beslut hävdade att det är tillåtet så länge ingen anmäler det. Ett förtäckt hot?

Det är ingen tvekan om att Charlotte Kalla har en enorm utvecklingspotetial. Mycket har emellertid skett på väldigt kort tid. Och en del frågor återstår ännu. Vi befinner oss ännu på försäsongen. Otaliga är de skidåkare som varit lysande under denna del av året, men så småningom kommit efter när allvaret börjat. Angående Tour de Ski är jag dessutom osäker på dess egentliga status. Därmed inget negativt om prestationen i sig.

Svenska skidförbundet gör helt rätt nu som intensifierar omhändertagandet om sin största talang sedan Per Elofsson kom fram. Det finns nämligen en uppenbar risk att Charlotte Kalla röner samma öde som denne om kraven blir för stora. När det gäller mediauppmärksamheten är det värt att påminna om att samma krafter som burit upp någon till stora höjder kan vara lika snabba att totalsänka ifrågavarande när det börjar gå tungt.

Dags att byta jobb PJ?

Svenskans politiske chefredaktör summerar sina första fyra år i denna position. Inte särskilt förvånande uppehåller han sig vid det förgångna. För det var ju någon som menade att PJ Anders Linder starkt bidrog till Alliansens valseger. Nu är det mesta mycket bättre fastslår Linder. Det är däremot inte hans tidnings ledarsida längre.

Efter maktskiftet har Svenskans ledarskribenter successivt tappat i styrka som opinionsbildande kraft i svensk politik. En del (läs Ulf Adelsohn) håller nog inte med om detta. Vi ser det i form av sviktande stöd för regeringen, den som för att tala det riktigt Carlbildtigt, är bra eller bäst för Sverige. Bättre kommunikation har efterlysts av regeringsföreträdarna. Men frågan är om inte vad som saknas är en berättelse till folket om att de är bäst på att styra landet.

När jag läst igenom en artikel av PJ Anders Linder känner jag mig ganska tom efteråt. Det som kommuniceras går visserligen ut från texterna, men någon djupare idé bakom det han skriver tycker jag mig inte förmärka. Till råga på allt verkar den förmåga på ledarredaktionen som främst fått jobbet för sitt motstånd mot radikalfeminismen ha förirrat sig i gammaldags konservatism genom att börja försvara åtminstone en läkare som agerat olämpligt.

Om inte stödet för Alliansen förbättras snart bör dess främste supporter byta jobb. Eller åtminstone bestämma sig för om han är bloggare eller ledarskribent.

Det nya bruket

En forskare vid Luleå Tekniska Universitet går till attack mot vad han kallar toppstyrning av verksamheten på hans arbetsplats. Istället för att ange spelreglerna och ge fakulteterna det mesta av makten, är det rektorn och universitetets styrelseordförande som bestämmer. Dessa vill bland annat prioritera den tekniska fakulteten på den filosofiskas bekostnad.

Det är väl inte att förvänta något annat av en beslutsfattare som har politiken som livslångt yrke. Mer att förvåna är att samme Sundström blev kvar i universitetsstyrelsen efter regeringens så kallade avpolitisering, särskilt som det är högst oklart om han ens har en akademisk examen.

Nu är väl problemet med ledarkompetens minst lika stort vad beträffar den akademiska kompetensen vid universitetet. Några särskilt internationellt renommerade forskare finns inte i Luleå. Om Luleå skulle få ett fakultetsstyrt universitet skulle verksamheten där ganska snart rasa samman.

En del gillar att framhålla att antalet anställda vid SSAB - järnverket - minskat. Det ska per automatik innebära att småföretagen ökat sin andel av det totala antalet jobb i kommunen. Sanningen är att ganska många är kommunalanställda istället eller arbetar på kommunens tredje största arbetsplats - universitetet.

Det talas ibland om att bruksandan håller på att träda tillbaka till förmån för ett mera fritt förhållningssätt till näringslivet på orter som Piteå, Luleå och Kalix. Att döma av utvecklingen vid Luleå Tekniska Universitet tyder det mesta på motsatsen. Vi har fått ett bruksuniversitet istället för istället för ett akademiskt lärosäte.

Ett nytt Rwanda?

Den politiska kris som tornat upp i Kenya till följd av valet har också etniska undertoner. Tankarna går därför genast tillbaka till 1994 och Rwanda. Expertisen tror dock inte på en sådan dramatisk utveckling. Konflikter av liknande slag har en historia i Kenya men ser annorlunda ut. Till exempel står inte två grupper mot varandra. De som tvistar som valresultatet har anknytning till kikuyuer och luoer som tillsammans bara utgör en tredjedel av landets befolkning.

Desto mer att fundera över är varför det tycks finnas en tendens att vara tyst om etniska konfliktområden ända tills det är för sent. Även om Kenya inte utvecklas till ett nytt Rwanda så är det väl för de allra flesta helt okänt vad som lett fram till situationen i Kenya. På grundskolan och gymnasiet läste jag om Kenyatta och självständigheten, något om landets koppling till socialism, men knappast någonting om etniska grupperingar. När alla konflikter av etnisk natur brakade lös i början var vi många som inte förstod ett smack först till följd av drillen i det kalla krigets utrikespolitiska kålsuparläror.

En fortsättning i gammal självgod stil

Norrbottens-Kuriren ska få en ny chef uppmärksammade jag i ett inlägg tidigare. Det är ju så att de journalister som är sämst på att skriva på sin tidning förmodligen förr eller senare blir chefer. Det gäller överhuvudtaget många som vill klättra lite högre på karriärstegen.

Det går att fråga sig det är så bra start att gå ut och glida på sanningen redan innan man börjat på det nya jobbet. Såvitt jag vet var det den lilla varianten av guldspaden två av tidningens medarbete fick (den ena av dem jobbar på Dagens Industri idag). En annan medarbetare som fått stora journalistpriset tidigare har jag heller inte sett till på tidningen sedan en tid.

Frågan är väl helt enkelt om det går att tillmäta ens något av det som skrivs idag av blivande "VD:n" något värde. Det enda som tycks stå klart är att det blir en fortsättning i gammal självgod stil från tidningsledningens sida. Dialogen uteblir därmed, och läsarna får fortsätta betrakta blaskans skribenter flygande i det blå.

Godkänt åt Larsson-Birros Strindbergstolkning

TV har visat en tvådelarsserie om Strindbergs liv före hans litterära genombrott. Programmen var påkostade, det märktes. Miljöerna skådespelarna rörde sig i var högst autentiska. Detsamma gällde kostymerna, språket och tidsandan i största allmänhet.

Lite märkligt var det dock att uppleva för många händelser förlagda till samma år, 1879. Till exempel inträffade kravallerna kring Karl XII-statyns avtäckning 1868. Detsamma gällde Strindbergs läkarstudier som pågick vid ungefär samma tid. Men det är väl sådant här som kallas konstnärlig frihet, att lägga om fakta, tillåtet om det göres på ett professionellt sätt.

Annars är väl Peter Birro ingen större stjärna på området manusförfattande. Faktum är att det han och hans bror presterar är föga originellt. Det gäller även mycket av det som kom fram i serien. Gör det bättre själv då? Ja, visst. Visst är det bättre att det görs någonting alls om vår främste författare än ingenting. Men när det gäller pojkarna Birro verkar det mest handla om att de släppts fram av vänstern som påtänkta representanter för en progressiv klass i samhället, invandrarna.

Det leder oss över på Strindbergs politiska uppfattningar omkring 1880, som var minst sagt radikala. Tio år senare, under inflytande av Nietzsches idéer om övermänniskan, föraktar han de lägre samhällsklasserna, tydligt uttryckt i romanen I havsbandet. Ytterligare tio år senare har han återvänt till någon form av barnatro i flera odödliga teateruppsättningar, bara för att 1910 en sista gång gå till storms mot etablissemanget i den strid som fått namnet Strindbergsfejden.

Stig Larssons regi drar upp betyget till godkänt för denna Strindbergstolkning. Manuset ger dock inte rättvisa åt en så komplex person som det handlar om. Kanske var helt enkelt ämnet för svårt, en längre serie hade varit nödvändig. Vilken svensk författare hade mäktat med denna uppgift?

Risken finns

Det år som går mot sitt slut innebar det totala genombrottet för klimatförändringarna som politiskt problem. För första gången på länge är det kanske inte fattiga och utslagna i första hand som det ska tänkas på vid julklappsinköpen. Nej, nu är det fråga om skuldbeläggning av konsumtion på grund av vilken klimatpåverkan klapparna har.

I den rörelse som börjar växa fram, och som i god politisk korrekt stil har klar vänsterkantring, börjar det dyka upp fler och fler profeter. Ni vet sådana som likt bibelförfattaren Jesaja förutsåg Messias framträdande långt i förväg. I en DN-debattare häromveckan avhandlades sorkens återkomst, med allt vad det ska föra med sig av nya hälsohot. Precis som om vi inte hade nog av den varan redan.

På något sätt är det typiskt att lanseringen olika typer av hot och helvetesscenarion emanerar från det svenska lärosäte som är beläget i den mest lutherska regionen av landet. Jag såg förresten ett program från Umeå Universitet på SVT24 tidigare i veckan angående hundraårsminnet av Linnés födelse. En farbror i vilken jag inte kunde se något annat än en äldre folkskollärare men tydligen behängd med professors titel, berättade om universalsnillets gärning på ett underhållande sätt. Många i publiken skrattade. Men frågan blir ändå: hur långt kommer man med ett trevligt intryck för att bli professor idag? En bit tydligen.

Det finns knappast någon efterfrågan på någon stor övergripande filosofi för att styra om folks konsumtionsmönster. För mig är julen snarare en flaskhals i ekonomin vid årets mörkaste tid. Dagarna före dopparedan är de mest stirrigaste och stressiga på hela året. Själva julafton sker urladdningen, på många håll med mindre positiva konsekvenser. Det är inte få som reser utomlands vid högtiden nuförtiden, mycket tack vare att det finns människor från andra kulturer och religioner som ställer upp när firare av den kristna julen vill vara lediga. Om det blev lite mindre ståhej kring julfirandet skulle det inte skada,. Varför alls koncentrera så mycket uppmärksamhet till en enda dag exempelvis. Julen varar ju ända till fastan eller påska som det heter i visan. Som alternativ till tvångskonsumtionen skulle jag vilja lansera strategisk konsumtion. Handla det ni behöver så slipper det komma surt efteråt också.

Skärrad redaktör

Norrbottens-Kurirens blivande ansvarige utgivare citerar en lokal poet i sin lördagskrönika. Denne har ondgjort sig över innehållet i en bilaga i tidningen. Förutom att det måste anses tveksamt huruvida det är tillåtet att citera till tidningsredaktionen insända inlägg istället för att publicera dem, så tyder agerandet på en viss obalans hos redaktören.

Även jag har reagerat på det som brukar stå i bilagan "Hemmavid", fast utifrån ett annat perspektiv än Peo Rask. Vad består egentligen det intressanta i att vissa får visa upp sina hem? Har inte detta lite av borgarklassens diskreta charm över sig eftersom man väl knappast får läsa om hur någon trebarnsfamilj på Hertsön har det hos sig. Vi som inte nått eller vill nå upp till de präktiga ideal Kuriren förmedlar, är vi sämre på något sätt?

Det här fäster uppmärksamheten på vad som håller på att hända inom medieklimatet i Norrbotten. Saknas det kompetent folk till ledningen av den tidning som håller på att ta form i regionen? NSD:s ansvarige utgivare citerade igår en ilsken kritik mot att hans tidning ska ha "sålt sin själ". Vad det handlar här är besvikelse över, som redaktören skriver, att "tidningarna är inte längre ideologiska kamporgan för någon åsiktsinriktning".

En dagstidning är nog vad vi får i Norrbotten i framtiden. Frågan är om det blir en ledarsida (oberoende liberal) eller två (en moderat och en socialdemokratisk) i den. Ett annat alternativ vore fyra mindre tidningar med utgivning i för regionen relevanta bygder samlade under samma paraply inte olikt tidningsutgivningen i Dalarna.

Mycket märkliga påverkansvägar

Ganska snart efter valförlusten la norrbottenssossarna sig till med en märklig taktik. De började uppmana folk att gå på de två borgerliga riksdagsledamöterna från valkretsen med sitt missnöje. Upplysningsvis kan sägas att inte mindre än sex ledamöter från Norrbotten är s-märkta. Till detta kommer ett mandat vardera till vänsterpartiet och miljöpartiet. 8-2 till vänsterblocket alltså.

Ändå ska kritiska till regeringspolitiken vända sig till Stefan Tornberg och Krister Hammarbergh. Jag förstår inte alls hur den regionala s-ledningen resonerar. Kan det möjligen vara så att bristen på egna idéer motiverar sådana ageranden? I så fall borde de som röstade på sossarna i valet ställa sig frågan vilka som företräder dem. En drös nollor?

Vi kan det här nu

En av den västra sidan av Torne älvdals mest kända författare tar idag till orda på Norrländskans kultursida. Texten är en blandning av fakta och fiktion. Officiellt är syftet med den några reflektioner på ett debattinlägg några dagar tidigare; närmare sanningen ligger emellertid att Bengt Pohjanen vill göra reklam för sin bok om korpelarörelsen.

Historien om korpelanerna och dess ledare utspelade sig i en orolig tid. När Pohjanens teaterpjäs skulle uppföras på Norrbottensteatern fick den extra publicitet av något som sades vara ett bombhot. Men visst är detta kanske än idag ett känsligt ämne för vissa. Jag minns när jag läste en kurs i historia om väckelser bland annat i Norrbotten och när en kvinna från de korpelanska trakterna i viskande ton talade om för oss studenter att det här fick man inte tala om. Personen ifråga var själv lärare och visst svägerska till nämnde Pohjanen.

Jag tror knappast någon ur dagens ungdoms- och medelåldersgeneration med anknytning till dessa händelser på 30-talet resonerar så längre. Det hela är genomkört nu, tillhör visserligen historieämnet, men är knappast något att ägna någon större uppmärksamhet längre. Att det finns författare som inte själv vill gå vidare och ser det som en del av sitt levebröd är bara tragiskt.

Biståndets bedrägliga metaforer

Frågan är väl om det finns någon godare handling än att ge till sämre bemedlade. Följaktligen är biståndsarbete något av det mest behjärtansvärda man kan ägna sig åt. Att avsätta pengar till utvecklingsländers förkovran är inte något som går att ifrågasätta obestraffat. Problemet är bara att biståndspengar sällan leder till just det de är avsedda för, dvs. utveckling.

Beroende på politisk hemvist talas det om endera om tillväxt eller utveckling. Att fattigdomen ska minska är dock målsättningen oavsett ideologisk inställning. Också inom industriländer finns det områden i behov av utveckling eller tillväxtbefrämjande åtgärder även om fattigdomen där inte är en existerade realitet. På så vis möts det lokala och det globala.

Övre Norrland är en sådan region. Genom åren har åtskilliga mängder med bistånd förklätt till stödpolitik pytsats ut där, utan någon egentlig effekt utöver konstgjord andning. Samma förhållande gäller många utvecklingsländer. Forskaren Lennart Ohlsson har därtill funnit att transportstödet till basindustrierna i Norrland har en konserverade effekt på näringsstrukturen där.

Det börjar bli allt svårare att finna empiriska belägg för bidragspolitikens positiva inverkan på ekonomin. Det enda som kan hålla den vid liv är vackra metaforsprängda tal. Vackra ord förmedlade av politiker eller kryptopolitiker som arbetar i tidsbegränsade projekt. När pengarna är slut hoppas det över till ett nytt projekt, med nytt namn och nya pengar på samma gång som samma personer dyker upp igen i dessa gång på gång. Den som under ett sådant system tycker sig leva ett fritt och utvecklande liv är bedragen.

En käftsmäll mitt i 90-talet

PJ Anders Linder skriver idag om svaghetens moral. Det var Dick Erixon som myntade uttrycket i slutet av 90-talet. Hans essäuppsats är inte bara en käftsmäll mot den mentalitet som rådde just då, utan också en driven argumentering underifrån mot den svenska socialstat som tagit form under årtionden.

Denna har gjort de svenska medborgarna till ansvarslösa, på krav befriade klienter istället för individer och människor med äganderätt till den egna förmågan. Det finns inga svaga, offer eller förlorare menar Erixon. Alla kan göra en insats utifrån sina förutsättningar. Och alla kan förmodligen också skilja mellan arbeten av terapeutisk karaktär och riktiga jobb.

Den svenska socialstaten nådde förmodligen sin kulmen någon gång omkring millenieskiftet. Därför kan det inte vara fel att avrusta den på verksamheter knutna till yrken som arbetsterapeuter, psykoterapeuter och dietister, kort sagt sysselsättningar som på det stora hela taget fungerar som ersättning för civilsamhälleliga aktiviteter.

För att använda ett vanligt vänsterargument så kommer mäktiga intressen att motarbeta detta. I och med att gråterskan är en institution i vår socialstat så kommer det att handla om en utmaning mot det allra starkaste av intressen - det egna.

Ska kultur utveckla eller bekräfta?

Förre succéförfattaren Mikael Niemi slår ett slag för den regionala kulturella identiteten på NSD:s kultursida. Trots att det blir mer och mer svårt att hävda att det skulle finnas något specifikt "norrbottniskt", så fullföljer Niemi en tradition som mera går ut på att ta i så man nästan spricker och förneka ens mera genuina bakgrund. I artikeln talas visserligen om "hopkok" av olika bygder i Norrbotten. Men att mera konkret tala om vad det innebär att vara kalixdaling, tornedaling, malmfältsbo, pitedaling, luledaling eller same verkar inte bekomma Niemi. Det är synd eftersom bygden sannolikt betyder mer för de som bor inom regionen.

Detta leder oss över på frågan om kultur ska bekräfta eller utveckla. Regioninstitutionen framför andra, Norrbottensteatern, har mer eller mindre börjat gå mot sotdöden. Länge gick det bra med uppsättningar av dramatiker med vänsterbakgrund och anti-Stockholmsetablissemangsattityden. Vi kan det nu. Socialismen är död och kulturlivet i huvudstaden varken lika främmande eller bättre än allt annat numera. Förutsättningarna för att utvecklas på egen hand utan någon särskild regionteater är bättre än någonsin idag.

Vill Niemi och andra fortsätta och hävda att det existerar en norrbottnisk identitet så inte mig emot. Trots allt är det ju en födkrok att ägna sig åt dylikt. Mycket intressantare vore emellertid om fokus kunde sättas på kommunernas specialisering på kulturområdet. I annat fall blir identiteten hos många i nordligaste Sverige inte mycket mer än redan ingrodda föreställningar om hur folk är där.

Danskt och franskt

I Danmark har det nyligen hållits val till folketinget, och snart är det dags för folkomröstning om euron som man förhandlade bort i samband Maastrichtavtalet som underkändes av väljarna. Det danska, och för all del även det brittiska, förhållningssättet till EU borde ha lett till efterföljd i Sverige som ju också sade nej till euron. Dock efter att först ha sagt ja i omröstningen om EU på 90-talet där euron ingick i det som det röstades om. Med andra ord, det är inte som en del tycks hävda, att den danska självständigheten är illusorisk och den svenska förhandlingsbar. Den svenska hållningen antar snarare vingelpetterns kännemärken medan Danmark ifråga om euron har intagit en mera konsekvent linje.

Efter president Sarkozys hårdare tag mot glassiga statliga pensionsavtal har det återigen rått revolutionsstämning i Frankrike. Hörde jag verkligen rätt? I pension vid femtio års ålder? Då har ju folk knappt fått läsglasögon. Sverige med sin delvis oreformerade offentliga sektor ter sig i sammanhanget nyss förnyad. Den franske premiärministern har varit i Sverige för att lära av vad vi åstadkommit här. Sådant är positivt att höra, inte minst mot bakgrund av att Sverige genom århundradena gått i franska fotspår vad beträffar politisk utveckling. Nu går våra idéer på export.

Kärnkraftsutbyggnad åter aktuell

I takt med att isar och glaciärer verkar smälta hastigt har åter kärnkraftens roll som energikälla aktualiserats. Redan idag är det ju så att den tillsammans med vattenkraften står för nästan all elproduktion i landet. Den skulle således kunna ha större betydelse på energiområdet som ersättning för koldioxiddrivande olja, kol och gas såväl internationellt som nationellt.

Det parti som för närvarande lägger hinder ivägen för en ny energiuppgörelse inom regeringen är centern, som visserligen sagt ja till kraftkällan men nej till mera utbyggnad. Jag skrev 1995 en uppsats om kärnkraften som lösning på ett numera pragmatiskt problem, växthuseffekten som den hade börjat kallas då, långt bortom högstämda tal och ideologier. På seminariet satt två pitepiltar och ömsom skällde, ömsom knackade i varandra. I sin gemensamma ilska över att få träffa på någon inom pendelavstånd från brolyset som inte tyckte som de gjorde hemma, lade den ena moraliska aspekter på mitt resonemang, medan den andra inte kunde acceptera någon som stack ut.

Framtiden visade emellertid att jag fick rätt. Idag är vi långt från 70-talets vanföreställningar om att en härdsmälta kan gå genom hela jorden och medvetet infantiliserad information. Att använda sig av kärnkraft är idag inte farligare än att flyga. Det måste dock ställas hårda krav på säkerheten. Vilka länder som helst kan förmodligen inte ägna sig åt energiproduktion medels kärnklyvning. Avfallsfrågan är förvisso inte löst, men heller inte ett omöjligt projekt. De böcker i ämnet statsvetenskap om en av de största politiska frågorna någonsin i Sverige framstår idag som trötta parentetiska konstateranden undantaget möjligen Jörgen Westerståhl och Folke Johanssons framsynta inlägg i debatten. Dessa ska ha heder för detta, eftersom kärnkraftsfrågan förmodligen aldrig var riktigt politisk.

Det sjunkande skeppet

Från slutet av 80-talet finns en bild av dåvarande statsministern Ingvar Carlsson i sällskap med Östtysklands näst siste president Erich Honecker. Framför soldatleden visade Honecker upp ett fullständigt obesvärat sätt, skrattande, medan Carlsson ser ut som om han bär hela världens bekymmer på sina axlar. Om det var situationen den svenske statsministern befann sig i, eller om det var problemen på hemmaplan i form av det interna bråket i hans eget parti benämnt Rosornas krig, som ska till som förklaring till Ingvar Carlssons min, förblir en gåta. Däremot var den svenske socialisten på besök i DDR medveten om vad som pågick. Det var inte Honecker.

I en fullständigt sanslöst självupptagen och navelskådande spalt i sin tidning, hävdar Norrbottens-Kurirens redaktionschef idag att priserna regnar över hans medarbetare. Först och främst är det kulturredaktören, som knappt uttryckt en åsikt utöver att förra kulturministern tillhör extremhögern, som hyllas. Hon har fått ett pris av något som heter Norrbottensakademien, en institution instiftad av misslyckade bankdirektören Björn Wahlström. Sedan räknas några andra pristagare upp utan att utmärkelserna definieras särskilt noga eller närmare. Inte heller någonting om var en del av de belönade journalisterna håller till nuförtiden, ty i tidningen syns de inte.

Nåja, det här med priser och utmärkelser ska vi väl inte ta för allvarligt. Dock däremot att stalinismen är på frammarsch i Norrbotten. Faktiskt går det att tala om en nystalinism för närvarande. Innehållet är utbytt men uttrycksformerna desamma. Och precis som Honecker förstår inte redaktionsledningen på Kuriren att de håller på att gräva sin egen grav med den lilla (inte stora) guldspade två reportrar hämtade hem i något tidningen skildrade som OS-vinster minst. Föremålet för deras reportage, Obol-Bo Johansson, gäckar dock fortfarande omgivningen. Och många är de som väntar på sina pengar medan de grävande journalisterna speglar sig själva i sina guldspadar.

Under tiden fortsätter också Verklighetens center i Voullerim sin verksamhet, till skada för många som bor där, nu sist riksbekanta trädgårdsmästaren Heide Krönlein som väljer att flytta från orten på grund av trakasserier. I en region där det värsta som kan ske är att sticka ut och ifrågasätta kunde denna sekt etablera sig, mitt framför de dimmiga ögonen på de lokala medieföreträdarna. Bedriften ifråga är sannerligen värd en guldkalkon. Och hittar någon journalist från riksmedia Bo Johansson under-cover någonstans i Norrbotten, ja då är fiaskot som det heter fullbordat. Ett ljus i mörkret är emellertid att de båda tidningarna i det län som förmodligen är under avveckling är på väg att gå ihop. Om denna får beteckningen politisk liberal, ja då finns det hopp för framtiden.

Är utbildning rentav farlig?

På Svenskans ledarblogg idag skriver Per Gudmundson om problemet med att de som väljer våldet som lösning på politiska frågor inte sällan har hög utbildning. Det förhåller ju sig nämligen så att rekryteringen av attentatsmän för olika ändamål inte alls särskilt ofta sker i Koranskolor. Istället är det rätt ofta folk med universitetsbakgrund som påtar sig dylika uppgifter.

Något jag kommer att tänka på i anslutning till detta, utan att för den skull försöka dra några paralleller i övrigt, är hur svenska studenter också kan förändras i kontakten med högre utbildning. Hur många är inte det av kvinnligt kön som "kommit ut" som feminister efter examen.

Givetvis vore det fel att påstå att högre utbildning per definition sätter griller i huvudet på en del. Men ändå: har inte institutionerna ett visst ansvar för vad de producerar i slutändan? Att fundera över vore kanske om vetenskapen alla gånger är så fristående från religionen.

Debatten som inte borde ha funnits

Göran Skytte fäster idag uppmärksamheten på uppståndelsen kring de som köpt "svarta tjänster". Han är inne på att det mera handlar om ett ensidigt påhopp på den ena aktören i uppgörelserna. Den som säljer tjänster går så att säga fri från mediedrevet.

Det här är lite märkligt, men så blir det när debatten nödvändigtvis måste målas i bjärta färger. The good guy against the evil. Ingenting om den som utför svartjobben, han eller hon är bara ett anonymt offer. Som Skytte mycket riktigt påpekar betalar denne ingen skatt medan köparen konsumerar av redan skattade pengar. Måltavlan borde vara svartjobbaren således.

Lagen om hushållsnära tjänster kan möjligen vrida fokus bort från denna diskussion. Nya jobb skapas åt de som förmodligen ändå inte blir särskilt rika men i alla fall övergår till att bli vitjobbare. Tänk om arbetarrörelsen i tid insett att serviceyrken kan vara en progressiv kraft att räkna med. Då hade den här debatten aldrig uppstått.

Sociala företag

Var på en konferens om sociala företag. Att sådana kan bespara samhället såväl stora ekonomiska resurser som stort mänskligt lidande står helt klart.

Det finns några sådana i mitt närområde. Så gott som alla som kommit i kontakt med dem verkar har något positivt att säga. Ofta handlar det om personer som befunnit sig på absoluta botten på ett eller annat sätt.

Dessa får chansen att arbeta sig upp i företagskooperativets form på frivillig väg, vilket innebär att den egna växtkraften tilldelas en speciell roll. Tvångsvård i olika skepnader lyser med sin frånvaro, vilket kan förklara att jag inte såg några representanter för psykiatrin där. Däremot företrädare för RSMH och Schizofreniförbundet.

Det var också paneldebatt mellan företrädare för myndigheter, politik och organisationer. Inte för att det kom så mycket ut av denna, men intresset var det inget fel på. Som utomstående iakttagare måste jag ändå notera vilket glapp det är mellan idé och verklighet i de här sammanhangen. Det är med andra ord eldsjälarna som driver det hela framåt. Utan dem blir det nämligen ingenting av den sociala företagsamheten.

Planetstormar i inlandet

En författarinna bördig från Kiruna har haft viss framgång med en bok om sektlivet på hennes hemort som nu blivit film. Tillsammans med andra drottningar (det kan finnas flera) inom genren har Åsa Larsson etablerat sig som ledande inom deckarskrivandet. Att lägga märke till är dock att på den manliga sidan finns det också stjärnor inom gebitet, men de kallas av någon anledning aldrig för deckarkungar. Kanske kan det bara finnas en sådan, och då blir det svårt att välja bland Nesser, Mårtensson, Mankell med flera.

Jag ska inte uttala mig om Åsa Larssons eventuella förmåga på området mer än att deckargenren i sig är av det lättare slaget. Det är inte speciellt svårt att skriva deckare; behärskar man hantverket att skriva och kan arbeta efter ett koncept kommer det mesta av sig självt. Sedan är det ju så att de råder konkurrens på marknaden. Vem som helst kan inte blir deckardrottning.

Ändå måste jag dröja något vid det sommarprogram Åsa Larsson förestod tidigare. Tror nämligen att detta var mest anonyma och utspädda ifråga om tilltal och innehåll jag någonsin hört. Behöver väl inte tillägga att jag bara lyssnade tio minuter?

Ett skrämmande dokument

SVT har i två avsnitt visat program om Vladimir Putins väg till makten. Länge har det varit känt om dennes förflutna som KGB-officer, desto mindre om hans förhållande till Jurij Andropov, den siste ledare som med kraft agerade som traditionell sovjetisk politiker.

Många minns nog bilderna från nyårsafton 1999 när Boris Jeltsin lämnade över makten till sin "lärpojk" Putin. Den nyckfulle men dock liberalt orienterade Jeltsin har i efterhand visat sig stå för en helt annan politik än efterträdaren.

Det förvånar då inte mig ett dugg att Ryssland nu begränsar OSSE:s observationsarbete i samband med valet till duman. Den unga och sköra ryska demokratin håller på att strypas av en ledning som mera påminner om den som förevar under tsar- eller sovjettiden.

Rätt skrämmande var att se vilken misär folket levde i endast ett kort avstånd utanför överdådet i Moskva och Sankt Petersburg. Iakttagelsen att situationen där liknade förhållandena på Dostojevskijs tid var helt korrekt.

Rätt tänkt, men vem bryr sig?

Professor Rothstein går till angrepp mot myndighetsraseriet. Kärnan i hans artikel är att den demokratiskt-parlamentariska styrkedjan går baklänges. Myndigheterna fungerar som ersättning för de politiska partierna, vars tjänstemän blir arbetslösa i takt med att partiväsendet sakta dör ut. Dessa talar om för folket vad de ska göra.

I sanning kloka ord, men frågan är om någon bryr sig. Rothstein måste vara en av landets debattörer med minst refuseringar på sitt konto. Baksidan av detta är att hans verksamhet av många inte tas för seriös. Det är på något sätt lite för mycket av underhållning över det hela. Vad som efterfrågas är väl inte mer av tyckare och kommentatorer, utan snarare de med praktiskt handlag och ideologiska målsättningar.

Spännande stämma

Moderaterna håller stämma i Gävle. Som det tunga partiet i regeringen är det intressant att avhöra debatterna och talen. På grund av att ledaren mera agerar som en lagansvarig går det hela till på ett ganska bra sätt.

Det har talats om en strid mellan gammalfalangen (liberalkonservativa) och nya moderater (socialkonservativa). De sistnämnda verkar emellertid ha initiativet. Men fortsätter kräftgången i opinonen kan förhållandet svänga till nästa stämma. Och då är inte moderaterna längre ett statsbärande parti.

Att enmansshowerna lyser med sin frånvaro framgick med tydlighet när förre statsministern i ett mellanstick på kanalen som sänder från stämman dök upp i rutan i en miljö som åtminstone av bakgrunden att döma var av herrgårdskaraktär. Vad hade han där att göra egentligen?

Komedi i norr

SVT har inlett en satsning på regional kvällsunderhållning. I går var det dags för en släkting till mig och en gammal hockeyspelare att gästa programmet. Och eftersom också programledaren var pitepalt så gick det väl att står ut så där en fem minuter.

Det här med lokal mediebevakning är intressant. Samtidigt som uttrycket att all politik är lokal äger stor giltighet, så gäller det att vara försiktig med hanteringen av fenomenet i sig. För mig handlar inte det lokala om att agera åskådare, som de flesta av oss tvingas till ifråga om rikspolitiken. Nej, själva kärnan i lokalsamhället är att kunna åka in till centralorten i kommunen och stöta på minst en kommunpolitiker som har tid att stanna och prata.

TV och radio behövs således knappast för detta ändamål annat än för granskande uppgifter. Underhållning klarar vi oss definitivt utan. Den biten sköter lokalrevyerna på ett storartat sätt.

Noterar att regionens kunskapsborg Luleå Tekniska Universitet hamnar i absoluta botten på Högskoleverkets lista över studenternas jobblycka efter examen. Ett klart underbetyg till detta och även andra lärosätens ledningar som ser sig mera som företagsstyrelser än företrädare för utbildningsanstalter, med allt vad det innebär av begreppsanvändning och arvoderingar. Någon form av resultatansvar måste därför införas. Får inte studenterna jobb efter examen är det ett misslyckande. Detsamma gäller om forskningens kvalité inte håller måttet.

En händelse som ser ut som en tanke?

Lilla Överkalix, av kommunens domedagsprofeter dömd till utplåning om femtio år om befolkningsminskningen där fortsätter som hittills, hamnar i topp i fråga om företagstillväxt enligt studie från Upplysningscentralen och Företagarna. Enligt en annan studie framtagen av Svenskt Näringsliv som mätte företagsklimatet hamnar kommunen långt ner på Sverigelistan.

Förklaringen till de divergerande resultaten är att Företagarna och UC utgått från skillnaden mellan företagens bokslut 2005 och 2006. Expansionen i Malmfälten ska ha gynnat utvecklingen enligt den officiella versionen.

Mera faktiskt handlar det om att ett företag i kommunen med miljardomsättning men med huvudsaklig verksamhet i Luleå bättrat på siffrorna, samt att också Länstrafiken är förlagd till Överkalix. En händelse som ser ut som en tanke är dessutom att Företagarnas välbetalda VD Anna-Stina Nordmark Nilsson är bördig från just Överkalix.

Fördragets gökungar

EU har fått ett nytt fördrag, något som portugiserna kommer att känna sig stolta över eftersom dess namn lär få namn efter staden Lissabon. Vi har ju fått vänja oss vid att deklarationer medlemsstaterna förhandlat fram fått namn efter orter där de tagit form, en del kända sådana, andra mer eller mindre udda existenser okända för de flesta.

Nu ska fördraget ratificeras i parlamenten, något som bedömare inte menar ska stöta på problem. Det var svårt att få med alla länder på vagnen först men sedan gökungarna Italien och Polen fått särregler införda i deklationen löstes också detta.

Polens utveckling är intressant. Det var ju där kommunismens sammanbrott inleddes. I stort sätt under hela den sovjetiska ockupationen obstruerade polackerna mot förtrycket, mycket som en konsekvens av katolska kyrkans starka ställning i landet och individualistiskt sinnelag hos medborgarna.

På senare tid har reaktionära tendenser visat sig i Polen. Det talas om att prästerna börjar få mer makt och ett tyskhat som breder ut sig och tar sig uttryck i krav på oproportionerligt antal röster i ministerrådet.

Trist vore om det land som gick i bräschen för avvecklingen av Europas mest despotiska styre skulle börja agera sabotör för europeiskt samarbete.

Triangulering i kommunen

Måste erkänna att jag aldrig trodde det skulle kunna hända. Men nu har i alla fall sossarna i Luleå aviserat att de avser orientera sig mot mitten. Alla kommunala verksamheter utom vård, skola och omsorg ska läggas ut på entreprenad. Den liberala oppositionen jublar och utlovar stöd till det hela.

Lite märkligt är det förstås att ett parti med egen majoritet i fullmäktige tycker sig behöva göra denna helomvändning. Fast å andra sidan har kommunalrådet Petersen länge uppvisat liberala tendenser. Min egen gissning till att socialdemokraterna tillmötesgår de liberala kraven just nu är att Luleå kommun håller på att bli något av en driftkucku i övriga landet. Ett ställe där man lever i det förgångna och håller fast vid gamla lösningar.

Risken med omläggningen av politiken är att väljarna underkänner den och går åt vänster istället. Eller att de går högerut till de partier med längre erfarenhet av att förfäkta dylika idéer. Lyckas sossarna med balansgången att liberalisera kommunens verksamheter och samtidigt behålla väljarstödet torde vi ha ett unikt exempel på hur en enda person kan öka friheten för medborgarna. Lite oroväckande faktiskt.

Vårt största samhällsproblem?

Det talas ibland om samhällskontraktet mellan styrande och styrda, lanserat som tankemodell av filosofer som Thomas Hobbes och John Locke. Det finns också ett generationskontrakt mellan barn-ungdomar som växer upp med stöd av föräldrar och offentliga sektorn, medelålders som ger till dessa, och pensionärerna som förväntar sig att yngre generationer ska återgälda vad de fått av dem.

Det här fungerar inte längre menar Umeåforskaren Joachim Vogel. De äldre drar ifrån ekonomiskt och de yngre får allt sämre hälsa. Samtidigt lever de äldre allt längre och måste därmed försörjas av yngre som dessutom allt senare i livet inträder på arbetsmarknaden. Det säger sig självt att detta inte är en hållbar utveckling.

Därför lanserar jag härmed två rekommendationer: varför inte uppmuntra äldre att jobba längre än de gör nu? Vår nuvarande pensionsålder tar sin utgångpunkt i kejsartidens Tyskland då medellivslängden var betydligt kortare än idag. Man behöver inte jobba tills man dör, men lite längre skulle inte skada. Det är också dokumenterat att många äldre som skulle kunna jobba vid pensionen hamnar i en livskris och känner obehövliga. Att tagga ner långsamt borde bli något att se fram emot.

För det andra: idén om det livslånga lärandet måste ges en ny innebörd. Det är inte rimligt att detta ska bidra till att förlägga mångas inträde på arbetsmarknaden till trettioårsåldern. Kunskap kan inhämtas på andra ställen än på utbildningsanstalter.

Han som sa det va det

Idag beskärmar sig Norrbottens-Kurirens ledarskribent Bo Östman över "äldre oldboys i stadshuset". Att chefsstolarna i Luleå kommun besätts av ett par personer i sextioårsåldern är tydligen ett stort problem.

Däremot inte hans egen ålder som berättigar till folkpension. Tidigare sökte Kuriren en politisk chefredaktör eftersom det sades att Östman går i pension i sommar. Vilket han alltså ännu inte gjort. Den som jobbar efter sextiofem har att se fram emot en kraftig kassaförstärkning i pensionkuvertet, något att jämföra med de glassiga avtal politiker skaffat sig för vana att tillförhandla sig själva och som inte minst Östman uppmärksammat under många år.

Jag menar nu inte att de som vill jobba efter pensionsåldern inte ska få göra det. Men är det inte dags att börja fundera över vem och vad som ska komma efter Östman? Erfarenheter visar att när en person dominerat i vilket sammanhang det än vara månde, så kommer ingenting efter. Håller Kuriren på att ta död på sig själv som opinionsbildande kraft genom att låta en inlokaliserad förmåga hålla låda upp i överåren? Handlar det här om något mer än att man inte hittat rätt person?

Valet i gränslandet

Utgången av valet i Ukraina är inte klar ännu men Julia Timosjenko har utropat sig till segrare. Den sittande premiärministern Janukovitj har dock inte gett upp. Hans parti ser ut att bli det största men tillsammans med president Jusjtjenkos Vårt Ukraina verkar Timosjenko få majoritet.

Annars är den stora sprickan mellan den västvänliga axeln Jusjtjenko-Timosjenko och den östvänliga linjen företrädd av Viktor Janukovitj numera överbryggad. Den sistnämnde har åtminstone officiellt intagit en EU-positiv och Europavänlig hållning. Amerikanska PR- och valexperter ska ligga bakom sidbytet.

Om inte Ukraina längre är det gränsland som namnet på landet står för, vad är det då? Förmodligen något annat. Ett ställe där trianguleringsstrategin misslyckats. Janukovitj förvandling till en västvänlig politiker är ett desperat försök att behålla makten.

En mångordig krönika

Idag ges Linda Ylivaino, av Norrbottens-Kurirens lätt gubbsjuke ledarskribent utnämnd till politiskt stjärnskott, stort utrymme i tidningen att försvara sina hemresor från Stockholm för offentliga medel.

Särskilt mycket till argumentation för agerandet är det inte. Mera handlar det om egenhändigt utformat skryt om vilken viktig person hon är samt en del pajkastning. Vad den här flickan åstadkommit i sitt liv, och om hon någonsin haft sin försörjning utanför den med skatter bekostade sektorn, förblir okänt.

När man läser dylikt är det som att åter hamna på läge noll. Ännu en broiler som aldrig haft ett hederligt arbete. Ännu en yngre förmåga som slagit igenom, inte för det han eller hon uträttat, utan som politisk artist. Jag vill minnas att Ylivainio studerat i Umeå, medverkat som tyckare i TV-program före den nuvarande karriären. Men vad står människan egentligen för?

Oövervägt Littorin

Det som fick mest uppmärksamhet i regeringens budget var att en begränsning för deltidsarbetslöshet ska införas. Förslaget vittnar om dålig verklighetskontakt och spär på fördomarna om högerpolitik.

Hade Littorin och Borg varit lite klokare hade de tagit kontakt med fackföreningsrörelsen om detta. Deltidsarbetande är ingen grupp som belastar statsutgifterna särskilt mycket, och för många står inga andra anställningar till buds eftersom arbetsrättslagstiftningen lägger hinder i vägen.

Ska deltidsarbetslösa kunna klara sig själva utan understöd måste denna ändras. En lag om heltidsanställning vore därför önskvärd. I det korta perspektivet kan regeringen använda A-kassan till att öka arbetsutbudet och minska utanförskapet; i det långa loppet är detta ogörligt om man inte ger sig på ändringar i arbetsrätten. Det blir bara en halvmesyr av det hela annars.

Den nya moderaterna blir aldrig ett arbetarparti om fixeringen vid A-kasseförsämringar fortsätter. Det måste till en flexiblare arbetsrätt i kombination med dessa. I annat fall är risken överhängande att det bara blir fyra år vid makten, varefter en som det ser ut idag oreformerad socialdemokrati tar över igen utan nya lösningar på nya samhällsproblem.

Den galne entreprenören

Eftersom det i Norrbotten finns en tradition av ständigt dåligt företagsklimat, brukar det ibland tas till manifestationer som syftar till att ändra på detta förhållande. En mentordag ska nu hållas på temat att entreprenören egentligen är ett missförstått geni, dvs. förklarad galen av omgivningen.

Det finns många goda viljor som slåss om utrymmet för att ta fram fler entreprenörer. ALMI, "företagskuvöser", universitetet, länsstyrelsen, kommuner och landsting, med flera. De enda som väl inte märks i denna hallelujakör är företagarna själva som arbetar i nätverk istället för i politiska projekt kommenderade ovanifrån.

Greppet att ställa en diagnos på entreprenören är att börja i fel ända av problemet. Som Kellgren sa äga man icke geni bara för det man är galen. Istället för att ta fram det negativa hos "patienten" borde vikten läggas vid originella idéer. Är det verkligen så farligt att sticka ut?

Har de lurat oss hela tiden?

Lagom till sommaren fick medierna ett riktigt brottsfall av internationellt säljande kaliber att gotta sig åt. Det hade alla ingredienser som en kriminalhistoria i den högre skolan brukar kunna leverera. Det var bara det att det utspelade sig i verkligheten.

Vad som till en början var ett mystiskt försvinnande utvecklades till något helt annat. Helt i strid med vad de flesta trodde i början, men mera i linje med vad statistiken säger om brott av dylik art så riktas nu misstankarna mot föräldrarna.

Om dessa stämmer har föräldrarna under lång tid legat steget före medierapporteringen, men till slut blivit upphunna av verkligheten. Man kan fråga sig varför det blivit så. Är det möjligen så att deras sociala bakgrund gjort omgivningen blind för hur det faktiskt kan förhålla sig? Kan läkare göra annat än gott är den fråga alltfler måste börja ställa sig.

När liberaler låter som kommunister

Lyssnade till debatten om psykiatrins framtida inriktning på folkpartiets landsmöte. Och det var frapperande att höra vilken vänsterkantring argumenten hade. Inte ett uns av den kravliberalism partiet beskyllts för under senare år.

De enda debattpositioner som kunde avhöras var den mellan om mer resurser ska ges till psykiatrer eller psykologer, alltså till piller eller terapi. Att psykiatrin till stora delar kan anses som en profession med tydligt antiliberala drag verkade inte föresväva ombuden.

Modern psykiatri har sina rötter i kontinental vetenskaplig tradition. Med 1900-talshistorien i åtanke, borde inte denna ha diskrediterat sig själv genom tänkare som Charcot, Freud och Heidegger? Landsmötets beslut om att endast "tillräkneliga" ska kunna dömas till straff är ett steg i socialistisk riktning, ovärdigt ett parti som kallar sig liberalt.

Politik som att heja på sitt favoritlag

Försvarsministern avgick. Han kunde inte ta konsekvensen av en politik som dränerar hans departement på resurser. Rätt så. Men det handlar också om en konflikt mellan de gamla moderaterna (försvarsvänner) och de nya (mjuk makt).

Det finns flera sätt att se på saken. Ett är att se på regeringen endast som uttryck för sina personliga favoriter. En familjemedlem som ska försvaras. Detta perspektiv skulle kunna kallas underideologiskt.

Många i det oideologiska partiet kristdemokraterna tillämpar detta förhållningssätt till politiken, men dessvärre också en del ledarskribenter. Istället för Sverige mot Danmark är det borgarna mot sossarna som gäller. Allt övrigt oväsentligt.

Ifråga om politiska analyser är detta arbetssätt förödande. Inga krav kan någonsin ställas på att regeringar ska utföra det de föresatt sig. I och med att ens favorit sitter på regeringstaburetten kan ingenting vara fel. Favoriten, må det handla om Sverige eller ett parti, är ju alltid bäst.

Inom sporten går det här an men inom politikanalys är det förödande, och visar på i grunden auktoritärt förhållande till makten. Att regeringsmakt inte är något självändamål står inte klart för alla, särskilt om man jobbat för länge på distans på en landsortstidning.

Varför så upprörda av lite kitsch?

En repris på fjolårets upprörda demonstrationer kring Muhammed-teckningarna i en dansk tidning gick nyligen i Pakistan. Nu var det Nerikes Allehanda, en konstnär samt vår statsminister som var måltavlan.

För att gå till botten med problemet måste vi börja fundera över varför vissa reagerar som de gör. Inte för att jag sett bilden av Muhammed som rondellhund, men jag antar att den inte står för konst av något högre slag. Varför finns det alltså de som är så lättprovocerade?

Det är väl ingen ens som minns vad de danska teckningarna föreställde längre. Det var kitsch helt enkelt. Skoj för stunden men knappast så mycket mer. Nej försök att ha lite roligt att det hela istället. Ecce Homo-utställningen i Uppsala var en parentes i konsthistorien, något som skulle göras bort. För mig står Jesus för något helt annat, men för andra för ytterligare något. Jag respekterar det.

Varför är det så svårt att ifrågasätta forskningen?

Semestrarna har tagit slut. Många som gått och hållit tillbaka vreden under sommarledigheten är tillbaka i gammal god form. Skrev häromveckan om Bo Rothstein, "the lonesome cowboy" och hans otillfredsställelse med tillståndet inom den akademiska världen.

Han har nu fått mothugg av sin kanske främste vedersakare. Ifråga om allmänt vetenskaplig hederlighet råder milsvid skillnad mellan Eva Lundgren och Bo Rothstein. Media kommer dock att gilla upplägget-dramaturgin. Det feministiska offret mot den akademiske patriarken. Fortsättning följer garanterat.

För egen del har jag reagerat på den här debatten utifrån ett annat perspektiv. Nämligen, varför är det så svårt att ifrågasätta forskningen? Det talas vackert om forskningens frihet, möjlighet att utbyta idéer och kritik, horisontella organisationer och framtagande av ny kunskap. I verkligheten frodas vid akademierna inte sällan narcissism och vendettor av ganska obehagligt slag. Gud nåde den som ifrågasätter fel person.

Speciellt verkar det här gälla kvinnliga forskare, men fenomenet sträcker sig även långt in i mansleden. Vetenskapen har övertagit kyrkans forna roll. Kritiker blir kättare. I längden är detta ohållbart och leder bara till att universiteten utvecklas till skyddade verkstäder. Men utan bråkstakar och rabulister kommer vi ingenstans.

Efterlyses alltså: högre i tak på det vetenskapliga samtalet.

Slutet för den borgerliga offentligheten

Förra veckans stora snackis var vad det kommer att innebära att Norrbottens två största dagstidningar får samma ägare. Kommer NSD och Norrbottens-Kuriren att som hittills fortsätta att konkurrera om läsarna med olika politisk färg på ledarsidorna som främsta säljargument? Eller kommer två tidningar att bli en på sikt?

Mycket talar för det sistnämnda även om exempel finns om att inga fusioner blir följden när ägaren blir gemensam. Därtill kan läggas att det finns många sossekramare häruppe som vill fortsätta läsa husbondens röst i form av påbud som går ut från rörelsens innersta. Vad jag menar är att borgerliga ledarsidor rent kvalitativt är överlägsna socialistiska diton.

Norrbottens-Kurirens högste chef skjuter i vanlig ordning mygg med haubits, och avfärdar de som han menar argumenterar i konspiratorisk riktning när de säger att i framtiden kommer det bara att finnas en stor dagstidning i Norrbotten. Ingen dold agenda här alltså. Men vad är argumentet mot att inte denna utveckling kommer att förverkligas? Att det spelas med öppna kort? Knappast.

Knäckfrågan är snarare om det finns ett intresse hos en ägare att hålla sig med ledarsidor av olika politisk kulör. Som jag ser det råder inte detta förhållande. Att en tidning går i graven av de två eller båda går upp i en ny torde bli den logiska konsekvensen med en gemensam ägare. Sedan går det ju givetvis att diskutera vidare huruvida grunden för den "borgerliga offentligheten" ryckts undan i och med de senaste tio-femton årens kommunikationsrevolution.

Kanske är det där vi ska börja. Läs Habermas bok.

Friidrotts-VM igång

Sent i går kväll/natt drog friidrotts-VM igång. För Sveriges kanske största hopp Carolina Klüft började det bra, personliga rekord i de inledande grenarna och vittring på Europarekordet.

Att Klüft tar medalj om inga olyckor inträffar får nog anses klart. Andra kandidater är Stefan Holm, Susanna Kallur, Johan Wissman och Mustafa Mohamed. Den sistnämnde är svensk långdistanslöpnings första stjärna sedan Gärderud. Tidigare i sommar knäckte han dennes klassiska svenska rekord från OS i Montreal 1976.

Inatt avgjordes också herrarnas maraton, med kenyansk seger. Många löpare hade det tungt i värmen och ett antal kollapsade. Ingen svensk ställde upp, vilket säger något om tillståndet inom grenen på hemmaplan. Vi kunde ändå glädjas åt ålandsfödde Janne Holmén som sprang in som nia i den hårda konkurrensen.

Rothsteins väg mot rättshaverismen

Många fick nog morgonkaffet i vrångstrupen när de fick läsa Bo Rothsteins förslag om att lägga ned Uppsala Universitet igår på DN Debatt. Som någon skrev ska väl utspelet inte tas på allvar, utan betraktas som ett retoriskt trick.

Ändå kan det vara värt att fundera över Rothstein som debattör. Som sådan är han nästan alltid en frisk fläkt, men med åren har jag alltmer kommit att undra över om hans frånvaro av lojaliteter åt några håll överhuvudtaget är en belastning för honom. Tidigare i våras ondgjorde sig Rothstein över hur vissa journalister använde sig av forskningsresultat som han menade var framtagna av honom själv. Svenska journalistförbundets yrkesetiska nämnd friade Karin Bojs på DN som var en av Rothsteins måltavlor bland annat med motiveringen att återgivningen av forskningsresultaten byggde läsning av de vetenskapliga arbetena (som inte var Rothsteins egna).

Det kan nog vara en korrekt tolkning, för Rothstein är ingen forskare i världklass. Däremot så "selv nok", som bara en nordbo kan bli. Jag vet också att Göteborgsstatsvetarna gillar att se på sig själva ensamma cowboys som rider mot solnedgången. Men den cowboy det här är fråga om har barrikaderat sig och skjuter vilt mot allt som rör sig. Han har också tidigare uttalat sig kritiskt mot Uppsala Universitet och menat att detta ligger i "Sydnorrland". Precis som vi häruppe är ursprunget till de problem upsaliensarna inte förmår hantera själva.

Ifråga om fallen med rektorn som tog två olydiga professorer i örat och sociologiprofessorn Eva Lundgren har jag inget att invända mot Rothstein. Här skulle han behöva mer stöd från mera räddhågsna kollegor. Till exempel statsvetaren Jörgen Hermansson i Uppsala som presterade en utmärkt granskning av Lundgrens forskning men var för feg för att rekommendera avpolletering av den sistnämnda.

Norrbottens främste författare?

Det är lite svårt att avgränsa regioner ibland. I synnerhet för de som inte vill röra med sig begrepp som bygd till förmån större sammanslagna områden. För det är ju trots allt så att i Sverige har vi en svag regional tradition. Inte minst gäller detta den nordligaste landsändan.

Norrbottens län inrättades 181o med motiveringen att underlätta utvecklingen och administrationen av det vidsträckta området. Umeå landshövdingedöme delades och den nya residensstaden blev till en början Piteå. Vad många inte vet är att beslutet fattades av dåvarande envåldskungen och upplyste despoten Gustav IV Adolf tvärtemot rekommendationer från sin regering samt kammarkollegiet och statskontoret.

Norrbottens län är alltså att betrakta som rätt märklig konstruktion, något som därtill förstärks av det faktum att något landskap med samma namn inte existerar officiellt. Ändå talas det om speciella norrbottensförfattare. Det finns en bra sida i ämnet med utdrag från olika verk av dessa. Men man får lätt uppfattningen att det rör sig om författare från Norrbotten snarare än skribenter som har eller har haft en verksamhet i regionen. Ett undantag utgör Bengt Pohjanen.

Pohjanen hämtar råmaterial till sitt författarskap ur den bygd som benämnes Tornedalen. I ett större sammanhang sett har väl Pohjanen inte lyckats särskilt bra, kanske för att han har en tendens att ta i alldeles för mycket. Om han har hittat hem nu med sin självbiografi där han sägs befästa "sin ställning som Norrbottens främste författare" låter jag vara osagt. Till vardags skriver han i alla fall krönikor i Haparandabladet.

Det här med att samla författare under beteckningar endast med vaga förankringar i verkligheten anser jag är en rätt dödfödd verksamhet. Jag har till exempel svårt att se Eyvind Johnson som speciellt representativ för Norrbotten. Hans böcker är mera idéorienterade och i den mån de alls handlar om regionen rör de Boden med omnejd och uppbrott och utveckling därifrån.

Försöken att kategorisera speciella norrbottensförfattare bör således uppges. Regionbegreppet lär för övrigt inte existera länge till, vilket inte torde sörjas av andra än de som ständigt uppehåller sig vid stortänk på livets alla områden.

Alltid ett pyramidspel - på kort sikt

Det har varit svajigt på börsen länge nu, faktiskt ända sedan i februari. Så de senaste veckornas negativa trend borde inte komma som överraskning för någon. Raset under sensommaren har dock av allt att döma drivits på av kreditoro i USA.

För det är ju nämligen så att evig uppgång aldrig består. Förr eller senare planar kurvorna ut på finans- och fastighetsmarknaderna - eller desto vanligare - dyker nedåt. Därför är dylika verksamheter alltid pyramidspel i det korta perspektivet.

Ett hjälpmedel, kanske det bästa, för att förutsäga nedgångar på värdepappersmarknaderna är Keynes-Minskys finansiella instabilitetshypotes. Detta säger att det finns en gräns för värdeökningarna som infaller då låntagarna inte längre har råd att betala räntorna. Hur låg räntesatsen än är och hur liten kontantinsatsen än behöver vara när man lägger upp sitt lån så kommer det alltid till en punkt då pengarna tar slut. Något sådant sker just nu i USA, i vilken omfattning är inte klart ännu. Till detta kommer att räntan följer prisutvecklingen-inflationen. Därför har en del ekonomer börjat prata om räntebanan, dvs. om utlovade räntehöjningar.

I detta till synes upprepade kretslopp är det viktigt med fullständig information. Vid finanskrisen 1990 miste Sverige sin oskuld som nyblivet litet land i en öppen ekonomi där den internationella marknadens utveckling betydde mer än i det slutna folkhemsriket. I samband med IT-kraschen i början av 2000-talet skedde samma sak inom en bransch vars potential kraftigt överskattats.

För de som intresserar sig för börsrörelser så gives nu köptillfällen och även möjligheter till att tjäna pengar på nedgången om man försäkrat sig mot denna. Bostadspriserna lär fortfarande vara på väg upp i landet, men detta kan ändras hastigt om oron fortsätter. De som av en eller annan anledning måste sälja sin nyinvesterade bostad kan få anledning till besvikelse om problemen på finansmarknaden visar sig bära inom sig en fastighetsbubbla.

Ett välkommet utspel

Nyutnämnde universitetskanslern Anders Flodström gör sig idag till talesman för utbildningsministerns visioner om svenska universitet i världsklass. Inte mer än fem ska det få finnas i syfte att uppnå den kritiska massa som erfordras för detta ändamål. Master- och doktorandstudierna ska förläggas vid dessa medan högskolorna får ta hand om grundutbildningarna.

Det blir inte lätt att genomföra de här tankarna. Vid de unga akademierna lär regionala företrädare backa upp den position dessa tilldelats under tio-femton års tid av vidlyftig och föga verklighetsförankrad utbildningspolitik. Ingenting är omöjligt men tankarna går onekligen till hur det skulle vara att vända en oljetanker.

Särskilt svårt lär det bli att hantera det faktum att de campus som byggts upp runt om i landet kanske inte kommer att fylla den funktion de ursprungligen var tänkta för. På något sätt fick de fungera som ersättning för regementsnedläggningarna, dock utan att svara mot något egentligt behov. De nya högskolorna blev snarare avstjälpningsplatser för karriärister av allehanda slag som varken passade in vid de etablerade lärosätena eller tyckte det var för ansträngande att satsa på att bli bra gymnasielärare. Till detta ska läggas en stor massa från mycket kompetenta personer till inget annat än sysselsatta studenter och lärare.

"Rör inte vårt universitet" läste jag på ett 1-majplakat i våras. Så långt har det alltså gått att högre utbildning för en del är en alltigenom politisk angelägenhet. Ändå bör vi erinra oss att akademierna har en tredje uppgift vid sidan av utbildning och forskning. Förhoppningen framgent är att utbildningspolitiken återfinner sin forna roll istället för att förkorta vuxendomen för ytterligare en generation.

Harrens dag

Det går att tävla i fiske också. I helgen gällde det att dra upp största harren på något av de fyra ställen där tävlingen anordnades. Jag lyckades med att få en knappt godkänd fisk på 30 cm som vägde 275 gram.

Segraren fick en firre på närmare halvkilot, på samma ställe där jag fiskade, dvs. i Kamlunge. Vädret var växlande, ömsom regn, ömsom sol, något jag tror ökar huggvilligheten hos fisken. En 28 cm lång harr kastade jag tillbaka då den inte höll måttet. Prisbordet var väl tilltaget. Som en bland de sista fångstmännen fick jag pris, en murikka av fin kvalitét. Sedan pågick prisutdelningen nästan en timme med lottdragning av sådant som "blivit över".

En känga till arrangemanget var att deltagare och publik, förutom halstrad sik och annat intag fick ta del av Radio Norrbottens undermåliga underhållning i form av gissningslekar på musikstycken som varken var retro, inne eller ens nostalgiska. Lägg ned denna institution som inget annat ägnar sig åt än plågsamma ljudförsök.

Fördelen med att vara med i EU

Det har visat sig vara förbundet med vissa positiva tendenser att inneha medlemskap i Europeiska unionen. Det pekar om inte den lyckliga utgången för sjukvårdspersonalen från Bulgarien som släpptes ur Libyen efter åtta år i fångenskap där. Sedan 2004 har EU:s diplomater agerat i frågan.

Därtill fick president Sarkozys hustru möjlighet att visa upp sina diplomatiska talanger, vilka följdes upp av ett besök av maken i Tripoli i förhandlingarnas slutskede. Frågan är väl ändå om inte anonyma tjänstemän från Bryssel ska ha mest beröm i ärendet.

En annan nation som nog skulle ha nytta av EU är Turkiet även om jag tycker att detta land bör kvarbli utanför. Storsegern för AKP i valet tas som intäkt för att turkarna valt en väg som pekar i riktning i mot ökad västorientering. Andra talar om en dold islamsk agenda. Sorgligt nog talar nästan ingen om det faktum att valvinnaren vunnit en förkrossande seger, med påföljden att landet närapå kan kallas enpartistat numera, inte en demokrati?

Semestersabotörerna

De dyker upp sommartid, kanske redan i maj. Ni vet de som tror sig vilja meddela omvärlden lösningen på alla världens problem: semestervikarierna. Klassikern är den om att cancergåtans lösning är nära förestående, tätt följd av alzheimersjukdomens utrotning.

En del av dessa är inte ens unga längre, utan hämtas in till riksmedierna utifrån från landsorten. Tidigare har jag skrivit om en skribös på DN som ansåg sig kompetent att döma i ett ärende som rörde forskningsfusk. I år har samma person fått genomslag i kvällstidningsformat i landets största morgontidning med "nyheten" om att bensinpriset kan komma att stiga till 20 kr/litern.

Vad ska man säga om sådant? När blir det egna kändisskapet viktigare än bra journalistik? Hur allvarligt är det att nivån på medierna sjunker kraftigt under somrarna? Ska vi bara koppla bort och ta med jämnmod att bra kvalité i nyhetsrapportering är sällsynt en kort del av året? Tycker inte det. Det finns nämligen oroväckande tendenser i denna utveckling. Samtidigt är det numera ett faktum att alltfler svenskar förlägger sin semester utanför den folkhemsheliga juli månad. Det borde med andra ord gå att upprätthålla en smidigare övergång mellan juni till augusti vad beträffar mediematerialets hantering.

Barentskampen avgjord

Måste säga att jag är lite skeptiskt lagd till gränsöverskridande samarbeten. Visst är det bra att de finns, men dessvärre har de en tendens att dra till sig mindre kompent folk. De har så att säga något över sig av skyddad verksamhet. Ändå är det bra att de finns. Och i nordligaste Europa existerar något av identitetsgemenskap mellan de fyra länderna även om ryssarna inte riktigt kommit med på vagnen ännu.

I helgen avgjordes Barentskampen i friidrott, med många duktiga deltagare från Finland, Norge och Sverige. Dock inga från Ryssland som också inräknas i Barentsregionen. Jag var funktionär hos kastarna och fick bland annat uppleva en rafflande duell i spjut mellan finländaren Seppo Hirvonen och svenske Daniel Ragnvaldsson. Den senare avgick med segern efter att ha kastat över 70 meter i sista kastet. Kan tillägga att jag höll noga reda på spjutens väg genom luften efter vad som hände i Rom i fredags. Ingen blev träffad.

Lokalpressen var lite dålig på att rapportera från arrangemanget. Sedvanliga reportage om värvningscirkusarna inom vinteridrottslagen får större utrymme, liksom motor och fotboll ända ned på gärsgårdsserienivå. Det vore önskvärt om sportsidorna började ägna de individuella idrotterna större intresse även om klassen på dessa för närvarande inte är så hög i nordligaste Sverige. Då kanske det en dag kommer fram en norrbottnisk Carolina Klüft med allt vad det innebär av inspiration för unga idrottsutövare.

Svensk modernism

Tog mig för en tid sedan för att läsa boken Svensk litterär modernism, avsedd som en stridsstudie av Peter Luthersson. Den förhärskande föreställningen om hur modernismen kom till uttryck i svensk litteratur är att Pär Lagerkvist är pionjärgestalten. Karl Vennberg, Erik Lindegren och de övriga fyrtiotalisterna ska ha hakat på.

Luthersson gör upp med denna cementerade uppfattning, bland annat mot bakgrund av utvecklingen på kontinenten. En del nya namn kommer fram i hans genomgång av artiklar i Svenska Dagbladet mellan 1909-1930. Verkligen intressant men Luthersson når knappast ut med sig budskap. Jag läser och läser och väntar mig någon form av slagfärdig sammanfattning av materialgenomgången men blir varje gång besviken då det närmar sig klimax.

Med reservation för att sättet att skriva på som skulle kunna vara "typiskt lundensiskt", och som jag inte vet särskilt mycket om eftersom jag studerat på annat håll, så är denna så kallade pamflett ett enda stort misslyckande.

Peter Luthersson har varit utsatt för svår mobbning för sitt sätt att hantera orden: denna tänker jag inte bidra till. Men nog borde det gå att kräva mer för utgivning än att det är förläggaren för förlaget Atlantis som ges utrymme. Kanske är Luthersson en bra chef. Penn- och tangentbordsprodukter avsedda för bokmarknaden bör han dock lämna i skrivbordslådan.

Tokigt, tokigt Tännsjö

Den främste representanten för den utilitaristiska filosofin i Sverige Torbjörn Tännsjö slår ett slag för ensamstående mödrars rätt att inseminera på DN Debatt. Hans resonemang bygger på att olika intressen står mot varandra inför det som senare ska bli åtminstone något i närheten av en familj.

Tännsjös utgångspunkt är väl så långt det går att komma från kristdemokratisk-konservativ syn på hur samlevnad ska se ut. Det är väl också därför hans inlägg tagits in som en sommarprovokation.

Hans rekommendation är att kvinnan/föräldern har rätt till sina barn, något jag tycker inte går att förena med ansvarstagande. Visst är det så som filosofen säger att barn till ensamstående mammor i någon mening är "oäkta" men detta uttryck begagnas ej längre. Snarare är det på det viset att mannen/föräldern plockats bort ur diskussionen, med oöverskådliga påföljder. Det här var riktigt tokigt Tännsjö.

Kan Norrbotten utvecklas till en puritansk diktatur?

Något jag är rätt stolt över är att häxprocesserna på 1600-talet aldrig nådde till det som då var Västerbottens län. Visst fanns här ansatser till "trolldomsoväsen", men aldrig av ett sådant slag att de ledde till att oskyldiga dräptes.

När det talas om puritanskt styre tänker nog de flesta på Cromwells diktatur i Storbritannien. Åtminstone jag läste då aldrig om denna i skolan förrän på universitetet. Cromwell och de svenska häxprocesserna kan sägas ha det gemensamt att de representerar avarterna av lutherdomen. Från början religiös tolerans ledde till intolerans av sällan skådat slag.

Trots de stolta traditioner vi har på området så finns en risk att Norrbotten skulle kunna utvecklas till en form av puritansk diktatur, eller i alla fall en härd för dylika tankar. Vad jag tänker på är den ställning feministiska och miljöpolitiska tankar har häruppe. Bakom dessa finns avantgarde som ser sig som överdomare i frågor som rör dessa.

Det finns också de som tillämpar beprövade tekniker i syfte att ta över statsapparaten, eller i varje fall försöker nästla sig in i den. Bengt Ankarloo som skrev sin doktorsavhandling över ämnet häxprocesserna menar att dessa var en konsekvens av en slags krock mellan dåtidens lokalsamhälle och statsmakt. Idag har vi en liknande diskussion om en förvisso inte lika omvälvande men ändock reformering av samhället i form av ny regionindelning.

I en sådan situation finns det anledning att vara vaksam mot alla tendenser som går att knyta till häxeri och individuellt skuldbeläggande. Låter vi det gå för långt är det oftast försent.

Vad kan vi förvänta oss av Portugal?

Sedan 1 juli är Portugal ordförandeland i EU. Viktiga uppgifter under det närmaste halvåret blir att förvandla det nya unionsfördraget till hanterbar text och att hålla möten med Afrika och Brasilien. Många hoppas också på att portugiserna ska kunna driva på i förhandlingarna mellan unionen och Turkiet.

När det gäller toppmötet med Afrikanska Unionen så kommer det förmodligen att handla om att till varje pris undvika beröring med Zimbabwe-diktatorn Mugabe. Inte på sju år har EU hållit möte med Afrika. Detta mycket på grund av att senast det var på gång en sammankomst så ställdes denna in just på grund av att flera ledare från EU inte ville synas på samma bild som Mugabe. En konflikt i sammanhanget är att Afrikanska Unionen krävt att alla deras medlemsländer ska bjudas in till det planerade mötet.

Vad Portugal kan uträtta med ordförandeklubban i hand är svårt att säga. Dess ledare José Socrates hör väl inte till de mer bemärkta bland de europeiska ledarna. Landet har en svag ekonomi är blev sent en demokrati och kom med i EU först 1986. Inte så mycket att förvänta alltså men kanske vi heller inte kommer att få uppleva några besvikelser.