Alla som läst Kalle Anka minns väl Alexander Lukas, Kalles mallige kusin. Han som gjorde arge Kalle ännu argare och indignerad. Vi som försöker samtala med andra "etablerade" journalister och politiker känner oss ibland som Kalle när vi inte möts av annat än tystnad.
Sveriges malligaste morgontidning - det är Guillou som gett DN denna beteckning - har förutom sin kompetenta ledarredaktion en så kallad politikavdelning. Under de senaste två veckorna i samband med anklagelserna mot fi-Tiina om plagierad forskning har en person på denna avdelning bland annat ägnat sig åt döma i frågan om huruvida Rosenberg använt fotnot i anslutning till text som verkar vara plockad från andra forskare.
Personen ifråga är själv ingen forskare. Dock minns jag själv henne mest från min tid i Uppsala som den skribent som öste galla över det bostadsområde där bland annat jag bodde då. Subjektiv har därför inte förvånande rapporteringen om fi-aktiviteterna varit, exempelvis frågades det den 13/10 " är Sverige inte redo för en lesbisk feministisk politiker?".
Jag har sökt uppmärksamma såväl politikavdelningen som allmänna redaktionens chef Pia Skagermark (nej hon var inte skådespelerska på 60-talet) på det olämpliga i detta. Samt att politikavdelningens kontaktman Henrik Brors slagit ned på ett annat ytterlighetsparti som kandiderar till riksdagen, junilistan. Ingen som helst reaktion.
Vill inte musslan öppna sig så är det upp till en själv att dra egna slutsatser. Fortsätter DN att bedriva politikrapportering enligt ett förlegat mönster från 70-talet kan inte tidningen sägas verka i en liberal och frisinnad anda. Detta uppenbarligen eftersom feministiskt initiativ särbehandlas samtidigt som junilistan skinnflås av den skribentduo som DN anställt.
måndag, oktober 24, 2005
torsdag, oktober 20, 2005
Utbildning till varje pris
I tisdagens ledare i Norrländska Socialdemokraten prisar politiske chefredaktören Olov Abrahamssom socialdemokratisk utbildningspolitik. Krigsåret 1940 gick bara var tionde pojke eller flicka i motsvarigheten till dagens gymnasium, skriver Abrahamsson. Tage Erlander och den dåvarande s-regeringen satte på 1950-talet upp som mål att minst femtio procent av en årskull ska gå vidare till gymnasiet, ett mål som med råge är uppnått idag.
I slutet av 1990-talet "överförde" förre utbildningsministern Thomas Östros Erlanders gamla mål till högskolan, fortsätter Abrahamsson. Det var ett djärvt mål då menar ledarskribenten "men nu har även Östros målsättning blivit verklighet". Enligt Högskoleverket går ungefär hälften av de som slutar gymnasiet vidare till universitet och högskolor.
Ledaren andas inte så lite skryt och självgodhet, samt bristande verklighetsförankring. För det första är det tveksamt huruvida det är lämpligt att jämställa gymnasiestudier med universitetsstudier. För det andra, vilket framgår av Högskoleverkets statistik, går femtio procent av de som slutar gymnasiet vidare till universitet. De som inte klarar av gymnasiet av olika skäl faller bort ut resonemanget. Många av dessa kanske helt enkelt inte passar för, eller är intresserade av, en utbildning som mer eller mindre tvingar dem att bli akademiker. Därvid gör man inte minst den så kallade arbetarklassen en björntjänst.
En annan sida av myntet är ekonomisk. De som studerar på universitet måste i allmänhet låna pengar för att klara uppehället. Den bistra sanningen idag är att inte så få akademiker är hänvisade till arbetslöshet efter examen. Är det att stiga från mörkret till ljuset? Sannerligen inte eftersom marknaden för utbildning också kan mättas.
Resultatet av den högre utbildningspolitiken är en konsekvens av en långvarig socialistisk strategi som går ut på att regeringspartiet sedan elva år tillbaka vill bestämma över det mesta inom den statliga sektorn, universiteten inte undantagna. Ofta kompletteras denna med argument hämtade från den ekonomiska begreppsvärlden.
Detta märks inte minst när Luleås tekniska universitets betydelse för Norrbotten och dess näringsliv diskuteras. Och det är sant, placerar man en verksamhet som går loss på en miljard i budget någonstans, visst ger det kringeffekter. Det är emellertid okänt i hur hög grad detta lärosäte givit ett bidrag till tillväxten i regionen i form av avknoppade företag, dvs. verksamheter som verkligen ger ett bidrag till utvecklingen.
Jag skulle vilja råda alla socialdemokrater som är intresserade av utbildningspolitik att återvända Rickard Sandler och hans idéer om folkbildningen. Ni ska då finna att denna syftar till något helt annat än att bestämma över andra, nämligen egenmakt.
I slutet av 1990-talet "överförde" förre utbildningsministern Thomas Östros Erlanders gamla mål till högskolan, fortsätter Abrahamsson. Det var ett djärvt mål då menar ledarskribenten "men nu har även Östros målsättning blivit verklighet". Enligt Högskoleverket går ungefär hälften av de som slutar gymnasiet vidare till universitet och högskolor.
Ledaren andas inte så lite skryt och självgodhet, samt bristande verklighetsförankring. För det första är det tveksamt huruvida det är lämpligt att jämställa gymnasiestudier med universitetsstudier. För det andra, vilket framgår av Högskoleverkets statistik, går femtio procent av de som slutar gymnasiet vidare till universitet. De som inte klarar av gymnasiet av olika skäl faller bort ut resonemanget. Många av dessa kanske helt enkelt inte passar för, eller är intresserade av, en utbildning som mer eller mindre tvingar dem att bli akademiker. Därvid gör man inte minst den så kallade arbetarklassen en björntjänst.
En annan sida av myntet är ekonomisk. De som studerar på universitet måste i allmänhet låna pengar för att klara uppehället. Den bistra sanningen idag är att inte så få akademiker är hänvisade till arbetslöshet efter examen. Är det att stiga från mörkret till ljuset? Sannerligen inte eftersom marknaden för utbildning också kan mättas.
Resultatet av den högre utbildningspolitiken är en konsekvens av en långvarig socialistisk strategi som går ut på att regeringspartiet sedan elva år tillbaka vill bestämma över det mesta inom den statliga sektorn, universiteten inte undantagna. Ofta kompletteras denna med argument hämtade från den ekonomiska begreppsvärlden.
Detta märks inte minst när Luleås tekniska universitets betydelse för Norrbotten och dess näringsliv diskuteras. Och det är sant, placerar man en verksamhet som går loss på en miljard i budget någonstans, visst ger det kringeffekter. Det är emellertid okänt i hur hög grad detta lärosäte givit ett bidrag till tillväxten i regionen i form av avknoppade företag, dvs. verksamheter som verkligen ger ett bidrag till utvecklingen.
Jag skulle vilja råda alla socialdemokrater som är intresserade av utbildningspolitik att återvända Rickard Sandler och hans idéer om folkbildningen. Ni ska då finna att denna syftar till något helt annat än att bestämma över andra, nämligen egenmakt.
måndag, oktober 17, 2005
På jakt efter den sanne europén - avslutning
Att använda sig av citat av politiker när man ägnar i sig åt vetenskaplig verksamhet är vanligen inte populärt. Den praktiska handlingsmänniskan skall hållas åtskild från intellektuelle lyder grundregeln. Ändå går det inte att komma ifrån att det är just den förstnämnde som skapar historia. Eller som Oswald Spengler uttryckte det: "I historien om Västerlandets tänkande kan kanske Napoleons namn uteslutas, men i den verkliga historien hade kanske Arkimedes med sina vetenskapliga upptäckter mindre betydelse än den soldat som slog ihjäl honom vid stormningen av Syrakusa."
Faktum är också att maktens män (nästan alltid är de ju och har varit män de som bestämmer och har bestämt) genom tiderna leverat de mest bevingade orden. Från modern tid minns vi inte minst Churchills yttranden, men också vår egen Olof Palme med sitt "politik är att vilja". Men det uttrycket hade han snott från Mussolini.
Från den del av Europa som betecknas som den nordligaste har i synnerhet en person utmärkt sig som producent av minnesvärda ord. Ragnar Lassinantti som var landshövding i Norrbotten mellan 1966 och 1982 ägde denna egenskap inte främst för att han strävade efter makten, utan för att han helt enkelt var en mycket kunnig och beläst person. Lassinantti var innan han blev landshövding riksdagsman, men också radioman och skribent. Det finns en bok, Synpunkter och skildringar, som tar fasta på hans gärning i de sistnämnda två rollerna.
Det som slår en vid läsningen av Lassinantti förutom språkbehandlingen är hur slätt dagens folkföreträdare står sig vid sidan av honom. Hade vi haft fler av hans kaliber idag skulle det inte ha behövts så många politiker. Detta är någonting som står helt klart. I uppslagsböckerna brukar det stå om honom att han var en förkämpe för Nordkalotten. Han brukade för utomstående beskriva denna region som bestående av "tre riken, fyra språk och fem stammar".
Om Ragnar levat i dag skulle han ha fått omdefiniera sin karaktäristik av situationen på Nordkalotten. Sedan är det ju på sin plats att fundera över vilka han avsåg med den femte stammen. Var det sagofolket kvänerna som börjat återkomma som faktisk realitet i nygammal tappning de senaste åren? Eller var det människor från hans egen hembygd som talar en ålderdomlig finsk dialekt, av vissa kulturpersonligheter upphöjd till ett språk. Kanske uttalade han sig bara profetiskt om den femte stammen, utan att göra anspråk på en korrekt verklighetsbeskrivning.
För mig är Ragnar Lassinantti en kraft som hade kommit väl till pass i dagens europapolitik. Han kom från en gränsregion och var en autodidakt som arbetade sig upp från enkla förhållanden. Det fanns inte tillstymmelse till likhet mellan honom och dagens broilrar som ger sig in i politiken när de är omkring femton och inte utvecklas mycket efter de fyllt trettio.
Jag vill med detta inte hävda att det var bättre förr och att man ska förhålla sig okritisk till makten. Men efter att igår ha lyssnat till den politiske nollan och EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso i TV:s Agenda och i drygt tio år åhört svenska statsvetares föga originella analyser kan jag inte annat än återvända till forna tider. Det är väl ändå inte ikondyrkan?
Faktum är också att maktens män (nästan alltid är de ju och har varit män de som bestämmer och har bestämt) genom tiderna leverat de mest bevingade orden. Från modern tid minns vi inte minst Churchills yttranden, men också vår egen Olof Palme med sitt "politik är att vilja". Men det uttrycket hade han snott från Mussolini.
Från den del av Europa som betecknas som den nordligaste har i synnerhet en person utmärkt sig som producent av minnesvärda ord. Ragnar Lassinantti som var landshövding i Norrbotten mellan 1966 och 1982 ägde denna egenskap inte främst för att han strävade efter makten, utan för att han helt enkelt var en mycket kunnig och beläst person. Lassinantti var innan han blev landshövding riksdagsman, men också radioman och skribent. Det finns en bok, Synpunkter och skildringar, som tar fasta på hans gärning i de sistnämnda två rollerna.
Det som slår en vid läsningen av Lassinantti förutom språkbehandlingen är hur slätt dagens folkföreträdare står sig vid sidan av honom. Hade vi haft fler av hans kaliber idag skulle det inte ha behövts så många politiker. Detta är någonting som står helt klart. I uppslagsböckerna brukar det stå om honom att han var en förkämpe för Nordkalotten. Han brukade för utomstående beskriva denna region som bestående av "tre riken, fyra språk och fem stammar".
Om Ragnar levat i dag skulle han ha fått omdefiniera sin karaktäristik av situationen på Nordkalotten. Sedan är det ju på sin plats att fundera över vilka han avsåg med den femte stammen. Var det sagofolket kvänerna som börjat återkomma som faktisk realitet i nygammal tappning de senaste åren? Eller var det människor från hans egen hembygd som talar en ålderdomlig finsk dialekt, av vissa kulturpersonligheter upphöjd till ett språk. Kanske uttalade han sig bara profetiskt om den femte stammen, utan att göra anspråk på en korrekt verklighetsbeskrivning.
För mig är Ragnar Lassinantti en kraft som hade kommit väl till pass i dagens europapolitik. Han kom från en gränsregion och var en autodidakt som arbetade sig upp från enkla förhållanden. Det fanns inte tillstymmelse till likhet mellan honom och dagens broilrar som ger sig in i politiken när de är omkring femton och inte utvecklas mycket efter de fyllt trettio.
Jag vill med detta inte hävda att det var bättre förr och att man ska förhålla sig okritisk till makten. Men efter att igår ha lyssnat till den politiske nollan och EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso i TV:s Agenda och i drygt tio år åhört svenska statsvetares föga originella analyser kan jag inte annat än återvända till forna tider. Det är väl ändå inte ikondyrkan?
fredag, oktober 14, 2005
Tralaus soppa
I en artikel i senaste numret av tidningen Axess går Johan Tralau - springpojke åt den samhällsgrupp som skulle kunna kallas de riktiga forskarna - till attack mot Tiina Rosenberg, före detta fi-aktivist. Han anklagar henne för plagiat genom att visa på snarlikhet mellan texten i boken Byxbegär som hon själv skrivit och boken Kvinnor i manskläder av forskarna Dekker och van de Pol. Rosenberg har vare sig använt citationstecken eller fotnot för att visa att text hon skrivit uppenbarligen härrör från andra forskare, enligt Tralau.
Tralaus påståenden bygger på en recension i Tidskrift för litteraturvetenskap från år 2000 av Ingeborg Nordin Hennel. Anklagelsen om forskningsfusk är således gammal. Två frågor inställer sig dock: 1) Är det inte också en form av plagiering eller fusk att lyfta fram andras resultat i debattartiklar? Detta är ju nämligen vad Tralau gör och fått uppmärksamhet för. 2) Hur kunde Tiina Rosenberg bli professor när det sedan länge stått klart att hon inte hållit sig till spelreglerna inom den akademiska världen?
Svaret på den sistnämnda frågan är förstås politik. Det ska också nämnas att Rosenberg fått oväntat stöd från historieprofessorn Dick Harrison som i Expressen menat att fenomenet inte är ovanligt, dvs. att forskare anklagas för plagiat. Debatten fick en fortsättning genom Tommy Möller som i samma tidning påstod att Harrison tog för lätt på problemet.
Åsiktsutbyten av det här slaget är nödvändiga. Det behöver föras en ordentlig diskussion om forskningens kvalité vid våra universitet och högskolor. Nu är det bara att hoppas att debatten på riksnivå sprider sig ut i regionerna där de så kallade bygdeprofessorerna huserar, dvs. de som på grund av utebliven konkurrens från den nära omgivningen verkar mer eller mindre frånkopplade från det övriga forskarsamhället.
En ordentlig genomlysning av dessa institut skulle vara väl så mycket värt som en soppa kokad på redan kända förhållanden om en tvivelaktig forskare. Om inte annat så för att åstadkomma en ordentlig revision av vad pengar till vetenskapen egentligen har att tillföra samhällsekonomin.
Tralaus påståenden bygger på en recension i Tidskrift för litteraturvetenskap från år 2000 av Ingeborg Nordin Hennel. Anklagelsen om forskningsfusk är således gammal. Två frågor inställer sig dock: 1) Är det inte också en form av plagiering eller fusk att lyfta fram andras resultat i debattartiklar? Detta är ju nämligen vad Tralau gör och fått uppmärksamhet för. 2) Hur kunde Tiina Rosenberg bli professor när det sedan länge stått klart att hon inte hållit sig till spelreglerna inom den akademiska världen?
Svaret på den sistnämnda frågan är förstås politik. Det ska också nämnas att Rosenberg fått oväntat stöd från historieprofessorn Dick Harrison som i Expressen menat att fenomenet inte är ovanligt, dvs. att forskare anklagas för plagiat. Debatten fick en fortsättning genom Tommy Möller som i samma tidning påstod att Harrison tog för lätt på problemet.
Åsiktsutbyten av det här slaget är nödvändiga. Det behöver föras en ordentlig diskussion om forskningens kvalité vid våra universitet och högskolor. Nu är det bara att hoppas att debatten på riksnivå sprider sig ut i regionerna där de så kallade bygdeprofessorerna huserar, dvs. de som på grund av utebliven konkurrens från den nära omgivningen verkar mer eller mindre frånkopplade från det övriga forskarsamhället.
En ordentlig genomlysning av dessa institut skulle vara väl så mycket värt som en soppa kokad på redan kända förhållanden om en tvivelaktig forskare. Om inte annat så för att åstadkomma en ordentlig revision av vad pengar till vetenskapen egentligen har att tillföra samhällsekonomin.
tisdag, oktober 11, 2005
En fabricerad s-märkt skribent
I Norrbottens-Kurirens helgreportage intervjuades Lotta Gröning, NSD:s förra politiska chefredaktör. Lotta, som med sitt trygga dalmål och sin framtoning för många av oss framstått som en kvinna av folket utan starkare band till makten, lämnade Norrbotten för ett jobb som debattredaktör på Aftonbladet tidigare i år.
Denna Lottas utåt riktade bild av sig själv är dock falsk. Pappan var kommunalråd i det så ofta omtalade Norberg, medan mamman var journalist, lite mera vänster säger hon. Det är alltså knappast någon folktribun vi haft att göra med i Norrbotten i tretton år, utan en företrädare för den politiska adeln i Sverige. Som hamnat på den politiska banan via modersmjölken.
Lotta Gröning gjorde ett märkligt uttalande när hon fick frågan vad hon kommer att sakna mest från tiden i Norrbotten. Svaret blev nämligen "mina läsare". Precis som om åsikter gick att äga. Dessvärre är det en attityd som går igen hos ledarskribenter på vänsterkanten. Man skriver inte för läsarna eller med utgångspunkt i den egna uppfattningen, utan åt läsarna. Eller rentav på uppdrag av regeringen, i mer eller mindre officiella ordalag.
Symtomatisk för denna s-sjuka, och kanske samtidigt också förklaringen till att liberala skribenter i alla tider dragit fler läsare än socialistiska, är Grönings egen positionering till politiken och demokratin: all makt bör utgå från folket. Att Grundlagen föreskriver att politik endast sysslar med den offentliga delen av makten tycks alltså inte - om inte artikelförfattaren hört fel - föresväva Gröning. Men det kanske är för mycket att begära av en fil.dr.
Denna Lottas utåt riktade bild av sig själv är dock falsk. Pappan var kommunalråd i det så ofta omtalade Norberg, medan mamman var journalist, lite mera vänster säger hon. Det är alltså knappast någon folktribun vi haft att göra med i Norrbotten i tretton år, utan en företrädare för den politiska adeln i Sverige. Som hamnat på den politiska banan via modersmjölken.
Lotta Gröning gjorde ett märkligt uttalande när hon fick frågan vad hon kommer att sakna mest från tiden i Norrbotten. Svaret blev nämligen "mina läsare". Precis som om åsikter gick att äga. Dessvärre är det en attityd som går igen hos ledarskribenter på vänsterkanten. Man skriver inte för läsarna eller med utgångspunkt i den egna uppfattningen, utan åt läsarna. Eller rentav på uppdrag av regeringen, i mer eller mindre officiella ordalag.
Symtomatisk för denna s-sjuka, och kanske samtidigt också förklaringen till att liberala skribenter i alla tider dragit fler läsare än socialistiska, är Grönings egen positionering till politiken och demokratin: all makt bör utgå från folket. Att Grundlagen föreskriver att politik endast sysslar med den offentliga delen av makten tycks alltså inte - om inte artikelförfattaren hört fel - föresväva Gröning. Men det kanske är för mycket att begära av en fil.dr.
fredag, oktober 07, 2005
Nej till Turkiet
In i det sista var det tveksamt om Turkiet skulle få möjlighet att inleda förhandlingar om medlemskap i EU. Om allt går som planerat så är landet med i unionen om tio till femton år har det sagts. Och för att bli medlem måste Turkiet bättra sig på ett antal områden: förhållandet till Cypern och kurderna, mänskliga rättigheter, historieskrivningen. Och demokratin förstås.
Så resonerar majoriteten av de svenskar som skriver om frågan i alla fall. Enkel geopolitisk analys ger dock en annan syn på frågan. Nämligen den att Turkiet till allra största delen inte är ett europeiskt land. Mindre Asien kallas det område som upptar huvuddelen av det turkiska territoriet. Bara detta är skäl nog att säga nej till Turkiet.
Denna uppfattning är utbredd i det övriga Europa. I Frankrike och Tyskland tycker 11 respektive 15 procent av befolkningen att det är bra med turkiskt EU-medlemskap. Bland österrikarna som bromsade förhandlingsstarten in i det sista är stödet för Turkiet minimalt.
En finsk forskare som jämförde Finland med Sverige under de första årens EU-medlemskap kom fram till slutsatsen att finnarna gick med för att lära medan svenskarna gick med för att få undervisa. Hållningen är typisk också för hur man från svensk sida agerar i Turkietfrågan. Av rädsla för en "civilisationernas kamp" så måste turkarna uppfostras innan de får gå med.
Det finns för närvarande tecken på att en demokratiseringsvåg är på väg att släppas lös i den arabiska/islamska världen. Vore det inte respektfullt mot Turkiet att få ta del av denna så att säga utifrån sina egna förutsättningar? Och vad är det egentligen för fel med att låta EU sluta vid Bosporen där Istanbul-Konstantinopel får fungera som brygga mellan två civilisationer?
Det är dags att Sverige överger sin mästrande roll i världs- och europapolitiken och inser att andra folk än dem själva också har kraft att lösa sin egna problem. För den skull behöver man inte förhålla sig okritisk till uppenbara missförhållanden bortom sörgårdsidyllen.
Så resonerar majoriteten av de svenskar som skriver om frågan i alla fall. Enkel geopolitisk analys ger dock en annan syn på frågan. Nämligen den att Turkiet till allra största delen inte är ett europeiskt land. Mindre Asien kallas det område som upptar huvuddelen av det turkiska territoriet. Bara detta är skäl nog att säga nej till Turkiet.
Denna uppfattning är utbredd i det övriga Europa. I Frankrike och Tyskland tycker 11 respektive 15 procent av befolkningen att det är bra med turkiskt EU-medlemskap. Bland österrikarna som bromsade förhandlingsstarten in i det sista är stödet för Turkiet minimalt.
En finsk forskare som jämförde Finland med Sverige under de första årens EU-medlemskap kom fram till slutsatsen att finnarna gick med för att lära medan svenskarna gick med för att få undervisa. Hållningen är typisk också för hur man från svensk sida agerar i Turkietfrågan. Av rädsla för en "civilisationernas kamp" så måste turkarna uppfostras innan de får gå med.
Det finns för närvarande tecken på att en demokratiseringsvåg är på väg att släppas lös i den arabiska/islamska världen. Vore det inte respektfullt mot Turkiet att få ta del av denna så att säga utifrån sina egna förutsättningar? Och vad är det egentligen för fel med att låta EU sluta vid Bosporen där Istanbul-Konstantinopel får fungera som brygga mellan två civilisationer?
Det är dags att Sverige överger sin mästrande roll i världs- och europapolitiken och inser att andra folk än dem själva också har kraft att lösa sin egna problem. För den skull behöver man inte förhålla sig okritisk till uppenbara missförhållanden bortom sörgårdsidyllen.
tisdag, oktober 04, 2005
Den borgerliga alliansens autister
Frågan om ersättningsnivån i A-kassan och sjukförsäkringen har varit på tapeten i samband med att de borgerliga försöker snickra ihop en gemensam ekonomisk politik. Dessvärre har den taktik som tidigare tillämpats och som går ut på att alliansens samarbetspartier överlåter sina respektive frågor av mera obekvämt slag till varann tillfälligt övergivits sedan moderaterna inte kunnat hålla fingrarna från ersättningsnivåerna.
Det är precis så socialdemokraterna vill ha det. Det ska framstå som att "högern" sparkar på den som redan ligger. Och sannerligen, ger sig moderaterna ensamt på A-kassan och sjukförsäkringen blir det ingen borgerlig valseger. Varför har det blivit så här då? Svaret stavas sannolikt Anders E Borg, f d knarkliberal och ekonomiskt orakel hos moderaterna. I tidskriften Arena fanns för en tid sedan artikel om Borg som exempel på "moderat re-design".
Borg ska bland annat ligga bakom moderaternas image som "Sveriges nya arbetarparti". Kampanjen har varit lyckad ända tills nu då det börjat framstå som om partiet visar sitt rätta ansikte. Varför ge sig på en ersättning som knappt räcker till existensminimum? Är det inte bättre med morötter, dvs. riktiga jobb istället för piskan? Den nya moderata politiken har kännetecknats av ett i stora delar godtagande av den nuvarande arbetsmarknadspolitiken. Men de som inte platsar på arbetsmarknaden ska nu alltså straffas.
För att skapa fler jobb måste alliansen våga mer än den hittills gjort. Mera bestämt handlar det om att göra en översyn av arbetsrätten. För att ställa en fråga: har Sverige råd med en sådan stor arbetslöshet bland nyutexaminerade akademiker samtidigt som det hålls fast vid en föråldrad och trygghetsnarkomanisk regel som först in, sist ut?
För att utmana den idag icke fungerande svenska modellen måste borgerligheten komma med smärtsamma sanningar. Är det möjligt som debattklimatet är idag? Jag tror det. Men vägen dit går inte via autister som Anders E Borg. En sådan strategi visar bara på svagheten i det konservativa sättet att tänka, nämligen att hänge sig åt attityd, inte ideologi.
Det är precis så socialdemokraterna vill ha det. Det ska framstå som att "högern" sparkar på den som redan ligger. Och sannerligen, ger sig moderaterna ensamt på A-kassan och sjukförsäkringen blir det ingen borgerlig valseger. Varför har det blivit så här då? Svaret stavas sannolikt Anders E Borg, f d knarkliberal och ekonomiskt orakel hos moderaterna. I tidskriften Arena fanns för en tid sedan artikel om Borg som exempel på "moderat re-design".
Borg ska bland annat ligga bakom moderaternas image som "Sveriges nya arbetarparti". Kampanjen har varit lyckad ända tills nu då det börjat framstå som om partiet visar sitt rätta ansikte. Varför ge sig på en ersättning som knappt räcker till existensminimum? Är det inte bättre med morötter, dvs. riktiga jobb istället för piskan? Den nya moderata politiken har kännetecknats av ett i stora delar godtagande av den nuvarande arbetsmarknadspolitiken. Men de som inte platsar på arbetsmarknaden ska nu alltså straffas.
För att skapa fler jobb måste alliansen våga mer än den hittills gjort. Mera bestämt handlar det om att göra en översyn av arbetsrätten. För att ställa en fråga: har Sverige råd med en sådan stor arbetslöshet bland nyutexaminerade akademiker samtidigt som det hålls fast vid en föråldrad och trygghetsnarkomanisk regel som först in, sist ut?
För att utmana den idag icke fungerande svenska modellen måste borgerligheten komma med smärtsamma sanningar. Är det möjligt som debattklimatet är idag? Jag tror det. Men vägen dit går inte via autister som Anders E Borg. En sådan strategi visar bara på svagheten i det konservativa sättet att tänka, nämligen att hänge sig åt attityd, inte ideologi.
lördag, oktober 01, 2005
Om politisk naivitet
Efter en mailväxling med Patrik Boström - Sveriges förmodligen ende älgjagande kulturredaktör - angående en "essä" i hans tidning av särdeles ytligt och okunnigt slag om "demokratins utveckling", måste jag återigen göra konstaterandet att bildningsnivån fortsätter att sjunka och urvattnas hos de som gör anspråk på att vara kulturskribenter.
Vem som författat artikeln, införd i Norrländska Socialdemokraten, är ointressant. Förmodligen är det någon som besitter så kallad generalistkompetens, vilket är illa nog. I alla fall får vi veta att de antika grekiska stadsstaterna förde en politik inriktad på ekonomisk tillväxt. Precis som om detta begrepp var känt då. Vidare att anarkismen är den finaste av sammanslutningar utöver statsbildningarnas på Platons tid plus flera andra röriga och egna tolkningar utifrån det rika material som finns att botanisera bland om man önskar skriva om politisk idéhistoria.
Som bloggare är det nästan genant att läsa sådant. Och egentligen onödigt att kommentera. Men så ser det ut idag. De som skriver - inte bara i lokalpressen - äger alltmer sällan specialistkompetens. Se bara på tidningen Expressens kröniköser som med Ulf Lundells träffande bekrivning ägnar sig åt "verbal graffiti". Den som skriker högst och tar plats får synas. Precis som om livet gick ut på att befinna sig i ständig trotsålder. Vad har felat i uppfostran?
En förklaring till att feminism och anarkism - terrorismens urideologi - får stort utrymme är förmodligen den oförmåga till ansvarstagande hos de styrande som brett ut sig under senare år. Den representativa demokratin som styrelseform knakar därtill i fogarna och lägger alltmer ansvar på individen. Men det är en seger för liberalismen som idé, inte för de som vägrar att bli vuxna.
Vem som författat artikeln, införd i Norrländska Socialdemokraten, är ointressant. Förmodligen är det någon som besitter så kallad generalistkompetens, vilket är illa nog. I alla fall får vi veta att de antika grekiska stadsstaterna förde en politik inriktad på ekonomisk tillväxt. Precis som om detta begrepp var känt då. Vidare att anarkismen är den finaste av sammanslutningar utöver statsbildningarnas på Platons tid plus flera andra röriga och egna tolkningar utifrån det rika material som finns att botanisera bland om man önskar skriva om politisk idéhistoria.
Som bloggare är det nästan genant att läsa sådant. Och egentligen onödigt att kommentera. Men så ser det ut idag. De som skriver - inte bara i lokalpressen - äger alltmer sällan specialistkompetens. Se bara på tidningen Expressens kröniköser som med Ulf Lundells träffande bekrivning ägnar sig åt "verbal graffiti". Den som skriker högst och tar plats får synas. Precis som om livet gick ut på att befinna sig i ständig trotsålder. Vad har felat i uppfostran?
En förklaring till att feminism och anarkism - terrorismens urideologi - får stort utrymme är förmodligen den oförmåga till ansvarstagande hos de styrande som brett ut sig under senare år. Den representativa demokratin som styrelseform knakar därtill i fogarna och lägger alltmer ansvar på individen. Men det är en seger för liberalismen som idé, inte för de som vägrar att bli vuxna.
tisdag, september 20, 2005
Ett politiskt dödläge
De metaforer som brukar användas för att beskriva Tysklands betydelse i den europeiska ekonomin blir snabbt utslitna. Talet om Europas motor/draglok/industriella gigant är för den skull inte ointressant. Men att hänga upp sig på Tyskland som hela regionens ekonomiska och politiska framtid är minst sagt överdrivet.
Något som det talas alltför litet om när Tysklands ekonomiska problem dryftas är vad återföreningen kostat. Idag nämns siffror på en bra bit över 1000 miljarder, euro alltså. Och ändå är räkningen för det kommunistiska samhällsexperimentet i den östra delen av landet långtifrån slutbetald ännu.
Det tjänar ingenting till idag att blicka bakåt, men gör gärna tankeexperimentet att Sverige skulle ha fått tillbaka de provinser vi hade på andra sidan Östersjön under Stormaktstiden för femton år sedan. Sannerligen hade en sådan återförening "sänkt" den svenska ekonomin och fått medlen till svenska utvecklingsregioner att framstå som småpengar.
Sådan är den ekonomiska situationen i Tyskland om man bortser från andra problem som faktiskt kan förekomma. Och i söndags var det val till förbundsdagen, vilket resulterade i ett politiskt dödläge. Ingen vinnare kunde utropas. Det troliga är nu att en stor koalitionsregering bestående av socialdemokrater och kristdemokrater bildas, med Angela Merkel som förbundskansler. I alla fall är detta ett tips.
En märklighet i rapporteringen från det tyska valet stod TV-programmet Agenda för. Carl Bildt och Kaj Fölster kommenterade läget på sina respektive partiers valvakor. Den sistnämnda dock utan att riktigt veta om hon befann sig hemma eller framför en TV-kamera. Hade det inte varit önskvärt med något annat än att politikerna valts ut att kommentera politiken? Självbespegling är ju ett nog svårt problem idag.
Något som det talas alltför litet om när Tysklands ekonomiska problem dryftas är vad återföreningen kostat. Idag nämns siffror på en bra bit över 1000 miljarder, euro alltså. Och ändå är räkningen för det kommunistiska samhällsexperimentet i den östra delen av landet långtifrån slutbetald ännu.
Det tjänar ingenting till idag att blicka bakåt, men gör gärna tankeexperimentet att Sverige skulle ha fått tillbaka de provinser vi hade på andra sidan Östersjön under Stormaktstiden för femton år sedan. Sannerligen hade en sådan återförening "sänkt" den svenska ekonomin och fått medlen till svenska utvecklingsregioner att framstå som småpengar.
Sådan är den ekonomiska situationen i Tyskland om man bortser från andra problem som faktiskt kan förekomma. Och i söndags var det val till förbundsdagen, vilket resulterade i ett politiskt dödläge. Ingen vinnare kunde utropas. Det troliga är nu att en stor koalitionsregering bestående av socialdemokrater och kristdemokrater bildas, med Angela Merkel som förbundskansler. I alla fall är detta ett tips.
En märklighet i rapporteringen från det tyska valet stod TV-programmet Agenda för. Carl Bildt och Kaj Fölster kommenterade läget på sina respektive partiers valvakor. Den sistnämnda dock utan att riktigt veta om hon befann sig hemma eller framför en TV-kamera. Hade det inte varit önskvärt med något annat än att politikerna valts ut att kommentera politiken? Självbespegling är ju ett nog svårt problem idag.
lördag, september 17, 2005
Vad ska man lita på?
Det har kommit en ny opinionsmätning från DN/Temo idag. I denna ges de borgerliga ett kraftigt övertag. Prognosmakarna gör även konstaterandet att det blir mycket svårt för socialdemokraterna och dess samarbetspartier att äta upp det försprång oppositionen har fram till valdagen. Det ska dock sägas att DN/Temos mätningar av en del, bland annat statsministern, beskyllts för att gynna de borgerliga. Och att en annan mätning alldeles nyligen gav socialdemokraterna en stark uppgång i väljaropinionen.
Det intressantaste hos dylika väljarbarometrar är i mitt tycke inte hur blocken rör sig mot varandra, utan snarare hur småpartierna rör sig kring fyraprocentsspärren. Samt hur stor andelen osäkra väljare är. Därtill måste jag erkänna att jag är rätt skeptisk efter vad som skedde i samband med det förra valet. Något som såg ut som ett jämnt val blev till en klar vänsterseger miljöpartiet inräknat. Folkpartiets uppgång och moderaternas ras missades helt av opinionsinstituten. Hur kunde detta ske?
Kristdemokraterna har jag räknat bort tidigare. Det blir inte lättare för dem om sjukvårdspartiet och en septemberlista ställer upp i valet eftersom många äldre i så fall lär komma att rösta på dessa. Centern brukar göra bra valrörelser och sitter för närvarande tryggt. På vänstersidan ligger miljöpartiet risigt till. Men de har ett trumkort i form av privilegiet att argumentera för hållbar utveckling inom vänsterblocket sedan socialdemokraterna tröttnat på denna. Vänsterpartiet sitter än så länge tryggt trots kommunistdebatten.
De märkliga kan komma att inträffa i nästa års val att ett socialistiskt fyrpartialternativ ställs mot ett borgerligt trepartialternativ. Vad hade splittringsdemagogen Olof Palme sagt om det? Jag håller det nämligen inte för troligt att en septemberlista har så mycket att hämta i ett riksdagsval efter att ha läst en dålig debattartikel av Nils Lundgren. Däremot kan sjukvårdspartiet komma att adderas till vänsteralternativet, som då består av fyra partier eftersom jag räknar bort fi. Som Göran Skytte skriver i SvD så lär vi hos denna elitsekt få se fram emot en utveckling där förökningen sker genom delning. Underhållande säkert men kanske inte helt ofarligt.
Det intressantaste hos dylika väljarbarometrar är i mitt tycke inte hur blocken rör sig mot varandra, utan snarare hur småpartierna rör sig kring fyraprocentsspärren. Samt hur stor andelen osäkra väljare är. Därtill måste jag erkänna att jag är rätt skeptisk efter vad som skedde i samband med det förra valet. Något som såg ut som ett jämnt val blev till en klar vänsterseger miljöpartiet inräknat. Folkpartiets uppgång och moderaternas ras missades helt av opinionsinstituten. Hur kunde detta ske?
Kristdemokraterna har jag räknat bort tidigare. Det blir inte lättare för dem om sjukvårdspartiet och en septemberlista ställer upp i valet eftersom många äldre i så fall lär komma att rösta på dessa. Centern brukar göra bra valrörelser och sitter för närvarande tryggt. På vänstersidan ligger miljöpartiet risigt till. Men de har ett trumkort i form av privilegiet att argumentera för hållbar utveckling inom vänsterblocket sedan socialdemokraterna tröttnat på denna. Vänsterpartiet sitter än så länge tryggt trots kommunistdebatten.
De märkliga kan komma att inträffa i nästa års val att ett socialistiskt fyrpartialternativ ställs mot ett borgerligt trepartialternativ. Vad hade splittringsdemagogen Olof Palme sagt om det? Jag håller det nämligen inte för troligt att en septemberlista har så mycket att hämta i ett riksdagsval efter att ha läst en dålig debattartikel av Nils Lundgren. Däremot kan sjukvårdspartiet komma att adderas till vänsteralternativet, som då består av fyra partier eftersom jag räknar bort fi. Som Göran Skytte skriver i SvD så lär vi hos denna elitsekt få se fram emot en utveckling där förökningen sker genom delning. Underhållande säkert men kanske inte helt ofarligt.
onsdag, september 14, 2005
Politik och åter politik
Gårdagens ämne i TV-programmet Debatt handlade om turerna kring beslutet att lägga ned BB i Kiruna. Sällan har väl en politisk fråga medverkat så till att spä på politikerföraktet. Detta eftersom socialdemokraterna använt den som leksak i ett enda syfte: att behålla makten.
Följaktligen är förtroendet för landstingspolitiker och landstinget som politisk institution i botten. Alltfler röster höjs nu för landstingens avskaffande, men oftast inte med argumentet att de ägnar sig åt fel saker, utan snarare med hänvisning till vanstyre.
En märklig positionering i debatten var att landstingsrådet Kent Ögren intog analytikerns roll och menade att BB-frågan är avförd från dagordningen inför nästa val, medan statsvetaren Lars Carlsson iklädde sig politikerns kostym genom att ställa sig bakom moderaternas gamla krav på landstingens avveckling.
Som en ytterligare komplikation av detta kan nämnas att den sistnämnde i en utredning utformad i enlighet med närmast sträng marxistisk logik menat att vi i framtiden går mot ett tillstånd där inte sjukhusen i Kiruna, Kalix och Piteå kommer att finnas kvar. Alltså egentligen en slags legitimering av den politik landstingsledningen länge bedrivit. Men om detta sades intet av den person som tillkallats som expert, däremot hänvisade han till andras forskning.
En annan expert i Kiruna stadshus - denna lokal valdes sannolikt därför att det fortfarande är så att sörlänningar uppfattar det som att det politiska livet i Norrbotten kretsar kring gruvstrejken 1969 - var Lotta Gröning. För Gröning är all verksamhet politisk. När denna är lyckosam är den socialdemokratisk, när den är mindre lyckad eller dålig är alla partier dåliga. Läkare har motiv de också enligt Gröning. Hört talas om det svenska ämbetsmannaidealet?
En agitator i stadshuset som gjorde en blek figur var Lars Törnman. Inte för att han lät annorlunda än han brukar. Men han måste onekligen hänföras till kategorin nittiotalspolitiker. Dessutom har de motståndare han haft i kommunpolitiken i Kiruna skärpt till sig. Kiruna kommun är idag ett välskött pastorat. Vi ska dock inte räkna bort Soppero-Jesus för det fall den övriga politiken i Norrbotten börjar likna landstingspolitiken. Gör den det då är det riktigt illa.
Följaktligen är förtroendet för landstingspolitiker och landstinget som politisk institution i botten. Alltfler röster höjs nu för landstingens avskaffande, men oftast inte med argumentet att de ägnar sig åt fel saker, utan snarare med hänvisning till vanstyre.
En märklig positionering i debatten var att landstingsrådet Kent Ögren intog analytikerns roll och menade att BB-frågan är avförd från dagordningen inför nästa val, medan statsvetaren Lars Carlsson iklädde sig politikerns kostym genom att ställa sig bakom moderaternas gamla krav på landstingens avveckling.
Som en ytterligare komplikation av detta kan nämnas att den sistnämnde i en utredning utformad i enlighet med närmast sträng marxistisk logik menat att vi i framtiden går mot ett tillstånd där inte sjukhusen i Kiruna, Kalix och Piteå kommer att finnas kvar. Alltså egentligen en slags legitimering av den politik landstingsledningen länge bedrivit. Men om detta sades intet av den person som tillkallats som expert, däremot hänvisade han till andras forskning.
En annan expert i Kiruna stadshus - denna lokal valdes sannolikt därför att det fortfarande är så att sörlänningar uppfattar det som att det politiska livet i Norrbotten kretsar kring gruvstrejken 1969 - var Lotta Gröning. För Gröning är all verksamhet politisk. När denna är lyckosam är den socialdemokratisk, när den är mindre lyckad eller dålig är alla partier dåliga. Läkare har motiv de också enligt Gröning. Hört talas om det svenska ämbetsmannaidealet?
En agitator i stadshuset som gjorde en blek figur var Lars Törnman. Inte för att han lät annorlunda än han brukar. Men han måste onekligen hänföras till kategorin nittiotalspolitiker. Dessutom har de motståndare han haft i kommunpolitiken i Kiruna skärpt till sig. Kiruna kommun är idag ett välskött pastorat. Vi ska dock inte räkna bort Soppero-Jesus för det fall den övriga politiken i Norrbotten börjar likna landstingspolitiken. Gör den det då är det riktigt illa.
måndag, september 12, 2005
På jakt efter den sanne europén del 5
På södra Östersjökusten ligger idag staden Kaliningrad i exklaven med samma namn. Före andra världskrigets slut hette staden Königsberg och var huvudstad i provinsen Ostpreussen. Den mest framträdande personen från Königsberg var utan tvekan filosofen Immanuel Kant.
Kant menade att "tinget i sig" struktureras för det transcendentala jaget eller subjektet i åskådningsformerna tid och rum samt de tolv förståndsformerna, kategorierna. Med detta menas att erfarenheterna inte är som de ter sig för oss eftersom vår kunskapsförmåga är begränsad. Det var väl främst detta som kom ut av den syntes Kant åstadkom mellan den kontinentala rationalistiska filosofiska traditionen och den anglosaxiska empiriska filosofiska traditionen. Låter det svårt?
I så fall är det kategoriska imperativet lättare att ta till sig: "handla endast efter den maxim om vilken du samtidigt kan vilja att den upphöjdes till allmän lag." Med maxim avsåg Kant den avsikt eller föresats människor har när de handlar moraliskt. Sedelagen inom oss gör att vi starkt känner skillnaden mellan goda och onda handlingar. Vi ska handla som denna bjuder oss att handla enligt Kants pliktetik.
Det brukar om Kant sägas att han åstadkom en "kopernikansk revolution" inom filosofin. Människan sattes slutligen i Guds ställe. Kant fordrade av oss att uppmärksamheten skulle vändas från de erfarna föremålen till erfarenheten själv. Kant gav även bidrag till den politiska filosofihistorien med skriften Den eviga freden från 1795. Här skisserades på en konfederation av alla världens stater där stående arméer var förbjudna.
Trots den i grunden anti-intellektuella hållning som Kant gör sig till företrädare för genom att ta gott-ont-problematik till utgångspunkt för sin filosofi, så måste konstateras att han är en stor europé. Synd bara att hans hemstad blev sönderbombad. Det hade varit intressant att få flanera i de omgivningar där folk lär ha kunnat ställa klockan efter hur långt den plikttrogne filosofen hunnit på sina promenader.
Kant menade att "tinget i sig" struktureras för det transcendentala jaget eller subjektet i åskådningsformerna tid och rum samt de tolv förståndsformerna, kategorierna. Med detta menas att erfarenheterna inte är som de ter sig för oss eftersom vår kunskapsförmåga är begränsad. Det var väl främst detta som kom ut av den syntes Kant åstadkom mellan den kontinentala rationalistiska filosofiska traditionen och den anglosaxiska empiriska filosofiska traditionen. Låter det svårt?
I så fall är det kategoriska imperativet lättare att ta till sig: "handla endast efter den maxim om vilken du samtidigt kan vilja att den upphöjdes till allmän lag." Med maxim avsåg Kant den avsikt eller föresats människor har när de handlar moraliskt. Sedelagen inom oss gör att vi starkt känner skillnaden mellan goda och onda handlingar. Vi ska handla som denna bjuder oss att handla enligt Kants pliktetik.
Det brukar om Kant sägas att han åstadkom en "kopernikansk revolution" inom filosofin. Människan sattes slutligen i Guds ställe. Kant fordrade av oss att uppmärksamheten skulle vändas från de erfarna föremålen till erfarenheten själv. Kant gav även bidrag till den politiska filosofihistorien med skriften Den eviga freden från 1795. Här skisserades på en konfederation av alla världens stater där stående arméer var förbjudna.
Trots den i grunden anti-intellektuella hållning som Kant gör sig till företrädare för genom att ta gott-ont-problematik till utgångspunkt för sin filosofi, så måste konstateras att han är en stor europé. Synd bara att hans hemstad blev sönderbombad. Det hade varit intressant att få flanera i de omgivningar där folk lär ha kunnat ställa klockan efter hur långt den plikttrogne filosofen hunnit på sina promenader.
fredag, september 09, 2005
Debatt med två tydliga alternativ?
I söndags hade TV-programmet Agendas studio återigen gjorts om till debattlokal. Den borgerliga alliansen ställdes mot vänsteralternativet i svensk politik, dvs. socialdemokraterna med dess satelliter eller ryggsäckar vänsterpartiet och miljöpartiet.
Vänsteralternativets taktik från början var den som traditionellt använts vid konfrontationer med borgerligheten: underlägesargumentationen. Persson deklarade med dåligt tillkämpad harmsenhet att de borgerligas föreslagna politik beträffande A-kassenivån skulle leda till lönedumping. Vi skulle få det som i det orättvisa, förskräckliga och katastrofdrabbade USA där människor måste ha två jobb för att få det att gå ihop. Underförstått, fattiga och lågutbildade måste dubbeljobba för att klara sig.
Men att en sådan analys av förhållanden i USA är felaktig visade Johan Norberg i Svenska Dagbladet den 6 september. Det är snarare så att det är vanligare med fler jobb än ett ju högre utbildning en person har. "Arbetande fattig" kan man vara i USA utan att ha ett jobb enligt statistiken. Vänsteralternativet med Persson i spetsen hyllar istället vårt folkhem där 20-25 procent av arbetskraften står utanför arbetsmarknaden.
Om man undantar Maria Wetterstrands tal om de "gröna jobben" så hade regeringssidan inte mycket att komma med. Detta eftersom Persson sedan länge tröttnat på eller glömt bort visionen om det hållbara samhället. Numera talas det skämtsamt om dennes gröna period med anspelning på faser i Picassos måleri. Istället besväras partiet på alltfler områden av den feminism som tillåtits grassera i partiet sedan 1994.
I bakgrunden av de etablerade aktörerna i svensk partipolitik rör andra krafter på sig. Jag tänker närmast på det ur regionala partier sammansatta sjukvårdspartiet och vad som skulle kunna komma ur Europaparlamentets junilista, dvs. en septemberlista. Kristdemokraterna och fi är jag rädd för att vi får räkna bort ur riksdagsdiskussionen redan nu.
Inom svensk statsvetenskap är normen fortfarande att partipolitiken kretsar kring de forna förhållandena i mellansvenska bruksorter. Socialdemokraterna styr, ibland gör centern det. Det onda utgörs av högern (moderaterna). Folkpartiet är idealisterna. Och så har vi kommunisterna. Inte undra på att många drar på munnen åt de som har studiet av politik som yrke.
Vänsteralternativets taktik från början var den som traditionellt använts vid konfrontationer med borgerligheten: underlägesargumentationen. Persson deklarade med dåligt tillkämpad harmsenhet att de borgerligas föreslagna politik beträffande A-kassenivån skulle leda till lönedumping. Vi skulle få det som i det orättvisa, förskräckliga och katastrofdrabbade USA där människor måste ha två jobb för att få det att gå ihop. Underförstått, fattiga och lågutbildade måste dubbeljobba för att klara sig.
Men att en sådan analys av förhållanden i USA är felaktig visade Johan Norberg i Svenska Dagbladet den 6 september. Det är snarare så att det är vanligare med fler jobb än ett ju högre utbildning en person har. "Arbetande fattig" kan man vara i USA utan att ha ett jobb enligt statistiken. Vänsteralternativet med Persson i spetsen hyllar istället vårt folkhem där 20-25 procent av arbetskraften står utanför arbetsmarknaden.
Om man undantar Maria Wetterstrands tal om de "gröna jobben" så hade regeringssidan inte mycket att komma med. Detta eftersom Persson sedan länge tröttnat på eller glömt bort visionen om det hållbara samhället. Numera talas det skämtsamt om dennes gröna period med anspelning på faser i Picassos måleri. Istället besväras partiet på alltfler områden av den feminism som tillåtits grassera i partiet sedan 1994.
I bakgrunden av de etablerade aktörerna i svensk partipolitik rör andra krafter på sig. Jag tänker närmast på det ur regionala partier sammansatta sjukvårdspartiet och vad som skulle kunna komma ur Europaparlamentets junilista, dvs. en septemberlista. Kristdemokraterna och fi är jag rädd för att vi får räkna bort ur riksdagsdiskussionen redan nu.
Inom svensk statsvetenskap är normen fortfarande att partipolitiken kretsar kring de forna förhållandena i mellansvenska bruksorter. Socialdemokraterna styr, ibland gör centern det. Det onda utgörs av högern (moderaterna). Folkpartiet är idealisterna. Och så har vi kommunisterna. Inte undra på att många drar på munnen åt de som har studiet av politik som yrke.
tisdag, september 06, 2005
Inget annat än en skandal
Luleåläkaren Ivan Nilsson ska upphöra med sin mottagning. Därför har han begärt att få överlåta denna till en annan läkare. Men till detta säger landstingsstyrelsen i Norrbottens län nej. Detta trots att Nilsson tar emot fem gånger så många patienter som genomsnittet för allmänläkare i landet. De 4000 patienter som utgjort Ivan Nilsson kundunderlag har därtill valt att ha honom som läkare.
Landstingsrådet Kent Ögren - som fått vården av sina egna speciella problem betalda av landstinget - hade magen att motivera beslutet med att vi inte vet vad Nilsson gör med sina patienter. Precis som om politiker skulle ha bättre möjlighet att styra offentligt avlönade läkare. Är patienterna nöjda, vad är det då som säger att insyn krävs i verksamheten? Läkaryrket är ju en profession, något som inte politiker ska lägga sig i.
Den fria etableringsrätt för läkare som infördes av den borgerliga regeringen har motarbetats av socialdemokraterna med hänvisning till så kallad vårdideologi. Plånboken ska inte få avgöra vem som får vård har stridsropet varit. Men för de som vänt sig till en privat läkare har möjlighet funnits få betala samma vårdtaxa som vid patientbesök hos den offentliga vården. Ända tills nu alltså då det s- styrda landstinget i Norrbotten beslutat att repolitisera vården genom att börja använda behovsprövning som instrument för att stoppa privat läkarvård.
Det sätt på vilket vänstermajoriteten i Norrbottens läns landsting och Sveriges riksdag bedriver vårdpolitik strider mot all form av förnuftigt tänkande. Flera utredningar har kommit till samstämmiga slutsatser om att den offentliga vården förbättrats genom att konkurrensutsättas från privata initiativ. I grunden handlar det ju förresten aldrig om att bedriva vård på strikt marknadsmässiga villkor utan bara om att göra alternativen fler. Det är inte en självklarhet att de bästa läkarna vill starta eget och tjäna så mycket pengar som möjligt. Däremot vill de nog välja sin arbetsform själv. Det är inte tillåtet idag.
Själv kan jag bara travestera Heidenstam. Det är skam, det är fläck på Sveriges banér, att patienträtt heter makt.
Landstingsrådet Kent Ögren - som fått vården av sina egna speciella problem betalda av landstinget - hade magen att motivera beslutet med att vi inte vet vad Nilsson gör med sina patienter. Precis som om politiker skulle ha bättre möjlighet att styra offentligt avlönade läkare. Är patienterna nöjda, vad är det då som säger att insyn krävs i verksamheten? Läkaryrket är ju en profession, något som inte politiker ska lägga sig i.
Den fria etableringsrätt för läkare som infördes av den borgerliga regeringen har motarbetats av socialdemokraterna med hänvisning till så kallad vårdideologi. Plånboken ska inte få avgöra vem som får vård har stridsropet varit. Men för de som vänt sig till en privat läkare har möjlighet funnits få betala samma vårdtaxa som vid patientbesök hos den offentliga vården. Ända tills nu alltså då det s- styrda landstinget i Norrbotten beslutat att repolitisera vården genom att börja använda behovsprövning som instrument för att stoppa privat läkarvård.
Det sätt på vilket vänstermajoriteten i Norrbottens läns landsting och Sveriges riksdag bedriver vårdpolitik strider mot all form av förnuftigt tänkande. Flera utredningar har kommit till samstämmiga slutsatser om att den offentliga vården förbättrats genom att konkurrensutsättas från privata initiativ. I grunden handlar det ju förresten aldrig om att bedriva vård på strikt marknadsmässiga villkor utan bara om att göra alternativen fler. Det är inte en självklarhet att de bästa läkarna vill starta eget och tjäna så mycket pengar som möjligt. Däremot vill de nog välja sin arbetsform själv. Det är inte tillåtet idag.
Själv kan jag bara travestera Heidenstam. Det är skam, det är fläck på Sveriges banér, att patienträtt heter makt.
lördag, september 03, 2005
Solidaritet 25 år
Så har det då gått hela 25 år sedan den fria fackliga rörelsen Solidaritet bildades i Polen. Det var med hjälp av denna som nedmonteringen av Sovjetväldet över östra Europa kunde påbörjas. Någonting som liknade fria val hölls i juni 1989 i Polen. Sedan accelererade händelseutvecklingen.
Det går inte att peka ut Solidaritet som enskild faktor till kommunismens sammanbrott i Öst- och Centraleuropa och Sovjetunionen. Men rörelsen tjänade som exempel för andra på att det lönade sig att göra motstånd. Ändå var det inte första gången polackerna opponerade sig mot den sovjetiska övermakten. Åren 1956, 1968, 1970 och 1976 är årtal då polackerna protesterat och gärna nämner tillsammans med 1980 i sin långa kamp mot utländskt styre.
Men frågan är ändå om inte Solidaritets bestående insats var att vänsterintellektuella i väst påverkades. Anders Ehnmark har i boken Maktens hemligheter - en essä om Machiavelli beskrivit hur han fullständigt tappade tron på kommunismen som samhällssystem när upproret som utgick från Gdansk slogs ned. En arbetarrevolt krossades av en regim som sade sig företräda arbetarklassen, konstaterade Ehnmark. Ett av de första kraven som de strejkande vid Leninvarvet framförde var för övrigt arbetsfria lördagar.
Förr eller senare hade dock det kommunistiska samhällssystemet brakat samman i östra Europa. Knappast ens de mest förhärdade stalinister torde idag kunna förneka att marknadsekonomi och demokrati av västerländskt snitt på sikt skapar ett drägligare liv för de som har det sämst ställt än vad enpartistyre och planekonomi förmår åstadkomma. Det kan den mest grundliga indoktrinering aldrig undanskymma.
I Polen genomfördes jordbrukskollektiviseringen aldrig fullt ut under kommunisttiden på grund av folkligt motstånd. Därmed överlevde genom bevarandet av äganderätten revoltungar även inom ett politiskt system som sade sig genomföra den definitiva revolutionen.
Det går inte att peka ut Solidaritet som enskild faktor till kommunismens sammanbrott i Öst- och Centraleuropa och Sovjetunionen. Men rörelsen tjänade som exempel för andra på att det lönade sig att göra motstånd. Ändå var det inte första gången polackerna opponerade sig mot den sovjetiska övermakten. Åren 1956, 1968, 1970 och 1976 är årtal då polackerna protesterat och gärna nämner tillsammans med 1980 i sin långa kamp mot utländskt styre.
Men frågan är ändå om inte Solidaritets bestående insats var att vänsterintellektuella i väst påverkades. Anders Ehnmark har i boken Maktens hemligheter - en essä om Machiavelli beskrivit hur han fullständigt tappade tron på kommunismen som samhällssystem när upproret som utgick från Gdansk slogs ned. En arbetarrevolt krossades av en regim som sade sig företräda arbetarklassen, konstaterade Ehnmark. Ett av de första kraven som de strejkande vid Leninvarvet framförde var för övrigt arbetsfria lördagar.
Förr eller senare hade dock det kommunistiska samhällssystemet brakat samman i östra Europa. Knappast ens de mest förhärdade stalinister torde idag kunna förneka att marknadsekonomi och demokrati av västerländskt snitt på sikt skapar ett drägligare liv för de som har det sämst ställt än vad enpartistyre och planekonomi förmår åstadkomma. Det kan den mest grundliga indoktrinering aldrig undanskymma.
I Polen genomfördes jordbrukskollektiviseringen aldrig fullt ut under kommunisttiden på grund av folkligt motstånd. Därmed överlevde genom bevarandet av äganderätten revoltungar även inom ett politiskt system som sade sig genomföra den definitiva revolutionen.
onsdag, augusti 31, 2005
Återtåget
Snart ska feministiskt initiativ hålla det årsmöte där det slutligen beslutas om föreningen också ska bli ett politiskt parti. Det vill säga då det steg ska tas från att tala om olika problemområden till att ta ansvar för den ideologi man avser använda som ledstjärna. Redan nu går det dock att fråga sig om det kommer att komma ut något mer konkret ur feministiskt initiativ. Skälet till detta är att den axel som fram till i förra veckan existerade mellan Gudrun Schymans politiska feminism och Ebba Witt-Brattströms akademiska feminism brustit genom den senares avhopp från Fi.
Det var nämligen inget dåligt team som Fi hade att ställa upp genom denna konstellation. Schymans mediala öppna manshat i kombination med Witt-Brattströms mera dolskt förklädda argumentation för matriarkatet kunde ha lett till platser i riksdagshuset. Nu blir det av allt att döma inte så. Den vecka som är kvar till årsmötet verkar ägnas till en förberedelse för det återtåg som är oundvikligt. Nu gäller det för fi-aktivisterna att rädda sig själva för det fall politiken skulle bli aktuell igen inom överskådlig tid.
Varför går det då inte att göra ett riksdagsparti av feministiskt initiativ utan slugt ledarskap? Svaret på frågan är vill jag påstå att det helt enkelt inte behövs. Feminismen är idag en bärande del i den svenska statsideologin. Feminismen ligger idag som ett täcke över allt som sägs i den svensk offentligheten. Därutöver har feminismen lyckats med vad kommunismen under de radikala årtiondena sextio- och sjuttiotalet misslyckades med: att etablera sig på universiteten.
Av dessa anledningar är den svenska feminismen av 2005 års märke heller ingen gräsrotsrörelse, vilket är något som går att kräva av de som vill ge sig in i politiken. Till de som sörjer Fi:s öde är det värt att nämna att könsmaktsperspektivet inte alltid hanterats som idag, något som Susanne Dodillet visat i sin forskning. Kanske något att påminna om för de som fortfarande tror på nödvändigheten av ett feministiskt politiskt parti i Sverige.
Det var nämligen inget dåligt team som Fi hade att ställa upp genom denna konstellation. Schymans mediala öppna manshat i kombination med Witt-Brattströms mera dolskt förklädda argumentation för matriarkatet kunde ha lett till platser i riksdagshuset. Nu blir det av allt att döma inte så. Den vecka som är kvar till årsmötet verkar ägnas till en förberedelse för det återtåg som är oundvikligt. Nu gäller det för fi-aktivisterna att rädda sig själva för det fall politiken skulle bli aktuell igen inom överskådlig tid.
Varför går det då inte att göra ett riksdagsparti av feministiskt initiativ utan slugt ledarskap? Svaret på frågan är vill jag påstå att det helt enkelt inte behövs. Feminismen är idag en bärande del i den svenska statsideologin. Feminismen ligger idag som ett täcke över allt som sägs i den svensk offentligheten. Därutöver har feminismen lyckats med vad kommunismen under de radikala årtiondena sextio- och sjuttiotalet misslyckades med: att etablera sig på universiteten.
Av dessa anledningar är den svenska feminismen av 2005 års märke heller ingen gräsrotsrörelse, vilket är något som går att kräva av de som vill ge sig in i politiken. Till de som sörjer Fi:s öde är det värt att nämna att könsmaktsperspektivet inte alltid hanterats som idag, något som Susanne Dodillet visat i sin forskning. Kanske något att påminna om för de som fortfarande tror på nödvändigheten av ett feministiskt politiskt parti i Sverige.
söndag, augusti 28, 2005
Ekot från vildmarken
En del skribenter lyckas med bedriften att bilda skola för andra. Herbert Tingsten gjorde detta även om han av flesta av sextioåttorna avfärdes som åsiktsdiktator. Vänsterdebattörer har också sina förebilder. Men till skillnad från liberaler har dessa vanligen det svårt att åstadkomma självständiga, originella analyser. Kanske som en följd av att vänstern alltid haft så svårt att förhålla sig till frihetsbegreppet.
Auktoriteten framför andra idag för den reformistiska vänsterns skrivande förmågor är Dala-Demokratens chefredaktör Göran Greider. Bland Greiders epigoner finner vi bland andra Jenny Wennberg på Norrländska Socialdemokraten. Att läsa Wennbergs ledare är som att höra ett eko från Dalarna. Som ytterligare förstärkning av detta så skriver ibland Dala-Demokratens Robert Sundberg i tidningen.
En eloge till Göran-dyrkarna från Norrbotten måste dock ges till dem för att de inte låter sig styras från Stockholm. För detta var väl just vad Lars Adaktusson anklagade Helle Klein på Aftonbladet för när han kritiserade henne för att skriva på påbud från regeringen, dvs. en annan Göran, också han från Vingåker. Vilket inte undanskymmer det faktum som säger att vänsterfolket har svårt att tänka själv.
Med all önskvärd tydlighet framgick detta i Stig-Björn Ljunggrens på bokförlaget Tiden utgivna skrift Ett visst mått av frihet: om socialdemokratin, välfärdsstaten och folkhemmet. Där definieras frihet utifrån vad Per-Albin medgivit en gång. Kan problemet åskådliggöras på ett bättre sätt?
Auktoriteten framför andra idag för den reformistiska vänsterns skrivande förmågor är Dala-Demokratens chefredaktör Göran Greider. Bland Greiders epigoner finner vi bland andra Jenny Wennberg på Norrländska Socialdemokraten. Att läsa Wennbergs ledare är som att höra ett eko från Dalarna. Som ytterligare förstärkning av detta så skriver ibland Dala-Demokratens Robert Sundberg i tidningen.
En eloge till Göran-dyrkarna från Norrbotten måste dock ges till dem för att de inte låter sig styras från Stockholm. För detta var väl just vad Lars Adaktusson anklagade Helle Klein på Aftonbladet för när han kritiserade henne för att skriva på påbud från regeringen, dvs. en annan Göran, också han från Vingåker. Vilket inte undanskymmer det faktum som säger att vänsterfolket har svårt att tänka själv.
Med all önskvärd tydlighet framgick detta i Stig-Björn Ljunggrens på bokförlaget Tiden utgivna skrift Ett visst mått av frihet: om socialdemokratin, välfärdsstaten och folkhemmet. Där definieras frihet utifrån vad Per-Albin medgivit en gång. Kan problemet åskådliggöras på ett bättre sätt?
torsdag, augusti 25, 2005
På jakt efter den sanne europén del 4
Idéhistorien är full av exempel på personer som på olika sätt stuckit av. Som velat bryta med det traditionella och driva utvecklingen framåt. Verk i politisk idéhistoria brukar av någon anledning ofta börja med Platon. Platon betraktas i dessa som den förste riktige idealisten. Men han bidrog inte med någon generell utvecklinglära. För Platon låg idealsamhället i det förflutna, inte i framtiden. Det gällde att stanna upp historien och återinrätta det som gått förlorat och att människan i handling bröt mot "ödets järnlagar"för att inrätta den ideala staten.
För Augustinus låg idealsamhället i framtiden. Visserligen i form av ett av abstrakt tillstånd benämnt Gudsstaten, men i alla fall med en slutstation på vägen på den historiens gång som börjar med skapelse och syndafall. De världsliga staterna hade uppstått efter syndafallet och var ofullkomliga och förgängliga, menade Augustinus. Därmed föregrep han och legitimerade den åtskillnad mellan kyrka och stat som varit så karaktäristisk och unik för just Västerlandet.
Augustinus föddes och verkade i Nordafrika. Eftersom han förfäktade arvssynden och människans förutbestämmelse har han ofta betraktats som anti-intellektuell. Kunde verkligen inte den enskilde göra något för att förbättra utsikterna till frälsning?, undrade Augustinus motståndare Pelagius. En berättigad fråga som väl egentligen lagt grunden till den enda upprorsrörelse värd namnet idag: liberalismen. Ändå ska inte Augustinus förpassas till någon skräpkammare. Se honom istället som en för-upplysningsman som bestod oss med en tro på framtiden.
För Augustinus låg idealsamhället i framtiden. Visserligen i form av ett av abstrakt tillstånd benämnt Gudsstaten, men i alla fall med en slutstation på vägen på den historiens gång som börjar med skapelse och syndafall. De världsliga staterna hade uppstått efter syndafallet och var ofullkomliga och förgängliga, menade Augustinus. Därmed föregrep han och legitimerade den åtskillnad mellan kyrka och stat som varit så karaktäristisk och unik för just Västerlandet.
Augustinus föddes och verkade i Nordafrika. Eftersom han förfäktade arvssynden och människans förutbestämmelse har han ofta betraktats som anti-intellektuell. Kunde verkligen inte den enskilde göra något för att förbättra utsikterna till frälsning?, undrade Augustinus motståndare Pelagius. En berättigad fråga som väl egentligen lagt grunden till den enda upprorsrörelse värd namnet idag: liberalismen. Ändå ska inte Augustinus förpassas till någon skräpkammare. Se honom istället som en för-upplysningsman som bestod oss med en tro på framtiden.
måndag, augusti 22, 2005
Borgerlig kraftsamling
Ombuden har åkt hem från folkpartiet liberalernas landsmöte. Det vi fick se på detta i år var en uppvisning i den skarpare profilering av partiets politik som skett på senare år. Eller ideologiska omsvängning som statsvetare skulle ha kallat den. Grovt sett kan denna sammafattas i två ord: hårdare tag.
Folkpartiets nya ideologiska kurs från och med kravet på språktest för invandrare sommaren 2002 torde vara ett lika intressant ämne som moderaternas nya politik efter Fredrik Reinfelts tillträde. Likasom kanske också centerns efter det att Maud Olofsson tog över. På den borgerliga sidan går det kanske också att säga något om kristdemokraternas ideologiska utveckling, men frågan är förstås om detta låter sig göras om ett parti som inte verkar vilja stå för vad de egentligen tycker i sina hjärtefrågor.
Den strategi borgerligheten anammat - ja jag kallar den så - är inget annat än genialisk. Och den ser ut att kunna hålla över valet utan att krossas av den socialdemokratiska valmaskinen. Greppet att låta det "mjuka" folkpartiet överta de "hårda" moderaternas politik i viktiga kärnfrågor gör socialdemokratiska angrepp mer eller mindre verkningslösa.
I kombination med moderaternas mjuka profilering omintetgör detta av allt att döma skrämseltaktiska viftanden med högerspöket. Sedan har vi centern som bland annat markerat vänskap med småföretagarna och lagt sig till med en mycket framsynt hållning i Europafrågan.
Återstår så kristdemokraterna. Jag tror att de åker ur riksdagen. Ingenting talar för att deras budskap skulle gå att sälja till väljarna. Dessutom kommer vad jag kan se inte Göran Hägglund att klara en valrörelse, med allt vad denna innebär av kritik från vänster och höger. Kristdemokrater har få vänner inom Rörelsen och liberal borgerlig press.
Men det gör ingenting. De borgerliga klarar sig utan dem. Nu är det bara upp till seriöst arbetande ledarsidor för en borgerlig valseger att se till att presumtiva väljare från rest-kristdemokraterna inte skingras till den socialistiska sidan. I så fall kan de gå de till historien för att ha avgjort ett val i alla fall. Ty politik består trots allt av mer än att vara trevlig.
Folkpartiets nya ideologiska kurs från och med kravet på språktest för invandrare sommaren 2002 torde vara ett lika intressant ämne som moderaternas nya politik efter Fredrik Reinfelts tillträde. Likasom kanske också centerns efter det att Maud Olofsson tog över. På den borgerliga sidan går det kanske också att säga något om kristdemokraternas ideologiska utveckling, men frågan är förstås om detta låter sig göras om ett parti som inte verkar vilja stå för vad de egentligen tycker i sina hjärtefrågor.
Den strategi borgerligheten anammat - ja jag kallar den så - är inget annat än genialisk. Och den ser ut att kunna hålla över valet utan att krossas av den socialdemokratiska valmaskinen. Greppet att låta det "mjuka" folkpartiet överta de "hårda" moderaternas politik i viktiga kärnfrågor gör socialdemokratiska angrepp mer eller mindre verkningslösa.
I kombination med moderaternas mjuka profilering omintetgör detta av allt att döma skrämseltaktiska viftanden med högerspöket. Sedan har vi centern som bland annat markerat vänskap med småföretagarna och lagt sig till med en mycket framsynt hållning i Europafrågan.
Återstår så kristdemokraterna. Jag tror att de åker ur riksdagen. Ingenting talar för att deras budskap skulle gå att sälja till väljarna. Dessutom kommer vad jag kan se inte Göran Hägglund att klara en valrörelse, med allt vad denna innebär av kritik från vänster och höger. Kristdemokrater har få vänner inom Rörelsen och liberal borgerlig press.
Men det gör ingenting. De borgerliga klarar sig utan dem. Nu är det bara upp till seriöst arbetande ledarsidor för en borgerlig valseger att se till att presumtiva väljare från rest-kristdemokraterna inte skingras till den socialistiska sidan. I så fall kan de gå de till historien för att ha avgjort ett val i alla fall. Ty politik består trots allt av mer än att vara trevlig.
lördag, augusti 20, 2005
Att vara beroende
Höstsäsongens första stora politiska fråga i Norrbotten blev debatten kring det så kallade transportstödet. Jag måste villigt erkänna att existensen av ett sådant var okänd för mig. Men så är det ju ibland. Saker kommer inte till ens kännedom förrän de blir aktuella och debatterade.
Regeringen fattade alltså beslut om att sänka transportstödet, vilket skulle drabba norrbottniska företag extra hårt. Detta på grund av de långa avstånden. Politiker, företagare och organisationsfolk i regionen stod upp som en man och protesterade. Gamle överliggaren och (m)-riksdagsmannen Krister Hammarbergh höll dock en låg profil i frågan.
Det hela slutade med att ansvarigt statsråd Ulrica Messing fick backa (order uppifrån?). Transportstödet ska nu återställas fullt ut. Och de flesta verkar nöjda. Men frågan är väl om norrbottningar och andra invånare i perifert belägna områden bör vara det. För vad är transportstödet annat än en subvention bland andra för att hålla liv i en landsända. Alltså något som fortsätter att göra norrbottningarna beroende av staten.
Ett rimligt argument för transportstödet är att kommunikationerna till och från norra Sverige är dåliga. Och försök att förbättra dessa bemöts inte sällan med skepsis. Det är idag inte självklart att Norrbotniabanan kommer att förverkligas. Detta är tråkigt, ty järnvägen är framtidens kommunikationsmedel nummer ett.
Jag skulle vilja slå ett slag för ett alternativ till dagens regionala utvecklingstänkade. Ersätt denna med regionpolitik. Ge alltså mer makt åt regionerna, helst större sådana än dagens. Varför inte införa så kallad platt skatt på företagandet i norra Sverige? Vid sidan av regionpolitiken får naturligtvis även fortsättningsvis politiker leka med regionala utvecklingsmedel. Men inte på ett sådant sätt att de utgör själva livsnerven i regionekonomin.
Den sektion på Länsstyrelsen i Norrbotten som handhar de regionala utvecklingsmedlen heter sedan en tid Strukturfondsenheten. Det utvecklande perspektivet har sålunda av namnet att döma kommit något i skymundan. Vilket kanske säger ganska mycket om vad långvarigt beroende av offentliga medel leder till: uppgivenhet.
Regeringen fattade alltså beslut om att sänka transportstödet, vilket skulle drabba norrbottniska företag extra hårt. Detta på grund av de långa avstånden. Politiker, företagare och organisationsfolk i regionen stod upp som en man och protesterade. Gamle överliggaren och (m)-riksdagsmannen Krister Hammarbergh höll dock en låg profil i frågan.
Det hela slutade med att ansvarigt statsråd Ulrica Messing fick backa (order uppifrån?). Transportstödet ska nu återställas fullt ut. Och de flesta verkar nöjda. Men frågan är väl om norrbottningar och andra invånare i perifert belägna områden bör vara det. För vad är transportstödet annat än en subvention bland andra för att hålla liv i en landsända. Alltså något som fortsätter att göra norrbottningarna beroende av staten.
Ett rimligt argument för transportstödet är att kommunikationerna till och från norra Sverige är dåliga. Och försök att förbättra dessa bemöts inte sällan med skepsis. Det är idag inte självklart att Norrbotniabanan kommer att förverkligas. Detta är tråkigt, ty järnvägen är framtidens kommunikationsmedel nummer ett.
Jag skulle vilja slå ett slag för ett alternativ till dagens regionala utvecklingstänkade. Ersätt denna med regionpolitik. Ge alltså mer makt åt regionerna, helst större sådana än dagens. Varför inte införa så kallad platt skatt på företagandet i norra Sverige? Vid sidan av regionpolitiken får naturligtvis även fortsättningsvis politiker leka med regionala utvecklingsmedel. Men inte på ett sådant sätt att de utgör själva livsnerven i regionekonomin.
Den sektion på Länsstyrelsen i Norrbotten som handhar de regionala utvecklingsmedlen heter sedan en tid Strukturfondsenheten. Det utvecklande perspektivet har sålunda av namnet att döma kommit något i skymundan. Vilket kanske säger ganska mycket om vad långvarigt beroende av offentliga medel leder till: uppgivenhet.
tisdag, augusti 16, 2005
En speciell form av ansvar
Mordet på sex miljoner judar utfört av en regim i Europas största nation har för evigt tilldelat världsdelen en alldeles speciell form av ansvar. I direkt anslutning till krigsslutet var det dock segrarmakterna, i synnerhet USA, som drev på för att det skulle göras upp med vad som skett. Idag märker vi detta bland annat i form av minnesmärken och högtider, men också i form av lagstiftning. I Tyskland är det exempelvis förbjudet att förneka att Förintelsen ägt rum.
När nu en europeisk union håller på att ta form med utökad beslutsrätt och fler medlemsstater så vore det bra om Europa kunde finna en egen väg i kampen mot anti-semitismen. I det långa loppet torde det nämligen inte vara hållbart att förvänta sig att USA ska rycka ut och hjälpa alternativt ta européerna i örat när de inte klarar av att hantera sina egna problem. Som fallet blev i samband med kriget på Balkan under 1990-talet.
Anti-semitismen har en koppling till ett annat ständigt aktuellt fenomen: terrorismen. Vad som inte kommer fram riktigt i nyheter när radikala islamister uttalar sina hot är med vilket hat det talas om "sionismen". Kanske helt enkelt därför att budskapen inte skulle gå att offentliggöra för en bredare publik då. Nyhetsförmedlingen blir till en propagandamegafon.
Det går alltså att slå två flugor i en smäll om Europas stater enas i kampen mot terrorismen eftersom det uppenbarligen finns de som inget lärt av historien och bara blickar bakåt. De styrande som söker efter ledstjärnor att följa i detta arbete kan dock ha hjälp av radikala islamister i ett avseende: nämligen genom att vända sig till de som på olika sätt utnämns till sionister. Dessa är om några vad jag skulle vilja kalla personer med sanna ideal.
När nu en europeisk union håller på att ta form med utökad beslutsrätt och fler medlemsstater så vore det bra om Europa kunde finna en egen väg i kampen mot anti-semitismen. I det långa loppet torde det nämligen inte vara hållbart att förvänta sig att USA ska rycka ut och hjälpa alternativt ta européerna i örat när de inte klarar av att hantera sina egna problem. Som fallet blev i samband med kriget på Balkan under 1990-talet.
Anti-semitismen har en koppling till ett annat ständigt aktuellt fenomen: terrorismen. Vad som inte kommer fram riktigt i nyheter när radikala islamister uttalar sina hot är med vilket hat det talas om "sionismen". Kanske helt enkelt därför att budskapen inte skulle gå att offentliggöra för en bredare publik då. Nyhetsförmedlingen blir till en propagandamegafon.
Det går alltså att slå två flugor i en smäll om Europas stater enas i kampen mot terrorismen eftersom det uppenbarligen finns de som inget lärt av historien och bara blickar bakåt. De styrande som söker efter ledstjärnor att följa i detta arbete kan dock ha hjälp av radikala islamister i ett avseende: nämligen genom att vända sig till de som på olika sätt utnämns till sionister. Dessa är om några vad jag skulle vilja kalla personer med sanna ideal.
lördag, augusti 13, 2005
Vänsterpartiet feministerna
Så börjar då FI:s blivande partiprogram ta form. Inte oväntat verkar det få stora likheter med vänsterpartiets. Avgående partisekreteraren i vänsterpartiet Pernilla Zethraeus har till och välkomnat FI upp på barrikaden. Sex timmars arbetsdag och individuell föräldraförsäkring är i alla fall de första konkreta frågor FI meddelat att de vill driva.
Kopplingen vänsterut kommer inte direkt som någon överraskning. Feminismen har tydliga likheter med leninistisk strategi och taktik. Kanske är det därför som en av förgrundsfigurerna i FI, queer-teoretikern Tiina Rosenberg, hotat med att hoppa av. Sexual- och familjepolitiken är för ensidigt inriktad på heterosexuella, menar hon. Detta är väl knappast att förvåna eftersom homosexualitet var straffbart i Sovjetunionen.
Vad jag vill påstå är att det går att dra paralleller mellan det stridssätt sovjetkommunismen begagnade sig av och den svenska vänsterfeminismens sätt att arbeta. Intoleransen finns där liksom snacket om "backlash" så fort argumenten brutits av. Allt för att få ligga steget före. Målet är, vilket jag tidigare varit inne på, ett upprättande av matriarkatet som hämnd för vad det teoretiska begreppet patriarkatet sägs ha ställt till med. Att få ge igen är vad det handlar om.
I kulisserna bakom FI spökar Ebba Witt-Brattström, kanske den som tillsammans med Gudrun Schyman har mest inflytande över föreningens/partiets politik. Det är mindre troligt att denna kommer att ingå i det av ansvar urvattnade delade ledarskap som ska tillämpas. Men den ideologiska basen för FI, om det nu någonsin kommer ut något röstbart av alla mediala utspel, kommer sannolikt att formuleras av Witt-Brattström. Med hatet som drivkraft dessvärre.
Kopplingen vänsterut kommer inte direkt som någon överraskning. Feminismen har tydliga likheter med leninistisk strategi och taktik. Kanske är det därför som en av förgrundsfigurerna i FI, queer-teoretikern Tiina Rosenberg, hotat med att hoppa av. Sexual- och familjepolitiken är för ensidigt inriktad på heterosexuella, menar hon. Detta är väl knappast att förvåna eftersom homosexualitet var straffbart i Sovjetunionen.
Vad jag vill påstå är att det går att dra paralleller mellan det stridssätt sovjetkommunismen begagnade sig av och den svenska vänsterfeminismens sätt att arbeta. Intoleransen finns där liksom snacket om "backlash" så fort argumenten brutits av. Allt för att få ligga steget före. Målet är, vilket jag tidigare varit inne på, ett upprättande av matriarkatet som hämnd för vad det teoretiska begreppet patriarkatet sägs ha ställt till med. Att få ge igen är vad det handlar om.
I kulisserna bakom FI spökar Ebba Witt-Brattström, kanske den som tillsammans med Gudrun Schyman har mest inflytande över föreningens/partiets politik. Det är mindre troligt att denna kommer att ingå i det av ansvar urvattnade delade ledarskap som ska tillämpas. Men den ideologiska basen för FI, om det nu någonsin kommer ut något röstbart av alla mediala utspel, kommer sannolikt att formuleras av Witt-Brattström. Med hatet som drivkraft dessvärre.
onsdag, augusti 10, 2005
Uppochnedvända världen
För någon tid sedan gick nationalekonomen Marian Radetzki ut med den positiva prognosen att vi inom ett femårsperspektiv kan förvänta oss ett oljepris på omkring 25 dollar fatet, dvs knappt hälften av vad det är idag. Detta under förutsättning att det lugnar sig politiskt i Mellanöstern. För vad världen står inför är en ökning av produktionskapaciteten av sällan skådat slag enligt Radetzki. Som dessutom utvecklas i länder utanför det opålitliga OPEC. Den efterfrågeökning på olja (och andra råvaror) som skett under senare år och som höjt priset är därtill tillfällig. USA går mot lågkonjunktur och kinesernas oljehunger under 2004 var ett specialfall.
Radetzki har dock kommit med djärva spådomar tidigare som slagit fel. Finns det anledning att tro att han har rätt denna gång? Förmodligen inte. Hela argumentationen bygger som Tommy Hammarström påpekar i Expressen den 18/7 på att oljan är en oändlig naturresurs. Vilket den naturligtvis inte är (fastän det finns en del som tror det).
Marian Radetzki är professor i nationalekonomi vid Luleå Tekniska Universitet. Man kan undra om detta är en tillfällighet. Luleå brukar ju göra sig känt utanför staketet som producent av tokiga idéer. Svart blir till vitt bara genom att detta sägs högt, upp blir ned osv. Ett desperat skrik lämnar ingen oberörd. Särskilt om det görs stort.
Om det är Luleås, Radetzkis eller någon annans fel att stadens universitet börjar få dåligt rykte låter jag vara osagt. Men nog vore det väl tråkigt att få göra konstaterandet att det råder ett symbiotiskt förhållande mellan snedseglare och perifert belägna lärosäten.
Radetzki har dock kommit med djärva spådomar tidigare som slagit fel. Finns det anledning att tro att han har rätt denna gång? Förmodligen inte. Hela argumentationen bygger som Tommy Hammarström påpekar i Expressen den 18/7 på att oljan är en oändlig naturresurs. Vilket den naturligtvis inte är (fastän det finns en del som tror det).
Marian Radetzki är professor i nationalekonomi vid Luleå Tekniska Universitet. Man kan undra om detta är en tillfällighet. Luleå brukar ju göra sig känt utanför staketet som producent av tokiga idéer. Svart blir till vitt bara genom att detta sägs högt, upp blir ned osv. Ett desperat skrik lämnar ingen oberörd. Särskilt om det görs stort.
Om det är Luleås, Radetzkis eller någon annans fel att stadens universitet börjar få dåligt rykte låter jag vara osagt. Men nog vore det väl tråkigt att få göra konstaterandet att det råder ett symbiotiskt förhållande mellan snedseglare och perifert belägna lärosäten.
måndag, augusti 08, 2005
På jakt efter den sanne europén del 3
I Sverige är vi inte direkt bortskämda med stora filosofer och tänkare. Kanske är det symtomatiskt att en av de största inom facket, Descartes, dog här, i det land där han menade att såväl människor som tankar frös till is. Samtidigt finns det exempel på personer som verkat inom rikets gränser som väl kunnat uppnå världsrykte om de släppts fram eller uttryckt sig annorlunda.
Anders Chydenius från Österbotten i det som kallades östra rikshalvan av Sverige fram till det att Finland förlorades 1809 var sådan person. Han argumenterade inte bara för frihandel och ekonomisk liberalism drygt tio år före Adam Smiths The Wealth of Nations kom ut. Han var också drivande bakom 1766 års tryckfrihetsförordning och religionsfrihetsförordningen från 1781.
Chydenius argumentation för ekonomisk liberalism tog sig konkret uttryck främst i motstånd mot det bottniska handelstvånget som utgjorde exempel på den inre kolonialism som den svenska centralmakten bedrev bland annat mot hans egen region. Med utgångspunkt i naturrättsresonemang som föreskrev att det tillkom människan att oberoende av omständigheter och klass få vara fri menade han att den enskildes vinst samtidigt var till samhällets gagn. Men också att människorna måste få tänka och debattera fritt. Annars hotades även den ekonomiska friheten.
Chydenius funderade också i banor kring att inrätta en liberal lappländsk utopi. Här skulle privat äganderätt och individuell frihet råda. Befolkningen där skulle ha rätt att sysselsätta sig med vad de ville och inga regler, privilegier eller skatter skulle få finnas. Den enda tillåtna myndigheten var tänkt att utgöras av domaren, vars uppdrag var att se till att ingens rätt kränktes.
Hade detta projekt sjösatts och fått utvecklas är sannolikheten stor att det verkligen gått att tala om existensen av ett Sveriges Amerika i norr.
Anders Chydenius från Österbotten i det som kallades östra rikshalvan av Sverige fram till det att Finland förlorades 1809 var sådan person. Han argumenterade inte bara för frihandel och ekonomisk liberalism drygt tio år före Adam Smiths The Wealth of Nations kom ut. Han var också drivande bakom 1766 års tryckfrihetsförordning och religionsfrihetsförordningen från 1781.
Chydenius argumentation för ekonomisk liberalism tog sig konkret uttryck främst i motstånd mot det bottniska handelstvånget som utgjorde exempel på den inre kolonialism som den svenska centralmakten bedrev bland annat mot hans egen region. Med utgångspunkt i naturrättsresonemang som föreskrev att det tillkom människan att oberoende av omständigheter och klass få vara fri menade han att den enskildes vinst samtidigt var till samhällets gagn. Men också att människorna måste få tänka och debattera fritt. Annars hotades även den ekonomiska friheten.
Chydenius funderade också i banor kring att inrätta en liberal lappländsk utopi. Här skulle privat äganderätt och individuell frihet råda. Befolkningen där skulle ha rätt att sysselsätta sig med vad de ville och inga regler, privilegier eller skatter skulle få finnas. Den enda tillåtna myndigheten var tänkt att utgöras av domaren, vars uppdrag var att se till att ingens rätt kränktes.
Hade detta projekt sjösatts och fått utvecklas är sannolikheten stor att det verkligen gått att tala om existensen av ett Sveriges Amerika i norr.
torsdag, augusti 04, 2005
Rothstein versus Lundgren
Ibland är det rentav tacksamt att bo ute i periferin. Att vara i besittning av möjligheten att utifrån, på avstånd betrakta vad som sker på riksnivån. Den sena vårens debatt i Sverige präglades av vad som framkom i TV-programmet Könskriget. Inte minst väckte sociologiprofessorn Eva Lundgrens forskningsresultat uppmärksamhet.
Efter det att Könskriget visats var det egentligen bara en tidsfråga innan dåligt sysselsatte och ridderlige väktaren av akademiska ideal Bo Rothstein skulle rycka ut. Det skedde också på DN Debatt den 3 juni. Denna gång med en Anne-Marie Morhed som vapendragare så att han skulle undankomma att bli beskylld för manliga härskartekniker eller ensamhet.
Artikeln var taktiskt upplagd sålunda. Det var även Lundgrens svar den 12 juni i vilket Rothstein & Morhed utmålas som forskningspoliser. Lundgren pekade också på svagheten i dessas resonemang som likställer tomten med kristendomen ifråga om vidskepelser. Slutrepliken gavs åt Rothstein & Morhed som säger sig invänta den granskning av Lundgrens verksamhet som Uppsala Universitet beslutat vidta.
Av detta kan man göra några konstateranden. För det första att de båda DN-debattörerna inte lyckades, som det heter i de här sammanhangen, hantera Lundgren. Argumenten räckte inte till och därför hänvisades hela diskussionen till en auktoritet. Ivern att visa upp sig var starkare än resonemangen. Därför blev matchen oavgjord. Eller så blev det seger på poäng för Lundgren.
Det andra konstaterandet som går att göra rör platsen för var Lundgrens omstridda forskning bedrivs. Denna är belägen i den svenska akademiska världens absoluta centrum, Uppsala. Inte i Umeå som vanligen är det lärosäte i landet som kommer på tal när stolligheter är på tapeten.
Med detta sistnämnda som utgångspunkt kan man fråga sig om det alltid är så lämpligt att överlåta domarrollen för vad som ska betraktas som god sed inom forskningen åt centrala instanser. Det verkar ju ibland som om det kan leda till att folk pekar finger åt sig själva.
Efter det att Könskriget visats var det egentligen bara en tidsfråga innan dåligt sysselsatte och ridderlige väktaren av akademiska ideal Bo Rothstein skulle rycka ut. Det skedde också på DN Debatt den 3 juni. Denna gång med en Anne-Marie Morhed som vapendragare så att han skulle undankomma att bli beskylld för manliga härskartekniker eller ensamhet.
Artikeln var taktiskt upplagd sålunda. Det var även Lundgrens svar den 12 juni i vilket Rothstein & Morhed utmålas som forskningspoliser. Lundgren pekade också på svagheten i dessas resonemang som likställer tomten med kristendomen ifråga om vidskepelser. Slutrepliken gavs åt Rothstein & Morhed som säger sig invänta den granskning av Lundgrens verksamhet som Uppsala Universitet beslutat vidta.
Av detta kan man göra några konstateranden. För det första att de båda DN-debattörerna inte lyckades, som det heter i de här sammanhangen, hantera Lundgren. Argumenten räckte inte till och därför hänvisades hela diskussionen till en auktoritet. Ivern att visa upp sig var starkare än resonemangen. Därför blev matchen oavgjord. Eller så blev det seger på poäng för Lundgren.
Det andra konstaterandet som går att göra rör platsen för var Lundgrens omstridda forskning bedrivs. Denna är belägen i den svenska akademiska världens absoluta centrum, Uppsala. Inte i Umeå som vanligen är det lärosäte i landet som kommer på tal när stolligheter är på tapeten.
Med detta sistnämnda som utgångspunkt kan man fråga sig om det alltid är så lämpligt att överlåta domarrollen för vad som ska betraktas som god sed inom forskningen åt centrala instanser. Det verkar ju ibland som om det kan leda till att folk pekar finger åt sig själva.
måndag, augusti 01, 2005
Nyhetsvärde av en dödad ren
Ett populärt tema är att göra spektakel av vad som står att läsa i landsortstidningar. Med dessa avser jag inte främst alla mediala organ som är belägna utanför Stockholms tullar. Snarare syftar jag på de riktigt lokala, såsom till exempel Haparandabladet i Norrbotten.
Det händer sannerligen inte mycket att skriva om i Torne älvdalsområdet. Det sägs ha förekommit även under andra tider än semesterperiodens värsta nyhetstorka att Haparandabladet rapporterat om överkörda rävar och harar. Sannerligen något för en storstadsbo att skratta åt.
Men fundera gärna närmare över detta fenomen. Är det inte just i storstäder som djuromsorgen tar sig tydligast uttryck? En nyhet som knappast är värd att nämnas ens i periferin skulle därmed kunna gå hem även i Stockholm. Men är huvudstadsborna villiga att nedlåta sig till att erkänna att allt liv inte cirkulerar runt dem själva?
Sådana tankar rör sig i mitt huvud när jag i Norrländska Socialdemokraten läser om en renolycka på E10. Slutmeningen i notisen är kort, lakonisk: "Föraren klarade sig utan skador, men renen avled."
Det händer sannerligen inte mycket att skriva om i Torne älvdalsområdet. Det sägs ha förekommit även under andra tider än semesterperiodens värsta nyhetstorka att Haparandabladet rapporterat om överkörda rävar och harar. Sannerligen något för en storstadsbo att skratta åt.
Men fundera gärna närmare över detta fenomen. Är det inte just i storstäder som djuromsorgen tar sig tydligast uttryck? En nyhet som knappast är värd att nämnas ens i periferin skulle därmed kunna gå hem även i Stockholm. Men är huvudstadsborna villiga att nedlåta sig till att erkänna att allt liv inte cirkulerar runt dem själva?
Sådana tankar rör sig i mitt huvud när jag i Norrländska Socialdemokraten läser om en renolycka på E10. Slutmeningen i notisen är kort, lakonisk: "Föraren klarade sig utan skador, men renen avled."
fredag, juli 29, 2005
Problem i Europas historia
Sent på kvällen den 20 juli slog det mig vilken speciell dag som gick mot sitt slut. Nämligen den då det var sextioett år sedan attentatet mot Hitler i Varglyan (Wolfsschanze) vid Rastenburg i Ostpreussen. Händelsen är intressant av främst två anledningar. Dels om man vill ägna sig åt kontrafaktisk historieskrivning. Vilket efterkrigs-Europa hade vi fått om Hitler dödats och en antinazistisk regering installerats innan allierade trupper intagit Tyskland? Men också vilket värde det går att tillmäta självmordsbombare. Borde överste Claus Shenk von Stauffenberg ha utlöst sin bomb ståendes invid Hitler istället för att fly efter att ha lämnat den tidsinställd i det rum där diktatorn vistades.
En negativ tolkning av ett lyckat attentat mot Hitler skulle kunna vara att den nya regering som var tänkt att tillträda hade hamnat i samma läge som Weimarrepubliken efter det att kejsardömet rasat samman 1918. Tyskland hade fortfarande varit obesegrat - eller i varje fall inte intaget av utländsk trupp - och en ny dolkstötslegend kunde ha börjat odlas. Knappast en bra start för Europas folkrikaste nation som demokrati. En positiv tolkning av att Hitler eliminerats går först och främst ut på att många, många människoliv sparats. Dessutom hade av allt att döma stora delar av Central- och Östeuropa kommit undan kommunistisk dominans då ju Stalin sommaren 1944 inte ännu hunnit skaffa sig den goda förhandlingsposition han fick vid krigsslutet.
Den 20 juli 1944 kunde med andra ord ha blivit inledningen på en helt annan historia för det efterkrigstida Europa om Stauffenberg gjort som våra dagars självmordsbombare. Frågan är då om han kommit att betraktas som terrorist eller martyr för eftervärlden? Hade han fungerat som inspirationskälla för de som ser det egna livet och andras liv som ersättning för argument och därmed säkert med stor sannolikhet gjort självmordsdåd till ett äldre fenomen i Europa än de tre veckor som gått efter den 7/7 i London? Dylika problem går det att sysselsätta sig med utan att försöka ge några rimliga svar.
En negativ tolkning av ett lyckat attentat mot Hitler skulle kunna vara att den nya regering som var tänkt att tillträda hade hamnat i samma läge som Weimarrepubliken efter det att kejsardömet rasat samman 1918. Tyskland hade fortfarande varit obesegrat - eller i varje fall inte intaget av utländsk trupp - och en ny dolkstötslegend kunde ha börjat odlas. Knappast en bra start för Europas folkrikaste nation som demokrati. En positiv tolkning av att Hitler eliminerats går först och främst ut på att många, många människoliv sparats. Dessutom hade av allt att döma stora delar av Central- och Östeuropa kommit undan kommunistisk dominans då ju Stalin sommaren 1944 inte ännu hunnit skaffa sig den goda förhandlingsposition han fick vid krigsslutet.
Den 20 juli 1944 kunde med andra ord ha blivit inledningen på en helt annan historia för det efterkrigstida Europa om Stauffenberg gjort som våra dagars självmordsbombare. Frågan är då om han kommit att betraktas som terrorist eller martyr för eftervärlden? Hade han fungerat som inspirationskälla för de som ser det egna livet och andras liv som ersättning för argument och därmed säkert med stor sannolikhet gjort självmordsdåd till ett äldre fenomen i Europa än de tre veckor som gått efter den 7/7 i London? Dylika problem går det att sysselsätta sig med utan att försöka ge några rimliga svar.
tisdag, juli 26, 2005
Den saliggörande staten
Verksamheten vid Centrum mot rasism såg ut att bli sommarens stora semesterföljetong. Debatten mattades av något efter det att ansvarig minister Jens Orback försvarat vad som sades vara en ideell förening.
Diskussionen om vad staten/regeringen gör för att bedriva god politik genom myndigheter och påstått fria föreningar fortsätter dock. Häromdagen stod det klart att regeringen avser inrätta ett jämställdhetsverk. Det är nästan så man tror det inte är sant. Och hundra miljoner behöver den nya myndigheten. I alla fall säger den som har utrett frågan, Gertrud Åström, så. Satsa en peng på att hon blir generaldirektör och du blir inte rik.
Det fanns en tid när det korporativa Sverige existerade. När den beskyddande staten mötte det fria utvecklande föreningslivet. Idag råder ett annat förhållande. Istället för att hålla sig inom vissa ramar griper staten in på allt fler av medborgarnas områden. Ett fritt föreningsliv finns fortfarande trots stora medlemstapp men behövs snart inte längre. Staten ska ju göra allt åt oss.
Det talas ibland om att nya rörelser uppstår. Påfallande ofta visar sig dessvärre sådana med osviklig snabbhet benägna att sugas in i statsapparaten. Företrädare för folkrörelser verkar ha en särskild smak för maktens sötma, en lockelse som idag också är förknippad med mycket pengar.
En särskilt stor dragningskraft verkar den statliga karriärvägen ha på personer med dragning åt det udda. Detta är något som förvånar mig när den bästa vägen till självförverkligande torde gå genom engagemang i genuint fria föreningar/intresseorganisationer. Sålunda hör man numera sällan företrädare för homosexuella, kvinnoprästmotståndare och antirasister uttala sig. Såvida det inte gagnar den egna saken.
Istället har vi HomO, Synoden och Centrum mot rasism. Inrättningar som jag inte drar mig för att kalla statligt sanktionerade sekter.
Diskussionen om vad staten/regeringen gör för att bedriva god politik genom myndigheter och påstått fria föreningar fortsätter dock. Häromdagen stod det klart att regeringen avser inrätta ett jämställdhetsverk. Det är nästan så man tror det inte är sant. Och hundra miljoner behöver den nya myndigheten. I alla fall säger den som har utrett frågan, Gertrud Åström, så. Satsa en peng på att hon blir generaldirektör och du blir inte rik.
Det fanns en tid när det korporativa Sverige existerade. När den beskyddande staten mötte det fria utvecklande föreningslivet. Idag råder ett annat förhållande. Istället för att hålla sig inom vissa ramar griper staten in på allt fler av medborgarnas områden. Ett fritt föreningsliv finns fortfarande trots stora medlemstapp men behövs snart inte längre. Staten ska ju göra allt åt oss.
Det talas ibland om att nya rörelser uppstår. Påfallande ofta visar sig dessvärre sådana med osviklig snabbhet benägna att sugas in i statsapparaten. Företrädare för folkrörelser verkar ha en särskild smak för maktens sötma, en lockelse som idag också är förknippad med mycket pengar.
En särskilt stor dragningskraft verkar den statliga karriärvägen ha på personer med dragning åt det udda. Detta är något som förvånar mig när den bästa vägen till självförverkligande torde gå genom engagemang i genuint fria föreningar/intresseorganisationer. Sålunda hör man numera sällan företrädare för homosexuella, kvinnoprästmotståndare och antirasister uttala sig. Såvida det inte gagnar den egna saken.
Istället har vi HomO, Synoden och Centrum mot rasism. Inrättningar som jag inte drar mig för att kalla statligt sanktionerade sekter.
lördag, juli 23, 2005
En så kallad rörelse
Oas-rörelsen har haft sitt sommarmöte i Boden. Mest uppmärksamhet fick detta på grund av att inte kvinnliga präster tilläts leda gudstjänster vid sammankomsten. Återigen aktualiserades en fråga som många gånger tidigare varit på tapeten: är det tillåtet att föra åsikter till tals med utgångspunkt i den rådande bibeltexten?
Att kvinnan ska tiga i församlingen och mannen ska vara hennes huvud lärde oss Paulus. Denna uppfattning är djupt rotad inom hela kristenheten. Ändå har utvecklingen på många håll gått i motsatt riktning. Det hindrar inte att det finns sällskap inom Svenska kyrkan som motarbetar kvinnliga präster.
Ibland undrar jag om det bakom kvinnoföraktet som det inom Oas-rörelsen döljer sig något mer än bara teologisk misogyni i största allmänhet. Nämligen inflytande från den katolska kyrkans dogmatiska och öppet reaktionära hållning i frågor om jämställdhet. I takt med att EU övertagit beslutandefunktioner från nationalstaterna så har denna institution inte legat på latsidan. Vilket inflytande katolska kyrkan haft på den svenska kyrkopolitiken är dock svårt att avgöra utan att hemfalla åt konspirationsteorier.
Givetvis ska det stå Oas-rörelsen fritt att uttrycka sina åsikter om kvinnliga präster och annat. Det gäller även deras arbetssätt och organisation. Vad man kan ifrågasätta är dock hur staten direkt subventionerar verksamheter av dylikt slag. Om Oas-rörelsen verkligen är en rörelse, vad är det då som hindrar att de öppnar eget? Varför är det förresten så vanligt i Sverige att människor med utrerade åsikter söker sig till staten istället för till den arena där de bäst skulle komma till tals, dvs. i det genuint fria föreningslivet. Till detta problem ska jag återkomma i veckan.
Att kvinnan ska tiga i församlingen och mannen ska vara hennes huvud lärde oss Paulus. Denna uppfattning är djupt rotad inom hela kristenheten. Ändå har utvecklingen på många håll gått i motsatt riktning. Det hindrar inte att det finns sällskap inom Svenska kyrkan som motarbetar kvinnliga präster.
Ibland undrar jag om det bakom kvinnoföraktet som det inom Oas-rörelsen döljer sig något mer än bara teologisk misogyni i största allmänhet. Nämligen inflytande från den katolska kyrkans dogmatiska och öppet reaktionära hållning i frågor om jämställdhet. I takt med att EU övertagit beslutandefunktioner från nationalstaterna så har denna institution inte legat på latsidan. Vilket inflytande katolska kyrkan haft på den svenska kyrkopolitiken är dock svårt att avgöra utan att hemfalla åt konspirationsteorier.
Givetvis ska det stå Oas-rörelsen fritt att uttrycka sina åsikter om kvinnliga präster och annat. Det gäller även deras arbetssätt och organisation. Vad man kan ifrågasätta är dock hur staten direkt subventionerar verksamheter av dylikt slag. Om Oas-rörelsen verkligen är en rörelse, vad är det då som hindrar att de öppnar eget? Varför är det förresten så vanligt i Sverige att människor med utrerade åsikter söker sig till staten istället för till den arena där de bäst skulle komma till tals, dvs. i det genuint fria föreningslivet. Till detta problem ska jag återkomma i veckan.
onsdag, juli 20, 2005
På jakt efter den sanne europén del 2
Det århundrade vi benämner 1700-talet är känt som upplysningstidens. Epokens främsta affischnamn är Francois Marie Arouet, även känd som Voltaire. Voltaire var en praktisk man såtillvida att han argumenterade för tolerans, för tanke- och religionsfrihet och mot förtryck , rättsröta och intolerans. Av de som behärskar filosofins historia betraktas han inte som en tänkare av det mera djupsinnigare slaget, utan snarare som en författare som skrev bra.
Att skriva på ett lättillgängligt sätt betraktas på vissa håll som liktydigt med ytlighet och bristande kompetens. På det forum som på akademierna benämnes seminariet råder andra regler. Narcissismen är här normen, varför publiken utanför ofta glöms bort. Eller föraktas.
Voltaire personifierade raka motsatsen till självbespegling och egenkärlek. Förutom filosofiska essäer skrev han tragedier, prosaberättelser och inte minst historiska arbeten som det om Karl XII. I Candide gjorde han spektakel av Leibniz uppfattning om att vi lever i den bästa av världar och i sin Traktat om toleransen gjorde han rent hus med alla uppfattningar som på något vis ställer upp på intoleranta livshållningar.
Den stora motståndaren för Voltaire var den institutionella kristendomen. Av vilket inte följer att han var ateist. Om inte Gud fanns hade vi blivit tvungna att uppfinna honom menade Voltaire. Själv trodde han på någon form av övernaturlig makt vars syften uppfylls om människor lever dygdigt. Kanske var det med utgångspunkt i denna han vågade gå långt som till att visa sig beredd att dö för andras rätt att uttrycka åsikter han hatade.
Voltaire hamnade tidigt i sitt liv i fängelse för sin satirkonst. Att håna uppfattningen att vi lever i den bästa av världar var säkerligen ett grepp som slutligen retade de flesta av Europas makthavare. Denna grundkritiska livsinställning kunde han ge sig i kast med efter att ha brutit med Fredrik den store och installerat sig på slottet Ferney nära den schweiziska gränsen. Här utvecklade han till slut också sina argument för toleransen, själva grundbulten i det demokratiska arbetssättet.
Att skriva på ett lättillgängligt sätt betraktas på vissa håll som liktydigt med ytlighet och bristande kompetens. På det forum som på akademierna benämnes seminariet råder andra regler. Narcissismen är här normen, varför publiken utanför ofta glöms bort. Eller föraktas.
Voltaire personifierade raka motsatsen till självbespegling och egenkärlek. Förutom filosofiska essäer skrev han tragedier, prosaberättelser och inte minst historiska arbeten som det om Karl XII. I Candide gjorde han spektakel av Leibniz uppfattning om att vi lever i den bästa av världar och i sin Traktat om toleransen gjorde han rent hus med alla uppfattningar som på något vis ställer upp på intoleranta livshållningar.
Den stora motståndaren för Voltaire var den institutionella kristendomen. Av vilket inte följer att han var ateist. Om inte Gud fanns hade vi blivit tvungna att uppfinna honom menade Voltaire. Själv trodde han på någon form av övernaturlig makt vars syften uppfylls om människor lever dygdigt. Kanske var det med utgångspunkt i denna han vågade gå långt som till att visa sig beredd att dö för andras rätt att uttrycka åsikter han hatade.
Voltaire hamnade tidigt i sitt liv i fängelse för sin satirkonst. Att håna uppfattningen att vi lever i den bästa av världar var säkerligen ett grepp som slutligen retade de flesta av Europas makthavare. Denna grundkritiska livsinställning kunde han ge sig i kast med efter att ha brutit med Fredrik den store och installerat sig på slottet Ferney nära den schweiziska gränsen. Här utvecklade han till slut också sina argument för toleransen, själva grundbulten i det demokratiska arbetssättet.
söndag, juli 17, 2005
Den borgerliga alliansens kommunister
Så här i mitten av industrisemestern händer det väl inte så värst vidare mycket i den svenska politiken. Ändå vore det fel att påstå att det inte pågår en uppladdning inför valåret 2006. Vad jag närmast tänker på är det regeringsalternativ i form av den borgerliga alliansen som sedan en tid formerar sin styrkor.
Det är glädjande att borgerligheten för första gången ställer upp med ett konkret alternativ till socialdemokratin. Förhoppningsvis slipper vi höra svar i stil med "det får valutgången avgöra" på frågor ställda till företrädare för de borgerliga partierna angående alliansens gemensamma politik när det börjar dra ihop sig.
Ett problem som ännu inte blivit så tydligt men som med all sannolikhet lär bli uppenbart för de borgerliga rör kristdemokraternas ideologiska kurs. Om det alls går att tala om ideologi ifråga om detta parti. Det enda man kan kräva av en politisk ideologi är att den i någon mån svarar mot förnuftigt tänkande, eller som det också heter, upplysningstanken. Det gör inte kristdemokraternas ideologi.
I syfte att överskyla den enda ideologiska riktning som går att knyta till partiet - moralismen - så ägnar sig kristdemokraterna oavbrutet åt taktiska utspel ingen allmänborgerlig väljare har något att invända mot. Ur detta kommer ingen profilering. De hjärtefrågor som följer av moralismen talas det sällan öppet om även om alla vet vad det handlar om.
I likhet med vänsteralternativet i svensk politik dras alltså borgerligheten med sina kommunister. Jag kallar kristdemokrater så eftersom deras ideologi i likhet med vänsterpartiets hör hemma i politikens skräpkammare. I alla fall om vi ska prata om upplyst politik.
Till slut en fråga: är det en slump att Lars Ohly är son till en präst?
Det är glädjande att borgerligheten för första gången ställer upp med ett konkret alternativ till socialdemokratin. Förhoppningsvis slipper vi höra svar i stil med "det får valutgången avgöra" på frågor ställda till företrädare för de borgerliga partierna angående alliansens gemensamma politik när det börjar dra ihop sig.
Ett problem som ännu inte blivit så tydligt men som med all sannolikhet lär bli uppenbart för de borgerliga rör kristdemokraternas ideologiska kurs. Om det alls går att tala om ideologi ifråga om detta parti. Det enda man kan kräva av en politisk ideologi är att den i någon mån svarar mot förnuftigt tänkande, eller som det också heter, upplysningstanken. Det gör inte kristdemokraternas ideologi.
I syfte att överskyla den enda ideologiska riktning som går att knyta till partiet - moralismen - så ägnar sig kristdemokraterna oavbrutet åt taktiska utspel ingen allmänborgerlig väljare har något att invända mot. Ur detta kommer ingen profilering. De hjärtefrågor som följer av moralismen talas det sällan öppet om även om alla vet vad det handlar om.
I likhet med vänsteralternativet i svensk politik dras alltså borgerligheten med sina kommunister. Jag kallar kristdemokrater så eftersom deras ideologi i likhet med vänsterpartiets hör hemma i politikens skräpkammare. I alla fall om vi ska prata om upplyst politik.
Till slut en fråga: är det en slump att Lars Ohly är son till en präst?
torsdag, juli 14, 2005
Att skapa en kultur
Det pågår en livlig verksamhet på den regionala arenan. Gamla regioner är på väg att ombildas till eller har ombildats till nya/nygamla. Inte sällan är det fråga om att slå samman befintliga regioner för att åstadkomma en anpassning till förhållandena inom EU. I Sverige påbörjades detta arbete redan på nittiotalet när Skåne och Västra Götalands län bildades.
Dessa regionindelningar svarade inte bara mot statsmakternas behov att åstadkomma en effektivare administration. Upprättandet av Skåne och Västra Götalands län innebar även en återgång till en mera på kulturella förhållanden baserad identitet för dessa regioners invånare. Därmed väcktes frågan om i vilken grad vi kan förvänta oss separatistiska tendenser även i en tydlig enhetsstat som Sverige.
För ett antal år sedan gavs den finska dialekt som används i östra Norrbotten status av minoritetsspråk. Formellt innebar detta främst att de som så önskade hade rätt att bli bemötta på sitt eget "språk" meän kieli i kontakten med myndigheter. Konsekvensen av detta har inte uteblivit. Företrädare för befolkningen i Torne älvdalsområdet har börjat tala om detta som en region. Tendenser finns också till att tala om existensen av ett alldeles eget folk. Ändå handlar det knappast om annat än finnar som hamnade inom Sveriges gränser efter 1809.
Kasjuber, sorber och ingermanlänningar utgör exempel på "folk" som fungerar som inspirationskälla för de som vill skapa en kultur och därmed en region/nation av det område i Norrbotten där finskt talspråk används. Dessa har dock, trots att graden av kontinuitet i deras kulturer också ifrågasatts, en mera konsekvent historia att falla tillbaka på.
Den kultur man försöker upprätta kring Torne älvdalsområdets svenska sida med språket som ledstjärna utgår, vilket Tauno Alatalo så träffande formulerade det i SvD, på det traditionella bruket i denna bygd att "att avsäga sig all gemenskap med finnarna". Det kulturspråk med i grunden rötter i deras egen hemtrakt duger med andra ord inte.
Att det alltid funnits och förmodligen alltid kommer att finnas små, lokala varianter av otillfredställda behov av att uttrycka sin kulturella identitet är ingen nyhet. Men det är sorgligt när dessa med stöd av staten nyttjas till att missbruka regionbegreppet. Det tjänar ingen på, allra minst de som känner sig diskriminerade på ett eller annat sätt.
Dessa regionindelningar svarade inte bara mot statsmakternas behov att åstadkomma en effektivare administration. Upprättandet av Skåne och Västra Götalands län innebar även en återgång till en mera på kulturella förhållanden baserad identitet för dessa regioners invånare. Därmed väcktes frågan om i vilken grad vi kan förvänta oss separatistiska tendenser även i en tydlig enhetsstat som Sverige.
För ett antal år sedan gavs den finska dialekt som används i östra Norrbotten status av minoritetsspråk. Formellt innebar detta främst att de som så önskade hade rätt att bli bemötta på sitt eget "språk" meän kieli i kontakten med myndigheter. Konsekvensen av detta har inte uteblivit. Företrädare för befolkningen i Torne älvdalsområdet har börjat tala om detta som en region. Tendenser finns också till att tala om existensen av ett alldeles eget folk. Ändå handlar det knappast om annat än finnar som hamnade inom Sveriges gränser efter 1809.
Kasjuber, sorber och ingermanlänningar utgör exempel på "folk" som fungerar som inspirationskälla för de som vill skapa en kultur och därmed en region/nation av det område i Norrbotten där finskt talspråk används. Dessa har dock, trots att graden av kontinuitet i deras kulturer också ifrågasatts, en mera konsekvent historia att falla tillbaka på.
Den kultur man försöker upprätta kring Torne älvdalsområdets svenska sida med språket som ledstjärna utgår, vilket Tauno Alatalo så träffande formulerade det i SvD, på det traditionella bruket i denna bygd att "att avsäga sig all gemenskap med finnarna". Det kulturspråk med i grunden rötter i deras egen hemtrakt duger med andra ord inte.
Att det alltid funnits och förmodligen alltid kommer att finnas små, lokala varianter av otillfredställda behov av att uttrycka sin kulturella identitet är ingen nyhet. Men det är sorgligt när dessa med stöd av staten nyttjas till att missbruka regionbegreppet. Det tjänar ingen på, allra minst de som känner sig diskriminerade på ett eller annat sätt.
måndag, juli 11, 2005
I väntan på nästa bomb
Ännu en gång har världen drabbats av ett allvarligt terrordåd. Världen säger jag därför att denna form av angrepp är en verksamhet av global karaktär. Det visade sig också snabbt att där blev här eftersom omkring 40 000 svenskar uppges vistas i London.
Det spekuleras redan om vilken stad terroristerna ger sig på nästa gång. Köpenhamn har nämnts som troligt mål. Sverige har i så fall den direkta terrorismen in på knutarna, dvs. intill sitt eget territorium.
Det behöver dock inte gå så långt. I takt med att det blir alltmer uppenbart för folkflertalet att terrorn inte går att koppla till några politiska motiv så ökar förutsättningarna för att de brottslingar som utför och planerar dåden kan gripas och dömas. Att påstå något annat än att det var ett fegt övergrepp att låta bomber detonera bland vanliga civila i Londons tunnelbana är ogörligt. Särskilt med tanke på stadens mångkulturella karaktär.
Den dystra konsekvensen av händelserna den 7/7 i London är förmodligen att mer av övervakning väntar. Redan har den förfärliga termen "social kontroll" föreslagits som medicin mot terrorism av en del kommentatorer. Det vill säga den form övervakning som praktiserades i byar förr i tiden och som av miljö- och bonderomantiker i nutiden ibland plockas fram som exempel på något som leder till det goda samhället. Låt oss slippa detta.
Det spekuleras redan om vilken stad terroristerna ger sig på nästa gång. Köpenhamn har nämnts som troligt mål. Sverige har i så fall den direkta terrorismen in på knutarna, dvs. intill sitt eget territorium.
Det behöver dock inte gå så långt. I takt med att det blir alltmer uppenbart för folkflertalet att terrorn inte går att koppla till några politiska motiv så ökar förutsättningarna för att de brottslingar som utför och planerar dåden kan gripas och dömas. Att påstå något annat än att det var ett fegt övergrepp att låta bomber detonera bland vanliga civila i Londons tunnelbana är ogörligt. Särskilt med tanke på stadens mångkulturella karaktär.
Den dystra konsekvensen av händelserna den 7/7 i London är förmodligen att mer av övervakning väntar. Redan har den förfärliga termen "social kontroll" föreslagits som medicin mot terrorism av en del kommentatorer. Det vill säga den form övervakning som praktiserades i byar förr i tiden och som av miljö- och bonderomantiker i nutiden ibland plockas fram som exempel på något som leder till det goda samhället. Låt oss slippa detta.
fredag, juli 08, 2005
Vem behöver Almedalen?
I veckan har den stora inrikespolitiska uppmärksamheten kretsat kring Almedalen i Visby. Skälet till detta är förstås att partiledarna får var sin dag på sig att föra ut sin politik. Men frågan är idag om den tradition som startades av Olof Palme har en framtid längre. Detta sedan den numera på politik trötte partiledaren Göran Persson valt att utebli från arrangemanget.
Istället tillämpar Rörelsen den för dagen gängse metoden när folkopinionen ska hanteras. Man skickar fram en underhuggare, lämpligen en kvinna, som informerar snarare än argumenterar. Ansvarsutkrävandet fördunklas således och spär på sikt på politikerföraktet. Men det verkar inte bekymra HSB.
En annan aspekt som talar mot behovet av en politikervecka på Gotland rör publiken. Jag tror inte det är en enda person som förlägger sin semester dit för att ta del av vad som sägs på denna. Däremot är alla journalister där. Händelsevis kanske någon turist stannar för att lyssna.
Vad som skulle kunna blåsa liv i Almedalsveckan igen är en samstämd borgerlig politik. Och faktiskt har den samarbetsvilja de borgerliga visat prov på under lång tid gett ett positivt tillskott i årets Gotlandssammankomst. Ändå bör man fundera över om inte det kräves en nytändning på den andra sidan för att lyfta svensk politik. Den blivande bonden från Vingåker börjar nästan bli ett sänke för socialdemokraterna, inte minst genom sin grinighet. Och någon förändring är inte i sikte beträffande statsministerns attityd. Blir det borgerlig valseger 2006 kan Persson ha inlett en karriär som en verklig förlorare.
Istället tillämpar Rörelsen den för dagen gängse metoden när folkopinionen ska hanteras. Man skickar fram en underhuggare, lämpligen en kvinna, som informerar snarare än argumenterar. Ansvarsutkrävandet fördunklas således och spär på sikt på politikerföraktet. Men det verkar inte bekymra HSB.
En annan aspekt som talar mot behovet av en politikervecka på Gotland rör publiken. Jag tror inte det är en enda person som förlägger sin semester dit för att ta del av vad som sägs på denna. Däremot är alla journalister där. Händelsevis kanske någon turist stannar för att lyssna.
Vad som skulle kunna blåsa liv i Almedalsveckan igen är en samstämd borgerlig politik. Och faktiskt har den samarbetsvilja de borgerliga visat prov på under lång tid gett ett positivt tillskott i årets Gotlandssammankomst. Ändå bör man fundera över om inte det kräves en nytändning på den andra sidan för att lyfta svensk politik. Den blivande bonden från Vingåker börjar nästan bli ett sänke för socialdemokraterna, inte minst genom sin grinighet. Och någon förändring är inte i sikte beträffande statsministerns attityd. Blir det borgerlig valseger 2006 kan Persson ha inlett en karriär som en verklig förlorare.
tisdag, juli 05, 2005
Slut på sommarstiltjen?
Så här i semestertider drar de flesta svenskar ner på takten i sin yrkesverksamhet. Ändå är det fråga om inte en förändring är på gång på detta område. Den rättighet i form av betald ledighet som är en av de främsta kännemärkena för det svenska folkhemmet, och som gör att nationen mer eller mindre stannar av under en sommarmånad, har inte en självklar framtid. I takt med att folk börjat ställa krav på att deras arbete ska vara intressant och utvecklande och inte ett tvång så visar alltfler tendenser till att jobba även då man "ska" vara ledig.
En samhällsinstitution som är särskilt priviligierad vad beträffar ledighet är utbildningsväsendet. Detta är i varje fall i Sverige med sina tio veckor i verksamhetsuppehåll bara under sommaren ett paradexempel på hur ineffektivt arbetet kan organiseras. Den orädde journalisten Bo Torbjörn Ek på Norrländska Socialdemokraten har dock valt att inte hörsamma den långa pausvila som anbefallts vid Luleå Tekniska universitet. Istället har han fäst uppmärksamheten på vilka groteska kostnader universitetet har för resor per anställd.
Ek pekar i NSD bland annat på att Luleå har högre resekostnader per anställd än vad Umeå Universitet har. Och så har det varit hela 2000-talet. Det finns ingen annan förklaring till detta än att Luleås tekniska universitet misshushåller med resurserna. Särskilt förefaller lärosätets mindre meriterade professorer vara en priviligierad grupp. Universitetsdirektören och tillika universitetsstyrelsens lydiga redskap Staffan Sarbäck har följaktligen inte mycket att komma med i ärendet.
Under våren hanterade universitetsledningen beslutet om att flytta en av universitetets verksamheter på ett synnerligen okänsligt och inkompetent sätt. Det talades då bland annat om universitetets dåliga ekonomi och om att flytten av institutionen för hälsovetenskap från Boden till Luleå skulle förbättra denna. Nu vet vi att detta snack var nonsens och att landets nordligaste universitet snarare alltmer liknar en lekstuga för B- och C-lagsakademiker. Underhållen med hjälp av skattemedel givetvis.
En samhällsinstitution som är särskilt priviligierad vad beträffar ledighet är utbildningsväsendet. Detta är i varje fall i Sverige med sina tio veckor i verksamhetsuppehåll bara under sommaren ett paradexempel på hur ineffektivt arbetet kan organiseras. Den orädde journalisten Bo Torbjörn Ek på Norrländska Socialdemokraten har dock valt att inte hörsamma den långa pausvila som anbefallts vid Luleå Tekniska universitet. Istället har han fäst uppmärksamheten på vilka groteska kostnader universitetet har för resor per anställd.
Ek pekar i NSD bland annat på att Luleå har högre resekostnader per anställd än vad Umeå Universitet har. Och så har det varit hela 2000-talet. Det finns ingen annan förklaring till detta än att Luleås tekniska universitet misshushåller med resurserna. Särskilt förefaller lärosätets mindre meriterade professorer vara en priviligierad grupp. Universitetsdirektören och tillika universitetsstyrelsens lydiga redskap Staffan Sarbäck har följaktligen inte mycket att komma med i ärendet.
Under våren hanterade universitetsledningen beslutet om att flytta en av universitetets verksamheter på ett synnerligen okänsligt och inkompetent sätt. Det talades då bland annat om universitetets dåliga ekonomi och om att flytten av institutionen för hälsovetenskap från Boden till Luleå skulle förbättra denna. Nu vet vi att detta snack var nonsens och att landets nordligaste universitet snarare alltmer liknar en lekstuga för B- och C-lagsakademiker. Underhållen med hjälp av skattemedel givetvis.
söndag, juli 03, 2005
På jakt efter den sanne europén del 1
För några år sedan kom jag över en bok betitlad Europatankens historia. Författaren till denna, Bernard Voyenne, påtar sig uppdraget att i det lilla formatet skriva om ett stort ämne. Och lyckas faktiskt ganska bra. Med utgångspunkt i det antika Grekland, "Europas frö", tar Voyenne fasta på den röda tråd i form av idéhistoria som går att knyta till Europatanken fram till 1950-talets början. Mot slutet av resan blir det mera tal om politik än om idéer och filosofi men det är kanske inte så konstigt eftersom det alltid varit den praktiska handlingsmänniskans förmån att få vara den som leder den historiska utvecklingen. Vi andra får hänga efter och kommentera och ställa upp begreppssystem och teorier som svarar mot verkligheten.
Men det finns givetvis undantag från denna regel. Voyenne framhåller särskilt den katolske prästen Emeric Crucé som företrädare för Europatanken. Denne argumenterade tidigt för handelsfrihet och fred. Dessutom var han i det 1620-tal han verkade fysiokrat långt innan denna term var uppfunnen. Kanske också utilitarist. Crucés plan för fred i Europa gick ut på inrätta en skiljedomstol där "alla suveräna furstar permanent hade sina ombud, så att, när motsättningar uppstode, de skulle kunna lösas genom hela församlingens samlade domslut". En särställning bland dessa tilldelar Crucé påven.
En annan filosof, vid sidan av Platon, som möjligen utgör ett undantag från regeln att de tänkande människorna sällan skapar historia är Friedrich Nietzsche. I den tidiga efterkrigstid som Voyenne skrev sin bok var det dock svårt att öppet erkänna denne filosofs storhet. Följaktligen talar Voyenne om Hitler som "en nietzscheansk Karl den store". Dock utan att på något sätt dra för höga växlar på ämnet om övermänniskan.
Istället är det snarare så att Europatankens historia utgår från en nietzscheanskt inspirerad frågeställning. Greklands geografiska gestalt sägs vara en miniatyr av Europas: en söndertrasad halvö, omsluten av ett moderligt hav, av naturen splittrad i en mängd dalgångar och slätter, åtskilda men ändå samverkande. Befolkningen går grovt att indela i två kategorier, urinvånaren och erövraren - grunden till en kynnets dubbelhet som i sin tur blir källan till kraft och uppfinningsförmåga. Inget annat än en beskrivning av spänningen mellan apollinisk och dionysisk mentalitet med andra ord.
Men det finns givetvis undantag från denna regel. Voyenne framhåller särskilt den katolske prästen Emeric Crucé som företrädare för Europatanken. Denne argumenterade tidigt för handelsfrihet och fred. Dessutom var han i det 1620-tal han verkade fysiokrat långt innan denna term var uppfunnen. Kanske också utilitarist. Crucés plan för fred i Europa gick ut på inrätta en skiljedomstol där "alla suveräna furstar permanent hade sina ombud, så att, när motsättningar uppstode, de skulle kunna lösas genom hela församlingens samlade domslut". En särställning bland dessa tilldelar Crucé påven.
En annan filosof, vid sidan av Platon, som möjligen utgör ett undantag från regeln att de tänkande människorna sällan skapar historia är Friedrich Nietzsche. I den tidiga efterkrigstid som Voyenne skrev sin bok var det dock svårt att öppet erkänna denne filosofs storhet. Följaktligen talar Voyenne om Hitler som "en nietzscheansk Karl den store". Dock utan att på något sätt dra för höga växlar på ämnet om övermänniskan.
Istället är det snarare så att Europatankens historia utgår från en nietzscheanskt inspirerad frågeställning. Greklands geografiska gestalt sägs vara en miniatyr av Europas: en söndertrasad halvö, omsluten av ett moderligt hav, av naturen splittrad i en mängd dalgångar och slätter, åtskilda men ändå samverkande. Befolkningen går grovt att indela i två kategorier, urinvånaren och erövraren - grunden till en kynnets dubbelhet som i sin tur blir källan till kraft och uppfinningsförmåga. Inget annat än en beskrivning av spänningen mellan apollinisk och dionysisk mentalitet med andra ord.
onsdag, juni 29, 2005
Åsiktsaristokrater - sista delen
I måndagens luncheko kom en av de lärare jag kom i kontakt med i samband med mina studier i Uppsala till tals. Med en tämligen tillkämpad eftertänksamhet gav denne en kommentar på politiken. Jörgen Hermansson undslapp sig emellertid inte denna gång något i närheten av det omdöme han gav om mig, vilket från mobbarakademikerprosa lättast kan översättas till "en alkoholiserad lappjävel som ägnar sig åt hemslöjd som inte går att sälja".
Vi som är födda norr om Ödmården har vant oss vid att bli tilldelade dylika egenskaper av sörlänningar med bristande självkänsla. Ändå är det Norrland och inte mellansvenska bruksorter som kommunisttäta Fagersta där Hermansson kommer ifrån som är den svenska industrialismens vagga. Fakta talar för sig.
Men nu var det inte främst om mobbaren det skulle ordas utan om den kanske främste företrädaren för den svenska åsiktsaristokratin: statsvetaren Leif Lewin. De gånger denne numera yttrar sig offentligt är det i egenskap av en halvt gaggig gubbe som allt färre tar på allvar, ja snart inte ens Mats Bergstrand. Fortfarande kan dock Lewin ge exempel på slagfärdighet i sin främsta paradgren: att skriva för att synas. Mest minns vi kanske den forne liberalens så kallade val att rösta nej till EMU för nära två år sedan.
Det Lewin av allt döma kommer att bli mest ihågkommen för är dock inte sin narcissism utan sitt agerande i samband med att Victoria, kronprinsessan alltså, skulle studera statskunskap i Uppsala. På grund av HKH Kronprinsessans höga dignitet ansåg innehavaren av den ärevördiga professuren i statskunskap och vältalighet att ingen annan än han själv var i stånd att ge Victoria rätt utbildning. Lewin påtog sig därför ansvaret att förestå alla kronprinsessans kurser.
Nu blev det ju inte så att Victoria kom att studera i Uppsala så Lewin fick stå där och undervisa folk av gemenare slag från Skellefteå, Ludvika och Hässleholm. Detta var inte bara snopet emedan det visade på vilken fascination inför ärvd kompetens påstått upplyst personer kan hysa. Kanske säger det också en del om samhällstillståndet.
Detta var alltså sista delen om de svenska åsiktsaristokraterna - statsvetarna. Det innebär inte att det inte kan bli aktuellt att återvända till ämnet. Särskilt med tanke på att den politiske kåsören och "socialdemokraten" Stig-Björn Ljunggren nämnts i diskussionen som ny politisk chefredaktör för Norrländska Socialdemokraten. I sanning något att oroas över.
Vi som är födda norr om Ödmården har vant oss vid att bli tilldelade dylika egenskaper av sörlänningar med bristande självkänsla. Ändå är det Norrland och inte mellansvenska bruksorter som kommunisttäta Fagersta där Hermansson kommer ifrån som är den svenska industrialismens vagga. Fakta talar för sig.
Men nu var det inte främst om mobbaren det skulle ordas utan om den kanske främste företrädaren för den svenska åsiktsaristokratin: statsvetaren Leif Lewin. De gånger denne numera yttrar sig offentligt är det i egenskap av en halvt gaggig gubbe som allt färre tar på allvar, ja snart inte ens Mats Bergstrand. Fortfarande kan dock Lewin ge exempel på slagfärdighet i sin främsta paradgren: att skriva för att synas. Mest minns vi kanske den forne liberalens så kallade val att rösta nej till EMU för nära två år sedan.
Det Lewin av allt döma kommer att bli mest ihågkommen för är dock inte sin narcissism utan sitt agerande i samband med att Victoria, kronprinsessan alltså, skulle studera statskunskap i Uppsala. På grund av HKH Kronprinsessans höga dignitet ansåg innehavaren av den ärevördiga professuren i statskunskap och vältalighet att ingen annan än han själv var i stånd att ge Victoria rätt utbildning. Lewin påtog sig därför ansvaret att förestå alla kronprinsessans kurser.
Nu blev det ju inte så att Victoria kom att studera i Uppsala så Lewin fick stå där och undervisa folk av gemenare slag från Skellefteå, Ludvika och Hässleholm. Detta var inte bara snopet emedan det visade på vilken fascination inför ärvd kompetens påstått upplyst personer kan hysa. Kanske säger det också en del om samhällstillståndet.
Detta var alltså sista delen om de svenska åsiktsaristokraterna - statsvetarna. Det innebär inte att det inte kan bli aktuellt att återvända till ämnet. Särskilt med tanke på att den politiske kåsören och "socialdemokraten" Stig-Björn Ljunggren nämnts i diskussionen som ny politisk chefredaktör för Norrländska Socialdemokraten. I sanning något att oroas över.
söndag, juni 26, 2005
Viktigt med ny regering - inte bara på riksnivån
Någon har sagt att vad som sker i Norrbotten ger en god fingervisning om hur politiken på riksnivån lyckats. Kanske ligger det något i detta. Regionen som sådan har ju en svag egen tradition att falla tillbaka på i form av sitt landskap. Istället fungerar snarare det av statsmakten upprättade länet som grund för vad norrbottningarna helst identifierar sig med.
Tidigare har här på Bottnakarlens blogg belysts hur besvärligt det tycks vara att skapa en ny politisk institution i Norrbotten. Det samverkansorgan för regional utveckling som ska bli en nivå mellan staten och kommunen och på sikt kanske också ersättaren för dagens landstingskommunala verksamheter, lär inte komma till stånd förrän efter nästa val.
De borgerliga partierna i Norrbotten har bildat en vårdallians med riksdagspartiernas allians som förlaga. Syftet är att åstadkomma ett maktskifte i landstinget efter 2006 års val. Detta är ett bra initiativ och bådar gott inför eventuella nya försök att få till en ny regional politisk institution. Men först måste man vinna valet.
Detta är inte möjligt utan hjälp av åtminstone ett parti, och namnet på detta är Norrbottens Sjukvårdsparti. Kanske kan ett likartat förhållande sägas gälla på riksnivån där de borgerliga partierna kan behöva hjälp av en Septemberlista för att vinna valet. Båda dessa kan betraktas som bångstyriga krafter men i alla fall något som kan vara med och utgöra ett regeringsunderlag.
Till de som betvivlar att jag framför realistiska alternativ vill jag bara påminna om att förra gången de borgerliga regerade landet så stöddes man av Ny Demokrati. Så varför vore det fel att spekulera i borgerligt styre med hjälp av något som närmast kan liknas vid populistiska partier?
Tidigare har här på Bottnakarlens blogg belysts hur besvärligt det tycks vara att skapa en ny politisk institution i Norrbotten. Det samverkansorgan för regional utveckling som ska bli en nivå mellan staten och kommunen och på sikt kanske också ersättaren för dagens landstingskommunala verksamheter, lär inte komma till stånd förrän efter nästa val.
De borgerliga partierna i Norrbotten har bildat en vårdallians med riksdagspartiernas allians som förlaga. Syftet är att åstadkomma ett maktskifte i landstinget efter 2006 års val. Detta är ett bra initiativ och bådar gott inför eventuella nya försök att få till en ny regional politisk institution. Men först måste man vinna valet.
Detta är inte möjligt utan hjälp av åtminstone ett parti, och namnet på detta är Norrbottens Sjukvårdsparti. Kanske kan ett likartat förhållande sägas gälla på riksnivån där de borgerliga partierna kan behöva hjälp av en Septemberlista för att vinna valet. Båda dessa kan betraktas som bångstyriga krafter men i alla fall något som kan vara med och utgöra ett regeringsunderlag.
Till de som betvivlar att jag framför realistiska alternativ vill jag bara påminna om att förra gången de borgerliga regerade landet så stöddes man av Ny Demokrati. Så varför vore det fel att spekulera i borgerligt styre med hjälp av något som närmast kan liknas vid populistiska partier?
torsdag, juni 23, 2005
Kris i EU-frågan
På kort tid har projektet Europeiska Unionen drabbats av bakslag, ett allvarligt och ett mindre allvarligt. Marschen mot en ny konstitution har fått göra halt eftersom väljarna i såväl Frankrike som Nederländerna röstat nej till förslaget om detta. Och i förra veckan sade fem länder - däribland Sverige - nej till förslaget om EU:s långtidsbudget.
De finns de som läser in en avgörande tendens i denna utveckling. I senaste numret av tidningen Axess menar den franske statsvetaren Dominique Moïsi att det franska nejet är jämförbart med Berlinmurens fall som händelse, fast med en effekt av rakt motsatt slag. Den 29 maj 2005 kan för framtida historiker utgöra slutet på efterkrigsperioden, tror Moïsi. Hädanefter är det inte andra världskriget som är vägröjare för Europas uppbyggnad, vilket innebär att den fransk- tyska axeln inte längre kommer att dominera världsdelen.
Moïsi tycker sig utifrån detta kunna iaktta ett nytt Europa - ett som inte följer USA. Det Europa som vi så länge upplevt - det teknokratiskt kontrollerade, är dött. Dock inte unionen. Vilken väg denna kommer att ta i framtiden vågar inte Moïsi spekulera i på grund av det svaga ledarskapet och framhåller i detta sammanhang särskilt Chirac. Så sant.
En Persson i Sverige, en Schröder i Tyskland, en Blair i Storbritannien och en Berlusconi i Italien. Alla fyra exempel på 90-talspolitiker som torde ha gjort sitt. Inte minst vår egen statsminister.
De finns de som läser in en avgörande tendens i denna utveckling. I senaste numret av tidningen Axess menar den franske statsvetaren Dominique Moïsi att det franska nejet är jämförbart med Berlinmurens fall som händelse, fast med en effekt av rakt motsatt slag. Den 29 maj 2005 kan för framtida historiker utgöra slutet på efterkrigsperioden, tror Moïsi. Hädanefter är det inte andra världskriget som är vägröjare för Europas uppbyggnad, vilket innebär att den fransk- tyska axeln inte längre kommer att dominera världsdelen.
Moïsi tycker sig utifrån detta kunna iaktta ett nytt Europa - ett som inte följer USA. Det Europa som vi så länge upplevt - det teknokratiskt kontrollerade, är dött. Dock inte unionen. Vilken väg denna kommer att ta i framtiden vågar inte Moïsi spekulera i på grund av det svaga ledarskapet och framhåller i detta sammanhang särskilt Chirac. Så sant.
En Persson i Sverige, en Schröder i Tyskland, en Blair i Storbritannien och en Berlusconi i Italien. Alla fyra exempel på 90-talspolitiker som torde ha gjort sitt. Inte minst vår egen statsminister.
måndag, juni 20, 2005
Den fördärvlige sexköparen
Det har rönt en del uppmärksamhet att ett par domare brutit mot den för Sverige så speciella sexköpslagen. Denna innebär som bekant att endast köparen av sexuella tjänster begår en kriminell handling. Sexsäljaren går däremot fri, vilket enligt vedertagen ekonomisk teori måste betraktas som bakvänt.
Nu är ju inte prostitution en ekonomisk verksamhet av vanligt slag. Men frågan är om det är rätt väg att gå att utdöma straff i syfte att komma åt själva problemet. Prostituition är mestadels en beklaglig företeelse för alla inblandade i den varför mer uppmärksamhet borde ägnas åt att komma åt dess orsaker. I Sverige är dock den vänster som i andra sammanhang hellre talar om orsaker till samhällsproblem än om straff inte beredd till detta.
Man kan fundera över detta. Är det möjligen så att den feministiska doktrin som staten/regeringen använder för att betrakta omvärlden tar ifrån vänstern dess bästa förmåga: att iaktta och förklara samhällsproblem. Eller ligger bakom sexköpslagstiftningen intet annat än ett hämndmotiv? Ska uttrycket hora bytas ut mot torsk som skällsord?
Som en följd av den dogmatiska och föga upplysta lagen mot sexköp har prostitutionsproblematiken i Sverige bara antagit nya former. Utpressningssituationer har blivit vanligare och verksamheterna har flyttat till nya marknadsplatser. Precis som om vi levde i en totalitär stat.
Nu är ju inte prostitution en ekonomisk verksamhet av vanligt slag. Men frågan är om det är rätt väg att gå att utdöma straff i syfte att komma åt själva problemet. Prostituition är mestadels en beklaglig företeelse för alla inblandade i den varför mer uppmärksamhet borde ägnas åt att komma åt dess orsaker. I Sverige är dock den vänster som i andra sammanhang hellre talar om orsaker till samhällsproblem än om straff inte beredd till detta.
Man kan fundera över detta. Är det möjligen så att den feministiska doktrin som staten/regeringen använder för att betrakta omvärlden tar ifrån vänstern dess bästa förmåga: att iaktta och förklara samhällsproblem. Eller ligger bakom sexköpslagstiftningen intet annat än ett hämndmotiv? Ska uttrycket hora bytas ut mot torsk som skällsord?
Som en följd av den dogmatiska och föga upplysta lagen mot sexköp har prostitutionsproblematiken i Sverige bara antagit nya former. Utpressningssituationer har blivit vanligare och verksamheterna har flyttat till nya marknadsplatser. Precis som om vi levde i en totalitär stat.
onsdag, juni 01, 2005
I Eyvind Johnsons fotspår
Som avslutning på en intensiv bloggarvår för Bottnakarlens vidkommande, vad vore lämpligare än att återvända till ett lokalt kulturevenemang. Det var ju så det började en bit in i april. Samma kväll som Göran Persson och Fredrik Reinfelt duellerade i TV hölls en kväll för Eyvind Johnson i Norrbottensrummet på Stadsbiblioteket i Luleå. Delvis till ackompanjemang av musik läste Sara Arnia ur Nu var det 1914. Innan hade ordföranden i Boden-sektionen i Eyvind Johnson-sällskapet berättat om författarens liv, verk och tidiga år i Norrbotten.
Något som slår en i Eyvind Johnsons författarskap är förmågan att ur det förflutna tolka ut det närvarande. Med det vill jag mena att han borde gå att vinna för nya generationer läsare. Att så blivit fallet gick inte att konstatera denna kväll, ty här var snarast 60+ i majoritet. Antalet åhörare under fyrtio var lätt räknade.
Visst vore det trevligt om inte bara fler norrbottningar, utan också fler yngre norrbottningar intresserade sig för sin ende nobelpristagare. Men för uppnå detta krävs nog en Johnson för informationsåldern. En sådan skapar man kanske inte genom högläsning inför åhörare.
Det var så sent som 1993 som Eyvind Johnson-sällskapet bildades. I styrelsen för detta huserar vad jag kan se en del mossiga akademiker som väl knappast har autodidaktens bana bakom sig. Är dessa lämpliga att föra arvet vidare om den fattige arbetarpojken som började från nära noll och tog sig upp här i världen? Som till exempel den märklige historiker, reservofficer och disponentson som fann anledning att yttra sig politiskt när det var på gång att missbrukarvård skulle förläggas för nära hans bostadsområde.
Jag vill med detta sistnämnda bara peka på hur litterära sällskap kan använda föremålen för sina intressen som ett medel till att reproducera samhällsklasser och förhindra ståndscirkulation. Alltså något som Eyvind från Boden nog inte själv skulle ha gillat.
Något som slår en i Eyvind Johnsons författarskap är förmågan att ur det förflutna tolka ut det närvarande. Med det vill jag mena att han borde gå att vinna för nya generationer läsare. Att så blivit fallet gick inte att konstatera denna kväll, ty här var snarast 60+ i majoritet. Antalet åhörare under fyrtio var lätt räknade.
Visst vore det trevligt om inte bara fler norrbottningar, utan också fler yngre norrbottningar intresserade sig för sin ende nobelpristagare. Men för uppnå detta krävs nog en Johnson för informationsåldern. En sådan skapar man kanske inte genom högläsning inför åhörare.
Det var så sent som 1993 som Eyvind Johnson-sällskapet bildades. I styrelsen för detta huserar vad jag kan se en del mossiga akademiker som väl knappast har autodidaktens bana bakom sig. Är dessa lämpliga att föra arvet vidare om den fattige arbetarpojken som började från nära noll och tog sig upp här i världen? Som till exempel den märklige historiker, reservofficer och disponentson som fann anledning att yttra sig politiskt när det var på gång att missbrukarvård skulle förläggas för nära hans bostadsområde.
Jag vill med detta sistnämnda bara peka på hur litterära sällskap kan använda föremålen för sina intressen som ett medel till att reproducera samhällsklasser och förhindra ståndscirkulation. Alltså något som Eyvind från Boden nog inte själv skulle ha gillat.
söndag, maj 29, 2005
Franskt nej - inte bra
De tidigare farhågorna om att fransmännen kommer att rösta nej till EU:s nya konstitution besannades ikväll. Resultatet från Frankrike kommer att påverka utgången av den rådgivande omröstning om konstitutionen som hålls i Nederländerna på onsdag till förmån för detta lands nejsida menar en del. Därmed skulle hela den process i riktning mot fortgående politisk integration av EU vara verkligt hotad. Att ett av grundarländerna säger nej är ändå allvarligast.
Det finns dock skäl att vara optimist. Debatten inför folkomröstningen i Frankrike har trots allt också handlat om vad Frankrike kan göra för EU. Den har inte haft en så svensk karaktär där det mest frågats efter vad Frankrike kan få ut av unionen. Från den vänster som är splittrad i frågan har det bland annat riktats kritik mot utformningen av den sociala dimensionen i förslaget till konstitution. Alltid något.
De utländska politiker som engagerat sig för ett ja i den franska valkampanjen - bland andra Gerhard Schröder och Margot Wallström - lär få inkassera bakslag för sina egna karriärer på hemmaplan som en följd av resultatet. Ty att delta i politiken som europé har onekligen sina risker.
En risk tar också den som väljer att underställa ett beslut folkets dom. Det är nämligen inte ovanligt vid folkomröstningar att väljarna tar chansen att rösta mot den politik som förs i största allmänhet snarare än att avge ett ja eller ett nej på en preciserad fråga. Kanske var det missnöjet med de franska politikerna på hemmaplan som orsakade nederlaget ikväll.
Det finns dock skäl att vara optimist. Debatten inför folkomröstningen i Frankrike har trots allt också handlat om vad Frankrike kan göra för EU. Den har inte haft en så svensk karaktär där det mest frågats efter vad Frankrike kan få ut av unionen. Från den vänster som är splittrad i frågan har det bland annat riktats kritik mot utformningen av den sociala dimensionen i förslaget till konstitution. Alltid något.
De utländska politiker som engagerat sig för ett ja i den franska valkampanjen - bland andra Gerhard Schröder och Margot Wallström - lär få inkassera bakslag för sina egna karriärer på hemmaplan som en följd av resultatet. Ty att delta i politiken som europé har onekligen sina risker.
En risk tar också den som väljer att underställa ett beslut folkets dom. Det är nämligen inte ovanligt vid folkomröstningar att väljarna tar chansen att rösta mot den politik som förs i största allmänhet snarare än att avge ett ja eller ett nej på en preciserad fråga. Kanske var det missnöjet med de franska politikerna på hemmaplan som orsakade nederlaget ikväll.
torsdag, maj 26, 2005
Åsiktsaristokrater del 2:2
Det gives många tillfällen att hoppa på de som i den svenska debatten av någon anledning anser sig torgföra åsikter bättre än andra. Med en andra artikel på mindre än en månad slår Ulf Bjereld till på DN Debatt med det underliggande politiska syftet att visa på motståndet mot svenskt NATO-medlemskap. Med stöd av resultat från den så kallade SOM-undersökningen hävdar Bjereld att svenskarnas NATO-motstånd ökar. Den fråga som genast inställer sig är varför en vetenskapsman med stöd av folkopinionen vill framföra något sådant?
Svaret kan gärna inte annat vara än att politiseringen drivits långt även inom ett etablerat lärosäte som det i Göteborg (där Bjereld verkar). Men få verkar de vara som uppmärksammar detta. Istället pekas finger åt de mindre högskolor och universitet som av elaka tungor kallas bygdehögskolor och regionalpolitiska satsningar. Ändå är narcissism ett lika vanligt problem vid dessa som vid större universitet.
Tänk om åsiktsaristokratin på Sveriges större universitet kunde balanseras av genuint regionala krafter vid mindre högskolor, vilken injektion till det offentliga samtalet det skulle bli. Vi skulle slippa höra det ensidiga kackel som får höras från förment internationellt renommerade forskare. Vi skulle kanske också få fram företrädare som kan argumentera för den regionala utvecklingen istället för de B-lagsakademiker med storstadskomplex som i många fall idag innehar rektorstjänsterna vid mindre högskolor.
Vore inte detta någonting att föredra?
Svaret kan gärna inte annat vara än att politiseringen drivits långt även inom ett etablerat lärosäte som det i Göteborg (där Bjereld verkar). Men få verkar de vara som uppmärksammar detta. Istället pekas finger åt de mindre högskolor och universitet som av elaka tungor kallas bygdehögskolor och regionalpolitiska satsningar. Ändå är narcissism ett lika vanligt problem vid dessa som vid större universitet.
Tänk om åsiktsaristokratin på Sveriges större universitet kunde balanseras av genuint regionala krafter vid mindre högskolor, vilken injektion till det offentliga samtalet det skulle bli. Vi skulle slippa höra det ensidiga kackel som får höras från förment internationellt renommerade forskare. Vi skulle kanske också få fram företrädare som kan argumentera för den regionala utvecklingen istället för de B-lagsakademiker med storstadskomplex som i många fall idag innehar rektorstjänsterna vid mindre högskolor.
Vore inte detta någonting att föredra?
måndag, maj 23, 2005
Att straffa den olydige
Det verkar som om 1990-talets stora stridsäpple i den norrbottniska politiken - placeringen av det nya sjukhuset - får en uppföljare under 2000-talets första decennium. Detta sedan det stått klart att ledningen för Luleå Tekniska Universitet vill flytta institutionen för hälsovetenskap från Boden till Luleå. När sjukhuset byggdes mitt emellan Boden och Luleå kände sig många bodenbor överkörda. Det var ju i huvudsak deras arbetsplats som flyttades. Nu är de än en gång åsidosatta. Så går i alla fall debatten.
Inte har frågan om hälsovetenskapens flytt blivit mindre infekterad av att en numera före detta minister från Piteå återigen spelat huvudrollen i en fråga som berör bodensarna. Tillsammans med universitetets rektor har denne visat prov på bristande hörsamhet för de initiativ som trots allt tagits för att låta hälsovetenskapen kvarbli i Boden. Linjen är istället den att verksamheter utanför Luleå ska centraliseras till Porsön där huvuddelen av universitetets verksamheter är förlagda.
I logikens och konsekvensens namn av detta kan man därför tycka att också Musikhögskolan i Piteå borde flyttas till Luleå. Men det är inte en fråga som dryftats i den politiserade styrelsen vid det föga märkvärdiga Luleå tekniska universitet. Kanske mest för att den inneburit ett hot mot det starkaste av alla intressen, det egna. Ex-minister Sundström glömmer inte bort sin hemort.
Ändå är nog frågan om inte hälsovetenskapens placering främst handlar om något annat. Efter valet 2002 styrs Bodens kommun av en anti-sosseallians ledd av ett moderat kommunalråd. Det ligger nära till hands att tro att denna nu straffas genom att kommunen tas ifrån en verksamhet av socialdemokraterna i universitetsstyrelsen. För fortfarande är det så i Norrbotten att den som riktar kritik mot överheten/socialdemokratin, har reprimander att vänta.
Inte har frågan om hälsovetenskapens flytt blivit mindre infekterad av att en numera före detta minister från Piteå återigen spelat huvudrollen i en fråga som berör bodensarna. Tillsammans med universitetets rektor har denne visat prov på bristande hörsamhet för de initiativ som trots allt tagits för att låta hälsovetenskapen kvarbli i Boden. Linjen är istället den att verksamheter utanför Luleå ska centraliseras till Porsön där huvuddelen av universitetets verksamheter är förlagda.
I logikens och konsekvensens namn av detta kan man därför tycka att också Musikhögskolan i Piteå borde flyttas till Luleå. Men det är inte en fråga som dryftats i den politiserade styrelsen vid det föga märkvärdiga Luleå tekniska universitet. Kanske mest för att den inneburit ett hot mot det starkaste av alla intressen, det egna. Ex-minister Sundström glömmer inte bort sin hemort.
Ändå är nog frågan om inte hälsovetenskapens placering främst handlar om något annat. Efter valet 2002 styrs Bodens kommun av en anti-sosseallians ledd av ett moderat kommunalråd. Det ligger nära till hands att tro att denna nu straffas genom att kommunen tas ifrån en verksamhet av socialdemokraterna i universitetsstyrelsen. För fortfarande är det så i Norrbotten att den som riktar kritik mot överheten/socialdemokratin, har reprimander att vänta.
fredag, maj 20, 2005
Eurovision Song Contest - från samling till söndring
När idén till att anordna en tävling i musik bland Europas länder kläcktes 1955 låg den i tiden. Några år tidigare hade föregångaren till EG och EU, Kol- och Stålunionen, skapats. Den första finalen hölls 1956 i Lugano i Schweiz och samlade sju länder. Sedan dess har det som bekant tillkommit ett antal deltagare.
Det för tävlingen mest avgörande tillskottet av nya tävlande kom i och med att de europeiska länder som avvecklat kommunismen fick möjlighet att deltaga. Nu fick dessa en arena att ge utlopp för allt de varit förhindrade från under de ofria åren. Konsekvensen blev en injektion till Eurovision Song Contest men också söndring.
Det har nämligen visat sig att de nya deltagarländerna har en stark benägenhet att rösta på varandra. Att grannländer röstat på varann har förvisso alltid förekommit. Men knappast på ett sätt att det gått att tala om olika "block" som en följd av poängfördelningen.
Om det alls är tillåtet att tala om politik i anslutning till Eurovision Song Contest - av många anses ju tävlingen vara uttrycket för höjden av töntighet - så går det att iaktta en uppdelning mellan länder som ser tävlingen som en kul manifestation för europeisk samling och de länder som genom sitt utanförskap får en chans att marknadsföra sig. Finalen på lördag förstärker sannolikt inte denna splittring men säger ändå ganska mycket om hur det ser ut i Europa idag.
Det för tävlingen mest avgörande tillskottet av nya tävlande kom i och med att de europeiska länder som avvecklat kommunismen fick möjlighet att deltaga. Nu fick dessa en arena att ge utlopp för allt de varit förhindrade från under de ofria åren. Konsekvensen blev en injektion till Eurovision Song Contest men också söndring.
Det har nämligen visat sig att de nya deltagarländerna har en stark benägenhet att rösta på varandra. Att grannländer röstat på varann har förvisso alltid förekommit. Men knappast på ett sätt att det gått att tala om olika "block" som en följd av poängfördelningen.
Om det alls är tillåtet att tala om politik i anslutning till Eurovision Song Contest - av många anses ju tävlingen vara uttrycket för höjden av töntighet - så går det att iaktta en uppdelning mellan länder som ser tävlingen som en kul manifestation för europeisk samling och de länder som genom sitt utanförskap får en chans att marknadsföra sig. Finalen på lördag förstärker sannolikt inte denna splittring men säger ändå ganska mycket om hur det ser ut i Europa idag.
tisdag, maj 17, 2005
Feminismen i Sverige
På 1950-talet gav nationalekonomen och liberalen Sven Rydenfelt ut boken Kommunismen i Sverige. Boken är ovanlig i sitt slag såtillvida att den inte använder sig av den metod som statsvetare gärna tillämpar när idéer studeras, dvs. analyser som slutar i klassifikationer och beskrivningar. Rydenfelt gick i sin studie mera in för att försöka förklara vad det var som gjorde att en del drogs till kommunismen. Bland annat gjorde han detta genom att jämföra kommunismens styrka i olika delar av landet.
Efter att ha sett första delen av dokumentären "Könskriget" anser jag det vara på sin plats att efterfråga en analys i Rydenfelts anda av orsakerna till feminismen i Sverige. Att det inte längre räcker med att förhålla sig till feminismen i form av torra akademiska konstateranden står klart sedan regeringens jämställdhetsexpert Gunilla Ekberg och kvinnojourernas ordförande anslutit sig till de idéer/teorier som professorn Eva Lundgren står för. Maria Abrahamsson kallar dessa vid sina rätta namn när hon i Svenska Dagbladet skriver om"morbida fantasifoster".
Det är nog så att det alltid kommer att finnas personer som inte drar sig för att använda vilka medel som helst i syfte att få upprättelse för personliga besvikelser och upplevelser. För vad annat kan Lundgrens djävulskonspirationsteorier bottna i? Det är dags att på allvar börja syna vad statsunderstödda verksamheter som kvinnojourerna sysslar med. I ett andra steg bör den enorma tankesmedja för feminismen som inrättats vid universiteten i namn av genusvetenskap avvecklas. Endast så kan den sjuka svulst i samhällskroppen som benämnes manshat avlägsnas. Först måste dock åkomman diagnosticeras. För det ändamålet krävs en eller flera Rydenfelt.
Efter att ha sett första delen av dokumentären "Könskriget" anser jag det vara på sin plats att efterfråga en analys i Rydenfelts anda av orsakerna till feminismen i Sverige. Att det inte längre räcker med att förhålla sig till feminismen i form av torra akademiska konstateranden står klart sedan regeringens jämställdhetsexpert Gunilla Ekberg och kvinnojourernas ordförande anslutit sig till de idéer/teorier som professorn Eva Lundgren står för. Maria Abrahamsson kallar dessa vid sina rätta namn när hon i Svenska Dagbladet skriver om"morbida fantasifoster".
Det är nog så att det alltid kommer att finnas personer som inte drar sig för att använda vilka medel som helst i syfte att få upprättelse för personliga besvikelser och upplevelser. För vad annat kan Lundgrens djävulskonspirationsteorier bottna i? Det är dags att på allvar börja syna vad statsunderstödda verksamheter som kvinnojourerna sysslar med. I ett andra steg bör den enorma tankesmedja för feminismen som inrättats vid universiteten i namn av genusvetenskap avvecklas. Endast så kan den sjuka svulst i samhällskroppen som benämnes manshat avlägsnas. Först måste dock åkomman diagnosticeras. För det ändamålet krävs en eller flera Rydenfelt.
lördag, maj 14, 2005
En liberal revolution i norr
Sedan länge har det varit så att Norrbotten gått att betrakta som i politisk mening rött. Historien om hur den anti-intellektuella väckelserörelsen laestadianismen med rötter i 1800-talet fick sin efterföljare i form av en regional variant av kommunism på 1900-talet är känd. Likaså hur den sistnämnda ynglat av sig i en annan intolerant politisk ideologi på 2000-talet: en påstått radikal feminism.
Denna för regionen så karaktäristiska men negativa ideologiska utveckling lägger emellertid inte hinder i vägen för den som vill tala om en liberal revolution i Norrbotten som pågått åtminstone sedan 1990-talet. Det är numera inte lika självklart (s) ska regera i länets kommuner och landstinget för all framtid. En förklaring till detta stavas Norrbottens Sjukvårdsparti som förmått ändra hela det politiska landskapet i regionen.
Nu är ju inte sjukvårdspartiet något liberalt parti, utan snarare en välfärdsnostalgisk anti-rörelse. Deras maktkritiska attityd har dock gjort att fler i Norrbotten börjat ställa sig frågor utifrån andra perspektiv än de traditionella. Vilket nog kan sägas vara en liberal revolutions främsta förtjänst.
Om denna på sikt kan ta sig konkreta uttryck i form av fördelning av mandat mellan partierna mera enligt det gängse svenska snittet och ett borttynande av manshatet så kanske det går att börja tala om en region med goda framtidsutsikter.
Denna för regionen så karaktäristiska men negativa ideologiska utveckling lägger emellertid inte hinder i vägen för den som vill tala om en liberal revolution i Norrbotten som pågått åtminstone sedan 1990-talet. Det är numera inte lika självklart (s) ska regera i länets kommuner och landstinget för all framtid. En förklaring till detta stavas Norrbottens Sjukvårdsparti som förmått ändra hela det politiska landskapet i regionen.
Nu är ju inte sjukvårdspartiet något liberalt parti, utan snarare en välfärdsnostalgisk anti-rörelse. Deras maktkritiska attityd har dock gjort att fler i Norrbotten börjat ställa sig frågor utifrån andra perspektiv än de traditionella. Vilket nog kan sägas vara en liberal revolutions främsta förtjänst.
Om denna på sikt kan ta sig konkreta uttryck i form av fördelning av mandat mellan partierna mera enligt det gängse svenska snittet och ett borttynande av manshatet så kanske det går att börja tala om en region med goda framtidsutsikter.
onsdag, maj 11, 2005
Att analysera ondskan
Det ryska agerandet i samband med sextioårsminnet av andra världskrigets slut visade med stor tydlighet att långtifrån alla är i stånd att urskilja politikens destruktiva krafter. Förutom att det var segern som firades i Moskva i måndags (i väst firades freden dagen före) så hette det att det var fascismen som besegrats. Ungefär som om det i nazismen ingick något mera obestämt tänkt att gå att förknippa med allt som inte var kommunistiskt under kriget.
En Petter Larsson gör sig till redskap för denna form av idéanalys i Norrländska Socialdemokraten och agiterar på tidningens kultursida utifrån "anti-fascismen" i Berlin. Kyrkliga organisationer, fackföreningar och politiska partier placeras in under denna s.k. ideologi. Att dessa skulle vilja föras ihop med de våldsförhärligande svarthuvor som mer än alla andra kallar sig antifascister är dock föga troligt.
Den huvudsakliga måltavlan för de som argumenterar mot påstådd fascism i Europa är en närmast försumbar skara nazister. Agitatörerna drar sig därför inte för att utöka denna med populistiska partier som förekommer i flera länder. Men det är en lika farlig väg som att hänföra nazister till fascister. Det är heller inte speciellt lyckat att ställa kommunister utanför de sistnämndas krets. Alla dessa tre grupperingar har nämligen ganska mycket gemensamt, inte minst då föraktet mot demokrati.
Allvarligare än att så många förvirrade akademikerbarn? fastnat för stereotypa uppfattningar om det politiska landskapet i Europa är ändå att en Stalinkult blommat upp i Ryssland. Det sorgligt att se hur en nation som fostrat så många begåvningar genom åren fortsätter längs den väg som i sanning kan kallas förbannelsens: att hylla ett dåligt ledarskap.
En Petter Larsson gör sig till redskap för denna form av idéanalys i Norrländska Socialdemokraten och agiterar på tidningens kultursida utifrån "anti-fascismen" i Berlin. Kyrkliga organisationer, fackföreningar och politiska partier placeras in under denna s.k. ideologi. Att dessa skulle vilja föras ihop med de våldsförhärligande svarthuvor som mer än alla andra kallar sig antifascister är dock föga troligt.
Den huvudsakliga måltavlan för de som argumenterar mot påstådd fascism i Europa är en närmast försumbar skara nazister. Agitatörerna drar sig därför inte för att utöka denna med populistiska partier som förekommer i flera länder. Men det är en lika farlig väg som att hänföra nazister till fascister. Det är heller inte speciellt lyckat att ställa kommunister utanför de sistnämndas krets. Alla dessa tre grupperingar har nämligen ganska mycket gemensamt, inte minst då föraktet mot demokrati.
Allvarligare än att så många förvirrade akademikerbarn? fastnat för stereotypa uppfattningar om det politiska landskapet i Europa är ändå att en Stalinkult blommat upp i Ryssland. Det sorgligt att se hur en nation som fostrat så många begåvningar genom åren fortsätter längs den väg som i sanning kan kallas förbannelsens: att hylla ett dåligt ledarskap.
söndag, maj 08, 2005
Åsiktsaristokrater del 1:2
Firandet av att det gått 60 år sedan de allierade segrade över Nazityskland verkar inte direkt ha uppställt några hinder för de som vill plaska lite extra i den svenska ankdammen. Idag på envägskommunikatörernas favoritforum DN Debatt går Bo Rothstein till storms mot forskningens politisering. Att kritisera regeringen för denna är en viktig uppgift som har mitt fulla stöd. Vad jag vänder mig mot är ensidigheten i argumenteringen som länge pågått och det faktum att den anförs av en enda man. Samt frånvaron av internationella jämförelser i analyserna.
Denna gång svingar Rothstein svärdet runt hela kroppen, dock utan att nämnvärt träffa ansvariga socialdemokrater. Istället är det förre folkpartiledaren Bengt Westerberg som i egenskap av Vetenskapsrådets ordförande får motta huvudstöten. Enligt Rothstein agerar denne "nyttig idiot" åt regeringen och medverkar till de små stegens tyranni.
Argumentationen verkar på något sätt överdriven, tjatig, för att inte säga freudianskt orsakad. Kanske är det mot bakgrund av det sistnämnda man främst ska se den då ju Rothstein hösten 2003 befann sig i något slags föreläsningsärende vid Luleå Tekniska Universitet, ett lärosäte som enligt honom själv nog skulle fylla kriterierna på en s.k. bygdehögskola.
Jag vägrar dock tro att Rothstein likt Saulus mött ljuset och ändrat uppfattning om politiserade "småhögskolor". Snarare har det nog varit så att mera krassa intressen legat bakom visiten i Luleå. Närmare bestämt en statsunderstödd marknadsföring av hans egen bok, den auktoritetsbundna Sociala fällor och tillitens problem. I så fall är han ingen vetenskapsman själv utan en Judas.
Innan vi tilldelar någon epitetet "stridbar akademiker" kan det vara på sin plats att fråga sig om ifrågavarande i övrigt sköter sina ämbetsåtaganden. Som till exempel handledning av doktorander och uppgiften att vara sitt ämnes eller sin institutions företrädare. Narcissism och fixering vid det egna intresset är inte ett ovanligt problem hos professorer i största allmänhet. Vilket är minst lika allvarligt som politiskt styrd forskning.
En sann stridbar akademiker var Herbert Tingsten som lämnade professuren i statsvetenskap vid Stockholms Universitet när han ville börja ägna sig åt att driva frågor han brann för. Kompetens fordrade inga speciella titlar en gång i tiden.
Denna gång svingar Rothstein svärdet runt hela kroppen, dock utan att nämnvärt träffa ansvariga socialdemokrater. Istället är det förre folkpartiledaren Bengt Westerberg som i egenskap av Vetenskapsrådets ordförande får motta huvudstöten. Enligt Rothstein agerar denne "nyttig idiot" åt regeringen och medverkar till de små stegens tyranni.
Argumentationen verkar på något sätt överdriven, tjatig, för att inte säga freudianskt orsakad. Kanske är det mot bakgrund av det sistnämnda man främst ska se den då ju Rothstein hösten 2003 befann sig i något slags föreläsningsärende vid Luleå Tekniska Universitet, ett lärosäte som enligt honom själv nog skulle fylla kriterierna på en s.k. bygdehögskola.
Jag vägrar dock tro att Rothstein likt Saulus mött ljuset och ändrat uppfattning om politiserade "småhögskolor". Snarare har det nog varit så att mera krassa intressen legat bakom visiten i Luleå. Närmare bestämt en statsunderstödd marknadsföring av hans egen bok, den auktoritetsbundna Sociala fällor och tillitens problem. I så fall är han ingen vetenskapsman själv utan en Judas.
Innan vi tilldelar någon epitetet "stridbar akademiker" kan det vara på sin plats att fråga sig om ifrågavarande i övrigt sköter sina ämbetsåtaganden. Som till exempel handledning av doktorander och uppgiften att vara sitt ämnes eller sin institutions företrädare. Narcissism och fixering vid det egna intresset är inte ett ovanligt problem hos professorer i största allmänhet. Vilket är minst lika allvarligt som politiskt styrd forskning.
En sann stridbar akademiker var Herbert Tingsten som lämnade professuren i statsvetenskap vid Stockholms Universitet när han ville börja ägna sig åt att driva frågor han brann för. Kompetens fordrade inga speciella titlar en gång i tiden.
fredag, maj 06, 2005
En revolution i det tysta
Det pågår en revolution i det tysta i Sverige och västvärlden. Tillverkningsföretag flyttar sin produktion till länder där arbetskraften kan köpas till lägre löner. Samtidigt plockas arbetskraft utifrån till Sverige för att utföra jobb billigare än svenska företag och arbetare. Även tjänsteproduktion "outsourcas" till låglöneländer. Fenomenet har länge debatterats men knappast mycket utifrån dess revolutionära sprängkraft.
Vi fick en föraning om denna i TV-programmet "Debatt" i tisdags då framtidens arbetsmarknad i dalsländska bruksorter diskuterades. Gemensamt för de som förlorat eller riskerar att förlora jobbet tycktes vara att ingen existens var möjlig utanför den egna orten och fabriken. Så ser det ut på många håll i Sverige, och utifrån sådana förhållanden är den ledande samhällsforskningen uppbyggd. Några svar på i vilken politisk riktning det tilltagande antalet arbetslösa industriarbetare kommer att bege sig ges således inte av några statsvetare eller sociologer.
Kanske var det därför debattens huvudaktörer inte bidrog med något nytt. Fredrik Reinfeldt gjorde sitt kanske minst lyckade framträdande sedan han blev partiledare och framstod snarast som blind för problemet när han påstod att vi måste jobba mer. Hans Karlsson, socialdemokratins utsände, hade inte mycket mer att komma med än löften om bibehållna ersättningar. Fast det är jobb folk vill ha.
Det har talats om att omkring en halv miljon jobb kan komma att försvinna ur landet genom denna verkligt post-industriella revolution. Därför finns det skäl att fråga sig vad de många som byggt upp sitt liv kring i första hand trygghet har att se fram emot. Vilka ideologier kommer att utöva lockelse på dem när grunden för deras tillvaro försvinner och uppenbarligen inga hjälpande händer finns att tillgå från dagens politiker?
Vi fick en föraning om denna i TV-programmet "Debatt" i tisdags då framtidens arbetsmarknad i dalsländska bruksorter diskuterades. Gemensamt för de som förlorat eller riskerar att förlora jobbet tycktes vara att ingen existens var möjlig utanför den egna orten och fabriken. Så ser det ut på många håll i Sverige, och utifrån sådana förhållanden är den ledande samhällsforskningen uppbyggd. Några svar på i vilken politisk riktning det tilltagande antalet arbetslösa industriarbetare kommer att bege sig ges således inte av några statsvetare eller sociologer.
Kanske var det därför debattens huvudaktörer inte bidrog med något nytt. Fredrik Reinfeldt gjorde sitt kanske minst lyckade framträdande sedan han blev partiledare och framstod snarast som blind för problemet när han påstod att vi måste jobba mer. Hans Karlsson, socialdemokratins utsände, hade inte mycket mer att komma med än löften om bibehållna ersättningar. Fast det är jobb folk vill ha.
Det har talats om att omkring en halv miljon jobb kan komma att försvinna ur landet genom denna verkligt post-industriella revolution. Därför finns det skäl att fråga sig vad de många som byggt upp sitt liv kring i första hand trygghet har att se fram emot. Vilka ideologier kommer att utöva lockelse på dem när grunden för deras tillvaro försvinner och uppenbarligen inga hjälpande händer finns att tillgå från dagens politiker?
måndag, maj 02, 2005
Regionstyret i Norrbotten
Efter att ha legat i dvala under vintern har debatten om det nya regionstyret i Norrbotten tagit fart igen. Vad det handlar om är förstås om kommunförbundet och landstinget i länet ska lyckas i sina strävanden att få till stånd ett samverkansorgan för regional utveckling. Tidigare försök i den riktningen har ju inte gått så bra. År 2002 misslyckades man därför att inte alla kommuner i länet var eniga om att inrätta samverkansorganet (full enighet bland ett läns kommuner krävs för att få göra detta). Förra året stöp försöket bland annat på grund av ett förslag till förbundsordning i det tilltänkta samverkansorganet som i praktiken var ett medel till att återinföra socialdemokratiskt enpartistyre. Norrbotten är som bekant inte lika rött längre vad avser politisk färg. Och det har länets socialdemokrater inte ännu lyckats svälja.
Med det förslag till förbundordning som nu förs fram ges ökat utrymme för proportionalitet och därmed demokrati. Frågan är dock om landstinget - som är mest pådrivande i ärendet - kommer att få med sig alla kommuner denna gång. Det hela verkar på något vis amatörmässigt skött. Därtill hämmas den politiska sammanhållningen i Norrbotten av att länets kommuner drar åt olika håll, inte sällan med landstinget som katalysator.
Att landstinget i Norrbotten engagerar sig hårt i den här frågan har givetvis att göra med att det förs diskussioner om att förstatliga landstingen i Sverige. För de som inte passar in i en renodlad sjukvårdsorganisation gäller det då att skaffa sig nya arbetsuppgifter, som t.ex. regionalt utvecklingsansvar.
Hur frågan om att bilda samverkansorgan för regional utveckling hanteras i Norrbotten säger oss en del om hur små regioner kommer att klara sig inom ramen för Europasamarbetet. De regioner med svagt utvecklad kollektiv identitet som inte är så stora kan komma att få det svårt i denna funktion. Min egen ståndpunkt är därför att man i Norrbotten - inte bara på grund av svårigheterna att göra något på egen hand - orienterar sig mot andra landskap i norra Sverige i syfte att bilda en storregion med över en miljon invånare.
Med det förslag till förbundordning som nu förs fram ges ökat utrymme för proportionalitet och därmed demokrati. Frågan är dock om landstinget - som är mest pådrivande i ärendet - kommer att få med sig alla kommuner denna gång. Det hela verkar på något vis amatörmässigt skött. Därtill hämmas den politiska sammanhållningen i Norrbotten av att länets kommuner drar åt olika håll, inte sällan med landstinget som katalysator.
Att landstinget i Norrbotten engagerar sig hårt i den här frågan har givetvis att göra med att det förs diskussioner om att förstatliga landstingen i Sverige. För de som inte passar in i en renodlad sjukvårdsorganisation gäller det då att skaffa sig nya arbetsuppgifter, som t.ex. regionalt utvecklingsansvar.
Hur frågan om att bilda samverkansorgan för regional utveckling hanteras i Norrbotten säger oss en del om hur små regioner kommer att klara sig inom ramen för Europasamarbetet. De regioner med svagt utvecklad kollektiv identitet som inte är så stora kan komma att få det svårt i denna funktion. Min egen ståndpunkt är därför att man i Norrbotten - inte bara på grund av svårigheterna att göra något på egen hand - orienterar sig mot andra landskap i norra Sverige i syfte att bilda en storregion med över en miljon invånare.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)