Dags att sluta tala om block

Gårdagens stora SCB-undersökning av väljarsympatierna kunde väl knappast ha kommit mer fel två dagar efter Europaparlamentsvalet. Jag har svårt att tänka mig att trettiofem procent ställer sig bakom socialdemokraterna efter att de i söndagsvalet tangerat sitt sämsta resultat någonsin som en statsvetare i valstudion uttryckte det. När det drar ihop till riksdagsval kommer en helt annan granskning att ta vid, vänsterpartiernas politik kommer att synas på ett helt annat sätt och inte minst de tre ledare som gör sina första valrörelser. Extra märkligt kändes det dock att kommentatorerna till undersökningen valde att tala om block och hur det borgerliga blocket har det minsta sympatiunderlaget på mycket länge. Är fortfarande Sverigedemokraterna en sjuk avvikelse som bortses från? Och existerar det alls ett vänsterblock med tre partier till vänster om socialdemokraterna? Jag kan inte se annat än att Europaparlamentvalet gett en fingervisning om hur det traditionella två-blocks-system som rått under många år i den svenska riksdagen kommer att lösas upp efter valet i höst. Det är en fullt realistisk möjlighet med inte mindre än tio partier i riksdagen efter att väljarna har fått säga sitt.

Arvet efter Maud

Igår var jag på öppet möte med centern i Luleås Stadshus. Partiets chefekonom Martin Ådahl gästade föreställningen. Deltog gjorde också några företagare, en forskare och naturligtvis en drös med centerpartister med lokal och regional förankring. Något som frapperade från början till slut var hur opåverkade de församlade verkade inför det faktum att centern håller på att försvinna från den politiska kartan. Ämnet för kvällen var nu inte partiets framtid, utan mera näringslivets förutsättningar i Norrbotten. Martin Ådahl, vars yrkeshemvist jag aldrig lyckats klura ut riktigt, visade prov på rätt dåliga kunskaper om den norrbottniska ekonomin. Och då hjälpte det föga att Håkan Ylinenpää, som ägnar sig åt forskning inom entreprenörskap vid Luleå Tekniska Universitet, stämde upp de generaliserande beskrivningar av Norrbotten som Ådahl ägnade sig åt. Framtiden för honom i norr tycktes bestå av gruvor och turism. Att dessa verksamheter också är ganska konjunkturberoende verkade inte bekymra honom nämnvärt eftersom ju turism hör hemma inom den så omhuldade tjänstesektorn. Tänket utgår givetvis från den Stureplansfilial Ådahl tillhör och som han som parhäst till Annie Lööf hoppas kunna använda som förebild för en politik för Sverige. Frågan är om det är en eftersträvansvärd strategi. Maud Olofsson gick 2002 till val på ett närmast vänsterbetonat program, "Sverige håller på att klyvas regionalt och socialt". När inte de dryga fem procent detta gav i utdelning räckte, valde Maud att släppa in de nyliberala nomadstammar som avvisats av moderaterna och folkpartiet, i partiet. Så kunde centern lyfta i 2006 års val och Maud Olofsson bli vice statsminister. Men glädjen blev kortvarig, och de besynnerliga idéer som plockades bort ur förslaget till nytt partiprogram tidigare, tycks leva sitt eget liv i partiet även om de inte uttrycks officiellt längre. Jag tror att centerns grundproblem ligger i att ha fått ett ledarskap som ser uppdraget i första hand som ett jobb. Ett steg i karriären på väg till nästa arbetsgivare (som betalar bättre). Engagemang och glöd saknas och framförallt kunskap om partiets historia och traditioner. I övrigt gick turistföretagaren Gunnar Selberg till attack mot entreprenörskapsforskaren Ylinenpää för att sitta på dubbla stolar och inte åstadkomma så mycket. Ylinenpää passade dessutom på att döma ut offentligt stöd till näringsverksamhet samtidigt som han forskar och äskar pengar av regering och forskningsråd till sina egna projekt. C-veteranen Torsten Stridsman dryftade den klassiska frågan om gränsdragning ifråga offentligt engagemang i näringsverksamhet. Auditoriets samlade bedömning att det finns så mycket "diskrepanser" ändå i ekonomisk verksamhet att statens hand måste få finnas till hands i dylika fall förvånande mig något. Vem ska egentligen föda vem kan man fråga sig. Tilltron till staten i norra Sverige är fortsatt god.

En gapfyllande roll

Luleå Tekniska Universitet söker en doktorand i "entreprenörskap och innovation". I platsannonsen efterfrågas en som kan fokusera på offentlig finansiering av entreprenörer. Offentliga finansiärer sägs ha en "gapfyllande roll" för utveckling av konkurrenskraft m m. Detta gap - varmed kan översättas till en tugga av den statliga kakan - lanserades i en avhandling av en forskare i ett lågstatusämne vid LTU, benämnt policyanalys. Det var efter genomläsningen av denna för många år sedan jag en gång för alla bestämde mig för att ta allt vad forskning heter vid småhögskolor med den största nypa salt. I Luleå, ja även i andra delar av Bruksnorrbotten, ses fortfarande staten eller det offentliga som garanten för såväl överlevnad som tillväxt. Därför är det både pinsamt och beklagligt att denna attityd gör sig gällande ändå upp på forskandets nivå. Frågan är om den inte också strider mot bättre vetande på ett sätt som inte kan ursäktas med att för gamla källor och fel underlag använts i analyserna. Nyligen skrev Ny Teknik med utgångspunkt i en studie från Riksrevisionen om hur den statliga riskkapitalfinansieringen inte når de nystartade företag som är i mest behov av stöd, och att det mesta går till redan etablerade företag. Enligt Riksrevisionen är dessutom det statliga riskkapitalsystemet svåröverskådligt och har för många aktörer. Ifråga om näringsverksamhet måste konstateras att detta är ett mindre lyckat arrangemang. Får det hela fortsätta att utvecklas finns snart bara bidragsjägare kvar av det svenska näringslivet, med politiker för ögonen men inga kunder alls i åtanke. Ett förslag: gör om hela innovationsstödsystemet till en stiftelse. Omvandla sedan denna till en innovationsbank.

Nynazismen som levebröd

Det finns föga som talar för att det finns en politisk kultur eller speciell jordmån för nazism att gro och frodas i Sverige. Inte ens under de svåraste förhållanden som ekonomisk konjunkturnedgång som på 30-talet med åtföljande massarbetslöshet som följd. Bereds plats för nazismen här är den av det strukturella slaget, en situation som kan uppstå av allmän rotlöshet till följd av stora folkomflyttningar, något som kan bli konsekvensen av oreglerad invandring. Det här är ett perspektiv som lyser med sin totala frånvaro i debatten. Istället lämnas utrymme åt diverse isolerade opinionsbildare med nazistspöket som lockbete. Som senast för någon dag sedan i TV4 där någon historiker fick lägga ut texten om "socialt marginaliserade [svenska] män". Som om hela landet skulle inbegripa osynliga breivikare vars personliga politiska program vore i stånd att explodera när som helst. Tyvärr måste jag nog säga att dessa forskare som dyker upp med ojämna mellanrum med sina narrspeglar utgör en större fara för ett totalitärt maktövertagande i Sverige än utanförskapsindivider. Ska en kamp föras kan inte den egna skuggan vara den främsta motståndaren. Efterlyses således: empirisk forskning som gör slut på de överblivna föreställningarna om den nazistiska faran i landet. De som vill analysera sina bakgrundsförhållanden gör lämpligast i att utföra dessa på hemmaplan.

Trofim Lysenko på besök i Umeå - igen

En företrädare för ett rätt nytt forskningsämne, benämnt epigenetik, hävdar med några andra i en studie att livsstil påverkar över generationerna. I vanlig ordning när det handlar om allra senaste forskningsrön, krävs det en del egen forskning och förmåga till överblick av mottagaren av resultaten, för att kunna avgöra bärkraften i dessa. Forskaren som citeras i en DN-artikel har tidigare varit verksam vid Umeå Universitet. Tidigare här på bloggen har jag skrivit om forskare i Umeå som hävdar att bland annat hälsan hos personer i sextonårsåldern sätter avtryck i hur dessa lyckas senare i livet. Christer Malm, också verksam i Umeå och en gång tiden mycket duktig löpare, menar sig ihop med sitt forskarlag kunna spåra dopningspreparat i kroppen långt bak i tiden. Ja det går väl att diskutera spektakulära inslag på det vetenskapliga området som vore det fråga om allmänna kuriositeter, men när de börjar gå i en riktning och dessutom härröra från ett och samma lärosäte måste en klocka ringa. Har självaste Trofim Lysenko visat sig i staden vid Kvarken? Ni vet Stalins favoritforskare som menade att förvärvade egenskaper kunde gå i arv. Eller har den gammaltestamentliga tesen om att ärva fädernas gärningar intill sjunde led dragits ut ur de västerbottniska kapellen och klätts ut på akademin? Jag lutar åt den sistnämnda förklaringen.

Tankar ett supervalår

Det drar ihop sig till två val snart för svenskarna. Först till Europaparlamentet, sedan i höst till riksdagen. Som opinionen svänger i landet så har vi av allt att döma att se fram mot en situation i riksdagen som knappast har sitt like sedan allmänna rösträttens införande. Om Sverigedemokraterna lyckas med sin ambition att dra till sig "konservativa socialdemokrater", kommer det inte ens att gå att konstruera en stor majoritetskoalition av socialdemokraterna och moderaterna. Ett möjligt och kanske även i viss mån lämpligt scenario som jag skisserat på tidigare. Kriget om mitten handlar mer om vem som ska ta plats i kanslihuset än om ideologiska skiljaktigheter. Och i ett läge där det politiska arbetet bör inriktas på att lösa för landet allvarliga problem blir bråk och kiv i samband med en valrörelse bara löjliga, särskilt mot bakgrund av att det tunga artilleriet läggs ned dagen efter valdagen. Men nu ser det ut som om Sverigedemokraterna sätter stopp för en koalition av "tysk" modell, genom att inrikta sig på S-sympatisörer. Fredrik Reinfeldt har satt sin heder i pant att inte ta i SD ens med tång. Skulle det visa sig att Alliansen inte blir större än det som ska föreställa ett rödgrönt block, är min gissning Reinfeldt aviserar sin avgång redan på valkvällen. Frågan blir då om hans efterträdare har en mer konciliant inställning till SD, och efterfrågar deras stöd utan regeringstaburetter i utbyte? Jag tror det kan bli så. Och modellen kan inspireras med exempel från Norge. I så fall lär någon eller några från de övriga regeringspartierna lämna regeringen, och dessa kan i sin tur bilda en nytt block med MP, ett blågrönt block. Backar Socialdemokraterna igen lär diskussionen om ledaren ta fart igen, och återigen visa på att partiet är detroniserat som ledande politisk kraft i Sverige. Det enda som är säkert är att den 22 september kommer den bäste förhandlaren bland partiledarna att påbörja sin vandring mot statsministerposten.

En maktens narr har talat

Gårdagens stora debattämne var lanseringen av betänkandet om kommunaliseringen av skolan. Regeringens utredare har varit pensionerade statsvetarprofessorn Leif Lewin. När utredningar av det här slaget tillsätts brukar det heta att uppdragsgivaren ställer frågor, under det att uppdragstagaren försöker ge svaren. Men i det här fallet liknar slutsatserna mera en föreställning, med föga inslag av argument för eller mot det ena eller det andra eller ens några konkreta råd. Ett smörgåsbord av argument serverade till beslutsfattarna har nämnts som en passande beskrivning på projektet. Gränsdragningar angående kompetenser och redan kända konstateranden verkar känneteckna betänkandet om man ska utgå från Lewins artikel i DN. Genom åren har Lewin gjort sig känd som följsam mot makten på så vis att han ofta intagit hovnarrens roll i förhållande till denna. Vem minns inte hans utspel inför EMU-omröstningen 2003 då han deklarerade att han skulle rösta nej. Som om detta skulle göra honom till mannen på gatan istället för innehavare av den ärevördiga professuren i vältalighet och statskunskap vid Uppsala Universitet. I lördags pekade Per-Arne Andersson från Sveriges kommuner och landsting på brister i utredningen och framhävde särskilt personliga åsikter och subjektivt urval som en belastning. För de allra flesta som utgår från sin egen självtillräcklighet kommer inga regeringsutredninguppdrag ifråga. Här har dock gjorts ett undantag.

Bakslag för minister med sunkiga idéer

Amnesty International meddelar att man avser verka mot kriminalisering av aktiviter som bland annat den svenska sexköpslagen förbjuder. Maria Arnholm, folkpartist och jämställdhetsminister, är förvånad och fler med henne. Arnholm har hyllats som minister som efterträdare till Nyamko Sabuni, vilken av Dagens Nyheters ledarredaktion ansågs ha ett tomt bord på sitt ministerrum. Jag har inte sett skiftet av minister som något positivt. Saknade Sabuni arbetsuppgifter så har Arnholm fyllt dessa med dammigt material. Vad jag menar är att den politik Arnholm står för är av det mera sunkiga slaget. Vad som var progressiv politik 1975 är det nödvändigtvis inte idag nästan 40 år senare. Hur familjerna vill beskattas eller sköta sitt inre arbete i form av föräldraförsäkring har jag svårt att se som något som motverkar eller bestraffar jämställdhet eller kvinnor. Eller att "fri abort" med den nivå av jämställdhet vi nått idag i Sverige skulle vara något självklart. Kanske behövs det mer elaka politiker som lyckas få gehör för sina förslag på grund av sin personlighet. Men då vore det också önskvärt med idéer som ligger mera i tiden. Sverige uppfattas av en del som världens modernaste land; mera troligt är emellertid av vi håller på att hamna vid sidan av utvecklingen när det handlar om att angripa samhällsproblem. Åtminstone i beaktande av hur våra grannländer ser på oss. Det går heller inte att komma ifrån av svensk politik skapar rätt mycket problem. Möjligen ligger däri förklaringen till det överdrivna antalet poster för förtroendevalda i landet.

Skulle han inte sluta del 1

Tidigare har jag fäst uppmärksamheten på att Karl-Gösta Bergström från Ryssbält skulle lägga ned sin karriär som journalist. Av beslutet märks emellertid ej mycket. KGB fortsätter att dyka upp i twittersammanhang, som moderator av debatter eller i sin invanda roll som intervjuvare bland annat. Man får förmoda att jobbskatteavdragets kraftiga storlek för 65-plussare i någon mån inverkar på dessa självvalda verksamheter. Frågan bör dock ställas (inte minst till regeringen) om syftet med skattelättnader för de halvpensionerade var att de skulle utgöra en belastning för andra yrkeskunniga. K-G Bergström gör gott i att avveckla sina engagement i offentligheten.

Annas oändliga äventyr

Anna Odell har firat triumfer under senhösten med sin film om en återträff med sin gamla klass. Och det är väl bara att gratulera. Hon fortsätter i denna längs den väg hon började att följa i sitt konstprojekt om maktstrukturer inom vården. Den källa hon öser ur är närmast bottenlös. Överallt i miljöer där två eller fler människor förekommer har det en tendens att uppstå hierarkier. Vanligare är dock att de reproduceras inom vården eller skolan. Kanske som en konsekvens av den asyl-liknande karaktär dessa institutioner har. I en illa fungerande organisation drabbas därför enskilda individer extra hårt. Mobbning inträder. Det är svårt att sia om hur långt Anna Odell kan nå med sin dramatik, kanske kan hon rentav vara en ny Lars Norén i vardande. Det är lite tyst inom den genre Norén använt sig ifråga om mänsklighetens avigsidor, efterföljare av dignitet lyser med sin frånvaro. Låt oss hoppas på mer i den här konstarten i framtiden.

Folkhälsofanatiker i farten

Några läkare inom Norrbottens läns landsting är rejält uppretade över att de tvingas ställa frågor kring allmänt hälsotillstånd till sina patienter. Med all rätt hävdar de att resurser måste tas från de som är sjuka och att hälsoenkäterna endast tjänar friska som vill ha bekräftelse på sitt sunda leverne. Återigen visar folkhälsoideologin - för det är den som ligger bakom - sin problematiska karaktär. Folkhälsa tillämpad på detta vis tjänar varken patienterna eller vårdutförarna, frågan är istället om den är rentav skadlig. Därtill kommer den totalitära inramning som hänger samman med alla personer som ska kartläggas. Att det ska vara så svårt att överlämna till individen ansvaret för sin hälsa och sitt eget välbefinnande är svårt att förstå. Norrbottens läns landsting har två extra överflödiga råd vid sidan av de två ordinarie, varav ett är så kallat folkhälsoråd. Det går med utgångspunkt i detta att spekulera i hur politiken än en gång ställt till det.

Bristande juridisk kompetens i Nordsverige?

Två domstolsutslag vid förvaltningsrätten och tingsrätten i Luleå respektive Umeå har väckt uppmärksamhet de senaste månaderna. I det första fallet, gällande beslutet att datoranvändare ska betala TV-avgift, kommer målet att gå vidare till kammarrätten och är ännu inte avgjort. I det andra har det gått vidare till hovrätten och delvis avgjorts där men för den skull knappast gjort tingsrättens utslag mycket klarare. Såväl tingsrätt som hovrätten för övre Norrland är belägen i Umeå. Rörande fallet med TV-avgifterna så är kammarrätten i Sundsvall nästa instans. Det ska bli intressant att se hur långt detta ärende kommer att drivas och hur juridiken ställer sig till en fråga som inte politiken lyckats lösa, trots att en utredning föreslog att TV-avgiften ska ersättas av en skatt istället för nuvarande system.

Småpartiernas dilemma

I Svenska Dagbladet skrivs uppskattande om centerns senaste förslag till ny företagar- och jobbpolitik, något som partiet inom ramen för Allianssamarbetet knappast lär få gehör för. Moderaterna har hittills inte velat stöta sig med fackföreningsrörelsen och lär inte heller framgent göra det. Centern vill ha bättre villkor för företagande och utveckla verksamheterna i övergången mellan olika jobb. Det är nog många som är inne på samma linje som centern i de här frågorna, men i likhet med de andra partierna med omkring fem procent i väljarstöd så lockar de inte fler sympatisörer för det. KD inom vård- och omsorg, FP inom skolan och den högre utbildningen och V ifråga om vinster i välfärden är exempel på politikområden där respektive partis ideologiska program har en klar folkmajoritet bakom sig. Ändå uteblir stödet i opinionen. Ifråga om centern handlar det kanske också om att partiet har problem med populariteten hos sina företrädare. Att ledaren själv inte har många dagar ute i produktionen och samtidigt vill öka lönediskrimineringen är ingen säljande politik. Likaså att partiet knutit till sig en avregleringsivrare som ekonomisk-politisk talesperson är heller inte något som ligger särskilt rätt i tiden. Utgången av valet i Norge utgör möjligen en fingervisning om hur det kommer att gå i Sverige nästa år.

Socialdemokratins roll icke utredd

En opera har uppförts i trakterna kring Boden med den så kallade Enbomaffären som underlag. Med detta som utgångspunkt tog jag mig an Tomas Breskys bok i ämnet, som i sig bland annat ska ha legat till grund för föreställningen. Inte för att jag varit där som publik, men något verkar ha gått förbi en del teaterbesökare. Nämligen att det inte var "borgarna" som låg bakom det hela. Statsåklagare Ryhninger (Rolf Degerlund i uppsättningen) har fått representera ondskan i pjäsen, en svensk Joe McCarthy, "högerns man" om man så vill. Den mer sannolika tråd som Bresky inte följer upp ordentligt, är att det hela var ett politiskt drama regisserat av det socialdemokratiska partiet från början till slut, i vilket Ryhninger var verktyget. Ganska omgående efter att Fritiof Enbom på en julmåltid lagt fram sina "bekännelser" för sin hyresvärd så hamnade ärendet hos försvarsminister Torsten Nilsson. Först därefter vidtog det polisiära arbetet. Historien som Bresky berättar, alltifrån det storpolitiska spelet bakom, till Enboms förvirrande vittnesmål, påminner inte så lite om en rättsskandal mera i närtid. Enbomaffären liknar i mångt och mycket turerna kring Sture Bergwall. Också i det sistnämnda fallet fanns det intressen bakom som ville sätta Sverige på kartan och visa att vad som händer i övriga världen minsann händer här också; främst handlade det förmodligen om att åstadkomma genombrott för svensk psykologisk forskning. Här finns en grannlaga uppgift att ta sig an för intresserade forskare och journalister i ämnet. Vilken roll hade alltså socialdemokratin för Enbomaffärens tillkomst?

Den ideologilösa svenska partipolitiken

Almedalsveckan har avslutats och lagt svensk politik i sommardvala. Det var väl ganska lite som stack ut bland arrangemangen, kanske mest som en konsekvens av att ett eller högst två partier i Sverige idag för en ideologiskt utformad argumentation.

Jan Guillou fäster uppmärksamheten på denna harighet inom svensk debatt i Aftonbladet genom att agera konsult åt Stefan Löfvén från sin vänsterutgångspunkt. Andra av de gamla stötarna som tycker att vänstern tiger och borde att massor att säga är till exempel Ulf Lundell. Och det är bara att hålla med. Varför är vänstern så tyst trots en tung ideologisk arsenal att vässa sina argument med?

Taktik har ersatt strategi är nog det enkla svaret på frågan. Guillou är också inne på detta och hänvisar till kampen om marginalväljarna, alltså de som avgör valet. Kärnväljarna som tänker efter såväl två eller tre gånger innan de en börjar fundera på om de ska byta parti är inte intressanta i denna verksamhet. Likväl är dessa de som bär upp respektive parti och kanske vad mera modiga partiledare skulle kunna luta sig mot i mera djärva utspel. Men rädslan vägleder för närvarande svensk politik som är blockerad på de flesta former av ideologisk debatt. Fortsätter det längs samma väg fram till valet är en samlingsregering enda alternativet, eller åtminstone en storkoaltion, något jag föreslog redan inför förra valet.

Northland, Saab och Trustor

Lugnet har tillfälligt infunnit sig ifråga om turerna kring Northland Resources förehavanden i den östligaste delen av Sveriges inland. Om någon produktion kommit igång där är fortfarande okänt. Det känns i alla fall som om det bara är en tidsfråga innan nya problem med finansieringen av projektet börjar om på nytt.

Det var en något märklig konstruktion av finansiärer som dök upp senast och räddade det hela från konkurs. Det är inte så lite som situationen börjar påminna hur det gick till i Saab under några år. Den nog förmodligen bästa ekonomibloggaren i landet Mattias Lundbäck har dragit paralleller mellan Northland och Saab, ja till och med Trustor.

Föga troligt är det att det kommer ut något konstruktivt av den senaste rekonstruktionen utöver att det vinns lite tid. Intressant är att LKAB finns med som intressent, kanske mest dock som ett sätt för staten att döva sitt dåliga samvete. Mitt tips är att gruvbrytningen i Pajala senast vid årsskiftet är lagd i malpåse på obestämd tid. För den som vill rota i och skriva om detta ytterligare misslyckade gruväventyr i regionen finns onekligen en djup fond att hämta material ur.

I spillrorna av Rörelseimperiet

Skrev i mitt föregående inlägg att kooperationen har en del att ta ifrån i syfte att balansera upp ett negativt resultat. Nu visar det sig dock att det realiserbara värdet på dessa inte ens uppgår till en miljard. Detta enligt Dagens Industri.

Så de som ska få fart på Coop igen står för minst sagt en akut utmaning av det större slaget. Min gissning är att ledningen kommer att plocka in proffs som ska få skutan på rätt köl som inte lär blygas för att ta betalt för sina tjänster. Den enda säkra utgången av detta är att allt vad som påminner om medlemsägande kommer att avvecklas. Kanske vore det också det bästa då hela idén med solidariskt ägande och livsmedelshandel för länge sedan är död. Ett alternativ till fortsatt medlemsägt skulle kunna vara att de regionala föreningarna fortsätter på egen hand. Utan amatörerna på central nivå.

Maktspel i kooperationen

KF är sedan ett par år illa ute. Trots försäljningar av tillgångar har förlusterna rakat i höjden. Som första åtgärd tar den nya ledningen till att sälja av det som inte har med dagligvaruhandel att göra. På så sätt ska plusresultat uppnås. Konstigt vore väl annars då det rör sig om belopp i miljardklassen.

Konsumenföreningarna, som äger KF och av vilka vissa går riktigt bra samt på något sätt också fortfarande är bärare av kooperationens grundidé, har genom åren ställt upp för KF. Deras sammanlagda fordran på KF ska visst vara uppe i en miljard.

Nu ska enligt KF:s nya ledning konsumenföreningarna knytas hårdare till paraplybolaget. För mig låter detta förfarande lite väl likt det som ordföranden Anders Sundström ägnade sig åt som VD i Folksam då han var med om lägga beslag på Sparbanksstiftelsernas aktier i Swedbank som dessa kommit över genom att delta i en nyemission där Folksam lånat ut pengar till stiftelserna för aktieköpen och sedan tagit ifrån dem ifrån dem när aktiekursen i Swedbank rasat. På så viss slapp Folksam ta risk med egna pengar men syftet var glasklart, nämligen att utnyttja människors godtrogenhet gentemot "Rörelseägda företag".

På samma sätt riskerar alltså nu konsumentföreningarna att användas i ett annat maktspel, med samma person i huvudrollen. Det är dessa som blir brickorna när de i mina ögon rätt så amatörmässiga ledarna i KF-koncernen ska organisera om. Tyvärr blir nog de långsiktiga konsekvenserna av detta ytterligare ett grundskott mot tanken om hur en ideellt utformad organisation ska skötas, som om det inte räckte med alla bolagsskandaler.

 Finns det något värre än sossar som ska leka kapitalister? Knappast.

Svenska revolutionen

För ett par år sedan uppmärksammade jag hur upplopp i Frankrike liknande den typ som utspelat sig i Stockholmsområdet de senaste dagarna kunde kopplas samman med den revolutionära tradition de har där. En frustrerad klass av medborgare som känner sig utanför samhället som ger sig lös på egendom som "den borgerliga staten" skyddar. Med stöd av intellektuellt tankegods av den typen är det realistiskt att tänka sig ett scenario där samhällets funktioner rubbas på allvar.

När människor intervjuvas ute i förorterna är det skrämmande att höra vilket lågt tilltroende de har till samhällets institutioner. Klart är att många av dem kan användas för ganska grumliga politiska syften. Det här tror jag är något regeringen med Fredrik Reinfeldt inte fått fått riktigt klart för sig. Att ligga lågt med den politiska aspekten av problemet och stärka polisen är en kortsiktig lösning.

Jag tror det är en belastning att förgrundsgestalterna i regeringen har sin huvudinriktning på ekonomi och marknadsföring. De som inte har eller får ett jobb har givetvis ingen nytta av jobbskatteavdrag. Och de som av en del rekommenderas studera utan motivation för detta är heller inte hjälpta. Särskilt som många studier på senare år visat att utbildning inte är det självklara vägen till karriär.

De oroligheter som pågått nattetid i flera dagar nu kan blir riktigt besvärande för regeringen Reinfeldt. Batonger är inte lösningen på dem. Brittiska myndigheter varnar för Sverige, och kanske kommer omvärlden att börja fråga sig vad  de duktiga svenskarna misslyckats med när det blivit så stökigt här också.

Oberörd redaktör

I veckan som gick var Mats Ehnbom, ansvarig utgivare på en tidning i Norrbotten, något av en huvudperson i Uppdrag Granskning. Han fick förklara sig varför hans tidning hängde ut musikern Stefan Gunnarsson som främlingsfientlig och intolerant fastän Gunnarsson bara uttryckt sig kritiskt om flyktingmottagandet i Boden.

Uppenbart är att journalisterna denna gång sökte efter en avvikare som gick att stämpla med det allmer södertrasade tillmälet rasist. Ehnbom hävdade i programmet att journalisten ifråga gav en korrekt återgivning av vad Gunnarssom står för, och att det ungefär är som det är.

I lördags gick att läsa Mats Ehnboms krönika i Norrbottens-Kuriren men inte ens en bisats där om hans figurerande i ett riksmedium. Lite märkligt måste man säga eftersom det inte är första gången hans avisa sticker ut på ett sätt som påminner mera om övervintrad stalinism snarare än öppen dialog.

Mats Ehnbom om någon uppfyller Isaiah Berlins kriterium på en igelkott. Vet allt men tar inte in kritik.