Piteå vs Luleå

I år, innan oktober månads utgång, har det gått att åka skidor på Ormberget i Luleå. Anledningen är tillräcklig kyla i kombination med en ny anläggning för tillverkning av snö med hjälp av kanoner.

Piteborna har valt en annan modell och satsat på övertäckt sparad snö i syfte att lägga ut tidigt på säsongen innan natursnön lägger sig. Trots hög snösmältningsprocent över sommaren finns det över så det räcker av varan för att anordna tävlingar där under alla omständigheter om en månad.

I Finland ligger man långt framme ifråga om erfarenheter gjorda på området att använda sparad snö. Detsamma söderut i Sverige rörande konstsnötillverkning. Varför det segats så länge med den här typen av initiativ häruppe är svårt att säga. En intressegrupp, "Ormbergets vänner", var av allt att döma orsaken till att det slutligen började hända saker på skidfronten i Luleå. Nytt spår med elljus anpassad för tävlingar av yppersta världsklass och konstsnöspår står redan klart, och nytt stadion med skjutvall, läktare med mera närmar sig invigning. Förmodligen till kostnader som bara till väldigt liten del motsvaras av vad hockeyn fått av kommunen. För att inte tala om de positiva folkhälsoaspekter projektet kommer att ge.

Det ska bli intressant att se vad som kommer ut av denna "stadskamp", sparad eller tillverkad snö, vad är bäst? Det kan tyckas att folk i nordligaste Sverige får nog av snö ändå, varför den ska tillverkas. Sanningen är väl bara den att det finns ett stort behov och en efterfrågan på att förlänga snösäsongen någon månad, något som är något helt annat än att sommarförvara skidåkningen.

Bråk mellan ledarsidorna

Det finns fortfarande vissa tumregler att hålla sig till i det offentliga samtalet. Åtminstone om ambitionen är att verka i pappersmedia. Som till exempel att ledarsidorna håller sig på sin kant.

Vad jag kan se är denna princip på väg att luckras upp, åtminstone i Norrbotten. Olov Abrahamsson på NSD ondgjorde sig för en tid sedan på Norrbottens-Kurirens inlånade skribent Bo Östman och dennes nattståndna idéer. Och säkert annat i denna tidning som jag missat.

Men i en bloggruta i sin egen tidning käbblas det vidare mellan han som skriver i Norrbottens-Kuriren och Olov Abrahamsson. Vad det kan bero på vet inte jag, för inte är väl krubban tom så det inte finns något att skriva om?

Om pappers-gammelmedia ska överleva krävs det nog lite "höjd" i artiklarna. Inbördes kiv på byanivå gagnar knappast upplysta diskussioner. Då är sannerligen bloggarna ett alternativ.

Låt ekonomerna jobba inom vården

På DN Debatt i söndags ventilerades det unkna förslaget att låta sysselsatta inom fas 3 jobba inom vård och omsorg. Till och från dyker dylika propåer upp, och det känns ibland som om samhällsutvecklingen inte nått så långt när utspel av det här slaget läggs fram.

Samtidigt är jag inte speciellt förvånad. Jag minns från böckerna i nationalekonomi på universitetet att omsorgsyrken var några där flacka utbuds- och efterfrågekurvor låg långt ned i koordinatsystemen. Priset på denna typ av tjänster borde därför bli lågt enligt vetenskapen på området.

Därav att åsikterna att omsorg av människor kan utföras av hustomtar istället för utbildad personal med avtalsenligt framförhandlad lön. Men man kanske också borde fråga sig hur det går dithän att vissa yrkesgruppers arbete ringaktas, i praktiken klassas ned till tjänstehjonets nivå. Har det måhända att göra med att ekonomerna saknar praktik i sin utbildning? I så fall skulle det inte skada med jobb inom just vård- och omsorgssektorn för denna yrkesgrupp.

Som ett brev på posten

Regeringen har varit på besök i landets nordligaste region och deklarat att man avser satsa på att underlätta för transporter i syfte att få ut malm ur länet. En investering i miljardklassen kompletteras med en 200-miljonerssatsning på forskning inom gruvnäringen.

Det är nästan som om tiden vridits tillbaka till tiden före 1970-talet då det i många makthavares ögon rådde likhetstecken mellan Norrbotten och landets råvaruförsörjningspool vad beträffar vattenkraft, skog och malm. Inte förvånande ramlar det nu också in farhågor om att offentliga jobb kommer att försvinna i kölvattnet av flaggade indragningar av tjänster inom bland annat lantmäteri. Som om det fortfarande vore en sanning att statens kaka är säker.

Idag redovisade SSAB som har en halvfabrikatanläggning i Luleå kraftigt försämrade siffror. I morgon lär därför dagspressen basunera ut att jobb ska bort. Men jag tror ingen behöver oroa sig den här gången heller. Sedan järnverket drog igång sin produktion efter kriget har ingen tvingats sluta där på grund av arbetsbrist. Då är regeringens syn på Norrbotten ur ekonomisk synpunkt mera anledning till bekymmer.

Centern som under ledning av Annie Lööf verkar ha övergett landsbygds-, region- och glesbygdsfrågorna för att istället profilera sig som nyliberal sekt verkar inte heller bry sig om utvecklingen. Således finns lite att hoppas på som motvikt till de stockholmsorienterade nya Moderaterna som heller inte driver den aktiva arbetsmarknadspolitiken med något större engagemang.

PR-trick eller idiotisk idé?

Det ska byggas en skidhall i Piteå. Seriositeten i projektet stöds av att tre kapitalstarka entreprenörer på orten ställt sig bakom det med kapital.

De som uppskattar skidåkning borde jubla över planerna men det gör inte jag. För mig är nämligen skidåkning i den nordligaste delen av landet något som utövas utomhus och ingen annanstans. För den som vill börja säsongen innan natursnön kommer finns numera möjligheten i såväl Piteå som Luleå att åka på kortare spårslingor av sparad eller konstgjord snö oftast redan i oktober,

Tillskyndarna av skidtunneln i  Piteå hoppas på turister från Mälardalen. Som om de inte kunde bygga en anläggning där då när de ändå inte får se det norrbottniska landskapet. För att uttrycka det mer konkret: det är tveksamt om det finns en potential i att förlägga skidåkningen inomhus på genuina vinterorter. Utöver detta kan pekas på den ekonomiska aspekten och påminna om exemplet Torsby som har en skidtunnel sedan ett par år som har svårt att bära sig pengamässigt.

På något sätt känns det som för mycket hockeytänk över allt och kanske också bristande känsla över vad nordligt belägna orter har att erbjuda och som kan locka dit turister. Dessbättre tror jag dock att Hilding Holmqvist och de andra är inte så korkade att de vill satsa på det här fullt ut. Frågan är nog snarare om inte hela grejen är någon form av PR-trick från deras sida

Presschef med egen agenda

Valrörelsen har så smått börjat. För några av riksdagspartierna handlar det om ödesval. I första hand gäller det KD men även C och i mindre utsträckning FP är illa ute. Samt V på vänsterkanten.

Taktiken från förra valet då Moderaterna kastade köttben med politiska frågor till småpartierna i Alliansen verkar komma att tillämpas också 2014. På annat sätt går det inte att tolka Johan Ingerös vredgade uttalande om påståendet att KD redan gjort upp med Moderaterna om pensionärsskatten. Vi ska naturligtvis tro att detta är ett sätt för kristdemokraterna att profilera sig.

Frågan som borde ställas är dock varför Göran Hägglund låter sin presschef gå ut och agera partiledare på detta vis? Med tanke på Ingerös debattgrodor i andra sammanhang vid andra tillfällen och dennes något vingliga väg från Folkpartiet till Kristdemokraterna tyder upplägget på ett något klantigt val bland medarbetarna i KD-ledningen. Johan Ingerö kan bli den som skickar Kristdemokraterna ur riksdagen om partiets ledarskap blir för otydligt.

Enpartistat, nja

I takt med att det blivit enklare att publicera sig har det uppstått en uppsjö av skribenter som skriver bra och korrekt svenska. Detta innebär inte att det skrivna kan ges ett motsvarande faktaunderlag alla gånger. Rätt ofta går det att finna rätt ytligt ihopskruvade artiklar som visar på såväl bristande kunskaper som avsaknad av moralisk kompass hos skribenterna.

I SvD skrevs häromveckan ett blogginlägg om "Folkrepubliken Norrbotten" av en som tydligen vikarierar på tidningen eftersom han veterligen är anställd som ledarskribent på Norrbottens-Kuriren dagligdags. Redan tidigt kunde jag notera brister i dennes skribentskap då han hade svårt att skilja sitt bloggande från att författa ledare.

Blogginlägget i SvD gällde den senaste SSU-skandalen i Piteå, som leder till påstående om "rött Norrbotten" och folkrepublik. Nu är det ju så att Piteå (och Luleå också för den delen) mera är att beteckna som klassiska enpartistäder av svenskt snitt. S har regerat där sen allmänna rösträttens införande ungefär. Skäll gärna på sossarna men de har i alla fall en form av interndemokrati.

Ju längre åt nordöst man kommer i Sverige, desto rödare på riktigt blir det, helt enligt Stein Rokkans begreppsliga karta över Europa. Samtidigt som nationalkänslan stiger längre norrut så blir benägenheten för kommunism starkare i östlig riktning.

Så den som dömer ut hela Norrbotten som ett Nordkorea har inga större kunskaper om de politiska ideologiernas sammansättning där. Under flera år har dessutom S-väldena i kommunerna i regionen utmanats av diverse allianser. Drömmar om Per-Albins och Erlanders tid är inte samma sak som stalinism.

Till Annies försvar

Näringsministern har det tungt i dagarna i spåren av avslöjandena av de överdrivna representationskostnaderna på Tillväxtverket och annan vidlyftig hantering av skattemedel. Och idag kom det fram att Regeringens öronmärkta miljoner till kvinnligt företagande via Tillväxtverket inte går att utvärdera: dokumentation saknas.

Till Annie Lööfs försvar ska dock sägas att det var under Maud Olofssons tid som det här projektet drogs igång. Det fråntar henne inte från ansvar, men visar kanske en brist på en alltför "grön" politiker. Det är alltid ett problem för en ny partiledare hur han eller hon ska förhålla sig till den tidigare förda politiken. Det Maud Olofsson lämnade efter sig var ingen lättstyrd skuta.

Annie Lööf har nu chansen att göra upp med kvarlevande tendenser inom centern att driva näringspolitik med hjälp av bidrag. Ska kvinnor eller andra påstått svaga grupper gynnas i sitt företagande ska det ske med hjälp av sänkta arbetsgivaravgifter. Men bäst vore förstås om det offentliga i det längsta håller fingrarna borta från ingripanden i näringsverksamheter.

Förändringar i politbyrån

I Norrländska Socialdemokraten har man börjat spekulera i vem som ska bli nästa kommunalråd. För det är nämligen inte fråga om valet ska vinnas utan vem bland de egna som tar över styret i Luleå. Inte så lite likt som det var på sovjettiden där maktspelet av intresse på högsta nivå pågick i politbyrån.

Det finns dock några faktorer som kan göra att det inte blir intern S-lösning vem som får bli kommunstyrelsens ordförande efter 2014. Dessa är:

1. Ökad återinvandring till inlandet på grund av gruvboomen där och/eller invandring från andra delar av världen till Luleå. På så sätt kan röstläget med ens svänga i motsatt favör för S, låt säga från 50 till 40 procent. Det torde inte vara ett särskilt kontroversiellt konstaterande att invandringen från små kommuner i  inlandet gett en slagsida åt vänstersidan i Luleås kommunfullmäktige. Sammaledes att impulser söderifrån kan ge en injektion av mer frihetliga idéer.

2.) Ett borgerligt alternativ kliver fram, gärna i samarbete med V enligt en "Boden-modell" utan den bångstyrige Börje Lööw. Problemet med detta alternativ är att den borgerliga sidan inte har någon riktig frontman eller frontkvinna samt att en viss uppgivenhet finns inför S-dominansen.

3.) En präktig kommunskandal. Kanske någon med anknytning till ett halvt kommunägt sportbolag eller någon annan företeelse där röran av offentligt och privat/ideellt drivits för långt. På andra håll i landet och regionen har dylikt kraftigt reducerat underlaget för det lokala maktbärande partiet. Frågan är väl om grävande journalister på orten vill, vågar och får ställa frågor som kan utmana existensen av heliga kor.

Lagom till valet fyller hockeysupportern Karl Petersen folkpensionär. Det låter lite för bra att en politisk karriär avslutas med utträdet ur arbetslivet, och det är det. Men alldeles för få reagerar på att makt kan korrumpera, att olika särintressen inom samma parti inte är samma sak som olika politiska partier och ideologier. Det blir så när politik urartat till en fråga om hålla medborgarna på humör med Turkietresor, platt-TV-apparater och besök på lokala stormarknader.

Självklart ska vi ha en saluhall

Frågan har dryftats vad Luleå ska göra med sitt gamla posthus. Förslaget att göra det till en saluhall är alldeles utmärkt. En förlaga till projektet finns i Kalmar som har ett jämngammalt posthus ritat av samma arkitekt som står bakom gamla Luleå posthus. Saluhallen i Kalmar har visat sig vara en mycket lyckad satsning.

Knepigt nog har det muttrats om att underlaget för en saluhall i Luleå är för litet. Den egendomliga tanken att förlägga ett Vetenskapens Hus i byggnaden har också framförts. Som om det inte räckte med det redan välbesökta Teknikens Hus ute på Porsön och som att lilla Luleå skulle ha en chans att marknadsföra sig utöver detta inom ett så brett området som vetenskap.

Närodlat och lokalproducerat är sannolikt modellen för en saluhall i Luleå. Men helst utan inblandning av hushållningssällskap, kommun, länsstyrelse eller miljöfundamentalister. Allt vore klart för att sätta igång. Vad väntar aktörerna på?

Sjukskrivning en klassmarkör

En sociolog från Umeå lägger ut texten i DN om klassdebatten. Om Stefan Svallfors från Överkalix tidigare forskning vet jag inte så mycket mer än att han gjort sig ett namn som försvarare av välfärdsstaten i den form den frusit ned efter andra världskriget. Med andra ord rör det sig om någon som iklätt sig prästens roll i syfte att legitimera en politisk företeelse som av honom själv och några till givits helig status.

Svallfors karaktäriseras givetvis som vänster, men jag har svårt att se det radikala eller progressiva i att motsätta sig utvecklandet av välfärdstjänster på ett sätt som borde höra till en upplyst verksamhet. Också reagerar jag över att denne professor har "inte en sjukdag" sedan han sökte sig till universitetet i Norrland. Det är en sak att vara sjuk och ha ett jobb som inbegriper tungt kroppsarbete, en annan att ha ett jobb där ingen frågar efter en när man är borta. Med vissa "jobb" finns det helt enkelt ingen koppling till att vara sjuk.

Kanske är sjukskrivningar en utomordentlig klassmarkör, fast inte i den negativa mening som en del debattörer vill framhålla. Frågan som måste ställas är varför inte alla sjuka kan jobba.

Tjänsten före kompetensen

Pär Ström har slutat blogga. Den enligt min mening bästa bloggen i det här landet har därmed upphört att dateras upp. Som jag tolkat Pär lägger han ned Genusnytt inte för att han har slut på idéer, utan för att han tror sig ha övervunnit de värsta avarterna av feminism och att vi nu kan gå in i ett annat rike, jämställdismens. Bloggen finns kvar för den som vill läsa och toppas av ett program för jämställdismen i punktform. Man får förmoda att den kommer att läsas av många under lång tid framöver.

Häromdagen kom igen statistik som visar på löneskillnader mellan män och kvinnor. Och i vanlig ordning är skillnaderna nästan försumbara när statistiken viktas branschvis. Jag har för länge sedan slutat att ta in dessa av den anledningen att de inte tar hänsyn till de som befinner sig helt utanför och är hänvisade till olika former av bidrags- och barmhärtighetslösningar. Och där är männen i klar majoritet. Summa summarum: om inkomster över hela fältet räknas in är jag inte så säker på att män "tjänar mer" än kvinnor.

Direktörs- och professorsfeministerna är mer intresserade av ojämställdheten inom näringsliv och akademi, som om det vore ett mål i sig att ansvarsfulla uppdrag blott och bart vore en fråga om att komma i åtnjutande av en speciell tjänst. Men att få en betydelsefull position är inte samma sak som att ha ett jobb bara med mer lön och ansvar. Det märkliga i sammanhanget är att det var först när löner, ersättningar och utdelandet av akademiska titlar började rusa som feministerna började höra av sig med sina krav på halv makt och hel lön. Har detta ett samband med att det från det hållet sällan hörs några knorranden om kvalitetsförfallet på högskolorna och bonusraseriet i näringslivet?

Där är Niklas Jonsson!

I helgen sprang jag Luleå Stadsmara. Jag lyckades inte ta mig under 1.30 men låg endast 8 sekunder över målet. Tävlingen är numera en klassiker med över trettio år på nacken.

En som också deltog, fast på milen, var före detta skidstjärnan Niklas Jonsson. Tidigare här på bloggen har jag frågat mig var han hållit hus under problemen på finansmarknaden. Jonsson har bland jobbat med försäljning av finansiella produkter och spått alldeles galet hur djup och allvarlig krisen var/är.

Nu har alltså livstecknen visat sig från denne bankman. Han springer fort också, ligger på någonstans kring 35 minuter på 10 km, vilket inte är dåligt för en 40-plussare. Men så är han väl också i besittning av en grundkondition som få av oss andra motionslöpare. I senvintras var Niklas Jonsson även med i långloppet på skidor Dundret Challenge.

Idrotten är bra att återvända till när det går knackigt på andra håll. Men vill Niklas Jonsson och Per Elofsson vinna folkets sympati för sina insatser bör de nog söka sig till ett annat gebit än inom den spekulativa föga produktiva finansvärlden. Ett öde i stil med det den penningtörstige Gunde Svan ställt till för sig själv är väl ändå inte att föredra?

Sista västryssen

Den här vändan med västryssar hade jag tänkt avsluta med Maud Olofsson. Anledningen är att hon enligt min mening är den mest lämpliga kandidaten till landshövdinge- eller regionrådsposten över det nya kommande länet bestående av Västerbotten och Norrbotten.

Regionutredaren Mats Sjöstrand är i varje fall inne på att en fusion av Västerbotten och Norrbotten bör ske. Och det finns god anledning att tro att han kommer att få sin vilja igenom i denna en av våra mest segslitna och utdragna politiska frågor. Annat är det med storregionen av Norrland som kräver en samordning som inte finns mellan landstingen. De regionala samverkansorganen med de gamla landskapen som grund gillar inte Sjöstrand.

De sistnämnda tycker däremot jag är en bra idé. De kommer att handha frågor förslagsvis med anknytning till regional utveckling, transport och kultur. Ungefär som de finska landskapsförbunden med andra ord. Om Maud vill ha uppdraget tycker jag det ska gå till henne främst på grund av de goda kontakter hon lär ha in i Regeringskansliet. Annat är inte att förvänta sig av Alliansens moder.

Havererad bostadspolitik

På senare tid har det kommit förslag från regeringen om att komma tillrätta med bostadsbristen genom att göra det lättare att hyra ut i andra hand bland annat. Gårdagens inlägg från två liberala debattörer går i samma stil. Modulboenden ska kunna användas som buffertlösningar vid arbetskraftbrist.

Frågan är väl om debattörerna tänkt igenom närmare på vilket sätt detta främjar integrationen - som nämns i sammanhanget - av nya svenskar. Att bo i modul kan knäcka den starkaste av personer och att sätta flera med många gånger en besvärlig livshistoria bakom sig på samma ställe kan inte vara en bra lösning. Annars är det förmodligen med de forskare som gästar Karolinska institutet och som tas till intäkt för att modellen kommer att fungera.

Generellt kan sägas att kommunerna har en dålig beredskap inför folkomflyttningar. I Kiruna och Pajala är modulboenden en del av svaren på de åtgärder som krävs för att möta den arbetskraftsinvandring som för närvarande pågår till dessa orter. En gissning är att detta är det lämpligaste alternativet då högkonjunkturen inom gruvnäringen kan vända tvärt nedåt med kort varsel. Och i händelse av detta är det inte roligt att stå med tomma nybyggda bostäder i vad kan återgå till att bli avfolkningsorter.

Nybyggandet är annars den stora knäckfrågan för våra politiker att ägna sig åt. Hur göra det billigare så att fler har råd att bo i de nyproducerade bostäderna. På Tankesmedjans Liberalernas hemsida läser jag till exempel lite funderingar kring byggnadsarbetarnas alldeles för höga löner, som om några är starkt bidragande orsaker till de höga boendekostnaderna. I det perspektivet känns ovan nämnda inlägg från chefen själv på smedjan ifråga som ganska motsägelsefullt, ja till och med rätt dåligt ideologiskt förankrat.

Tältprojektet 2.0

Ett gäng teaterintresserade ska sätta upp en föreställning på Hertsön i Luleå. Det låter lite som en uppgraderad version av Tältprojektet som turnerade på 70-talet, och jag tror att faktiskt det var på Hertsön som proggarna stannade till med sin konsert 1977.

Min egen erfarenhet och minnesbild av den progressiva vågen var många duktiga band och musiker men samtidigt en stundtals rätt så jobbig intolerans mot de som avvek från den rätta vägen. Det är också möjligt att proggrörelsen kvävde en svensk hårdrocksvåg i sin linda då det på den tiden var så att all musik måste passa in i en förutbestämd mall.

Idag känns det inte särskilt aktuellt med tältteater. Tankarna går mer till cirkus i sammanhanget, och inte så lite nostalgi för den delen heller. Inom väckelserörelsen har man fortsatt med tältverksamhet genom åren. Betraktat ur det perspektivet kanske denna form av vänsteraktivitet har sitt existensberättigande.

Månadens västryss: Björn Wahlström

Resan med att utse västryssar nalkas sitt slut. Jag har valt att utse gamle industrimannen Björn Wahlström till april månads representant. En del trodde nog att denne var riktig storfräsare inom näringslivet;  för egen del har jag nog mera tyckt han påminna om en gråsosse med starka brukspatronella inslag.

Wahlström har en egen akademi om vars verksamhet jag vet rätt lite. Norrbottensakademien känns lite som en förstorad variant på en dialektförening som inte kommer att överleva när stiftarna av den är borta. Kanske kommer Wahlströms gärning att få ett liknande eftermäle, vad vet jag.

Annars var det som hårdför VD och styrelseordförande i statliga bolag som SSAB, LKAB och Nordea som Wahlström gjorde sitt mest märkbara avtryck. Styrelserna möblerades om under Wahlströms ledning på ett sätt som påminner lite om hur Stalin hanterade politbyrån inledningsvis.

Detroniseringen av Erik Pensérs företagsimperium då Wahlström tvingade finansmannen att sälja detta och på detta kort konstatera att "han är slut" visade sig dock vara felprognos. Ett år senare ungefär var Björn Wahlström slut och Erik Pensér har numera gjort comeback. Ibland kan tvärsäkerhet vara ödeläggande.

Inget Strindbergsår på Norrbottensteatern

I Sverige har man för vana att minnas hur länge det gått sedan diverse bemärkta personer avlidit. Det är väl ingen som tror att det är själva bortgången som jubileras. Helt enkelt är det väl bara så det ska högtidlighållas den som äras bör.

När det nu förlupit hundra år sedan August Strindberg gick ur tiden firas det ordentligt. I radio, TV och tidningar sänds och skrivs om dokumentärer, teateruppsättningar och dramatiseringar om författarens liv. Dock inte på Norrbottens-teatern. Här är det fortfarande mot (Stockholm) som gäller. Och eftersom Strindberg mest bodde i Stockholm (men dock inte alls var något typisk 08 med nutida mått mätt) så får han förstås nobben av landets äldsta regionteater.

Jag har roat mig med att kolla in Västerbottens-teaterns utbud och där förekommer Strindberg i alla fall. Så... varför inte ens göra ett försök? Vad jag kan se har Norrbottens-teatern på något sätt kört fast. Om publiktillströmningen vet jag lite, men den kan inte vara omfattande ens när hockeyn gör uppehåll. Någonting ur Strindbergs repertoar borde ha gått att sätta upp eftersom den var så omfattande. Något av kammarspelen?

Nyttoidioti på Svenskt Näringsliv

Det är många som vill vara med och säga sitt om det högre utbildningen inte minst. I söndags redogjorde P J Anders Linder för en bubbla vars brisering förmodligen närmar sig med stormsteg.

Frågan om nytta kontra utbildning/forskning som egenvärde är hur gammal som helst. Det finns belägg för dess existens åtminstone från Platons dagar. En organisation som gått i bräschen för den förstnämnda ståndpunkten är Svenskt Näringsliv.

I somras upprörde Svenskt Näringsliv många genom att föreslå sämre möjligheter att studera med studiemedel från CSN för de som valt inriktningar med humanistisk profilering. Och igår hävdade en representant från nämnda särintresse apropå kritiskt tänkande och vetenskaplig metod som lärs ut vid universiteten att "det är inte säkert att dessa förmågor i sig är vad som efterfrågas i arbetslivet". Debattartikeln är undertecknad av en "högskolepolitisk expert".

Kompetensen om hur högskolorna bör bedriva sitt arbete finns förmodligen hos lärosätena själva och sköts bäst utan större inblandning från näringsliv och politiker. De flesta är dock överens om att dagens resurstilldelningssystem måste göras om. De som använder nyttan som paroll inom utbildningsväsendet framhåller att detta måste kopplas till hur snabbt studenterna får jobb efter examen.

Problemet med detta angreppssätt är att diskussionen om arbetets innehåll går upp i rök. Du ska ha ett jobb. Punkt. Ingenting om bore-out-problematiken eller andra infallsvinklar på "tomt arbete" som håller på att växa fram bland forskare inom arbetssociologi får plats i denna analys.

Avslutningsvis ägnar jag en tanke åt de som ägnar sig åt jaga de onyttingar som ifrågasätter invanda tankesätt på arbetsplatserna. Vad är det för fel lägga några år av sitt liv på att skaffa sig lite klassisk bildning istället för att bara inhämta kunskaper med kort hållbarhetstid?

Sju år som bloggare

Det är nu sju år sedan jag började blogga. Första inlägget ägnade jag en tanke åt den enligt min mening främste estradpoeten, Bruno K Öijer. En Poetry Slam-föreställning gav uppslaget.

Öijer framförde sina poem i form av en märklig talsång på 80-talet, för att under 90-talet mera övergå till viskningar och slutligen på senare tid som det verkar helt sluta med att estradera sina verk. Numera ser jag Bruno K Öijer som politisk aktivist, en verksamhet han förvisso ägnat sig åt redan tidigt i karriären då han slängde ut ett stipendium på några tusen i tunnelbanan.

Det var nog ett misstag av Öijer att hoppa på den vänsterinriktning som också kallas "skillnadens politik" (fritt översatt från engelskan). Poesi behöver inte vara världsfrånvänd, men att binda upp sig för hårt mot en viss rörelse och använda den som ledstång bryter på sikt ned den kreativa förmågan. Därmed inte sagt att han kan göra en insats.

Något man hör alldeles för lite från i våra dagar är den frihetliga vänstern. På något sätt är det som att formanpassning lägger en hämsko på det politiska samtalet. Och det gäller över hela fältet. Den ideologiska utvecklingen får andra ägna sig åt, akademiker, journalister, fria debattörer med flera. Allt medan yta och mediarelationer upptar allmer av de valda folkföreträdarnas tid på bekostnad av grundläggande kunskaper i politisk filosofi.