Leif Lewin - forskningens Mick Jagger

John Lennon kunder konsten att fabricera slagkraftiga argument och omdömen. Ett av dessa var det om Mick Jagger - mannen med tusen ansikten. Inom svensk forskning skulle detta kunna transponeras till en annan person, statsvetarprofessorn emeritus Leif Lewin.

Denne har inte samma kraftiga stämma men väl en förmåga tolka samtiden förstärkt med en hantering av svenska språket som inte står många efter. Kanske är det enda anledningen till att omvärlden ännu lyssnar till honom. För genom åren har Lewin hunnit gå över idéanalys via public choice på 80-talet till ideologisk urvattningslära på 90-talet.

Idag vill Lewin återupprätta fakultetsstyret. Inte för att jag vet hur han ställt sig till forskningsråden som kölhalas i debattartikeln tidigare, men det verkar så i tiden pricksäkert att ge sig på dessa att det knappast kan handla om en uppfattning någon haft hela tiden.

Problemet med forskningsråden kontra fakultetsstyre är givetvis att den idylliska tillvaro då professorerna hade förmåga att styra över forskningen inte finns längre i Sverige. Studenter, forskare och antal lärosäten har ökat explosionsartart sedan 50-talet. Därtill är enprofessorshierarkierna på många håll en existerade realitet, vilket motiverar en viss politisk styrning.

Lewin får för mig gärna besjunga det bästa ur ett svunnet tillstånd, om så bara för en dag. Men att alls tro att lösningen på frågan om kvaliteten i svensk forskning ligger i att stärka de enskilda universitetens ställning vore tillmäta de befintliga lärosätena alltför stor kompetens.

Vad händer när inte hemvändarna återvänder längre?

I helgen hade jag tänkt mig en kortare resa inåt landet med bland annat fiske och en löpartävling på programmet. För närvarande är tidningarna fulla med annonser om evenemang med anknytning till de som använder semestern till att återse sin uppväxtmiljö.

Landsbygden lever upp med andra ord. Eller är det dödsryckningar? I större delen av den svenska glesbygden framträder ett mönster. En mil utanför större tätorter förtvinar livet. Värst drabbat är inlandskommuner med ensidigt näringsliv. Problemet är känt sedan länge men är nu akut då ungdomarna försvinner därifrån i allt hastigare takt.

När så äldreomsorgen omsätter mest pengar på orten finns snart inte en kommun mer.

Ofrivillig professor

I anslutning till mitt förra inlägg så har jag vissa funderingar kring den förda politiken under den senaste 10-15 årsperioden. Ty det var ju så att industrisamhället av många sågs som något förlegat, något vi håller på lämna bakom oss. Daniel Bells idéer om det post-industriella samhället där relationer mellan människor betyder mer än känslokall produktion av varor slog igenom med full kraft. En del yrkesvägledare avrådde till och med sina elever att välja inriktning mot industriarbete eftersom jobb inom denna sektor var på utgående.

Det visar sig nu att denna analys var att förväxla orsak och verkan. I ett bokavsnitt går professorn i ekonomisk historia Nils-Gustav Lundgren till frontalangrepp mot uppfattningen att den nya ekonomin, även kallad upplevelsesektorn eller kunskapssamhället med mera skulle utgöra framtiden. Lundgren menar att dennas andel av sysselsättning och förädlingsvärde inom det svenska näringslivet väger lätt i förhållande till industriell produktion av varor och tjänster i allmänhet och råvaruhantering i synnerhet. I alla fall vad beträffar Norrbottens utveckling.

Det är inte svårt att hålla med om detta. Svårare är dock att förstå varför ovanstående nu kommit till denna insikt efter att under många år ha propagerat för att det viktigaste är att ha kul, vilket många direkt förknippat med att det första man ska göra när man stiger upp på morgonen är att knäppa på datorn. Lundgren går även till angrepp mot sin egen arbetsplats Luleå Tekniska Universitet vars verksamheter han ser som ersättningsjobb för det uteblivna Stålverk 80. Som ofrivillig professor klagar han sannolikt ändå inte över lönen på drygt en halv miljon om året. Snacka om att kacka i eget bo.

Hela grejen handlar givetvis inte om något annat än politisk korrekthet. Flumprofeterna som satte nöje före arbete kan möjligen göra avbön för sina tidigare åsikter. Lite mera nära i tiden ligger problemet med att avslöja den förre IT-guru som ska lyfta Norrbotten till nya höjder med sitt redan misslyckade koncept. Kommer lokalmedia att lyckas med detta? Knappast eftersom det hotar arbetstillfällen som kommer till skänks utan egna initiativ.

Han är inte värd att gå på semester

Almedalsveckan, detta arrangemang då politiker och journalister ska formera sig inför sommarledigheten, har just avslutats. Jag har tidigare dömt ut detta som ointressant på grund av dess förfall från idealistiskt-folkligt möte till maktjippo där alla måste vara på plats för att inte missa något.

Det här med att gå på semester, och framförallt att vara värd att gå på semester, har jag funderat en del över. Riksdagsledamöterna har ju som bekant tre månaders ledighet. Regeringen får dock ställa in sig på att jobba under semesteruppehållet på någon sorts lågvarv. Det går alltid att diskutera denna ordning. Många, såväl regeringen som riksdagsledamöterna, laddar nog snarare batterierna inför höstsäsongen. Annat är förhållandet med majoriteten av landets presstödsberoende journalister.

En som definitivt inte är värd att gå på semester i år är Norrbottens-Kurirens ansvarige utgivare Mats Ehnbom. Förutom att han är kapten på en skuta som sakta med säkert sjunker mot botten sedan Store Sture Bergman från Lillpite försvunnit till Västerbottens-Kuriren i syfte att få gehör för sina storsinta planer där så är Ehnbom inget att annat än en sluten variant av sin företrädare. Förra hösten när jag i ett inlägg dristade mig att kritisera ett tvivelaktigt forskningsprojekt spelade Kuriren ut mig i tre steg mot den läkarinna som stod bakom detta.

Det började med att insändarnissen på tidningen refuserade ett skrivet inlägg från mig och stoppade det i händerna på en allt annat än kompetent journalist som ringde upp mig och återgav min kritik på förvrängt sätt. Som final på hela affären tog blaskan till det sällsynta greppet att låta läkarinnan köra över mig i rollen som engångsvikarierande journalist i ett "genmäle".

Jag tror nu inte för en sekund att kvinnan det är fråga om hade skrivit detta själv. Ej heller är det nödvändigt att ägna så mycket mer tid åt det här "projektet". Det är en rätt udda historia som går ut på att Luthers tes om "arbete befordrar hälsa och välstånd och förhindrar många tillfällen till synd" omsätts till vetenskap med tillskott av inte så litet lägga livet tillrätta. I Pajala där civilsamhället är starkare än i Luleå där den här kvinnan härjat ignorerades hon. Tyvärr en effekt i en stad där man under långliga tider haft problem med att vara så stora att man inte ser sig själv.

Jag försökte föra en dialog med byråkraten Ehnbom om det här men möttes bara med tystnad. Ej heller fick jag bemöta påhoppet från medicinkvinnan och/eller maken till denna som var rätt obehaglig och nästan gjorde mig illa till mods trots att den viktigaste regeln i den hippokratiska läkareden går ut på att inte skada patienterna.

När jag bodde i de södra delarna av vårt land var jag en gång inblandad i en debatt med en fullfjädrad akademiker, ej heller det en särskilt angenäm upplevelse. Men tidningen ERGO lät mig ändå få besvara ett personligt påhopp från den som tjänstgjorde som doktorandombudsman på universitetet i staden. I översta Norrland tyngt av slutetenhet lät sig icke detta göras för där är tiga guld. Något märkligt kan tyckas med tanke på att riksmedierna i flera fall legat före lokaljournalistiken ifråga om att peka på missförhållanden där.

Intressant ska bli hur denna hanterar den här mannen som väl egentligen borde vara körd vid det här laget men som fått en nystart efter regeringsskiftet. Idag går i alla fall jag på semester i tre veckor. Och det är jag faktiskt värd.

Gäckande storgädda

Det här med fiskehistorier är väl egentligen rätt onödigt att ta upp. Men jag gör ändå ett försök. På midsommardagen gav jag mig ut på vinst och förlust på jakt efter lite gädda i anslutning till där ett vattendrag rinner ut i havet. Och döm av min förvåning då jag på första kastet med favoritdraget pite-reptil får en gädda av det större slaget på kroken.

Särskilt lång blev inte kampen med denna. Eftersom jag försummat att byta lina slet sig den rackaren rätt snabbt med både drag och tafs från den sköra tråden. De senaste dagarna har jag återvänt till samma plats i syfte att bärga denna storgädda men utan resultat.

Det är möjligt att den inte överlevt med draget kvar i munnen eller att någon annan fiskat upp den. I så fall borde reviret ha övertagits av någon annan herre på täppan. Det sistnämnda verkar inte ha skett eftersom jag inte haft ett enda hugg där på mina återfärder till turstället. Den här veckan som är den andra i juli brukar traditionellt för min del vara den sista som ägnas åt gäddfiske. Sedan blir vattnen för igenvuxna och gäddorna lata i solskenet. Men en gång till ska jag i alla fall försöka utmana denna gammelkrokodil.

Löpsäsongen så långt

Vårsäsongen ifråga om min löpning blev lyckad såtillvida att jag satte personligt på både halvmaran och milen. I Stockholm Marathon där jag ovan ses helt fokuserad på uppgiften gick det inte lika bra. Efter att ha startat i tretimmarstempo med en placering omkring 500 efter första 10 km stabiliserade jag mig omkring 600-700 mellan 20-25 km. Sedan gick det mest utför. Tappade placeringar i stort sett ända in i mål och slutade 1088. Det blev en hel del gång mot slutet med vätskekontroller som kändes som befrielser från det jobbiga kutandet.

Några bortförklaringar till det skedda har jag givetvis. Som till exempel kraftig förkylning endast två veckor före loppet. Sedan är det möjligt att jag startade i för hårt tempo. Den viktigaste förklaringen till debaclet var nog ändå vätskebrist. Mot kvällen hade jag en schackningsperiod där jag kände mig rätt borta. Det kändes som om jag kunde dricka hur mycket som helst utan att ge i från mig något. Men så var det ju också 27 grader varmt.

I sommar blir det några kortare lopp. I höst lär det bli några längre lopp med Lidingö som grande finale. Jag har inte beslutat ännu om jag ska springa Berlin Marathon som går samma helg. Ett alternativ vore att avstå från det sistnämnda till Lidingö och springa Åland Marathon i slutet av oktober istället som förvisso ska vara ett riktigt blåsmaraton. På Timbros hemsida finns nu min rapport "Thomas Szasz och psykiatrin". Den kan läsas som ett alternativ till den vidlyftiga användningen av begreppet psykiskt sjuk ifråga om svårförklarliga våldsdåd.

Eko-konsumismen

Enligt statistik råder stor efterfrågan på så kallad ekologisk mat. Så stor faktiskt att producenterna har svårt att hänga med. Denna livsmedelsform har med andra ord blivit en anledning till konsumism som väl miljörörelsen knappast ställer upp på?

För några år sedan var det inne att ondgöra sig över "gen-mat" ända tills någon kom på att det är gener i all mat. Nu var ju måltavlan genmodifierad mat, men det verkade inte många av aktivisterna känna till.

Ifråga om eko-maten råder ett motsatt förhållande. Här får konsumenterna en varudeklaration om att de verkligen gör gott genom att handla ekologiskt. Frågan är bara hur sovjetiskt det blir med tiden om fler och fler ska handla idealistiskt i form av eko- och kravmärkt. Jag har nämligen svårt att se ekomärkningen av varor som särskilt förenlig med personliga preferenser.

Mannen som aldrig blev finansminister

Socialdemokraternas ekonomisk-politiske talesman Thomas Östros lägger idag skulden för riksbankens räntehöjning på regeringen. Skattesänkningar ska ha eldat på inflationen och lagt grunden för reallönesänkningar för första gången på många år.

Måste erkänna att jag inte riktigt förstår resonemanget. Om folk får mer kvar i plånboken borde väl detta kompensera för inflationen. Sedan är väl huvudförklaringen till denna snarare den inhemska avtalsrörelse som Östros eget parti väl knappast hållit tillbaka i kombination med ökade råvarupriser som bestäms på en global marknad.

Hela analysen vittnar mest om desperation hos en som aldrig blev finansminister under en chef som föredrog att hålla sina medarbetare kort. En annan fråga i sammanhanget är om anledningen till att herr Östros aldrig nådde fram till doktorsexamen i nationalekonomi utan stannade vid en lic. helt enkelt kommer till tydligt uttryck här.

Början till slutet för landstingen?

Det ska det bli möjligt för olika vårdgivare att skicka journaler mellan varandra på elektronisk väg. Tidigare har det varit ett krångel exempelvis när en patient flyttat från ett landsting till ett annat och måste skriva under handlingar för att andra läkare ska kunna ta del av journaluppgifterna.

Jag kan tänka mig att det ligger en del revirbeteende bakom den gamla ordningen som landstingen gärna slagit vakt om. Hela konstruktionen med regionala politiska församlingar som huvudmän för vården i landet har ju aldrig varit speciellt lyckad.

Kanske är det nu på gång att de kommunallagar från 1862 som ligger till grund för dagens landsting är på väg att skrotas i och med att denna ärendehantering blir en statlig istället för en regional verksamhet. Det vore i så fall inget att beklaga. Själva idén med regionen som grund för politiken bör vi akta oss för i Sverige.

VM i storsinthet?

Är det någon som minns snacket om kärnvapenfria zoner? I början av 80-talet då kalla kriget var inne i sin sista intensiva fas fanns det så kallade idealister som tävlade om att utropa alltifrån hela världen till den egna tomten till dylika zoner.

Nu vill en storsint företrädare för ett bensinbolag i Piteå göra hans kommun till en moralisk frizon. Precis som om resten av världen snurrade kring denna. Jag har tidigare noterat hur toleransnivån på denna ort är allt annat än hög. När några udda politiker i fullmäktige övergick sverigedemokraterna bemöttes dessa inte med argument utan med gatans parlament i form av trotskijistiska rättvisepartiet.

Och när ett förvisso ett hemskt dåd inträffade i staden, ja då bildades det ett "manligt nätverk" mot kvinnovåld. Grejen var hur stor som helst där uppe men i omnejdens ögon drog man nästan på munnen åt det hela. Baksidan av medaljen med att agera moralisk stormakt är naturligtvis intoleransen. Detta är nog det största problemet på mindre orter.

Förmodligen övervärderad börs

I snart ett år har det gått knackigt för kurserna på Stockholmsbörsen. Emellanåt ägnar jag mig åt kommentarer åt det ekonomiska eller finanspolitiska skeendet trots att min kunskap på området är förvärvad som autodidakt snarare än expert. Frågan är väl ändå om inte börsbedömningar ska liknas vid en konst hellre än en vetenskap, något som bland annat skulle kunna förklaras av att så många amatörer lyckas i sitt värv samtidigt som också en del läkare ägnar sig åt dylik verksamhet i brist på respekt för sin yrkesutövning.

Igår nådde i alla fall Stockholmsbörsen årslägsta. Därmed är den tillbaka på samma nivå som sommaren för 2006. Det var ungefär tidpunkten för när riksbankens räntehöjningar i syfte att kyla av ekonomin började slå igenom. Ändå fortsatte börsen upp i ytterligare ett år.

Jag tar detta till intäkt för att Stockholmsbörsen förmodligen varit övervärderad och nu börjar stabilisera sig på sin mera korrekta nivå. Det finns inte mycket som talar för att den kommer att fara iväg uppåt snabbt. Det går inte att tala om köpläge enligt expertisen. Skenande råvarupriser, för generösa löneavtal och följdverkningarna av debatten kring klimatförändringarna har säkert gjort sitt till, men den huvudsakliga förklaringen till situationen idag står att finna i överdrivna förväntningar. Närmast är väl frågan är om fastighetsmarknaden också kommer att påverkas i samma riktning.

När ska Svenskans ledarredaktion sluta gulla med centern?

Salig Gunnar Hedlund brukade finurligt replikera på frågor om vari hans partis ideologi egentligen bestod med svaret centerideologin. Och sant är väl detta: centern är det kanske mest pragmatiska av riksdagspartierna. En del vill trots det koppla partiprogrammets upplägg till filosofen Rousseau, vilket är ett inte helt oävet projekt.

När moderaterna gjorde sin mitteninbrytning blev högerliberalismen ledig, något som centerpartisterna tog fasta på. Samma rörelse innebar även att utrymme gavs för ett parti med mer utpräglad konservatism på programmet, vilket kristdemokraterna utnyttjade. I likhet med centern sladdar dock kd i opinionen, ett faktum som inte kan förklaras av annat än att dessa partier har en för svag ideologisk profil. Detta tar sig uttryck i en politik där det är svårt att gå från ord till handling.

På Svenskans ledarsida läggs skulden för Alliansens dåliga opinionssiffror på moderaterna. En sanning skribenterna försöker dunka in är att Maud Olofsson försetts med en grimma av sina moderata regeringskollegor. Hur det verkligen är med detta får framtiden utvisa. Händer det inte mer på området regelförenklingar de närmaste två åren är det upp till Olofsson själv att avgöra om hon ska avgå på grund av dåligt manöverutrymme eller ett misslyckande med sitt uppdrag.

I nöden prövas vännerna. Ingen av de centerpartister som gått ut hårt och lanserat sig själva som frihetsvänner eller liberaler röstade mot FRA-lagen. I likhet med många gånger förr smakade makten mer än principen.

Sommar med Roland Johnson

Så här lagom till midsommar har sommarsysselsättningen för Norrbottens-Kurirens debattredaktör Roland Johnson dragit igång. En tävling benämnd "Fiske-DM" drar igång i helgen där vinnarna i fem olika klasser ska koras i slutet av augusti.

Det går inte att förvänta sig att en ansvarig för debatten på en liten lokaltidning ska komma i närheten av den förmåga att tolka av stämningen som finns hos exempelvis Mats Bergstrand på DN. Ändå finns det anledning att fundera över varför säsongen 2007/08 på Kurirens Fria Ord varit den sämsta sedan jag börjat läsa ledar- och debattsidor på allvar år 2000.

Att debattredaktören har en förkärlek för personpolitik framgår av ett yttrande av honom i fredagens tidning där det ofta uthängda landstingsrådet ställs som ansvarig för att vilja avskaffa Norrbotten. Vilket inte är riktigt sant eftersom denne bara vill ha ett större landsting som förmodligen aldrig blir av. Länet Norrbotten vill av förståeliga skäl konservativa Norrbottens-Kuriren har kvar. I frågan bedriver tidningen en allt annat än progressiv politik som förhindrar ett nödvändigt samgående mellan de nuvarande länen Norrbotten och Västerbotten.

Att läsa om Fiske-DM är smått roande sysselsättning. Inte sällan väger fångsten mer än "fångstmännen" hur det nu kan komma sig. Något man ska passa sig för är att rikta kritik mot överhetspersoner i denna blaska, vilket emellertid inte hindrat Johnson från att ta in inlägg riktade mot samma yrkesgrupp ur vilken en tvivelaktig forskare fick köra över mig oemotsagd som vikarierande journalist på Kuriren. Fallet torde vara unikt.

Många är de synpunkter som får komma till tals på debattsidorna, men frågan är hur farliga dessa egentligen när de som skriver oftast gömmer sig bakom signaturer. I dessa fall är det snarare tidningen ifråga som står för åsikten, eller mera precist, debattredaktören.

Fiskeskrönor kan vi stå ut med men inte att förvägra någon rätten att bemöta ett personligt påhopp. Om det därtill samtidigt skall anses som fullt legitimt att tycka till om läkare på en bedömningssajt, tyder i alla fall det mesta på att varje form av ideologisk hållning saknas. Därför håller Norrbottens-Kuriren långsamt på att gräva sin egen grav.

Ett nej kan också vara ett ja

Med irländarnas nej till Lissabonfördraget tar arbetet med att utveckla EU:s beslutsförmåga en paus. Åtminstone enligt de som vill se det hela som en process. Från att ha varit hårt drabbat av svält och massutvandring under 1800-talet, inbördeskrig under början av 1900-talet, har på senare år landet utvecklats till en keltisk tiger.

Det är med andra ord lite Norge över Irland. Kanske kan det förklara nejet. Också irländarna har långt fram i tiden ingått i ett annat imperium, det brittiska. För Norge handlade det om att kvarbli inom Kalmarunionen under dansk överhöghet innan Sverige fick den norska nationen som kompensation för förlusten av Finland.

Att rösta nej och vara emot är nästan alltid en reaktion mot att besluten fattas över huvudet och att delaktigheten i dessa är dålig. Så och här. Vi känner till fenomenet inte minst från Sverige där EU-motståndet är starkast i Jämtland (för övrigt en norsk provins innan 1658). Folkomröstningar blir då ett sätt att visa sin besvikelse, inte en handling för eller mot en speciell politik eller ett fördrag.

Ibland talas det optimistiskt om att EU innebär ett regionernas Europa istället för Europas regioner. Den svenska EU-debatten överförd på irländsk-norska förhållanden skulle kunna tala för att ett nej blir ett ja i framtiden. Med tiden har svenskarna blivit lite mindre skeptiska till EU kanske inte enbart på dess fördelar för jordbruks- och regionalpolitiken.

Bollen ligger hos centern nu

Efter att tre borgerliga riksdagsledamöter, två från folkpartiet och en från moderaterna, deklarerat att de tänker rösta nej till utökad övervakning, ligger bollen i frågan nu hos centern. Detta av två anledningar: 1) Partiet profilerade sig i valet som det mest liberala och fick gensvar därefter. 2) Det krävs ytterligare en röst för att fälla regeringsförslaget, och som det ser ut nu måste denna komma från just centern.

Samtidigt kom idag kritik mot Alliansens näringspolitik som sägs ge färre företag, något som Maud Olofsson måste ta till sig av. I annat fall är hon på väg att långsamt fasa ut sig från politiken. Den 18 juni då beslutet om övervakningssamhället ska fattas kan bli en minnesvärd dag för hennes parti, ja faktiskt i klass med den gången Fälldin godtog Barsebäck 2 trots löfte om att inte dagtinga om kärnkraften.

Igår när statsministern uttalade sig om FRA-lagen fick jag nästan intrycket att det inte var någon särskilt prioriterad fråga. Det här var ju från början ett sosseförslag som sedan blev Alliansregeringens och motades bort från riksdagen. Också då gick miljöpartiet och vänsterpartiet i spetsen för den frihetliga linjen.

Inte bara gubbvälden

En ny tidning i formatet något av en Metro för glesbygden har börjat ges ut där jag bor. Den är en blandning mellan annonsblad och nyhetstidning, med ett tema i ett aktuellt ämne och andra artiklar.

Jag vet inte om det här är framtiden för det fall presstödet helt skulle avvecklas. I senaste veckonumret av Extra hävdas i alla fall att "gubbväldet" hämmar Norrbottens utveckling. Tankar och åsikter av dylikt slag är varken nya eller originella. Däremot missvisande, inte minst på grund av att gum- eller tantväldena grasserar minst lika flitigt inom regionen.

Som första sanningsägare i frågan har redaktionen på gratisbladet plockat in före detta ledarskribenten på NSD, Lotta Gröning. Lite konstigt kan man tycka eftersom Lotta nog aldrig kom högre upp i sin karriär än när hon höll till i det gubbgrabbiga Norrbotten.

Problemen för regionen ifråga är nog varken några välden med ankytning till kön, utan att ungdomarna sticker härifrån, med påföljd av medelåldern stiger. Rätt märkligt faktiskt (ja det tål att upprepas) mitt under dundrande högkonjunktur.

Universitetet tiger som muren

Återigen har det kommit eländesstatistik om Haparanda. Det är lite märkligt att denna kommun gång på gång hamnar i strykklassen i undersökningar över tillståndet där. Sedan "ljuv musik" uppstod mellan kommunalrådet Sven-Erik Bucht och Ingvar Kamprad och den sistnämnde beslutade att förlägga ett av sina varuhus där har denna ort blivit en av de mest intressanta i norra Sverige.

En utredning framtagen vid Luleå Tekniska Universitet tidigare i år av bland andra ekonomihistorikern Nils-Gustav Lundgren försöker förklara varför Haparanda har så höga ohälsotal. Anledningen ska vara att finska invandrare som jobbat i södra Sverige väljer att bosätta sig i Haparanda efter pensioneringen eftersom inkomster intjänade utomlands beskattas hårdare i Finland. Genom att bosätta sig på en gränsort med gynnsammare skatteregler slår dessa "finska sörlänningar" två flugor i en smäll. Lägre skatt och ändå närhet till hemlandet (Torneå är som bekant Haparandas systerstad).

Nu är jag inte så säker på att detta är hela förklaringen till eländestalen för Haparanda. Om dessa skulle bero på speciella "gränseffekter" borde rimligen samma negativa statistik gälla för andra gränskommuner som Övertorneå och Pajala, men där sticker inte ohälsotalen ut på samma sätt. Kanske är det därför universitetet tiger som muren: man har helt enkelt inte presterat en tillräckligt bra rapport som kan fungera som ett korrektiv till den negativa bild som ges av Haparanda av politiker och journalister.

Störst, bäst och vackrast?

En rekordstor meteorit har hittats i Norrbotten. Närmare bestämt i det som kallas Tornedalen. Fyndet är emellertid inte det första i området, något som inte hindrar upphittarna att tala om det största i Sverige och ett av de största i Europa.

Forskningen på området är inne på att meteoritnedslaget härrör från en explosion för närmare 100 000 år sedan. Det sannolika är därför att fler stenar kan hittas utanför svenska delen av Torne älvdal, i Finland, Norge och eventuellt också Ryssland.

En utomjordisk sten skulle kunna en region mer uppmärksammad. I takt med att fler fynd görs är dock det troliga att meteroritfyndet utanför Kitkiöjärvi förbleknar i jämförelse. Den största stenen av alla är sannolikt inte hittad ännu.

En meteoritsvärm tar ingen hänsyn till den gräns mellan Sverige och Finland som är själva förutsättningen för de som kallar sig tornedalingar, vilket är rätt intressant. Om naturens krafter fick bestämma skulle det vara svårare att se sig själv som störst, bäst och vackrast.

Att nå ut med sitt skrivande

Bokläsande var inte någon prioriterad sysselsättning när jag växte upp. Det berodde varken särskilt mycket på mig själv eller omgivningen. Några mer kända författare fanns i alla falla knappast i min närhet om man undantar Torbjörn Säfve.

Numera finns det i alla fall några som ser sig själva mer som idealister som sedan ett antal år driver ett bokförlag i stan, Black Island Books. Förlaget är inriktat så kallad smal utgivning, och finansieringen av denna verkar ske med hjälp av bidrag och tiggeri från främst myndigheter. En snabb genomgång av författarnamnen ger dock vid handen att det knappast handlar om några skribenter det går någon särskild nöd på. Medelåldern bland dem är också hög, något som knappast tillför det litterära klimatet i Luleå nytt blod.

En mycket högbetald professor-rektor ska närmast komma med en historieskildring på förlaget. Och tidigare har en äldre kvinnlig akademiker skrivit en regional historia, som för övrigt utspelar sig på samma ställe där en representant för en lokal företagarklan skruvat i hop en berättelse som av en händelse utspelar sig i anslutning till en redan mycket omskriven restaurang.

Varför nu alls uppmärksamma detta. Jo, i Skellefteå finns ett bokförlag som bygger på principen att författarna ska står för produktionskostnaden medan förlaget står för lansering, kontakter och handledning. Målsättningen med samarbetet mellan författare och förlag är där att författaren ska ha tjänat in produktionskostnaden när halva upplagan är såld. En mera marknadsorienterad eller entreprenöriell syn på författarskap med andra ord.

Om denna skillnad i hur man bäst når ut med sina kulturella strävanden på något sätt ligger bakom att Västerbotten fått fram författare som Martin Lönnebo, Sara Lidman, P-O Enquist och Torgny Lindgren går givetvis inte med säkerhet att svara på. Klart tycks i alla fall stå att i det som kallas Norrbotten idag inte kommer fram några nya förmågor på skrivandets område som väcker särskilt mycket uppmärksamhet utanför staketet. Det är symptomatiskt att den störste från regionen på området, Eyvind Johnson, ägnade större delen av sitt författarskap åt att skriva av sig sin uppväxtmiljö.

Om globala hot förr och nu

Förra året innebar som tidigare sagt genombrottet för debatten om det globala klimathotet. Detta var emellertid inte det första hot som påståtts leda till världens undergång. Ända från Augustinus dagar har diverse predikanter mässat om det nära förestående sammanbrottet om vi inte bättrar oss i tid. Fenomenet i sig är med andra ord inte alls nytt.

Bara från min egen livstid minns jag då ett par undergångsprofetior som varit i svang. Den första, som hade sin storhetsperiod när det kalla kriget gick in i sitt slutskede, tog sikte på det faktum att världsfreden aldrig var hotad. På den tiden var det inte ovanligt att folk planerade för sin överlevnad på samma sätt som många idag resonerar när de vill installera bergvärme. Genom att gräva privata skyddsrum på tomten skulle fullgott skydd undan ett kärnvapenkrig uppnås.

Mot slutet av 1980-talet var det många som talade om freonet som vidgade ozonhålet och hotade att bränna ihjäl mänskligheten. Men som precis som i fallet med tredje världskriget blev det inget allvar av det hela. Många är de idag som inte minns detta. Några kanske minns hysterin kring fågelinfluensan alldeles nyligen, samt även andra diverse hot mot folkhälsan som passerat revy under åren.

Om dessa exempel borde många erinra sig lite bättre innan klimathotet rentav börjar göra det svårt att planera för framtiden överhuvudtaget. Den försommar som långsamt skrider fram i landet ger knappast skäl för antagandet att vi går mot värmedöden, och så sent som i början av april låg snötäcket över riket lika utbrett som det var två månader tidigare. Dessutom: på Valborg gick det att åka skidor på Ormberget där jag brukar träna. Säg när gick det för sig senast?