På 70-talet var det så att varje kommun med självaktning skulle hålla sig med en skidbacke. Så småningom kom det sig också så att varje region skulle hålla sig med ett hockeylag. En minnesvärd marsafton 1984 gick Luleå Hockey upp i högsta divisionen efter att ha krossat Hammarby i tre raka matcher.
Under vintern har det varit uppe till diskussion huruvida det var rätt av kommunen att sälja Coop Arena restaurerad till hockeylaget, dessutom med hyran betald. Alldeles frånsett affärens karaktär av otillbörligt gynnande av kommunens och hela regionens flaggskepp i idrottssammanhang, inställer sig alltmer frågan om det även av rent idrottsliga skäl finns anledning att satsa mer på Luleå Hockey.
Laget har varit illa ute förr, men i år ter sig kvalserien ett högst realistiskt scenario. Går det illa där åker Luleå ur elitserien efter 24 år i sträck i hockeysocieteten. Det har spekulerats en del hur det har gått dithän. Svagt spelarmaterial till följd av otillräckliga värvningar som i sin tur kan vara en konsekvens av föreningens misslyckade samarbete med Obol Investment nämns av många som huvudorsaken. Men intresset för hockey i stan har också minskat.
Luleå är inte längre en arbetarstad på samma sätt som tidigare, med den naturliga påföljden att idrotter som hockey tappar mark till andra intressen. Det hjälper inte att publik bussas från orter som Boden, Kalix och Piteå, ja till och med flygs från Pajala, i syfte att hålla uppe publiksiffrorna. Elitseriehockey är inte lika spännande längre och kanske lite för ofta förekommande. Det makthavarna i kommunen snarare borde fundera över vore därför om folk vill ha hockey längre, inte om hur mycket det ska lappas och lagas i en skadskjuten galjonsfigur.
onsdag, januari 30, 2008
fredag, januari 25, 2008
Varför flyttar han inte också?
Det här med norrbottningar i förskingringen har jag studerat en del. Elaka tungor säger att det finns folk häruppifrån som knappt rör sig utanför arbetsplatsen och hemmet efter att de flyttat lite längre bort. De har med andra ord lite svårt att integreras på de nya bostadsorterna. Mest utbrett ska detta beteende vara hos de med anknytning till en viss religiös gruppering med förankring i inlandet.
Må så vara med det. Till syvende og sidst är vi alla individer och ska bedömas därefter. Gårdagens stora nyhet var att chefen på länsstyrelsens miljöavdelning ska bli chef på Naturhistoriska riksmuséet. Som vanligt när kråkvinkeljournalistiken får tag i nyheter av dylikt slag, framställs det som om det är fråga om ett toppjobb. Sanningen är att Naturhistoriska riksmuséet var det av de stora statliga muséerna som klarade sig sämst när de fick börja jobba kundorienterat och ta inträde. Hela 56% minskade antalet besökare från 2006 eller 400 000 i absoluta tal. Jan-Olov Westerbergs roll är nog därför snarare städgummans.
Han ska också bo kvar i Luleå. Kanske på grund av att han inte lär bli så långvarig på det nya jobbet, vad vet jag om en som byggt upp hela sin karriär på en regional myndighet. Särskilt klimatsmart det emellertid inte, för jag förmodar att Westerberg varken kommer att ha tid eller lust att åka fjorton timmar med tåg enkel resa mellan huvudstaden och residensstaden gissningsvis två gånger per vecka. Mest av allt skorrar detta falskt när det är fråga om en person som haft ansvar över miljöfrågor.
Mina iakttagelser angående norrbottningar som sedda lite över axeln på grund av sin inskränkthet och ovilja att ta till sig av nya intryck är måhända inte korrekt. Jag tycker ändå att om man heltidsjobbar på ett ställe så ska man inte bo 100 mil därifrån. Det är bara självbedrägeri och klimatdumt att göra så.
Må så vara med det. Till syvende og sidst är vi alla individer och ska bedömas därefter. Gårdagens stora nyhet var att chefen på länsstyrelsens miljöavdelning ska bli chef på Naturhistoriska riksmuséet. Som vanligt när kråkvinkeljournalistiken får tag i nyheter av dylikt slag, framställs det som om det är fråga om ett toppjobb. Sanningen är att Naturhistoriska riksmuséet var det av de stora statliga muséerna som klarade sig sämst när de fick börja jobba kundorienterat och ta inträde. Hela 56% minskade antalet besökare från 2006 eller 400 000 i absoluta tal. Jan-Olov Westerbergs roll är nog därför snarare städgummans.
Han ska också bo kvar i Luleå. Kanske på grund av att han inte lär bli så långvarig på det nya jobbet, vad vet jag om en som byggt upp hela sin karriär på en regional myndighet. Särskilt klimatsmart det emellertid inte, för jag förmodar att Westerberg varken kommer att ha tid eller lust att åka fjorton timmar med tåg enkel resa mellan huvudstaden och residensstaden gissningsvis två gånger per vecka. Mest av allt skorrar detta falskt när det är fråga om en person som haft ansvar över miljöfrågor.
Mina iakttagelser angående norrbottningar som sedda lite över axeln på grund av sin inskränkthet och ovilja att ta till sig av nya intryck är måhända inte korrekt. Jag tycker ändå att om man heltidsjobbar på ett ställe så ska man inte bo 100 mil därifrån. Det är bara självbedrägeri och klimatdumt att göra så.
torsdag, januari 24, 2008
Oron på börssidorna
Det har väl inte undgått någon att det händer rätt mycket på världens börsmarknader just nu. Sedan årsskiftet har Stockholmsbörsen gått ned omkring 15 procent. Det är den amerikanska finansmarknaden som haft problem ett tag. Dessutom har det börjat komma negativa signaler om ekonomiska utvecklingen i stort i USA.
För bara några veckor sedan var det inte många som trodde annat än att den svenska ekonomin även under 2008 och 2009 skulle fortsätta att gå lika bra som den gått några år. Nu är dock börssidorna fulla av helt andra prognoser. Likt kajor som följer den som skriker högst trumpetas den ena sensationella analysen eller kommentaren efter den andra ut. Det är svårt att hitta något vettigt att lita på.
Något som bekymrar mig mer än själva börsoron är oron på börssidorna. Om det ska se ut så här när det verkligen krävs sakliga och pålitliga prognoser, vad behöver vi då börskommentatorerna till? Visst är det så i en globaliserad tid att skeendet måste följas upp hela tiden, men nog borde det väl också finnas utrymme för lite mer analyser av långsiktigt slag. Efter att det börjat lugna ner sig igen fordras en ordentlig gallring bland ekonomijournalisterna.
För bara några veckor sedan var det inte många som trodde annat än att den svenska ekonomin även under 2008 och 2009 skulle fortsätta att gå lika bra som den gått några år. Nu är dock börssidorna fulla av helt andra prognoser. Likt kajor som följer den som skriker högst trumpetas den ena sensationella analysen eller kommentaren efter den andra ut. Det är svårt att hitta något vettigt att lita på.
Något som bekymrar mig mer än själva börsoron är oron på börssidorna. Om det ska se ut så här när det verkligen krävs sakliga och pålitliga prognoser, vad behöver vi då börskommentatorerna till? Visst är det så i en globaliserad tid att skeendet måste följas upp hela tiden, men nog borde det väl också finnas utrymme för lite mer analyser av långsiktigt slag. Efter att det börjat lugna ner sig igen fordras en ordentlig gallring bland ekonomijournalisterna.
onsdag, januari 23, 2008
Lägg ned KGB
Länge var det ett problem på TV att förmågor som gjort sig bemärkta på 50-talet fick stanna kvar för länge. Det klassiska exemplet på detta är Lennart Hyland som återkom i en lördagsshow på 80-talet. Tiden hade då för länge sedan sprungit ifrån honom. Han var heller inte lätt att tas med som person. Programformen som gick ut på att "hela svenska folket" skulle sitta bänkade framför apparaterna kom dock att överleva ännu en tid.
I höst har en av de TV-profiler som kom fram på 80-talet haft ett eget program, benämnt KGB. Karl-Gösta Bergström från Ryssbält står bakom detta i kraft av en långvarig karriär som politisk reporter. Felet med programmet är väl egentligen inte att det är dåligt, men det lider av samma problem som sammanhängde med Hylands återkomst: nytänk saknas och yngre förmågor hålls borta.
Ändå finns det också ungdomar som kan räknas in bland fossilerna på TV. Ett program betitlat "Carin" leds av en göteborgsbrutta som vid det här laget kan räknas till veteranerna på statstelevisionen. Anledningen är att hon redan som tonåring började förestå ungdomsprogram. "Carin" är mera lättunderhållning, ofarlig journalistik, helt i motsats till KGB. I slutet av det spelas beröm till programmet upp, kritik omdefinieras på sin höjd till synpunkter för privat bruk. Dags för denna TV-broiler att söka nytt jobb.
Det tredje programmet som börjar ha tjänat ut är Plus från Umeå. Tidigare firade det 20-årsjubileum, alltså också en 80-talare. Konsumentupplysning sköts numera lika bra på annat håll. Sverker är inte längre först med sina avslöjanden. Kvar blir tunnan som slamrar, något som inte i sig saknar underhållningsvärde. Dessutom lär programmet ha gett upphov till ett nytt ord, sverka, dvs. klaga i efterhand på inköpt vara. Så skulle det inte ha blivit om avtalsrätten varit mer utvecklad i Sverige.
I höst har en av de TV-profiler som kom fram på 80-talet haft ett eget program, benämnt KGB. Karl-Gösta Bergström från Ryssbält står bakom detta i kraft av en långvarig karriär som politisk reporter. Felet med programmet är väl egentligen inte att det är dåligt, men det lider av samma problem som sammanhängde med Hylands återkomst: nytänk saknas och yngre förmågor hålls borta.
Ändå finns det också ungdomar som kan räknas in bland fossilerna på TV. Ett program betitlat "Carin" leds av en göteborgsbrutta som vid det här laget kan räknas till veteranerna på statstelevisionen. Anledningen är att hon redan som tonåring började förestå ungdomsprogram. "Carin" är mera lättunderhållning, ofarlig journalistik, helt i motsats till KGB. I slutet av det spelas beröm till programmet upp, kritik omdefinieras på sin höjd till synpunkter för privat bruk. Dags för denna TV-broiler att söka nytt jobb.
Det tredje programmet som börjar ha tjänat ut är Plus från Umeå. Tidigare firade det 20-årsjubileum, alltså också en 80-talare. Konsumentupplysning sköts numera lika bra på annat håll. Sverker är inte längre först med sina avslöjanden. Kvar blir tunnan som slamrar, något som inte i sig saknar underhållningsvärde. Dessutom lär programmet ha gett upphov till ett nytt ord, sverka, dvs. klaga i efterhand på inköpt vara. Så skulle det inte ha blivit om avtalsrätten varit mer utvecklad i Sverige.
lördag, januari 19, 2008
Projektpartiet
Det gick ju bra för centern i valet. Partiet blev landets tredje största, bland annat med konsekvensen att ledaren besatte vice statsministerposten i regeringen. Dessvärre, eller uppenbarligen skulle det hellre uttryckas, lyckades inte centern följa upp valvinden. Det har gått rätt tungt för dem i regeringsställning trots att departementen i deras hjärtefrågor tillföll dem vid regeringsbildningen.
Maud Olofsson har fått lite uträttat på näringsdepartementet. Kritik har riktats mot politiken från företagarhåll och från oppositionen för att hon blickar bakåt. Andreas Carlgren på miljö har fått gjort mera men verkar vara inställd på att miljöpolitik innefattar ett icke ringa mått av självplågeri. Eskil Erlandsson på jordbruks är en doldis, en förvaltare som de flesta varken sagt bu eller bä åt.
Jag tror centerns problem i grunden består i att partiet har och alltid haft en svag ideologisk förankring. I valet framträdde det som det liberalaste av alla, men när det kom till praktisk handling verkade kompassnålen snurra flera varv. Längre än nästa projekt tänker inte centerpartisterna framåt. Därefter måste det komma något nytt. Som jag ser det är det lättare att se vad centern inte står för än vad de står för.
Maud Olofsson har fått lite uträttat på näringsdepartementet. Kritik har riktats mot politiken från företagarhåll och från oppositionen för att hon blickar bakåt. Andreas Carlgren på miljö har fått gjort mera men verkar vara inställd på att miljöpolitik innefattar ett icke ringa mått av självplågeri. Eskil Erlandsson på jordbruks är en doldis, en förvaltare som de flesta varken sagt bu eller bä åt.
Jag tror centerns problem i grunden består i att partiet har och alltid haft en svag ideologisk förankring. I valet framträdde det som det liberalaste av alla, men när det kom till praktisk handling verkade kompassnålen snurra flera varv. Längre än nästa projekt tänker inte centerpartisterna framåt. Därefter måste det komma något nytt. Som jag ser det är det lättare att se vad centern inte står för än vad de står för.
torsdag, januari 17, 2008
Sura sidan
I Norrbotten är vi ännu så längre begåvade med två ideologiskt disparata tidningar. Den ena av dem, Norrländska Socialdemokraten, har en ledarsida som jag tänkte ägna några rader.
Det är nämligen så att denna, förutom att sakna nästan varje tillstymmelse självständig analys, sedan regeringsskiftet intaget en position som närmast är att likna vid gamle politbyråmedlemmen Gromykos ständiga njet till allt icke-sovjetiskt. Ingenting regeringen gör är bra, och då menar jag ingenting. Visst ska det finnas en opposition, men även jag med min borgerliga sympatier kan tycka att en del av det sossarna har att komma med är OK.
Finansministern kölhalades på ledarsidan för några dagar sedan. Han anklagades för att inte agera som den ekonom han är utbildad till. Bara någon dag därefter refererades ett påbudsliknande inlägg från ex-minister Nuder som hade sitt regeringsjobb inte på grund av sin kompetens, utan som ett lydigt redskap till sin chef.
NSD:s politiske redaktör avhördes nyligen i riksradion med anledning av partiledardebatten i riksdagen. Som en inkvoterad förmåga med enda syfte att jämna ut regional obalans och ideologiskt övertag från liberala kommentatorer påminde han mest om Gustav Hedenvind-Erikssons roddare som vidgade sitt synfält genom att blicka bakåt. Lösningarna på dagsproblematiken fanns i det förgångna, inte i framtiden.
På tal om jämtar. En Peter Swedenmark skriver regelbundet på ledarsidan. Enligt vissa är hans krönikor mycket lästa. För egen del tycker jag det mesta han har att komma med kan sammanfattas i ordet mot. Det är tveksamt om hans ens skulle få tala till punkt i ring P1.
Det är nämligen så att denna, förutom att sakna nästan varje tillstymmelse självständig analys, sedan regeringsskiftet intaget en position som närmast är att likna vid gamle politbyråmedlemmen Gromykos ständiga njet till allt icke-sovjetiskt. Ingenting regeringen gör är bra, och då menar jag ingenting. Visst ska det finnas en opposition, men även jag med min borgerliga sympatier kan tycka att en del av det sossarna har att komma med är OK.
Finansministern kölhalades på ledarsidan för några dagar sedan. Han anklagades för att inte agera som den ekonom han är utbildad till. Bara någon dag därefter refererades ett påbudsliknande inlägg från ex-minister Nuder som hade sitt regeringsjobb inte på grund av sin kompetens, utan som ett lydigt redskap till sin chef.
NSD:s politiske redaktör avhördes nyligen i riksradion med anledning av partiledardebatten i riksdagen. Som en inkvoterad förmåga med enda syfte att jämna ut regional obalans och ideologiskt övertag från liberala kommentatorer påminde han mest om Gustav Hedenvind-Erikssons roddare som vidgade sitt synfält genom att blicka bakåt. Lösningarna på dagsproblematiken fanns i det förgångna, inte i framtiden.
På tal om jämtar. En Peter Swedenmark skriver regelbundet på ledarsidan. Enligt vissa är hans krönikor mycket lästa. För egen del tycker jag det mesta han har att komma med kan sammanfattas i ordet mot. Det är tveksamt om hans ens skulle få tala till punkt i ring P1.
tisdag, januari 15, 2008
Demokraternas nomineringar i kristallkulan
I regeringsorganet, jag menar Svenska Dagbladet, skriver exilfilosofen Martinsson om demokratiska partiets primärval i USA. Han är bosatt i Austin står det (håller inte en annan så kallad filosof samt vindflöjel nämligen Lars Gustafsson till där?). Martinsson har frukostat ihop med en av "världens smartaste kampanjstrateger". Inte illa. Ändå är det mer intressant att läsa vad han skriver om parallellen mellan svenska s-partiet och amerikanska demokraterna.
Dock begriper jag mig inte på svanhoppet från primärvalen till den sittande svenska regeringens eventuella omval. En filosof borde kunna dra ut resonemanget från kampen mellan Obama och Clinton till vad som förestår om Sahlin förlorar 2010. Jag befarar då att vi får uppleva svenska primärval inom s-partiet mellan denna och en motkandidat som det möjligen går att ana konturerna av men ännu inte vet så mycket om.
Dock begriper jag mig inte på svanhoppet från primärvalen till den sittande svenska regeringens eventuella omval. En filosof borde kunna dra ut resonemanget från kampen mellan Obama och Clinton till vad som förestår om Sahlin förlorar 2010. Jag befarar då att vi får uppleva svenska primärval inom s-partiet mellan denna och en motkandidat som det möjligen går att ana konturerna av men ännu inte vet så mycket om.
söndag, januari 13, 2008
Att vara kund i vården
Idag funderar jag över varför det fortfarande i vår upplysta tid finns en grupp i vårt samhälle vars kompetenser eller eventuella lämpligheter i yrket är så svåra att ha synpunkter på. Jag tänker naturligtvis på läkarna. Sedan teologin ersattes av vetenskapen blev det nämligen dessa som efterträdde prästerna som Försynens företrädare. Att kritisera vården, särskilt om det inte görs på rätt sätt, renderar i regel i bestraffningar av något slag har många fått erfara.
Därför är det intressant att läsa om en sida på nätet där det går att betygsätta läkare. Hur pass seriös denna är har jag ännu svårt att bedöma. Desto intressantare är att läsa vad ordföranden i en läkarförening tycker om det hela. Denne har inget positivt att säga om att vården måste arbeta kundorienterat. Argumentet är att läkare kan bli mobbade och att missnöjda inte hör av sig till vården (där dessa förmodligen själva skulle bli eller blir mobbade av vården).
Det finns många exempel på läkare som överhuvudtaget inte borde få utöva sitt yrke. Så är det ju också i alla andra professioner. Det handlar ju om människor av kött och blod, ingen är fullkomlig och kapabel att göra misstag. För att folk ska kunna välja läkare måste de också ha tillgång till beslutsunderlag. Därför är det inget fel i att det går att betygsätta tjänster av vilket slag det än vara månde.
När det gäller läkaryrket finns det för övrigt en mycket intressant och bra bok, Tecknen - läkaren och konsten att läsa kroppar, av idéhistorikern Karin Johannisson. Av denna framgår att den vita rocken är en relativt sen uppfinning. Först under första världskriget kom detta läkarens maktattribut nummer 1 i bruk. Och det var först under senare halvan av 1800-talet som det individuella mötet mellan läkare och patient successivt började praktiseras. Före det hade undersökning och behandling snarare karaktären av offentlig föreställning.
Den uppenbarligen ganska känslige läkarordföranden Svartholm slår ett stort hål i luften när han summerar sina åsikter om yttrandefriheten i lokaltidningen i påståendet att det följaktligen blir möjligt att "förtala" läkare. Tydligare kunde det inte sägas. Doktorns ord ska vara lag.
Därför är det intressant att läsa om en sida på nätet där det går att betygsätta läkare. Hur pass seriös denna är har jag ännu svårt att bedöma. Desto intressantare är att läsa vad ordföranden i en läkarförening tycker om det hela. Denne har inget positivt att säga om att vården måste arbeta kundorienterat. Argumentet är att läkare kan bli mobbade och att missnöjda inte hör av sig till vården (där dessa förmodligen själva skulle bli eller blir mobbade av vården).
Det finns många exempel på läkare som överhuvudtaget inte borde få utöva sitt yrke. Så är det ju också i alla andra professioner. Det handlar ju om människor av kött och blod, ingen är fullkomlig och kapabel att göra misstag. För att folk ska kunna välja läkare måste de också ha tillgång till beslutsunderlag. Därför är det inget fel i att det går att betygsätta tjänster av vilket slag det än vara månde.
När det gäller läkaryrket finns det för övrigt en mycket intressant och bra bok, Tecknen - läkaren och konsten att läsa kroppar, av idéhistorikern Karin Johannisson. Av denna framgår att den vita rocken är en relativt sen uppfinning. Först under första världskriget kom detta läkarens maktattribut nummer 1 i bruk. Och det var först under senare halvan av 1800-talet som det individuella mötet mellan läkare och patient successivt började praktiseras. Före det hade undersökning och behandling snarare karaktären av offentlig föreställning.
Den uppenbarligen ganska känslige läkarordföranden Svartholm slår ett stort hål i luften när han summerar sina åsikter om yttrandefriheten i lokaltidningen i påståendet att det följaktligen blir möjligt att "förtala" läkare. Tydligare kunde det inte sägas. Doktorns ord ska vara lag.
fredag, januari 11, 2008
En räv i bloggarhönsgården
I min fackföreningstidning har under de senaste åren fokus svängt från att lyfta fram lyckade exempel på medlemmar till att ägna utrymme åt att den kategori av förbundets undersåtar som har svårt att få jobb efter examen. Bland samhällsvetarna är för närvarande 22 procent utan jobb enligt Juseks arbetsmarknadsundersökning. En grupp bland dessa som särskilt sticker ut är statsvetarna.
Det går att ha skilda åsikter om varför det är så. Ändå skulle jag vilja lansera en huvudförklaring till detta förhållande: svensk statsvetenskap vari inbegripes såväl forskning som utbildning har skaffat sig ett dåligt renommé genom att dess företrädare som under ett flertal år nu ägnat sig åt mediala framträdanden av diverse slag som inte kan anses som seriösa.
Jag ska inte göra något försök att utse störste pajasen inom facket. Det är en alldeles för grannlaga uppgift. Men klart står att yrket statsvetare inte har någon vidare status. Och ansvaret för detta ligger i första hand hos institutionerna.
Det har nu dykt upp en professionell statsvetare, varmed avses en med doktorsexamen, i bloggosfären. Han är förvisso inte den första. Gå gärna in på hans ankarplats och studera med fördel språket som rör sig någonstans mellan det frökenaktiga och en recension i Svenska Dagbladet under sent 90-tal. Narcissismen är naturligtvis normen. Vi ska veta vem som skriver, inte vad som skrivs. Budskapet går kanske inte in direkt men då det gör det är vi lurade. Killen har sålt in sig. Det hela liknar ändå mest ett projekt av en som inte kommit ut ur studentrollen ännu. Jag kan inte annat än beklaga det som sker.
Nu tjänar det väl inget till att nedlåta sig till att vara för elak även om det måste vara möjligt även för en liberal bloggare att ge sig på en räv i hönsgården. Samhällsvetenskapliga institutioner på universiteten tenderar att vara härdar för diverse svårplacerade element. Inte sällan blir de professorer som är bäst på att vara sämst, och jag känner till några fall som misslyckats med sina ingenjörsstudier och satsat på statsvetenskapen i stället. Det är väl knappast det som kallas för kompetensförsörjning.
Det går att ha skilda åsikter om varför det är så. Ändå skulle jag vilja lansera en huvudförklaring till detta förhållande: svensk statsvetenskap vari inbegripes såväl forskning som utbildning har skaffat sig ett dåligt renommé genom att dess företrädare som under ett flertal år nu ägnat sig åt mediala framträdanden av diverse slag som inte kan anses som seriösa.
Jag ska inte göra något försök att utse störste pajasen inom facket. Det är en alldeles för grannlaga uppgift. Men klart står att yrket statsvetare inte har någon vidare status. Och ansvaret för detta ligger i första hand hos institutionerna.
Det har nu dykt upp en professionell statsvetare, varmed avses en med doktorsexamen, i bloggosfären. Han är förvisso inte den första. Gå gärna in på hans ankarplats och studera med fördel språket som rör sig någonstans mellan det frökenaktiga och en recension i Svenska Dagbladet under sent 90-tal. Narcissismen är naturligtvis normen. Vi ska veta vem som skriver, inte vad som skrivs. Budskapet går kanske inte in direkt men då det gör det är vi lurade. Killen har sålt in sig. Det hela liknar ändå mest ett projekt av en som inte kommit ut ur studentrollen ännu. Jag kan inte annat än beklaga det som sker.
Nu tjänar det väl inget till att nedlåta sig till att vara för elak även om det måste vara möjligt även för en liberal bloggare att ge sig på en räv i hönsgården. Samhällsvetenskapliga institutioner på universiteten tenderar att vara härdar för diverse svårplacerade element. Inte sällan blir de professorer som är bäst på att vara sämst, och jag känner till några fall som misslyckats med sina ingenjörsstudier och satsat på statsvetenskapen i stället. Det är väl knappast det som kallas för kompetensförsörjning.
onsdag, januari 09, 2008
Klavertrampet i Kalla-euforin
Det är inte ofta som små orter i inlandet hamnar på världskartan. Mest känt är kanske Tärnaby, som fostrade en utförsåkningskung utan dess like. Nu har i alla fall en ny stjärna uppmärksammat existensen av ett samhälle som mer eller mindre börjat bli bortglömt.
Tärendö i Norrbotten var egen kommun fram till 1971 då den tillsammans med några andra socknar lades ihop till Pajala kommun. Många är de som vill förknippas med Charlotte Kalla med tanke på hennes bedrift i Tour de Ski. En av dessa är Pajalas kommunalråd Bengt Niska. Han vill hedra Charlotte med en tomt. Det är bara det att en sådan handling strider mot kommunallagen.
Bruket med att staten delar ut belöningar till framstående idrottare har varit vanligt i Finland. Jag tror det tillämpades i Sovjetunionen och i de baltiska staterna än idag. Men i allt annat i elitistiska Sverige gör vi inte så. Därför är idén god. Niska gjorde dock bort sig när han som motivering till sitt beslut hävdade att det är tillåtet så länge ingen anmäler det. Ett förtäckt hot?
Det är ingen tvekan om att Charlotte Kalla har en enorm utvecklingspotetial. Mycket har emellertid skett på väldigt kort tid. Och en del frågor återstår ännu. Vi befinner oss ännu på försäsongen. Otaliga är de skidåkare som varit lysande under denna del av året, men så småningom kommit efter när allvaret börjat. Angående Tour de Ski är jag dessutom osäker på dess egentliga status. Därmed inget negativt om prestationen i sig.
Svenska skidförbundet gör helt rätt nu som intensifierar omhändertagandet om sin största talang sedan Per Elofsson kom fram. Det finns nämligen en uppenbar risk att Charlotte Kalla röner samma öde som denne om kraven blir för stora. När det gäller mediauppmärksamheten är det värt att påminna om att samma krafter som burit upp någon till stora höjder kan vara lika snabba att totalsänka ifrågavarande när det börjar gå tungt.
Tärendö i Norrbotten var egen kommun fram till 1971 då den tillsammans med några andra socknar lades ihop till Pajala kommun. Många är de som vill förknippas med Charlotte Kalla med tanke på hennes bedrift i Tour de Ski. En av dessa är Pajalas kommunalråd Bengt Niska. Han vill hedra Charlotte med en tomt. Det är bara det att en sådan handling strider mot kommunallagen.
Bruket med att staten delar ut belöningar till framstående idrottare har varit vanligt i Finland. Jag tror det tillämpades i Sovjetunionen och i de baltiska staterna än idag. Men i allt annat i elitistiska Sverige gör vi inte så. Därför är idén god. Niska gjorde dock bort sig när han som motivering till sitt beslut hävdade att det är tillåtet så länge ingen anmäler det. Ett förtäckt hot?
Det är ingen tvekan om att Charlotte Kalla har en enorm utvecklingspotetial. Mycket har emellertid skett på väldigt kort tid. Och en del frågor återstår ännu. Vi befinner oss ännu på försäsongen. Otaliga är de skidåkare som varit lysande under denna del av året, men så småningom kommit efter när allvaret börjat. Angående Tour de Ski är jag dessutom osäker på dess egentliga status. Därmed inget negativt om prestationen i sig.
Svenska skidförbundet gör helt rätt nu som intensifierar omhändertagandet om sin största talang sedan Per Elofsson kom fram. Det finns nämligen en uppenbar risk att Charlotte Kalla röner samma öde som denne om kraven blir för stora. När det gäller mediauppmärksamheten är det värt att påminna om att samma krafter som burit upp någon till stora höjder kan vara lika snabba att totalsänka ifrågavarande när det börjar gå tungt.
tisdag, januari 08, 2008
Dags att byta jobb PJ?
Svenskans politiske chefredaktör summerar sina första fyra år i denna position. Inte särskilt förvånande uppehåller han sig vid det förgångna. För det var ju någon som menade att PJ Anders Linder starkt bidrog till Alliansens valseger. Nu är det mesta mycket bättre fastslår Linder. Det är däremot inte hans tidnings ledarsida längre.
Efter maktskiftet har Svenskans ledarskribenter successivt tappat i styrka som opinionsbildande kraft i svensk politik. En del (läs Ulf Adelsohn) håller nog inte med om detta. Vi ser det i form av sviktande stöd för regeringen, den som för att tala det riktigt Carlbildtigt, är bra eller bäst för Sverige. Bättre kommunikation har efterlysts av regeringsföreträdarna. Men frågan är om inte vad som saknas är en berättelse till folket om att de är bäst på att styra landet.
När jag läst igenom en artikel av PJ Anders Linder känner jag mig ganska tom efteråt. Det som kommuniceras går visserligen ut från texterna, men någon djupare idé bakom det han skriver tycker jag mig inte förmärka. Till råga på allt verkar den förmåga på ledarredaktionen som främst fått jobbet för sitt motstånd mot radikalfeminismen ha förirrat sig i gammaldags konservatism genom att börja försvara åtminstone en läkare som agerat olämpligt.
Om inte stödet för Alliansen förbättras snart bör dess främste supporter byta jobb. Eller åtminstone bestämma sig för om han är bloggare eller ledarskribent.
Efter maktskiftet har Svenskans ledarskribenter successivt tappat i styrka som opinionsbildande kraft i svensk politik. En del (läs Ulf Adelsohn) håller nog inte med om detta. Vi ser det i form av sviktande stöd för regeringen, den som för att tala det riktigt Carlbildtigt, är bra eller bäst för Sverige. Bättre kommunikation har efterlysts av regeringsföreträdarna. Men frågan är om inte vad som saknas är en berättelse till folket om att de är bäst på att styra landet.
När jag läst igenom en artikel av PJ Anders Linder känner jag mig ganska tom efteråt. Det som kommuniceras går visserligen ut från texterna, men någon djupare idé bakom det han skriver tycker jag mig inte förmärka. Till råga på allt verkar den förmåga på ledarredaktionen som främst fått jobbet för sitt motstånd mot radikalfeminismen ha förirrat sig i gammaldags konservatism genom att börja försvara åtminstone en läkare som agerat olämpligt.
Om inte stödet för Alliansen förbättras snart bör dess främste supporter byta jobb. Eller åtminstone bestämma sig för om han är bloggare eller ledarskribent.
söndag, januari 06, 2008
Det nya bruket
En forskare vid Luleå Tekniska Universitet går till attack mot vad han kallar toppstyrning av verksamheten på hans arbetsplats. Istället för att ange spelreglerna och ge fakulteterna det mesta av makten, är det rektorn och universitetets styrelseordförande som bestämmer. Dessa vill bland annat prioritera den tekniska fakulteten på den filosofiskas bekostnad.
Det är väl inte att förvänta något annat av en beslutsfattare som har politiken som livslångt yrke. Mer att förvåna är att samme Sundström blev kvar i universitetsstyrelsen efter regeringens så kallade avpolitisering, särskilt som det är högst oklart om han ens har en akademisk examen.
Nu är väl problemet med ledarkompetens minst lika stort vad beträffar den akademiska kompetensen vid universitetet. Några särskilt internationellt renommerade forskare finns inte i Luleå. Om Luleå skulle få ett fakultetsstyrt universitet skulle verksamheten där ganska snart rasa samman.
En del gillar att framhålla att antalet anställda vid SSAB - järnverket - minskat. Det ska per automatik innebära att småföretagen ökat sin andel av det totala antalet jobb i kommunen. Sanningen är att ganska många är kommunalanställda istället eller arbetar på kommunens tredje största arbetsplats - universitetet.
Det talas ibland om att bruksandan håller på att träda tillbaka till förmån för ett mera fritt förhållningssätt till näringslivet på orter som Piteå, Luleå och Kalix. Att döma av utvecklingen vid Luleå Tekniska Universitet tyder det mesta på motsatsen. Vi har fått ett bruksuniversitet istället för istället för ett akademiskt lärosäte.
Det är väl inte att förvänta något annat av en beslutsfattare som har politiken som livslångt yrke. Mer att förvåna är att samme Sundström blev kvar i universitetsstyrelsen efter regeringens så kallade avpolitisering, särskilt som det är högst oklart om han ens har en akademisk examen.
Nu är väl problemet med ledarkompetens minst lika stort vad beträffar den akademiska kompetensen vid universitetet. Några särskilt internationellt renommerade forskare finns inte i Luleå. Om Luleå skulle få ett fakultetsstyrt universitet skulle verksamheten där ganska snart rasa samman.
En del gillar att framhålla att antalet anställda vid SSAB - järnverket - minskat. Det ska per automatik innebära att småföretagen ökat sin andel av det totala antalet jobb i kommunen. Sanningen är att ganska många är kommunalanställda istället eller arbetar på kommunens tredje största arbetsplats - universitetet.
Det talas ibland om att bruksandan håller på att träda tillbaka till förmån för ett mera fritt förhållningssätt till näringslivet på orter som Piteå, Luleå och Kalix. Att döma av utvecklingen vid Luleå Tekniska Universitet tyder det mesta på motsatsen. Vi har fått ett bruksuniversitet istället för istället för ett akademiskt lärosäte.
torsdag, januari 03, 2008
Ett nytt Rwanda?
Den politiska kris som tornat upp i Kenya till följd av valet har också etniska undertoner. Tankarna går därför genast tillbaka till 1994 och Rwanda. Expertisen tror dock inte på en sådan dramatisk utveckling. Konflikter av liknande slag har en historia i Kenya men ser annorlunda ut. Till exempel står inte två grupper mot varandra. De som tvistar som valresultatet har anknytning till kikuyuer och luoer som tillsammans bara utgör en tredjedel av landets befolkning.
Desto mer att fundera över är varför det tycks finnas en tendens att vara tyst om etniska konfliktområden ända tills det är för sent. Även om Kenya inte utvecklas till ett nytt Rwanda så är det väl för de allra flesta helt okänt vad som lett fram till situationen i Kenya. På grundskolan och gymnasiet läste jag om Kenyatta och självständigheten, något om landets koppling till socialism, men knappast någonting om etniska grupperingar. När alla konflikter av etnisk natur brakade lös i början var vi många som inte förstod ett smack först till följd av drillen i det kalla krigets utrikespolitiska kålsuparläror.
Desto mer att fundera över är varför det tycks finnas en tendens att vara tyst om etniska konfliktområden ända tills det är för sent. Även om Kenya inte utvecklas till ett nytt Rwanda så är det väl för de allra flesta helt okänt vad som lett fram till situationen i Kenya. På grundskolan och gymnasiet läste jag om Kenyatta och självständigheten, något om landets koppling till socialism, men knappast någonting om etniska grupperingar. När alla konflikter av etnisk natur brakade lös i början var vi många som inte förstod ett smack först till följd av drillen i det kalla krigets utrikespolitiska kålsuparläror.
lördag, december 29, 2007
En fortsättning i gammal självgod stil
Norrbottens-Kuriren ska få en ny chef uppmärksammade jag i ett inlägg tidigare. Det är ju så att de journalister som är sämst på att skriva på sin tidning förmodligen förr eller senare blir chefer. Det gäller överhuvudtaget många som vill klättra lite högre på karriärstegen.
Det går att fråga sig det är så bra start att gå ut och glida på sanningen redan innan man börjat på det nya jobbet. Såvitt jag vet var det den lilla varianten av guldspaden två av tidningens medarbete fick (den ena av dem jobbar på Dagens Industri idag). En annan medarbetare som fått stora journalistpriset tidigare har jag heller inte sett till på tidningen sedan en tid.
Frågan är väl helt enkelt om det går att tillmäta ens något av det som skrivs idag av blivande "VD:n" något värde. Det enda som tycks stå klart är att det blir en fortsättning i gammal självgod stil från tidningsledningens sida. Dialogen uteblir därmed, och läsarna får fortsätta betrakta blaskans skribenter flygande i det blå.
Det går att fråga sig det är så bra start att gå ut och glida på sanningen redan innan man börjat på det nya jobbet. Såvitt jag vet var det den lilla varianten av guldspaden två av tidningens medarbete fick (den ena av dem jobbar på Dagens Industri idag). En annan medarbetare som fått stora journalistpriset tidigare har jag heller inte sett till på tidningen sedan en tid.
Frågan är väl helt enkelt om det går att tillmäta ens något av det som skrivs idag av blivande "VD:n" något värde. Det enda som tycks stå klart är att det blir en fortsättning i gammal självgod stil från tidningsledningens sida. Dialogen uteblir därmed, och läsarna får fortsätta betrakta blaskans skribenter flygande i det blå.
Godkänt åt Larsson-Birros Strindbergstolkning
TV har visat en tvådelarsserie om Strindbergs liv före hans litterära genombrott. Programmen var påkostade, det märktes. Miljöerna skådespelarna rörde sig i var högst autentiska. Detsamma gällde kostymerna, språket och tidsandan i största allmänhet.
Lite märkligt var det dock att uppleva för många händelser förlagda till samma år, 1879. Till exempel inträffade kravallerna kring Karl XII-statyns avtäckning 1868. Detsamma gällde Strindbergs läkarstudier som pågick vid ungefär samma tid. Men det är väl sådant här som kallas konstnärlig frihet, att lägga om fakta, tillåtet om det göres på ett professionellt sätt.
Annars är väl Peter Birro ingen större stjärna på området manusförfattande. Faktum är att det han och hans bror presterar är föga originellt. Det gäller även mycket av det som kom fram i serien. Gör det bättre själv då? Ja, visst. Visst är det bättre att det görs någonting alls om vår främste författare än ingenting. Men när det gäller pojkarna Birro verkar det mest handla om att de släppts fram av vänstern som påtänkta representanter för en progressiv klass i samhället, invandrarna.
Det leder oss över på Strindbergs politiska uppfattningar omkring 1880, som var minst sagt radikala. Tio år senare, under inflytande av Nietzsches idéer om övermänniskan, föraktar han de lägre samhällsklasserna, tydligt uttryckt i romanen I havsbandet. Ytterligare tio år senare har han återvänt till någon form av barnatro i flera odödliga teateruppsättningar, bara för att 1910 en sista gång gå till storms mot etablissemanget i den strid som fått namnet Strindbergsfejden.
Stig Larssons regi drar upp betyget till godkänt för denna Strindbergstolkning. Manuset ger dock inte rättvisa åt en så komplex person som det handlar om. Kanske var helt enkelt ämnet för svårt, en längre serie hade varit nödvändig. Vilken svensk författare hade mäktat med denna uppgift?
Lite märkligt var det dock att uppleva för många händelser förlagda till samma år, 1879. Till exempel inträffade kravallerna kring Karl XII-statyns avtäckning 1868. Detsamma gällde Strindbergs läkarstudier som pågick vid ungefär samma tid. Men det är väl sådant här som kallas konstnärlig frihet, att lägga om fakta, tillåtet om det göres på ett professionellt sätt.
Annars är väl Peter Birro ingen större stjärna på området manusförfattande. Faktum är att det han och hans bror presterar är föga originellt. Det gäller även mycket av det som kom fram i serien. Gör det bättre själv då? Ja, visst. Visst är det bättre att det görs någonting alls om vår främste författare än ingenting. Men när det gäller pojkarna Birro verkar det mest handla om att de släppts fram av vänstern som påtänkta representanter för en progressiv klass i samhället, invandrarna.
Det leder oss över på Strindbergs politiska uppfattningar omkring 1880, som var minst sagt radikala. Tio år senare, under inflytande av Nietzsches idéer om övermänniskan, föraktar han de lägre samhällsklasserna, tydligt uttryckt i romanen I havsbandet. Ytterligare tio år senare har han återvänt till någon form av barnatro i flera odödliga teateruppsättningar, bara för att 1910 en sista gång gå till storms mot etablissemanget i den strid som fått namnet Strindbergsfejden.
Stig Larssons regi drar upp betyget till godkänt för denna Strindbergstolkning. Manuset ger dock inte rättvisa åt en så komplex person som det handlar om. Kanske var helt enkelt ämnet för svårt, en längre serie hade varit nödvändig. Vilken svensk författare hade mäktat med denna uppgift?
söndag, december 23, 2007
Risken finns
Det år som går mot sitt slut innebar det totala genombrottet för klimatförändringarna som politiskt problem. För första gången på länge är det kanske inte fattiga och utslagna i första hand som det ska tänkas på vid julklappsinköpen. Nej, nu är det fråga om skuldbeläggning av konsumtion på grund av vilken klimatpåverkan klapparna har.
I den rörelse som börjar växa fram, och som i god politisk korrekt stil har klar vänsterkantring, börjar det dyka upp fler och fler profeter. Ni vet sådana som likt bibelförfattaren Jesaja förutsåg Messias framträdande långt i förväg. I en DN-debattare häromveckan avhandlades sorkens återkomst, med allt vad det ska föra med sig av nya hälsohot. Precis som om vi inte hade nog av den varan redan.
På något sätt är det typiskt att lanseringen olika typer av hot och helvetesscenarion emanerar från det svenska lärosäte som är beläget i den mest lutherska regionen av landet. Jag såg förresten ett program från Umeå Universitet på SVT24 tidigare i veckan angående hundraårsminnet av Linnés födelse. En farbror i vilken jag inte kunde se något annat än en äldre folkskollärare men tydligen behängd med professors titel, berättade om universalsnillets gärning på ett underhållande sätt. Många i publiken skrattade. Men frågan blir ändå: hur långt kommer man med ett trevligt intryck för att bli professor idag? En bit tydligen.
Det finns knappast någon efterfrågan på någon stor övergripande filosofi för att styra om folks konsumtionsmönster. För mig är julen snarare en flaskhals i ekonomin vid årets mörkaste tid. Dagarna före dopparedan är de mest stirrigaste och stressiga på hela året. Själva julafton sker urladdningen, på många håll med mindre positiva konsekvenser. Det är inte få som reser utomlands vid högtiden nuförtiden, mycket tack vare att det finns människor från andra kulturer och religioner som ställer upp när firare av den kristna julen vill vara lediga. Om det blev lite mindre ståhej kring julfirandet skulle det inte skada,. Varför alls koncentrera så mycket uppmärksamhet till en enda dag exempelvis. Julen varar ju ända till fastan eller påska som det heter i visan. Som alternativ till tvångskonsumtionen skulle jag vilja lansera strategisk konsumtion. Handla det ni behöver så slipper det komma surt efteråt också.
I den rörelse som börjar växa fram, och som i god politisk korrekt stil har klar vänsterkantring, börjar det dyka upp fler och fler profeter. Ni vet sådana som likt bibelförfattaren Jesaja förutsåg Messias framträdande långt i förväg. I en DN-debattare häromveckan avhandlades sorkens återkomst, med allt vad det ska föra med sig av nya hälsohot. Precis som om vi inte hade nog av den varan redan.
På något sätt är det typiskt att lanseringen olika typer av hot och helvetesscenarion emanerar från det svenska lärosäte som är beläget i den mest lutherska regionen av landet. Jag såg förresten ett program från Umeå Universitet på SVT24 tidigare i veckan angående hundraårsminnet av Linnés födelse. En farbror i vilken jag inte kunde se något annat än en äldre folkskollärare men tydligen behängd med professors titel, berättade om universalsnillets gärning på ett underhållande sätt. Många i publiken skrattade. Men frågan blir ändå: hur långt kommer man med ett trevligt intryck för att bli professor idag? En bit tydligen.
Det finns knappast någon efterfrågan på någon stor övergripande filosofi för att styra om folks konsumtionsmönster. För mig är julen snarare en flaskhals i ekonomin vid årets mörkaste tid. Dagarna före dopparedan är de mest stirrigaste och stressiga på hela året. Själva julafton sker urladdningen, på många håll med mindre positiva konsekvenser. Det är inte få som reser utomlands vid högtiden nuförtiden, mycket tack vare att det finns människor från andra kulturer och religioner som ställer upp när firare av den kristna julen vill vara lediga. Om det blev lite mindre ståhej kring julfirandet skulle det inte skada,. Varför alls koncentrera så mycket uppmärksamhet till en enda dag exempelvis. Julen varar ju ända till fastan eller påska som det heter i visan. Som alternativ till tvångskonsumtionen skulle jag vilja lansera strategisk konsumtion. Handla det ni behöver så slipper det komma surt efteråt också.
söndag, december 16, 2007
Skärrad redaktör
Norrbottens-Kurirens blivande ansvarige utgivare citerar en lokal poet i sin lördagskrönika. Denne har ondgjort sig över innehållet i en bilaga i tidningen. Förutom att det måste anses tveksamt huruvida det är tillåtet att citera till tidningsredaktionen insända inlägg istället för att publicera dem, så tyder agerandet på en viss obalans hos redaktören.
Även jag har reagerat på det som brukar stå i bilagan "Hemmavid", fast utifrån ett annat perspektiv än Peo Rask. Vad består egentligen det intressanta i att vissa får visa upp sina hem? Har inte detta lite av borgarklassens diskreta charm över sig eftersom man väl knappast får läsa om hur någon trebarnsfamilj på Hertsön har det hos sig. Vi som inte nått eller vill nå upp till de präktiga ideal Kuriren förmedlar, är vi sämre på något sätt?
Det här fäster uppmärksamheten på vad som håller på att hända inom medieklimatet i Norrbotten. Saknas det kompetent folk till ledningen av den tidning som håller på att ta form i regionen? NSD:s ansvarige utgivare citerade igår en ilsken kritik mot att hans tidning ska ha "sålt sin själ". Vad det handlar här är besvikelse över, som redaktören skriver, att "tidningarna är inte längre ideologiska kamporgan för någon åsiktsinriktning".
En dagstidning är nog vad vi får i Norrbotten i framtiden. Frågan är om det blir en ledarsida (oberoende liberal) eller två (en moderat och en socialdemokratisk) i den. Ett annat alternativ vore fyra mindre tidningar med utgivning i för regionen relevanta bygder samlade under samma paraply inte olikt tidningsutgivningen i Dalarna.
Även jag har reagerat på det som brukar stå i bilagan "Hemmavid", fast utifrån ett annat perspektiv än Peo Rask. Vad består egentligen det intressanta i att vissa får visa upp sina hem? Har inte detta lite av borgarklassens diskreta charm över sig eftersom man väl knappast får läsa om hur någon trebarnsfamilj på Hertsön har det hos sig. Vi som inte nått eller vill nå upp till de präktiga ideal Kuriren förmedlar, är vi sämre på något sätt?
Det här fäster uppmärksamheten på vad som håller på att hända inom medieklimatet i Norrbotten. Saknas det kompetent folk till ledningen av den tidning som håller på att ta form i regionen? NSD:s ansvarige utgivare citerade igår en ilsken kritik mot att hans tidning ska ha "sålt sin själ". Vad det handlar här är besvikelse över, som redaktören skriver, att "tidningarna är inte längre ideologiska kamporgan för någon åsiktsinriktning".
En dagstidning är nog vad vi får i Norrbotten i framtiden. Frågan är om det blir en ledarsida (oberoende liberal) eller två (en moderat och en socialdemokratisk) i den. Ett annat alternativ vore fyra mindre tidningar med utgivning i för regionen relevanta bygder samlade under samma paraply inte olikt tidningsutgivningen i Dalarna.
fredag, december 14, 2007
Mycket märkliga påverkansvägar
Ganska snart efter valförlusten la norrbottenssossarna sig till med en märklig taktik. De började uppmana folk att gå på de två borgerliga riksdagsledamöterna från valkretsen med sitt missnöje. Upplysningsvis kan sägas att inte mindre än sex ledamöter från Norrbotten är s-märkta. Till detta kommer ett mandat vardera till vänsterpartiet och miljöpartiet. 8-2 till vänsterblocket alltså.
Ändå ska kritiska till regeringspolitiken vända sig till Stefan Tornberg och Krister Hammarbergh. Jag förstår inte alls hur den regionala s-ledningen resonerar. Kan det möjligen vara så att bristen på egna idéer motiverar sådana ageranden? I så fall borde de som röstade på sossarna i valet ställa sig frågan vilka som företräder dem. En drös nollor?
Ändå ska kritiska till regeringspolitiken vända sig till Stefan Tornberg och Krister Hammarbergh. Jag förstår inte alls hur den regionala s-ledningen resonerar. Kan det möjligen vara så att bristen på egna idéer motiverar sådana ageranden? I så fall borde de som röstade på sossarna i valet ställa sig frågan vilka som företräder dem. En drös nollor?
onsdag, december 12, 2007
Vi kan det här nu
En av den västra sidan av Torne älvdals mest kända författare tar idag till orda på Norrländskans kultursida. Texten är en blandning av fakta och fiktion. Officiellt är syftet med den några reflektioner på ett debattinlägg några dagar tidigare; närmare sanningen ligger emellertid att Bengt Pohjanen vill göra reklam för sin bok om korpelarörelsen.
Historien om korpelanerna och dess ledare utspelade sig i en orolig tid. När Pohjanens teaterpjäs skulle uppföras på Norrbottensteatern fick den extra publicitet av något som sades vara ett bombhot. Men visst är detta kanske än idag ett känsligt ämne för vissa. Jag minns när jag läste en kurs i historia om väckelser bland annat i Norrbotten och när en kvinna från de korpelanska trakterna i viskande ton talade om för oss studenter att det här fick man inte tala om. Personen ifråga var själv lärare och visst svägerska till nämnde Pohjanen.
Jag tror knappast någon ur dagens ungdoms- och medelåldersgeneration med anknytning till dessa händelser på 30-talet resonerar så längre. Det hela är genomkört nu, tillhör visserligen historieämnet, men är knappast något att ägna någon större uppmärksamhet längre. Att det finns författare som inte själv vill gå vidare och ser det som en del av sitt levebröd är bara tragiskt.
Historien om korpelanerna och dess ledare utspelade sig i en orolig tid. När Pohjanens teaterpjäs skulle uppföras på Norrbottensteatern fick den extra publicitet av något som sades vara ett bombhot. Men visst är detta kanske än idag ett känsligt ämne för vissa. Jag minns när jag läste en kurs i historia om väckelser bland annat i Norrbotten och när en kvinna från de korpelanska trakterna i viskande ton talade om för oss studenter att det här fick man inte tala om. Personen ifråga var själv lärare och visst svägerska till nämnde Pohjanen.
Jag tror knappast någon ur dagens ungdoms- och medelåldersgeneration med anknytning till dessa händelser på 30-talet resonerar så längre. Det hela är genomkört nu, tillhör visserligen historieämnet, men är knappast något att ägna någon större uppmärksamhet längre. Att det finns författare som inte själv vill gå vidare och ser det som en del av sitt levebröd är bara tragiskt.
lördag, december 08, 2007
Biståndets bedrägliga metaforer
Frågan är väl om det finns någon godare handling än att ge till sämre bemedlade. Följaktligen är biståndsarbete något av det mest behjärtansvärda man kan ägna sig åt. Att avsätta pengar till utvecklingsländers förkovran är inte något som går att ifrågasätta obestraffat. Problemet är bara att biståndspengar sällan leder till just det de är avsedda för, dvs. utveckling.
Beroende på politisk hemvist talas det om endera om tillväxt eller utveckling. Att fattigdomen ska minska är dock målsättningen oavsett ideologisk inställning. Också inom industriländer finns det områden i behov av utveckling eller tillväxtbefrämjande åtgärder även om fattigdomen där inte är en existerade realitet. På så vis möts det lokala och det globala.
Övre Norrland är en sådan region. Genom åren har åtskilliga mängder med bistånd förklätt till stödpolitik pytsats ut där, utan någon egentlig effekt utöver konstgjord andning. Samma förhållande gäller många utvecklingsländer. Forskaren Lennart Ohlsson har därtill funnit att transportstödet till basindustrierna i Norrland har en konserverade effekt på näringsstrukturen där.
Det börjar bli allt svårare att finna empiriska belägg för bidragspolitikens positiva inverkan på ekonomin. Det enda som kan hålla den vid liv är vackra metaforsprängda tal. Vackra ord förmedlade av politiker eller kryptopolitiker som arbetar i tidsbegränsade projekt. När pengarna är slut hoppas det över till ett nytt projekt, med nytt namn och nya pengar på samma gång som samma personer dyker upp igen i dessa gång på gång. Den som under ett sådant system tycker sig leva ett fritt och utvecklande liv är bedragen.
Beroende på politisk hemvist talas det om endera om tillväxt eller utveckling. Att fattigdomen ska minska är dock målsättningen oavsett ideologisk inställning. Också inom industriländer finns det områden i behov av utveckling eller tillväxtbefrämjande åtgärder även om fattigdomen där inte är en existerade realitet. På så vis möts det lokala och det globala.
Övre Norrland är en sådan region. Genom åren har åtskilliga mängder med bistånd förklätt till stödpolitik pytsats ut där, utan någon egentlig effekt utöver konstgjord andning. Samma förhållande gäller många utvecklingsländer. Forskaren Lennart Ohlsson har därtill funnit att transportstödet till basindustrierna i Norrland har en konserverade effekt på näringsstrukturen där.
Det börjar bli allt svårare att finna empiriska belägg för bidragspolitikens positiva inverkan på ekonomin. Det enda som kan hålla den vid liv är vackra metaforsprängda tal. Vackra ord förmedlade av politiker eller kryptopolitiker som arbetar i tidsbegränsade projekt. När pengarna är slut hoppas det över till ett nytt projekt, med nytt namn och nya pengar på samma gång som samma personer dyker upp igen i dessa gång på gång. Den som under ett sådant system tycker sig leva ett fritt och utvecklande liv är bedragen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)