Harrens dag

Det går att tävla i fiske också. I helgen gällde det att dra upp största harren på något av de fyra ställen där tävlingen anordnades. Jag lyckades med att få en knappt godkänd fisk på 30 cm som vägde 275 gram.

Segraren fick en firre på närmare halvkilot, på samma ställe där jag fiskade, dvs. i Kamlunge. Vädret var växlande, ömsom regn, ömsom sol, något jag tror ökar huggvilligheten hos fisken. En 28 cm lång harr kastade jag tillbaka då den inte höll måttet. Prisbordet var väl tilltaget. Som en bland de sista fångstmännen fick jag pris, en murikka av fin kvalitét. Sedan pågick prisutdelningen nästan en timme med lottdragning av sådant som "blivit över".

En känga till arrangemanget var att deltagare och publik, förutom halstrad sik och annat intag fick ta del av Radio Norrbottens undermåliga underhållning i form av gissningslekar på musikstycken som varken var retro, inne eller ens nostalgiska. Lägg ned denna institution som inget annat ägnar sig åt än plågsamma ljudförsök.

Fördelen med att vara med i EU

Det har visat sig vara förbundet med vissa positiva tendenser att inneha medlemskap i Europeiska unionen. Det pekar om inte den lyckliga utgången för sjukvårdspersonalen från Bulgarien som släpptes ur Libyen efter åtta år i fångenskap där. Sedan 2004 har EU:s diplomater agerat i frågan.

Därtill fick president Sarkozys hustru möjlighet att visa upp sina diplomatiska talanger, vilka följdes upp av ett besök av maken i Tripoli i förhandlingarnas slutskede. Frågan är väl ändå om inte anonyma tjänstemän från Bryssel ska ha mest beröm i ärendet.

En annan nation som nog skulle ha nytta av EU är Turkiet även om jag tycker att detta land bör kvarbli utanför. Storsegern för AKP i valet tas som intäkt för att turkarna valt en väg som pekar i riktning i mot ökad västorientering. Andra talar om en dold islamsk agenda. Sorgligt nog talar nästan ingen om det faktum att valvinnaren vunnit en förkrossande seger, med påföljden att landet närapå kan kallas enpartistat numera, inte en demokrati?

Semestersabotörerna

De dyker upp sommartid, kanske redan i maj. Ni vet de som tror sig vilja meddela omvärlden lösningen på alla världens problem: semestervikarierna. Klassikern är den om att cancergåtans lösning är nära förestående, tätt följd av alzheimersjukdomens utrotning.

En del av dessa är inte ens unga längre, utan hämtas in till riksmedierna utifrån från landsorten. Tidigare har jag skrivit om en skribös på DN som ansåg sig kompetent att döma i ett ärende som rörde forskningsfusk. I år har samma person fått genomslag i kvällstidningsformat i landets största morgontidning med "nyheten" om att bensinpriset kan komma att stiga till 20 kr/litern.

Vad ska man säga om sådant? När blir det egna kändisskapet viktigare än bra journalistik? Hur allvarligt är det att nivån på medierna sjunker kraftigt under somrarna? Ska vi bara koppla bort och ta med jämnmod att bra kvalité i nyhetsrapportering är sällsynt en kort del av året? Tycker inte det. Det finns nämligen oroväckande tendenser i denna utveckling. Samtidigt är det numera ett faktum att alltfler svenskar förlägger sin semester utanför den folkhemsheliga juli månad. Det borde med andra ord gå att upprätthålla en smidigare övergång mellan juni till augusti vad beträffar mediematerialets hantering.

Barentskampen avgjord

Måste säga att jag är lite skeptiskt lagd till gränsöverskridande samarbeten. Visst är det bra att de finns, men dessvärre har de en tendens att dra till sig mindre kompent folk. De har så att säga något över sig av skyddad verksamhet. Ändå är det bra att de finns. Och i nordligaste Europa existerar något av identitetsgemenskap mellan de fyra länderna även om ryssarna inte riktigt kommit med på vagnen ännu.

I helgen avgjordes Barentskampen i friidrott, med många duktiga deltagare från Finland, Norge och Sverige. Dock inga från Ryssland som också inräknas i Barentsregionen. Jag var funktionär hos kastarna och fick bland annat uppleva en rafflande duell i spjut mellan finländaren Seppo Hirvonen och svenske Daniel Ragnvaldsson. Den senare avgick med segern efter att ha kastat över 70 meter i sista kastet. Kan tillägga att jag höll noga reda på spjutens väg genom luften efter vad som hände i Rom i fredags. Ingen blev träffad.

Lokalpressen var lite dålig på att rapportera från arrangemanget. Sedvanliga reportage om värvningscirkusarna inom vinteridrottslagen får större utrymme, liksom motor och fotboll ända ned på gärsgårdsserienivå. Det vore önskvärt om sportsidorna började ägna de individuella idrotterna större intresse även om klassen på dessa för närvarande inte är så hög i nordligaste Sverige. Då kanske det en dag kommer fram en norrbottnisk Carolina Klüft med allt vad det innebär av inspiration för unga idrottsutövare.

Svensk modernism

Tog mig för en tid sedan för att läsa boken Svensk litterär modernism, avsedd som en stridsstudie av Peter Luthersson. Den förhärskande föreställningen om hur modernismen kom till uttryck i svensk litteratur är att Pär Lagerkvist är pionjärgestalten. Karl Vennberg, Erik Lindegren och de övriga fyrtiotalisterna ska ha hakat på.

Luthersson gör upp med denna cementerade uppfattning, bland annat mot bakgrund av utvecklingen på kontinenten. En del nya namn kommer fram i hans genomgång av artiklar i Svenska Dagbladet mellan 1909-1930. Verkligen intressant men Luthersson når knappast ut med sig budskap. Jag läser och läser och väntar mig någon form av slagfärdig sammanfattning av materialgenomgången men blir varje gång besviken då det närmar sig klimax.

Med reservation för att sättet att skriva på som skulle kunna vara "typiskt lundensiskt", och som jag inte vet särskilt mycket om eftersom jag studerat på annat håll, så är denna så kallade pamflett ett enda stort misslyckande.

Peter Luthersson har varit utsatt för svår mobbning för sitt sätt att hantera orden: denna tänker jag inte bidra till. Men nog borde det gå att kräva mer för utgivning än att det är förläggaren för förlaget Atlantis som ges utrymme. Kanske är Luthersson en bra chef. Penn- och tangentbordsprodukter avsedda för bokmarknaden bör han dock lämna i skrivbordslådan.

Tokigt, tokigt Tännsjö

Den främste representanten för den utilitaristiska filosofin i Sverige Torbjörn Tännsjö slår ett slag för ensamstående mödrars rätt att inseminera på DN Debatt. Hans resonemang bygger på att olika intressen står mot varandra inför det som senare ska bli åtminstone något i närheten av en familj.

Tännsjös utgångspunkt är väl så långt det går att komma från kristdemokratisk-konservativ syn på hur samlevnad ska se ut. Det är väl också därför hans inlägg tagits in som en sommarprovokation.

Hans rekommendation är att kvinnan/föräldern har rätt till sina barn, något jag tycker inte går att förena med ansvarstagande. Visst är det så som filosofen säger att barn till ensamstående mammor i någon mening är "oäkta" men detta uttryck begagnas ej längre. Snarare är det på det viset att mannen/föräldern plockats bort ur diskussionen, med oöverskådliga påföljder. Det här var riktigt tokigt Tännsjö.

Kan Norrbotten utvecklas till en puritansk diktatur?

Något jag är rätt stolt över är att häxprocesserna på 1600-talet aldrig nådde till det som då var Västerbottens län. Visst fanns här ansatser till "trolldomsoväsen", men aldrig av ett sådant slag att de ledde till att oskyldiga dräptes.

När det talas om puritanskt styre tänker nog de flesta på Cromwells diktatur i Storbritannien. Åtminstone jag läste då aldrig om denna i skolan förrän på universitetet. Cromwell och de svenska häxprocesserna kan sägas ha det gemensamt att de representerar avarterna av lutherdomen. Från början religiös tolerans ledde till intolerans av sällan skådat slag.

Trots de stolta traditioner vi har på området så finns en risk att Norrbotten skulle kunna utvecklas till en form av puritansk diktatur, eller i alla fall en härd för dylika tankar. Vad jag tänker på är den ställning feministiska och miljöpolitiska tankar har häruppe. Bakom dessa finns avantgarde som ser sig som överdomare i frågor som rör dessa.

Det finns också de som tillämpar beprövade tekniker i syfte att ta över statsapparaten, eller i varje fall försöker nästla sig in i den. Bengt Ankarloo som skrev sin doktorsavhandling över ämnet häxprocesserna menar att dessa var en konsekvens av en slags krock mellan dåtidens lokalsamhälle och statsmakt. Idag har vi en liknande diskussion om en förvisso inte lika omvälvande men ändock reformering av samhället i form av ny regionindelning.

I en sådan situation finns det anledning att vara vaksam mot alla tendenser som går att knyta till häxeri och individuellt skuldbeläggande. Låter vi det gå för långt är det oftast försent.

Vad kan vi förvänta oss av Portugal?

Sedan 1 juli är Portugal ordförandeland i EU. Viktiga uppgifter under det närmaste halvåret blir att förvandla det nya unionsfördraget till hanterbar text och att hålla möten med Afrika och Brasilien. Många hoppas också på att portugiserna ska kunna driva på i förhandlingarna mellan unionen och Turkiet.

När det gäller toppmötet med Afrikanska Unionen så kommer det förmodligen att handla om att till varje pris undvika beröring med Zimbabwe-diktatorn Mugabe. Inte på sju år har EU hållit möte med Afrika. Detta mycket på grund av att senast det var på gång en sammankomst så ställdes denna in just på grund av att flera ledare från EU inte ville synas på samma bild som Mugabe. En konflikt i sammanhanget är att Afrikanska Unionen krävt att alla deras medlemsländer ska bjudas in till det planerade mötet.

Vad Portugal kan uträtta med ordförandeklubban i hand är svårt att säga. Dess ledare José Socrates hör väl inte till de mer bemärkta bland de europeiska ledarna. Landet har en svag ekonomi är blev sent en demokrati och kom med i EU först 1986. Inte så mycket att förvänta alltså men kanske vi heller inte kommer att få uppleva några besvikelser.

Välkommen debatt

Till de största tillskyndarna av en kristdemokratisk politik hör väl knappast jag. Ändå måste det sägas att gårdagens debatt på rikstinget innehöll vissa poänger. Kraven på sänkt abortgräns från många motionärer satte frågan i fokus om det går att välja i alla situationer.

Ämnet aborter rör upp många känslor varje gång den kommer upp på dagordningen. Den lösning svensk lagstiftning på området fastnat för står väl närmast för en kompromiss mellan praktisk hantering av problemet och reaktion på ett mångårigt skuldbeläggande av kvinnan.

Det som kallas fri abort är heller inte något särskilt något fritt eftersom rätten till denna undantar den ena parten från del i beslutet. Mannen har gjorts till en gallgeting i sammanhanget. Kanske borde detta fria val förses med konsekvensetisk märkning istället för rätt till sig själv?

Behövs mer romantik kring denne person?

Det har satts upp en operaföreställning om "lappmarkspredikanten" Laestadius. Lokal för framträdandet är en gammal ladugård på Kengis bruk utanför Pajala. Kärvt ska det tydligen vara när det handlar om en person som väl knappast är förknippad med överdådighet.

Norrbottens-Kurirens recensent sticker i sedvanlig ordning inte av utan gör ett refererat av arrangemanget. Mer vågad är konkurrenttidningen NSD som inte utelämnar fakta om Laestadius roll som tidig hantlangare åt rasbiologer och vad som följt i spåren av hans verksamhet i form av syndakataloger och biblisk fundamentalism.

Några årtionden efter Laestadius död splittrades rörelsen i en östlig och en västlig variant, den ena ansågs öppen, den andra mer sluten mot omvärlden. Som gränsöverskridande projekt är laestadianismen intressant eftersom den vann sympatisörer i såväl Sverige och Finland som Ryssland och Norge.

För den idékritiskt orienterade måste ändå perioden från denne persons framträdande fram till dess att väckelsens avarter började avslöjas bit för bit betraktas som en sorglig parentes. Mycket går att lära av den men att göra romantiska teman av den är dödfött. Mest undrar jag över varför laestadianismen kvarblev inom statskyrkan. Är frihet så farligt?

Merkel räddade EU-fördraget?

På Brännpunkt idag ger Fredrik Reinfeldt Angela Merkel tacken för att det blev enighet kring ett EU-fördrag efter hårda nattmanglingar in på midsommardagen. Hela arbetet med en ny konstitution tog ju en tankepaus sedan holländarna och fransmännen sagt nej i folkomröstningar.

Ordet konstitution har bytts ut mot fördrag i helgens förhandlingar. Flagga, hymn och motto har lämnats åsido, därtill har man arbetat på ett nytt namn på utrikesministerns jobb. Polen var svåra ett få med på det hela efter deras kritik mot röstviktningen i ministerrådet. Även Storbritannien har trilskats som inte vill ha med något om grundläggande rättigheter i det som kanske till slut blir en grundlag.

Reinfeldt berömmer sig själv och får beröm för att han tagit strid för att EU inte sätter upp nya kriterier på medlemskap. Huruvida det ska anses som Merkels förtjänst att uppgörelsen kom i hamn den här gången är för tidigt att säga. Däremot är hon på god väg att etablera sig som Europas ledande politiker. En händelse som ser ut som en tanke är dock att svenske statsministern fick ägna midsommarhelgen, den svenskaste av högtider, åt att jobba. Den europeiska högtiden infaller annars idag, Johannes Döparens dag.

Forum för fårskallar

Något som kallas Luleå sommarbiennal pågår för närvarande. Förlagan är väl Venedigs arrangemang inom konstområdet. Mycket till parallell mellan dessa kan väl knappast dras. Luleåkopiatörerna har dock lokalt fått en del uppmärksamhet kring ett så kallat performancearrangemang.

I en patetisk och tillkämpat sentimental recension skriver NSD:s kulturskribent om det hela. En utställning med fårskallar och politisk enmansteater riktad mot USA får reportern på plats att utbrista att ingen "kan gå därifrån oberörd".

Hela historien har föregåtts av en fejkad debatt kring en myndighets nej till konstnärens planer på att slå sönder fårskallarna offentligt. Vad detta skulle syfta till eller visa eller ställa i fokus vet jag inte. Det var då inte värt att nämna i varje fall.

När detta skrivs läser jag att fårskallekonstnären är misstänkt för våld mot tjänsteman efter en fyllefest. Starten på biennalen kunde knappast ha blivit sämre och saken blir inte bättre av att kommunen med kommunalrådet Petersen var på plats i onsdags och sanktionerade invigningen.

Ännu ett exempel på att Luleå fortsätter i den kulturella tradition som går under beteckningen det tokudda. Idag är det midsommarafton och jag hade tänkt ägna denna högtid åt att fiska. En verksamhet som ger avkoppling från alla knäppheter man omges av.

Svenska bloggar utvärderade

Företaget Primelabs har gått igenom den svenska bloggvärlden under de första fyra månaderna i år. Resultaten de kommit fram till innehåller en del nyttig information. Som till exempel att det bloggas mest om politik.

För att få vara med undersökningen har krävts att man automatiskt låtit bloggsökmotorn Twingly leta upp om något nytt skrivits. Twingly kopplar samman bloggar med traditionella medier.

Utredningen är ett stort steg på vägen mot en vetenskaplig granskning av bloggarna i Sverige. Fortfarande är det dock anknytningen till de stora mediedrakarna som verkat styrande. I verkligheten finns det kanske mer än tre gånger så många bloggar än de som studerats. Sannolikt skulle en genomgång av alla dessa ge underlag för helt andra slutsatser.

Ej heller är det ännu här som i USA där bloggarna i stor utsträckning påverkade utgången i förra presidentvalet. Kanske blir det aldrig så i Sverige, ett land som helt enkelt är för litet för dylika verksamheter. För mycket information når från mun till mun istället. Men en kritisk konstruktiv röst i det offentliga samtalet, det kommer Sverigebloggarna nog alltid att vara.

Pensionärsriket

Vid sidan av den offentliga propagandan om att det går bra för Norrbotten pågår en utveckling av allt annat än positivt slag. Den allvarligaste delen av denna rör befolkningsminskningen i inlandet i synnerhet och i länet i allmänhet. Ett annat stort problem rör den stigande medelåldern i regionen.

Även om det inte är helt rätt att prata om talibankultur så visst är det så att gubbarnas åsikter tillmäts allt för mycket vikt häruppe. Mest frapperande är detta på Norrbottens-Kurirens ledarsida där för några år sedan plockades in en skribent från Ångermanland som går i pension i sommar vid 67 års ålder. Som alla vet ger två års extra jobb efter 65 bra mycket mer i pensionskuvertet.

Att låta folk gå på övertid på det här sättet är typiskt för attityden gentemot unga i Norrland. Konsekvensen blir att dessa försvinner från länet, och det är gräddan som sticker först. Kuriren brottas med sjunkande upplagesiffror, det skylls på ökad konkurrens från andra medier, men närmare sanningen ligger nog det faktum att man hamnat lite på sidan av.

I längden blir det lite avslaget för läsarna med en hållning som går ut på att vara ett horn i sidan på socialdemokratin. Att vi fått en ny regering med ett parti i spetsen som är på väg att bli statsbärande verkar ha gått redaktionsledningen förbi. Följaktligen kan konkurrenten NSD vara mer givande att läsa trots tidningens föråldrade lösningar på nya problem.

Det är inte en orimlig tanke att Kuriren går i graven eller övergår till att vara en lokaltidning för Lule älvdal. Min vision är att vi får fyra mindre tidningar i Norrbotten istället för som nu två stora drakar, allt för att tillgodose det allt viktigare lokalsamhällets krav på samhällsupplysning.

Ett vettigare förhållningssätt till torsken

Förra året under fotbolls-VM gjorde Sverige sig bemärkt genom en rätt pinsam form av jakt på torskar. Sedan regeringsskiftet har de styrande börjat ägna sig åt ett mera vettigt sätt att förhålla sig till ordet. I tisdags beslutade EU:s jordbruks- och fiskeministrar om en handlingsplan för den vattenlevande beteckningen av torsken.

Enligt egen utsago menar jordbruksminister Erlandsson att hårt svenskt arbete ligger bakom skärpta kontroller och ett nytt regelverk, även om han inte nämner att målsättningen att följa det internationella havsforskningsrådets rekommendationer inte uppnås på långa vägar. ICES har nämligen ställt sig bakom fiskestopp i det östra torskbeståndet under 2007 och 2008.

För de som tror på Europasamarbete är detta ett lyckat exempel. För de som nostalgiskt blickar bakåt mot fotbollssommaren 2006 då det fanns de som trodde att Sverige är en moralisk stormakt som någon fortfarande lyssnar på betyder det inte mycket. Vilken tur att det finns mer än en sorts torsk.

Varför talar ingen om Finland i regionfrågan?

Ansvarskommitténs förslag om regionändringar är ute på remiss. Titt som tätt kommer synpunkter från diverse opinionsbildare på dessa. Vad som är i det närmaste frånvarande i debatten är den finska regionreform som trädde ikraft 1998 och som minskade antalet län där från 12 till 6.

Det verkar nästan som om den forna stormakten har lite svårt att se ett lillebrorsland som föregångare på området. Det som just nu diskuteras till genomförande i Sverige - men som möter stort motstånd från främst höger men också vänster - är ganska likt vad finnarna lyckades med för ganska många år sedan.

Ibland pratas det om finnarna som ett konservativt folk. I regionfrågan tillhör dock snarare svenskarna stockarna i sammanhanget. Vi ska inte vara säkra på att det händer någonting alls framöver trots utlovad handling inte minst från kommunministern.

Rätt underligt är att läsa debattörer som vill slå vakt om regionindelningen i form av län med hänvisning till att dessa skulle stå för något evigt och oföränderligt. I allt väsentligt är det en felsyn eftersom vi har landskapen till dylika syften. Deras gränser går i motsats till länens aldrig att dra om.

Till detta kan läggas att det finns verkligt få svenska regioner där den regionala identiteten är riktigt stark ur ett internationellt eller europeiskt perspektiv. Sverige är förmodligen en av de mest utpräglande enhetsstaterna i världen, låt vara att minoriteter tillväxt i styrka under många år nu.

Inte bara forskningsfusk

Alltmer har vi fått lära oss att forskare inte utgör någon yrkesgrupp som står över alla andra. Såväl som i andra sammanhang fuskas det inom forskningen. Men inte bara det. Forskning används också till att torgföra lögner i syfte att bättra på imagen hos en verksamhet.

Luleå Tekniska Universitet har en nyhetssida där den ena sensationen efter den andra rörande nya forskningsresultat läggs ut. Igår var det dags att plocka fram en gammal sådan, närmare bestämt den om forskaren som "räddade en art från utrotning". Hela historien är dock ett falsarium från början till slut.

Det skulle föra för långt att här gå in på alla felaktigheter som framförs i artikeln. Jag har också sökt göra Norrbottens-Kuriren uppmärksam på ärendet utan att lyckas. Så mycket kan sägas att: 1) hotet mot siklöjans fortvaro är inte över, 2) modellen som "räddade" siklöjan inte härrör från LTU, 3) ingen tillgänglig forskning refererar till denna avgörande insats för naturresursen ifråga, samt 4) forskningsresultatet som framför en praktisk rekommendation bygger på en amerikansk forskares förslag om hur allmänningar ska styras.

Vad som alltså borde vara en banbrytande upptäckt är alltså inget annat än lögner och brist på originalitet. Är sådant något att uppröras över, det handlar ju bara om vad som tagits fram vid ett av landets mindre kända lärosäten? Jo det tycker jag. I längden skadar dylikt all forskning, eller skämmer ut högskolor i periferin på så vis att dessa på sikt avvecklas.

Vissa tar semester redan nu...

...eller i varje fall från att skriva självbespeglande artiklar i sin tidning. Jag läser Norrbottens-Kuriren varje dag den kommer ut. Dock betalar jag inte för den, något jag är glad över i betraktande över tidningens utveckling.

När tidningens ansvarige utgivare meddelar att han tar paus från sitt krönikeskrivande dyker en tanke osökt upp i mitt huvud. Nämligen den tid då svenskarna var ett arbetande folk och hur man i lokalpressen oroades över hur mycket folk det är på stan redan klockan 3 en fredag.

Det var alltså inte bara vad de gör på banken efter tre som någon journalist på 80-talet uppmärksammande. Skulle samma artikel skrivas idag skulle ingen reagera. Jag brukar undvika att göra ärenden i stan under rusningstid. Förr gick det bra om man undvek de sena fredagseftermiddagarna. Men idag? Stan är full av folk redan klockan 11 som börjat helgfirandet. Inte så få av de som är där verkar falla under det inom svensk samhällsforskning tämligen nymyntade begreppet utanförskapet.

Alla har inte hamnat utanför på grund av egen förskyllan. Men tyvärr har nästan en ungdomsgeneration varit på väg att gå förlorad tack vare en del flumprofeter som agiterat för att ha kul istället för att arbeta. Därför är det en extra dålig markering från en person i offentlig ställning när han meddelar att han tar ledigt när sommaren börjar. Vi har ju trots allt bara fem veckors lagstadgad semester i det landet. Å andra sidan ska vi inte hoppas för mycket på en pitepilt i chefsställning. De brukar inte få gjort så mycket.

Maktkamp i Ukraina

Alldeles i Europas utkant, närmare bestämt i Ukraina, utspelar sig en maktkamp mellan landets president och landets premiärminister. Det går att diskutera huruvida floden Dnepr eller Uralbergen ska anses som Europas bortre gräns i öster. På något sätt känns det som om Ukraina, vars namn går att härleda ur det slaviska ordet för gräns, är ett område som skiljer europeiskt från asiatiskt, eller i varje fall europeiskt från ryskt.

Hjälten från orangea revolutionen Viktor Jusjtjenko har fått sitt rykte fläckat något efter att ha bedrivit hårdför politik mot parlamentet där hans rival Janukovytj har ett starkt stöd. För närvarande vill Jusjtjenko utlysa nyval tidigare än planerat, något som ses som avtalsbrott av Janukovytj och hans anhängare.

Krisen i Ukraina blottlägger en hel del av problemen med öva sig i demokratiska arbetssätt. Ur västlig synvinkel är närmast frågan om Ukraina ska orientera sig mot Ryssland där utvecklingen knappast går åt rätt håll. Det finns en del påtryckningsmedel att använda för de som vill se en positiv tendens i fallet med detta land men det bästa vore nog om förändringar till det bättre kunde komma inifrån utan inblandning utifrån.

Den osolidariska avtalsrörelsen

Sverige är just nu uppe i en avtalrörelse som kommer att staka ut riktningen för inflationen de närmaste åren. Varje särintresse (fackförening) ska ha sitt. Vissa förbund är starka, andra svaga. De som får ut mest är de som är bäst på att förhandla, oftast män för övrigt.

För en del finns extra utrymme att ta om deras arbetsgivare har ett bra resultat att uppvisa. För andra som kanske jobbat hårt men inte i en organisation med mycket pengar över så är utsikterna till löneförhöjningar sämre. Av någon anledning brukar Handels medlemmar sällan få några bättre löner. Det är inte helt fel att tala om denna förening som svag. En annan yrkesgrupp som blivit alltmera eftersatt är lärarna.

Nu är det inget egenvärde i att alla får höjda löner. Däremot måste avtalen måste hållas inom rimliga gränser. Något som sällan kommer fram när fackförbunden går ut och kampanjar för sina medlemmar är vad dessa egentligen tjänar. Att gruvarbetare i Norrbotten och kabinpersonal på SAS, båda med korta utbildningar, tjänar uppemot 30 000 i månaden nämns inte av gökungar som vill ha mer, mer, mer. Lika frånvarande är debatten om vilka jobb som verkligen borde belönas högre. Mer än ryggdunkar blir det sällan.

Kommunalstrejken för några år sen, "vi tar fajten", avbröts sannolikt av ett samtal från Göran Persson/partisekreteraren till Ylva Thörn. Annars är den offentliga hållningen att regeringen inte lägger sig i avtalrörelsen. Men att denna inte är sann visas av den ställning LO har eller en gång hade. Den stora arbetstagarorganisationen verkar för närvarande mera var ute efter att sabotera för den regering som inte är deras. Tänk om LO, eller för den delen också TCO och SACO, kunde spela en förvisso diskret roll som pådrivare för lönenivåerna hos de mest behövande.